Vitsiga tvetydigheter

En hel del av det mest läsbara på Dagens Nyheters Namn och Nytt står läsarna för.

I dagens (19 december 2013) DN hittade jag tre julpräglade exempel:

”Läpp är inte mycket att hänga i julgran.”

Lars Wengrud

”Sillen hittade ett kryphål i lagen och smet.”

Roger Simonsson

”Tomten kom inte in. Julen stod för dörren.”

Björn Thärnström

Bokförlagens försäljning och inriktning ändras

I OLM, Ordfronts Litterära Magasin, en återkommande specialutgåva av Ordfront Magasin, hittar jag intressanta uppgifter om bokförlagens försäljning.

Den låg 2012 på samma nivå som 2001, året innan bokmomsen sänktes från 25 procent till sex procent. I förhållande till toppåret 2007 har försäljningen minskat med 22 procent i löpande priser. Om man tar hänsyn till förändringar i penningvärdet blir nedgången ännu större.

Förlagens försäljning i mkr av olika typer av böcker har också förändrats.

Försäljningen av facklitteratur minskar markant: 865 mkr 2010, 863 mkr 2011 och 697 mkr 2012.

Också barn- och ungdomsböcker säljer mindre: 349 mkr 2010, 337 mkr 2011 och 327 mkr 2012.

Försäljningen av skönlitteratur uppvisar en mer ojämn kurva: 554 mkr 2010, 643 mkr 2011 och 599 mkr 2012.

I en rad artiklar i det här numret genomlyses viktiga delar av bokbranschen. För en av de mest intressanta står förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson, som skriver om de litterära agenterna, de som i allt större utsträckning nosar rätt på presumtiva storsäljare och sen prånglar ut dem till förlag runt om i världen. Många av de här agenterna har tidigare haft ledande befattningar på olika förlag men har nu övergått till en mer selektiv och lukrativ verksamhet.

I vart fall de stora förlagen och de stora förlagens in spe utgivning präglas också allt mer av den här andan. I dagens (18 december 2013) Dagens Nyheter finns ett exempel, signerat Georg Cederskog och Karolina Bergström, ”Salander är värd ett evigt liv”. Den Salander som avses är förstås Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-serie, en fantastisk försäljningsframgång i stora delar av världen.

Men Stieg Larsson är ju död, så vad göra? Med stöd av rättighetsinnehavarna/familjen Larsson har man nu bett Zlatan-författaren David Lagercrantz att skriva en fortsättning.

Zlatan-boken är förresten ett ytterligare ett exempel på att många ”författare” i dag inte skriver sina memoarer själva utan tar hjälp av spökskrivare.

Fast själv köper och läser jag inte såna böcker. Jag vill däremot gärna läsa böcker som verkligen speglar sin författare, på gott och ont. Hellre lite misslyckanden på köpet än polerade och marknadsanpassade verk, vars verkliga författare anges med väldigt liten stil.

Som tur är finns det fortfarande små och idealistiska förlag som kämpar vidare med att ge ut riktiga böcker.

Lyrikvännen hittar tillbaka till sin ursprungliga ton

Jag har varit prenumerant på Lyrikvännen allt sen starten 1954. Ambitionen hos dess förste redaktör, Stig Carlson, var att med hjälp av tidskriften och vidhängande Lyrikklubbens diktantologier sprida lyrik till bredare samhällsskikt, bland annat de många litteraturintresserade arbetare som läste gamla Folket i Bild och till skolungdomar.

Jag läser själv gärna poesi som många betraktar som ”svår”, men jag känner också stor sympati för den breda folkbildningsambition som präglade femtiotalets Lyrikvännen och Lyrikklubben.

Det gläder mig därför, att dagens Lyrikvännen, numera med Jonas Ellerström som ansvarig utgivare, framför allt med ett antal temanummer åter knyter an till de här ursprungliga ambitionerna.

Det senaste numret (6 2013), med temat ”Sång, visa, poesi”, är inte bara ett lysande exempel på detta – Lyrikvännen för mig också tillbaka till mina egna yngre dagar.

Sven Smedberg, själv vissångare, fanns i början av 1960-talet på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, i Uppsala, där många av mina vänner i Laboremus bodde. Jag ser att han nu bor i Värmland.

I det aktuella numret av Lyrikvännen skriver han under rubriken ”Tolv nedslag kring sången till lyra” om bland annat Orfeus, den helige Franciskus av Assisi och Hjalmar Gullberg och låter i sin text orden möta musiken.

Olle Adolphson blev tidigt ett självklart måste i min med tiden allt större skivsamling. Han är, som bäst, både en nyansrik poet och en tonsäker tonsättare. Om honom skriver Charlotte Ulmert i det här numret av Lyrikvännen.

Bengt Eriksson, som jag hade nöjet att publicera under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), bidrar med ”Sångpolitiska funderingar”, där vi får möta till exempel Beatles, Pugh Rogefeldt och Ola Magnell.

Eriksson nämner förstås också Blå Tåget, och påföljande texter är knutna till en av medlemmarna, Tore Berger: Dels får han några frågor – det visar sig att även han har varit med i Lyrikklubben från starten. Dels publiceras tre av hans texter.

I det här blocket ingår också en artikel om estradpoesi.

Ändå har jag inte nämnt allt annat material i det här numret, men jag hoppas att jag redan med det här har övertygat er om att Lyrikvännen är värd att prenumerera på.

320 kronor kostar det för sex nummer. Gå in på www.lyrikvännen.se eller kontakta Nätverkstan, ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 06.

Som prenumerant på Lyrikvännen får du som bonus, utan extra kostnad, varje ny bok i den klassiska lyrikbokserien Lilla serien.

Med det nämnda numret följde ”Men det är själva kartan du lever i”, en antologi sammanställd av Jan-Olov Ullén med dikter av Göran Printz-Påhlson. Ullén har också skrivit en inledande introduktionstext till Printz-Påhlsons poesi. Printz-Påhlson (1931-2006) har varit ganska sparsmakad med att ge ut egna dikter, men likafullt var han en gigant i nydanande svensk poesi – han sökte ständigt nya ansatser.

Norska kooperationen i överraskande samarbete

Det händer överraskande saker inom norsk detaljhandel.

Störst sedan länge, med en marknadsandel på 39,1 procent, att jämföra med 38,5 procent föregående år, är Norgesgruppen. Gruppen opererar under många olika butiksnamn.

Norska ICA (i vilken butikerna med namnet Rimi ingår) har tappat marknadsandelar, från 12,3 procent i fjol till 11,5 procent nu, och Norgesgruppen har passat på att ytterligare försöka stärka sin dominerande ställning genom ett omfattande samarbetsavtal, bland annat i fråga om inköp, med ICA. Avtalet innebär, att ICA överlåter 60 procent av distribution och inköp till Norgesgruppen.

Det här avtalet är ännu inte godkänt av konkurrensmyndigheterna, men nu kontrar de två återstående stora kedjorna på livsmedelsområdet med ett liknande avtal.

Den ena är Rema 1000, som nu med en marknadsandel om 23,2 procent har distanserat Coop som Norges livsmedelskedja nummer två.

Den andra är norska Coop som, med 22,3 procent, nu har halkat ner på tredje plats.

Remas ägare Odd Reitan har tidigare uttalat sig ganska föraktfullt om Coop men känner mot bakgrund av det konkurrenstryck det planerade samarbetet mellan Norgesgruppen och ICA/Rimi skapar behov av en effektiv motåtgärd. Alltså skulle Rema och Coop, om det planerade samarbetet mellan Norgesgruppen och ICA/Rimi godkänns av konkurrensmyndigheterna, göra något liknande, bilda ett gemensamt ägt inköpsbolag, vilket underlättas av att de båda kedjorna i stor utsträckning köper varor från samma leverantörer. Vitsen med det här är förstås att storleken på inköpen brukar ge prisrabatter.

Det återstår förstås att se om de norska konkurrensmyndigheterna tycker det är OK med två stora block i stället för som nu fyra inom livsmedelshandeln, men kanske skulle det här, om det går vägen, också öppna för nya samarbeten inom svensk detaljhandel, där ju ICA i dag är giganten.

Alltså: skulle KF (Coop Forum, Coop Extra, Coop Konsum) och Johnson-ägda Dagab/Axfood (Willys, Hemköp, Prisextra, Tempo, Närlivs, Handlarn) också kunna inleda ett inköpssamarbete för att på så sätt kunna pressa priserna? Både mycket av det privata märkessortimentet och av de egna så kallade märkesvarorna skulle förmodligen kunna köpas billigare om kvantiteterna blev större. Det är ju i dag ICAs relativa storlek som är nyckeln till att de ibland kan pressa priset på sina varor.

Omöjligt? Säg inte det. KF och Johnson har gjort affärer med varandra förut. En del av dagens Coop Forum-varuhus har tidigare varit Johnson-ägda, då under namnet B & W, och KF sålde sin kosmetikkedja Kicks till Johnson-koncernen.

Det här skulle ge ICA en match!

Och kanske rent av vara så pass bra för KFs ekonomi, att man kunde behålla sin nu säljhotade kultursektor, Norstedts, Rabén & Sjögren, Akademibokhandeln och nätbokhandeln Bokus.

Melodikrysset nummer 49 2013

Dagens kryss hörde väl inte till de allra svåraste.

Svårast i dag för mig var det att – så småningom med hjälp av ledbokstäver – identifiera musiken ur TV-serien ”Bron”. Jag har bara sett ett par avsnitt i början – sen la jag av.

Och hur som helst brukar jag aldrig lägga TV-signaturer på minnet, men den vi hörde i dag förknippar jag med nyheter. Var det signaturen till Aktuellt, som jag ju ser på varje dag? Nej, det var för Rapport Monica Dominique skrev den, visar det sig.

Svårigheter hade jag också med att komma på titeln till den Elvis-hit som spelades. Kryssvaret var i och för sig lätt att komma på: Två andra ords första respektive sista bokstav bildade tillsammans ordet as. Då var det nog ”A Fool Such As I”.

Barnvisor är jag ganska duktig på.

Så visst klarar jag att känna igen Alice Tegnérs ”Lasse liten” och kan också textraden ”Världen är så stor, så stor”.

Och det är klart att jag redan under min egen skoltid sjöng folkvisan ”Räven raskar över isen”.

Dock verkar Lasse Berghagens förhållande till vintern vara sådant, att han hellre sjunger ”Räven raskar över ängen”. Och mycket riktigt spelade han en av sina sångarfavoriter i en av sina sommarfavoriter, Lasse Berghagen med ”En kväll i juni”.

Det var bara en i raden av repriser.

Det började redan med första låten, ”Evert”, i dag med Lennart Palm men ursprungligen med Laila Westersund eller, mer korrekt, med Matz Stefanz med Lailaz.

Också dagens andra låt har vi hört tidigare i krysset: ”Änglahund” där Hasse Andersson sjunger ”Kan man ta hunden med sig in i himlen?”.

Och visst har Eldeman spelat även ”Med en enkel tulipan” tidigare. Fast i dag skulle vi komma på vad man säger när man överräcker den där tulipanen: Grattis!

Inte heller är det väl första gången vi hör Aleksander Rybak i eurovisionsschlagervinnaren från 2009, ”Fairytale”.

Också ”Cabaret”, skriven 1966 av John Kander och Fred Ebb, har förekommit tidigare i krysset. Och varje gång brukar jag då rekommendera dess litterära förlaga, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1939.

Melodikryssen brukar ofta innehålla något ur den klassiska repertoaren, och i dag var detta något signerat Jacques Offenbach. Fast här användes musiken av gotländska När-revyn i en sång om den snart aktuella Sankta Lucia.

Roffe Wikström har jag allt av på skiva, så när jag hör ”Allt är gjort av plåt”, känner jag genast igen hans röst. Jag har till och med sett och hört honom live i Öregrund.

The Ark har jag också skivor med, så det är inte så svårt att identifiera dem när jag hör ”Prayer For the Weekend”.

Jag har sett och hört även Ola Salo live, intressant nog vid en Caprice med OD här i Uppsala förra året – sök på Caprice och Salo här på bloggen, så kan du läsa vad jag då skrev. Detta apropå att Birgitta och jag i eftermiddag ska gå på årets Caprice, men vem som är årets hemliga gäst får man inte veta i förväg. Efter Capricen ska vi, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, fortsätta med Stor-OD på Uppsala slott: en god middag ständigt avbruten av sångliga utbrott.

Vaför tappar så många bloggare orken eller lusten att skriva?

Min bloggroll omfattar inemot trettio bloggar, som jag faktiskt dagligen kollar av. Att just de här bloggarna har hamnat där är ingen slump – jag har valt dem efter noggrann prövning. Några av dem har jag valt för att de har åsikter som jag sympatiserar med i vid mening, men min bloggroll innehåller också länkar till personer som jag vet inte röstar som jag men som har meningar, som jag finner intressanta, om fenomen som politik och kultur.

Fast den dagliga kollen av de här bloggarna gör mig just nu ganska besviken. Några gör så långa uppdateringsuppehåll, att normala bloggläsare hinner tappa lusten att återvända. Att inte skriva alls under veckor, ibland månader fungerar inte i bloggosfären.

Själv skriver jag oftast minst ett nytt inlägg per dygn och försöker då – även om jag utgår från mina egna intressen och preferenser – variera innehållet. Som jag tidigare har skrivit: det finns ju heller inga normala tidningsläsare, som skulle fortsätta att läsa en avisa som bara innehöll en ledarsida.

En del av er som jag här vänder mig till (utan att peka ut någon) hänvisar säkert till brist på tid. Och, ja: tid är en bristvara, åtminstone om man inte – som jag – är pensionär. Men att skriva en kort reflekterande bloggtext i valfritt ämne går faktiskt att tränga in i ett aldrig så trångt tidsschema.

Men vart har Anna Hagberg tagit vägen?

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter pågår ett meningsutbyte om vilka som är landets bästa korsordsmakare.

Dagens avsnitt i den här diskussionen har rubriken ”Glöm inte den kluriga Anna Hagberg!”. Lars Erik Persson i Umeå utnämner henne till sin favoritkorsordskonstruktör (26 bokstäver) och ger ett par exempel på kluriga nycklar.

Själv fattade jag tycke för hennes kryss på den tiden då hon medverkade i Aftonbladet Kryss & Quiz, och jag har också här på bloggen beklagat att hon försvann därifrån. Dock har Aftonbladet i nyhetstidningen en gång i veckan publicerat helsideskryss, signerade Anna Hagberg.

Jag kan ju ha varit slarvig eller blind, men jag minns mig nu inte ha sett till kryss, signerade Anna Hagberg, i Aftonbladet på flera veckor.

Har jag rätt, vill jag veta varför. Är hon tjänstledig av någon anledning? Eller är hon, hemska tanke, portad i AB, och varför i så fall?

Melodikrysset nummer 44 2013

Melodikrysset är förstås alltid lättast, när man själv har låtarna som spelas på skiva, filmerna som musiken är hämtad från på DVD och så vidare. I dag är det till och med så att jag i flera fall själv har skrivit om dem här på bloggen.

”Vem som helst blues” var en av ljudillustrationerna i dag. Den finns på CDn ”Hosianna” med Lars Winnerbäck, och om den kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Winnerbäck, Lars.

Evert Taube har jag allt av på skiva, och jag ägnade en sommar för ett tag sen åt att återge och kommentera många av hans sångtexter. Så ni kan hitta texten till hans ”Nudistpolka” med kommentar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Jules Dassins film ”Aldrig på en söndag” har jag skrivit om på Kulturspegeln, fast den recensionen hittar ni förstås under Film. Melina Mercouri gjorde en minnesvärd rollprestation i den.

Dagens melodikryss innehöll ytterligare tre filmmusikfrågor, men åtminstone två av dem var inte lika lätta för mig.

Hyggligt lätt var det att känna igen ”På söndag, på söndag”, som skulle leda oss tre dar tidigare, till torsdagen. Men sen kom jag på att den också har förekommit i en film, något som Eldeman inte frågade efter: Alice Babs och Sven Lindberg sjöng den i Stig Olins film ”Resan till dej”.

Jag har i och för sig sett ”Sången om Stockholm” från 1947, men jag ska gärna tillstå att jag inte omedelbart kom ihåg ”Men bara vi kunde få vind igen”, i filmen framförd av Anders Börje och skriven av Nils Ferlin och Lillebror Söderlundh.

Filmen ”Titanic” har, trots att den var en gigantisk publiksuccé, redan tidigare vållat mig problem i Melodikrysset, detta för att jag själv aldrig har sett den. I dag spelades hur som helst ”My Heart Will Go On” ur den.

”Titanic” har ju förekommit tidigare i Melodikrysset, och det gäller också några andra av dagens ljudillustrationer.

Sålunda har vi tidigare hört ”Put Your Hand In the Hand” tidigare men då på svenska. Det är ju en sång som hör hemma i den religiösa sfären, men den mest kända versionen av den har väl gjorts av Elvis Presley.

Också ”Flickor bak i bilen” – ”Vi har det bra, vi där bak i bilen” – har vi hört tidigare, fast då med Siw Malmkvist. I dag hörde vi den på engelska, ”Little Girls Sitting In the Backseat”.

Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” har likaså förekommit förr.

Och också ”Gotländsk sommarnatt” med Ernie Englund har förekommit tidigare. Fast i dag skulle vi klara var den utspelas, nämligen på Gotland.

Två låtar låg å andra sidan utanför det jag vanligtvis brukar lyssna på.

Robbie Williams har jag inget förhållande till, och jag har förstås inte heller hört hans senaste album.

Och Lady Gaga, i dag i ”Applause”, håller mig ifrån sig, inte för att jag är sexuellt pryd utan för att hon är så utstuderat spekulativ.

Jag väljer att avsluta dagens kryssredovisning med ”Humlans flykt” av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Den skulle ge oss svarsordet insekt.

Så här års hörs det inget humlesurr i trädgården. Blomrabatterna förbereder sig för vinterdvalan, täckta av alla löv som har fallit av träden. De gula löven där och på gräsmattan är det enda som lyser upp höstmörkret en smula under den allt för korta dagen.

Vi var på begravning i går av en gammal vän – vi är ju i den åldern nu, allihop. Efter samlingen i Uppsala – jag ska återkomma till den – åkte vi ut hit till huset vid kusten.

Det var för sista gången den här hösten. Fast i min ålder vet man ju inte vilket besök som blir det slutgiltigt sista.

Ny serietidning – men för hela familjen?

Jag är serienörd: läser kontinuerligt serier av alla sorter, i dagstidningar, serietidningar och album.

Men få serieläsare är skapta så. Serieläsandet varierar mellan olika åldrar, och dessutom selekterar också många serieläsare efter genre.

En mycket stor del av de svenska serietidningarna ges i dag ut av Egmont, så det är ju alltid kul när det emellanåt dyker upp någon serietidning utan anknytning till den sfären – inte så att jag har något horn i sidan till Egmont, men konkurrens är ju också bra. Vem som exakt äger den nya serietidningen ”Kalle och Hobbe”, med Tony Svensson som ansvarig utgivare, vet jag inte, men jag konstaterar att samtliga serier i den distribueras av Europa Press.

Och det kan ju också göra detsamma – däremot gör mig devisen i stor stil på omslaget konfunderad: ”Magasinet för hela familjen”. Kommer det att gå att sälja en serietidning med så bred målgrupp, när priset dessutom är så högt som 79 kronor?

Det är ju roligt att ”Kalle och Hobbe”, en urbra serie, finns tillgänglig igen. Men ”Calvin and Hobbes”, som den heter i original, tecknades av Bill Watterson 1985-1995, och därefter har inga nya strips tecknats. Allt det Watterson då gjorde har dessutom publicerats fullständigt i först Expressen, sedan Aftonbladet, och ”Kalle och Hobbe” har också för inte så länge sedan förekommit i serietidning.

Det är ju bra om den på det här sättet får nya läsare, men man ska inte ge sig fasen på att Kalle och Hobbe-läsarna främst finns i de yngre åldrar, som av naturliga skäl inte har kommit i kontakt med serien genom de media jag har nämnt ovan.

Och här träffar vi snabbt på den svaga punkten i redigeringsprogrammet för den här tidningen.

Jim Davies’ ”Gustaf” (”Garfield”) – för övrigt en serie som jag själv aldrig har gillat – är en ofta elak serie, som fordrar vuxna läsare.

Susanne Fredelius’ ”Doris”, numera portad från Dagens Nyheter som lanserade den, är i ämnesval, inte bara i fråga om dess imiterade barnteckningar, däremot gjord med sikte på en rätt så ung publik.

Medan Lena Asklunds ”Sånt é livet”, som debuterade i Metro 2006, åter igen är en vuxenserie, som sådan halvbra.

Slutligen innehåller den här tidningen historier, ”Ur barnamun”, men oftast roligare för föräldrarna än för de citerade barnen.

Det här var alltså nummer 1 2013. Vi får se hur många till det blir.

Komiska vuxenserier

Jag brukar köpa och läsa Serieparaden.

Serieparaden innehåller serier för vuxna, de flesta komiska och/eller satiriska.

Exempel är Jim Meddicks ”Monty”, Patrick McDonnells ”Morgan & Klös”, Darby Conleys ”Get Fuzzy”, Scott Adams’ ”Dilbert” och inte minst Kieran Meehans suveräna ”De professionella”.

Den här tidningen söker sig också utanför allfarvägarna. Sålunda publicerar den till exempel inte bara en norsk utan också en, vida bättre, finsk serie, ”Fingerpori” av Pertti Jarla. Den är full av drastisk humor, lika rolig här som i seriens upphovsland – men kanske måste man vara finländare (eller estländare) för att fullt ut förstå innebörden av det här samtalet:

– Nämen, farfars gamla schackspel!

…Men alla hästarna saknas.

– Dom åt vi under kriget.

Måhända styrkt av framgången med ”Fingerpori” lanserar ”Serieparaden” nu ytterligare en finsk serie, Jaana Suorsas serie – eller kanske snarare tematiska skämtteckningar – ”Piggu Possu”. Själv är jag inte så imponerad av det första uppslaget, men ”Piggu Possu” kanske tar sig.

Därmed är vi hur som helst inne på det som inte är Seriparadens starkaste sida.

Redaktören för Serieparaden (som ju borde vara den som bestämmer om innehållet i tidningen) gillar uppenbarligen skämtteckningar men har inte tillräcklig selektionsförmåga. Hela skalan från lysande till uselt finns således representerad i Sereiparaden.

Medan Dan Piraros ”Bizarro” är lysande, och Jan och numera även Maria Berglins fyrarutorskommentarer (snarare än serier) ”Berglins” också träffar huvudet på spiken, är Jerry van Amerongens ”Irrvägen” nästan sinnessjukt usel. Glenn och Gary McCoys ”De flygande McCoys” varierar i kvalitet.

Slutligen: som inlaga i det här numret publiceras Niklas Erikssons ”#Sverige”, normalt söndagsserie i Svenska Dagbladet. Den är ett lovvärt, ibland både roligt och bitande försök att se politikens komiska sidor. Fast den skulle säker kunna bli ännu bättre, om Niklas Eriksson visste riktigt mycket om politik och politiker.