Melodikrysset nr 48 2008

I dag hade jag stora problem med två av frågorna i Melodikrysset.

Jag har inte en enda platta med Roxette, och därför hade jag stora svårigheter att identifiera den Roxette-låt som dansbandet Leif Bloms spelade. Efter mycket googlande har jag kommit fram till att det kan ha varit ”Spending My Time” – men jag är inte säker.

Inte heller kände jag igen den låt som Roland Cedermark spelade, men här pekar ledbokstäverna entydigt på att den kroppsdel titeln sas syfta på är ansikte.

TV-signaturer kommer jag aldrig i håg, men den som spelades kan ha hört till serien ”Det kommer mera”, som sändes 1993-1996.

Biofilmen ”Music and Lyrics” har jag inte sett, men jag listade med hjälp av ledbokstäverna ut att den sjungande skådespelaren var Hugh Grant, och mycket riktigt: han sjöng ”Don’t Write Me Off” i den här filmen.

Sångaren Josh Groban från Los Angeles har jag hittills helt missat, men han lät ju riktigt bra i balladen ”You Raise Me Up”.

Resten var lätt.

”Röda stugor tåga vi förbi” (”Sommarvandring”) sjöng vi ofta, när jag gick i folkskola, i Nylands skola i Njurunda söder om Sundsvall.

Och på den tiden förekom också den gamla schlagern ”Anna, du kan väl stanna” ofta i radions (fåtaliga) program med grammofonskivor. Ove Lind, som spelade den här, har jag hört live från scenen vid någon av midsommarfesterna i min gamla hemby Juniskär.

På den tiden spelades även Karl Gerhard ofta i radion; hans eleganta rim och tydliga diktion fäste sig för evigt i minnet. Så visst kommer jag i håg ”Gungorna och karusellen”, som här skulle ge verbet gunga.

Av betydligt senare datum är Peter Lundblads ”Ta mig till havet (och gör mig till kung)”. Den minns jag inte bara från radion. En sonson till min kusin Kreete sjöng den i kyrkan, när Kreete begravdes; det här var en sång som hon älskade. Kreete återbördades sedan till det hav hon kom ifrån och också älskade: hennes aska ströddes ut i vattnet utanför vår gemensamma hemby Juminda på den estniska nordkusten.

Håkan Hellström har jag en del av på skiva, och jag kände därför genast igen hans röst. Här sjöng han ”För en lång, lång tid”.

Ofta brukar jag ha problem med att komma i håg melodifestival- och eurovisionsschlagermelodier, men ”The Worrying Kind” med The Ark tyckte jag, trots deras orättvist låga placering i finalen, var en låt med starka schlagerkvaliteter.

Sist nämner jag i dag en låt som jag inte har på skiva men som jag nog kommer att skaffa: ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Ja, det gick alltså den här gången också, även om jag alltså var tvungen att använda mig av redovisade hjälpmedel.

Melodikrysset nr 47 2008

Första halvan av dagens melodikryss tyckte jag var urlätt. Andra halvan hade jag en del problem med.

Bland annat fanns det mot slutet en fråga om klädsel, där jag tappade koncentrationen på grund av Eldemans påbyltade förklaringar. Som illustration användes en melodi som jag kände igen men inte kom på titeln till. Men att döma av ledbokstäverna bör den person som skildras i sångtexten till slut föredra att vara nudist. /PS: Låten heter ”The Stripper”./

Detta förstås under förutsättning att filmmusiken som hörde till rutorna nedanför hämtades ur ET – jag har skam till sägandes aldrig sett filmen.

Robin Hood-filmer har jag däremot sett en masse, men om jag har sett just den film där Bryan Adams sjunger ”(Everything I Do) I Do It For You” låter jag vara osagt.

Däremot har jag garanterat aldrig sett den svenska TV-serien från 2006 ”Mäklarna”. Och även om jag skulle ha gjort det, skulle jag garanterat inte komma ihåg signaturmelodin.

Jag kan också nästan svära på att jag aldrig har lyssnat på vare sig Jessica Simpson eller ”A Public Affair”.

Nå, jag brukar ju ofta också ha svårt att komma ihåg bidragen till melodifestivalerna och till Eurovision Song Contest.

Trots min motvilja mot Linda Bengtzing kom jag i alla fall ihåg hennes duett med Markoolio (Marko Kristian Lehtosalo), ”Värsta schlagern”, i 2006 års melodifestival.

”Under mitt tunna skinn” från årets upplaga hade jag däremot redan lyckats förtränga, men rösten kände jag igen: den tillhörde Patrik Isaksson.

Minnesvärd är däremot ”Congratulations” med Cliff Richard. Varför han bara kom tvåa i 1968 års Eurovision Song Contest är en gåta – vinnarlåten har jag inget som helst minne av.

Vi äldre radiolyssnare minns också med glädje den mexikanska folksången ”La Cucaracha”, som fortfarande var ett kärt örhänge långt efter den mexikanska revolutionen. Dess titel skulle ge ordet kackerlacka.

Också ”Sommarbrevet” (”Jag skrev ett brev”) blev, fast mer kortvarigt, en schalger här i Sverige. Men nog tycker jag så här i efterhand att det var tur att Lena Olin sedan bestämde sig för att bli filmskådepelerksa i stället för countrysångerska.

Veckans Taube missade väl knappast någon. Hans ”Oxdragarsång”, där refrängen börjar ”Dra, dra, min snälla / ska vara: gamla/ oxe”, gav förstås svarsordet oxe.

Kvar att redovisa är då två sånger, som jag förknippar med barndomens skolgång i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall.

”Alla fåglar kommit ren, vårens glada gäster” sjöng jag med min ljusa och klara pojkröst under sångstunderna i klassrummet. Men som det också står i den här visan:

Mulna dar nog återstå,
töcken för vårt sinne.

”Tre små gummor” med text av Anna Maria Roos förekom också på vår repertoar. Den är så kort, så jag låter er avslutningsvis åka med gummorna på deras äventyr:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell, och äta karamell
och fröjdas hela dagen uti Nora.

Om jag lever nästa midsommar, får jag höra den här sången igen. Den förekommer varje år i dansen runt midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Nattmorfar

Sist jag hämtade barnbarnen, var det regn och full storm. Jag använde fortfarande cykel men fick leda den en stor del av vägen efter det att kapellet på cykelkärran, där Klara, tre, satt, blåste i väg, just när vi korsade en bred bilgata.

En bil stannade, och snart kom en dam som av brytningen att döma var invandrare gående med det bortblåsta regnskyddet. Hon och hennes man hjälptes sen åt med att hämta rep och nödtorftigt fästa kapellet, så att det inte skulle blåsa bort igen.

Ibland är man tacksam för att det finns hjälpsamma medmänniskor.

I dag var det dags igen, men den här gången ska jag hämta och lämna och hämta barnen igen två dagar i sträck. Barnbarnen bor hos morfar i natt – mormor är bortrest på uppdrag de här båda dagarna.

Nu är det kallgrader och isgata, så att cykla är inte längre att tänka på. Jag hämtar först Viggo, sex, i Domarringens skola, och sen promenerar vi tillsammans till Klaras dagis, som ligger bredvid Tunabergsskolan. Därifrån är det sen inte allt för långt att gå hem till oss.

Men allt promenerande tar på krafterna, och när vi kommer hem, är båda ungarna redan hungriga. Morfar, som kan laga all möjlig slags mat, har tagit det säkra före det osäkra och helt sonika köpt hem varm korv med bröd. Det säger ungarna inte nej till.

Sen ser vi på Bolibompa tillsammans, och jag märker att Klara trots den relativt tidiga timmen håller på att somna, så jag föreslår att hon ska byta till nattlinne, vilket hon gör. Hon får en flaska välling också, och när den är urdrucken, vill hon borsta tänderna och gå och lägga sig. Morfar ska läsa saga!

I packningen, som pappa Bo tog hit i går kväll, finns en bok som tydligen är favorit just nu: Gunilla Bergströms ”Mera monster, Alfons”. Den lever sig Klara starkt in i. Sen väljer hon en bok hon känner igen från besöken i Öregrund, Caroline Bruces och Ingela P Arrhenius ”Kjell och jag har ont i halsen”.

Måtte det senare inte vara ett dåligt omen! På dagis har jag fått veta, att Klaras bästis där, Meja, har fått åka hem på grund av magsjuka.

Sen är Klara uppe igen och leker en stund med Viggo, men när morfar är i köket och diskar, hör han gråt. Något har gått Klara emot. Hon gråter först efter mamma men låter sig sen tröstas av morfar, som erbjuder sig att läsa mera. Men det visar sig att Klara har bajsat i nattblöjan, så det första som krävs är lite sanering. Sen vill hon ha ytterlgiare en flaska välling – men när morfar kommer med den, har hon somnat.

Om en stund är det dags också för Viggo att gå och lägga sig. Han har, medan morfar har tagit hand om Klara, bläddrat i en leksakskatalog och prickat för sånt han önskar sig i julklapp. För sexåringen är det Wall-E och Star Wars som gäller.

Han byter om till pyjamas och väljer själv ut tre böcker ur det från Öregrund hemförda barnboksförrådet: Holly Kellers ”Jakobs träd”, Rindert Kromhouts & Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och så Larserik Erikssons ”Hus är gott, sa Oskar”. Ni läste väl förresten Larseriks meddelande här på bloggen, att Rabén & Sjögren snart ger ut en ny upplaga av hans barnboksklassiker?

Sen kröp Viggo belåtet ner i sängen bredvid lillsyrran. Vi har i biblioteket en bäddsoffa, som kan göras om till dubbelsäng vid såna här tillfällen.

Jag lämnar förstås, när jag går och lägger mig, tänt i hallen, så att det lätt – om någon av ungarna skulle vakna under natten – går att hitta till morfar i hans sovrum.

Jag får gå och lägga mig tidigt. I morgon bitti måste jag nämligen upp vid en tidpunkt, som numera känns otillständigt tidig: barnen ska ha frukost, kläs på (men de gör det mesta själva – även treåringen) och promeneras till dagis respektive skola.

Sen ska de hämtas igen på eftermiddagen, den här gången dock inte för övernattning. Mormor Birgitta kommer hem från sitt värv på eftermiddagen, och efter jobbet kommer även barnens mamma, vår dotter Kerstin, hem till oss. Det ska bli fredagsmiddag, välkänd för Kerstin från kulna fredagskvällar i Öregrund när hon själv var liten: rykande varmt thé och flera sorters gott matbröd med ännu fler sorters goda pålägg.

Melodikrysset nr 46 2008

Jag klarade även dagens melodikryss, fastän det innehöll musik som jag normalt inte lyssnar på.

Britney Spears, här med ”Break the Eyes”, skulle jag nog aldrig aktivt lyssna på – men när det är melodikryssdags, måste man ju ha öronen öppna, vad som än spelas.

Inte heller gillar jag dansband. Och jag vet inte om Thorleifs blev bättre genom att i ”Tre gringos” vara förstärkt med Just D.

Lite kul var det ju att se Tommy Blom, Lennart Grahn, Lalla Hansson och Svenne Hedlund kliva fram ur sina hålor och förenas som Idolerna. Även om just ”Sommar” inte precis hör till det bästa jag har hört på skiva.

Då gillar jag Meja (Beckman) bättre. Här hörde vi henne i ”All ’Bout the Money”.

Men jag måste bekänna att jag, när det gäller populärmusik, är ännu mer förtjust i gamla schlager. I det fallet slinker till och med ett och annat av den ganska ojämne och alltför produktive Thore Skogman ner. Hans ”Ja se pengar” – där ledordet är snål – är en ganska kul text.

”En tuff brud i lyxförpackning” blev, helt berättigat, en stor succé med Lill-Babs. Den besjungna damens stil får man väl lov att beteckna som lyxig.

En annan Lill – där fick jag till det! – i dag var Lill Lindfors. ”En sån karl”, som här sjöngs av Anne-Lie Rydé, blev en stor hit med Lill, även det helt berättigat.

Den lite snabbare rytmen än normalt i instrumentalversionen av ”Stockholm i mitt hjärta” var väl tänkt att förvilla oss lyssnare lite grann. Men så många gånger som vi har hört den här låten av Lars Berghagen, var det väl knappast någon som missade den.

Instrumental, framförd på panflöjt, var också ”Time To Say Goodbye”, här med rumänsksvenskan Dana Dragomir. Låten är annars mer känd i Sarah Brightmans och Andrea Bocellis engelska sångversion.

Dagens kultserie i TV var Batman, som ju också finns i olika filmversioner. För mig heter han för evigt Läderlappen – det var under det namnet jag för mycket länge sen, när jag var en hängiven läsare av seriemagasin, lärde känna honom.

Lite längre ner i åldrarna får man gå för att, fullt ut, gilla den sockersöta texten i barnvisan ”Min lilla ponny”: ”Vad du är söt, min kära lilla ponny”. Varför den har fastnat så hårt i mitt musikminne undandrar sig i skrivande stund rationell bedömning.

PS

Jag glömde ju att redovisa svaret på en fråga. Inte heller i dag lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte “Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Last chorus: Lasse Sandberg

Tecknaren Lasse Sandberg, född 1924, dog den 11 november 2008 vid 84 års ålder. Det är en avsevärd ålder, så det var kanske inte helt oväntat. Bakom sig har han ett imponerande livsverk, främst långt fler än hundra barnböcker tillsammans med hustrun Inger Sandberg. Generationer av barn minns figurer som Lilla Anna, Lilla spöket Laban, Labolina, Mathias, Tummen och Pulvret.

Så sent som här om kvällen såg jag på bordet bredvid treåriga dotterdottern Klaras säng en trave böcker om Lilla Anna. Självklart har vi för både Klaras mamma Kerstin och hennes syskon läst mängder av barnböcker signerade paret Sandberg: Inger (text) och Lasse (bild). För de har har hållit på länge; de hörde för övrigt till den skara barnboksförfattare, som lyfte KF-ägda Rabén & Sjögren till att bli Sveriges ledande barn- och ungdomsbokförlag.

Paret Lasse och Inger Sandberg är ett ypperligt exempel på att det till synes enkla är nyckeln till det svåra att fånga barns uppmärksamhet.

Själv kom jag först att möta Lasse Sandberg i en helt annan genre. Tillsammans med flertalet av tidens största namn i denna genre – Gurr (Rolf Gustavsson), Håven (H V Nilsson), Björn Hinders, Oscar Cleve med flera – bidrog han regelbundet med skämtteckningar till 1950-talets Folket i Bild. Hans signatur var Herr Sandberg.

I mitten av 1950-talet mötte jag honom också som skämttecknare i Svensk humoristisk tidskrift. Idén till tidskriften lär ha kommit från Lasse Sandberg, men redaktör för den under dess alltför korta levnad (1954-1955) var Lasse O’Månsson, och bland medarbetarna fanns också Beppe Wolgers.

Skäl att vara arg

Birgitta Stenbergs (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Billy är arg” (En bok för alla, 2008, i original på Bonnier Carlsen 2006) är en riktigt lyckad bilderbok.

Birgitta Stenbergs text handlar om en dag då allt känns avigt, allt från det att Billy vaknar på morgonen, då hans till att börja med oförklarliga ilska går ut över stackars Nalle, normalt hans gosedjur i sängen. Han fullföljer genom att ställa till det ordentligt i sitt rum.

Allt känns fel: vädret, Lotta och hennes lillebror, Molly och hennes hund Ruff. Billy är arg på allt och alla.

Men så upptäcker hans förskjutna och utskällda kompisar, att han nyser och har feber. Och snart kommer mamma och tar in honom, lägger honom i sängen tillsammans med Nalle. Runt sängen står de nyss utskällda kompisarna och visar förståelse.

Birgitta Stenberg har åstadkommit en fin och meningsfull vardagshistoria, och Mati Lepps illustrationer lägger till en dimension som gör boken dubbelt så bra: betydelsebärande detaljer i rummet, Billys minspel och runda fysionomi och så den där purjolöken som Billy under en stor del av handlingen av någon outgrundlig anledning går och bär på.

Tilda vill klättra

En bok för alla har återutgett Cecilia Davidssons (text) och Helena Davidsson Neppelbergs (bild) ”Tilda i toppen” (Alfabeta 1998, EBFA 2008).

Tilda är ingen vanlig tjej: leker varken med dockor eller bilar, cyklar inte, hoppar inte rep, lägger inte pussel, ritar inte, vill inte se barnprogrammen i TV. Men kanske är hon inte helt ovanlig ändå: Hon gillar att klättra! Till att börja med på stolar och bord och i bokhyllan.

Så långt är hon lik många andra barn, men hon vill klättra mycket högre, till exempel upp på skorstenen. Till sin stora besvikelse får hon ingen stege i fördelsedagspresent.

Men skam den som ger sig. En dag smiter hon ut i skogen och klättrar upp i högsta granens topp.

Så småningom hittar först pappa, sen mamma henne där i grantoppen – och trots kåda på händerna och barr i håret tar även de sig upp i trädet. Och så slutar det med en ganska osannolik idyll: hela familjen hänförs av utsikten ända bort till farmors och farfars hus och av den ut över havet; de njuter av solnedgången och stannar ända tills det har blivit natt med stjärnor på himlen.

Helena Davidsson Neppelbergs illustrationer är kanske inga konstnärliga mästerverk, men de är tydliga och illustrativa, vilket säkert också det uppskattas av de mindre barn den här boken vänder sig till.

Melodikrysset nr 45 2008

Jag har tydligen Andreas Pettersson från Södertälje att tacka för mitt förstapris i Melodikrysset för ett par veckor sen. Jag brukar ju aldrig själv skicka in svaren, men det hade Andreas gjort åt mig, berättade Anders Eldeman. Så stort tack för musiklexikonet, Andreas!

I dag hade jag en hel del problem med Melodikrysset, vilket nog mest beror på att jag har en hejdundrande snuva – näsan rinner och hjärnan verkar stundtals också ha runnit ut. En fråga har jag således löst bara med hjälp av ledbokstäverna. Melodin, riktad till någon, kom jag inte på – men den måste ha varit riktad till mor.

Det tog också lång tid innan jag kom på att den som sjöng ”Bullet” måste vara Charlotte Perrelli.

Inte heller mindes jag spontant Agnetha Fältskogs åttiotalslåt ”It’s So Nice To Be Rich”. Jag har större förståelse för att hon blev rik med hjälp av ABBA.

Resten av svaren kom ändå relativt lätt med tanke på mitt eländiga tillstånd.

Varken dansband eller Stefan Borsch är ju egentligen mitt gebit; däremot förknippar jag låtar som ”Only the Lonely”, ”Blue Bayou” och ”Pretty Woman” med Roy Orbison.

Och jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den tid då revykungen Ernst Rolf spelades betydligt oftare i radio än som sker i dag. Han hade på sin tid stor framgång med ”Se farfar dansar gammalvals”.

Jag är i rätt ålder för att minnas även Eartha Kitt och hennes insjungning av ”C’est si bon”.

Från the radio days minns jag också Stig Olins ”Jag tror, jag tror på sommaren”, framförd av sonen Mats Olin.

Och naturligtvis hade jag öronen på helspänn när Beatles slog igenom. I skivhyllorna finns numera allt av dem på CD, däribland Lennons och McCartneys ”Let It Be”.

Det var mycket från scen och film i dag.

”Mary Poppins” finns numera som musikal, men fler har nog sett filmatiseringen, där Julie Andrews spelade Mary och Dick Van Dyke var sotare. Läs gärna också originalet, boken av P L Travers! Anders Eldemans ledtråd gissar jag att många i dag inte klarade att googla på. Sångtiteln var nämligen ”Supercalifragilisticexpialidocius”.

Ytterligare en filmad bok förekom i dagens melodikryss. Emma Thompson spelar i den film, ”En förlorad värld”, som bygger på en historia av Evelyn Waugh.

Benny Andersson och Björn Ulvaeus är männen bakom musikalen ”Chess”, ur vilken vi här hörde ett musikaliskt avsnitt med Anders Ekborg och Helen Sjöholm.

”Alla ska bada” med Galenskaparna/After Shave” – här hörde vi Anders Eriksson i ”Sol” – har jag inte sett, men jag har googlat mig fram till att det i slutscenen finns en bassäng och att till slut alla har badat.

Hans Alfredsons film från 1982 ”Den enfaldige mördaren” bygger på hans egen roman ”En ond man”. Den musikaliska ledtråden här var filmmusik skriven av Guiseppe Verdi.

Det här tyckte jag var ett kryss med bra bredd och lite att bita i.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 44 2008

I dag råkade jag ut för en liten blackout, när jag löste Melodikrysset. Jag ska, så snart jag har skrivit färdigt, följa efter hustrun till huset i Öregrund, så jag känner mig lite stressad.

Det fanns en dubbelfråga om två geografiska platser i melodititlar, i det ena fallet också refrängen. Jag kände omedelbart igen Thorstein Bergmans – jag känner honom själv också och har alla hans skivor – ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, men slappade lite när jag hörde den andra låten; minns den inte ens längre och har inte tid att lyssna på nytt. Men alla hjälpbokstäverna tyder på att den efterlysta platsen är Södermalm.

Annat var egentligen i sak svårare för mig.

Jag kan till exempel inte påstå att ”Stars Are Blind” med Paris Hilton hör till det jag brukar lyssna på.

Detsamma gäller ”Warwick Avenue” med (Aimee Anne) Duffy.

Men med hjälp av Google kan man få reda på nästan vad som helst.

Allt det övriga var hyggligt lätt för mig. I ett par fall körde Anders Eldeman till och med repriser på låtar han har haft med förr, vilket ju underlättar för oss som regelbundet löser Melodikrysset.

Ett exempel är ”Tijuana Taxi” med Herb Alpert, där ju titeln ger det efterlysta färdmedlet.

Ett annat är Nino Rotas musik till Francis Ford Coppolas film ”Gudfadern” från 1972. Den organisation man förknippar handlingen i den filmen med är förstås maffian.

Ett slags upprepning från Eldemans sida är också att han då och då spelar ledmotivet från någon James Bond-film. I dag hörde vi musiken ur den ganska kritiserade nya bondfilmen med Daniel Craig, ”Quantum of Solace”. Jag har inte sett den, så jag har ingen egen berättigad synpunkt på den.

Däremot har jag många gånger (jag har den också på video) sett Alfred Hitchcocks spännande film ”Mannen som visste för mycket” (1956), där huvudrollerna spelas av James Stewart och Doris Day. I den gör Doris Day ”Que Sera, Sera”, som vi hörde i dagens program.

Jag brukar då och då bekänna att jag sällan ser TV-såpor. Men när en svensk serie har gått i hela 318 avsnitt, känner jag förstås till den. Vi talar om ”Rederiet”, där en av huvudrollsinnehavarna kallas för Reidar Dahlén.

Och jag kan väl säga, att även om Roy Orbison aldrig har hört till mina personliga husgudar, känner jag ändå igen hans röst, här i ”You Got It”.

Annat var nästan löjligt enkelt.

”Ju mer vi är tillsammans” har vi ju till exempel alla hört som signaturmelodi till Melodikrysset.

Och vem minns inte den gamla barnvisan ”Prästens lilla kråka”, som här skulle ge yrkeskåren präster?

Dagens operettfråga hörde väl också till de enklare. Vi hörde musik ur Franz Lehárs (musik) och Victor Léons och Leo Steins (libretto) ”Glada änkan” från 1905. Den handlar förstås om just en änka, och i änkans namn, Hanna (Glavari), kan man hitta det vanliga flicknamnet Anna – vi har en sådan i familjen.

Vidare hörde vi säckpipemusik, och i Skottland hittar man ju också en och annan kilt.

Dagens kryss inleddes med en riktigt stor svensk hit, ”Lassie” med Ainbusk Singers, numera bara Ainbusk.

”Lassie” diktade jag en gång inför en jämn födelsedag om och döpte då till ”Lasse”. Den som fyllde år var en jättefin arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, Lasse Eriksson. Jag framförde själv solopartierna och backades sen upp av en kvinnokör, i vilken ingick bland andra min hustru.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Veckoslut med smak av höst

Som aviserat kom Viggo, sex, och Klara, tre, till Öregrund i lördags. Föräldrarna, Kerstin och Bo, skulle dels renovera hallen i huset på Kadettgatan, dels gå på fest på lördag kväll.

Vädret var inte nådigt lördag-söndag, då barnbarnen var här. Det blåste, regnade en del och var kallt. Det senare hindrade inte att barnen ändå ville gå ut. Vi startade med en liten rundtur på tomten. Det första som hände var att ungarna sprang in igen – nere på gräsmattan stod nämligen ett av dessa förbannade rådjur, som äter upp allt i vår trädgård. Jag jagade i väg det, men det här kommer inte att ta slut förrän de kommunala jägarna har skjutit av de djur som nu ständigt håller till i trädgårdarna och på kyrkogården. Vi har ett löfte från kommunen, men hittills har ingenting hänt.

Jag fick förstås lov att visa barnbarnen den nedbrända trädgårdsboden – deras mamma hade redan försiktigt berättat om branden.

Nu ser det inte alltför läskigt ut: allt utom cementblocken som boden stod på är bortfraktat. Men ungarna vill förstås veta hur det kommer sig att boden, där alla deras uteleksaker förvarades, har brunnit upp. Jag undviker att dramatisera eller använda laddade ord som ”mordbrännare”. Jo, säger jag, vi tror att några ungdomar har lekt med eld, och då kan det gå så här, på tok – man måste vara väldigt försiktig med eld. Båda ungarna nickar – det har säkert deras föräldrar gång på gång inpräntat i dem.

Jag lovar att vi ska köpa nya leksaker till nästa sommar.

Vädret är som sagt uselt, så vi hålls mest inomhus. Som tur är har vi ett hyggligt förråd VHS- och DVD-filmer för barn.

När också Birgitta har kommit till Öregrund, vill först båda ungarna gå ut på promenad. Viggo ångrar sig dock, och mormor stannar hemma med honom. (Lite senare visar det sig att han ändå vill gå ut i trädgården med mormor.) Men Klara vill gå på promenad med morfar. När vi kommer ner till grinden, sticker Klara sin lilla hand i morfars och håller honom i handen under hela promenaden, som inte blir så värst lång. Vi går förstås till den närbelägna lekparken, där Klara gungar men bara en kort stund. När vi sen kommer till Konsum – Klara hittar vägen själv – vill hon gå in och handla. Det är lördag och godisdag, och Klara plockar – rättvis som hon är – fram två papperspåsar, en åt sig själv och en åt Viggo, och så fördelar hon samma godissorter i lika utsträckning i de båda påsarna.

På kvällen märks det, att Klara inte är riktigt frisk. Morfar har bullat upp det slags öregrundsmiddag ungarnas mamma och hennes syskon fick, när vi kyliga höstkvällar kom ut till Öregrund: flera sorters gott färskt bröd, korvar och andra pålägg och så varmt te. Klara är normalt en liten gourmet, och hon älskar te, men i dag har hon ingen aptit. Och redan tidigt på kvällen säger hon att hon är trött och vill gå och lägga sig. Mormor lägger henne i hennes mammas gamla rum och läser saga, och Klara somnar snabbt.

Jag läser saga för Viggo, fast betydligt senare.

Vid midnatt vaknar Klara och får välling av mormor. Hon vill gå in till Viggo och sova hos honom och kryper ner hos storebror, som ser vår Mattis gamla rum som sitt.

Tjugo i sex på söndag morgon vaknar jag av att jag hör barnröster. Jag går ut till Viggo och Klara; de är vakna, och Klara sitter på Viggos sängkant och håller på att klä på sig. Så morfar, som gärna hade sovit ett par timmar till, har inget val: han fixar frukost och sätter sen i gång dagens första film.

Också under söndagen är det dåligt väder, men ungarna följer med mormor till Konsum och handlar, och lite senare tar mormor ut dem på äventyrspromenad över allmänningen som börjar bortom vår tallgrind.

Under dagens lopp schackar den inte helt krya Klara några gånger, börjar gråta, längtar också efter mamma och pappa: Varför dröjer det så länge innan pappa kommer och hämtar? (Jag vet: pappa och mamma är ute och handlar saker som behövs för renoveringen.)

Men hon har samtidigt stor tillit för morfar och mormor. Till mig kommer hon flera gånger då hon vill ha tröst. Vid ett av dessa tillfällen vill hon upp i min famn, och där övergår sorgen snart i en kärleksförklaring: Morfar får en innerlig kram och en puss på kinden.

Fast när sen pappa äntligen anländer, är det förstås bara han och ingen annan som gäller.

* * *

På måndag morgon är vädret vackert, och jag ser trädgården, bokstavligen, i nytt ljus. Asken, det väldiga vårdträdet nere vid grinden, står svart och lövlös mot himlen. Framför allt körsbärsträden har kvar rätt mycket löv. I slänten ner mot gatan lyser biggaråträdet som en gul fackla mot det blåa däruppe. Solen skiner.

Men redan tidigt på dagen känner jag mig för egen del trött, melankolisk och rent av sorgsen till sinnes. Jag får tvinga i väg mig till Konsum – det är min tur att laga mat i dag.

En stund efter lunch tvingar jag mig också ut i trädgården. Jag tar ut den nya gräsklipparen ur dess tillfälliga förvaringsutrymme i verktygsboden och sätter i gång att klippa gräs och, mest, pulvrisera köv. Jag registrerar hur vackert allting är i höstsolen, ser också att inte bara krasse och luktärt fortfarande blommar utan att en del försommarblommande rosor – den vita Rosa alba maxima och även nypon – märkligt nog visar tecken på att blomma om.

Men det känns så tungt, så tungt att gå där och dra gräsklipparen.

Då ser jag min hustru med en låda rens, tovor och jordkokor – det här ska ut på allmänningen. Hon går lite böjd, tycker uppenbart att lådan är tung.

Vad annorlunda allting var, när vi för årtionden sedan tillsammans anlade den här trädgården: grävde, kärrade ut billass med jord, planterade.

Jag fylls samtidigt av ömhet och en melankolisk känsla av att vi håller på att bli gamla, inte orkar så mycket längre.

”Vid sjuttifem, då kan man hälsa hem”, för att travestera Hasse och Tage.