Melodikrysset nummer 24 2016

I morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta upp våra tre morgontidningar, regnade det ganska ordentligt. Morgonrocken jag hade på mig var inte mycket till skydd, och jag fick vatten i tofflorna. Men jag kunde konstatera, att mitt av hustrun restaurerade stora stenparti med sina nya växter, födelsedagspresenter i förväg från Birgitta och sonen, Matti, och hans familj, mår jättebra av den här rotblötan.

Dagens kryss beredde mig inte några våldsamma problem. Det började med ett par frågor, knutna till den nyligen TV-sända polarprisgalan, som jag tittade på. Så det är klart att jag vet, att det ena av årets pris tilldelades Max Martin. (Det andra gick till Cecilia Bartoli som i den i TV 4 sända galan fick spela en sorgligt undanskymd roll.) Dessutom skulle vi kunna, att det var Britney Spears som sjöng Max Martins ”Oops, I Did It Again”.

Flera filmanknutna frågor var det i dag.

Jag har inte bara sett Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren”, den som skulle leda oss till det sökta kryssordet golf. Jag råkar ha träffat Lasse ett antal gånger också, detta eftersom han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning och dessa med sina respektive årligen inbjuds till en middag på Uppsala slott. Fast jag skulle tro att många, även om de har sett den här filmen, inte genast känner igen Stefan Nilssons musik, den som i dag spelades som ljudillustration.

Jag tycker också att ”Nine To Five” (1980), med Dolly Parton i en bärande roll, är en sevärd och rolig film. Här skulle vi skriva ett av klockslagen i filmtiteln med romerska siffror, och eftersom jag är gammal latinstudent, var det inte svårt att se, att det som då gick in var nio, IX.

Den gamla slagdängan ”I en grönmålad båt” har också förekommit i ett par svenska filmer, dock inga särskilt märkvärdiga sådana. Här skulle vi skriva, vad det rörde sig om för fortskaffningsmedel, fast i pluralis. Jo, ekor.

När jag en gång i världen gick på gymnasiets latinlinje, läste vi inte bara den svenska litteraturhistorien utan också ett rikhaltigt urval av till exempel Gustaf Frödings dikter. Och jag har faktiskt också Fröding-CDn med Mando Diao, den där ”Strövtåg i hembygden” ingår.

Evert Taube är en av de riktigt stora i svensk visdiktning, så jag har allt han har gjort på skiva, bland annat i ett par samlingsboxar. Hans ”Nudistpolka”, även kallad ”Den lycklige nudisten”, från 1959 har jag även publicerat texten till här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter! Den person Eldeman här sökte var alltså nudist. Och jag kan då passa på att göra reklam för vårt sommarparadis Öregrund, som också har nakenbadstrand.

I några rabatter på vår tomt här i Öregrund finns faktiskt, i bokstavlig mening, ”Tulpaner från Amsterdam” – jag köpte lökarna där under en ombudsmannaresa (s) till Holland.

På den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade jag Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” i tidningen, och hans ”Bamse” köpte jag i tur och ordning åt våra barn – ”Bamse” är en serie med mycket bra värderingar. För bara några dar sen, när sonen, Matti, och hans dotter Ella var och hälsade på farfar och farmor, hade jag åt Ella köpt en Bamse-pysselpåse. Riktigt lika tänd är jag inte på Bamses dunderhits, men eftersom jag hör till dem som lyssnar på Melodifestivalen, känner jag förstås bakom ”På farmors höga berg” igen Afro-Dites ”Never Let It Go” från 2002.

Det där med alternativa versioner och luriga inspelningar är ju annars en av Anders Eldemans specialiteter, så jag kan förstå att han i dag valde att spela en låt, där Uma Thurman sjunger med konstig svensk brytning.

Pink Floyd har jag i min skivsamling. Deras ”Money” spelades dock i dag i en alternativ, alls icke oäven inspelning. Vet någon vem som gjorde den?

”Innan vi faller” gjordes av två artister jag gillar, Lisa Nilsson med stöd av Jocke Berg.

Och så går vi då i mål med ett stycke cirkusmusik, med xylofon som huvudinstrument.

Hustrun har gått till Coop Konsum för att handla – mat måste man ju köpa även när det regnar. Och jag anar att hon också ska skaffa hem ingredienser till en smörgåstårta. I morgon är det nämligen min födelsedag; jag fyller 79.

Melodikrysset nummer 22 2016

Hustrun och jag såg på film i går – Stanley Kubrick’s ”Barry Lyndon” på video – så det blev lite sent, men upp kom jag ändå i tid för Melodikrysset.

Jag gillar och samlar på film, och jag har också mängder av barnfilmer, faktiskt inte bara för barnbarnens skull. Bland barnfilmerna finns förstås ”Emil i Lönneberga”, så varför skulle jag inte genast känna igen en sång som handlar om Ida och Emil, även om den som i dag spelas instrumentalt av Malmö symfoniorkester?

Det luriga med Bamses dunderhits är att texten handlar om något annat än den lånade melodins originaltext gjorde. Förlagan till dagens dunderhit var förstås Sareks ”Genom eld och vatten” i Melodifestivalen 2003.

Den andra av de två manliga skådespelare som efterlystes var Rolf Lassgård – jag tar honom först, därför att också han sjöng en låt för barn, ”Kommissarie Tax”. Den andre sångaren, Jarl Kulle, hade säkert de flesta lättare att känna igen på rösten. Jag har aldrig själv tidigare hört honom sjunga ”Jag är blott en man”, men jag såg och hörde honom tidigt på scen i ”My Fair Lady”.

På sextiotalet arbetade jag i tre omgångar som ledarskribent på numera nedlagda Örebro-Kuriren och bodde då också periodvis i Örebro. Dock har jag aldrig sett stadens revykung Hjalmar (Peter Flack) på scen; honom känner jag till via TV.

”O, min Carl Gustaf” känner jag förstås till som den sång som Kjerstin Dellert sjöng vid kungabröllopet 1976 – men jag vet också, att den stammar från en Emil Nordlander-revy 1901. Fast i dag hörde vi den i dragspelsversion.

Annars har ju Anders Eldeman sina favoriter, men till hans försvar ska sägas, att de inte alla hör hemma i samma tid eller genre.

Takida har alltså tidigare förekommit i krysset. Fast i dag fick vi höra ”Better” ur deras senaste album, ”A Perfect World”.

Och helt uppenbart har Eldeman en böjelse för Martin Stenmarck, vars ”Du tar mig tillbaks”, ett bidrag i årets Melodifestival, han spelade i dag.

Mer klös var det då i ”All That She Wants” med Ace of Base.

Till de lättaste uppgifterna i dag hörde väl att känna igen Rod Stewarts ”(I’m) Sailing” från 1970. Rod sjöng den förstås på engelska. Jag minns den här låten inte minst för att den vid en klassfest framfördes av Fredrik Karpmyr, klasskamrat till vår dotter Kerstin.

Därmed är vi ute på havet. I dag spelade Eldeman ”Gamla Nordsjön”, detta för att markera att Nordsjön inte är en sjö utan ett hav.

”Ta mig till havet” spelades i dag instrumentalt, men Peter Lundblad sjöng den med text 1986, och den texten har jag ett speciellt förhållande till, i dubbel bemärkelse. Min äldre kusin Kreete älskade den här sången, så en sonson sjöng den på hennes begravning. Och sen, när jag och Birgitta var på besök i Estland och också var i min forna hemby Juminda på en halvö ut i Finska viken, träffade vi där Kreetes söner, som var där för att uppfylla moderns sista önskan: att hennes aska skulle strös i havet utanför den by, där hennes och också mitt liv startade.

Vi avslutar i dag på samma tema, döden.

Bland minnena efter min egen också döde bror Matti finns en del skivor, bland dem den med Ainbusk Singers, där den nu likaledes döda Josefin Nilsson sjunger ”Älska mig som jag är”.

Döden, döden – ibland kommer den när man minst har anat det.

Det får vi leva med.

Melodikrysset nummer 21 2016

Dagens kryss innehöll en del saker som inte riktigt hör hemma i min kunskapssfär, men jag löste det ändå utan större problem.

De för mig svåraste frågorna är ofta knutna till TV-serier, och särskilt såpor ser jag aldrig. Men i dagens avslutande fråga hade jag i båda fallen varannan bokstav, och den sista seriens namn kom jag efter läsaringripande på, ”En värld i krig”. Och sen kom jag så småningom på att det också fanns en annan engelsk TV-serie som hette ”I vår herres hage”.

För egen del ser jag hellre långfilmsklassiker, så till exempel i går kväll såg hustrun och jag i TV Stanley Kubricks ”Ärans väg”.

Men för att fortsätta på TV-linjen: ”Simpsons” har jag faktiskt aldrig sett något enda avsnitt av, men jag har förstås under bläddrande mellan kanalerna halkat in också på den, så jag vet, att huvudfiguren där heter Homer Simpson.

Walt Disney, bland annat ”Djungelboken”, har jag däremot i våra VHS- och DVD-hyllor, så det var inte särskilt svårt att bara med hjälp av begynnelsebokstaven räkna ut, att det som spelades handlade om elefanter. Det vi hörde var ”Överste Hathis marsch”.

Krysset öppnades med Eva Eastwood och ”Han är kung”. Redan där fick jag fundera lite, eftersom Eastwood inte hör till mina personliga favoriter.

Det gör inte Charlotte Perrelli heller, men hennes ”Hero” från Melodifestivalen 2008 kom jag åtminstone i håg.

Det sista gällde faktiskt också Katrina And the Waves, åtminstone deras ”Walking On Sunshine”.

Dolly Parton har jag till och med en del skivor med i min egen skivsamling, och det var heller inte våldsamt svårt att komma på, att den vi också skulle förknippa hennes ”I Will Always Love You” med var Whitney Houston.

Disco är inte riktigt min musik, men jag tycker faktiskt att det svänger bra om Donna Summer i ”Hot Stuff” från 1979.

Bobby Darin minns jag från mina yngre år, och hans ”Things”, senare en ännu större hit med Nancy Sinatra, är en sån där låt som fastnar i melodiminnet.

Och jag gillar också ”Walk On the Wild Side” med Lou Reed.

Leif Anderssons radioprogram med musik från swingepoken var under många år en av mina radiofavoriter, så visst mindes jag signaturen till hans ”Smoke Rings”, som här i krysset av någon anledning ska skrivas ”Smokerings”.

Och så avslutar jag dagens redovisning med Thorstein Bergmans fina ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, i dag spelad av Lars Roos.

Jag har träffat och lyssnat på Thorstein i olika sammanhang, bland annat under en socialdemokratisk partikongress, där han gjorde ett sångprogram. Han har under hela sitt liv verkat inom arbetarrörelsen, till och med varit anställd av ABF, och när arbetarrörelsens sångbok ”Tidens sångbok” försvann, gjorde han på nytt förlag en ny sådan sångbok, ”Den nya tidens sångbok”.

Jag gillar människor som aldrig ger upp.

Jules Verne och H G Wells i serieform

Jag är född 1937 och lärde mig läsa redan vid tre års ålder, men bokslukare blev jag främst när jag hade lärt mig svenska och under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet gick i den tidens småskola och folkskola.

Jag läste under den där tiden allt jag kom över: barn- och ungdomsböcker men också vuxenböcker som kom i min väg, allt från Fridegård till Dostojevski. Jag läste den tidens detektivmagasin (Alibimagasinet med flera), förstås också deckare, men också kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning – senare blev gamla Folket i Bild med sitt mer litterära novell- och följetongsmaterial min speciella tidning, som jag också sålde i stugorna i och runt byn där jag bodde.

Den lilla folkskola jag gick i hade ett litet lånebibliotek, ur vilket jag lånade och läste nästan alla böcker, till och med en rad flickböcker. Bland det jag självklart läste fanns de många barn- och ungdomsklassiker, som ingick i Barnbiblioteket Saga. De var ofta förkortade och åldersanpassade, förstod jag så småningom, men under mina unga år läste jag också mängder av klassiker, som i det stora hela var intakta eller relativt intakta återgivningar av originalen. De anpassningar som på den tiden gjordes i barn- och ungdomsklassikerna hade i vart fall inte som bakgrund de moralistiska strävanden, som har drabbat dagens barn- och ungdomsboksutgivning.

Jag har också ända sedan barnaåren varit en hängiven serieläsare. När första svenska numret av serietidningen ”Illustrerade Klassiker” publicerades 1956, var jag gymnasist på latinlinjen och vid det laget mer intresserad av de riktiga klassikerna, det vill säga bokoriginalen.

När jag sen fick egna barn, började jag, utöver att förse dem med mängder av böcker, också köpa tidens serietidningar åt dem, och eftersom Illustrerade Klassiker utgavs (sammanlagt 228 nummer) fram till och med 1976, fanns den här tidningen bland dem jag köpte hem.

I ursprungslandet, USA, började Classic Comics utges redan 1941. Också där fick man under efterkrigstiden en debatt om att serier var dåliga, våldsförhärligande med mera, och utgivarna av den här serietidningen försökte undkomma den diskussionen dels genom att göra bild och text bättre, dels genom att använda argumentet, att serieversionerna var ett sätt att locka unga läsare att sedan gå vidare till bokoriginalen.

Cobolt förlag har nu påbörjat en återutgivning av Illustrerade Klassiker med Ulf Granberg och Peter Sparring som redaktörer, och värdet av nyutgivningen förhöjs av att två mycket seriekunniga personer, Anders Andersson och Olle Dahllöf, har fått skriva fylliga introduktioner plus kommentarer på olika områden.

Den här nyutgivningen sker i form av volymer med hård pärm, där fyra olika serier med gemensamt tema återges, i nummer 1, ”Fantastiska resor”, två serieversioner av böcker av Jules Verne, två av H G Wells.

Den bakomliggande historia som jag minns bäst av de här är Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” (”Le Tour du monde en quatre-vingt jours”, 1872-1873). Dels har jag läst den flera gånger i olika svenska upplagor. Dels har jag sett Michael Andersons filmatisering från 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg och Shirley MacLaine som prinsessan Aouda.

Serieversionen, tecknad av Henry C Kiefer, följer hyggligt bokoriginalet, men känns ganska platt jämfört med Vernes bok.

”Resan till jordens medelpunkt” (”Voyage au centre de la terre”) utgav Jules Verne 1864. Den är, liksom ”Jorden runt på 80 dagar”, en äventyrsroman men har inslag av science fiction: Tre personer följer här ett klassiskt spår – på det vulkanrika Ísland finns i en inaktiv vulkan en väg till jordens medelpunkt, och det visar sig, att jorden inte har ett inandöme av glödande lava utan består av olika skikt, där man hittar både märkliga djur och förhistoriska människor. Efter många strapatser slutar det här äventyret på Stromboli.

Den här historien, tecknad av Norman Nodel, är bättre som serie än den andra vernebaserade.

”Världarnas krig” (”The War of the Worlds”, 1898) är en roman av H G Wells. Här är det marsianer som börjar finna sin planet allt mer obeboelig och söker sig nya boplatser på jorden. Den här invasionen ser först ut att vara nerfall av meteoriter, men dessa visar sig innehålla marsianer, som vill erövra jorden och då inte drar sig för att, med hjälp av överlägsna vapen, döda människorna. Men för att göra en lång historia kort: Marsianerna visar sig inte tåla vår bakterieflora.

Lou Camerons serieversion är hyggligt vältecknad.

Nämnas i sammanhanget bör också den radioversion Orson Welles gjorde 1938 och som nästan skrämde slag på hundratusentals amerikaner, som trodde att det var på riktigt.

Senare har också till exempel Steven Spielberg gjort film av ”Världarnas krig”.

Sist i den här volymen ligger samme Lou Camerons serieversion av samme H G Wells’ ”Tidsmaskinen” (”The Time Machine”, 1895). Hjälten/vetenskapsmannen i den här science fiction-artade historien har alltså lyckats konstruera en tidsmaskin, med vars hjälp han kan förflytta sig både framåt och bakåt i tiden – och hux flux har han flugit över 800 000 år framåt i tiden. Han hamnar då bland eloanerna, lite kortare än vi men annars människolika, och blir vänligt mottagen av dessa. Under jorden lever dock morlockerna, ett slags apliknande människor, fientliga och begivna på att äta upp dem som lever ovan jord. Och tro det eller inte: Vår hjälte driver morlockerna på flykt genom att bekämpa dem med eld. Morlockerna går förstås till motanfall, men i sista ögonblicket lyckas han återta och undkomma med sitt rymdskepp. Kvar som minne har han blommor som eloankvinnan Weena gav honom.

Det här är hyggligt berättat men inte lika bra som serieversionen av ”Världarnas krig”

Melodikrysset nummer 19 2016

Efter middag hos vänner i Stockholm, med gamla vänner och arbetskamrater till Birgitta sen hennes tid som minister, kom vi tillbaka till vårt sommarviste i Öregrund först långt in på natten, men jag kände mig ändå hyggligt pigg och utvilad när det var dags för Melodikrysset.

Dagen till ära var det bara bidrag från Eurovision Song Contest i dagens kryss. Och eftersom jag har följt de här programmen genom åren, minns jag inte bara de svenska bidragen utan också ganska många av vinnarna i övrigt – Sverige har ju faktiskt också vunnit några gånger.

När jag normalt redovisar svaren i Melodikrysset, brukar jag ju inte följa ordningen i programmet utan gruppera musik och svar i grupper efter mina egna associationer.

Men i dag, då det bara var eurovisionslåtar, känns det inte meningsfullt att göra så, utan den här gången tar jag frågorna i Eldemans ordning.

Bröderna Olsen/The Olsen Brothers från Danamrk sjöng 2000 ”Fly On the Wings of Love”/”Smuk som et stjerneskud”.

Purunga Kim från Belgien sjöng 1986 ”J’aime la vie”. Undrar om hon gör det fortfarande när hon har blivit äldre.

Nicole från Tyskland sjöng 1982 ”Ein Bisschen Frieden”, på engelska ”A Little Piece”. Texten har ett fredstema, som gör den högt aktuell också i dag.

Aleksander Rybak kom ju från Vitryssland, men hans föräldrar hade sökt sig till Norge, som han 2009 representerade med sin ”Fairytale”.

Tommy Körberg sjöng 1969 ”Judy min vän”, på engelska kallad ”Dear Mr Jones”.

Vi hörde en av Bamses dunderhits, ”Bulleri-Bång”, men bakom den döljer sig ju Greklands vinnande bidrag från 2005, ”My Number One” med Helena Paparitzou.

Jag gillar både Lasse Holm och Monica Törnell och jag minns följaktligen väl deras bidrag 1986, ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”. Fast här spelade ju Anders Eldeman i stället en engelskspråkig version, ”Another Kind of Loving”.

Sen kom ytterligare en Bamse-version, den här gången av ”Never Let It Go”, som ursprungligen gjordes av Afro-Dite 2002. Jag glömde den här frågan i svarsredovisningen, eftersom jag först trodde att det var något fel på mina klottriga anteckningar, när Bamse förekom på två ställen.

Som ljudillustration spelade Eldeman en version med Orsa spelmän, men det de spelade, ”La det swinge, la det rock ’n roll”, gjorde ju av Bobbysocks 1984.

Tomas Ledin sjöng 1986 ”Just nu”, på engelska ”Right Now”.

Med åren – den gjordes 2011 – har jag lärt mig att fördra även ”Popular” med Eric Saade.

Carola har jag aldrig lärt mig att fördra, men hennes ”Främlig” från 1983, tycker jag är OK, kanske för att ovan nämnde Lasse Holm är inblandad i dess tillblivelse. Och visst minns jag inledningsraden: ”Främling, vad döljer du för mig”.

Och jo, jag är tillbaka i Öregrund och kan nu faktiskt lyssna på årets mellofinal i kväll och sen också skriva om den.

Ge fan i att försöka göra författare politiskt korrekta!

Jan Lööf är en av mina favoriter. Först som serieskapare – jag publicerade under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hans ”Felix” som fortsättningsserie. Sen har jag läst och skrivit om en hel rad av hans barnböcker. Mer om detta finns att läsa dels under Kulturspegeln, Serier, dels under Kulturspegeln, Barnkultur.

Jag har noterat, att det har funnits en kritik mot honom för att hans serier och barnböcker alltför ensidigt handlar om pojkar/män, men jag har accepterat hans förklaring till detta: Han tycker att han helt enkelt är för dålig på att rita tjejer.

Nu har det utbrutit ett ännu större kackalorum kring eventuell nyutgivning av två av hans mycket sålda och lästa böcker. Hans förlag, Bonnier Carlsen, har som villkor ställt, att Lööf gör om ”Ta fast Fabian” och ”Morfar är sjörövare”. I den förra ska han bland annat rita om en svart trumslagare, som på scen är iförd infödingsdräkt. I den senare finns det bland annat en arabstereotyp, som förlaget tydligen tror kan stöta invandrare från arabvärlden i vid mening. Den gemensamma nämnaren är enligt förlaget stereotypa skildringar av andra kulturer.

Nu tror jag inte att Jan Lööf är det minsta rasistisk – här är det förlaget som inte förstår den borne serietecknarens maner att arbeta med stereotyper. I fallet trumslagaren fanns han faktiskt på riktigt – han är död sen 30 år men hette Rebop Kwaku Baah – och uppträdde tydligen så där när han, bland annat ihop med Jan Lööf, spelade på scen.

Tyvärr har den här censurmentaliteten drabbat också till exempel Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”, Hergés ”Tintin i Kongo” och Bertil Almqvists ”Barna Hedenhös”, för att inte tala om alla återutgivna barn- och ungdomsklassiker.

I fallet Jan Lööf har varken han själv eller förlaget ändrat sig, så i värsta fall försvinner två skapelser av Lööf från bokhandelsdiskarna. För egen del tycker jag att han trots detta är obegripligt trogen sitt gamla förlag, och jag skulle gärna se att han bytte förlag.

Men samma tendens finns i dag hos Bonnier Carlsens främste konkurrent, Rabén & Sjögren, som ju numera kallar Pippis pappa, negerkungen, för söderhavskungen.

Melodikrysset nummer 18 2016

Sommarvärme redan i början av maj. Scillan blommar som vackrast i gräsmattan. Under de här förhållandena känns det helt rätt att få höra Lars Roos spela ”De sista ljuva åren”, annars mer känd i Lasse Stefanz’ version. Den här ljudillustrationen skulle leda oss till kryssvaret år.

Fast som en påminnelse om min höga ålder spelade ju Anders Eldeman också Beethovens ”Ödessymfonin”.

Men om jag ska ta också det som beredde mig lite huvudbry:

Will Smith, han som sjöng ”Switch”, kan jag inte påminna mig att jag har hört förut. Men när jag hade fått både inledningsbokstaven W och avslutningsbokstaven L i hans förnamn, var det ju lätt att gissa vad det skulle bli. Sen kombinerade jag det förmodade förnamnet med ledtrådarna hollywoodskådespelare och rapartist, och si, det blev Will Smith.

Det andra jag hade lite trubbel med var ”99 Luftballons”. Jag kom i håg melodin men mindes inte vem som sjöng den. Jo, Nena. Och de två bokstäver av fyra jag fick ut med hjälp av lodräta svar ledde mig till att siffrorna i titeln måste vara nior.

Det tredje jag fick grubbla över var en låt vi hörde i Lennart Palms version: ”Lilla fågel blå”, skapad av Staffan Hellstrand.

Något annat hade jag inte de här svårigheterna med.

För visst var det Little Jinder vi hörde i första delen av krysset, och det hon sjöng var tydligen ”Super 8″.

Ännu lättare var det att komma i håg Siw Malmkvists insjungning av Peter Himmelstrands ”Mamma är lik sin mamma”. Hon gjorde den 1968, och året därpå gjorde hon den tyska version vi fick höra i krysset, ”Frauen sind doch nur Frauen”.

Därmed är vi definitivt inne på ämnet låtar som slog. En annan sådan var ”We Are All the Winners” som Nick Borgen kom tvåa med i Melodifestivalen 1993.

Min personlig musiksmak är dock riktad åt annat håll, så Otis Redding finns i motsats till de två senast nämnda artisterna i min egen skivsamling. I dag spelade Eldeman ”Sittin’ On the Dock of the Bay”.

Tre frågor kvar, alla knutna till filmer.

Den första ljudillustrationen kom från Edvard Perssons film från 1936, ”Söder om landsvägen”.

Och de två övriga var hämtade ur utomordentliga barnfilmer.

Vi fick höra en instrumental version av ”Du käre lille snickerbo”, som är knuten till Emil i Lönneberga.

Och så spelade Art Garfunkel ”Bright Eyes”, som förekom i ”Den långa flykten”, som i sin tur byggde på Richard Adams’ bok från 1972. Läs den gärna! Det djur Eldeman efterlyste och som boken handlar om är kanin.

Själv ska jag avsluta morgonpasset med en extra kopp kokkaffe, en del av livet på landet.

Katzenjammer på dagis

Eva Bergströms (text) och Annika Samuelssons (bild) ”Snurran på förskolan” (En bok för alla, 2016, i original på Bonnier Carlsen, 2011) handlar om kattungar som inte kommer överens men dess ärende är helt uppenbart att visa, att förskolebarn ibland blir osams men att de också kan bli vänner igen.

Snurran är en svart kattunge som har blivit ovän med och konkurrent till forna kompisen Saltis, som har ljus päls. Rivaliteten gäller dels om vem som ska få leka med de gråpälsade Sussi, Pussi och Tussi, dels om vem som ska få leka med nya hinken och spaden, även om vem som ska få använda gungan och den fina trehjulingen. Dagisfröken (en katt med bröst av människotyp!) försöker medla, men de båda arga småkatterna får rivet skinn och måste få plåster.

Det här kriget pågår länge, så länge att dagisfröken blir innerligt trött på det.

Men så en dag hittar Saltis en stor gren och säger ”Titta vad jag har hittat!” och sen ”Ska vi leka med den?”.

Och det vill Snurran.

Boken slutar med följande:

”Det är roligt att leka.
Särskilt med sin bästa kompis.
Kom ihåg det.”

Sångbok för de minsta

Linne Bies ”Leos sångbok” (En bok för alla, 2016, ursprungligen utgiven på svenska av Berghs förlag, 2008) är en fin första sångbok för de små, dessutom med stora och tydliga bilder, lätta att uppfatta för de barn mamma eller pappa eller någon annan ska sjunga de här sångerna för.

Boken är till ursprunget holländsk och hette när den kom ut 2008 ”Het liedjesboek van kleine Leon”. Mycket av det som finns i barnvisematerialet i Sverige är lån/översättningar från andra språkområden, och, för att ta några visor som finns i den här boken, ”Broder Jakob”, ”Min hatt den har tre kanter” och ”Lilla snigel” kan säkert vara kända också i Holland.

Men i stället för ”översatt av” står det i den här boken ”sammanställd av” Linda Pelenius, och jag tror att det här betyder något, nämligen att delar av en sångtext, ibland hela texten, har bytts ut för att passa bilden.

Jag vet för all del inte, om Jujja och Tomas Wieslanders ”Hej vädret” är känd också i Holland, men i några andra fall är det helt uppenbart att en avvikelse från den kända svenska text som återges har med anpassning till bilden att göra. Ett solklart exempel är när ”Lunka på” blir ”Mumsa på”. Och när ”Små grodorna” blir ”Små ankorna” är det här helt uppenbart, och just i det fallet har det här greppet den uppenbara nackdelen, att man lär en rad småbarn sjunga fel text till en mycket känd barnvisemelodi.

Nu är den här sångboken för de små i sin svenska dräkt i det stora hela mycket trevlig, så tolka inte det här som att jag vill varna för den.

Den är inte försedd med noter, men långt ifrån alla småbarnsföräldrar behärskar ju ändå sådana, och alla sångerna går ganska lätt att hitta i insjungningar på nätet – googla på sångtitel eller i förekommande fall på sångens originaltitel.

Melodikrysset nummer 17 2016

Jag höll på att få spader i morse, när det var dags för Melodikrysset. Radio Uppland, som jag lyssnar på även här i Öregrund, skulle inte sända Melodikrysset i dag, detta för att man i stället skulle sända från forsränningen, det spektakulära evenemang som studenterna varje sista april anordnar i Fyrisån. Jag har inget att invända mot radioprogram om det eller om sportevenemang, som ligger samtidigt med Melodikrysset, men jag tror inte att jag är den enda melodikrysslösaren som önskar, att krysset ska sändas varje lördag på samma tid i samma kanal. Så om sådant som sport och forsränning ska gå före i P4, föreslår jag kanalbyte för Melodikrysset.

Nå, jag hittade i tid en annan station – Gävle tror jag – som sände Melodikrysset.

Men jag startade mitt krysslösande i lite stressat tillstånd, uppfattade nog inte riktigt vad det var Anders Eldeman ville ha svar på. Men svaret skulle, trodde jag mig ha hört, vara både en dans och en geografisk plats, och när jag hörde musiken, förstod jag, att det handlade om charleston. Vi har en hel LP med bara charleston, vilket underlättade för mig att hitta rätt svar.

Den enda för mig riktigt svåra frågan i dag var den avslutande frågan, där Eldeman ville ha namnet på gruppen som spelade. Det tog sin tid att komma på rätt svar, eftersom Coldplay inte hör till det jag brukar lyssna på – men sen fick vi ju titeln på låten, ”Adventures of a Life Time”.

Melodifestivalmusik måste det väl vara i dessa festivaltider. Jo, jag har sett också de hittills två presentationerna av låtarna i Eurovision Song Contest och finner flertalet av de låtar jag har hört som provokationer mot mina öron – nå, ja har hört ett par låtar också som finner nåd hos min musiksmak.

Men är ens de senare schlager i den ursprungliga bemärkelsen, att de levde vidare genom att melodi och text fastnade i lyssnarnas/tittarnas musikminne? Gamla schlager sjöngs av folket runt om i landet. I dag behövs det helt andra attiraljer, men vem har ljus- och rökeffekter plus ett gäng dansare till exempel vid radion i köket?

Det var bättre förr på den här punkten. Lena Philipssons ”Dansa i neon” har till exempel fastnat i mitt musikminne, vilket jag verkligen inte kan säga om flertalet av de låtar jag numera hör i Melodifestivalen.

Men jag vill gärna säga, att det fortfarande finns undantag. Årets vinnare, Frans med ”If I Were Sorry”, förtjänade förstaplatsen, så det är alltså han som kommer att representera Sverige i årets Eurovision Song Contest, som går av stapeln i Stockholm.

Men för att återvända till det tema jag redan har tagit upp: låtar som ska bli riktiga schlager, måste fastna i folks musikminne och med större eller mindre bravur kunna sjungas också av publiken.

En sån låt var ”Sånt är livet”, som ursprungligen gjordes av Anita Lindblom men som vi i dag hörde med Anne-Lie Rydé.

En annan sån där riktig schlager var ”Två små fåglar på en gren” av Åke Söderblom med flera.

En ypperlig vismakare, vars visor ofta blev schlager, var Ulf Peder Olrog. Ett exempel är hans ”Violen från Flen”, som vi i dag fick höra på portugisiska med Miriam Aida.

Visor kunde, åtminstone förr, bli schlager. Ytterligare ett exempel på det i dagens kryss var ”Flicka från Backafall”, en dikt av Gabriel Jönsson, tonsatt av Gunnar Turesson. Backafall finns på Ven, och flickan hette Ellen.

Lite svårare var en annan geografiskt anknuten fråga i dagens kryss. Vi fick först höra en nationalsång, som jag absolut inte kände igen, och sen en Michalel Jackson-låt som sades handla om samma land. Låten heter ”Liberian Girl”, så svaret måste bli Liberia.

Lättare för mig, som har en Chuck Berry-samling och har skrivit om åtminstone någon samlingsskiva, var det att känna igen hans ”Roll Over Beethoven”. Jag har den för övrigt också med The Beatles.

Och skulle jag inte känna igen ”Maskeradbalen” av Lennart Hellsing, som jag har hur många böcker av som helst och ett antal skivor med inspelningar av hans sånger? Så Krakel Spektakel är mig bekant, i vissa avseenden till och med en själsfrände. Jag har också träffat Lennart Hellsing, vid min hustrus, på den tiden talman, vårmiddag i Riksdagen. Vi satt vid samma bord, och han höll tacktalet – för säkerhets skull redan i början av middagen, när min hustru, hans bordsdam, hade hälsat gästerna välkomna.

Nu ska jag åka in till Uppsala, där hustrun redan finns – hon var, i egenskap av mångårig talman, inbjuden till kungens födelsedagsfirande i går.

Vi stannar över natten i Uppsala, för i morgon, på Första maj, är det demonstration och sen möte med Gabriel Gräslök (där var Hellsing igen!), mittåt, Gabriel Wikström som talare. 12.30-13.30 är det samling på Vaksala Torg, 13.30 avmarsch och 14.00 möte i Parksnäckan.