Ante Grundström från Ammarnäs

Jag fick just hem midsommarnumret 1945 (nummer 26) av Folket i Bild. Bland artiklarna fanns en av Ernst Manker, ”En nybyggare i fjällen”. Det är en intressant artikel om nybyggarlivet och dess vedermödor. Bland annat innehåller den en bild av en potatisbacke, terasserad ungefär som ett vinberg vid Rhen.

Nybyggaren heter Ante Grundström och sägs vara halvlapp samt dotterson till den lapske prästen Fjellner. Hans hem finns i Ammarnäs.

Namnet Grundström är ju inte så ovanligt, och man kan ju inte av detta efternamn dra slutsatsen att Ante måste ha varit en släkting till Helmer Grundström, som både jag och andra har ägnat mycket intresse här på bloggen. Men så erinrar jag mig, att jag i Aktuellt i politiken (s) publicerade en dikt av Helmer, ”Lilljänta från Ammarnäs”, så några kontakter åt Ammarnäs till måste väl Helmer rimligen ha haft.

Vet någon av dem bland mina västerbottniska och ångermanländska vänner som är hemma på Helmer Grundström, hans släkt och geografi något mer om det här?

Lyrikvännen om Rut Hillarp

Ett nytt tjockt nummer av Lyrikvännen, nummer 4 2008, har anlänt, och jag sträckläser de 150 sidorna, fångad framför allt av numrets tema, den svenska fyrtiotalspoeten Rut Hillarp (1911-2003).

Rut Hillarp har jag aldrig själv läst extensivt men förstås hittat dikter av i antologier. Av allt att döma borde jag ha läst mycket mera – hon är allt mer erkänd som en like till de stora manliga fyrtiotalslyrikerna, vars poesi jag är väl förtrogen med: Werner Aspenström, Erik Lindegren, Karl Vennberg och andra.

Ett smakprov hämtat ur Rut Hillarps diktsamling ”Solens brunn” (1945):

Min älskare sover

Min älskare sover i den vilda stormen
och varje natt väntar jag honom fjättrad vid klippan
Järnkedjorna lyfter upp mina bröst
mot hans svidande kyssar
och med gyllene blixtar
genomstinger han min kropp
En gång såg jag hans ögon
Deras törst var omättlig

Om dagen sköljer böljorna mina fötter
för att utplåna minnet av hans splittrade rustning
Men ingenting kan stilla ömhetens blödande sår
och begärets brinnande guld
i mitt sköte

Och den som ville befria mig
skulle jag skratta åt.

Den här dikten har jag närmast hämtat från Jenny Björklunds essä i Lyrikvännen, ”Kvinnofrid fjättrad vid klippan”; Björklund jämför den där med Edit Södergrans ”Dagen svalnar” med de berömda raderna ”Du sökte en blomma” et cetera och finner att Hillarp på 1940-talet kallt konstaterade, att ojämlikhet – kvinnans underkastelse – var förutsättningen för kärlekens förverkligande.

Det hindrade inte Rut Hillarp från att leva ut sin egen sexualitet. Birgitta Holm tecknar, med hjälp av Hillarps dagböcker från en vistelse i Quartier Latin i Paris sommaren 1949, bilden av en kvinna, vars expansiva erfarenheter på området knappast hade accepterats av den miljö där hon vanligtvis vistades: hon var läroverkslärare.

Kanske klarade hon sig på grund av att hon var en erkänt skicklig och av eleverna omtyckt lärare. (Om detta har min hustru, som på 1950-talet gick i Statens normalskola i Stockholm och hade Hillarp som lärare, vittnat. Och det finns fler vittnesbörd i det aktuella numret av Lyrikvännen.)

Dock, Rut Hillarp vågade bryta mot konventionerna. Hemma hos sig gjorde hon tillsammans med regissören Mihail Livada experimentella och erotiskt utmanande filmer, där hon själv spelade med. Även här rekonstruerar Birgitta Holm filmarbetet och det som på det privata planet hände runt omkring genom att citera Hillarps dagböcker från 1950.

I dagbokscitaten, från Paris så väl som från filminspelningarna i Stockholm, skymtar en rad namn, stora i den tidens kulturliv och senare i flera fall kulturikoner förbi: Gösta Oswald, Peter Weiss, Vilgot Sjöman, Karl Vennberg, Olov Jonason, Sivar Arnér. Rut Hillarp var deras like.

Poesi, prosa, film – Rut Hillarp var dessutom, vilket jag inte visste, en intressant fotokonstnär. Jag förstår det, när jag läser Linda Fagerströms artikel i Lyrikvännen om Hillarps fotokonst. Artikeln innehåller också illustrationer.

Sist ska jag försöka leda mina läsare vidare till ett par böcker av Rut Hillarp, som jag själv inte äger eller har läst men säkert kommer att skaffa:

”Nattens språk” innehåller ett urval ur Rut Hillarps samtliga diktsamlingar, gjort av Lasse Söderberg, som också har skrivit ett efterord. Volymen innehåller även exempel på Hillarps bildkonst. Gå in på ellerströms hemsida för vidare koll! Boken kostar 120 kronor.

Och så finns Rut Hillarps erotiska, för sin tid (1954) mycket djärva roman ”Sindhia” åter tillgänglig genom förlaget Podium. Skicka ett mejl till order@forlagssystem.se med rubriken ”LV-Sindhia 9789189196209″, antal exemplar samt namn och adress senast 1 oktober 2008, så får du köpa den för 90 kronor inklusive moms (mot ordinarie pris 116 kronor) – porto tillkommer.

Att prenumerera på den förträffliga tidskriften Lyrikvännen kostar 300 kronor, 250 kronor om man är under 25 år, 500 kronor för institutioner. För det får man sex nummer samt varje ny bok ur Lilla lyrikserien direkt hem i brevlådan. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

Sommar med Lena Andersson

Så har årets serie av sommarprogram i P1 kommit i gång. Jag lyssnade med ett halvt öra på Fredrik Lindström; att det bara blev ett halvt beror på att jag misstror honom på grund av hans språkliberalism.

Men i dag satt Birgitta och jag som klistrade vid radioapparaten. Den som, fullt ut, fångade vår uppmärksamhet var författaren och kritikern Lena Andersson.

Lena Andersson väckte ju våldsam uppmärksam med sitt sommarprogram 2005, det där hon utifrån sin ateistiska och rationalistiska syn granskade Bibeln och Jesus. (Hon är förresten styrelseledamot i förbundet Humanisterna.) Inget sommarprogram lär någonsin ha väckt så många reaktioner, många ursinniga men de flesta faktiskt positiva. Hon radionämndsanmäldes också.

Årets sommarprogram innehöll knappast något, som på motsvarande sätt kunde tänkas sätta känslorna i svallning. Möjligen då att hon spelade Sovjethymnen – men det gjorde hon ju i ett idrottsligt, inte politiskt sammanhang. Och eftersom jag länge läste henne som kolumnist i socialdemokratiska partiets idétidskrift Tiden och jag aldrig har sett några kommunistiska böjelser hos henne, tror jag, att de som eventuellt upprördes av detta är ute i ogjort väder. För övrigt är hon litteratur- och radiokritiker i Svenska Dagbladet.

En sommarpratare ska, för att fånga åtminstone min uppmärksamhet, ha ett intressant ämne eller en intresseväckande röd tråd samt spela bra musik, gärna alltihop. Det var åtskilligt i Lena Anderssons musikval som jag gillade – M A Numminen förekom till exempel två gånger – men i det här fallet var det ändå främst pratet som var det mest intressanta. Jag skriver ”prat” eftersom vi talar om sommarpratande, men pratigt var det verkligen inte! Hon borrade envetet och träffsäkert i frågor som alla vi som skriver måste ställa oss.

Andra, som inte bryr sig om sådant, fann kanske hennes sommarprogram för allvarligt och tråkigt. Men för egen del tyckte jag mycket om det här programmet!

För undvikande av missförstånd: Jag har skymtat Lena Andersson i något partisammanhang, men jag känner henne inte; jag tror inte ens vi någonsin har talat med varann. Så min uppskattning av hennes sommarprogram har inget med vänskapskorruption att göra.

Melodikrysset nr 22 2008

Dagens Melodikrysset löste jag under viss stress – jag skulle bli upphämtad av kompisar för vidare frakt per bil till ett dubbelt 60-årsfirande. Jag hann lösa krysset men hade inte en chans att skriva in resultatet på bloggen. Sen har dan gått åt till bilfärd till och från festen, till själva kalaset och sist till en bussresa från Uppsala till Öregrund. Men nu sitter jag vid datorn med sol fortfarande skinande genom det blommande grenverket på äppelträdet utanför fönstret.

Svårast i dag tyckte jag det var att klara vem som sjöng Jules Sylvains klassiska ”Det kommer en vår”. Det var en man som till efternamnet är ett slags namne till mig: Mattias Enn.

Jules Sylvain fanns förresten med också i en annan fråga. Det är han som har skrivit musiken till Karl Gerhard-kupletten ”Ett bedårande barn av sin tid”. Läs gärna min artikel ”Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla” ovan under Kulturspegeln, Musik!

Evert Taube förekom likaså två gånger.

Dels fick vi höra hans ”Oxdragarsång”, där han sjunger om ”oxar tio”.

Dels skrev han musiken till ”Vackert så”, där texten är av Elias Sehlstedt. Sjöng gjorde sonen Sven Bertil Taube och Håkan Hellström; insjungningen finns på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

Hello there, music lovers! Som ni kanske anar hörde jag till dem som njöt av att lyssna på Leif Andersons jazzprogram ”Smoke Rings”, vars signaturmelodi här spelades av Duke Ellington med orkester. Svaret på tredje delen av trippelfrågan, vilket ämne man får i sig om man gör rökringar, är förstås nikotin.

Ett trevligt inslag från fordomdags var även Sven Paddocks och Dick Frymans schlager ”I en grönmålad båt”.

Jag måste bekänna att Linda Bengtzing inte hör till mina favoritet, men jag ska också gärna erkänna att hennes melodifestivalbidrag 2008 – ”(Se mig! Hör mig! Rör mig!) Hur svårt kan de va?” – hade schlagertycke.

Då gillar jag Nanne Grönwall bättre, och då verkligen inte bara för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress. Vilken kraft hon hade, när hon sjöng ”Jag måste kyssa dig”!

Inte heller tycker jag att Elton John, här med ”Crocodile Rock”, är pjåkig.

Veckans TV-fråga var knuten till succéprogrammet ”Nöjesmassakern”. Där medverkade Åke Cato och Gösta Engström med massakrer på program av typen ”Trafikmagasinet”: deras version kallades för ”Rattmuffen”.

Sist tar vi veckans två (eller egentligen tre) barnanknutna frågor.

Veckans melodikryss avslutades nämligen med en tvådelad fråga. Djuret ur Walt Disneys version av ”Djungelboken” var gam. Och skådespelaren som medverkade i ”Bamse” var Olof Thunberg.

Personligen är jag dock ännu mer förtjust i Tom Paxtons ”Goin’ to the Zoo”, som vi här hörde i en finsk version med Elina Salo. Jag har massor med skivor med Tom i skivhyllorna, och hans ”What Did You Learn In School Today?” översatte jag själv till svenska för min sångbok ”Upp till kamp. Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – den svenska versionen heter ”Vad har du lärt dig i skolan i dag?”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, meller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En hälsning från Larserik Eriksson

Med posten fick jag en bok, som också innehöll en hälsning från författaren:

”Hej Enn

Jag ser i din blogg att du läser sagor för barnbarnen. Boken om Oskar är några år men kan fortfarande roa?

Ha det bra bland blommor och barnbarn.

Hälsningar

Larserik”

Avsändaren är Larserik Eriksson och boken, skriven och illustrerad av honom, heter ”Hus är gott, sa Oskar”.

Den upplaga Larserik skickade är En bok för alla-utgåvan från 1989. Men jag har också tillgång till originalutgåvan från 1970, utgiven av Rabén & Sjögren. Jag gav den 1972 till min dotter Kerstin, som älskade den högt och rent. Länge förvardes den på vinden här i Öregrund, men den är nedtagen igen – av Kerstin, som nu vill ha den tillgänglig för hennes Viggo och Klara, när de är på besök hos morfar och mormor.

Så tack för boken, Larserik! Men din Oskar är långt ifrån bortglömd här hos oss, når också en ny generation förtjusta ungar.

Larserik Eriksson är en mångsidigt begåvad person, barnboksförfattare och -illustratör, serieskapare, politisk cartoonist med mera.

När jag lärde känna honom, var han aktiv i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), och eftersom han var en lysande tecknare, var det helt naturligt att låta honom (och många andra uddiga tecknare) medverka på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Några exempel: I nummer 10 1983 förklarade en man i plommonstop: – Solidariteten måste göras avdragsgill om den ska bli lönsam. I nummer 16 1983 hade han en teckning av Ola Ullsten med en sprucken ballong, på vilken man kan se texten ”Liberalism”. I nummer 20 1983 hade han en karikatyr av Thorbjörn Fälldin, som fick säga: – Att sitta på långbänken och dagtinga – de är att regera de!!

Och på min recensionsavdelning Spegeln fick han i nummer 17 1983 kommentera radions ”Ring så spelar vi”: – Jo, Tellemar om han inte har Stravinskys divertimento ”Le baiser de la fée” så får jag väl ta ”Hammarforsens brus”. En annan teckning på samma avdelning men i nummer 16 1983 föreställde en konstnär: – Om man kunde rama in verkligheten skulle den nog vara omöjlig att sälja!!

I julnumret 1978 av Aktuellt i politiken (s) – nummer 21 – medverkade han med text och bild som upphovsman till det årets julsaga, ”Vad gör tomten om sommaren?”.

Jag ska nedan närmare presentera hans ”Hus är gott, sa Oskar”, men Larserik Eriksson gjorde långt fler barnböcker, värda beröm. Om hans ”Historien om den vita älgen Knut” (Rabén & Sjögrens Klumpe Dumpe-serie) skrev jag i julnumret 1979 av Aktuellt i politiken (s), att den ”är kort och gott fantastisk”.

Men alltså till ”Hus är gott, sa Oskar”:

Som så många andra små killar vägrar Oskar att äta. Men han är ovanlig i så måtto att han nobbar glass, tårta, köttbullar, prinskorv och bullar, sådant som de flesta andra barn slukar med förtjusning.

Hans mamma framhärdar ändå i att gå till affären och handla, och när hon kommer ut, finner hon, att Oskar, som hon har lämnat kvar i barnvagnen, under tiden har satt i sig en stor del av knuten; han sitter där och gnager på en tegelsten. Oskar äter hus!

Mamma och pappa blir förstås oroliga och tar honom till doktorn, som konstaterar: – Ett högst ovanligt fall. Men du tar ju tydligen ingen skada av denna konstiga mat!

Så Oskar får fortsätta med sin udda diet. Hans mamma lagar sålunda ungsvärmda tegelstenar med cementsås åt sin Oskar. Och när andra barn går till godisaffären, går Oskar till järnaffären och köper en strut blandade skruvar, som han mumsar i sig.

Allt det här leder honom tidigt in på en lukrativ yrkeskarriär: AB Riv & Bygg anställer honom för att – ja gissa vad! Dessutom får han bra betalt.

För pengarna köper Oskar ett hus till sin mamma och pappa.

Denna happy end förses dock med en typisk larserikerikssonsk knorr:

”Vårt hus är nog gott”, tänker Oskar ibland, ”men jag tror aldrig att jag kommer att äta upp det!”

Avslutningsvis: inte bara texten i den här boken är originell – även bilderna är drastiskt illustrerande.

Varför då?

Här i huset står P1 på hela dagen. Medan jag läser våra tre morgontidningar, lyssnar jag med ett halvt öra, ibland mer uppmärksamt, på ”Ring P1”. Där får man höra en skön samling av gnällspikar, rättshaverister och innehavare av käpphästar – och så en och annan alldeles normal mänsklig reaktion.

En av programledarena är Täppas Fogelberg. Många förargar sig på hans sätt att leda programmet: han jamsar inte med, gör provokativa kommentarer och sätter ibland etiketter av det slag jag gör ovan på dem han talar med.

Ibland är han obetalbart rolig. Som i dag.

En religiös man från Kalix ringer och säger att både israelerna och araberna borde sluta att använda vapen.

Täppas:

– Varför då?

Melodikrysset nr 21 2008

Veckans melodikryss var, som Eldeman sa, svårt. Ett svar, på V 7 + L 13, har jag inte riktigt lyckats klara. Kompositörens namn måste vara Ted, och eftersom det var Anders Berglund som spelade, bör det röra sig om Ted Gärdestad. Men jag kände inte igen melodin. Det finns ett par låttitlar med Ted som upphovsman, som passar in på ledtråden att det var titelns tredje ord som skulle passa in: ”Snurra du min värld” och ”Kom i min fantasi”, så jag gissar, att svaret ska vara min. Men det är alltså en gissning.

Låten som Framåt Fredag-gänget hade gjort om till att handla om allergi, handlade rimligen i originalversion om ett finger. Det här var ingen melodi som hade fastnat i mitt musikminne, men Lotta Engberg, som parodierades, har väl gjort en låt som heter ”Ringen på mitt finger”?

Filmatiseringen av Jan Guillous ”Arn” har jag inte sett och tänker inte se heller. Inte ens för att få höra ledmotivet ”Snö” med Laleh, detta trots att jag gillar henne mycket bättre än Guillou.

I dag var det helt klart att jag hade lättast med den äldre musiken.

Olle Bergmans ”Sjung och le” (1955) minns jag från min tonårstid.

Hoagy Carmichaels ”Star Dust” känner folk i min ålder också igen.

”Amazing Grace” har jag själv i flera bra inspelningar – dock har jag den inte med Helmut Lotti; honom har jag över huvud taget inte på skiva.

Också ”Proud Mary” har jag på skiva, dock inte med Ike och Tina Turner, fast det här var en riktigt bra version.

”Månstrålar klara” (Tantis serenad) vill jag minnas att jag har hört med Bertil Boo.

Vi hörde vidare finalen ur operetten ”Geishan”, mer känd under namnet ”Tehuset Augustimånen” – det är där handlingen utspelar sig.

Till mina gamla favoriter hör Svante Thursesson, som jag också har hört live. Inte heller Lisa Nilsson, som han sjunger duett med i ”Solen i maj”, är fy skam.

Och som jag tidigare har skrivit, gillar jag också Eva Dahlgren, som vi här hörde göra sin ”Om jag skriver en sång” i Melodifestivalen 1979.

Så sent som i 2006 års melodifestival kunde vi höra Rednex i den medryckande låten ”Mama Take Me Home”.

* * *

Som många andra såg jag finalen i Eurovision Song Contest i går kväll – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss. Jag har sett semifinalerna också, och nu har jag alltså tre gånger fått höra vinnarlåten från Ryssland – men det märkliga är att jag inte minns ett spår av den. Det svenska bidraget med Charlotte Perrelli, som jag i och för sig heller inte höll tummarna för (jag hittade över huvud taget inget att hålla tummarna för), hade åtminstone en refräng som fäste sig i minnet. Jag konstaterade än en gång, att jag inte har den blekaste aning om varför folk röstar på det ena och inte på det andra i det här spektaklet, där normen nu är att man ska sjunga på engelska och göra en scenshow med mer utanverk än musik. Heder åt bidrag som Kroatiens, som åtminstone avvek något från den alltför lika mängden!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Censurerad på s-bloggar? Nej, så illa var det inte!

Tidigare i dag skrev jag så här:

Efter turerna kring Melodikrysset har jag lite närmare börjat kolla vad s-bloggar gör med mina inlägg.

Mitt senaste inlägg före det här har, trots automatisk ping, inte synts till där. Varför vet jag inte men jag kan gissa: det innehöll könsord redan i rubriken.

Inlägget handlade om senaste numret av Lyrikvännen, en tidskrift som jag har prenumererat på och läst allt sedan den startades av hädangångna Folket i Bilds förlag på 1950-talet. Numret handlar om erotisk poesi, och jag citerade något av detta.

Det är uppenbarligen mer än de ansvariga för s-bloggar tål. Deras prydhet förbjuder dem (och därmed mig) att publicera dikter av till exempel den avlidne akademiledamoten Lars Forssell och den ofta i nobelprissammanhang nämnde Tomas Tranströmer.

Ett så sippt sällskap som s-bloggar hör jag nog ändå inte hemma i, även om jag alldeles nyss återvände dit.

Får jag inte omgående en mycket bra förklaring, lämnar jag den här portalen igen, den här gången för gott.

* * *

Det här visade sig vara en förhastad slutsats.

Från s-bloggar fick jag ett svar, som bland annat innehöll följande:

”Servern har i detta fall inte hittat ditt RSS-flöde. Vad detta beror på är svårt att säga men det kan exempelvis bero på att det tillfälligt varit någon typ av belastning på den server som din blogg körs på vilket gjort att RSS-flödet tillfälligt inte kunde laddas ner.”

Slutsatsen blir att jag var överdrivet misstänksam mot s-bloggar, vilket väl kan förklaras av mina mellanhavanden med dem på sista tiden.

Men rätt ska vara rätt: Jag ber s-bloggar om ursäkt för att jag har dragit en förhastad slutsats.

Melodikrysset nr 18 2008

Eldeman presenterade i dag ett melodikryss med hygglig bredd – en bredd som ibland brukar ställa till besvär för en del av krysslösarna. Själv klarade jag alltihop, på några punkter dock efter lite funderande.

Längst från min privata musiksmak låg kanske ”Don’t Get Me Wrong” med sjuttiotalsgruppen Pretenders. Med Eldemans lilla ledtråd bör det dock inte ha varit allt för svårt att komma på gruppnamnet.

Jag kan ju heller inte påstå att ”En gång för alla” från Melodifestivalen 2004 hör till det jag brukar höra på. Men Nina och Kim kom jag faktiskt ihåg från deras framträdande där.

Inte heller Eskobar brukar jag lyssna på. Men eftersom årets melodifestival ligger så nära i tiden, minns jag fortfarande dem och ”Hallelujah New World”. Men det går nog över.

Då ligger, för att vända på perspektivet, Sting mitt hjärta närmare. Här sjöng han ”Love Is the Seventh Way”.

Céline Dion med temat ur ”Titanic” (som jag fortfarande inte har sett), ”My Heart Will Go On”, har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Men här hade Eldeman varierat sig lite: Han ville veta om vi visste, att hon kommer från Kanada.

Från filmens värld kan vi gå över till TVns.

Vi hörde musik ur Staffan Westerbergs berömda (och av många orättfärdigt förtalade) 70-talsserie för barn, ”Vilse i pannkakan”.

Själv hade jag då till att börja med betydligt svårare att komma i håg, att H C Lumbyes ”Jernbanegalop” (fyndigt nog!) spelas som bakgrundsmusik till resorna i Ingvar Oldsbergs ”På spåret”. Eftersom hustrun och jag ser alla avsnitt vi kan av det här trevliga programmet, borde jag ha klarat det bums – men jag har ju gång på gång tvingats konstatera, att jag sällan lägger musiken i TV-serier på minnet.

Dagens två musikaler har jag själv inte sett – men de är för den skull inte obekanta för mig.

Visst har jag, som väl de flesta melodikrysslösare, många gånger hört Jan Malmsjö sjunga ”Vår bästa tid är nu”; för egen del har jag den till och med på skiva med honom. Han sjöng den i den svenska versionen av ”La Cage Aux Folles” (Harvey Fierstein efter Jean Poiret, Jerry Herman), som gick upp på Malmö stadsteater 1985.

Richard Rodgers och Oscar Hammerstein gjorde den också filmade ”The King and I”, ur vilken vi här hörde ”Hello Young Lovers Whoever You Are” med Frank Sinatra. På svenska kallas den här musikalen ”Kungen och jag”.

Jo, som Eldeman påpekade, har det faktiskt funnits sångare som har varit ännu större än Frank Sinatra. Den han syftade på var Bing Crosby, här med ”Please”.

Mycket stora var också Andrews Sisters på sin tid. Till det de blev älskade för hörde ”Rhum and Coca Cola”, som här skulle ge rom. Men för att göra frågan svårare spelade Eldeman en Cornelis-text till den melodin; följaktligen hörde vi i stället Östen Warnerbring sjunga ”dricka hembränt och varm choklad / och sen kan du jojka bra”.

Mer traditionell var då Evert Taubes ”Albertina”, som vi sjöng mycket under min folkskoletid. Den börjar ”Där byggdes ett skepp uti Norden”, vilket gav svaret på Eldemans fråga om var tillverkningen ägde rum.

Sen har vi bara en fråga kvar, där svaret, något ur växtriket, också levererades av Evert Taube: ”Min älskling, du är som en ros”. Den är så fin, så jag tar hela texten:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube (efter Robert Burns, ”A Red, Red Rose”)

Musik: Evert Taube

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

* * *

Letar du efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Min frånvaro på s-bloggar väcker debatt

För ett tag sen publicerade jag, i anslutning till en melodikrysslösning, följande:

”Det är inte lätt att vara alla till lags – om man nu över huvud taget vill det. (Det vill inte jag.)

Jag har, som ni väl har sett, fått på huvudet av en läsare, som ogillar att jag någon gång då och då också uttrycker en och annan politisk åsikt, när jag kåserar om mitt melodikrysslösande. Men ingen tvingar ju någon att läsa just min blogg. Dessutom går det att lämna kommentarer, där man ger uttryck för andra åsikter än mina.

Det lustiga är att jag samtidigt fick mejl från den som ansvarar för nätverket s-bloggar. Han är störd över att jag pingar in (publicerar) mina texter i opolitiska ämnen på www.s-bloggar.se. Framför allt gäller det kåserierna om Melodikrysset, som är så populära att de åker upp i listan “Mest lästa inlägg” (och därmed blockerar för mer politiska men mycket mindre lästa inlägg av andra skribenter, som också pingar till s-bloggar).

Jag är med i listan över s-bloggare för att jag är en sådan men också för att andra socialdemokrater, både gamla bekanta från fordom och nytillkomna, den vägen ska hitta min blogg, inte för att jag för ut någon centralt utsänd propaganda; mina läsare vet, att jag för fram mina egna åsikter. Att jag började pinga där berodde på att jag uppmanades att göra detta.

Men jag kan mycket väl avstå från att synas på s-bloggars “Mest lästa inlägg”, så jag meddelade redaktionen, att de, om jag måste börja selektera inläggen, då lika gärna kunde plocka bort mig därifrån. Så ni partivänner till mig, som inte hittar mig där längre, ska inte dra slutsatsen att jag numera har tappat alla mina många läsare.

Jag har nämligen nått min mycket stora dagliga läsekrets utan att annars någonsin pinga (alltså med en kort tids undantag för s-bloggar). Och den gamle chefredaktören i mig säger mig, att en av förklaringarna till att jag når så många läsare just är, att min blogg inte kan kategoriseras som bara en politisk blogg. Min blogg speglar – i likhet med den tidning jag en gång i världen var framgångsrik chefredaktör för – mycket mer än politik, sådant som både sossar och andra också är intresserade av: teater, resor, skönlitteratur (prosa så väl som lyrik), media, serier, mat och dryck, film, konst, deckare, barnkultur och vad det kan vara, inte minst då musik av alla de slag (inklusive Melodikrysset). Och jag konstaterar åter igen, att personliga kåserier om mitt och hustruns och barnbarnens liv verkar ha ett oförändrat högt läsvärde – när jag var chefredaktör för partiorganet (s) Aktuellt i politiken, ett socialdemokratiskt familjemagasin mycket olikt dagens nyhetsmagasin med samma namn och med många gånger så hög upplaga som dagens namne, var mitt personligt hållna ledarsideskåseri ’Det händer’ – en blogg före bloggarnas tid, hävdar min dotter – den i särklass mest lästa avdelningen i tidningen.”

Det visade sig sen att man själv måste ta bort det automatiska pingandet – min webmaster Bo Strömberg visste att det var så och gjorde sen det jag ville. Jag har alltså själv klivit av – men naturligtvis har detta att göra med att jag inte vill göra den selektion, som s-bloggar ville att jag skulle göra.

Jag har för egen del inte märkt av, att det här avhoppet på något märkbart sätt har förändrat antalet läsare av min blogg. Flertalet av de stadigvarande läsarna kan adressen till bloggen: http://enn.kokk.se; en del av dem har länk hit från sin egen blogg. Och det breda urvalet av ämnen här på bloggen, bland dem kåserierna om Melodikrysset, lockar ständigt, via Google, nya läsare till bloggen, besökare som i många fall sen blir stadigvarande läsare, också av de mer politiska inläggen.

Men naturligtvis finns det de som har gått hit just via ”Mest lästa inlägg” på s-bloggar. Tydligen har några av dem undrat, vart jag tog vägen. Här om dagen kom till exempel Eva Hillén Ahlström (genom att råka hitta mitt inlägg om Sören Wibes avhopp) på att jag oförtrutet skrev på, även om jag inte syntes till på s-bloggar. När hon sen hade fått klart för sig, vad min frånvaro berodde på, skrev hon en kritisk kommentar om s-bloggars ping-policy. Sen hakade flera andra s-bloggare på: Catti Ullström, Peter Karlberg och Erik Laakso. Det gemensamma för dessa kommentarer är att de alla ifrågasätter den ping-policy som tvingade bort mig från den här gemensamma arenan. De förstår också allihop att mitt sätt att redigera den här bloggen kanske rent av har något att lära ut om hur man fångar många läsares intresse.

Ni kan själva gå till s-bloggar och där läsa de nämnda inläggen plus andra som eventuellt följer.

* * *

Och där fortsätter debatten med nya inlägg av Erik Laakso, Simone Olofsson, Bengt Silfverstrand, Christina Meltin Westerlund, redaktören för s-bloggar, Karl-Oskar Lundin, med flera.

Själv har jag i dag, hittills, haft 495 besökare här på bloggen. Dygnsgenomsnittet ligger som vanligt på mellan sju och åttahundra besök. Så jag klarar mig nog, även om jag inte pingar till s-bloggar.