Arena – för vad då?

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har prenumererat på Arena. Jag brukade läsa den på jobbet fram till dess att jag gick i pension 2002, men jag har aldrig – trots att jag är en tidskrifts- och tidningsslukare av stora mått – kunnat förmå mig till att prenumerera på den. Således har jag ingen berättigad uppfattning om tidskriften av i dag, men jag har roat tagit del av Dan Josefssons och Daniel Suhonens vidräkning med den på Aftonbladets kultursidor den 12 januari 2010, ”Arena – helt utan rörelse”. Du kan själv ta del av artikeln här.

Utan att alltså kunna ta ställning till om Dan Josefssons och Daniel Suhonens analys av och anklagelser mot Arena av i dag är helt rättvisande konstaterar jag, att deras reaktioner liknar mina egna från förr i världen.

För egen del anser jag att SSUs Tvärdrag, med Daniel Suhonen som en av redaktörerna, är socialdemokratins bästa tidskrift nu. Dess analyser är intressanta och relevanta och den står för en vänsterlinje värd namnet.

Kampanjmetoderna är viktiga. Men de är inte budskapet!

Jag har tidigare berättat att Janne Sundling intervjuade mig om politisk musik, i valrörelser och annorstädes. Nu finns intervjun i hans bok ”Rösta! Om PR, prylar och påverkan” (Stenberg-Schentz förlag, 2009). Bland illustrationerna finns några av omslagen till mina skivor; på en av dem syns till och med mitt namn textat. (Jag brukar skriva namn på de skivor jag äger.)

Hur jag lyckas berätta för Janne Sundling om hur man kan bruka sången som vapen må andra bedöma, men mer generellt tycker jag att den här boken har blivit en guldgruva för alla oss som är intresserade av politiska kampanjer. Det mesta av det man kan tänka sig avhandlas och avhandlas både rappt och sakkunnigt: affischer, strategier, knappar och andra valprylar, retoriken, debatterna, trycksakerna, kändisarna, väljarkontakterna, ja till och med budskapen. Det sista är viktigt att påminna om – eftersom den här boken i så hög grad handlar om påverkansformer, kan den som – begripligt nog med stigande intresse – läser boken förledas tro att framgången beror på metoderna och utanverket, inte på övertygelser och sakförslag.

Ibland kan man förresten vinna framgångar på att andra klantar sig också. Då tänker jag inte främst på den metod som kallas negative campaigning och med vars hjälp ett och annat parti har vunnit framgånger – det behandlas också i boken. Nej, i det här fallet tänker jag främst på att någon viktig motståndare klantar sig alldeles för egen maskin – det ges exempel på det också.

Kampanjande i olika former kan ge utdelning, och Janne Sundling (och i några fall inlånade skribenter) ger goda exempel på detta, och eftersom jag för egen del tillbringade 34 år i den politiska orkanens öga och dessutom har ett eget perspektiv på det som hände både före och efter den perioden, vill jag gärna vidimera, att inte minst Sundling själv har god känsla för vad som har gått bra respektive floppat i valrörelserna.

Allt det här ger värdefull kunskap, men samtidigt måste man varna för att det, till exempel med den här bokens hjälp, skulle gå att forma en ideal kampanj. Just nu är valstrateger i samtliga svenska partier besatta av tanken att i Sverige år 2010 göra om Obamas mycket framgångsrika presidentvalskampanj år 2008. (Alla partierna hade kunskapare på plats när det begav sig.) Och ett och annat kan man säkert lära sig av Obanas kampanj liksom av alla de svenska kampanjer Janne Sundling skriver om. Men, som Obamas skicklige kampanjmakare David Plouffe säger till Sundling: ”alla kampanjer är olika. Varje år, varje kampanj är olik de andra.”

Så kom alltså i håg de viktiga skillnaderna: Just fenomenet Obama finns inte i Sverige. Sverige är inte USA; våra problem kräver andra lösningar, och den politiska och sociala geografin här är inte identisk med den i USA.

Och framför allt: Metoder, som ligger rätt eller fel i tiden kan stärka respektive sänka budskapet. Men viktigast är ändå själva budskapet.

Dagarna mörknar, minut för minut

Dagarna är korta nu. Knappt hinner man ut i dagsljuset förrän det börjar mörkna igen.

I går var det mörkt också när jag steg upp – jag skulle på tidigarelagt morgonsammanträde med kulturnämnden.

Oftast präglas kulturnämndens sammanträden inte av strider mellan blocken. Vi är på ömse sidor besjälade av att föra kulturens talan, och eftersom vi är på talefot med varann, klarar vi för det mesta att hitta lösningar om vilka vi är eniga. Till det här bidrar att ordföranden, Jan-Erik Wikström (FP), inte är någon vän av privatiseringar på kulturområdet. Vi på vår kant opponerar inte för opponerandets egen skull.

Men i går skar det sig på en punkt, och ärendet slutade i votering. I förslaget till avtal om biblioteksverksamheten fanns – det är ju kommunala besparingstider – ett förslag om att ersätta utlåningsstationerna i Gunsta, Järlåsa och Länna med biblioteksbuss. De nämnda små biblioteken drivs enskilt av entusiaster och får ett mycket blygsamt kommunalt stöd, tillsammans 70.000 kronor per år.

Det skulle alltså inte bli mycket till besparing, särskilt som det ju heller inte är gratis att ersätta de här enheterna med biblioteksbuss, men mitt intryck är att det professionella biblioteksfolket inte ger mycket för så här små enheter med kort öppethållande, enheter som dessutom drivs av amatörer.

Vår ståndpunkt var att man inte kan göra så här, i vart fall inte utan föregående samråd med de människor som bor i närheten av respektive biblioteksenhet. Tycker de att biblioteksbuss skulle ge bättre service, så OK. Men man ska inte bara, utan att ens fråga, tacka engagerade människor genom att dra undan de ekonomiska föriutsättningarna för deras ideella insats.

De borgerliga kunde sträcka sig så långt som till att ge en av de nedläggningshotade enheterna en viss respit genom att säga sig vara beredda att tillskjuta lite extra medel utanför biblioteksbudgeten. Men vi stod på oss och drev saken till votering. Och förlorade förstås – när läget blir skarpt är det ju alltid majoriteten som bestämmer.

Det här hindrade inte att vi senare, i kommunalekumenisk anda, åt jullunch tillsammans på Walmstedtska gården. Det slutade med att vi tillönskade varann en god jul, men syftet med måltiden var egentligen något annat: att dela ut Uppsala kommuns hedersstipendium för 2009.

Stipendiet, på 20.000 kronor, delades i år av ett kärt gammalt par, känt från kultursidorna i Upsala Nya Tidning, kulturchefen, tillika teater- och litteraturkritikern Bo-Ingavar Kollberg och konstkritikern Christina Karlstam. Båda fick dessutom var sin unik statyett gjord av konstnären Natascha Dahnberg.

För oss som bor i Uppsala och läser UNT är de här båda kända genom årtionden; själv har jag också ofta stött på dem ute på något av deras värv eller helt sonika som flitiga deltagare i Uppsalas kulturliv. Bo-Ingvar har, med långt mindre resurser än stockholmstidningarnas, gjort UNTs kultursidor läsvärda långt bortom deras lokala och regionala perspektiv på kulturen.

Vid kaffet hamnar jag bredvid Bo-Ingvar och säger detta till honom, beklagar också att UNT har dragit ner på utrymmet för den klassiska kulturbevakningen (vilket alltså skedde när han och Christina gick i pension – Bo-Ingvar medverkar dock fortfarande i viss utsträckning som recensent).

Vi pratar en stund, mer principiellt, om den funktion kultursidorna i en stor lokaltidning har för både kulturliv och publik i sitt spridningsområde. Själv kom jag tidigt, under min studenttid, att knytas inte till UNT utan till Arbetarbladet och Aftonbladet – vi pratar också om det liksom om att jag sen gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin för både politik och kultur – men många andra, som sen har blivit kända som kulturskribenter i riksmedia har tagit vägen över UNT. Frågan blir ju om tidningen nu håller på att reducera sin roll i det avseendet.

Själv utövar jag numera min gamla roll som kulturpublicist här på bloggen, och Bo-Ingvar visar sig väl förtrogen med att jag, liksom han själv, regelbundet skriver om vad som ges på Uppsala stadsteater.

Jag hinner knappt hem för att vila en stund, handla och laga middag – jag steker isterband som nobelmiddag – förrän det är dags att ila ut igen. Bussen ner till stan är försenad en hel tur, och den unga kvinnliga chauffören gör sig ingen brådska utan pratar hela tiden med en man som står bredvid henne. Det gör att det blir lite bråttom till Domkyrkan, dit vi ska. Det snabba tempot tar andan ur bröstet och gör mig en smula illamående. Inte bra för en som nyligen har haft hjärtinfarkt!

Vi ska till årets luciakonsert med Uppsala musikklasser, men eftersom Birgitta har fått biljetter reserverade längst fram – hon har en gång gjort musikklasserna en stor tjänst i en krissituation – gör det ingenting att vi kommer sent.

Ljuset släcks ner, och genom Domkyrkan – först ner, sen upp – skrider ett luciatåg som väl bör höra till världens längsta. Sen grupperar sig de här ungdomarna längst fram i kyrkan, alldeles framför oss. ”Sankta Lucia” har de sjungit medan de har tågat (och den återkommer sen i avslutningen). Men vi får höra många andra lucia- eller lussevisor, staffansvisor likaså. Dessutom mängder av både kända och mindre kända sånger och psalmer, till exempel ”Bereden väg för Herran”, ”Det är en ros utsprungen” och ”Stilla natt”.

Jag är ateist och sjunger således inte med i kvällens församlingssång, ”Nu tändas tusen juleljus” – jag kan inte förmå mig att bejaka ”julens glada bud / att född är Herren Jesus Krist / vår Frälsare och Gud”.

Men också för oss som inte äger tron är juletiden signad, för att citera psalmen. Och kvar i mitt sinne finns, allt sedan folkskoletiden, ett stråk av tända ljus och doften av våta yllevantar, och så den där sången som stiger mot taket i klassrummet:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

På vägen hem känner jag vemodet växa. Allt det där i Nylands skola, där jag gick när jag bodde i Juniskär, känns så avlägset nu, och jag är medveten om att mitt livs minuter tickar på, den ena efter den andra. Jag tänker på Tove Janssons ”Höstvisa”:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Fast väl hemma sätter vi oss framför TVn och tittar på nobelfesten, minns gamla tider och gläds åt de briljanta tal tre kvinnliga pristagare håller: humor, intelligens, erfarenhet av diktaturens stupida förtryck.

Det gäller att leva på. Om inte annat så för att hinna läsa också Herta Müller.

”En känd Kokk” är missnöjd

I veckans Kryss & Quiz, en bilaga till Aftonbladet jag regelbundet köper, finns ett kryss, signerat Bengt Löfstrand, med Litteratur som tema. Det handlar mest om Jan Guillou, men utöver att ett av svaren förstås ska bli Coq Rouge, efterfrågas också ”en känd Kokk”, Kokk rouge även han förresten. Svaret ska bli Enn.

Jag har ingenting emot att åter igen förekomma i kryssbilagan, men den har blivit sämre under senare tid, kanske för att den tydligen nu produceras av Bulls Presstjänst AB. Jag skickar i det här fallet, lika lite som i fallet Melodikrysset, inte in några svar, men det är klart att jag blir härsken, när kryssen jag löser innehåller konstruktionsfel.

Kryptot, kallat Kryptiskt, har nu fått ny konstuktör, Gudrun Pettersson, och jag konstaterar, att det de två senaste gångerna har varit felnumrerat (i rutorna alltså). Förra gången var det fråga om en ganska enkel felnumrering, så jag löste det ändå, men nu senast blev det in i helskotta fel. Jag skickade mejl till redaktionen och påtalade det här och fick som kompensation per post en värdekupong – som om det skulle hjälpa att gå till Konsum och köpa ett nytt exemplar med samma fel i.

Nej, sätt in den duktiga Anna Hagberg som kryptokonstruktör igen!

Förra numret var för övrigt felbemängt också när det gäller etiketteringen av kryssen. Ett exempel: Östen Nilssons Norrskenskrysset var ett av hans vanliga Sportkrysset med mängder av idrottsfrågor, ett fack jag inte är ett dyft intresserad av.

Skärpning anbefalles!

Vem ska ta över Schibsteds serietidningsutgivning?

Norska Schibsted lägger ner sin serietidningsutgivning vid årsskiftet. Ansvarige utgivaren för den relativt nystartade och faktiskt vällyckade tidningen Arne Anka meddelar, att nummer 4 – åtminstone vad man nu vet – blir det allra sista. I stall Schibsted finns också de besläktade tidningarna Larson!, Nemi och Pondus. Schibsted har från starten år 2000 och framåt också hunnit ge ut tidningarna Transformers, Spider-Man, Dilbert, Tom & Jerry, Sagoprinsessan och Scooby-Doo.

En av de drivande krafterna i Schibsteds serietidningsutgivning i Sverige, i början kallad Full Stop Media, var Peter Sparring. Han tog för inte så länge sen det lite överraskande steget över till Aller-ägda Egmont, som han själv hade lyckats snuva på Larson! när Bonniers sålde sina serietidningar till danska Aller-koncernen.

Nu kan man kanske ana att hans nya tidning där, Get Fuzzy, vars titelserie fram till dess gick i Larson!, kanske bara var tänkt som ett första steg: Egmonts övertagande av de bästa och mest säljbara av Schibsteds serietidningar.

Egmont har ju onekligen ekonomiska resurser och branschkunskap, men jag tror att många serieälskare i likhet med mig störs av tanken att vi då skulle få ett danskt serietidningsmonopol – inte för att det är danskt utan för att det är just ett monopol, det som Peter Sparring själv år 2000 försökte förhindra.

Så vad finns det för alternativ?

Ordfront/Galago vore en tänkbar ny ägare under två förutsättningar. Galago – förlag så väl som tidning – är ett utmärkt forum för ny svensk seriekonst och importerad serieavantgardism, men det faktum att Schibsted har gett upp pekar mot att tidningar som ska hävda sig i Pressbyråns och Konsums tidningsrack måste vara åtminstone aningen mer kommersiellt gångbara än vad de här tidningarna nu har varit (och vad som är Galagos själva varumärke). Och den andra frågan är: Har Ordfront återhämtat sig tillräckligt från sin ekonomiska kris?

Ytterligare en variant vore att KF, i vilket ingår Norstedts, barn- och ungdomsförlaget Rabén & Sjögren och tidningen Vi, gjorde en satsning också på serier. För det skulle tala solid förlagserfarenhet och tillgång på egna försäljningskanaler – jag tänker då både på Konsums olika butikskategorier och inte minst på Akademibokhandeln.

I båda fallen skulle jag, om jag vore ansvarig, i så fall också överväga produktomstuvningar, som innebure en koncentration på några slagkraftiga tidningstitlar. Det är nämligen de bästa serierna, inte nödvändigtvis de förefintliga tidningarna, som är värda en nysatsning.

I Larson! finns Gary Larsons suveräna teckningar, Berglin, Monty, Dilbert, Mehan Streak, Sigges lagun och Pooch café.

I Arne Anka finns Arne Anka, Jan Stenmark och Kalle och Hobbe.

I Pondus finns Pondus, och i Nemi utöver Nemi även till exempel Reservatet och Outland.

Mixade man de här serierna och kanske ett och annat nytt, kunde man nog få till minst ett par mer profilerade serietidningar, som var och en attraherade en läsekrets, profilerad på samma sätt. Men glöm då inte att också skapa tidningar i lite andra genrer: barnserier, familjeserier och äventyrsserier.

Av det jag hittills har läst har jag inte kunnat utröna vad som kommer att hända med serietidningsförlaget Kartago, där många av de här serierna utkommer i albumform. Kartago vore något att ha både för Ordfront och för KFs Norstedts-grupp!

Nu får också Uppsala en röd tidning

Uppsala är landets fjärde stad men saknar liksom så många andra delar av Sverige en socialdemokratisk tidning. Förr gav Arbetarbladet (S) ut en edition med uppsalamaterial, och därefter fanns veckotidningen Uppsala-Demokraten (S). Men sedan länge är vi nu, när det gäller lokalbevakningen och den lokala politiken, hänvisade till liberala Upsala Nya Tidning.

ETC förlag har på olika orter utan dagligt utkommande socialdemokratisk tidning – Stockholm, Malmö, Örebro – startat radikala nyhetsveckotidningar, ibland socialdemokratiska, ibland med blandad röd-grön ledarsida.

Valåret 2010 startas en sådan tidning också i Uppsala, ETC UppsalaDemokraten. Uppsalapolitiken kommer därmed att bevakas även ur ett vänsterperspektiv. Ledarskribent och ansvarig för debattmaterial kommer Peter Gustavsson (S) att bli. Jag känner honom i flera av hans roller: som gruppledare (S + V + MP) i kulturnämnden, som kassör i Uppsala socialdemokratiska arbetarekommun och som skribent bland annat i Ordfront magasin. Han kommer att röra om i den borgerliga ankdammen i Uppsala!

Ganska många, bland dem jag, har redan förhandstecknat sig för en prenumeration, men vi behöver bli flera. Att prenumerera kostar 350 kronor för helår, 200 kronor för halvår. Mejla namn, adress och postadress samt vilket av de båda alternativen du vill ha till tidningen@etc.se.

Vi behöver en radikal pressröst också i Uppsala!

Sundsvall på 1950-talet

Jag kom till Juniskär i dåvarande Njurunda kommun i slutet av andra världskriget, och under 1950-talet – när jag gick i realskola och gymnasium – blev Sundsvall ”min” stad. Så länge mina föräldrar och deras hyresvärd, Kjell Nordin, levde, var jag ofta i stan, ofta på väg från eller till bussen. När jag numera någon gång kommer till Sundsvall, märker jag alla förändringarna, och när jag i minnet försöker komma i håg enskildheter från mina tonårs Sundsvall, sviker mig minnet allt oftare.

Ett telefonsamtal från dottern, Kerstin, rörde en sådan enskildhet som sedan satte fart på hjärnan och dess bräckliga minnescentrum.

Kerstin hade köpt porslin märkt Pallas och ville pröva tanken, att det kunde ha något samband med Konditori Pallas i pappas gamla Sundsvall. Jag tvivlar på det – men frågan väckte rader av minnen och en hel tankeprocess. Konditori Pallas finns faktiskt fortfarande, på Strandgatan 16; det startades 1956 och har, berömvärt nog, slagit vakt om sin 1950-talskaraktär.

Jag mindes också Prag på Thulegatan och – efter att ha mejlat min gamle vän Anders Thunberg från Sundsvall om namnet – övre Orient när man just hade vikit ner åt höger på Storgatan från Skolhusallén. Andra fik, till exempel Cecil, föll sig naturliga att besöka, när man hade varit på bio på Saga eller Konsert. Inte så långt därifrån, på Esplanaden, fanns också Svea-biografen. Längre ner, på Östra Esplanaden, nära busstationen som var mitt nav i Sundsvall, fanns Röda Kvarn, och under senare delen av femtitalet förenade jag gärna besök där med fika på Konsums Cafeteria, som låg i anslutning till Vängåvan. Cafeteria var en djärv modernistisk skapelse med stålrör och trä i möblerna, och längst in i lokalen fanns en hylla som var ett eldorado för en kulturintresserad gymnasist på latinlinjen: där fanns alla landets kulturtidskrifter.

Under skoltiden var jag mycket av en intellektuell enstöring, och till exempel caféernas kotteribildningar var mig helt enkelt obekanta. Av Anders Thunberg har jag lärt mig att Prag var ett ställe för knuttar, medan övre Orient var läroverksungdomarnas fik, men vad brydde jag mig om det?

Krogbesök ingick inte i min dåtida föreställningsvärld – jag växte upp under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Knausts berömda trappa har jag förstås sett, men från min skoltid på 1950-talet minns jag bara en enda måltid på en riktig restaurang: Folket i Bild hade en gång förlagt en ombudsträff till likaledes anrika restaurang Runan.

Anders har lånat mig en bok att friska upp minnet med, ”I våra kvarter. Sundsvall på 50-talet” (Lars-Åke Winberg Förlag, 1996), med foton av Tore Persson, som bland annat har plåtat åt mitt gamla husorgan Dagbladet Nya Samhället, och text av Eva Groth, journalist med mera och några år yngre än jag själv.

Deras bild av Sundsvall både stämmer och stämmer inte med min. Bilderna av den unikt bevarade stenstaden kring stora torget är också mina; detsamma gäller bilderna av den inträngande moderniteten: den nya Posten nedanför Läroverket och förstås också det fantastiska nya kooperativa Forum-varuhuset, insprängt i ett av de gamla stenhusen vid Stora Torget. I den stora livsmedelshallen där började mina föräldrar handla – nu finns det väl ingen Konsum-butik kvar inne i centrala Sundsvall?

Anders har förvånat konstaterat, att jag aldrig har varit på Vivex. Nej, trots gryende jazzintresse var jag aldrig där, däremot ibland på Folkets Park i Sundsvall och Värstaparken hemma i Njurunda.

Hade jag någon gång några pengar, spenderade jag dem i stället i någon av stans bokhandlar, Ledins, Sunessons och Nymans. Sundsvalls museum under ledning av den driftige Ingemar Tunander blev också ett kärt besöksmål, när det öppnades.

Bokens bilder och texter om idrottare och idrott väcker inga minnen till liv hos mig – jag var lika lite då som nu intresserad av idrott. Däremot gick jag under realskoletiden gärna till gamla badhuset nära skolan, bastade och simmade i bassängen, oftast även då ensam.

Av kända sundsvallsprofiler i den här boken minns jag främst mötena på Storgatan med den gipsstatyettförsäljande och excentriske ”Caramba”.

Men det är typiskt att jag, som redan då hade ett starkt politiskt engagemang, minns fullmäktigeordföranden (S) Carl Nordlander. Han finns på en bild av fullmäktige, där jag också känner igen till exempel Sixten Johansson, som var mitt centralombud i Folket i Bilds försäljningsorganisation, och så förstås högermannen Erik Bohman, min gamle rektor och politiske antagonist. Och ett leende av igenkännande breder ut sig över ansiktet, när jag ser Tage Erlander Första maj 1957 och hans stora publik där jag måste finnas någonstans i utkanten (utanför bild).

En hel del av det här, somligt tyvärr inte årtalsbestämt, finns alltså i den fotobok jag ovan har refererat till. Den är utmärkt, men den väcker hela tiden nya minnen och frågor. Vad hette till exempel det lilla matställe på Köpmangatan en bit ner från Läroverket, som drevs av Ester, hustru till den estniske ingenjören Juhan Prees, en mycket god vän till min pappa? Jag åt där, mycket för en billig penning, under en del av min skoltid på femtiotalet.

Här om dan började jag diskutera det här och andra liknande frågor med Birgitta och min son Matti, och vi kom snart in på tanken att göra en forskningsexpedition till Sundsvall för att återupptäcka det som finns kvar av mitt femtiotal. Jag har ingen naturlig anknytning kvar till min gamla stad, så det får väl i så fall bli en eller ett par nätter på hotell, så att vi också hinner göra en utflykt till Juniskär och det där huset där det bor andra och okända nu och så förstås till kyrkogården, där numera inte bara mina föräldrar utan också min bror Matti vilar.

Hej tillbaka till Klas Eklund, en gammal trätobroder

Till de många som har hälsat till mig med anledning av min lyckligt ändade hjärtinfarkt har sällat sig även Klas Eklund. Han tecknar sig trätobroder, och ja, jo – för min del har jag ju aldrig trott på vare sig trotskismen eller kanslihushögern.

Det Klas väl närmast syftar på är en del meningsskiljaktigheter vi hade när vi, på var sitt håll, höll på att skriva det så kallade ”90-talsprogrammet” (Klas) respektive det partiprogram som antogs av kongressen 1990 (jag). Vid ett seminarium om dessa våra mödor minns jag att jag stillsamt påminde Klas om att socialdemokratiska partiet i en viss och faktiskt positiv mening nog är en mer konservativ församling än vad han riktigt tycktes ha klart för sig. Det där gick tydligen Klas djupt till sinnes, för flera år efteråt återvände han i sitt sommarprogram i radio till det jag då hade sagt.

För egen del har jag äran av att ha medverkat till att hans stora boksuccé ”Vår ekonomi” kom till. Denna introduktion till samhällsekonomin, först utgiven 1987 på Tidens förlag, kom ju sen ut i nya och nya upplagor och såldes också till många andra länder; bland annat gavs den ut på kinesiska. Men det hela började med att Klas för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var, skrev en serie pedagogiska och lättlästa artiklar om ekonomiska elementa, kallade ”Ekonomiskolan”.

Under senare år, framför allt under den långa period då Klas har arbetat för SEB, har vi knappast setts alls, men det är ju kul att kunna konstatera att denne min gamle trätobroder hör till de många som följer min blogg.

Hej, Klas!

Slutet är nära

I går försökte jag, trots att morgonen var kylig med spår av nattfrost, fortfarande låtsas att livet här i vår lantliga idyll kommer att vara för evigt. Detta trots att vi under den senaste tiden har åkt som skottspolar mellan Öregrund och Uppsala och jag ju vet att tidningarna och posten från och med måndag kommer att gå till lägenheten i Uppsala.

Jag var ute i trädgården en stund, en alltför kort stund, men hann ändå plocka in plommon och päron, goda att äta som efterrätt framför TVn. Som väl många, många andra tittade vi på ”Här är ditt liv”, den här gången med Stina Dabrowski. Det blev ett program med värme, närvaro och liv – det märktes att Stina inte besvärades av den medianervositet som ofta präglar andra som utsätts för den här ”kidnappingen”.

Under den gångna veckan var jag och Birgitta förresten på en avskedsmottagning, en tillställning vars långa kö med paket och blommor för föremålet i fråga nog har lite ”Här är ditt liv” över sig. Vi fanns bland de många som köade för att avtacka Küllike Montgomery, som nu efter långt och väl förrättat värv går i pension från jobbet som chef för Bror Hjorts hus i Uppsala. Bror Hjorts hus, som består av Hjorts ateljé där hans målningar och skulpturer nu ställs ut, plus en nybyggd del som används för tillfälliga utställningar av konst av andra konstnärer, har formen av en fristående stiftelse men finansieras till stor del av Uppsala kommun genom kulturnämnden, där jag sitter. Jag har upplevt Küllike som en synnerligen kompetent chef, vilket jag verkligen inte säger för att hennes förnamn skvallrar om att också hon är en av alla dessa ester i Sverige, vilka jag tidigare har skrivit om.

På väg tillbaka till Öregrund, medan vi väntar på bussen, slinker vi in på Bistro Hijazz på Centralen för att äta middag. Vi har varit där förr, är på talefot med chefen, så han fixar fram en rätt som egentligen inte finns på kvällens meny: Kuzu guveç, en het gryta i lerkärl av lamm. champinjoner, aubergine, paprika, tomat. vin och bladtimjan. Gudomligt gott!

Sen är vi alltså tillbaka i Öregrund för några fattiga dagar. På måndag ska vi packa våra ägodelar – kläder, krukväxer, böcker, skivor, en del håvor ur trädgården – i en minibuss från Öregrunds taxi för transport till lägenheten i Uppsala. Det kostar en slant, men det är praktiskt och ekonomiskt försvarbart när man som vi inte har egen bil.

I morse när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna duggregnade det – och det märktes att det hade regnat ännu mer rejält under morgonsidan av natten. Jag läser tidningarna, länge och omständligt – vill inte kliva upp och börja packa; både kroppen och själen stretar emot.

Vi har nyss ätit lunch – rökta laxfenor med kokt potatis – och jag ska strax dricka en kopp av mitt kokkaffe och så läsa Aftonbladet.

Men sen måste jag packa.

Slutet är nära, som det brukar heta.

Melodikrysset nummer 40 2009

Veckans melodikryss tyckte jag inte hörde till de lättaste. Den allra sista melodin kände jag alls inte igen, men eftersom jag hade alla bokstäver utom den första, måste svaret rimligen bli Under. Och när jag googlar på Don Patterson, som Anders Eldeman nämnde, hittar jag en låt som heter ”Under the Boardwalk”.

Betydligt lättare var det då att komma på svaret på den allra första frågan. Det var Lili och Susie som i årets Melodifestival sjöng ”Show Me Heaven”.

Fast själv tycker jag nog att Laleh är ett strå vassare i ”Simon Says”.

Och självfallet lyssnar jag med glädje på Povel Ramels ”Tänk dej en strut karameller”, som han gjorde tillsammans med Gunwer Bergkvist.

Lill-Babs är en artist som under årtiondenas lopp har gjort mycket, både sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Till hennes mer lyckade låtar hör avgjort ”En tuff brud i lyxförpackning”, den som här skulle ge ordet lyx. Musiken skrevs av Simon Brehm och Sven Paddock och texten av samme Paddock plus Gösta Stevens. Lill-Babs sjöng den i filmen ”Svenska Floyd”, 1961.

Därmed är vi inne på temat filmer.

”Wonderful Copenhagen”, som här skulle ge Köpenhamn, förekom i en Danny Kaye-film från 1952 om Hans Christian Andersen.

Och så plockade Eldeman fram en James Bond-film igen, ”Dr No”. I den förekom den låt vi hörde, ”Under the Mango Tree”.

Till filmkategorin får man väl också räkna Astrid Lindgrens ”Hujedamej” med musik av Georg Riedel. Ja, ett sånt barn han var, Emil!

TV-serier och deras signaturer brukar inte vara min starka sida. Men Alex Haleys bok ”Rötter” finns i våra bokhyllor – även om jag inte har sett TV-serien med samma namn.

Däremot har jag sett rätt många avsnitt av ”Det kommer mera”, som gick i TV 1993-1996.

Och så över till scenen.

Claude-Michel Schönbergs och Alain Boubils ”Miss Saigon” har jag visserligen inte sett på någon teater, men vi har den på CD. Här var det Peter Jöback som sjöng ”Varför Gud”.

Noel – eller Noël – Coward känner vi både från scen och bioduk, även som sångare. Här hörde vi dock Dinah Washington sjunga hans ”Mad About the Boy”.

En ännu mer smittsam gammal goding – det spritter i bena – är ”Alexander’s Ragtime Band”, som tillskrivs Iving Berlin men möjligen också kan ha komponerats av Scott Joplin. Dagens Alexander exekverades av Roland Cedermark.

Själv har jag inte varit dansant, snarare då krasslig, under en längre tid, men det börjar bli bättre nu, så än är det inte dags att sjunga ”Du ska få min gamla …. när jag dör”. Bland det som med den här sångens hjälp har testamenterats vidare finns en gammal kortlek, i vilken det ju bland annat ingår ess.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sen ner till aktuell lördag.