Pippi att säljas i affärer

Jag är stor beundrare av Astrid Lindgrens barnböcker, däribland de tidiga böckerna om Pippi Långstrump som hon slog igenom med. Pippi Långstrump-böckerna finns även nu i min bokhylla, däribland den andra volymen ”Pippi Långstrump går ombord” från 1946 med illustrationer av Ingid Vang-Nyman.

I den finns, som kapitel två, ”Pippi går i affärer”. Den här historien gavs 2014 ut av Rabén & Sjögren i stort bilderboksformat med illustrationer i fyrfärg. Några av bilderna känner man igen från ”Pippi Långstrump går ombord”, men där förekom de i svart-vitt. Så varifrån kommer färgen och övriga illustrationer? En knapphändig men föga upplysande text om detta finns på sidan där man anger tryckår och andra tekniska data: ”Illustrationerna är restaurerade, digitaliserade och färglagda av Björn Hedlund i samarbete med Pelle Sundqvist.” Som illustratör anges här Ingrid Nyman, således befriad från den danska delen av sitt efternamn.

Jag har ändå mina aningar. Ingrid Vang-Nyman gjorde en serieversion av Pippi Långstrump – men de här serieböckerna finns på vårt sommarställe i Öregrund, där jag inte befinner mig just nu. Gissningsvis har man här använt sig av Ingrid Vang-Nymans serieteckningar men tagit sig friheter med dem när det gäller främst format.

Astrid Lindgrens historia om hur Pippi går i affärer är hur som helst helt oförändrad – jag har kollat mot originalet. Helt oproblematisk är den här återutgivningen ändå inte. Genom att publicera andra kapitlet i andra boken om Pippi Långstrump separat riskerar förlaget att den hamnar hos barn som inte har en aning om till exempel hur det kommer sig, att det går omkring en flicka som har så mycket guldpengar att hon kan köpa obegränsat med godis och leksaker åt alla traktens ungar. Men visst är det här skojigt liksom Pippis ganska vådliga tilltag att köpa massor av medicin (medusin, som hon säger) för utvärtes bruk och sen blanda det här och hälla i sig själv.

Just det här hoppas jag att ingen ung läsare tar efter.

Melodikrysset nummer 1 2015

Jag hade en del problem med dagens kryss, inte för att det var svårt utan för att min skrivbordslampa har pajat och för att jag därför hade svårt att läsa mina egna anteckningar.

Men för all del: Sebastian (Karlsson) med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011 hade jag redan förträngt, så att identifiera honom beredde mig vissa svårigheter.

Yohio, som 2013 kom tvåa med ”Heartbreak Hotel”, hade jag inga svårigheter att komma ihåg, och jag tror inte att det beror på att den låg närmare i tiden.

Inte heller hade jag några svårigheter med att komma i håg ”När vindarna viskar mitt namn” från 2000, även om Roger Pontare här sjöng den på engelska.

Ja, vi kan gå ända tillbaka till Sten och Stanley och deras ”En vanlig dag” för att få bevis på att mitt musikminne inte funkar tidsselektivt.

Däremot har jag uppenbarligen inte tyckt att Lotta Engbergs ”Världens bästa servitris” var något att lagra i musikminnet. Men hon är ju inte så svår att känna igen ändå.

Att jag och Anders Eldeman inte riktigt har samma referenspunkter visades av en dubbelfråga. Jag hade inga svårigheter med att komma i håg ”Den närsynte bofinken Knut” – jag förknippar honom med Eva Rydberg – men Kent Finell har jag inget som helst förhållande till.

Kanske dras jag till djurvärlden. Ett exempel är ”Saltkråkan”, ur vilken vi i dag hörde ”Vad gör du lilla råtta?”.

Det här leder oss tämligen osökt över på ett annat djuriskt stycke, ”Vyss på dig”, framförd av Kaa, en orm i ”Djungelboken”.

En djurisk uppsyn hade ju också Iron Maiden, som vi i dag hörde i ”Children of the Damned”.

Lite kul är det att Eldeman i sitt melodikryss bjuder på en musikalisk mix som rymmer både den och en polska med en titel som jag missade, framförd av Orsa spelmän.

Och att strax på den följer ouvertyren till Pjotr Tjaikovskis ”Nötknäpparen”, som här ska ge oss ordet nöt.

Jag har redan redovisat svaren på ett par barnkulturfrågor med anknytning till film, men ytterligare ett par av frågorna i dagens kryss hämtade sina svar från filmens värld.

Jag har själv sett Kay Pollaks ”Så som i himmelen”, ur vilken vi i dag hörde ”Gabriellas sång” sjungen av Helen Sjöholm.

Fast för egen del tycker jag att en del av de tecknade filmerna om Betty Boop är ett strå vassare.

En bonddotter från Småland med hjärtat till vänster

Astrid Lindgren var bonddotter från Småland och kom från en centerpartistisk familj. Men hennes egen erfarenhet av samhället gjorde henne i ganska unga år till socialdemokrat. Det här kan man se av de värderingar som präglar flera av hennes böcker, och hon har själv bekräftat att hon betraktade sig som socialdemokrat och att Socialdemokraterna fick hennes röst i valen.

Det här, det faktum att hon var så folkkär och hennes förmåga till frätande formuleringar gjorde, att hennes artikel om Pomperipossa i Monismanien, publicerad i Expressen, slog ner som en bomb i valrörelsen 1976. Den här socialdemokratiska författarens poäng var att skattesystemet var så konstruerat, att personer som hon riskerade att betala mer än 100 procent i skatt plus sociala avgifter. Märk alltså att hon ingalunda var mot höga skatter som användes för nödvändiga gemensamma ändamål men tyckte att ett skattesystem som fungerade på det här sättet fungerade orimligt.

Finansminister Gunnar Sträng (s), som jag normalt betraktade som en förnuftig karl, valde av för mig helt obegripliga skäl att bemöta det här inlägget på ett korkat och lätt nedlåtande sätt.

Att Astrid Lindgren med sin artikel bidrog till att fälla den socialdemokratiska regeringen torde vara obestridligt. Men till det här valresultatet bidrog också finansministerns (s) reaktion.

Jag skriver det här, eftersom jag i kväll har sett det andra programmet i TV-serien om Astrid Lindgren.

Det här är ett utmärkt och inträngande författarporträtt, som också belyser de mörka sidorna i Astrids liv: hur det var att bli med utomäktenskapligt barn i den tidens Sverige och sedan leva i ett äktenskap som långt ifrån var någon idyll.

Men för att återvända till 1976: Själv fortsatte jag att hålla Astrid Lindgren högt, skrev i partiorganet Aktuellt i politiken (s) mycket uppskattande om de böcker hon publicerade.

Själv förblev hon socialdemokrat, skrev bland annat uppmuntrande brev till Ingvar Carlsson efter ett val som inte hade gått så bra.

Melodikrysset nummer 52 2014

Riktigt bra känner jag mig fortfarande inte, men nu känns det i alla fall som att – peppar, peppar – hälsotillståndet långsamt förbättras.

Det här bidrog väl också till förmågan att lösa dagens kryss. Anders Eldeman bidrog å sin sida med att spela låtar, som inte i något fall var helt okända för mig.

Tyska Nena har jag till exempel tidigare hört i ”Neun und neunzig Luftballons”.

Därmed är vi inne på den lätt barnsliga linjen, så det känns helt rätt att fortsätta med Olav Gerthels ”Balladen om den tama abborren”.

Och eftersom Gerthel var operasångare, blir det då ganska naturligt att gå över till opera, i dag ”Rosenkavaljeren”, som Richard Strauss skrev 1911.

Från den europeiska scenen, fast i en annan mening, kommer ”Fairytale”, som norrmannen (från början vitryssen) Alexander Rybak 2009 vann Eurovision Song Contest med.

Och för att fortsätta på ESC-linjen: För min del förstod jag genast, att Robin Stjernberg, som med ”You” blev nummer ett i svenska Melodifestivalen 2013, inte skulle ha en chans i den europeisk finalen.

Också Salem Al Fakir har vi hört i Melodifestivalen, men den här gången fick vi höra honom i ”I’m So Happy”. Den skulle vi tydligen förknippa med TV, men för min del hade jag ingen aning om vad det var för program den uppenbarligen skulle förknippas med. Här har jag googlat och hittat ”Solsidan”, som jag mycket riktigt aldrig någonsin har sett.

Även om jag inte delar Anders Eldemans vurm för Bond-filmer, har jag sett Sam Mendes’ ”Skyfall” – den som är road kan gå upp under Kulturspegeln, Film, och läsa mera. I ”Skyfall” står Adele för det musikaliska ledmotivet.

Också i dag hade Anders Eldeman med en Beatles-låt, den här gången Paul McCartney’s ”Let i Be”.

Lill Lindfors hade på sin tid stor framgång med ”En man i byrån”, vars svenska text Peter Himmelstrand hade snickrat ihop, icke utan finess.

På den humoristiska linjen gick också Lasse Berghagen, när han skrev ”Flirtige Knut”.

Hur jag ska få ihop det här med Caroline af Ugglas’ mer troskyldiga ”Tror på dig”, vet jag inte.

Men jag vet att flickor som är alltför troskyldiga kan råka ut för det som hon i ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” råkade ut för: hon fick större och större mage.

I fjol så gick jag med herrarna i hagen
aj, aj med herrarna i hagen
ja med herrarna i hagen
I år har jag någonting som sparkar i magen
aj, aj som sparkar i magen
ja som sparkar i magen

En vit men samtidigt förmörkad jul

Att det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.

I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.

Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.

Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.

Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.

Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.

Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.

Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.

Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.

För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.

Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!

Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.

Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).

Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.

När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.

Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.

Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.

Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.

Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.

Melodikrysset nummer 51 2014

”Jul, jul, strålande jul” var budskapet i en känd sång, signerad Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921, men en svår och efterhängsen förkylning gör, att jag för min del knappast ens har kunnat börja med julförberedelserna.

Jul för hela slanten var det också i dagens upplaga av Melodikrysset.

Det inleddes med en sång som brukar vara med i vartenda julkryss, ”Adams julsång” (”O helga natt”), sjungen av Jussi Björling.

I övrigt gav oss Anders Eldeman den vanliga blandningen av julanknutna sånger.

Ett par julpsalmer är då en given ingrediens.

”Gläns över sjö och strand” – ”Betlehems stjärna” – skrevs 1891 av Viktor Rydberg och ingick i hans ”Vapensmeden”, och tonsättningen gjordes 1893 av Alice Tegnér.

Betydligt äldre är ”Det är en ros utsprungen”, i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”.

Lär sig barnen de här klassikerna numera i skolan? Jag är själv inte kristen, men jag tycker att de hör till det svenska kulturarvet.

Av mycket kända julsånger spelades i dag ”White Christmas”, dock inte med Bing Crosby utan med Dean Martin.

Huruvida några av de andra jullåtar som spelades kommer att nå den här kultstatusen återstår att se.

Bland jullåtarna med utländska artister fanns Mel Tormés och Robert Wells’ (nej, inte han!) ”The Christmas Song”, i dag exekverad av Céline Dion.

Och så ”All I Want For Christmas” med Mariah Carey.

På den svenska försökslistan fanns också några kandidater:

Malena Ernman med ”I decembertid”.

Peter Jöback (som vi såg i TV i går) med ”Varmt igen”.

Och så trion Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med ”Another Winter Night”.

Fast själv håller jag mig gärna till ett par barnklassiker.

Den ena heter på svenska ”Rudolf med röda mulen”, i engelskspråkigt original ”Rudolph the Red Nosed Reindeer”. Vad jag förstod, frågade Eldeman efter färgen – ”ett beskrivande ord” – i titeln, men jag vet inte om han ville ha svaret på svenska eller på engelska, red eller röd. En av mina trogna kryssbloggläsare säger, att Eldeman frågade efter originaltiteln, så då ska ni nog skriva red i krysset.

I mål går vi i dag i en annan färg. Vi hörde ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur Disney-klassikern Pinocchio.

Disneykavalkaden på julafton missar jag aldrig!

En hjärtans god jul tillönskar jag alla mina läsare.

Melodikrysset nummer 50 2014

Jag är dunderförkyld, men ändå hade jag inga större besvär med att lösa dagens Melodikryss.

Detta kanske för att bara den allra sista frågan illustrerades med musik, som jag tror mig aldrig ha hört, ”All of Me”, framförd av en artist jag inte heller har hört talas om, John Legend. Ni får gärna håna mig, om det roar er.

Ytterligare en fråga hade jag problem med men för att jag inte hade noterat vad Anders Eldeman egentligen frågade om. Jag kände genast igen låten, ”Den person som tillgrep en väska i går” men hade inte fastnat för frågeformuleringen trots att jag hade skrivit ner den: vilket instrument spelar sångarens favorit på? Jag tänkte till att börja med över huvud taget inte på att den som i det här fallet sjöng var Lasse Brandeby, så det tog en stund att komma på att frågan syftade på Gudrun, hon som spelade triangel.

”Stinsen brinner” med Galenskaparna/After Shave har jag visserligen inte sett på scen men i TV – det underlättar alltid, när man har något slags relation till musiken som spelas i krysset.

Ett annat exempel med anknytning till dagens kryss: ”Höga berg och djupa dalar” ingick i den klassiska sångrepertoar vi fick lära oss under min folkskoletid.

Lätta för mig är också frågor med anknytning till äldre melodifestivallåtar. Jag har varit en ganska trogen lyssnare genom åren och vågar därför hävda att de här tävlingarna förr innehöll mycket fler sånger med riktig schlagerkaraktär, alltså i texter och/eller musik hade element som genast fäste sig i minnet, inte, som så ofta i dag, mest försökte leva på scenshow och annat utanverk.

”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman kom trea med 1968 – här skulle sista siffran, åtta, skrivas in som svar – är ett exempel.

”We Are All the Winners”, som gav Nick Borgen andra plats 1993, ett annat.

Men melodier som är catchy, som omedelbart fäster sig i musikminnet, kan se högst olika ut – jag pläderar verkligen inte för att populärmusik av i dag ska låta som ”De e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” ned Sigge Fürst och Thore Skogman.

Nej, för egen del tycker jag att ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham! är en härlig låt.

Och jag lyssnar gärna på ”Have You Ever Really Loved a Woman” med Bryan Adams.

”Hela huset” är måhända inte det allra yppersta Håkan Hellström respektive Veronica Maggio har gjort, men båda är nu verksamma artister som anstränger sig för att göra skillnad mot de bedövande ljudmattor allt för mycket av det vi hör i radio, på TV och på skiva består av.

Och så var det bara veckans Taube kvar, ”Knalle Juls vals”, där man – om man inte som i dag hör den instrumentalt – hör raden ”Min lilla gran, du är så fin”.

Jo, jag ska köpa gran, en riktig, en sån där som luktar kåda och terpentin.

Och nästa lördag ska jag, som ni mina vänner, lösa Anders Eldemans kryss med 100 procent julfrågor.

Robin Hood som riktig rövare

Under mina pojkår var Robin Hood en av de självklara hjältarna.

Robin Hood-gestalten har följt mig genom livet, som hjälte i böcker, i en rad filmer och i serieversioner. Jag har mött honom i Walter Scott’s ”Ivanhoe” och i Howard Pyle’s och i svensken John O Ericssons pojkböcker, givetvis också senare i Walt Disney’s filmversion. Men när jag i fredags efter premiären på ”Robin Hoods hjärta” mötte en av våra kommunalpolitiker (S), till åldern mycket yngre än jag, visade det sig, att han för sin del till min förvåning tidigare bara hade tagit del av disneyversionen.

Publiken – oftast yngre än jag och med barn i sällskap – jublade åt David Farr’s och den isländska teatergruppen Vesturports scenversion av historien om Robin Hood, ”Robin Hoods hjärta”. Den här versionen av Robin Hoods äventyr skiljer sig i flera viktiga avseenden från den etablerade bilden av Robin Hood, de fattigas vän i nöden – men man måste då genast tillägga, att även om Robin Hood en gång i urtiden har funnits, vet vi egentligen mycket lite om honom. Nå, här hamnar han till slut på rätt sida i alla fall, fast detta är till stor del Marion’s fötjänst; det är hon som är rättrådig.

Den här pjäsens stora charm har väldigt mycket att göra med det vi betraktar som ram, utanverk: Scenen är Sherwoodskogen med täta lövverk som döljer rövare och de rep som är deras överfallsredskap. Skådespelarna fäktas, gör volter, är i ständig rörelse. Vi ser en och annan av de agerande slukas av ett flammande helvetesgap (ett vulkaniskt isländskt slukhål?); andra dyker upp ur en damm i skogen. Också ljudnivån på scenen är ofta öronbedövande.

För den beröm värda scenografin står Gisli Örn Gardarsson. Koreograf, i programmet benämnd slagsmålsinstruktör, är Kevin McCurdy. Översättningen till svenska har gjorts av Bengt Ohlsson, och för dramaturgin står Åsa Lindholm.

Rollen som Robin Hood, här alltså mycket mer av en rövare än i de böcker och filmer jag nämner ovan, kreeras av Logi Tulinius. Han blir betuttad i jungfru Marion (Emelie Wallberg), men eftersom han har en ganska antikverad syn på vad tjejer kan – de kan till exempel inte bli rövare i skogen – klär hon ut sig i manskläder och kallar sig Martin samt slåss som en riktig karl som det brukar heta. Robins antagonist, också i fråga om Marions gunst, prins John, spelas utmärkt av Robin Keller. Nämns bör också Marions hjälpreda Pierre (Mathias Olsson), understundom feg men vinnande i längden.

Hur det hela slutar? Jo, Robin och Marion får varann, i det senare fallet trots farsans inledande motstånd. Det blir en happy end, fast mer komisk än romantisk.

En hörvärd svensk Woody Guthrie-CD

2013 kom CDn ”Sounds of Woody” (Nusikcentrum Väst, MCV 015), inte bara en hyllning till Woody Guthrie utan också såld till förmån för barn och unga med Huntingtons sjukdom, på engelska Huntington’s Chorea, den sjukdom som den amerikanske folksånglegendaren Guthrie själv föll offer för. Enklaste sättet att få tag på den – och den är värd att få tag på – är att gå in på www.woodyguthrie.se.

Den har en västsvensk slagsida, markerad av att den bland sponsorerna har ABF Göteborg och Göteborgs stad Social resursförvaltning, vilket inte meddelas som en varning – den förtjänar riksspridning. Köp den!

Några av de medverkande artisterna är rikskända, bland dem Mikael Wiehe som ju har gjort en mycket spridd version av Guthrie’s alternativa nationalsång, ”This Land Is Your Land”, i Wiehes tappning en hyllning till Sverige, ”Det här är ditt land”. Här hör vi en rockigare version än den Wiehe ursprungligen sjöng in, vilket inte nödvändigtvis gör den bättre.

Den enda låt vi därutöver får höra på svenska är ”Rätt dialekt”, det vill säga Guthrie*s ”Do Re Mi”, och den görs alldeles förbannat bra, med göteborgidiom och allt, av Majornas 3dje rote.

En mer känd göteborgare, Ulf Dageby, gör med den äran ”Deportee”, även känd som ”Plane Wreck At Los Gatos”.

Annat som har tilltalat mina öron är ”Going Down the Road Feeling Bad” i rockig tolkning av Lukas Stark och Gunnar Källströms ”I Ain’t Got No Home”.

Till det som också gör den här skivan hörvärd är ibland ovanliga sättningar (”Gypsy Davy” med Ida & Louise) och snygga körpartier (”Bed On the Floor” med Jenny Almsenius).

Inte bara Woody’s politiska sidor (Dust Bowl Ballads och vänsterradikalism) täcks in utan också det han skrev för barn, egna, och åtminstone en låt får ett stänk av blues.

En sydafrikansk bilderbok

Fiona Moodie heter en sydafrikansk barnboksförfattare – hon illusterar också sina böcker själv, och i just bildskapandet finns hennes riktigt stora genialitet. Hon är vit sydafrikan, utbildad i Europa, men hennes böcker finns utgivna på en hel rad av de språk som talas i Södra Afrika.

Originalutgivningen på svenska av hennes ”Nokos överraskningskalas”, 2007 på Förlaget Hjulet, gick mig förbi, men desto gladare blir jag nu när jag får den i ett abonnemangspaket från En bok för alla, som återutger den 2014. Originalet, ”Noko’s Surprise Party”, kom ut 2007, och översättningen till svenska har gjorts av Ulla Forsén.

Den här boken innehåller mycket som låter ovanligt i svenska barns och deras läsande föräldrars öron. Här förekommer ett par vänner, jordsvinet Takadu och piggsvinet Noko, och så den glupska och otrevliga Hyena. Andra ovanliga djur man får möta i den här historien är fru Vårtsvin, Öronhund, Myrkott, Markatta och Pärlhöna.

Samtidigt är de landskap och miljöer de vistas i återgivna på bilder som både lockar och är oemotståndligt vackra.

Och själva historien är enkel och tydlig: Jordsvinet Takadu ordnar överraskningskalas för sin vän piggsvinet Noko och plitar ihop inbjudningskort till deras fem gemensamma vänner. Han lovar bjuda på fikon.

Elaka och glupska Hyena blir förstås sur över att inte bli inbjuden och hämnas, för att göra en lång historia kort, genom att äta upp alla fikonen utom ett, när Takidu tar en vilopaus och lämnar korgen han har plockat full av fikon obevakad.

Så på Nokos födelsedag uppvaktar Takidu med en sång i stället.

Men kalas blir det ändå. När de fem andra inbjudna vännerna kommer, med presenter och allt, beslutar de sig för att göra en fikonpicknick, tillsammans gå till fikonen.

Och vid stora fikonträdet blir det nu ett jätteroligt kalas i vilket också Bushbaby och gamle Sköldpadda, som Takidu hade hjälpt under sin fikonplockarfärd, deltar.

Ensam och utanför är bara skurken, Hyena. Men Noko vill att alla ska vara glada på hans födelsedagskalas, så han inbjuder också Hyena att vara med.

Hyena svarar med att bli en i gänget och roar de andra med några jongleringstrick med fikon.

Vilket fantastiskt fikonkalas! Och vilken vacker och hjärtevarm barnbok.