Melodikrysset nummer 39 2013

Jag är, trots att jag ser mycket TV, urusel på TV-signaturer. Den som i dag skulle leda till en mycket lång programtitel klarade jag till slut genom att ha fått ihop tillräckligt många ledbokstäver. Svaret skulle bli Anslagstavlan.

Därmed hade jag också fått fem bokstäver av sammanlagt sju till den programsignatur som spelades för ordet längst ner till vänster i krysset. Svaret måste bli Skavlan! Sån är jag alltså: ser praktiskt taget alltid på Skavlan, men jag mindes inte signaturen ens när jag hade kommit fram till svaret. Själva programmet hör dock till de mest angelägna i TV. Jag såg också gårdagens program och tyckte, att detta hörde till de bästa i serien: Jonas Gardell är alltid kul att höra på, även om han pladdrar på lite för mycket. Den norska violinvirtuosen Arve Tellefsen har jag hört live bland annat på norska ambassaden, och det var intressant att få komma honom in på livet på ett ännu mer personligt sätt. En hjärtskärande barndomshistoria delgav oss Jessica Andersson (som jag för övrigt tidigare på kvällen hade sett i den roliga musikleken Doobidoo). Och så slutade programmet med en lång intervju med en kvinna som berättade om krigets och kaosets Syrien – hennes namn kan jag för ögonblicket inte minnas eller hitta.

I övrigt hade jag inga större svårigheter med det här krysset, även om till exempel ”Tobakshandlarvisa” inte hör till det allra mest spelade med Helen Sjöholm och BAO.

Jag har till exempel allt av Beatles på skiva, så några större svårigheter att känna igen ”Here Comes the Sun” har jag inte. Här ville dock Eldeman ha en svensk översättning, sol.

Också alla Cornelis Vreeswijks skivor, åtminstone de svenska, har jag i min skivsamling, så visst känner jag igen hans ”Brev från kolonien”, den där den unge berättarens kompis har en fickkniv i sin mage. Melodin Cornelis använde är ”Timmarnas dans” ur Amilcare Ponchiellis opera ”La Gioconda”. Men Cornelis hade nog närmast lånat den från Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Faddah” från 1963.

Därmed är vi hur som helst inne på klassisk musik, svårt för många melodikrysslösare, dock oftast inte för mig.

Jag har till exempel på Operan sett Giacomo Puccinis La Bohème, skriven 1896 – men det var inte då jag såg den.

Och därefter ligger det väl nära till hans att gå över till Eros Ramazotti och ”Dove c’e musica”.

En klassiker, fast i en annan genre, är ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ytterligare en klassiker är ”As Time goes By”, som vi minns från filmen ”Casablanca” från 1942. Den förekommer i en känslig scen där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hör den med pianisten Sam (”Play it again, Sam”), spelad av Dooley Wilson.

Vissa artister, även unga sådana, och vissa melodier fastnar omedelbart i ens hjärta och musikminne. En sådan är Miss Li, Linda Carlsson, och hennes ”Oh Boy”. Henne har jag förresten hört live vid en socialdemokrfatisk partikongress i Göteborg.

Den staden leder oss osökt vidare till Håkan Hellström och hans hit ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, förstås en passande låt i dag, när Melodikrysset sändes från Bokmässan. Den besökte jag själv på den tiden då jag satt i Kulturnämnden i Uppsala. Bokmässan är kaotisk, men den innehåller sina guldkorn.

Själv tillbringar jag den här veckohelgen i Öregrund: På söndag gör vi vår höstinflyttning till stan, så en stor del av lördagen ska jag ägna åt att packa. Så i kväll skulle det säkert passa att spela ”Two Sleepy People”, skriven 1938 av Frank Loesser och Hoagy Carmichael; Carmichael är en av min hustrus favoriter från yngre år. I dag hörde vi den med Bob Hope och Shirley Ross.

Vad händer med kooperationens Vi?

Kooperativa Förbundet började år 1913 ge ut Konsumentbladet, 1937 omdöpt till Vi. Vi var länge en av Sveriges mest lästa veckotidningar, men när prenumerationen – billig – inte längre knöts till återbäringssystemet, sjönk upplagan, och det plus ökade distributionskostnader via Posten ledde till att veckoutgivningen ersattes med månadsutgivning. Dagens Vi är en elegant och innehållsmässigt mångskiftande tidskrift med många läsvärda sidor.

I oktobernumret, nummer 10 2013, finns till exempel en lång artikel av Mikael Wiehe om Victor Jara och Wiehes egen sång om Jara – texten publiceras också. Numret innehåller vidare en intervju med Marianeh Bakhtiari, bland annat om intryck från hennes födelseland Iran – läs gärna vad jag har skrivit om hennes självbiografiska seriealbum ovan under Kulturspegeln, Serier. Också om film kan man läsa i det här numret: Lukas Moodyson intervjuas.

Varje nummer av Vi inleds med Sara Granérs samtidssatiriska serie ”Tidens tecken”. Den syndar mot serieformen genom att mer vara en illustrerad debattartikel än en serie i egentlig mening, men ibland – som i det nu aktuella numret – är det Sara Granér framför lysande satir. Den här gången är måltavlan TV-programmet ”Idol”. Här får ni några citat:

”Det man känner innerst inne är en stark längtan efter att det en enda gång ska komma in nån från ABF i de där audition-väntsalarna, dela ut replokalsnycklar till alla och peppa för rätten till en meningsfull fritid och att på egna villkor få hålla på med sitt musikintresse i en trygg och uppmuntrande miljö.”

”Man vill att alla deltagare ska resa sig från sina platser, gemensamt bilda en RNB-kör och låsa in Anders och Laila Bagge i varsin jordkällare. TV4 kan filma när de skäller ut en säck fjolårspotatis för att den inte har tillräckligt fräsch frisyr eller saknar modern touch när den dansar till sin favoritlåt.”

”Från djupet av ens själ väcks ett okontrollerbart behov att ett gäng 16-åringar som lärt sig hela texten till Christina Aguileras Beautiful , ska fjättra Alexander Bard vid en medeltida skampåle på ett centralt beläget torg och förklara att han måste jobba på sin utstrålning.”

Jag skulle, som jag tidigare har skrivit, önska att Vi också innehöll noveller och lyrik, men just nu är jag mest angelägen om att säkra Vis framtid. Konsumentkooperationen ser den alldeles uppenbart inte längre som sitt språkrör – vi medlemmar får i stället alla medlems- och reklamtidningen Med mera en gång i månaden.

Anders Sundström har ju deklarerat, att KFs bokförlag och bokhandlar ska säljas, och då undrar man förstås, om Vi och dess sidogren Vi Läser också är till salu. Hur som helst kan man ju förutse stora svårigheter för Vi och Vi läser, om de skiljs från kooperationen, i vars livsmedelsbutiker och bokhandlar de i dag specialexponeras i anslutning till kassan.

Att prenumerera på Vi kostar i dag 695 kronor för 12 nummer, alltså ett nummer per månad. Telefon: 0770-45 71 76. Onlinekundtjänst: www.prenservice.se. Adress: Titeldata AB, Kundtjänst, 112 86 Stockholm.

Tago som en äldre Galago

Folket bakom den alternativa serietidningen Galago drev också under en period förlaget Tago. Senare köptes Galago upp av Ordfront, och serieutgivningen blev en uppgift för dess etikett Ordfront Galago.

Efter en schism lämnade serieförläggaren Rolf Classon, en centralgestalt i gamla Galago, det nya förlaget och startade ett eget serieförlag, Kartago. Classon sålde 2010, för att få tillgång till tryggare kapital, antar jag, sitt förlag till Bonniers men fortsätter att leda det.

Till det Classon lyckades med var att locka över en mycket stor del av de gamla galagoserietecknarna till sitt nya förlag, och också en del av de tecknare Galago senare har publicerat har han lyckats värva till sitt Kartago.

När han nu ger ut serieantologin ”Tago v. 1” (Kartago förlag, 2013), återbrukar han inte bara ett gammalt förlagsnamn, knutet till Galago: En mycket stor del av bidragsgivarna hör till galagokretsen, inte bara den gamla utan delvis också den nya.

I den här antologin hittar jag en hel rad serieskapare, vars namn jag omedelbart förknippar med Galago: Lena Ackebo, Anneli Furmark, Nina Hemmingson, Johan Jergner-Ekervik, Martin Kellerman, Knut Larsson, Gunnar Lundkvist, Sara Olausson, Joakim Pirinen, Emma Rendel, Jan Stenmark och Frida Ulvegren – kanske finns det ännu fler med den här anknytningen.

Några av bidragsgivarna möter man i och för sig i en för dem ny genre, som prosaister. Mest spektakulär är i det fallet Lena Ackebo, som har skrivit en porrnovell, en märklig blandning av bokslutsterminologi och utstuderade samlagsskildringar. Martin Kellerman har valt att skriva om sin gamle förläggares, Rolf Classons, svårigheter med att skriva sina memoarer: året är här 2039, Kellerman själv död, och historien börjar i en iskall kåk och med en vådlig brasa på den is som ligger i viken utanför. Classon själv publicerar faktiskt i bokens inledning ett memoarartat stycke, om en historia han i mitten av sjuttiotalet – i Grekland – hade med en nyazeeländsk tjej, som sedan försvann. Den här historien är mycket tidstypisk: här förekommer andra droger än den whisky Classon ymnigt konsumerar i Kellermans historia.

Med ett prosabidrag – ett antal korta satiriska sverigebilder förklädda till resereportage – medverkar också Eric Ericson. Läsnöjet störs dock något av att Ericson och för övrigt även Kellerman inte kan skilja på ”de” och ”dem”; Ericson kan heller inte skilja på ”bredden” och ”brädden”.

När det gäller serierna i den här antologin, är de flesta läsvärda, dessutom vältecknade, en sida av seriekosnten Galago av i dag inte verkar odla. Å andra sidan finns det i ”Tago V. 1″ ett bidrag, som i fråga om teckningarna slår alla andra originalbidrag i det här numret, men som mer är en illustrerad prosatext än serie: Anneli Furmarks fina bildversion av Cora Sandels ”Två katter i Paris”, baserad på boken ”Djur som jag känt”.

Jag uppskattar också mycket Oskar Ekmans artikel om legendaren Gustaf Tenggren, mannen som i Disneys studior skapade mästerverk som ”Snövit” och ”Pinocchio”.

Den här antologin innehåller också en veterligen hittills opublicerad serie av Carl Larsson , ”Söndagspromenaden”. Den här serien har Rolf Classon hittat i ett arkiv i Bonnier-husets källare. Som just serie har den här skapelsen sina begränsningar, men intressant är det ju att få ta del av den.

Partiledaren som aldrig kom att prövas på riktigt

När Håkan Juholt valdes till partiledare – jag var med på den kongressen fast som gäst, inte ombud – hörde jag till dem som gladdes över valet. Jag kände lättnad över att Mona Sahlin hade efterträtts av en partiordförande med klassiska socialdemokratiska värderingar, värderingar som han gav uttryck åt i ett lysande tal inför en jublande kongress.

Och för att göra en kort historia ännu kortare: Som många andra som gillade den kurs han slog in på, försvarade jag honom länge, men så småningom drog jag den slutsats han själv tvingades dra: I den situation han hade hamnat, åtminstone delvis genom egna tabbar, fanns det till slut ingen annan utväg för honom än att avgå.

När han i kväll i TV intervjuades i programmet ”Min sanning”, medgav han också att han hade gjort tabbar, främst då att han tydligen utan närmare eftertanke av Riksdagen hade begärt full ersättning för den bostad i Stockholm, där han bodde tillsammans med sin nya hustru. Det borde han förstås inte ha gjort, men riksdagsförvaltningens regler var på den tiden oklara, så oklara att också andra riksdagsledamöter hade gjort motsvarande fel.

Om allt detta och en del annat talade han öppenhjärtigt i kvällens TV-program. Och hans slutsats var fortfarande, att han i den situation han hade hamnat i inte hade något annat reellt val än att avgå.

Jag nämner inte det här för att jag har någon annan mening – Juholt kunde, som situationen utvecklade sig, knappast sitta kvar. Men kanske hade han kunnat rida ut stormen, om han hade fått helhjärtad uppbackning av hela den övriga partiledningen och också hade fått ett bättre administrativt stöd. För han var faktiskt en lysande talare och agitator, dessutom med riktiga socialdemokratiska värderingar.

Men nu fanns det andra i den av kongrssen valda partiledningen, som inte var beredda att stödja honom när det började blåsa. Några av dessa – han nuddade vid ett namn – hade varit konkurrenter till honom om ordförandeposten eller förespråkade en annan politisk linje. Allt det här kommer väl att redovisas närmare i framtida memoarer och doktorsavhandlingar, men det gläder mig, att han bland dem som i det längsta stöttade honom nämnde Stefan Löfven.

En del av de ledande socialdemokrater, som ser sina politiska maktambitioner spräckta, väljer i dag i oroande utsträckning att då i stället skaffa sig mycket välbetalda jobb och uppdrag i det privata näringslivet.

Inte för att jag tror att det privata näringslivet skulle vara intresserat av Håkan Juholt, men det gläder en gammal vänstersosse, att Juholt trots de törnar han fick, många av dem avsiktliga knuffar, fortsätter att kuska land och rike kring och tala på partimöten.

Fågelpoesi

Nummer 4 2013 av Lyrikvännen har legat ett tag på nattduksbordet i lägenheten i Uppsala. Jag ambulerar ju mellan Uppsala och Öregrund, men i det här fallet beror nog dröjsmålet med läsningen mest på att jag har genomgått en ögonoperation. Men nu har lusten att läsa vaknat till liv igen.

Det här numret av Lyrikvännen har ”Fåglar i poesin” som tema. Mycket i den – både fågeldikter och essäer om fåglar i poesin – är läsvärt, men själv har jag främst fastnat för Göran Bergengrens långa, inledande essä med många insprängda dikter, ”Var visslar en bondtrygg stare?”. Varför har jag förresten aldrig tidigare läst något av Bergengren? När jag googlar på honom, hittar jag ett trettital böcker av honom.

Den här långa essän är en blandning av egna upplevelser av fåglar och natur och av en mängd dikter med fåglar som motiv. Det ena förtar inte det andra, men det är nästan berusande att läsa en så sinnlig och konkret och personlig text, som vittnar om författarens förtrogenhet med fåglar och natur, skogens röster runt en torpglänta.

Och fågeldikterna är valda med kunskap och känsla. Som det här stycket ur ”Sista året” i Harry Martinsons ”Gräsen i Thule”, 1958:

När allt var tyst igen
kom vesslan fram ur den gamla spiselmuren
Hon tillkallade en gök från skogen,
och de höll båda en andaktsstund
Göken gol en gökpsalm.
Därmed var det hela över.
Inget var därefter som förr.
Men somrarna vandrade fram
och lät växa rödvensgräs och kransar.

* * *

”Lyrikvännen”, med Jonas Ellerström som ansvarig utgivare och en av redaktörerna, är fortsatt en oumbärlig kulturtidskrift. Helårsprenumeration – sex nummer – kostar 320 kronor. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 9903.

En gång i världen startades Lyrikklubben och Lyrikvännen av gamla Folket i Bilds förlag, då ägt av Tidens förlag., i sin tur ägt av Socialdemokratiska partiet. Sen sålde partiet sina förlag, även Prisma, till Kooperativa Förbundet, som tidigare ägde Rabén & Sjögren och sedan också köpte Norstedts förlag. Av detta blev det Sveriges näst största förlagsgrupp; KF kom också att äga Akademibokhandeln, den största bokhandelskedjan i Sverige.

En del av det inköpta gjorde sig KF och Norstedts-gruppen av med, däribland Lyrikvännen, som alltså hamnade hos Ellerströms. Och nu annonserar KF ut hela sin förlags- och bokhandels- och bokklubbsgrupp till försäljning. Sen återstår bara minnena av arbetarrörelsens och kooperationens en gång så stolta kulturambitioner.

Tur att det finns kvar kulturbärare som Ellerströms.

Med rötter i Ådalen

Jag såg naturligtvis minidebatten i TV-Aktuellt mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Löfven klarade den här första direktkonfrontationen bra. men jag tror att han skulle lyckas ännu bättre, om han vågade vara mer personlig: tackla jobb och utbildning utifrån de erfarenheter han bär med sig allt sedan uppväxttiden i ett forsterhem i Ådalen.

* * *

Ådalen i Ångermanland är ett av Sveriges vackraste och mest dramatiska landskap, ett landskap som också förknippas med en av de mest dramatiska händelserna i det svenska 1900-talets fackliga och politiska historia. Jag syftar förstås då på demonstrationståget 1931, det som slutade med att människor sköts ihjäl av utkommenderad militär.

I går kväll fick vi i TV se bilder från Höga kusten i Ångermanland, detta apropå att Tomas Ledin, med familjen senare avflyttad till Sandviken, har sina rötter där och nu också är i färd med att färdigställa en skiva med sånger, där han berättar om sin barndoms landskap och miljö.

I den fanns bland annat hans farfar och farmor, som båda deltog i det ödesdigra demonsrationståget 1931.

Mycket av det Tomas Ledin har gjort är bra, men jag kritiserade honom i skivrecensioner på 1970-talet – se ovan under Kulturspegeln, Musik – för att undvika det kontroversiella och brännbara.

I det nu aktuella programmet berättade han i alla fall, att hans farfar och farmor var kommunister. Kanske har sådant hämmat honom när det gäller politiskt engagemang på skiva, men han försökte även i det här programmet komma runt hela problemet genom att försöka hävda, att den sortens sociala och politiska motsättningar, som fanns i trettiotalets Ådalen, inte längre finns i det svenska samhället. Däremot har han tagit klar och stark ställning, när det gällde apartheidpolitiken i Sydafrika. Men man måste ju inte vara just kommunist för att se den ojämlikhet och utslagning som skördar många offer också i dagens svenska samhälle.

Hur som helst: jag väntar med spänning på den kommande skiva, där Ledin växlar in på ett nytt spår, ett ådalsspår.

Ordningen återställd

Tidigare under sommaren, före min ögonoperation, klarade jag bara med stor möda att ägna mig åt krysslösande. De flesta kryss i Aftonbladet Kryss & Quiz förblev olösta, inte för att de plötsligt hade blivit svårare utan för att jag inte klarade att läsa nycklarna utan förstoringsglas.

Dock brukade jag i alla fall, om än med stor möda och långsamt, ta mig igenom älsklingskryss som ”Svåra krysset”, ”Tvetydigt” och ”Kluriga korsordet”, det senare inte ett bildkryss utan ett gammaldags korsord.

Under en del av sommaren gjordes ”Kluriga korsordet” av en ny konstruktör. Hon var väl inte så tokig, men hon hade en svår fallenhet för att göra ”Kluriga korsordet” till en variant av ”Tvetydigt”, alltså vilseleda lösarna genom mångtydighet. Det var väl OK, men faktum är att jag sakande den gamle konstruktören P O Carlzén, faktiskt var rädd för att han hade bytts ut för gott.

Men i veckans nummer av den här korsordstidningen är han tillbaka.

Ordningen är återställd, inte bara till min glädje vågar jag gissa.

Trenter i serieform: Nu är det dags för ”Sturemordet”

Stieg Trenters deckare har ett mer långsamt tempo än det som utmärker genren i dag. Också hans stockholmsskildringar är något daterade – huvudstaden har ju genomgått en ganska häftig förvandling sedan hans tid – men egentligen är han ett föredöme just som miljöskildrare: Hans skildringar av gator, vyer och andra miljöer, inte minst den tidens krogar, borde vara ett måste för stockholmare som älskar sin stad.

Fast själv läste jag min första trenterbok mycket tidigt, långt innan jag hade någon kunskap att tala om om Kungliga Hufvudstaden, och under en sjukhusvistelse under en repmånad på I 21 i Sollefteå slukade jag sen trenterdeckare efter trenterdeckare. Jag har ägt en mycket stor trenterkollektion, som jag dess värre gav bort vid ett tillfälle, då jag var tvungen att rensa bokhyllorna för att få plats för allt nytt som måste få plats. Jag har sedan ångrat det och då och då – när något av Trenter har återutgivits – skaffat nya exemplar.

Tecknaren Jakob Nilsson gör gradvis Stieg Trenters klassiska deckare tillgängliga på ett nytt sätt. Han har gjort serieversioner av ”Roparen” och ”Färjkarlen”, faktiskt med den äran fastän Trenters deckare ju egentligen inte bjuder på så mycket action, som dagens läsare av deckar- och äventyrsserier är vana vid. Men han följer Trenters grundstories tämligen troget, och framför allt i fråga om stockholmsskildringen, som är både detaljrik och historiskt korrekt, är han en mästare. I personteckningen arbetar han i Hergés anda; Hergé var pseudonymen för George Remi, Tintins skapare.

Jag påminns åter om just detta, när jag i Dagens Nyheter (29 augusti 2013) ser en bild av den ena av Trenters huvudfigurer, fotografen Harry Friberg (för övrigt skapad med K W Gullers som modell). DN har nämligen publicerat en jätteartikel om Jakob Nilsson och hans enträgna och berömvärda projekt att göra serier av Trenters klassiska deckare i stockholmsmiljö, och man gör där en poäng just av att Nilsson minutiöst återskapar Stockholm som det var på Trenters tid.

Artikeln föranleds av att Nilsson nu är klar med en serieversion av Trenters ”Sturemordet” och av att DN med början nu på söndag tänker publicera den som söndagsserie. (Jag gissar att den kommer att läggas in på det utrymme som nu en tid har fyllts med äldre, lite längre Musse Pigg-serier i svart-vitt.) Jag ser fram mot det här. Självfallet har jag läst Trenters förlaga, vars titel leder oss till en klassisk stockholmsmiljö, Sturebadet. Jag är för övrigt tillräckligt gammal för att ha badat i Sturebadet som det såg ut förr.

Och nu beskrivs socialdemokratins Sverige som ”ett DDR light”

Dagens Nyheter följer i dag (28 augusti 2013) upp sin egen uppblåsta larmartikel om S-toppar som närapå sovjetagenter med ytterligare en krigsrubik på ettan, ”Sverige var ett DDR i miniatyr”. Den som säger detta är den forne DN-medarbetaren Peter Bratt, känd framför allt från IB-avslöjandet tillsammans med Jan Guillou i FiB/Kulturfront.

Jag har förståelse för Bratts retroaktiva bitterhet – han råkade ju mycket illa ut – men grunden för att använda ett sådant uttryck är ändå klen: Bratt tycker att det även i det demokratiska Sverige skedde en sammanblandning av stat och parti. Men även om man håller med om att det ligger något i den här kritiken, förklarar Bratt själv – ganska korrekt – i den aktuella DN-artikeln bakgrunden till det som skedde, nämligen att Socialdemokraterna ansåg SÄPO vara både antisocialdemokratiskt och inkompetent och då i stället lät det militära IB, lett av socialdemokraten Birger Elmér, bygga upp en underrättelseverksamhet med även inhemska uppgifter.

DN har också en något spretig huvudledare om det tidningen på nyhetsplats nu har tagit upp, ”Staten i partiets tjänst”. Det som den här rubriken ger uttryck för kan förvisso kritiseras, men man ska – om man håller sig till vad det här faktiskt handlar om – komma i håg att partiet (S) i det här fallet i ännu högre grad tjänade staten, i det aktuella fallet den militära säkerhetstjänsten. Det var inte de socialdemokratiska fackklubbarna på arbetsplatser, där striden stod mellan socialdemokrater och kommunister, som behövde förteckningar över kommunister – de som jobbade på de här arbetsplatserna kände ju ändå sina arbetskamrater och deras politiska åsikter.

Det som i den här ledaren står om socialdemokratiska partiets kontakter med ryssar och andra företrädare för kommunistländer är så svagt att det inte ens förtjänar någon kommentar. Det som står där är en pliktskyldig uppbackning av gårdagens mastodontuppslagna artikel om socialdemokratins kontakter med östländerna.

DN-guide till tyska valet

Som prenumeranter på Dagens Nyheter får vi också tidningens utrikesmagasin DN. Världen. Den är tänkt att ge fördjupning och bakgrund åt tidningens utlandsbevakning. Det är en vällovlig ambition, men det mesta som finns i det här magasinet skulle ju också kunna publiceras i vanliga DN – jag minns fortfarande gamla Stockholms-Tidningen under Victor Vindes tid som redaktör: StT hade då egna korrespondenter i de flesta tänkbara länder, och de här korrarna gavs plats i tidningen för en mycket omfattande och nyansrik rapportering.

Nå, det är ju ändå bra att DN-läsarna i det aktuella numret får en hyggligt täckande bild av läget i Tyskland inför valet den 22 september. Tyskland är på grund av sin ekonomi och storlek EUs viktigaste land, så det är klart att även vi berörs av hur det går i det tyska valet.

Den tyska politiker svenskar via tidningar och TV känner till är förbundskansler Angela Merkel, kanslerskandidat för CDU (Kristligt demokratiska unionen) och dess bayerska systerparti CSU (Kristligt sociala unionen). Att hon är känd även här är helt naturligt, inte bara för att hon är kansler i det näraliggande Tyskland, på många sätt också motorn i EUs ekonomi. Partiets ställning tycks vara tämligen ohotad: opinionssiffrona ger CDU/CSU 40,5 procent, en upphämtning jämfört med valet 2009, då man fick 33,8 procent.

FDP (Fria demokratiska partiet) med Rainer Brüderle som toppkandidat har förr i världen också varit stödparti åt socialdemokratiska regeringar, men nu är det ett tänkbart stödparti åt CDU/CSU, dock ett bräckligt stöd, eftersom partiet i mätningarna får bara 5 procent och alltså ligger farligt nära att spärras ut – det här ska jämföras med valresultatet 2009, då partiet fick 14,6 procent. FDP slåss i det här valet för låga skatter och ligger där till höger om CDU/CSU.

Socialdemokraterna, SPD, som förr i världen slogs med CDU/CSU om att vara Tysklands största parti och också under långa perioder hade regeringsmakten, befinner sig sedan länge under isen. Dess aktuella opinionssiffror ligger på 25 procent, obetydligt över 2009 års valresultat 23 procent. SPDs toppkandidat är Peer Steinbrück, som tidigare har varit finansminister i en koalition med CDU/CSU, till och med en framgångsrik sådan. I princip hade han lämnat politiken, men han kallades till tjänstgöring av ett SPD, som hade sett flera av sina tidigare kandidater misslyckas. Steinbrück har dock problemet att inte vara särskilt folklig, och är det något SPD skulle behöva är det att bli i stånd att mobilisera de stora skaror potentiella socialdemokrater, som i dag är soffliggare. SPD lider i likhet med många andra fordom stora socialdemokratiska partier av att inte längre klara av att attrahera de skikt i samhället, vilka tidigare var dess främsta väljarbas. Nu försöker SPD i alla fall vinna tillbaka de här väljarna med paroller om social rättvisa.

I sociala rättvisefrågor har SPD dock en konkurrent i Die Linke (Vänstern), vars toppkandidater är Katja Kippling och Bernd Riexinger. Partiet har sin starkaste ställning i östra Tyskland, vilket har att göra med att det bland sina föregångare har kommunistpartiet i DDR. Dock har det gradvis fått fäste också i västra Tyskland, främst efter det att den före detta SPD-ledaren och finansministern Oskar Lafontaine och en grupp vänstersocialdemokrater först bröt sig ur SPD och sedan anslöt sig till Die Linke.

SPD har samarbete med Die Linke i ett par delstater i östra Tyskland men undviker i övrigt dem som pesten. Däremot har man länge i omgångar haft samarbete med Die Grünen (De Gröna), ett miljöparti i Tyskland liksom här. Die Grünen, under ledning av Katrin Göring-Eckhardt och Jürgen Trittin, får 13,5 procent mot 10,7 procent i valet 2009.

Därutöver finns det ett par partier, som ligger under femprocentsspärren. Dels Piratenpartei (Piratpartiet), en motsvarighet till vårt eget piratparti, med 3 procent. Partiet, som bildades 2006, har tidigare lyckats i några delstatsval. Dels Alternative für Deutschland (Alternativ för Tyskland), också med 3 procent i mätningarna. Det senare partiet, med Berndt Lucke som ledare, är ett nybildat konservativt parti med udden riktad mot europolitiken – bland annat vill de att de sydeuropeiska länderna ska tvingas lämna eurozonen.

”DN. Världen” innehåller också en mängd annat material från och om Tyskland.