Melodikrysset nr 6 2008

Två låtar, som på olika sätt knyter an till begreppet barnkultur, startade dagens melodikryss.

Först hörde vi ”Ekorrn satt i granen”, där ekorrn ju hoppar till tallegren och stöter sitt lilla ben.

Och så spelades originalet (”Everybody Wants to Be a Cat”) till ”Alla snubbar vill ju vara katt” ur disneyfilmen ”Aristocats”. Eldeman ville ha singularen av slangordet, det vill säga snubbe.

Sin Evert Taube kan man väl också. I ”Möte i monsunen” förekommer bland annat en elefant. Extra kul för mig var det att i dag få höra låten på mitt modersmål, estniska.

Till Eldemans egenheter hör att han då och då återkommer till låtar, som han också tidigare har använt i Melodikrysset. En sådan är Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Ungmön på Käringön”. I den sitter det en gammal fiskargubbe och lagar nät.

En annan av dagens klassiker var Carl Jularbos ”Avestaforsens brus”. Det efterlysta vattendraget var alltså Avestaforsen.

Beatles förekom inte mindre än två gånger i dag – inte så svårt för mig som har deras samlade utgivning i skivhyllorna.

Vi hörde dels ”All You Need Is Love”, tillskriven Lennon/McCarthney men väl i realiteten en skapelse av John Lennon, dels en instrumentalversion med Roar Engelberg av ”Let It Be”.

Kul att höra igen var också ”Tiger Rag” med Les Paul.

Samma sak gäller sången (med Tito Gobbi) ur Gioacchino Rossinis ”Barberaren i Sevilla”, som jag förstås har sett (och hört) på Operan. Svaret här skulle dock bli den provins Sevilla ligger i, det vill säga Andalusien.

Mera italienanknutet: Vi hörde Eddie Oliva sjunga ”Maria, Mari”.

Två av dagens spelade sångerskor skulle jag inte ha klarat utan hjälp av Google.

Det gäller dels Marie Serneholt med ”Enjoy the Ride”, dels Amanda Jenssen med ”Do You Love Me”.

Det här betyder dock inte, att jag totalt saknar kunskap om relativt färsk musik. Ett exempel: Vi hörde i dag den engelska versionen, ”Now You’re Gone”, av ”Boten Anna” med Basshunter, och ord dök genast upp i mitt musikminne: ”Jag känner en bot / Hon heter Anna / Anna heter hon”.

Nu ska jag åka till Stockholm och ägna mig åt en helt annan typ av musik. Jag ska vara med om en repetition med arbetarsångkörer. Om en vecka – lördagen den 17 februari klockan 14.00-15.30 – ska jag vara konferencier vid en konsert med dem i Z-salen i ABF-huset, Sveavägen 41. Tema: ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. Kom gärna dit!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag, i något enstaka fall söndag.

Pluto och bubbelbiet – en hyllning till de gamla disneyfilmerna

Jag ser gärna Disneydags i TV, klockan 18.05-19.00 på fredagarna. Men det är egentligen bara de gamla filmerna jag är ute efter att se. Det brukar röra sig om en, högst två korta filmer i veckan, och jag vet av erfarenhet att de brukar sändas kring 18.30 – men det finns ingen exakt tid för det här, och man måste alltså ha på de dataanimerade disneyfilmerna som går före.

I princip borde det ju gå att göra lika bra filmer med hjälp av dataanimation, men man ser sällan några exempel på det.

En förklaring kan vara, att det i Disney’s studior i dag arbetar människor, som inte är lika roliga och kreativa.

En annan kan faktiskt ha med själva tekniken att göra. Så omständligt som det förr var att skapa tecknad film, var man förmodligen piskad att i förväg i detalj planera varje rörelse, varje överraskningseffekt, varje min – varje miss betydde ju på den tiden fruktansvärt mycket merarbete.

Hur som helst: många av de här gamla disneyfilmerna är pärlor.

I dagens Dagens Nyheter (4 februari 2008) ägnar den gamle filmkritikern Leif Furhammar hela sin TV-krönika åt den sevärda disneyfilmen i fredags, ”Pluto och bubbelbiet”. Han använder större delen av krönikan åt att helt enkelt referera handlingen – men det hoppar jag här över.

Sen kommer en värderande sammanfattning, som jag gärna ställer mig bakom:

”Två aktörer och ett stycke rekvisita. (Aktörerna är Pluto och biet och rekvisitan bubbelgum. E K) Det räcker för att bygga ihop ett fulländat litet drama när man har tillgång till sådana mängder av begåvat skapande fantasi som den gången fanns i Disneys stab. Någon rimlighet behövs inte så länge storyn håller sig till sin egen logik. En lek med det absurt tänkbara, härligt och drömlikt överraskande i varje sekund. Somliga kallar det surrealism. Och så denna karikatyriskt perfekta karaktärsteckning som ger en sorts psykologiskt djup åt den bisarra konflikten. Denna suveränt disciplinerade frihet! Denna kinematografiska glädje, intelligens och kvickhet! Inga ord behövs. Det är ren film. Ett visuellt kalas.

Det är bara att njuta. Tio minuter en gång i veckan. I Bolibompa.”

I det senare ligger rimligtvis en bedömning snarlik min i fråga om resten av innehållet i Disneydags.

Melodikrysset nr 5 2008

Jag är inte riktigt i form: har passat barnbarn med den sedvanliga påföljden, att jag har tagit över någon av deras otaliga dagisförkylningar. Snuvan och febern kulminerade i går kväll; jag har också mått illa. Men vad gör man inte för de små raringarna?

Kulturfrukost på Övre Slottsgatan

I morse steg jag upp mycket tidigt och tog mig genom snömodden – årets tillfälliga, snart övergående vinter? – till Övre Slottsgatan 6. Där, hos Biz & Art, anordnade kulturkontoret kulturfrukost mellan 8.00 och 9.00.

Biz & Art är en kombination av kultur- och näringsverksamhet; en av våra värdar, Steven Quigley, ger också ut en tjock, glassig och annonsfinansierad tidskrift med samma namn. I huset finns bland annat fotografer och en firma för profilreklam, en kombination av design och reklam om man är välvillig.

Själv är jag inte våldsamt intresserad av det här. Ska jag se den här kulturfrukosten som en signal från den nuvarande borgerliga majoriteten i kulturnämnden om en mer kommersialiserad kultursektor?

Nå, kulturkansliet medverkade i programmet med mer traditionella inslag. Mariette Manktelow berättade om Linné-jubileet och dess uppföljning, Katarina Karpe presenterade vårens verksamhet på Gottsunda dans och teater och Anna Starbrink informerade om strävandena att få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad 2014.

Fast allra roligast var kulturinslagen i programmet.

AutoPilot, en ny dansgrupp, bestående av Josefine Löfblad och Tove Strandell, presenterade sig genom att framföra några korta scener ur ”Z flyttar in”, en föreställning för åldrarna 3-6 år. Vi i publiken fick själva göra dansrörelser, bland annat sådana som vi trodde att föreställningens katt, Z, skulle kunna tänkas göra.

Kulturfrukostens clou var nog ändå musikgruppen Gee Bee 3: Ulf Eklund, trummor, Jan Gezelius, bas, och Girilal Baars, doshpulur; alla tre sjunger dessutom. Doshpulur är ett stränginstrument från Tuva, ett område i Ryska federationens asiatiska del. Girilal Baars visade sig också vara en jävel på strupsång, en specialitet från just Tuva.

Dessutom framförde gruppen en sång från Mordvinien, också det ett land inom Ryska federationen, dock på den europeiska sidan. Mordvinerna är ett finsk-ugriskt folk, och eftersom deras språk alltså är avlägset släkt med till exempel estniska och finska, försökte jag lyssna efter ord som kunde ha likheter med något i dessa båda språk.

Men tji fick jag. Jag kände inte igen ett smack, begrep ändå mindre något.

Fast det var kul att lyssna på musiken både från Tuva och från Mordvinien.

Kära gamla Folket i Bild

1953 var jag framgångsrik försäljare av Folket i Bild i Juniskär med omnejd, också hängiven läsare av tidningen.

Julnumret 1953, på 80 sidor, kostade 1:25.

I vardagslag hade gamla FiB bara en dekorfärg, rött, men de mer påkostade och dyrare julnumren försågs med färgomslag plus en fyrsidig konstinlaga i fyrfärg. Det här julnumrets konstbilaga visade målningar av Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Sven Jonson och Stellan Mörner. Som den konstintresserade läsaren förstår, handlade den intilliggande artikeln (av Rolf Söderberg) förstås om Halmstadgruppen. Artikeln hade fler illustrationer (avbildad konst) men in svartvitt.

Dessutom inleds julnumret 1953 med ytterligare en artikel om konst, om Zorn och hans modeller.

Till numrets konstanknutna material vill jag också räkna Willy Maria Lundbergs artikel om broderier.

Och så har vi då alla de fantastiska illustratörerna: Claes Bäckström, Ewert Karlsson (EWK), Sven Ljungberg, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Ulla Sundin, Yngve Svalander och Stig Södersten.

I en artikel av Uno Florén får vi möta den då för tiden mycket kände satiriske tecknaren Oscar Cleve, som jag skrev lite om för ett tag sedan.

I en artikel av Axel Österberg, Kluck, får vi möta skalden Nils Ferlin.

Bland de utländska berättarna i det här julnumret finns två, som jag helt nyligen har skrivit om. Dels finns där en novell om en avrättning, ”Rytm”, i inbördeskrigets Spanien – den bekräftar bilden av den radikale Chaplin jag förmedlade, när jag skrev om hans film ”Moderna tider”. Och så går Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong; jag undrade ju nyligen, varför Norstedts inte bryr sig om att återutge de viktigaste verken av denne isländske nobelpristagare. Bland novellerna av utländska författare hittar man också Joseph Conrads ”De två häxornas värdshus”.

Urvalet av svenska författare är verkligen inte sämre. Lars Ahlin bidrar med ”Kvinnorna i baracken” och Sara Lidman med ”De älskansvärda”. Som följetong går Per Anders Fogelströms ”Tack vare Iris”.

Flera av de svenska novellbidragen var skrivna av författare, som kanske inte åstadkom litterära mästerverk men var kända och älskade av en stor publik: Eric Lundqvist bidrog med ”Amok”, en berättelse från Java, Einar Wallquist, känd som ”lappmarksdoktorn” med ”Natten före jul”.

Äventyr och vildmarksliv var återkommande och populära inslag i gamla FiB, vilket också de sist nämnda berättelserna är exempel på. I det här numret berättar Arne Sucksdorff dessutom om björnar.

Även de unga läsarna har sin egen följetong, Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist och Rasmus”. Barnsidorna, ”Vår egen FiB”, redigeras som vanligt av Gösta Knutsson; Knutsson bidrar själv med en saga, illustrerad av Einar Norelius. Bland bidragen från läsarna noterar jag för övrigt ett om julafton hemma hos Per Åhlström, 7 år, Orrspelsgatan 1 i Surahammar.

Knutsson och Norelius var ett etablerat par i gamla Folket i Bild, gjorde tillsammans den mycket populära serien ”Pelle Svanslös” – som i det här numret förstås handlar om att skaffa julgran.

Också veckans avsnitt av Rit-Olas – Jan-Erik Garlands – ”Biffen och Bananen” har för övrigt jultema.

Men naturligtvis bestod inte innehållet bara av konst och litteratur, även om just julnumren oftast hade den tyngpunkten.

Ett bra julnummer måste till exempel innehålla en rolig tävling. I det här fallet får läsarna svara på tjugo frågor, ställda av Stig Järrel, Lennart Hyland, Astrid Lindgren och Sune Waldimir. Som pris utlovas biljetter till premiären på trettondagsafton på Lennart Hylands pradioprogram ”Karusellen”. För sentida läsare: det här programmet var så populärt, så att man knappt såg några människor utomhus, medan det sändes.

Till FiBs radikala hållning hörde att inte skriva om kungligheter utan om vanligt folk. I det här numret finns ett roande exempel, signerat författaren Olle Länsberg (han med den filmade succéromanen ”Käre John”): ”Arbetare och bonde byter jobb”. Jag har tidigare berättat, att Folket i Bild byggde broar mellan arbetarrörelsen och bonderörelsen (något som ju på den här tiden också manifesterades i koalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet).

På näst sista sidan hittar jag en annons för FiBs folkböcker våren 1954 – det var då jag började sälja också folkböckerna i Juniskär med omnejd. Det är intressant att – mot bakgrund av vad jag just har skrivit – notera, att en av dem var en landsbygdsskildring, Irja Browallius’ ”Elia från gårdar”. Bland mina tidnings- och bokköpare fanns också flera litteraturintresserade bondmoror.

Serien inleddes med den då utomordentligt populäre Eric Lundquists ”Djungeltagen” – jag tror att jag sålde 35 exemplar – och avslutades med Peder Sjögrens mycket fina krigsskildring från Finland, ”Kärlekens bröd”.

En bok som jag – bland annat på grund av dess negativa hållning till vintern – uppskattade mycket var Allan Erikssons humoristiska konstnärsroman ”Farväl till paradiset”.

Men den bok som gjorde det allra största intrycket på mig och som kom att betyda oerhört mycket för min fortsatta politiska hållning var Folke Fridells proletärroman ”Tack för mig – grottekvarn”. Den slog an den upprorslust som fanns i mitt tonårsbröst och befäste för alltid min övertygelse, att jag var socialist, ingenting annat.

Om tidens gång, slutet av januari 2008

Den som någorlunda regelbundet följer min blogg kan ju ibland förledas att tro, att jag använder praktiskt taget all min tid till att läsa böcker och lyssna på musik.

Jo, bådadera är väsentliga ingredienser i mitt liv. Nu senast har jag till exempel läst ut Sŀawomir Mrożeks ”Livet för nybörjare”; jag återkommer till den.

Men mitt liv består också av mycket, mycket annat.

För att markera kontrasten: Nyss anlände med dagens post nummer 21 1953 av Alla Tiders Seriejournal. Ytterligare ett nummer av samma tidning kommer snart; jag har köpt båda på Tradera.

Där har jag också inhandlat ett julnummer från 1950-talet av Folket i Bild. Av samme säljare som för kort tid sen sålde defekta tdiningar (med urklippta partier) till mig. Jag påtalade förstås det här och kommer att få en bunt hela Folket i Bild – dock naturligtvis andra nummer – som kompensation.

I fredags var jag som så många andra på Systemet och handlade, köpte hem bland annat Gammel dansk. Kön var, så här på fredagseftermiddagen, ganska lång – flertalet som stod både före mig och efter mig var yngre personer. Kassörskan, själv en ung dam, kollade vänligt men bestämt åldern på alla ungdomarna. När det blev min tur, utan att hon gjorde någon ansats att begära legitimation, sa jag – en man på 70 år – skämtsamt:
– Ska du inte kolla, att jag har fyllt 20?
Blixtsnabbt svar:
– Du köper alldeles för dyra varor för att vara under 20.

Birgitta var borta större delen av fredagen, också på kvällen. Hon var på universitetets doktorspromotion med åtföljande middag på kvällen; jag fick hjälpa henne med dragkedjan i ryggen på den mycket vackra gula sidenaftonklänningen. Jag skulle också ha kunnat följa med, men jag ransonerar sånt här numera. Fast när Birgitta sen berättar om Umberto Ecos framträdande, ångrar jag mig lite, lite.

Själv stannar jag hemma: Skriver mest. Och så ser jag förstås på ”På spåret” i TV. Framför TVn äter jag en sen middag, rökt lax med kokt potatis. Till det dricker jag en Staropramen och tar en snaps, O P Anderson.

Birgitta kommer hem innan det är allt för sent; hon avstår från dansen för att hinna få en stund hemma med mig. Nej, vi har inte fått nog av varandras sällskap ens efter alla dessa år tillsammans.

Lördagens melodikryssande har jag redan skrivit om.

På eftermiddagen kommer Kerstin och Bo med ungarna. De ska gå på fest och vill gärna sova ut morgonen efter, så Viggo och Klara ska vara hos morfar och mormor över natten. Det är inte första gången de bor över ensamma hos oss, och de är inte alls bekymrade, bara glada. Här hos oss finns två lådor med leksaker, som vi flyttar mellan Uppsala och Öregrund, och de känns förstås aningen nya varje gång barnen är här. Den här gången har jag dessutom utökat samlingen med en riddarsköld och ett riddarsvärd. Barnen känner sig mycket hemma i vår lägenhet och leker långa stunder för sig själva. Men särskilt Klara vill gärna, att också morfar ska vara med och leka: drar med honom med ett fast grepp kring två av hans fingrar. Mormor bjuder på goda våfflor till middag – hon själv och morfar gör dem mer matiga genom att lägga på rom, hackad rödlök och crème fraiche.

Klara har helt uppenbart fattat tycke för sin morfar, och när det blir läggdags och hon får nattlinne och nattblöja på sig, släpas morfar i väg till stora sängen i biblioteket, det som fordom var barnkammare bland annat åt barnens mamma. Morfar får läsa två Barbapapa-böcker för henne – böckerna är förresten presenter från morfar till Klara på tvåårsdagen förra året.

Men sen vill hon inte somna i sängen. Hon följer med morfar ut i vardagsrummet och kryper där upp i morfars knä i soffan framför TVn. Det står inte länge på förrän hon har somnat i morfars famn.

Morfar bär in henne till sängen i biblioteket, barnkammaren som Viggo har börjat kalla den, och hon får med mormors bistånd plats längst in. Viggo ska sova ytterst. Mormor läser saga för Viggo, men inte heller Viggo vill somna i sängen. Han går ut i vardagsrummet och gör som Klara nyss gjorde: kryper upp i morfars famn och ser på Harry Potter i TV. Han som bara är fem kan redan läsa – men förstås inte så fort att han klarar TVs textremsor. Men han förstår att det är ett spöke vi ser och hänvisar till att pappa brukar se Harry Potter och läsa om honom. Vid nyhetsdags bryter vi Harry Potter, och då får mormor åter gå in till ”barnkammaren” med honom. Den här gången somnar han bredvid sin lillasyster.

Birgitta och jag avslutar lördagskvällen med att i TV se Lars Lennart Forsbergs fina filmatisering av Stig ”Slas” Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” med Allan Edwall, Janne ”Loffe” Carlsson och Gus Dahlström i några av de bärande rollerna. Nästa dag får jag mejl från Mats Rosin – välkänd medarbetare här på bloggen – där han berättar, att också han har njutit av den här filmen.

Barnen vaknar förstås under natten – först Klara och senare även Viggo – och kommer in till morfar och mormor i sovrummet, kivas också lite om platsen mellan dem. Fram mot morgonsidan kinkar Klara lite: Något av gosedjuren har kommit bort. Hon längtar efter mamma och pappa. Morfar får tända sänglampan och prata snällt med Klara, som sitter upp i sängen. Så småningom lägger hon sig ner, och när morfar smeker henne på hennes bara ben, blir hon lugn och trygg och säger ”Mera!”. Sen lägger hon sig till rätta för att sova igen och beordrar morfar: ”Släck!”

Efter det här nattliga vakenintermezzot sover båda barnen jättelänge. De vaknar först när morfar kommer med välling och har satt på barn-TVn.

Efter lunch kommer Kerstin och Bo för att hämta barnen. Själv är jag då redan på väg till dagens sammanträde; jag möter dem på väg ut mot gatan.

Det är styrelsen i Ordfronts lokalavdelning i Uppsala som har sammanträde, på söndag eftermiddag därför att vår tillförordnade ordförande Carina Bengloff i veckorna arbetar som lärare på Brunnsvik. Vi ses på Café Hugo på Svartbäcksgatan 21. Där är det fullsatt, så vi får först efter en stunds väntan och pusslande tillgång till ett sammanträdesbord. Vi diskuterar vårens verksamhet, men eftersom inget är klart, berättar jag nu inte om våra planer. Vi lägger också fast datum för årsmöte. Själv tänker jag nu, efter två år i styrelsen, avgå. Det ligger ingen schism bakom – jag är 70 år gammal, tycker att jag har gjort mitt och lämnar gärna över till yngre krafter.

När jag kommer hem, har Birgitta blivit klar med packningen. Hon ska tidigt på måndag morgon flyga till New York på ett UNICEF-möte, kommer hem först på kvällen kommande lördag. Birgitta är ordförande i svenska UNICEF, och UNICEF Sverige har ordförandeskapet i UNICEF det här året. Hon ska därför till New York två gånger till under 2008. Sista gången blir i september, bland annat över hennes födelsedag den 20 september. Då ska jag följa med. Jag ser fram mot att strosa runt på Manhattan och inte minst i Greenwich Village, gå på musikevenemang – utbudet i New York saknar sin like – och köpa skivor. Och så ska jag bjuda Birgitta på 71-årsmiddag på någon bra restaurang.

Sjunde boken om Harry Potter

Jag har läst hela J K Rowlings serie böcker om Harry Potter, en i engelskt original, de övriga i Lena Fries-Gedins förtjänstfulla översättning. Förra året kom den avslutande, sjunde delen, ”Harry Potter och dödsrelikerna” (Tiden) – om den också blir den sista delen återstår att se.

De flesta av Harry Potter-läsarna – yngre så väl som äldre – har naturligtvis väntat på att få veta, hur det går för Harry Potter i hans livslånga kamp mot Lort Voldemort; J K Rowling har ju i intervjuer under årens lopp berättat, att några av dem som läsarna identifierar sig med kommer att dö, innan berättelsen är till ända.

Här ställs en recensent inför problemet att inte för tillkommande läsare avslöja hur det går. Därför får jag nöja mig med att avslöja, att (enligt en sammanräkning i Wikipedia) inte mindre än 22 figurer, fördelade på både den goda och den onda sidan, dör i den här boken.

Slutstriden, som äger rum på Hogwarts, är också av det våldsamma slaget, och jag gissar att filmatiseringen av den kommer att innehålla många bjärta specialeffekter.

Huvudfrågan är förstås vem av Harry Potter och Lord Voldemort som kommer att överleva. På den punkten håller Rowling läsaren på halster ända till slutet, och jag kan naturligtvis inte avslöja hur det går. Men jag kan väl avslöja, att hur det går har att göra med en av de tre dödsrelikerna, den mäktiga flädertrollstaven, och dess sätt att fungera – en historia som också har att göra med Dumbledores tidigare död. (Ytterligare en av dödsrelikerna är för övrigt den osynlighetsmantel Harry länge har varit i besittning av.)

Vägen fram till slutstriden är lång och innehåller också en del longörer. Harrys och hans vänners – Rons och Hermiones – plan är att gradvis ta kål på Voldemort genom att, en i taget, döda de bitar av sin själ Voldemort har gömt i både svårfunna och svåröppnade horrokruxer – vilket kanske i slutändan kan innebära, att Harry själv måste dö.

Longörerna kompenseras i viss mån av att man gradvis får veta saker av betydelse för hela historien om Harry Potter och Lord Voldemort: Snapes gamla bindning till Harrys mamma, Dumbledores mer fullständiga historia och annat sådant.

Men på en punkt är jag mycket kritisk mot den här boken, slutkapitlet ”19 år senare”. Det kan försvaras med att det som berättas där kan öppna för att J K Rowling någon gång fram över återvänder till sin magiska värld. Men som litteratur är det här kapitlet insmickrande och idylliserande på ett sätt, som faktiskt inte är värdigt det i många avseenden storslagna epos för barn och ungdomar J K Rowling har skapat.

Både fynd och skräp på Tradera

Jag har de senaste åren handlat en del på Tradera: Tidens kalender (jag har nu alla utom den för 1923), barn- och ungdomsböcker av Lisa Tetzner, FiBs ungdomsböcker, Alla Tiders Seriejournal och, framför allt, enstaka nummer och ibland längre serier av den klassiska veckotidningen Folket i Bild.

Ibland har man tur. Nyligen fick jag för en relativt överkomlig penning tag på FiB-nummer från 1937 respektive 1939, väl bevarade faktiskt.

Sen köpte jag i klump en stor bunt tidningar från 1953 och 1954. De flesta av dem hade jag redan, men uträkningen var att få några få nummer, som jag saknade.

Dess värre hände det som också tidigare har drabbat mig några gånger: Många av de tidningar jag köpte in – bland dem flertalet av dem jag egentligen var ute efter – var ofullständiga. I ett stort antal fall var Frimärksbladet (avdelningen för medlemmarna i FIBs frimärksklubb) urklippt. I andra fall var annonser urklippta, med påföljd att det saknades delar till noveller eller annat textmaterial.

När man köper gamla tidningar, får man acceptera, att papperet kan ha gulnat, att någon har försökt lösa korsordet eller att det finns en liten, liten reva någonstans. Men jag tycker det är otillständigt att människor som säljer på auktionsnät som Tradera säljer ofullständiga exemplar. Det är väl ganska givet att samlare – som jag – vill ha fullständiga nummer, när vi lägger bud.

Jag har tidigare råkat ut för det här flera gånger och också lyckats få till nya uppgörelser med säljarna. En som sålde tidningar med Rit-Olas klassiska serie ”Biffen och Bananen” urklippt gav mig ekonomisk kompensation och – viktigare – angav i fortsättningen defekter av det här slaget i sina traderaannonser. En annan ursäktade sig med att han inte hade kollat (en serie porträtt av filmstjärnor hade klippts ut i nummer efter nummer) och betalade tillbaka en del av vad jag hade lagt ut.

Men det är faktiskt inte pengarna jag i första hand är ute efter.

Är de här människorna som säljer defekta tidningar verkligen så aningslösa, att de inte förstår, att köparna/samlarna är ute efter exemplar, som åtminstone vad gäller text och bild är intakta?

Det kan nog finnas såna också – världen är full av konstigt funtade människor.

Men jag gissar att det bland de här slarvrarna också finns de som tänker: ”Går det, så går det.”

Melodikrysset nr 3 2008

Jag har nog gått i land också med veckans melodikryss, men det innehöll en del knepigheter.

Bland det jag för min del hade problem med fanns den svenska popsångerska som 1981 gjorde ”When It Comes To You”, men med hjälp av Google har jag kommit fram till att hon hette Elin, Elin Ruth eller egentligen Elin Rut Sigvardsson.

Sophie Zelmani, här med ”Yes I Am”, känner jag åtminstone till, även om jag inte har några skivor med henne.

Den avslutande frågan löste jag med hjälp av ledbokstäverna: svaret skulle bli undra. Men jag fick googla för att komma på de rader i Del Shannons ”Runaway” som skulle leda till svaret: ”As I walk along / I wonder what went wrong / with our love.”

Att Ellis var efternamnet på den amerikanske bluesartisten med albument ”Fanning the Flames” listade jag också ut med hjälp av ledbokstäverna. Men vem i helvete är egentligen den här B B King-inspirerade artisten? Jag har en jätteavdelning med amerikansk blues i skivhyllorna, och inte heller sonen – Matti Dahl, själv gitarrist och mycket kunnig på hur olika amerikanska bluesgitarrister låter – hade ens hört talas om Tinsley Ellis, som han, efter diverse googlande, visade sig heta. Svårt!

Klaus Wunderlich hade ersatt trumpeter med synth. Inte för att Eldeman frågade efter det, men jag tyckte det var förargligt att inte komma på vad det var som han spelade – särskilt som jag så väl kände igen det. Just nu är jag lite stressad – vi ska till Konserthuset i Stockholm i eftermiddag – och jag minns inte ens melodin längre.

Efter lite funderande kom jag på att ”Freedom Come, Freedom Go” i svensk dansbandsversion – här med Fortunes – kallades ”Hörru Rut”. Har inte Sten och Stanley gjort den också?

Popartistturnen sommaren 1987 har jag inte sett och hört, men här var det lättare att höra, att de som efterfrågades i ”I Want You” var Per Gessle och Eva Dahlgren.

Dagens första fråga, den som illustrerades av ”Leva mitt liv”, tyckte jag själv var ändå lättare: Det var Svante Thuresson, mannen med absolut gehör, som sjöng. Honom har jag inte bara hört på skiva utan också live, bland annat på ett socialdemokratiskt valmöte i Stockholm.

Peter Jöback sjöng ”Varför, Gud?” ur musikalen ”Miss Saigon”. Den finns i våra skivhyllor, så det var inte alltför svårt för mig.

Veckans barnvisa, ”Här är polisen, som mitt i gatan står”, har jag själv sjungit, när jag gick i småskolan. Här skulle den ge yrkesbeteckningen på den som agerar i visan, nämligen trafikpolis.

Lika lätt, för mig åtminstone, var det att känna igen Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Ungmön på Käringön”, en av Harry Brandelius’ långlivade hits. I den sitter det en fiskargubbe och lagar nät.

En höjdare, både vad gäller texten och musiken, är Povel Ramels ”Underbart är kort”.

Slutligen konstaterar jag än en gång, att Eldeman har pippi på James Bond-filmer. Den här gången spelade han ”From Russia With Love” ur ”Agent 007 ser rött”. Jag har den själv som videofilm.

* * *

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 2 2008

I går eftermiddag var Birgitta och jag på trettondagsmottagning hos landshövding Anders Björck på Uppsala slott. På kvällen hade vi middagsgäster: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel. Och lite senare i dag ska vi gå på premiär på Uppsala stadsteater: William Shakespeares “En vintersaga”.

Ibland är det mycket, men inte missar jag Melodikrysset!
Det bestod, som vanligt, av musik som jag är mycket hemma på respektive bara har en vag aning om. Men jag tror nog, att jag har löst krysset rätt.
Till det lättaste i dag hörde Evert Taubes “Nudistpolka”, som skulle ge beteckningen på en utövare, det vill säga nudist:

Nudistpolka (Den lycklige nudisten)

Text och musik: Evert Taube, 1954

Inte dansar jag vals,
nej, det passar ej alls
i nudistens attityd,
för i valsen är man pryd
men se polkan går i nord som i syd
uti i dur, går i ur, går i skur, är kultur,
har en frisk och frejdig fart,
o, vad det är underbart
att få naken dansa polka.

Hoppsansa, se opp i svängarna!
Hoppsansa, se opp i svängarna!
Polkan går på gröna ängarna,
polkan är nudistens musik!
O, hur skönt att utan kläderna
långt från hala dansgolvsbräderna
dansa få i sommarkväll
en polka naturell, naturell, naturell
o vad polkan gör mej säll! Hej!

Sund är glädjen bland nudisterna,
luft och sol utplånar bristernas,
ifrån hjässan ner till vristerna,
att vara naken gör ditt sinne rent.

Ria faderia faderia faderallala rallala ralla,
Ria faderia faderia faderallala, ho å hoppsansa.

Inte heller var det svårt att identifiera Johann Strauss’ “An der schönen blauen Donau“. Den förekom ofta i radio förr i världen. Dessutom har Birgitta och jag för inte allt för länge sen haft en fin båtsemester på Donau, från Wien och nerströms genom många länder. Fast inte var Donau blå precis.

Lätt var det också, för en gammal radiot och Karl Gerhard-beundrare (se under Kulturspegeln, Musik!), att identifiera Karl Gerhards och Jules Sylvains “Nu ska vi vara snälla”.

Om några yngre lyssnare nu eventuellt inte klarade den frågan, måste de allra flesta ha haft desto lättare med dagens barnvisa, “Imse, Vimse spindel”.

Jag kan ju då ta några frågor, vars svar inte var alldeles självklara för mig, en man på 70 år.

Jag kan till exempel inte påstå, att jag brukar lyssna på pojkband, till exempel Westlife. Mycket riktigt har jag aldrig hört deras “Have You Ever?” från albumet “Back Home”. Men de har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag vill minnas att jag då ringde vår svärson Bo Strömberg och fick rätt svar. Så den här gången klarade jag dem, till och med innan frågan var ställd, med hjälp av hjälpbokstäverna. Sen har jag förstås kontrollgooglat.

Inte heller har Barry Manilow någonsin hört till de artister, som jag har brukat lyssna på; dock har jag förstås hört hans “Copacabana”. Barry Manilow fäste sig i mitt minne då han bestods med ganska hånfulla kommentarer i serien “Earnie”, som jag regelbundet läser.

Betydligt lättare var det då att lösa den ganska krångliga frågan om ett mansförnamn, som döljer sig i förnamnet på den kvinnliga artist, som tillsammans med Dolly Parton och Linda Ronstadt sjöng “To Know Him Is To Love Him”. Den finns på CDn “Trio, Vol 1″, och eftersom jag har “Trio, Vol 2″ med samma artister, vet jag att den tredje sångerskan heter Emmylou Harris. Hennes förnamn döljer mansnamnet Lou.

Jag gillar de här tjejerna mer än Joe Cocker, som vi i dag hörde i George Harrisons “Beware of Darkness”. Med det sagda vill jag ingalunda såga honom; jag bara rangordnade.

Vi går därefter över till den svenska populärmusiken.

Hela fyra kryssord skulle man få fram, om man mindes originaltiteln till den parodiversion som spelades. Eftersom Östen med resten hör till de grupper som kan vara kul att lyssna på, mindes jag förstås originalet: “Ge mig en kaka till kaffet“.

En melodi ur “Chess” gav en dubbelfråga: en av upphovsmännen till den här musikalen är Benny Andersson. Och den som sjöng var Anna-Lotta Larsson, en alls icke oäven sångerska.

Den tredje svenska populärmusikfrågan fick sitt svar i det radioprogram, som föregick Melodikrysset, Ring så spelar vi. Där spelades nämligen “Ålefeskarns vals” med Kjell Krage. Och det ålefeskarn fångar är förstås ål.

Jag har tidigare bekänt, att jag har hemskt svårt att minnas TV-signaturer. Så var det också i dag. Först när Eldeman gav ledtrådar till miljön i deckarserien från 1980-talet, kom jag på svaret: “Miami Vice“. Jag har sett den här serien, vilket en smula anknyter till den debatt som har förts med anledning av mitt senaste inlägg här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.