Sommar i P1 med Tom Alandh

Dagens Sommar-pratare var journalisten och filmaren Tom Alandh. Här finns åter igen ett jävsproblem att redovisa. Jag känner honom inte närmare, men jag var med i Enköping, när han visade sin långfilmslånga film ”Anna Lindh – människan, ministern, mordet”. Dessutom är min hustru, Birgitta Dahl, en av dem som intervjuas i filmen. Jag har skrivit om det här här på bloggen.

Jag har sett en hel del annat ur Tom Alandhs långa verkslista, som också innehåller porträtt av andra personer som även jag har träffat i verkliga livet. Det främsta exemplet är Monica Zetterlund. Men jag vill genast tillägga, att många av de människor som står i fokus för hans filmer varken är hjältar eller superkändisar utan vardagsmänniskor, en del av dem med de brister som i växlande utsträckning utmärker de flesta av oss.

Till Tom Alandhs egenheter och förtjänster som filmare och journalist hör att han inte gör några tillrättalagda porträtt av de människor som förekommer i dem. Det här gäller i högsta grad hans film om Monica Zetterlund och de personer som omgav henne.

Hon får också nödvändig plats (plus två egna låtinsjungningar, ”Underbart är kort” och ”Under vinrankan”) i det här programmet, som kanske hade mått väl av att koncenteras lite mera. Men jag har förståelse också för Alandhs lust att visa upp sitt liv, allt från en film/reportageresa till Exjugoslavien (musikaliskt illustrerad med Cornelis Vreeswijks med fleras ”Blues för Dubrovnik”) till slutet för en gammal älskad katt.

Musikaliskt bjöd han på ett hyggligt komponerat smörgåsbord: Nat King Cole, Marianne Faithful, Sofia Karlsson, Billie Holiday, Dinah Washington och rent av Einar Ekberg.

Sommar i P1 med Anna Mannheimer & Peter Apelgren

Anna Mannheimers pappa Sören Mannheimer träffade jag regelbundet och lärde också känna när han förr i världen satt som representant för Göteborg i Socialdemokratiska partistyrelsen – han var en intellektuell, logiskt analyserande, därmed mycket värdefull ledamot av den här församlingen. Sedan, när jag arbetade med min ”Vitbok” om IB, var jag också hemma hos honom och fick en mycket användbar intervju med honom.

Jag nämner det här, eftersom jag just har lyssnat på dagens Sommar-program med hans och Carin Mannheimers – henne har jag aldrig träffat – dotter Anna Mannheimer och hennes make, komikern med mera Peter Apelgren, som jag heller aldrig har mött i verkliga livet, och jag nämner det framför allt för att ett långt liv i journalistiken har lärt mig, att man som skribent bör ange eventuella personliga band till dem/den man skriver om. Nå, Sören Mannheimer nämns i programmet, men mer i förbigående.

Mammans allt för tidiga död i cancer finns däremot som en av de underliggande trådarna i programmet, till vars mest sympatiska inslag hör Anna Mannheimers bekännelse, att hon för sin del inte kan tro på att vi har mer än ett enda liv. Och mycket riktigt slutar programmet med Fred Astaire och ”Let’s Face the Music And Dance”.

Annars tyckte jag att det här programmet var lite för flamsigt för min smak, och märk då väl att jag inte hör till sorten som störs av dess öppenhet i fråga om den sexuella delen av det äktenskapliga samlivet – Anna Mannheimer och Peter Apelgren är alltså gifta med varann. De är i och för sig samstämda och snacket i det här sommarprogrammet låter som en väl repeterad fars, men sorry: Grundidén med sommarprogrammen är inte att man nödvändigtvis måste få lyssnarna att skratta.

Lite för mycket farstempo var det också över musikvalet i stort.

Sommar i P1 med Mona Malm

Mona Malm är 80 år gammal men har i dag, efter ett helt liv som folkkär skådespelare på scen, i film och i TV, gjort sitt livs första Sommar-program.

Det var på tiden. Hon visade sig både ha berättartalang och mycket att berätta. Dessutom spelade hon musik som tilltalar en bred radiopublik; låtvalet hade också anknytning till det hon pratade om.

Det visade sig att hennes framgångar, så småningom i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” och i Lars Molins Emmy-prisbelönade ”Den tatuerade änkan”, var krönen på ett långt och inte alltid lika glamoröst skådespelarliv. Ett tag funderade hon faktiskt på att byta bana, och medan hon hade en entusiastisk uppbackare i sin mor, såg hennes far aldrig henne på teatern eller på bio. Fast uppenbart hade han i alla fall sett ”Fanny och Alexander” på TV, för han ringde plötsligt dottern och klandrade henne för sexscenen med Jarl Kulle, vilket nog inte hade med hennes skådespelarprestation att göra.

Till bilden av Bergman, vars skicklighet hon – märk väl – inte ifrågasatte, la hon också andra pusselbitar. Hon berättade hur han, efter det att hon efter semestern kom tillbaka till Dramaten, anmärkte ”Vad tjock du har blivit, Mona” och om hur den store regissören mer än hon själv visade sig ha nerver, svåra att kontrollera.

Musiken hon hade valt att spela var också väl vald, och då tänker jag inte bara på sådant som Ted Ströms musik till Lars Molins ”Tre kärlekar”.

Låtlistan omfattade låtar med och av sådana som Frank Sinatra, Billie Holiday, Allan Edwall, Shirley Temple, Monica Zetterlund, Nat King Cole, Zarah Leander, Jarl Kulle, Bill Haley, Jan Johansson & Georg Riedel och Liza Minelli, i det sist nämnda fallet ”Cabaret”.

Strongt av en 80-åring att presentera sitt eget liv i glimtar som belysta av spotlights på en kabaréscen.

Sommar i P1 med Bengt Baron

Bengt Baron blev först känd som mycket framgångsrik simmare. I sitt Sommar-program berättade han om detta, och eftersom han där tecknade bilden av sig själv som vinnarskalle, hade jag som väntat – jag är inte intresserad av idrottsliga prestationer och är främmande för idrottens tävlingsmoment – svårt att intressera mig för det här.

Fast det som stör mig mer är den vinnarskallesträvan som också har präglat hans yrkesliv som företagsledare.

Inte så att jag hade något emot att han som ledare för statliga Vin & Sprit gjorde företaget till ett av världens ledande på sitt område. Trots att han verkligen inte är någon principiell anhängare av statlig företagsamhet, tyckte han uppenbarligen att den dåvarande borgerliga regeringens beslut att sälja ut V & S till franska Pernod Ricard var korkat, så han avgick från sin post – och han fick ju rätt: Pernod Ricard var egentligen bara intresserat av att ta över guldägget Absolut Vodka.

Mot den här bakgrunden var hans häftiga utfall mot vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kanske inte riktigt konsekvent. De här båda angrep honom nämligen, när han, nu som VD för Cloetta, beslöt att lägga ner Ahlgrens (bilar, Läkerol med mera) anrika godisfabrik i Gävle.

Sådan är kapitalismen.

Mot bakgrund av det här kändes det helt fel att en av de låtar han spelade var ”Staten och kapitalet” med Blå Tåget.

Då låg ABBAs ”The Winner Takes It All” närmare den anda som besjälar honom.

Mycket av det han spelade – punk, hårdrock med mera – låg också musikaliskt en bit från det jag gillar.

Sommar i P1 med Terese Christiansson

Sedan Expressen slutade publicera serier, har jag köpt och läst tidningen bara sporadiskt. Således är jag inte bekant heller med tidningens utlandskorrar, bland dem den numera frilansande Terese Christiansson som bland annat har rapporterat – har jag nu hört och läst mig till på nätet – från Afghanistan, Pakistan, de kurdiska och talibanbesatta områdena i Irak och Syrien, den inneslutna Gazaremsan och Nigeria.

Hennes berättelse i dagens Sommar är så fylld av våld, övergrepp och lemlästning, inte minst mot/av barn, att hennes berättelse inte riktigt går ihop med programmets gamla devis ”lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”. Därmed inte sagt att det inte borde ha sänts i just den här serien.

Ändå tycker jag, att hennes berättelse, trots alla hemskheter och upprörande detaljer, inte griper tag i just mig förrän hon mot slutet berättar historien om den lilla, numera föräldralösa flickan som en sen kväll frågar, om hon får sova hos Terese och om hur de sedan delar bädd. Kanske har det här att göra med att jag själv som barn har upplevt ett krig – sett flygstrid utkämpas på himlen, mött två främmande arméers soldater i min hemby, i ett skyddsrum i Helsinki skakats av bomkrevader. Fast kanske måste man, när man i radio berättar om en flicka, som i en krevad, förorsakad av en landmina, förlorar hela sitt ansikte, göra historien uthärdlig genom att berätta på ett återhållet sätt.

En mycket stor del av musiken – låtar med/av Peter Gabriel, Alicia Keys, Mark Knopfler och Emmylou Harris, Midnight Oil, Maria Kalaniemi, PJ Harvey, Cornelis Vreeswijk, Velvet Underground, Canned Heat – var sådant som jag själv lyssnar på, men jag var så starkt upptagen av det talade innehållet, att låtarna inte riktigt lyckades fånga mitt intresse.

Sommar i P1 med Kalle Moraeus

Dagens Sommar-värd, Kalle Moraeus, är som musiker känd bland annat genom Orsa spelmän och Benny Anderssons orkester, men han har sannolikt blivit ännu mer känd genom sitt programledarskap för ”Så ska det låta” i TV. Och eftersom han har en bakgrund också i Filharmonikerna, kan man gott säga, att han har stor bredd.

Det sista syftar alltså inte på hans kroppsomfång, som han också har kämpat med, vilket han berättade lite om i sitt sommarprogram.

Det senare blev personligt på det sätt det är tänkt att vara, och följaktligen berättade han också om sin dragning till Lisa Miskovsky – båda är nyskilda kan jag berätta, även om Moraeus inte gick in på det i detalj. Jag har själv Miskovsky i mina skivhyllor och förstår, åtminstone om jag ser till hennes talanger som sångerska, hans fäbless för henne. Ni övriga kunde ju själva bedöma – Kalle Moraeus spelade ”Lady Stardust” med Lisa Miskovsky.

Moraeus berättade lite om katten där hemma, men det mesta handlade om hur han via familjen i mycket unga år kom att lyssna på många olika slags musik, vilket ledde honom till att för alltför unga klasskamrater spela Frank Zappa. Som kompensation spelade han i dag tjejkompisarnas från då favoritlåt ”Seasons In the Sun”. Den låt som för evigt fick honom att dras till folkmusikinfluerad rock var ”Barkbrödslåten” med Kebnekaise.

Men han gav också exempel på den musikaliska tradition som levde i familjen, spelade ”Polka efter Sven Graf” med brorsorna Pererik och Olle Moraeus plus kusinen Anders Jakobsson. Och så korsade han det här med ett av det tidiga 70-talets proggband, Grus i dojjan, som ogenerat blandade högt och lågt. I dag fick vi höra dem i ”Kaffe utan grädde”. Dalaanknytning, till och med dubbel sådan, hade däremot Peter Carlsson med Dan Anderssons ”Helgdagskväll i timmerkojan”.

Ytterligare låtar vore värda att nämnas, men jag nöjer mig med två: Dels den inledande, ”Farwell Blues” i en inspelning med Bengt Hallberg, Arne Domnérus, Rune Gustafsson och Georg Riedel. Dels den avslutande ”Sommarpsalm” (”En vänlig grönskas rika dräkt”) med The Real Group. Inte för att de fyra förstnämnda en gång i världen valturnerade med Olof Palme utan för att de här var så förbannat bra. Men för att fortsätta på det personliga spåret: Peder Karlsson var, när den här aktuella skivan spelades in med Eric Ericson (som jag har träffat vid OD-arrangemang), medlem av The Real Group. Jag träffade för övrigt Peder nyligen, när han tillsammans med ett gäng andra var hemma hos oss för att intervjua min hustru, den före detta miljöministern.

Sommar i P1 med Heléne Andersson

Heléne Andersson, med den ovanliga yrkeskombinationen konstnär och polis, gjorde dagens Sommar-program. Det blev, trots frånvaron av formell elegans och mycket överraskande musikval, ett genomsympatiskt och mycket hörvärt program. Bara att få höra en pensionerad polis berätta om en scenföreställning hon gjorde om romernas utsatta situation och sen spela Gypsy Brothers!

Men det här var heller ingen dussinpolis – varje Första Maj bad hon om tjänstledighet för att kunna delta i Första Maj-tåget, där hon var fanbärare.

Men hon gjorde inget stort nummer av sitt långa socialdemokratiska engagemang, som inte började i Stockholm där hon så småningom hamnade – fick jobb som keramiker på KFs Gustavsberg med Stig Lindberg som drivande kraft. Hon kom från ett socialdemokratiskt hem och arbetarmiljö i Karlskrona, där pappan var fackligt aktiv.

Sina kunskaper om konst fick hon senare användning för också som anställd hos Polisen, där hon bland annat utredde konstförfalskningar.

Fast allra bäst i det här programmet tyckte jag om den osentimentala men av saknad vibrerande skildringen av ett nu tyvärr svunnet Arbetarsverige.

Musikvalet i programmet kunde tyckas förutsägbart, sådant som The Beatles’ ”When I’m Sixty-Four” till maken, men alltsammans, till och med ”Baby Elephant Walk”, hade ett tydligt samband med det hon pratade om, och mycket av det här, som Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, Olle Adolphsons ”Trubbel”, Paul Robesons ”Ol’ Man River” och Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”, är oavsett sammanhang mycket bra musik.

Jag uppskattade också, att flera av de låtar hon spelade, Karl Gerhards ”En doft ifrån den fina världen”, Totta Näslunds och Tältprojektets ”Vi äro tusenden”, Jerry Williams’ John Lennon-klassiker ”Working Class Hero” och Tomas Ledins ”Min farfar gick i tåget”, vette åt vänster, den riktiga gammaldags socialdemokratiska vänstern.

Sommar i P1 med Siavosh Derakhti

Siavosh Derakhti är en intressant person med ett livsöde värt att ta del av. Ändå tror jag inte att hans Sommar-program i dag kommer att räknas till den här säsongens höjdpunkter.

Det senare är märkligt mot bakgrund av det han hade att berätta, till exempel om sitt möte med USAs president Barack Obama, och om det engagemang som ledde till att han grundade Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Kontrasten är slående när han ibland blir djupt personlig, visar kärlek till en lärare som inte accepterade hans onödigt dåliga skolresultat och i stället stöttade, pushade och ibland hutade åt honom när det behövdes. Utländsk – i Siavosh Derakhtis fall iransk – bakgrund måste ju ingalunda leda till usla skolresultat, i alla fall inte om man i likhet med Derakhti i grunden är begåvad.

Men hans kamp för invandrare, judar och romer är utan tvekan djupt sympatisk, även om jag finner honom ideologiskt naiv.

Sen tror jag att han genom sitt musikval i Sommar stötte bort en del äldre pursvenska lyssnare, som skulle ha farit väl av att lyssna på honom. Missförstå mig inte – trots mina nu 78 år har jag för egen del inga problem med att lyssna på 2Pac och de andra han spelade, men det finns många fler vars hjärtan man aldrig rör vid, om man bara spelar den här sortens musik.

Sommar i P1 med David Batra

Jag känner förstås till David Batra som ståuppkomiker, vet också att han är gift med moderatledaren Anna Kinberg Batra.

Om någon väntade sig, att han i sitt Sommar-program i P1 i dag skulle uttrycka politiska åsikter, gjorde Batra honom eller henne besviken.

Däremot överraskade Batra med att använda sin programtid till något oväntat: bekände att han som skolpojke hade varit mobbare, sökte i slutet av programmet till och med upp mobboffret Mikael för att be honom om ursäkt. Och han var dess förinnan ganska detaljerad om sina och kamraters försyndelser, sådant som hur Mikaels mössa spolades ner i en skoltoalett.

Dess bättre visade det sig, att Mikael själv, när han började i gymnasiet, hade tagit fast tag om sitt liv, vilket ledde till att han så småningom blev framgångsrik uppfinnare.

Pratet om det här blandade Batra med att spela till exempel Imperiet, Håkan Hellström, Veronica Maggio, First Aid Kit, Kent, Peter Lemarc och Eminem.

Sommar i P1 med Lena Olin

Årets Sommar-serie i P1 började med ett mycket hörvärt program med Lena Olin som sommarvärd.

Det blev ett djärvt och intressant sommarprogram, eftersom den så framgångsrika skådespelerskan berättade en så mörk historia om sitt eget liv.

Hon är dotter till den mångbegåvade Stig Olin, känd både som skådespelare och som schlagermakare (”En gång jag seglar i hamn”, ”På söndag”), senare svårt drabbad av sjukdom. Också hennes äldste bror Mats Olin, han som sjöng in pappans ”Jag tror på sommaren”, drabbades av sjukdom, och den yngre brodern Pelle, som var hennes bäste vän och kompis av alla, dog vid tio års ålder.

Lena Olin berättade också att Mats under tidigt sextiotal öppet visade att han var homosexuell, hur hon själv drabbades av både självsvält och viktproblem, hur hon försökte lösa sin egen livsångest genom att överväga att bli katolik men hur Ludvig Jönsson, sannolikt med uppbackning av Ingmar Bergman, fick henne på andra tankar, om en misslyckad ungdomsrelation med en annan skådespelare som hon inte nämnde vid namn (men det var Örjan Ramberg) och annat sådant.

Lite dunkelt förblev det, trots att hon nämnde både Bergman och Bo Widerberg, hur hon – trots allt detta – slog igenom både på scen och i film, det senare även internationellt.

1990 bjöd Lasse Hallström henne på en ganska våt middag, och strax därefter blev de ett par. Bestående. Varför försökte hon inte reda ut, men man förstod att det var det bästa som hade hänt henne.

Jag kan inte säga, att jag efter det här mycket personliga sommarprogrammet tycker mig förstå allt hos Lena Olin, men jag förstår hennes fäbless för torra kubb från Konsum.

Musikaliskt överraskade hon mig genom att spela artister som Justin Timberlake, Timbuktu, Eminem och andra i liknande stil. Och så förekom ett par melodier med filmanknytning, signerade Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart.