Barbro Lindgren får Alma-priset

Barbro Lindgren – med samma efternamn som men inte släkt med Astrid Lindgren – får årets Alma-pris, Astrid Lindgren Memorial Award, på fem miljoner kronor.

Det är henne väl unt – hon är verkligen en lysande barnboksförfattare. Jag vet, eftersom jag har läst henne i mycket stor utsträckning, mycket större än vad som framgår av det halvdussin recensioner jag har lagt ut under Barnkultur på Kulturspegeln. Det här ”nobelpriset” i barnlitteratur bör rimligen också skaffa henne ytterligare unga läsare både här och i andra länder. Köp gärna böckerna. Jag är säker på att priset kommer att följas av en rad nytryck.

Det finns många att välja på, 95 så där och för lite olika åldrar. Böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang. Den självbiografiska serien ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner”. Böckerna om Sparvel. ”Sagan om den lilla farbrorn”. Böckerna om den vilda bebin. Böckerna om Max och om Benny.

Är du i den åldern då man ofta slår ifrån sig och säger att det var länge sen man läste barnböcker, behöver du dem särskilt mycket.

Men ge dem dessutom gärna också till barnbarnen.

Idealrealisation

Genom goda vänner fick jag i går höra att vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg kommer att läggas ner sista april. Då stängs också Coop Extra – före detta Coop Forum, före detta OBS! – i Gränby.

Kvar i Uppsala finns då bara några få konsumhallar, en relativt ny vid Centralstationen, samt ett par externa varuhus.

Värst känns förlusten av butiken här vid torget, belägen bara något kvarter från vårt hus. Det tar emot – väldigt mycket – att börja handla på ICA, som ligger vägg i vägg med den konsumbutik som nu kommer att läggas ner. Ska jag åka buss ner till centrum för att kunna fortsätta handla kooperativt?

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att plugga, fanns konsumentkooperationen överallt i stan. Eftersom jag då bodde på Jumkilsgatan, handlade jag på Konsum vid Ringgatan. Den här butiken finns faktiskt kvar om än i nya lokaler, men de båda konsumbutiker jag, beroende på väg hem från universitetet eller centrum, passerade är nedlagda.

Nästa bostad fanns i hörnet Linnégatan/Kungsgatan, och då handlade jag och brorsan (som också bodde där) i livsmedelshallen i Forum-varuhuset i centrum. Där har man inte kunnat handla livsmedel på länge nu.

När jag en tid bodde med Birgitta på Sturegatan, fanns en konsumbutik i hygglig närhet. Dess lokaler har övertagits av ett expanderande ICA.

Och när vi sen hamnade här i Svartbäcken, fanns Konsum uppe vid torget. (Dessutom fanns det en konsumbutik lite längre ut och två på vägen in mot centrum. Ingen av dem finns kvar.)

Strukturförändringarna inom all handel, förorsakade inte minst av bilismen, har allmänt slagit mot närbelägen handel, men det är utan tvekan Konsum som har blivit mest drabbat.

En viktig motor i det här är den minskade köptroheten: Kunderna jagar låga priser och handlar där de tycker sig få mest för pengarna. Kooperationen har under den senaste tiden delvis lyckats öka andelen trogna kunder genom att införa ett bonussystem, som ger mer i återbäring åt dem som koncentrerar sitt handlande till kooperativa och andra Med mera-anknutna butiker, men ledningen finner det här vara ett för dyrt system, så det kommer att slopas i sin nuvarande form. Vad händer sen?

Ett problem som Coop-butikerna har gentemot de tillfälliga kunderna – de som prövar på – är kooperationens system för prissättning. Det de här kunderna ofta gör är att de jämför priserna på kända märkesvaror – sådana som Findus och ABBA – i Konsum respektive till exempel ICA. Det är dock inte med de här märkesvarorna, ofta med stor marknadsandel i privathandeln, Konsum priskonkurrerar utan med de egna Coop-märkta.

ICA har genom sin nuvarande relativa storlek lättare än Coop att pressa inköpspriserna, men de prisskillnader som finns är inte så stora som många påstår – nämligen om man väljer att köpa de Coop-benämnda varorna i Konsum.

Så kanske var det inte så smart av kooperationen att sälja alla sina livsmedelsindustrier och tillverkningsenheter. Det var en fjäder i Konsums hatt att kunna stoltsera med egna varor som Björnekulla sylt och saft, Juvel mjöl, Cirkel kaffe, te och kryddor, och så vidare. Många av kooperationens märkesvaror fick större marknad och därmed lägre pris genom ett tillverkningssamarbete mellan de nordiska konsumentkooperationerna. Helst-tvålen tillverkades till exempel av den norska kooperationen.

Ytterligare en viktig skillnad finns i dag om man jämför med den förr så framgångsrika kooperationen: inte bara de egentillverkade livsmedelsprodukterna och en otrolig mängd butiker och varuhus har försvunnit, utan det har också större delen av den kooperativa fackhandeln gjort.

Cityvaruhusen har i och för sig delvis ersatts av externa köplador, men innehållet i dem har också kraftigt förändrats.

Förr hade de kooperativa varuhusen alltid ett förnämligt sortiment av porslin, tillverkad den egna Gustavsbergs-fabriken, som också hade en avdelning för badrumsutrustning.

Förr ägde kooperationen en växande fackhandel för kläder och skor (bland annat Wedins), allt från dammodebutiker till det övertagna (men inte fackmässigt skötta) Kapp-Ahl, som ju också fanns i andra länder.

Förr drev kooperationen en egen kedja av guldsmedsaffärer, bland annat Guldfynd.

Förr drev kooperationen egna hotell och restauranger, bland de senare både brickbarer och gourmetrestauranger.

Fast än är det inte slut med utförsäljningarna. Kooperationen har lyckats bygga upp både Sveriges näst största förlagsgrupp (Norstedts plus Rabén & Sjögren) och Sveriges dominerande största bokhandelskedja (Akademibokhandeln, som nu slukar också Bokia). Nu vill Anders Sundström sälja allt det här. Med följer då också resterna av bokförlaget Tiden, under många år lett av Gustav Möller, om han är känd för den före detta ledamoten i Socialdemokraternas VU.

En historia om skelett utan att tändena skallrar

Skelett är ett fascinerande ämne, som man kan skriva om för barn utan att deras tänder börjar skallra. Särskilt Gunilla Kvarnströms illustrationer i ”Alla tycker om skelett” (En bok för alla, 2014, i originalutgåva på Rabén & Sjögren, 2005) är fantasieggande men inte skrämmande.

Helen Rundgrens text är mångsidig och informativ men innehåller också ord som är svåra att förstå för yngre läsare. Vad en doktor är vet nog de flesta barn. Men vad är en biolog, en arkeolog, en paleontolog? Det hade ju varit lätt att ge ordförklaringar.

Texten följer heller inte någon solklar linje. Mellan texterna om Alla helgons dag/Halloween respektive om mexikanska De dödas dag ligger recept på amerikansk pumpapaj och på köttfärsfylld pumpa.

En mycket liten raggare

Ulf Sindt (text) och Eva Lindström (bild) har gjort boken ”Raggar-råttan Roger” (En bok för alla, 2014, utgiven i original 2005 av Alfabeta).

Roger är en snäll och söt liten råtta, älskad inte bara av sin mamma. Men det där som de tuffa grabbarna gör, som att cykla på bakhjulet och spotta mellan framtänderna, klarar han inte.

Fast tillvaron förändras när han av sin pappa lockas att bygga en lådbil. Kompisarna börjar kalla honom för raggarråtta. Och då gör han till och med försök att se ut som en raggare. (Men så långt som till att ragga rått-tjejer går han inte.)

Den här historiens dramatik inträffar, när några stora grabbar lånar Rogers fina bil och sen försvinner med den.

Men Roger och hans kompisar hittar den till slut i en annan del av stan, ommålad till röd mot att i Rogers ägo ha varit blå. Och nu visar Roger både mod och civilkurage och tar tillbaka sin bil.

Så på eftermiddagen målar Roger och hans kompisar bilen blå igen.

Möss som människor

Samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) gav 1996 på Bonnier Carlsen ut den bilderbok, som nu – 2014 – föreligger i nyutgåva från En bok för alla, ”En dag med mössens brandkår”.

Som bilderbok med ett myller av detaljer känns den en smula ovanligt för att vara signerad Eva Eriksson. Men kanske är hon här lockad därhän av Ulf Nilssons ganska detaljspäckade text.

Trots sitt profetiska anslag (den profetiska musen Hesekiel) är den mycket konkret. Den här musbrandkåren (plus ambulansen, med Cecilia som ständig resurs) rycker ut i alla tänkbara nödfall: när mullvadsfamiljen – den ser ju så dåligt i dagsljus – inte hittar hem, när en fågelunge har fallit ur boet, när råttans ungar är hungriga. Och ibland, som när en skogsmusunge har blivit fångad av en katt, blir det riktigt farligt.

Men de muspampar som bestämmer i den här lilla staden tycker att brandkåren inte gör någon nytta, särskilt som det ju aldrig är några eldsvådor, så den enligt dem alldeles för dyra brandkåren läggs ner.

Varefter det förstås börjar brinna.

Så musen Tapper och hans brandkår (plus Cecilia med ambulansen) rycker ändå ut och får också bukt med elden,

Och då kommer de mäktiga musmännen, ett slags M-märkta makthavare vill jag tillägga (fast det står inte i boken), lomande och säger:
– Hm, vi har tänkt om, vi, liksom, har vi gjort. Så det får väl vara då, som man säger, en brandkår, liksom, här i vår dal.

Fyra historier om Lilla syster Kanin

Ulf Nilsson är en av Sveriges bästa barn- och ungdomsboksförfattare och Eva Eriksson en av landets främsta illustratörer i genren. Tillsammans gav de 1987 ut fyra bilderböcker om Lilla Syster Kanin, vilka 2013 samlades i en samlingsvolym, ”Min Lilla syster Kanin” (Bonnier Carlsen).

Den första av dem heter ”Lilla Syster kanin blir jagad av en räv” och handlar om vad som kan hända en liten kanin som är ute och skuttar på egen hand. Då kommer det förstås en räv, och ett ögonblick ser det mörkt ut för vår lilla kanin. Men hon springer så räven kroknar och lyckas undkomma. Kanske spelar det även en roll det som bara syns på en av Eva Erikssons bilder, att charkbilen råkar tappa några korvar, som räven nöjer sig med den här gången.

Nästa bok, ”Lilla syster Kanin går alldeles vilse”, handlar om sådant som också små människor råkar ut för: Man går frejdigt ut på egen hand, på en äventyrspromenad, och till att börja med är allting roligt, till exempel att utan konkurrens från storebror göra en massa saker, där han oftast vinner. Men sen, när man har hjulat och blivit yr i huvudet, är det inte längre så lätt att hitta hem. Så Lilla syster Kanin testar en massa hålor hon hittar, till slut även de hemska rävarnas. Men just när hon nästan är beredd att ge upp, hörs en bekant röst, storebrors.

”Lilla syster Kanin badar i stora havet” handlar om något som kaninfamiljer nog inte normalt ägnar sig åt, en badutflykt till havet. Fast problemet är välbekant: små varelser prövar gärna på även sådant som är farligt för dem, i det här fallet att bada i djupt vatten. Också i det här fallet löser storebror problemet: gräver en egen liten badsjö åt lillasyster i sanden på stranden.

Sista boken i den här utgåvan, ”Lilla syster Kanin och alla hennes vänner”, tar upp en problematik som också små människor ställs inför: alla vill inte, och kan inte, göra samma saker. Alla gillar inte att som grisen rulla sig i lera. Alla klarar inte att krypa igenom det lilla mushålet. Till slut löser Lilla syster Kanin och hennes vänner det här genom att tillsammans läsa en bok. Fast de skrattar åt helt olika saker.

Barnkammarens sångklassiker

”Mors lilla Olle och andra visor av A. T.” – det senare liktydigt med Alice Tegnér – ”med bilder av Elsa Beskow” är den fullständiga titeln på en sångbok från Rabén & Sjögren (2006). Och längst ner under omslagsbilden som avbildar Olle med sin bärkorg i en vitsippshage med björkhängen ovanför huvudet – vad kan det ha funnits för bär att plocka under den årstiden? – ser man Olle sitta på en sten.

Nej, realistiskt är det inte. Men mycket vackert.

Annat, som blåsippan som ute i backarna står och Maja med famnen full av gullvivor eller lilla vide ung som sover i ”Videvisan” hör till det vackraste som finns i svensk barnkulur, och jag avser då helheten: text och musik så väl som Alice Tegnérs illustration till.

I vissa fall, som när det gäller ”Sockerbagaren” och ”Majas visa”, har Alice Tegnér stått för både text och musik. Men ofta är det vi tillskriver henne tonsättningar av andras texter. Zacharias Topelius är till exempel textförfattare till ”Lasse liten” och ”Videvisan”. Anna Maria Roos skrev texten till ”Blåsippor”. Och ”Bä, bä, vita lamm” var ju ursprungligen engelsk.

Det är underbart att den här sångskatten fortlöpande görs tillgänglig för nya generationer av barn.

Melodikrysset nummer 11 2014

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svåraste jag har löst, men Kevin Walker hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Fast sen fick vi ju låttiteln, ”Belong”.

Då ligger Beatles betydligt närmare mig. Här om kvällen var jag på närbelägna Fyrishov och såg och lyssnade på en riktigt kul dansk föreställning med låtar, signerade John Lennon och Paul McCartney. Fast i dag fick vi höra en låt av George Harrison, ”Something”.

USA var med på ett enda litet hörn i dag: Vi hörde alls icke oävna Katy Perry i ”I Kissed a Girl”.

Fast mittåt: Vi hörde ju signaturmelodin till ”Lilla huset på prärien” också. Jag har förstås sett TV-filmatiseringen, men jag vill ännu mer rekommendera originalet, Laura Ingalls Wilders bokserie.

En central del av det europeiska musikaliska kulturarvet fanns också med i dagens kryss, ett musikaliskt skämt signerat Wolfgang Amadeus Mozart.

En svensk klassiker, dock inte en musikalisk sådan, är ”Fritiofs saga” av Esaias Tegnér. Vi läste den i realskolan på 1950-talet, och många av dikterna sitter fortfarande kvar i minnet, dock kanske inte främst ”Vikingabalk”. Tonsättningen har jag faktiskt aldrig hört förut.

En klassiker är också Tage Danielssons antikärnkraftmonolog ”Om sannolikhet”. Det råkar vara så att den nämns i ett mejl, som min hustru här om dagen fick från Birgitta Hambraeus, en kvinna som i motsats till sitt gamla parti, Centern, står fast vid ett principfast kärnkraftsmotstånd. Birgitta Dahl nämns i det här mejlet med respekt, medan texten andas djup misstro mot den sittande fyrpartiregeringens energipolitik.

Allt mer lutar också åt att dess tid snart är till ända. Det hjälper nog inte ens att med Karl Gerhard sjunga ”Nu ska vi opp, opp, opp”.

När vi nu ändå är inne på snurriga riktningar, kan vi ju passa på att redovisa också svaret pariserhjul, ett fenomen som förekom i en film med Siw Malkmkvist, ”Förälskad i Köpenhamn”.

Och i en annan film, ”Köp hjärtan”, fanns originalet till den låt Povel Ramel med Sune Mangs’ hjälp förvanskade. ”Orvars sång” hette den i den här versionen, men i originalversionen sjöng man ”så är mitt namnanrop, jag älskar dig”.

Jag har sett Agnes Carlsson göra Lill Lindfors’ gamla hit ”En sån karl” i ”Så mycket bättre”. Det här greppet att låta nya artister göra gamla hitar är inte så tokigt och lyckas ibland överraskande väl, men i just det här fallet är originalet bättre. Det jag säger här ska inte ses som ett allmänt omdöme om Agnes – hon visade också upp överraskande sidor och gjorde bra tolkningar.

Sen återstår det ytterligare ett par gamla svenska schlager att redovisa.

”Ålefeskarns vals”, en stor succé i Kjell Krages insjungning, har förekommit tidigare i krysset. Den här gången skulle vi veta, att ålefeskarn fiskar ål och minnas tredje ordet i refrängen: ”De va en gång jag skulle ut å feska ål”.

Och i den allra sista låt som återstår att redovisa, gällde det tydligen att förhindra att någon skulle åla sig ur greppet på dansgolvet: ”Säg inte nej, säg, kanske, kanske, kanske”, som Sven Ingvars uttryckte saken.

Strandsatta

Vad händer med människor som strandsätts på en öde ö?

Daniel Defoe (1660-1731) var med sin ”The Life And Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe” (1719) – i Sverige också känd som ”Robinson Kruse” – först med att litterärt gestalta den här problematiken. Mitt exemplar i bokhyllan bär titeln ”Robinson Crusoe” (svensk översättning Harry Lundin, Klassikerförlaget/Rabén & Sjögren) och anges vara en något förkortad upplaga, vilket inte förvånar mig: varken den här utgåvan från 1990-talet eller några andra – jag läste den först redan under folkskoletiden – brukar vara ordagranna och oavkortade, när de presenteras för barn och unga. Men det här är en hygglig utgåva!

Huvudproblematiken i den här boken – vad händer med människor som strandsätts på en öde ö? – har senare gestaltats skönlitterärt av många olika författare.

När Lisa Tetzner (1894-1963) skrev sin långa och mycket läsvärda bokserie om barnen i 67an i Berlin, lät hon bland annat den judiska flickan Miriam, på flykt undan nazisterna i Tyskland, tillsammans med ett antal andra barn råka ut för ett skeppsbrott som ändade i att barnen blev strandsatta på en öde ö utanför Sydamerikas kust. Det här är, bland mycket annat, en skildring av både solidaritet och egoism.

William Golding (1911-1993), som fick nobelpriset i litteratur år 1987, gav också ut en bok på det här temat, en vuxenroman men med barn i huvudrollerna: ”Lord of the Flies” (1954), på svenska ”Flugornas herre” (1959). Golding är en ojämn författare, men ”Flugornas herre” är utan tvekan i nobelprisklassen. En sevärd filmversion gjordes 1963 av Peter Brooks.

Fler exempel skulle kunna nämnas, men den här genomgången är bara avsedd att teckna en bakgrund till Arto Paasilinnas ”Paradisets fångar” (översättning Camilla Frostell, Brombergs 2010), i finskt original ”Paratiisisaaren vangit”, 1974.

Som den finska men inte svenska titeln anger, hamnar de agerande i den här historien, när deras plan störtar, på en ö, en paradisisk sådan – men de är lika fullt fångar på den. Ön ligger någonstans i den indonesiska övärlden, och eftersom planet har drabbats av och drivit i väg under ett våldsamt oväder, tror förstås alla, att planet har störtat någonstans i havet och alla ombordvarande har omkommit. När de vid ett tidigt tillfälle under vistelsen på ön siktas av indonesiskt flyg, tror militärerna ombord att de är gerillasoldater och skjuter på dem i stället för att rädda dem.

Eftersom planet hade störtat i en lagun, lyckades de flesta ombord, 26 kvinnor och 22 män, ta sig i land. Flertalet av dem var finländare eller svenskar; besättningen var brittisk och ett par läkare norrmän. Passande nog var många av de här strandsatta sjukvårdspersonal respektive skogsarbetare, båda kategorierna på väg att transporteras till FN-projekt.

Upp dyker efter ett tag också en förrymd indonesisk soldat, av skandinaverna snart döpt till Indones-Janne.

Den här Janne får också en konfliktutlösande roll, när han blir vansinnigt svartsjuk (och mordiskt arg) i sambaband med att han upptäcker, att det barn hans på ön erövrade käresta väntar möjligen är en annan mans.

Alla övriga kvinnor klarar sig från den sortens konsekvenser av det sexualliv de praktiserar genom att använda spiral – spiralerna, uppfiskade ur flygplansvraket, var avsedda som u-hjälp till Indien.

Mycket av det här är både roligt och fyndigt, även om Paasilinna särskilt i början också frestar läsarnas kräkreflexer med att de skeppsbrutna tvingas äta i djungeln infångade ormar. Fast sedan stiger de skeppsbrutnas välstånd till en högre nivå: de äter både fisk och stora sköldpaddor, och en efter en lyckas de få bättre bostäder genom att bygga hyddor på stolpar. Jämfört med barnens i ”De skeppsbrutnas ö” respektive ”Flugornas herre” är deras liv märkvärdigt paradisiskt, vilket ytterligare förstärks genom omfattande tillverkning av kokosbrännvin.

Man kläcker och förverkligar så småningom också genom hårt och organiserat skogsarbete idén att i djungeln röja ett fullkomligt gigantiskt SOS, riktat upp mot skyn. När det här till slut är klart för att sättas i brand nattetid, har en del av de flygskeppsbrutna hunnit falla i tvivel om värdet med att bli räddade och återvända till den så kallade civilisationen. Så man röstar om saken – men en majoritet vill fortfarande komma därifrån, och det brinnande SOSet riktas en natt mot skyn, där det kan fångas upp av satelliter.

Den armada som nu dyker upp och först beskjuts av de skeppsbrutna visar sig vara en del av den amerikanska örlogsflottan. Och den anser att order är order, så även de skeppsbrutna som inte vill bli räddade fångas in och transporteras, så småningom, hem.

Fast en av engelsmännen återvänder så småningom till ön, nu med hustru och barn. Hustrun och barnen finner sig dock inte till rätta på den öde ön och återvänder hem, så han stannar ensam kvar.

I en epilog får man även veta hur det senare går för de övriga flygskeppsbrutna vi har blivit bekanta med. Om den kvinna som stod i centrum för det dramatiska svartsjukedramat på den öde ön får vi veta följande:

”Fru Sigurd har skilt sig och är numera sambo med Indones-Janne. Barnet som föddes friskt och välskapt i Sverige tycks av allt att döma ändå vara hans. Janne driver ett litet hyrbilsföretag.”

Matti, 41

Barnen blir allt äldre, men i familjekretsen fortsätter vi att fira deras födelsedagar även när de fyller ojämnt. Som nu Matti 41.

Och så är ju födelsedagar, jämna så väl som ojämna, alltid trevliga anledningar att träffas, äta gott och umgås.

Så i går kom Matti tillsammans med sin Karin och inte minst lilla Ella, snart två, för att, lite försenat, fira sin födelsedag också i sin gamla familjekrets.

Från Stockholm, mer preciserat Rinkeby, kom också Anna, den här gången bara med en av döttrarna, Sara, med sig. Fast Sara hade med sig sin sambo, Caroline, som vi på det här sättet fick tillfälle att lära känna lite mera.

Hemma hos oss bor ju numera åter vår dotter Kerstin, som mycket substantiellt hjälpte till med födelsedagsfirandet: dukade långbord, bakade bullar och tårta.

Birgitta stod för maten: en mycket välsmakande gryta med nötkött, kycklingfilé, fläskfilé och kantareller och till det kokt ris och sallad, dessutom ugnsrostade rotsaker: kålrot, rödlök, morot, palsternacka och jordärtskocka, alltsammans ekologiskt.

Före och under presentutdelningen serverade Birgitta sin sedvanliga födelsedagsbål med skivor av gurka, citron och apelsin, alkoholfri, med juice, läsk och kolsyrat vatten som ingrediens.

Till maten serverades lättöl och läsk.

Kerstins båda barn, Viggo och Klara, hade kvällen före kommit hem från sportlov hos farmor och farfar i Sollefteå, och fastän de ska vara hos sin pappa, Bo, också nästa vecka, var de här hos oss för att fira morbror Matti.

Ett bidragande lockemedel var nog också att lilla Ella skulle komma hit: De älskar att leka med Ella, och man märker varje gång Ella är här, att hon allra först, omgiven som hon blir av människor som hon inte träffar varje dag, tyr sig till de andra barnen. Hon är för övrigt nu van att leka med andra barn, eftersom hon går på dagis.

Det roliga med att träffa Ella den här gången var att hennes talförmåga hade blivit så mycket större, kanske också det delvis ett resultat av de dagliga vistelserna på dagis. Hon kan säga flerordsmeningar, och man förstår utan svårighet vad det är hon vill.

Hon blev också väldigt förtjust i att se ett porträtt av sig själv på en av våra bokhyllor, och där lärde hon sig snart också att känna igen fotona på de båda närvarande yngre kusinerna, fastän de här bilderna var tagna när de var betydligt yngre.

Och så kunde hon peka ut både farfar och farmor. Gissa om vi blev glada och stolta!

* * *

Min insats blev att, när gästerna hade gått, diska efter maten. Det tog sin rundliga tid.