DNs seriemassaker fortsätter

Dagens Nyheter har på söndagarna haft en hel seriesida, som man har kunnat njuta av till förmiddagskaffet.

Borta är nu även den. Seriemassakern fortsätter.

Kvar finns bara cartoon/enbildsversionen av Ulf Lundkvists ”Assar”, och att den med sin skämtteckningsform har hamnat på Namn och Nytt-sidan är väl egentligen inget att säga om.

Men på söndagarna innehåller nu DN inga serier alls i stripform. Var är du, Tuula?

Det är kulturskymning. Dagens DN måste ledas av ett gäng idioter.

Melodikrysset nummer 37 2012

Jag hade lite problem både i början och slutet av dagens kryss.

Dagens inledande melodi kände jag väl igen, men vad hette den och vad handlade den om för grönsak? Jo ”Popcorn” förstås, och det gör man ju av majs!

Det tog också tid innan jag kom på melodititeln ”Just idag är jag stark”; jag borde mycket snabbare ha kommit på både det och att den sjöngs av Kenneth Gustafsson, Kenta kallad och en kändis under modsepoken. Honom hade vi faktiskt på omslaget till ett nummer av Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var – vi hade en lång intervju med honom i tidningen.

Annars var det ganska många ljudillustrationer i dag som en gammal man som jag känner igen. ”Under Paris broar” är bara ett exempel.

Sven Arefeldt var omåttligt populär i radio i min gröna ungdom, inte minst med ”I en roddbåt till Kina”, i engelskspråkigt original ”Slow Boat To China”.

Ulf Peder Olrogs ”Rumba i Balders hage” minns jag också väl från the radio days.

”Den blomstertid nu kommer” minns jag från folkskoletidens skolavslutningar i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, men den version vi i dag hörde, med Lill Lindfors och Nils Landgren, var betydligt senare. Och i dag har den väl kanske vid skolavslutningarna passerats i popularitet av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som skulle ge oss svarsordet Ida.

Vårat gäng – Alice Babs med flera – med signaturmeldin ”Vårat gäng” förekom också i radio fram mot fyrtiotalets senare del, men de debuterade där långt före min ankomst till Sverige. Men efterkrigstidens stora stjärnor, bland dem Alice Babs, har jag alla upplevt live, vid de jättelika midsommarfesterna i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Också Povel Ramel upplevde jag under de där åren, en gång också under tältturné, då på Läroverksplan i Sundsvall. Honom lärde vi först uppskatta som crazyartist, men han visade sig också ha en samhällsmedveten sida, till exemepel i ”Varför är det ingen is till punschen?”. Du kan hitta texten plus en kommentar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Mer traditionella – i dag skulle vi kanske snarare säga omoderna – värderingar förmedlades i en annan gammal hit, ”Bla, bla, bla” med Egon Kjerrman. Men kvinnans i den här låten återkommande meningsyttringar kan förvisso sammanfattas i ordet tjat.

Hon var nog inte något exempel på det GES, Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strrömstedt, sjöng, ”En jävel på kärlek”.

Kärlek – tvåsamhet – är för övrigt något ömsesidigt, det som i den engelska versionen av ”Rör vid min själ” av Åsa Jinder uttrycks som ”You Raise Me Up”.

Sist i dag hamnar vi därmed i mitt Uppsala, varifrån Veronica Maggio kommer. Henne hörde vi i dag sjunga ”Välkommen in”.

Själv önskar jag att jag så småningom ska kunna säga ”Välkommen hem” till min Birgitta, som just nu ligger på Akademiska sjukhuset efter genomförd hjärtklaffoperation.

I början såg det lite darrigt ut för henne, men så upptäckte man att hon också hade lunginflammation och satte in åtgärder även mot den. Så i går när jag hälsade på var hon faktiskt riktigt pigg.

Jag ska hälsa på henne också senare i dag.

Nu sviker också Dagens Nyheter serieläsarna

Tidning efter tidning snuvar oss serieälskare på det vi vill ha mycket av i de tidningar vi läser.

Dagens Nyheter hade länge en mycket läsvärd seriesida med både kvalitet och bredd. Sedan Martin Kellermans ”Rocky” flyttade till stockholmsdelen – en i och för sig välmotiverad placering – har DN på den vanliga seriesidan haft kvar fyra serier: Lise Myhres ”Nemi”, Ulf Lundkvists ”Assar”, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” och Susanne Fredelius’ ”Doris”.

I dagens DN finns bara två av dessa kvar, ”Assar” och ”Medelålders plus”, nu flyttade till Namn och Nytt-sidan. Båda är utmärkta, men facit är att DN nu, inkluderat ”Rocky”, alltså bara har tre dagliga serier. Det är skamligt. Det är uselt!

Ut åkte i den här omgången den fortfarande högst läsvärda ”Nemi” och så DNs egen stolta lansering, barnserien ”Doris”. Den senares genialitet har jag för egen del aldrig förstått, så den spolningen har jag inget att invända mot.

Men DN kunde ju i stället ha gjort som kollegan Svenska Dagbladet, ersatt den med en klassiker, i Svenskans fall Tove Janssons ”Mumin” – den återpubliceras nu kronologiskt från starten. DN kunde ha gjort likadant och ha publicerat samtliga avsnitt av Marten Toonder’s fantastiska ”Tom Puss” i kronologisk ordning.

Varför beter sig media som DN? Expressen har slopat serierna, och Aftonbladet har reducerat sina till två. Vår lokalavisa Upsala Nya Tidning har numera en serielös dag i veckan. Vi verkar ha fått en generation tidningsmakare som över huvud taget inte förstår sig på serier.

När ett kryss utmanar både kunskap och associationsförmåga

Eftersom jag har hyvlat av och därmed kanske bidragit till att få ett par konstruktörer av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz utbytta (även om den förste av dem faktiskt bättrade sig) har kanske några därav dragit den felaktiga slutsatsen, att jag har något emot svåra kryss. Nej, jag löser gärna knepiga kryss – det jag har haft invändningar mot är medvetet vaga nycklar, förkortningar och knappologiska kunskapsfrågor.

I senaste numret av den här korsordstidningen finns ett kryss med tema Stad, signerat Tomas Widmark, ett mönsterexempel på roande korsord, i det aktuella fallet i några stycken ovanför den trepoängsnivå krysset har åsatts.

Kryssets huvudtema är inte svårt för just mig, eftersom jag en gång i världen i flera somrar har arbetat som ledarskribent på en tidning i den här staden, också erbjudits att bli chefredaktör för den.

Betydligt svårare, åtminstone för dem som inte har min estniska bakgrund, är nyckeln ESTMART. Men i det fallet får man alla bokstävena om man knäcker de fyra svar som löper igenom det.

Några lite ovanliga svarsord finns där, också en landbeteckning – men just de senare förkortningarna finns ju lätt tillgängliga på Google.

Men det som väcker min förtjusning är några listiga nycklar överst upp till höger – här gäller det att få rätt associationer. Vågrätt: MED KURANT IBLAND och GJORDE STEN I SÅSEN. Samt lodrätt: REKORDTRIPP och TURGUBBE och så vinkelordet ÄR MEDELSPORTARE.

Lösa krysset får ni göra själva. Jag vill inte förstöra nöjet för er.

Om att konstruera svåra korsord

Jag skulle tro att beslutet att efter kort tid byta ut Mats Olsén som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz har att göra med läsarprotester och att alltför få lyckades lösa de här kryssen. Till det senare bidrog nycklar med krokiga och vilseledande associationer, förkortningar, små och perifera orter och annat liknande. Ibland, som i den lösning som presenteras i veckans nummer, har jag med hjälp av genomgående svarsord fått ut svaret men ändå inte begripit innebörden: ÄR MEST OMFATTANDE ska bli OED – men vad betyder det?

Korsord, även svåra korsord, är ju menade att vara en lek som sätter lösarens intelligens och allmänbildning och associationsförmåga på prov. Åtminstone jag ser inga poänger med korsord som är knappologiska och som har starkt vilseledande eller medvetet inexakta nycklar.

Men nu är ordningen återställd: I veckans nummer av Aftonbladets kryssbilaga har Bertil ”Blues” Johansson övertagit Svåra krysset. Och nu går det här krysset att lösa för en hyggligt brett allmänbildad person. De fackuttryck som efterfrågas fordar bredd men inte specialistkunskaper, och här finns också exempel på sådana dubbeltydigheter som korsordslösare måste ta med i beräkningen: SÅDAN KAN HA VÄST – där man har de två sista bokstäverna av tre, ES. Läser man VÄST med kort Ä, som ett klädesplagg, blir det svårt – men prova med långt Ä i stället!

Fast på sidorna därefter går Mats Olsén på som vanligt. I ordflätan Bikupan ska vi den här gången fläta in ord som ALUDEL och LIPEMI.

Och i hans Hitta orden, normalt ganska lätt, ska vi hitta svenska idrottsklubbar, en del av dem tämligen okända för oss som aldrig läser sportsidorna.

Melodikrysset nummer 36 2012

I dagens kryss spelades en låt med en amerikansk grupp som jag inte ens hade hört talas om. Men när jag hade fått låttiteln, ”Burn It Down”, var det ju bara att googla: gruppen visade sig heta Linkin Park.

Jag medger att jag hade mycket lättare att identifiera ”Där näckrosen blommar”, som skrevs 1928 av Sven du Rietz och Sven-Olof Sandberg. Fast i dag fick vi tyvärr höra den misshandlas av Flamingokvintetten.

Äldre schlager är jag över huvud taget bra på. Jag minns fortfarande vilken succé Lill-Babs gjorde 1959 med Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”.

Och visst minns jag Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”.

Eller för den delen ”I en röd liten stuga”. Sven-Olof Sandberg sjöng in den redan 1936, men på fyrtio- och femtiotalen, the radio days, hördes den om och om igen i radioapparaten, så när jag, som i dag, hör den i en jazzig instrumentalversion med Arne Domnérus och Rune Gustafson, minns jag omedelbart titeln.

Inte för att jag är något fan av just Marie Serneholt, men problemet för henne och andra skivartister i dag är att det inte längre finns någon enhetskanal som alla människor lyssnar på. Som mina läsare vet, följer jag i och för sig Melodifestivalen i TV, men det måste till mycket mer än en engångslyssning för att en låt, till exempel hennes ”Salt and Pepper”, ska fastna i musikminnet. Fast just den här låten förekom ändå så sent som i årets melodifestival.

Jag gissar att Niklas Strömstedts insjungning av ”Kärleken vet” härstammar från en programserie i TV 4 som jag inte har sett, men jag vet att sångens upphovsman, Mikael Wiehe, också var med där. Wiehes egen insjungning har jag förstås själv i min skivsamling.

Lars Forssells ”Snurra min jord” har jag också i min mycket omfångsrika samling av politisk musik, både på skiva och i sångböcker med Forssells visor. Originalet, ”Elle tourne la terre”, skrevs av Leo Ferré.

Därmed har vi redan tagit ett steg in mot den musikaliska klassikervärlden i vid mening.

Dit räknar jag självfallet Evert Taube. Jag skrev i somras en hel serie nätartiklar om Taube och hans musik, och bland annat hans ”Calle Schewens vals” från 1931 kan du också hitta texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast just den här texten torde höra till Taubes mest kända och sjungna, så nästan alla kommer säkert i håg att Calle Schewen där blandar sitt kaffe med Kron, det vill säga Kronbrännvin. Visste ni förresten att Kron numera ägs av finska staten, detta eftersom den borgerliga svenska sålde ut denna nationalklenod?

Carl Michael Bellman har en ännu mer grundmurad klassikerstatus. Fast många som har lärt sig ”Gubben Noak” redan under barnaåren vet kanske inte att den här texten skrevs av Bellman.

Klassisk operettmusik hörde vi i dag i tyskspråkigt original. Men jag gissar att de flesta vet, att när Jussi Björling sjöng den på svenska, hette den ”Nu är jag pank och fågelfri”.

En favoritklassiker har jag sparat till sist. I och för sig är musikalen ”Annie”, ur vilken vi i dag fick höra ”Tomorrow”, från relativt sen tid, 1977, men jag tror nog att den kommer att finnas kvar i det scenmusikaliska arvet också fram över. Dock bygger den här musikalen på en serieklassiker, ”Little Orphan Annie”, som Harold Gray började teckna redan 1924. Den gick i Aftonbladet, under tidigt sextiotal om jag inte minns alldeles galet. Då hade Aftonbladet, på den tiden i lite större så kallat berlinerformat, två hela seriesidor, alltså ett helt serieuppslag. I dag har tidningen två dagliga serier plus dessutom ytterligare två serier var sin gång i veckan.

Det här kallar jag förfall!

En tidnings ”lätta sida” måste vara både rolig och berörande

DNs Namn och Nytt-sida avslutar tidningens kulturdel, och dess välfunna placering plus Hans Lindströms fräcka teckningar gör att jag fortfarande läser den här sidan, om än långt ifrån allt.

Men det fanns en tid då Namn och Nytt var ett dagligt måste, med kåsörer som Red Top (Lennart Nyblom) och Eld (Erik Lundegård) och den oslagbare dagsverspoeten H. (Alf Henrikson).

Inget ont om dagens kåsörer och den ibland läsvärde dagsversmakaren Holmberg, men oftast lyser det inte om dem. Jag har funderat lite över om Namn och Nytt-sidans relativa nivåsänkning kan bero på att man numera, med ett remarkabelt undantag, som skrivande fasta medarbetare bara använder sig av anställda DN-medarbetare – att man är en god journalist gör en ju inte automatiskt också till lysande kåsör.

Undantaget, kåsören som inte är anställd på DN, är Hanna Hellquist, en drygt 30-årig journalist verksam även i etermedia och med rötter och sommarhus i Värmland. Hon lägger inte an på att vara rolig, men hon är personlig och oftast berörande.

Min höga värdering av hennes kåserier beror inte på att jag alltid håller med henne – det finns tillfällen då jag har lust att ropa ”Idiot!” till henne, men det skulle ju inte hjälpa. Snarare är det äktheten i hennes skildring av sitt liv som berör mig och, antar jag, andra läsare. DN tycks ha begripit det här, eftersom hon ges stort utrymme i bilagan På stan varannan fredag.

Men där tar tidningens förstånd uppenbarligen slut. För det behövs också ett nytänkande i fråga om Namn och Nytt.

Om mina egna försök i den här branschen, inklusive mitt samarbete med Eld och Red Top, kan du läsa mer i en tidigare bloggtext som heter ”Korta meningar och Brokiga blad”.

Melodikrysset nummer 35 2012

Veckans melodikryss var, åtminstone enligt min mening, mycket lätt. Själv klarade jag alla frågorna direkt, hann också redan i anslutning till respektive fråga kolla detaljer som årtal.

Dessutom gav ju Anders Eldeman ibland onödig hjälp: Vad är det för sport att veta att ”Fritiof i Arkadien” har skrivits av Evert Taube – ET – när man får veta melodititeln? Och Loa Falkmans röst var ju också lätt att känna igen. Taubes text kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och att svaret på vågrätt 3 skulle bli ”Teaterbåten” listade jag ut redan innan frågan hade ställts och när jag hade tre av sammanlagt elva bokstäver klara. Ur den hörde vi sen ”Old Man River” med Ivan Rebroff. ”Teaterbåten” skrevs 1927 av Jerome Kern och Oscar Hammerstein.

Jag märker att jag här kanske låter onödigt gnällig – den spelade musiken var det nämligen inget fel på. Alltså: för mig är Glenn Miller-låten ”Moonlight Serenade” något busenkelt – men det är härlig musik som jag har dansat till många gånger.

En annan gammal goding är ”As Time Goes By”. Den skrevs redan 1931 av Herman Hupfeld men fick sin berömmelse genom filmen ”Casablanca” 1942, där vi hörde Ingrid Bergman säga ”Play it again, Sam”. Pianisten Sam spelades av Dooley Wilson.

Ännu äldre är revymelodin ”Den gula paviljongen” – den skrevs redan 1923 av Emil Nordlander och John Redland.

Men när det gäller ålder slås den med hästlängder av Carl Michael Bellmans ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82. Fast Bellman skrev väl egentligen ”Hvila”.

På tal om hästländer fick vi också höra ”Gamle Svarten”, i dag med Roland Cedermark, vilket skulle ge oss ordet gnägg.

Och apropå hästar, minns ni fortfarande cirkusen och den ständigt oförvägne Hampus? Jag talar förstås om ”Den vita stenen”, den underbara TV-serien från 1973, baserad på en lika underbar bok av Gunnel Linde – jag har haft möjlighet att tacka henne personligen, eftersom jag vid en middag har suttit bredvid henne. Men tillbaka till krysset: här skulle Bengt Hallbergs musik leda oss till ordet sten.

Eva Moberg var värd vid middagen då jag träffade Gunnel Linde, och det leder oss vidare till Vilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Den musikdramatiserades 1995 av Björn och Benny och fick då titeln ”Kristina från Duvemåla”. Ur den sjöng Tommy Körberg sången om Robert, ”Och guldet blev till sand”, men vi skulle associera till något som hade hänt långt tidigare, nämligen att de svenska utvandrarna först korsade Atlanten.

Också dagens två melodifestivallåtar var lätta.

1995 vann Jan Johansen den svenska uttagningen med ”Se på mig”, som klarade sig hyggligt – blev trea – också i Eurovision Song Contest.

Ganska färsk, från 2010, är ”Kom” med den märkligt stavade gruppen Timoteij.

”Kolarvisa” med Ewert Ljusberg har jag sparat till allra sist, detta eftersom jag hörde honom live – också hälsade på honom – i Öregrund i somras.

Från Öregrund och in till stan, Uppsala, flyttade vi i går, vilket är en månad tidigare än vi brukar. Birgitta ska om några dar tas in på Akademiska sjukhuset för en hjärtklaffoperation.

Släktresan eller Stig-Helmer i Amerika

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi fått tips om att Lasse Åberg var socialdemokrat, till och med organiserad sådan. På den tiden, när AiP var ett socialdemokratiskt familjemagasin med både politik och kultur, hade vi också en serie personporträtt, inte skvallriga utan fördjupande och gärna roande, av människor inom arbetarrörelsen eller sympatisörer till denna. Så Lasse Åberg tillfrågades och ställde upp. Resultatet publicerades i ett julnummer. Lasse fick där möjlighet att både berätta om sina värderingar och sitt Musse Pigg-museum.

Jag berättar det här med anledning av att han i ett timslångt TV-program i går kväll berättade om en anfader, som inte gillade socialister och försökte hejda ett demonstrationståg genom att ropa att dess väg bar åt helvetet.

Långt senare än personporträttet i AiP har jag kommit att åtskilliga gånger träffa Lasse och hans hustru Inger – Lasse är liksom bland andra min hustru utsedd till hedersupplänning, och dessa med respektive ses årligen vid en bättre middag hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har suttit bredvid Inger, och vid det efterföljande kaffet har jag och Birgitta flera gånger haft trevliga samtal med paret Åberg.

Det här TV-programmet var inte mindre trevligt. Det var det första i en serie där några utvalda människor med hjälp av professionella släktforskare får möjlighet att kartlägga sin härkomst. Lasse Åberg kommer från en släkt av smeder och hade på grund av sitt påtagligt mörka hår trott att det fanns valloner någonstans i hans genetiska arv, men det visade sig, att kedjan av smeder föregicks av en rad kolare och att man längst bak i den kedjan hittade människor som hade flyttat hit från Finland.

Ett par bröder till hans farfar hade också utvandrat till USA, så vad hade det blivit av dem? Med hjälp av en släktforskare fick han upp spåret till åtminstone den ene av dem, och i andra halvan av det här programmet gav han sig av för att hitta anförvanter till honom. Det här förde honom till svenskbygder, där man både kunde se en jättelik dalahäst och massor av svenska namn på gravstenarna på kyrkogården.

Och se – han hittade också en kvinnlig ättling till den nu för länge sedan döde anförvant han försökte spåra. Hon kunde visserligen inte svenska men var ytterst intresserad och hjälpsam och förde honom till det nu igenvuxna boställe som Oberg, som han kallade sig over there, en gång för länge sedan hade anlagt.

Som svenskanknuten belöning fick hon bland annat ett paket knäckebröd.

Och det visade sig att det nog var Stig-Helmer som företog en släktresa till Amerika: Vår släktforskare hade inget körkort.

Även i det är han min själsfrände. Inte heller jag har körkort.

Ålderns höst

Det blåser, hårt och kallt, och i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna var plattorna på gången våta. I slutet av veckan är sommarvistelsen i Öregrund slut. Birgitta ska tas in på Akademiska för sin klaffoperation, och sen följer en lång konvalescens. Själv ska jag försöka ta mig ut till sommarhuset åtminstone några gånger till för att ställa i ordning inför vintern.

Sommarvistelse och sommarvistelse – det har över huvud taget inte varit mycket bevänt med vädret under det som enligt almanackan är sommarmånaderna. Det har funnits perioder då jag knappt har gått ut annat för att handla mat i Konsum.

Också det känns tyngre och tyngre, bokstavligen. Att bära hem två fulla matkassar tar numera på krafterna; ofta ställer jag ner kassarna och vilar ett par minuter när jag har tagit mig upp för det lilla motlutet vid lekparken halvvägs hem.

Min kondis har gradvis försämrats allt sedan jag fick mina egna hjärtproblem och fick först pacemaker, sen stent inopererade. Den fysiska orken är en skugga av vad den en gång har varit, och numera är det en mödosam uppgift att kravlande på knä rensa mitt stora stenparti och sen, en balja i taget, bära i väg renset eller, inne i huset, veckostäda toan/badrummet.

I torsdags kväll, när vi på väg till fredagens kalas i Sala var inne i Uppsala och åt middag på en pizzeria i Tunabackar, blev stegen så tunga under den ganska korta vägen dit, att vi på vägen hem tog buss, en sträcka på två hållplatser.

Jag är en person som tidigare i mitt liv har sovit mycket gott på nätterna. Numera har jag en för män i min ålder inte ovanlig ålderskrämpa: jag måste under nattens lopp gå upp ganska många gånger för att kissa.

Tidigare har jag därefter lätt kunnat somna om. Riktigt så är det inte längre. Det händer ganska ofta, ibland varje natt, att jag känner en kvävningskänsla när jag ska somna om: andningsvägarna genom näsan känns, om inte helt täppta så i alla fall en smula blockerade. Ibland kan jag klara det här genom att lägga ett par kuddar på varann och sen somna om med huvud och delvis även rygg i lite högre läge.

Men ofta går inte det heller, och då har jag hittat en alternativ sovställning som fungerar: Jag tar på mig morgonrock och går över till TV-rummet, där jag sätter mig i min Lamino-stol med ett täcke runt fötterna. Där sover jag sedan sittande – den upprätta sovställningen tycks medföra att andningsvägarna genom näsan inte täpps till.

Ibland tänker jag lite sorgmodigt att det snart bara är huvudet (alltså bortsett från andningsorganen) som fortsätter att fungera klanderfritt. Och det är ju en lycka så länge man kan tänka, läsa, lyssna på musik, se film, äta.

Gärna också därefter skriva om det.

Också det går fortfarande bra, även om jag har en viss domning i ett par av fingertopparna på vänstra handen (liksom tidigare i tårna).

Jag har berättat för min husläkare om de här domningsbesvären, och hon har konstaterat att jag ändå har full känsel kvar i de här organen. Hon skickade mig också till Akademiska för undersökning, detta utan man där kunde avgöra vad som exakt är orsaken.

Men i den här åldern får man ju vara glad över att man över huvud taget lever.