Sommar med Cecilia Uddén

Jag gillar Cecilia Uddén som utlandskorre, och jag gillade också hennes Sommar-program. Som korre har hon den stora fördelen att både vara kunnig – till faktakunskaperna i hennes rapportering från arabvärlden kommer att hon talar flytande arabiska – och engagerad, dessutom djärv. Berättelsen om hur hon tog sig in i Syrien, som jag i och för sig har hört förut, är ett exempel på det senare. Min enda invändning mot hennes program – men den är inte menad som grav kritik – är att det här Sommar-programmet i långa stycken låg ganska nära det hon i närtid yrkesmässigt har rapporterat om från Mellanöstern och Nordafrika. De personliga utvikningarna blev därmed inte så många; berättelsen om rapkonsertbesöket tillsammans med sönerna under USA-vistelsen var ett trevligt undantag. Men hela Cecilia Uddén är ju annars ett lysande exempel på att en reporter visst kan tillåta sig att vara även personlig.

Jag gillar intellektuell rörlighet hos journalistkolleger och kunde nu till övriga positiva egenskaper hos just den här journalisten lägga också breda kunskaper om musik – dessutom var hennes musikval mycket bra. Med tanke på inriktningen i hennes Sommar-program på arabvärlden var det inte minst kul att få så många smakprov på musik från olika arabisktalande länder. Jag kan själv inte särskilt mycket om regionens musik, men det faktum att det hon spelade inte heller i mina av europeisk och amerikansk musik präglade öron lät konstigt eller monotont tyder på att hon hade valt musiken med både kunskap och omsorg.

Inte heller det övriga gick av för hackor: Evert Taube, Charlie Chaplins underbara manschettvisa (ni hittar den märkliga texten ovan under Kulturspegeln, Film, Moderna tider), Povel Ramel, Monica Zetterlund, Malena Ernman, Daniel Barenboim, Billie Holiday – Uddén visade sig ha en berömvärd faibless för fin jazz – Charlie Parker, Chet Baker, Dizzy Gillespie och John Coltrane.

Och så visade hon sig trots sin ålder ha öra för rap. Där var Eminem som hon hörde tillsammans med sönerna inte enda exemplet. I den här genren spelade hon också sina båda söner, Arthur och Edgar Mannheimer.

Ni la väl märke till titeln på deras låt: ”We Spit On SD”?

Sommar med Johan Wester

Jag har sett Johan Wester, mycket framgångrikt, tävla i ”På spåret”, ett TV-program jag älskar. Jag har även, med uppskattning, sett ett annat TV-program han var inblandad i, ”Snacka om nyhter”. Han var också en av de hemliga gästerna vid ODs Caprice 2009, och i det fallet var jag inte lika förtjust; som jag skrev här på bloggen: ”För muntligt (och i någon mån sångligt) spex hade OD lånat in lundensaren Johan Wester. Ett och annat av det han gjorde var bra, men jag tror att uppsalapubliken nog hade problem både med hans skånska och hans väl långa inslag. Det här framstod som desto tydligare, när man hade tagit del av ODs egna och dessutom skickligt koreograferade och mycket roliga spexinslag. Ni kan inte ana vad man kan göra i gränslandet mellan nutida dans och kameler.”

I sitt Sommar-program i dag berörde han en del andra produktioner han har varit inblandad i, och kanske spelade det en roll för min relativt svala reaktion, att jag inte har tagit del av dem. Likväl kvarstår då ett problem: den här mannen är ju komiker och borde alltså få mig att dra på smilbanden oavsett mitt förhållande till det han talade om.

Annars föreföll han ju, när han till exempel talade om kultur och till exempel om tragedin i Norge, sympatisk, så min svala reaktion beror verkligen inte på några dolda politiska eller andra aversioner.

Inte heller den musik han spelade grep mig, åtminstone inte i det här sammanhanget. Ändå innehöll låtlistan ganska mycket som också jag av och till lyssnar på: Earth, Wind and Fire, Sven-Bertil Taube, Esbjörn Svensson, Tommy Körberg, Timbuktu (åter igen!), Al Jarreau, Jan Lundgren.

På mig fungerade inte det här programmet. Sorry!

Sommar med Barbro Osher

Barbro Osher har sina rötter i och håller fortfarande tät kontakt med Sverige, det senare inte bara i egenskap av Sveriges generalkonsul i San Francisco. Under sin studietid fick hon möjlighet att studera i USA och träffade där den man – amerikansk jude – hon senare, fast först efter ett annat äktenskap i Sverige, gifte sig med. Det här att byta land är verkligen inte bara en enkel språkfråga. I hennes fall betydde flytten till USA dessutom att hennes dotter från första äktenskapet vägrade följa med; hon valde att stanna kvar ensam i Sverige. Det gick i och för sig bra för dottern, men hos henne själv skapade den här skilsmässan svårläkta sår, berättade Barbro Osher. Det här och en del annat återgav dock dagens Sommar-pratare på ett med hänsyn till ämnet ganska återhållet sätt.

Barbro Osher och hennes man ägnar sig åt ganska storstilad kultursponsring, något berömvärt särskilt mot bakgrund av att det amerikanska kulturlivet – alltså det som inte är kommersiellt och självbärande – är hänvisat till bidrag från privata sponsorer. Med all önskvärd tydlighet framhöll hon i en jämförelse det svenska, offentligt finansierade kulturlivet som en vida överlägsen grundmodell, även om hon inte heller här avvisade alla privata bidrag, dock uttalade sig mot skatteavdrag.

Också i andra avseenden hade hon fortfarande ”svenska” värderingar. Hon var anhängare av skattefinansierad välfärdsstat, och hon bar fortfarande med sig de jämställdhetsvärderingar hon hade tillägnat sig genom egna erfarenheter på 1950-talet.

Möjligen tyckte jag att hennes både-och i jämförelserna mellan Sverige och USA en smula utgick från tveksamma förutsättningar – väljer man en skattefinansierad kultur- och välfärdspolitik av svensk modell, minskar rimligen därmed utrymmet för privatfinansierade alternativ.

Särskilt inledningsvis spelade Barbro Osher musik som kanske fick inte så musikkunniga slölyssnare att stänga av radion, och även senare förekom det konsertmusik av den typ inte alla lyssnar på. Märk att jag med detta inte redovisar mina personliga preferenser – jag är en sån där som har sett ”Lucia di Lammermoor” på scen och som tyckte att Nina Stemme var magnifik i avsnittet ur Wagners ”Tristan och Isolde”. Placido Domingo, för att ta ett annat exempel, figurerade personligen i en av hennes berättelser.

Barbro Osher valde för övrigt i flera fall musik med hänsyn till det hon berättade om. Den gryende kärleken illustrerade hon genom att låta Frank Sinatra sjunga ”Night and day, you are the one”, och också ”Que sera, sera” med Doris Day fungerade i det sammanhang den spelades.

Hon hann faktiskt spela mycket, och ganska omväxlande musik, sådant som Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”, Fred Åkerströms tolkning av Fredmans epistel numero 72 (”Glimmande nymf”), Povel Ramels ”Birth of the Gammeldans” och ”La mer” med Charles Trenet.

Sommar med Cecilia Forss

Cecilia Forss har jag sett på Uppsala stadsteater, som den ständigt kåta Rubinljus i Nikolaj Cederholms märkliga ”Män som blir en smula irriterade på kvinnor”.

Det hon startade sitt Sommar-program med, berättelsen om hur en mycket äldre skådespelare sexuellt gav sig på henne när hon, blott tretton år gammal men utrustad med en betydligt kvinnligare kropp, gjorde en av sitt livs första teaterföreställningar, utgjorde en hårtslående kontrast till just detta och bidrog till att programmet bitvis – avsnittet om fadern och om dennes död var ett annat exempel – blev mycket känslostarkt.

Annat i hennes program, till exempel hennes fascination för fenomenet pormaskar, väckte även det mina känslor som lyssnare, fast i helt annan riktning. Ganska bisarr fann jag också hennes berättelse om döda människor som (enligt henne) har en benägenhet att slå följe med henne.

Ska jag vara uppriktig – och det bör man ju vara – tyckte jag att hennes program var ganska spretigt, alltför spretigt.

Hennes musikval gjorde, med ett undantag, inget våldsamt intryck på mig. Undantaget var Olof Palmes radioinlägg om fördomar mot invandrare, det som Latin Kings’ satte lätt rap-artad men stillsam bakgrundsmusik till. Den här musiken använde hon för att, vad jag förstår berättigat, hyvla av sin farmors fördomsfulla åsiker i ämnet.

Olof Palmes anförande om fördomar mot invandrare finns förresten på en CD med Palme-tal jag producerade till tioårsminnet av hans död. Det slår mig i sammanhanget att ett ganska stort gäng från Uppsala stadsteater var hemma hos mig och Birgitta inför teaterns uppsättning av en pjäs om Olof Palme och då fick ett exemplar av den här CDn av mig. ”Fördomar” förekom sedan i föreställningen.

Sommar med Daniel Adams-Ray

Daniel Adams-Rays Sommar-program producerades av hans faster Kerstin Adams-Ray, under årtionden en känd radioröst – själv har jag träffat henne en gång, på radion, när jag och Ingvar Söderström runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal gjorde ett program om Joe Hill.

Hon är ett superproffs, och kanske spelade det en roll för att Daniel Adams-Rays program flöt så bra. Att programmet ändå blev en smula kaotiskt i uppläggningen – det pendlade mellan Kenya, där han tillbringade sina yngsta år, och Stockholm och tog upp så vitt skilda ämnen som musikskapande och skivproduktion, skolkaos och T-banevåld, grafitti och hiphop samt östafrikanska och amerikanska erfarenheter – tror jag har att göra med en livshållning som drar många unga just till grafitti och hiphop.

Åtminstone en sida hos honom – jag känner honom inte men han berättade själv om den i programmet – känner jag mig befryndad med. Han ingrep i en misshandel i tunnelbanan där ett gäng hade gett sig på en ensam kille. Sånt har jag själv gjort flera gånger utan att ens först riktigt ha tänkt mig för.

Jag kände också stor sympati för hans envishet och tro på sig själv, när han efter att ha refuserats av tre skivbolag själv gav ut sin skiva och ”Gubben i lådan” blev 2010 års mest sålda singel.

Jag är 74 år och Daniel Adams-Ray 27, men trots nästan 50 års åldersskillnad lyssnade jag också gärna på hans muskival, och då tänker jag alls inte bara på Monica Zetterlund och Rolling Stones eller ens afrikansk musik. Jag lyssnade också gärna på det som mer var hans musik och inskränker mig då inte bara till Latin Kings.

Sommar med Vicky von der Lancken

Dagens Sommar-pratare, Vicky von der Lancken, har jag mött inte bara i form av hennes teaterproduktioner – jag har till exempel sett ”Singin’ In the Rain” på Oscarsteatern i Stockholm; kolla gärna under Kulturspegeln, Teater. Jag har faktiskt också träffat henne. Birgitta och jag var bjudna på middag hos dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn, och jag fick då Vicky (som egentligen heter Birgitta även hon) till bordet.

Nå, det betyder ju inte att jag känner henne. Genom hennes Sommar-program fick jag veta oändligt mycket mer om hennes liv.

Programmet började mycket starkt, med berättelsen om hur hon i mycket unga år fick styvföräldrar som hon älskade och trodde var hennes biologiska föräldrar. Vicky von der Lancken visade sig dessutom vara en mycket god berättare med både gestaltningsförmåga à la teater och dramatiskt talang. I programmet fick vi också veta hur det sen gick: hur den styvmor som, efter det att den hon trodde var hennes mor hade dött i cancer, slängde i ansiktet på henne att hon var adopterad. Senare i programmet berättade hon också om hur hon kontaktade först sin biologiske pappa, en besvikelse, sen även sin biologiska mor med vilken hon fick bra kontakt. Hon upptäckte då att hon till och med hade syskon som hon inte hade känt till.

Starkast i hennes berättelse var de partier som hade att göra med den här familjehistorien, också bushistorierna från skoltiden.

I övrigt var programmet spretigare. Jag fick inte riktigt grepp om hennes livspussel som omfattar så vitt skilda ting som YTF och Tältprojektet samt kommersiella produktioner på olika scener och teatrar. Mycket av det senare har säkert varit pekuniärt givande, annat troligen mer riskabelt. Av programmet framgick att hon ibland har kastat sig huvudstupa in i nya och svårbedömda projekt, och kanske finns där den förklaring som uteblev även här, när hon berättade om den ganska långa fängelsedom hon fick efter att ur det egna bolaget ha tagit ut en stor summa pengar med hjälp av en falsk faktura.

Jag tyckte faktiskt också att det fanns något ganska lättvindigt över hennes sätt att – utan närmare förklaringar – berätta om hur hennes före detta man, han som har gett henne efternamnet von der Lancken, gick under i spritmissbruk.

Med tanke på Vicky von der Lanckens mångåriga jobb i musikbranschen tyckte jag hennes musikval i Sommar-programmet var ganska konventionellt, ofta på ett nästan lite spekulativt sätt känslosamt och känslomässigt knutet till händelser hon pratade om. Men för all del: visst hörde jag gärna en stump ur hennes uppsättning av ”Singin’ In the Rain”.

Sommar med Håkan Juholt

I dag debuterade Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt som Sommar-värd, med den äran. Inte så att det här programmet som helhet hörde till de yppersta i serien – jag saknade en genomgående röd tråd – men många av de enskilda avsnitten i hans berättesle var mycket hörvärda. Några av dem var dessutom roliga; historien om mötet med Kenny Rogers, på scen, i Las Vegas är ett exempel.

Det är närmast självklart att en ledande politiker i sitt sommarprogram måste komma in på politik och värderingar, men jag noterade med gillande att Håkan Juholt inte nyttjade sin programtid till partipropaganda. I det inledande avsnittet om massakern på Utøya försökte han i stället blottlägga mekanismerna bakom det oerhörda som hände. För många kom säkert hans långa engagemang för människorna i förtryckets Vitryssland som en överraskning. Många blev säkert också överraskade över att denne mångårige försvarspolitiker talade så engagerat om samförstånd i försvarspolitiken, inklusive så väl om flera namngivna borgerliga och miljöpartistiska försvarspolitiker.

Långt innan han hade bekänt att han är en känslomänniska – så väl lättrörd som lättroad – hade jag för egen del dragit just den slutsatsen. När jag hade hört honom berätta om sina reaktioner ögonblicken före framträdandet i Visby i somras, kände jag stark frändskap med honom.

Hans musikval var också det känslostarkt, ibland känslosamt. En del, men inte allt, hör till det jag själv gärna lyssnar på: Monica Zetterlund i ”Gröna små äpplen”, Ella Fitzgerald och Louis Armstrong i ”Summertime”, Cornelis Vreeswijk i ”Bruna bönor complet”, Bruce Springsteen i ”Back In Your Arms”, Ulf Lundell i ”Två gamla hundar”. Och så fick jag, genom ”I Won’t Back” med Johnny Cash och Tom Petty, en nyckel till ett uttryck som återkom i hans installationstal på den socialdemokratiska partikongressen.

Dem som inte är lika Elvis- eller Ray Charles-frälsta som Håkan Juholt vill jag påminna om att den här mannen på ett annat område, konst, i sitt sommarprogram visade upp både bredd och djup. När Juholt talade om skulpturerna i Västertorp, var det helt uppenbart ett ämne han var djupt engagerad i och också visste mycket om.

Sommar med Yukiko Duke

Tvåspråkig och med rötter i två inte identiska kulturer är jag fascinerad av möten mellan människor och kulturer. Dagens Sommar-pratare, Yukiko Duke, har svensk pappa och japansk mamma men startade sitt liv med att envist hålla fast vid det svenska. Men den här söderbönan lärde sig, kanske mest på grund av mammans envishet, även japanska och blev sedan en kulturell brygga mellan Japan och Sverige: Hon har arbetat i både japanska och svenska media och översatt japansk skönlitteratur, bland annat av nobelpristagaren Kenzaburo Oe, till svenska.

Det var intressant att höra henne karaktärisera japanska värderingar och kulturella beteendemönster utan att hon för den skull ens för ett ögonblick hemföll åt kåserande eller karikatyrer. Och hennes program var fullt av dramatiska händelser, som flertalet sommarpratare inte kommer i närheten av, eftersom sådant som atombombningen av Nagasaki, väpnat rånövefall i Kambodjas då fortfarande farliga gränstrakter mot Thailand och den nyligen timade tsunamikatastrofen, inte ingår i deras, deras familjs eller vänners erfarenheter.

Musiken i programmet kändes väl avvägd mot det Yukiko Duke pratade om. Jag tänker då både på att hon spelade en del japansk musik men också på att musiken tematiskt passade det hon talade om, sådant som Neil Young’s ”Living With War” och Bob Dylan’s ”Shelter From the Storm”. Och så var hon okonventionell: spelade till exempel ”My Way” inte med Frank Sinatra utan med Nina Hagen.

Melodikrysset nummer 31 2011

”Morning Has Broken” hörde vi idag på klarinett med Acker Bilk – en vanlig sångversion finns med Cat Stevens, men då hade det förstås blivit för lätt.

När det blev morgon, gick jag som vanligt ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna och fann då grinden öppen och soptunnan vält med alla soppåsarna liggande på marken. Det är racerbåttävlingshelg här i Öregrund, och det drar alltid hit ungdomar av typen drägg som super skallen av sig och ställer till det både för sig själv och andra.

Någon glad änka tror jag nämligen det knappast var som välte vår soptunna. Detta apropå att nästa låt Anders Eldeman spelade var ”Viljasången” ur Franz Lehárs ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”).

Och apropå fest och starka drycker: det är ju också dags för kräftor. Kräftpremiären firade Eldeman med att spela följande:

Grön kväll i Margretelund

Text och musik: Olle Adolphson

Uti Ulvsundastan
klockan nitton på dan
allt uti Margretelund,
vem stod framför en grind
under lönnar och lind
en svalkande, ljuvlig aftonstund.

Vem kom gående på en gång
allt uppå frasande grus
i en trädgård med fågelsång
och ett vitmålat, gammalt hus.

Och en flicka som stod
framför huset och log
och flickan var god och rund.
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem fick sitta vid dukat bord
och vem fick skåda ett tråg
där en lukt utav krondill stod,
och där kräftor i drivor låg.

Vem fick porter och rostat bröd
och kall genever därtill.
Medan kvällen brann ner till glöd
och när luften blev tyst och mild.

Vem satt mätter och trind
med en mun mot sin kind
en skymmande aftonstund.
Vem tog flickan så skön
under lönnen så grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem gick en mil till stan
när det var nästa dan
med en sprucken cigarr i mun!
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Nå, den som inte gillar eller anser sig ha råd med kräftor får väl då nöja sig med ”En fattig falukorv”. Själv gillar jag för övrigt falukorv och då inte bara i Povel Ramels version.

Det är ju Pride-festival också, och möjligen kan det vara anledningen till att vi i dag åter igen fick höra ”La dolce vita”, som After Dark gjorde i Melodifestivalen 2004. Uttrycket ”after dark” finns förresten i texten.

Lika lätt, fast som svar på en krokig fråga, var det att komma fram till svaret ABBA. I ABBA ingick ju bland andra Benny Andersson och Björn Ulvaeus, men den här gången fick vi inte höra ABBA utan Helen Sjöholm och BAO i deras ”Sommaren du fick”.

Jag bor i Uppsala och känner Owe Thörnqvist – vi brukar ses vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar: både Owe och min hustru är sådana – men jag tror att inte bara vi som av naturliga skäl kan de uppsalamiljöer som ofta finns i Owes sånger klarade både ”Gun från Dragarbrunn” och ”Rumba i Engelska parken”, den senare en park bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Georg Riedel hörde jag senast live på vår gemensamme vän Rolf Theorins begravning. Georg skrev titelmelodin till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Som jag tidigare har skrivit finns det också politiska trådar mellan dem och mig.

Björk såg och hörde jag live i rådhuset i København i samband med att hon fick kulturpris av Nordiska rådet; jag satt alldeles nedanför scenen och har alltså upplevt henne på mycket nära håll. På den tiden var jag de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och följde bland annat Nordiska rådets sessioner och olika sidoaktiviteter. Och självfallet vet jag som gammal nordist att Björk är isländska. Jag har för övrigt också besökt hennes hemland ganska många gånger.

Däremot har jag aldrig varit på Malö, den plats som Anders Eldeman ville få oss att lokalisera med hjälp av en instrumentalversion av Evert Taubes ”Maj på Malö”.

Men för att fortsätta på den här linjen: i Los Angeles har jag däremot varit. För ovanlighetens skull har jag också sett den TV-serie som skulle ge oss förkortningen LA, ”LA Law”.

Ett lätt kryss det här, möjligen bortsett från en enda fråga. För min del är jag inte särskilt bekant med årets manlige artist 2007, Timo Räisänen. Inte heller hade jag tidigare hört hans ”Outcast”.

* * *

Hamnat här i jakten på något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Patrik Sjöberg

Även jag, annars komplett ointresserad av idrott, kände förstås till höjdhopparen Patrik Sjöberg, långt innan han kom ut med att han hade utnyttjats sexuellt av sin tränare, till lika styvpappa Viljo Nuosiainen.

Jag har stor medkänsla med honom och med andra i hans situation, tycker verkligen att han genom att gå ut i offentligheten har gjort en viktig opinionsbildande insats. Samtidigt har jag förundrats lite över att han inte satte sig till motvärn – riktigt så aningslös var jag nog inte i motsvarande ålder.

När jag i dagens Sommar-program hör honom berätta sin droghistoria, anar jag ett mentalt samband: Om man tror att den sortens toppidrott som han har ägnat sig åt ska gå att förena med drogbruk, är man nog faktiskt naiv.

Med tanke på att Patrik Sjöbergs Sommar-program innehöll så pass intressanta ingredienser, fann jag det ändå förvånansvärt lite engagerande. Kanske var det röstläget eller sättet att berätta som åstadkom detta, men jag hade – trots hörvärda enskildheter som historien med Totta Näslund i New York – ofta svårt att riktigt engagera mig i programmet.

Om pratet var lite malande, var musiken, ofta med drag av party music, desto piggare. För egen del uppskattade jag särskilt att få höra Tottas bluesband, J J Cale och så ”Lust For Life” med Iggy Pop.