Melodikrysset nummer 38 2014

Vi ska ha stort familjekalas senare i dag – se nedan under nästa rubrik – men Melodikrysset vill man ju ändå inte missa.

Det senare bjöd på ganska blandad kost, en del av det rätt knepig sådan.

Vi kan ta barnfrågan som exempel. ”Ryska posten” med handtag, famntag, klapp eller kyss förknippar nog många melodikrysslösare med barnkalas. Men av Astrid Lindgrens många barnvisor hör väl inte ”Mors lilla lathund” – den som skulle ge oss ordet lat – till de vanligaste.

Jag ser, som väl framgår av bloggen, ganska mycket film men numera oftast på DVD, vilket medför, att jag inte så ofta som förr ser reklamfilm. (Och reklamavbrotten i TV utnyttjar man ju ofta till annat.) Så melodierna som skulle leda oss till det sökta ordet hade jag problem med, detta trots att jag känner till Izabella Scorupco och har ett antal plattor med The Real Group.

I ett par fall sökte Anders Eldeman svar som inte var omedelbart givna.

Som gammal radiot minns jag väl ”Jorden runt” / ”Around the World”, men svarsordet tullar var inte det första jag kom att tänka på.

Att ”Man ska ha HD” som förlaga hade After Shaves / Galenskaparnas ”Man ska ha husvagn” var ju ganska lätt att komma på. Men nu skulle svaret bli det som husvagnar ibland står på, campingar.

Andra kan ha haft det kämpigt med Kjell Höglund, som jag själv har mängder av skivor med. På skivan ”Kryptonit” finns låten ”Renässans”, där han sjunger om bland andra Botticelli.

Eric Gadd är en hygglig artist som man inte i första hand förknippar med Melodifestivalen, men 2013 tävlade han i den med ”Vi kommer aldrig att förlora”.

Själv har jag, trots min otro, ett stort förråd av psalmtexter i huvudet, men svensk psalm nummer 248, ”Tryggare kan ingen vara” – ”ingen” är som synes ord nummer tre i ordningen – hör väl till de psalmer nästan alla kan.

Och eftersom jag har läst Erik Axel Karlfeldt både i femtiotalets latingymnasium och senare (och dessutom har ett öra för tonsatt poesi), hade jag inga svårigheter att komma i håg heller ”Dina ögon äro eldar”.

Från mina yngre års ångradio minns jag också Sven Arefeldt och hans uppmaning ”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”, i original ”Slow Boat to China”. Kineserna dricker te – men från ett besök i Kina minns jag också en starkare dryck som heter Maotai.

Dricker man den, förleds man både till att anamma Povel Ramels maning ”Ta av dig skorna” och sen förlusta sig på sätt som jag inte ska gå in på här.

Det senare är inget för en sjungande nunna som Jeanine Deckers, som vi i dag hörde i ”Dominique”.

Och när vi nu är inne på ämnet damer, kan vi väl ta också ”Drömmen om Elin”, i dagens kryss dock exekverad på finska.

Dagens sista fråga bör ha varit hyggligt lätt för er som såg TV sent i går kväll. Då var det nämligen ett program med Doug Seegers. Det var han som fick avsluta dagens kryss med ”Going Down the River”.

Kjelle och Bettan i Indien

Jag har tidigare med uppskattning – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – läst och recenserat ”Kjelle börjar på hunddagis” av Kajsa Gordan (text) och Mia Maria Güettler (bild).

Samma författare och samma illustratör har tillsammans också gjort ”Kjelle åker till Indien” (En bok för alla, 2014, tidigare utgiven av Berghs förlag 2011).

Güettlers bilder är lika detaljrika och, beroende på ämnet, ännu mer färgsprakande i den här boken.

Däremot tycker jag Gordans berättelse i det här fallet är mer skruvad och mer svårbegriplig för mottagare i bilderboksåldern.

Unga matte Bettan lyssnar, i en ställning upp och ner, på konstig musik och förklarar för sina hund att de ska åka på yogakurs i Indien, detta utan att det finns någon tillstymmelse till förklaring av vad yoga är för något. I Indien fortsätter de här inte bara för hunden konstiga övningarna nere på en sandstrand vid havet.

Och Kjelle får inte bara smaka på kryddstark mat och träffa herre- och halsbadnslösa hundar utan möter också, utan närmare förklaringar, en helig ko och en ormtjusare, ja även en eldslukare.

Själv försöker han berätta för de indiska hundarna om snö och is. De indiska hundarna vill då, eftersom det är dags för Kjelle och Bettan att åka hem till Sverige, att Kjelle ska skicka ett kuvert snö till dem.

”Jag tror den smälter då”, säger Kjelle, ”men jag kan ju alltid försöka”.

Nej, det kan man inte!

Petter Lidbecks (text) och Lisen Adbåges (bild) ”Kan man…?” (En bok för alla, 2014, i originalutgåva på BonnierCarlsen 2004) startar med frågan ”Undrar om man kan klättra i träd utan att hålla i sig?”. Sen ser man den undrande flickan ramla ner från ett träd, och på nästa sida ser vi henne med gipsat ben och dito arm med bildtexten ”Nej, det kan man inte.”

Jag har själv erfarenhet av att barn kan vilja pröva saker som de inte riktigt klarar av eller inser konsekvenserna av: En gång när jag var ensam ute på landet (Öregrund) med Anna och jag för ett ögonblick hade släppt henne ur sikte, upptäckte jag att hon hade klättrat upp i en hög tall längst ner på tomten och plötsligt tappade taget och föll. Medan jag med hjärtat i halsgropen sprang bort mot talldungen, såg jag henne studsa från gren till gren, vilket väl bidrog till att rädda henne från att få någon allvarligare skada.

Hela den här boken är en exempelsamling på när det inte går så bra. Dels på vad som kan hända om man åker skateboard utför trappan, går ut i trafiken utan att se sig för eller cyklar i full fart nerför ett berg och släpper styret. Dels om man simmar med pirayor, försöker lära en tiger vacker tass eller försöker använda en giftig orm som halsduk.

De sista exempel (och några liknande) är ju relativt osannolika, och just det gör att jag blir ganska osäker på den här bokens effekt på unga läsare med lust att pröva sina egna vingar.

En liten stund med pannkakor eller med körsbärspaj

Anna-Clara Tidholm är en mycket skicklig skapare av böcker för små barn. Hennes ”En liten stund” (En bok för alla, 2014, i originalutgåva på Alfabeta 2006) är en hjärtevarm historia, tydligt och rart illustrerad av författaren själv.

Nino, bokens lille kaninpojke, tycker som många av dem som får den här sagan läst för sig mycket om pannkakor, särskilt om man kan få hallonsylt och vispgrädde till dem. Så han gör pannkakor, en hel trave! Så många att det blir en hel massa pannkakor över.

Tänk om det fanns någon att dela dem med.

Och då kommer det en kaninflicka och hälsar på – Anni heter hon – och nu går alla pannkakorna åt.

Nino diskar och sover, men nästa morgon ser det tråkigt ut: Det regnar så att man inte kan vara ute.

Men där ute kommer det någon som har ett rött paraply. Det är Anni, och hon har en bit körsbärspaj med sig. Den delar de på, och den är god.

När de har ätit färdigt, skiner solen igen, och de kan sitta på bänken ute och lyssna på en fågel som sjunger en liten sång.

Melodikrysset nummer 36 2014

Dagens melodikryss var, som så ofta när Anders Eldeman gör programmet inför publik, inte särskilt svårt.

Den enda svåra frågan gällde väl egentligen George Gershwin-marschen ”Strike Up the Band”, hämtad ur en musikal med samma namn. Här hörde vi den med Boston Pops.

Lite knepig kan nog enbokstavssvaret till vågrätt/lodrätt (vilket man nu behagar) 1 ha varit för somliga. Men inte för mig. Jag kände omedelbart igen Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” med Janne Schaffer.

Resten var rena barnleken.

Mitt ordval här leder mig till att starta den här delen av redovisningen med en instrumentalversion av Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”.

Men det som också bidrog till att göra det här krysset lätt var valet av kända låtar, artister och upphovspersoner.

Somliga av dem förekom för säkerhets skull två gånger.

Stikkan Andersson gjorde till exempel 1963 den svenska versionen av Lesley Gores ”It’s My Party”, kallad ”Leva livet” när Lill-Babs sjöng in den.

Lite senare fick vi, visserligen på finska, höra samme Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som samma Lill-Babs sjöng in 1959.

Stikkan Andersson leder oss ganska osökt över till Björn och Benny, Han var dock inte inblandad i deras musikal ”Kristina från Duvemåla” ur vilken Helen Sjöholm gav oss ett smakprov.

Lasse Berghagens ”En kväll i juni” har vi hört flera gånger tidigare i krysset – fast i dag fick vi höra den med Monica Bring och Svenssons Treooo.

Helt okänd i melodikryssammanhang är ju heller inte Povel Ramel och hans ”Gräsänkling blues”. I dag fick vi höra en instrumentalversion med Ulrik och Mikael Neumann, men jag har hört den så många gånger, att jag kan partier utantill, till exempel ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”.

Gräsänklingen där fick ju lära sig, att friheten kunde ta slut fortare än han hade anat, och den insikten kan man ju sammanfatta med Tomas Ledin-slutsatsen ”Sommaren är kort”.

Under min egen sommar har jag bland mycket annat också tittat på ”Allsång på Skansen” med Petra Marklund. Henne fick vi i dagens kryss höra i ”Händerna mot himlen”.

Fast om man i stället med Thomas Di Leva anser att ”Everyone Is Jesus”, behöver man ju inte rikta sig uppåt utan se på alla man har runt omkring sig.

För min egen del verkar döden ändå inte vara nära förestående. Men något tjall är det på hjärtat, så min hjärtdoktor som jag i går besökte på Akademiska tänker lägga in mig på observation någon gång under den närmaste månaden.

Melodikrysset nummer 35 2014

Dagens Melodikrysset innehöll flera låtar, som jag har ett personligt förhållande till, vilket gör knåpet på lördagsmorgonen extra roligt.

Gunnel Linde, som skrev ”Den olydiga ballongen”, har jag suttit bredvid under en middag hemma hos Eva Moberg – både Gunnel och Eva är döda nu. Under middagen diskuterade jag med Gunnel bland annat den av Anders Eldeman nämnda ”Den vita stenen”, en underbar berättelse även som TV-film. Hoppas den återutsänds igen snart!

Miss Li har jag haft nöjet att lyssna på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne i en av hennes senaste insjungningar, ”I Finally Found”.

Hoagy Carmichael är en av hustruns favoriter sen yngre dar. En gång när Birgitta och jag just hade blivit ett par lyckades hon få en kompis med försänkningar i skivbranschen att göra en piratkopia (på 45-varvsskiva!) av ”The Old Piano Roll Blues”, som då inte gick att få tag på i affärerna, åt henne. I dag fick vi höra Carmichael i ”Hong Kong Blues”, som förekom i filmatiseringen med Humphrey Bogart och Laureen Bacall av Ernest Hemingways ”Att ha och inte ha”. Hemingway var en av mina favoriter under gymnasietiden – när han fick nobelpriset i litteratur, lät min svensklärare mig hålla ett lektionslångt föredrag om hans samlade författarskap.

Därmed är vi inne på temat filmer. I en gammal svensk sådan, från 1929, ”Säg det i toner”, förekom en av ljudillustrationerna i dagens kryss – refrängen börjar med ”Men säg det i toner och inte i ord”. Låten skrevs av en man som man kunde tro skrev samtliga melodier till samtliga filmer förr i världen, Jules Sylvain.

Dagens lättaste fråga var ”All You Need Is Love” med The Beatles – det var det nog inte bara jag, som har allt med Beatles på skiva, som tyckte.

Annars var det en bra blandning av olika slags artister och epoker i dagens kryss.

Det började med ”Annie’s Song” / ”Du fyller mitt sinne” med Loa Falkman.

Inte långt därefter fick vi höra ”My Favorite Game” med The Cardigans.

Lite svårare tyckte kanske somliga att det var att identifiera Mikael Ramel, som vi i dag hörde i ”Enastående framtid”, men jag har skivor med honom.

Och för att åter igen hoppa lite mellan genrerna: I dag fick vi höra ett smakprov på rockabilly, ”Honey Don’t” med Top Cats.

Krysset slutade så småningom med en musikalisk utflykt åt ett helt annat håll. Vi hörde Shakira, med rötter i Colombia, i ”Empire”.

Några gamla godingar har jag sparat till allra sist.

Jag tänker då inte så mycket på Roland Cedermark som på melodin han spelade, ”When You’re Smiling”, som skulle ge oss kryssordet ler.

Ler gör jag också, när jag får höra ”Kör långsamt” med gamla kära gruppen Family Four – varför får vi höra dem så sällan numera? Originalet, känt bland annat genom Mills Brothers, hette ”Cab Driver”.

Ja, jag längtar faktiskt tillbaka till gamla tiders melodiradio, där klassiker från olika epoker ständigt spelades i en oändlig mix. När hörde ni till exempel ”Side By Side” med Russ Conway sist i radion (om vi alltså bortser från dagens melodikryss)?

Musikalisk bredd och allmänbildning är inte något som skadar!

Melodikrysset nummer 33 2014

Jag kom tillbaka till det fortfarande somriga Öregrund i går. Här pågår badortsdagar. När de är över, breder sig gradvis höstlugnet, oavsett vädret, över vår lilla stad.

Dagens melodikryss tyckte jag för min del inte hörde till de svårare.

Det enda lite svåra för mig var att komma på att det var Paris Hilton som sjöng ”Stars Are Blind”. Anders Eldeman presenterade henne lite sarkastiskt som superkändis som det är svårt att veta vad hon egentligen är känd för, men inte ens det hjälpte mig till att börja med.

Men så kom nästa fråga, vars svar innehöll de tre sista bokstäverna i hennes förnamn, och svaret föll på plats. Det som spelades var nämligen ”Ingen rädder för vargen här”, som ingår i Disney-filmen om tre små grisar, och eftersom det var djursorten, gris, som söktes, blev jag nu säker på vem som stod för sången i den förra frågan.

Om vi fortsätter på USA-linjen, kan vi ta dagens allra första fråga. Vi hörde Ove Lind spela ”Chicago”, annars mer känd i Frank Sinatras version.

En fot i USA har ju också Jill Johnson, senast känd genom TV-programmet ”Jills veranda”. I dag hörde vi henne tillsammans med Magnus Carlsson i ”You’re Always On My Mind”.

Därmed är vi också inne på svenska artister, som helt dominerade dagens ljudillustrationer.

Ytterligare en av dem, Johan Renck, mer känd som Stakka Bo, sjöng på engelska. ”Mute” hette låten som spelades.

Och Hasse & Tage hade ju lånat en engelsk melodi till sin ”Ett glas öl”. Jag och hustrun har sett och hört dem göra den här låten på scen, i ”88-öresrevyn”.

Arja Saijomaa, i dag i ”Samma himmel, samma sol”, har jag en gång i världen haft på omslaget till Aktuellt i politiken (s), vars redaktör jag var – vi hade en lång intervju med henne med anledning av att hon hade ställt upp i kampanjen för en finsk, socialdemokratisk presidentkandidat. Själv är hon ju egentligen finska men har haft en stor del av sin sångkarriär förlagd till Sverige.

Då är inte steget långt till Thore Skogman, som i valet 1968 av övertygelse, brukspojke som han var, ställde upp i den socialdemokratiska valkampanjen och turnerade tillsammans med Sten Andersson. Fast i dag hörde vi inte Thore själv utan Karl Grönstedt och Nils Fläcke i hans ”Jag fikar efter kaffe”, som i dag skulle leda oss till det sökta ordet, kaffekopp. (Svaret kaffekopp är rätt, men tydligen baserade jag slutsatsen på fel låt. Den här heter ”Kaffetåren” och är skriven av Erling Grönstedt och Tore Lagergren.)

Östen Warnerbring fick vi i dag höra i ”En sommardröm i vitt”.

Vad Sonja Aldén var klädd i vet jag inte – förmodligen i olika plagg, eftersom det vi hörde var ett potpurri.

Och sen återstår bara den vackraste musiken i dag, ett avsnitt ur ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”. Er som aldrig har sett opera framföras från scen vill jag gärna råda till att gå och se ”Trollflöjten”.

Melodikrysset nummer 32 2014

Sommaren fortsätter med fantastisk värme – i går eftermiddag satt vi ute vid trädgårdsbordet när vi var hembjudna på kaffe hos bekanta, Lars och Pirkku Allfors, här i Öregrund. Varannan vecka kommer vi nu efter skolstarten att hjälpa till med att hemma i Uppsala få i väg vår dotter Kerstins barn Viggo och Klara till skolan, men alla veckohelger och varannan vecka också under vardagarna kommer vi att fortsätta bo här ute i underbara Öregrund. Så Melodikrysset kommer jag, långt in på hösten, fortsätta att lösa här i vårt sommarland.

Våra barnbarn kan däremot nu se tillbaka på sitt sommarlov, så det passade väl bra att dagens melodikryss inleddes med ”Mitt sommarlov”, som sjöngs av den då mycket unga Anita Hegerland.

Fast vi har ännu yngre barnbarn. Drygt tvååriga Ella var också på besök hos farfar och farmor nu i sommar, och hon upptäcker nu steg för steg det som skildras i en annan visa, spelad i dagens melodikryss, ”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten”.

Om vi håller oss kvar i barnkulturvärlden, kan vi ta också ”Trollkarlen från Oz”. Den har jag skrivit om, både som bok och som film – ni kan läsa mer ovan under Kulturspegeln. Men teateruppsättningen, ur vilken vi i dag hörde ”Jag är en fågelskrämma, jag” med Eva Dahlgren och Nisse Hellberg, har jag inte sett.

Och apropå film: TV-serier har jag sett i mycket ringa utsträckning. Vad jag minns egentligen inte heller ”Mot alla vindar”. Men signaturmelodin måste på något sätt ändå ha fastnat, för jag kände omedelbart igen den, när den spelades i dagens kryss.

Perioden innan den sändes var småbarnsår i vår familjs liv, så det blev inte mycket tid över vare sig för slötittande i TV eller slölyssnande på radio. Så det blev inte så mycket engelska popschlagerhits – för att citera Anders Eldeman – för min del på den tiden. John Paul John kommer jag inte i håg, men med hjälp av hjälpbokstäverna hittar jag de båda första orden i hans ”Love Is In the Air”.

Annat i det här krysset var närmast tidlöst.

Det är klart att en trägen musiklyssnare i min ålder känner igen ”Ack Värmeland du sköna”.

Som äldre radiot har jag heller inga svårigheter med att genast känna igen ”Kväsarvalsen”, som börjar med textraden ”En kvanting träder i salen in”.

Och Puccinis ”La Bohème” är även det välkänd musikalisk mark för mig, även om den som i dag stod för sången var en nutida artist, Malena Ernman.

Frågan är om man inte borde räkna in också Jerry Williams, i dag med ”Did I Tell You That I Love You”, bland klassikerna.

I min privata skivsamling finns allt med Lars Winnerbäck, så även plattan där man hittar ”När det blåser från ditt håll”. Jag har för övrigt skrivit om den här CDn – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och Nanne Grönvall har jag, som jag tidigare har berättat, lyssnat på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne och Lena Ph i en duett, ”Drama Queen”.

Sen är det bara ett frågesvar, det krångligaste av dem i dag, kvar att redovisa. Vi hörde Bette Midler (som jag för övrigt också har på skiva) sjunga ”Wind Beneath My Wings”. Den ingick i filmen ”Beaches”, som man skulle översätta till svenska (Stränder) men sen reducera till singularis, strand.

Ja, än är det många sköna stranddagar kvar, åtminstone för dem som är i bättre fysiskt skick än jag.

På 75-årskalas i Vallentuna

Birgittas syster Karin blev 75 och firade i går detta med trädgårdsfest i hennes och Hasses trädgård i Vallentuna. Därför kunde jag inte som vanligt lyssna på och skriva om Sommar – jag återkommer separat till gårdagens program.

Vi åkte inledningsvis med buss 811 från Öregrund till Uppsala och försjönk snart i egna sysslor: Birgitta läste bok och jag löste korsord. Men vi hade inte hunnit våldsamt långt, när några nytillkomna passagerare plötsligt hejade på oss. Det var vår gamle vän från ungdomsåren Hans O Sjöström och hans hustru Lill. Det visade sig, att de hade varit och hälsat på en FiB-kompis, Knut Lindelöf, vars blogg jag för övrigt har länk till här bredvid. Vi fick sen sällskap nästan hela vägen – Hans O och Lill har flyttat till en lägenhet i närheten av Vaksala torg – och hann prata om mycket, innan våra vägar skildes åt. Men självklart var de besinningslösa israeliska attackerna mot Gaza-området ett av de ämnen vi pratade om. Hans O berättade bland annat att en ganska strid ström av israeler nu helt enkelt väljer att emigrera.

Själva fortsatte vi till 811ans ändhållplats vid Centralstationen, där Birgitta hade stämt träff med sin faster Karin, som också skulle med. Den Karin jag här talar om är namne med födelsedagsbarnet men mycket äldre, 93 år. När hon aldrig dök upp, blev vi förstås oroliga, men det visade sig bero på att hon dagen före i många timmar i nästan outhärdlig utomhusvärme hade deltagit i en solidaritetsaktivitet för de marterade palestinierna i Gaza-området. Nu orkade hon helt enkelt inte åka till Vallentuna också; hon hade ansatser till svindel.

Fast det fick vi veta först när vi hade kommit fram till Upplands Väsby, varifrån Birgitta lyckades nå henne per telefon. Det visade sig att Karin förmodligen hade befunnit sig i en sval dusch när Birgitta tidigare försökte ringa henne.

I Upplands Väsby möttes vi av Birgittas bror Gunnar och hans hustru Annica, som hade lovat att skjutsa oss i sin bil till kalaset hos Karin i Vallentuna. På gatan utanför Karins och Hasses hus väntade Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – syskonen med respektive hade kommit överens om en gemensam penninggåva och alla skulle också skriva på det åtföljande gratulationskortet.

Sen tågade vi i samlad tropp ner till gräsmattan i trädgården bakom huset och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den givna gratulationssången i familjen Dahl. Birgitta höll tal för syskonfamiljerna, och vi hurrade för Karin.

Vi hörde till de tidigt anlända, men Karins och Hasses barn (i separata kullar), nu med egna barn, fanns förstås redan där. Till dem som vi numera inte ser så ofta hör Karins son Jerk, som bor i Köpmanholmen i Örnsköldsvik – Jerks och systern Anna-Karins pappa, Bengt Sundmark, är sedan mycket länge död, men jag ser honom då och då i äldre svenska filmer; han var skådespelare.

Med Hasse har jag varit arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, där han var talarförmedlare. Han var under en period gift med en av mina andra arbetskamrater, Britt-Marie, som tillsammans med sin nuvarande man också var på festen för Karin. Och Hasses och Britt-Maries son Henning var förstås också där. Liksom förgreningar av ytterligare ett av Hasses äktenskap. Such is life numera.

Med tiden anlände det allt fler gamla vänner till Karin och Hasse, bland annat från den äldre socialdemokratiska generationen inom stockholmslänspolitiken och från folkdansvärlden – till det Karin gjorde efter det att hon och Hasse blev ett par var att dra in honom i den senare.

De yngre barnen gjorde det enda rationella i den rådande hettan: De badade i den mycket stora uppblåsbara pool som stod mitt i trädgården.

Vi äldre tog skydd under de soltak som skyddade ett antal trädgårdsbord och lät oss smörgåstårta och vin (i mitt och Birgittas fall avkylt alkoholfritt) väl smaka. Dess värre dök det också upp horder av getingar, som även de ville ha del av allt det goda. Till att värna oss fick vi då en batteridriven elektrisk flugsmälla, ett slags elektrisk stol för getingar.

Getingarna var ändå tysta redan innan de mötte sitt öde. Strax nedanför den Dahl-Strandinska tomten pågick dock renoveringen av Roslagsbanan med full kraft.

Karin och Hasse har normalt en station snett nedanför sitt hus, men jag förstod snart, att jag inte skulle kunna ta mig med Roslagsbanan in till Östra Station i Stockholm – jag hade nämligen planer på att efter festen ta mig till ABF-huset. Nu ordnade det här sig ändå: Ragge och Gunnel skjutsade oss till Upplands Väsby, varifrån jag och Birgitta tog SL-tåget åt var sitt håll.

Jag hade länge trott att det inte skulle gå att kombinera med födelsedagsfesten, men när det blev klart att jag inte ens skulle behöva bryta upp i förtid, bestämde jag mig i all hast för att åka in till Stockholm på Jan Hammarlunds releasefest för hans nya Malvina Reynolds-CD, till vilken jag hade fått en mejlinbjudan från Jan.

När jag kom fram, var där mörkt och låst, och när jag då kollade mejlet, fann jag, att klockslag, veckodag och lokal visserligen var rätt uppfattade, men att jag i hastigheten hade tagit fel på datum. Releasefesten äger rum först nästa onsdag. Men jag ska ta mig dit nästa onsdag också, var så säker! Jag gillar både Jan Hammarlund och Malvina Reynolds.

Melodikrysset nummer 31 2014

Jag råkade ut för ett häftigt blodsockerfall i natt – jag är diabetiker – och försov mig sen, så hustrun hjälpte mig med en behövlig frukost som jag har satt i mig i början av Melodikrysset. Jag har tagit ett extra glas äppelmust (Coop Prima) också för att få upp blodsockret.

Det var mycket Ted Gärdestad i dag. Vi hörde till exempel den mycket kända ”Angela”.

Men ytterligare två frågor var knutna till honom.

Bo Kaspers Orkester gjorde hans ”Sommarlängtan”.

Svårare hade jag det med vem som gjorde hans ”Oh vilken härlig dag”, men det var Markus Krunegård.

Men det är klart att det blev lite Evert Taube i krysset också. ”Så skimrande var aldrig havet” fick vi höra i dag.

Detta leder oss osökt över till ”Krutgubbar”, i det senare fallet en TV-serie, ur vilken vi fick höra ”Who Do You Think Your Are Kidding, Mr Hitler?”.

Och dansbandsälskarna – jag är inte en av dem – fick sitt med Thorleifs, som efter bästa förstånd exekverade Agnetha Fältskogs ”Jag var så kär”.

Sen måste det ju vara något ur Melodifestivalen också.

Det blev en låt som var bättre än den lyckades i Eurovision Song Contest. Den skrevs av Bobbie Ericson och Beppe Wolgers och framfördes i den svenska uttagningen av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i den europeiska finalen var det Monica Z ensam som sjöng, på svenska, ”En gång i Stockholm” och inte fick en enda poäng. Det blev redan då, 1963, bråk om det här med på vilket språk sångerna ska framföras – många länder hade nu gått över till engelska. Monica ville uttryckligen att man skulle hålla sig till sitt eget språk, så otur var det inte fråga om.

Om otur handlade däremot Hasse Alfredsons ”Han satte foten i en potta”.

Dagens andra barnvisa handlade om borgmästar Munthe, och i den förekommer det bland annat en halter häst.

Det var mycket få utländska bidrag i dagens kryss, dock var inte ”Wake Me Up” med Avicii ett av dem. Bakom Avicii döljer sig nämligen Tim Bergling.

Cher, i dag med ”Believe”, är dock garanterat osvensk, amerikan med armeniska och indianska rötter.

Och så fick vi ett stycke norsk musik till livs, ”Anitras dans” av Edvard Grieg, grovt förvanskad av Charlie Norman ansåg många norrmän när det begav sig, härlig musik tyckte jag, när jag hörde ”Anitras dans boogie”.