Hellsing för de minsta

Lennart Hellsing har vid det här laget glatt generationer och åter nya generationer av barn. Hans fantasirika rim, fyndiga bilder och överraskande kontraster fångar omedelbart barnens intresse, och den lilla bilderboken ”Vad ska vi göra?” (Rabén & Sjögren, 2011, med illustrationer av Emma AdBåge) är verkligen ett paradexempel på allt det här.

Två, på Emma AdBåges omslagsbild fortfarande uttråkade, barn hittar i den här lilla vershistorien på en rad hyss, och den de roar sig med är självaste kungen, försedd med krona och allt. Svaret på ”Vad ska vi göra?” blir på varje bilduppslag först ett svar, sen en illustration av hur detta drabbar kungen: Hoppa hage på kungens mage. Äta frallor i kungens brallor. Sitta och dricka i kungens ficka. Och så vidare, tills kungen säger ”STOPP! Inte mera! Nu måste ajg gå och regera!”

Pekböcker

Det är klart att vi som är föräldrar respektive far- och morföräldrar tycker att det är roligst att kunna läsa en historia för barnet/barnbarnet. Men det finns ju ett stadium också på vägen dit, då det lilla barnet ska lärz sig orden.

Det gör man med hjälp av den omgivande verkligheten, men också pekboken kan vara en väg att i pappas/mammas eller någon annans famn lära sig de nödvändiga och rätta orden.

Ingela P Arrhenius har för Rabén & Sjögren gjort pekbokserien Jag vet. De följer alla samma mönster: på ett uppslags vänstra sida finns en stor och tydlig bild av det barnet ska lära sig beteckningen på, och på sidan till höger finns den avbildade saken under användning, inte av ett barn utan av ett djur.

I ”Vi klär på oss” (R & S, 2012) ser vi till exempel en elefant sätta på sig strumporna, följaktligen fyra stycken, och en vit kanin kränga en rosa tröja över hvudet.

I ”Vi leker” (R & S, 2012) ser man en tiger som vispar välling på en spis, och en räv klurar över hur pusselbitarna ska hamna rätt.

I ”Vi äter mat” (R & S, 2012) finns en apa som belåtet smackar i sig välling ur en nappflaska, medan den stackars björnen får nöja sig med gröna ärter.

Och i ”Vi lägger oss” (R & S, 2012) ser man en björn med en liten nalle, medan tigern visserligen finns bakom spjälor, men inte på zoo utan i en spjälsäng – dessutom har han tappat sin napp på golvet!

Melodikrysset nummer 51 2012

Tidigt i morse, långt före Melodikrysset, satte jag i gång årets långkok. Tre fläskläggar har i var sin gryta med vatten fått sällskap av kalvkött, seltin, skivad morot, några lagerblad, var sin uppskuren stor gul lök och så i varje gryta en hel burk av vardera hel svartpeppar, hel vitpeppar och hel kryddpeppar.

Köttet ska jag senare i dag – det är ett långkok; man måste då och då fylla på mer vatten – med kniv och gaffel tråda upp och skära i ganska långa bitar. Kryddor, morots- och lökbitar och lagerblad silas av ur kokspadet – det är det som ska bli syltans gele.

Därefter brukar jag blanda fläsk- och kalvkött och fördela det på ett dussintal stora aluminiumformar, där man sen fyller på med det avsilade spadet. Sist sätter jag ut dem, förstås med lock på, på balkongen för att svalna och stelna, och där får de sedan stå under helgen, medan de förbrukas eller tas med hem av något av barnen.

Prova gärna estnisk julsylta – servera med kokt potatis och saltgurka. I vårt hem är den ett måste. Jag lärde mig laga den redan när jag var barn och fick hjälpa min mamma.

Granen står så grön och grann, inte i stugan men väl på balkongen – dottern Kerstin var och köpte årets julträd – så snart kan vi sjunga ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Och ur radion strömmar julmusiken – det var 100 procent jul i dag hos Eldeman, både gammal och ny julmusik:

”Tänd ett ljus” med Triad har väl kanske inte riktigt sjunkit in i mitt julmedvetenade än, men även om E.M.D.- Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo – inte är mina idoler, har jag förstrås ett förhållande till den låt de sjöng, ”Det strålar en stjärna” eller ”När det lider mot jul”. Den skrevs för övrigt av en man som bodde här i Uppsala, Ruben Liljefors.

Och både svenskt och amerikanskt ursprung har ju de julsånger vi hörde med Agnetha Fältskog och hennes dotter Linda: ”Nej, se det snöar” är inhemsk, medan ”Bjällerklang” är amerikansk i original.

”Rudolf med röda mulen” tror många är svensk, men den är till ursprunget amerikansk. Här skulle vi i alla fall hitta ord ur den svenska texten: Rudolf hjälpte tomten, och han var en ren.

Vår egen Loa Falkman fick vi höra sjunga på engelska, om en vit jul: ”White Christmas”.

En helsvensk och långvarig julhit fick Adolphson & Falk med ”Mer jul”.

Mer jul? Just den kvantitativa sidan av julen står nog många upp i halsen. Och många glömmer bort att det finns både ensamma människor och barn som knappast får några julklappar alls. Det senare gäller förstås i ännu större utsträckning i de delar av världen där man har knappt om allt. ”Do They Know It’s Christmas?” frågade Band Aid, som man kanske också kan ifrågasätta, men jag tror nog att Phil Collins, Bob Geldof och de andra drivs av god vilja.

Den här gången hade Anders Eldeman också lyckats hitta en del jullåtar som inte spelas så ofta, även om artisterna är välkända.

Vi hörde till exempel Rod Stewart i ”Red Suited Superman”.

”Let It Snow” med Paul Anka hörs väl heller inte så ofta.

Och även ”Mrs Santa Claus” med Nat King Cole är väl en särling i dubbel bemärkelse.

”Santa Claus Is Coming To town” med just Boston Pops tror jag inte ens att jag har hört förut.

Och så var det då bara ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens sista fråga. Som mycket annat i julgenren har den ett religiöst innehåll som jag inte har något förhållande till, men det hindrar inte att jag kan lyssna på en gammal julpsalm som ”När juldagsmorgon glimmar”.

Nu ska jag för egen del återgå till julsyltakoket och annat julstök.

Och er alla där ute önskar jag en hjärtans god jul!

Barnvisor i bild, text och ton

”Ellen och Olle sjunger” heter en serie små sångböcker, illustrerade av Catarina Kruusval. Varje liten bok rymmer en sång, och texten är utspridd över bilduppslagen. Tanken är väl, tror jag, att pappa eller mamma ska bläddra sig igenom boken och samtidit sjunga. Ganska snart kommer sen barnet att först sjunga med, sen sjunga själv.

Man skulle kunna kalla de här böckerna för peksångböcker.

”Björnen sover” (Rabén & Sjögren, 2008) blir i Catarina Crususvals bildversion ganska snäll, kanske för att den är avsedd för små barn. Björnens lugna bo blir här en märklig jordhusskapelse, och björnen själv ser – när han till slut rusar ut – så snäll ut att han nog egentligen inte borde kunna skrämma någon.

Då känns det ”Prästens lilla kråka” (Rabén & Sjögren, 2010) råkar ut för i den här bildversonen lite vådligare.

Bilderna i ”Räven raskar över isen” (Rabén & Sjögren, 2012) framhäver förstås de olika figurer som förekommer i texten: Grinolle, bagaren och så vidare. Här får nog den
sjungande föräldern själv bidra med de rörelser som vi förknippar med texten.

”Små grodorna” (Rabén & Sjögren, 2010), tecknade på näckrosblad, har Kruusval fått till mycket bra. Möjligen borde stjärtpartierna ha synts just på de bilder då man sjunger ”ej svansar hava de”.

En riktig höjdare är ”Var bor du lilla råtta?” (Rabén & Sjögren, 2009). Britt G Hallqvists text, där man steker glass och spisar både korv och jazz, är halsbrytande och Kruusvals bilder kongeniala.

Musikanterna i ”Vi äro musikanter” (Rabén & Sjögren, 2012) är djur fast de kommer från Skaraborg, och det svänger om deras musik så att skatorna drattar omkull.

I fråga om ”Tre pepparkaksgubbar” (Rabén & Sjögren, 2011) har Catarina Kruusval samarbetat med Astrid Gullstrand. Pepparkaksgubbarna är bruna alla tre och kommer från Pepparkakeland, så frågan är vad Sveriges rasister säger om deras ankomst. Och de politiskt korrekta tycker kanske å andra sidan att det är förklenande, att gubbarna har hattarna på sne’.

Ett härligt komplement till detta – dock med ett annat sångurval – är Tina Ahlins (urval, piano och munspel) ”Svenska barnvisor” (Max Ström, 2012) med illustrationer av Jessica Kurki. Men till exempel ”Var bor du lilla råtta?” finns med även här.

Den innehåller text och noter till 50 klassiska barnvisor, men en av poängerna med den är att man inte behöver kunna melodierna sen gammalt, ej heller noter, för att kunna använda den. Tina Ahlin har nämligen spelat in alla visorna, och de kan följaktligen också avlyssnas i denna spelande bok.

Det senare gör att varken föräldrar eller tekniskt försigkomna barn behöver tveka om hur låtarna går. Men mycket är förstås också välbekant: ”Blinka lilla stjärna”, ”Här dansar Herr Guyrka”, ”Imse vimse spindel”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Idas sommarvisa” och många många andra.

Norstedts får ny VD/styrelseordförande och stuvar om

Böckernas klubb, Hem och trädgård och Nautiska bokklubben, ägda av i sin tur KF-ägda Norstedts och med sammanlagt 50.000 medlemmar och vikande lönsamhet, läggs ner. KF Media gör här som Bonniers, som tidigare har lagt ner sin Stora romanklubben. Bokklubbarna är inte längre vinstmaskiner för förlagen. Kvar finns fortfarande Månadens bok, Barnens bokklubb och Clio, som drivs i samarbete med andra förlag.

I vår familj beklagar vi verkligen nedläggningen av Böckernas klubb. Birgitta har inte bara varit trägen medlem sedan mycket länge; vi har varje månad valt ut ganska många böcker ur det kvalitetsutbud Böckernas klubb har stått för. Särskilt under sommarhalvåret, då vi bor på en liten ort utan bokhandel, har det varit till glädje att få böcker levererade direkt i brevlådan.

Det ska bli intressant att se vad som efter årsskiftet händer med Norstedts, Sveriges äldsta förlag, och dess barn- och ungdomsbokförlag Raben & Sjögren.

Norstedts får då ny VD och samtidigt ny styrelseordförande: Eva Swartz Grimaldi, fram till i september chef för Natur och Kultur, dessutom också känd som kulturutredare åt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Enligt den uppgörelse som har offentliggjorts får förlaget samtidigt ökad självständighet gentemot ägaren, KF.

Det känns frestande att spekulera i att Eva Swartz Grimaldi skulle kunna bli brobyggare mellan sitt nya förlag, Norstedts, och sitt gamla förlag, Natur och Kultur, av vilka det skulle kunna bli en förlagskoncern som även storleksmässigt skulle kunna ge Bonniers en match.

Samtidigt är jag väl medveen om att Natur och Kultur ägs av en stiftelse och att den konstruktionen gör det mycket svårt för att inte säga omöjligt att överlåta majoriteten av ägandet till någon annan än stiftelsen. Men KF har uppenbarligen inte tvekat att fatta principbeslut om en sammanslagning av den av KF helägda Akademibokhandeln med Bokia, där Natur och Kultur innehar en betydande aktiepost – hur ägarkonstruktionen slutgiltigt blir, vet vi ännu inte.

Så kanske finns det en väg för någon form av samgående, eventuellt ett partiellt sådant, mellan de båda förlagskoncernerna. Kanske kan Natur och Kultur släppa in Norstedts som minoritetsägare mot att stiftelsen bakom Natur och Kultur får en minoritetspost i Norstedts/Rabén & Sjögren. Det skulle i sin tur kuna användas för rationaliseringar/specialiseringar, till exempel att Rabén & Sjögren övertog också Natur och Kulturs utgivning av barnböcker och deras fina backlist av barn- och ungdomsböcker, medan till exempel klassikerutgivningen kunde samlas i Natur och kulturs fina klassikerserie ”Levande litteratur”, i vilken då även Tidens förnämliga gamla klassikerserie och en rad mycket läsvärda klassiker, utgivna av Norstedts, kunde infogas.

Född: en ny julklassiker

Det finns flera kombinationer av text och bild som förtjänar beteckningen julklassiker – den här nyligen nämnda ”Tomten”, med text av Viktor Rydberg och illustrationer av Harald Wiberg är en av dem. Rakt in bland de här julanknutna klassikerna kliver nu i ett enda steg också Ulf Starks (text) och Eva Erikssons ”Jul i Stora Skogen” (Rabén & Sjögren, 2012). Den fångar utan att ha någon religiös underton hela julens magi.

Den är, som en adventskalender, indelad i 24 avsnitt eller dagar.

Dess sgomytologi är ganska udda: I en ödestuga ute i skogen, ett hus övergivet av människor sedan 50 år tillbaka, bor en ensam tomte – som tur är kan han ta sig in i huset via kattluckan. Ett slags hustomte är han fortfarande – han ser till huset varje dag – men han är en ensam och vresig typ: hter faktiskt Vrese och delar sin ensamhet bara med en humla som han räddar från att frysa ihjäl, fastsnärjd som humlan är i spindelnätet i det övergivna huset.

Och Vrese får ytterligare skäl för att odla sin vresighet: en stormig dag blåser stormen i väg både hans vantar och hans röda luva. En bit av skylten människorna som bodde här satte upp på grinden innan de flyttade – TOMTEN TILL SALU lossnar och flyger i väg i vinden – nu lyder den gåtfulla texten TOMTEN TILL S.

Den fjärde dagen i den här märkliga adventskalendern förflyttas vi till kaninernas håla, långt därifrån någonstans i skogen. Kaninbarnen har inte ens varit med om någon vinter än.När de undrar vad vinter är, förklarar farfar: ”Det är när det blir så kallt att det nyper tilol inosen och allting blir vitt som blomkål, säge farfar. De vita kallas snö.”

Kaninungarna Nina och Kain går ut i vinden, där löven fladdrar i blåsen och öronen fladdrar. De hittar tomtens röda luva som de inte riktigt vet vad det är, kanske en påse att stoppa något i, och sen hittar de hans vantar, som kanske kan användas som öronvärmare, slutligen också den för dm obegripliga skylten. Inte ens ugglan, som likt den hos Nalle Puh or i en trädstam, kan läsa vad det står på den, men det vägarar han att erkänna. I stället blir det ett par kråkor som lyckas tyda texten – men de tror att den handlar om en tomte, inte om en tomt. Kråkorna vet också att tomten är någon som kommer till julen. Farfar tror för sin del att texten ska tydas som ett budskap: Tomten till Stora Skogen.

Och nu fångas inte bara kaninfamiljen utan också deras vänner bland de andra djuren i skogen, ekorren, igelkotten och andra, av en spännande väntan och förväntar. Men när kommer julen, och vad är den egentligen?

Steg för steg fångas vår kaninfamilj av julens magi: man lagar mat inför tomtens ankomst, städar, gör i ordning presenter åt tomten, klär till slut till och med en gran ute i snön som nu har anlänt med sådant som röda vildäpplen och fåglarnas fjädrar.

Tomten i sin ödestuga har under tiden en natt fått besök. Som i en dröm ser han en ljusgestalt, en kombination av lucia och ängel, vid sin säng, och hennes julevangelium är att han ska få barn, inte ett utan rent av två. Han vill gärna tro att han har drömt alltsammans – men nästa morgon finns det kaffe, nu kallt, med bullar och pepparkaka kvar som ett gåtfullt vittnesbörd.

Och mycket riktigt hittar till slut kaninbarnen Nina och Kain, som har företagit en strpatsrik vandring genom vinterskogen, tomten som först är avog och ilsk men sen släpper in dem i stugvärmen.

Och så slutar det som en saga bör sluta: På självaste julafton kommer de båda kaninbarnen hem med tomten.

Historien ändar alltså i sagans julaftonsidyll. Men inte bara: Nästa morgon kör tomten upp dem tidigt – de måste ju gå i julottan!

Ulf Starks berättelse om julen är värd att läsas bara den, men den får en rent magisk lyster av Eva Erikssons fantastiska illustrationer, som slår nästan allt annat man vill jämföra med. Hennes tomte är så vresig även till utseendet, att hon når en John Bauers nivå, och hennes vinterbilder och bilden av julgranen ute i skogen kan tävla med det bästa Elsa Beskow gjorde. Och ändå har hennes bilder en alldeles egen ton av svensk sagoskog både i snöglopp och i vinterskymning.

Som sagt: detta är en bok som redan från första stund är en julklassiker.

Pippi Långstrumps jul

Astrid Lindgren grundlade sin berömmelse som barnboksförfattare med de tre böckerna om Pippi Långstrump, ”Pippi Långstrump” (1945), ”Pippi Långstrump går ombord” (1946) och ”Pippi Långstrump i Söderhavet” (1948), samtliga illustrerade av Ingrid Vang Nyman. Senare har de här pippiberättelserna kompletterats med en rad bilderböcker samt serien ”Pippi Långstrump”, som hon tillsammans med Ingrid Vang Nyman gjorde för den av KF/Rabén & Sjögren utgivna barntidningen Klumpe Dumpe; Pippi Långstrump-serien gavs sedan också ut som en serie böcker.

”Pippi har julgransplundring” gjorde Astrid Lindgren dock separat för Allers julnummer 1948. Även den illustrerades där av Vang Nyman. Rabén & Sjögren gav ut den som egen bok 1979.

Då hade den svart-vita bilder, men när den 2011 återutgavs av R & S, hade den färglagts. Det låter sig förstås göras – åtminstone i stort sett – eftersom Ingrid Vang Nymans serieversioner i färg finns att utgå ifrån. Lite mer tveksam låter deklarationen att Björn Hedlund inte bara har komponerat omslaget utan också reviderat och digitalt restaurerat samtliga illustrationer i samarbete med Gustaf Brundin. Jag har varken Vang Nymans svart-vita originalteckningar eller hennes serieteckningar – jag har serieböckerna ute på landet – att jämföra med, men färgsättningen verkar ibland lite för modern för något som tillkom 1948; dessutom minns jag inte Vang Nymans stil som så här stram.

Men visst har det blivit en grann bilderbok, och Astrid Lindgrens text är verkligen värd att föra vidare till nya generationer av barn. Å, en sån fin gran! Å, så många spännande paket! Och å, vilken fin ny kamrat Pippi hittar, hunden Pärk!

Viktor Rydbergs ”Tomten” i Astrid Lindgrens version

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
”nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta” –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen –
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg
Ur ”Ny illustrerad tidning”, 1881

1960 gav Rabén & Sjögren ut Viktor Rydbergs ”Tomten” som bilderbok, suveränt illustreerad av Harald Wiberg.

Särskilt Wibergs illustrationer lockade barnboksförlag också i andra länder att ge ut ”Tomten”, Rydbergs vid det här laget gansak ålderdomliga språk och även versformen utgjorde problem vid introduktionen i andra länder, så Astrid Lindgren, som på den tiden var barnbokschef på Rabén & Sjögren, gick med på att förse Wibergs illustrationer med en lite enklare och en smula tillrättalagd prosaparafras till Wibergs illustrationer.

Den här lindgrentexten har fram till nu aldrig getts ut i Sverige, och när den nu utges i bilderboken ”Tomten är vaken” (Rabén & Sjögren, 2012), märkligt nog utan referens till Rydbergs förlaga, dock med en diskret angiven länk till förlagets hemsida som kan berätta mera, slås jag av att även en barnbokens mästare som Lindgren kan begå misstag. Visst är det här även i Lindgrens version en läsvärd berättelse, men till Rydbergs originalnivå når den inte.

Man har i den här utgåvan, kanske för att just koppla loss den från originalet, också valt att inte använda Harald Wibergs suveräna originalillustreationer. I stället har uppdraget att illustrera gått till den prisbelönta Kitty Crowther. Hon har, på sitt maner, lyckats fånga den nordiska vintermagin väl, så som den speglas i Lindgrens text, och en del av hennes bilder är verkligen mycket vackra. Men Wibergs illustrationer till Rydbergs ”Tomten” var kongeniala.

Nu tändas tusen juleljus

I går kväll var vi i Domkyrkan på den årliga luciakonserten med Uppsala musikklasser. Birgitta får varje år en inbjudan till den här konserten som tack för att hon en gång i världen gjorde en avgörande insats, när musikklassernas existens hotades.

Varken jag eller Birgitta har någon religiös tro, och Birgitta, men inte jag, sjunger också med i den enda unisona sången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men jag hör gärna på de många psalmerna som ingår i programmet; de är alla välbekanta för mig sedan min egen skoltid, och några är mycket vackra, även om jag alltså inte delar troselementet i dem: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”.

Också en rad av de andra sångerna, som Adams berömda ”Julsång” och ”Sankta Lucia” icke att förglömma, hör hemma i den kristna traditionen, den som i mer än tusen år har präglat inte bara religionsutövningen i det här landet.

Trossidan av den här sångtraditionen har, liksom den religiösa sidan av ”Den blomstertid nu kommer” vid skolavslutningarna, tunnats ut i vår tids allt mer sekulasierade samhälle.

Jag hör till dem som tycker att aktiv religionsutövning, framför allt predikan och bön, inte hör hemma i arrangemang, till exempel skolavslutningar, som är en del av den obligatoriska skolan. Och jag tyckte så årtionden innan Sverige hade någon muslimsk minoritet man ens kunde lägga märke till. För mig får kristna, judar och muslimer gärna samlas till gudstjänst, men deltagande i sådana aktiviteter måste vara frivillig, bygga på egen tro .

Med psalmerna förhåller det sig kanske ändå något annorlunda.

De är ett djupt rotat musikaliskt arv i den svenska kulturen, ett arv som lever trots den avkristning jag själv i grunden välkomnar. Jag har ett emotionellt och estetiskt förhållande till dem, fastän jag som icke troende ser på deras trosinnehåll som på andra myter eller sagor. Men en del av svensk kultur är de!

Det kan, tror jag, även muslimska barn förstå. Därför kan de också vara med och lyssna – sjunga med måste de ju inte, särskilt inte i de starkt trospräglade delarna av psalmerna.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.