Tidskriften Tiden med ny redaktör

Vi har nu ganska länge vetat, att Socialdemokraternas tidskrift för ideologisk debatt, Tiden, grundad år 1908 av Hjalmar Branting, skulle få ny redaktör. Till ny redaktör har utsetts Daniel Suhonen, som dess förinnan hade visat sin förmåga genom att göra SSUs Tvärdrag till arbetarrörelsens mest spännande och läsvärda tidskrift.

Hans debutnummer har dröjt: först nu har nummer 4 2011 (av sammanlagt 6 nummer per år) utkommit. På numrets baksida presenteras den nya redaktionen som utöver chefredaktören/ansvarige utgivaren består av en redaktionskommitté om ytterligare nio personer, flera av dem förhållandevis unga. Av dem känner jag bara en, Magnus Wennerhag. När han satt i Libertas’ redaktion, rekryterade jag honom till programkommissionens sekretariat, och jag har också följt honom i Fronesis. Av de övriga är väl främst Marika Lindgren Åsbrink mest känd och verkligen inte då främst i egenskap av dotter till min gamla kollega i programkommissionen Anne-Marie Lindgren.

Anne-Marie, känd också från Arbetarrörelsens tankesmedja och otaliga artiklar i Tiden, bidrar för övrigt med en högst läsvärd kritisk granskning av den SNS-rapport om privatiseringarnas konsekvenser, som skapade stor debatt och turbulens för en tid sedan.

Artikeln ingår i ett temablock i det här numret av Tiden om arbetarrörelsen, opinionsbildningen och tankesmedjorna – en av flera infallsvinklar för det här blocket är för övrigt att veteranen Lindgren, när hon nu går i pension, inte ersätts av en ny kraft.

De olika artiklarna på det här temat – opinionsbildning och tankesmedjor – tar upp en intressant fråga, vars svar egentligen är förutsättningen för att arbetarrörelsen ska kunna återta sin forna roll i politiken och samhällslivet. Naturligtvis är det då inte betydelselöst – vilket till exempel Kerstin Alnebratt är inne på – hur arbetarrörelsen organiserar sitt tankearbete och hur detta ska finansieras, men jag undrar ändå om det inte är ännu viktigare, vilka personer som rörelsen utser till sina ideologiska lotsar.

En av dem jag själv tänker på i sammanhanget figurerar i Daniel Suhonens långa reserapport från framför allt Norge men även Danmark och Sverige: Lena Sommestad förekommer i slutet av den avslutande svenska delen i artikeln.

Flera nya skribenter, bland dem några av medlemmarna i den nya redaktionen, förekommer med artiklar och recensioner i det aktuella numret, och det ska bli spännande att få följa dem även i fortsättningen. Ett namn, som flitigt har förekommit i Tiden redan tidigare, saknar jag dock: Kajsa Borgnäs.

Själv hade jag också väntat mig en grafisk och layoutmässig förnyelse av Tiden, men den ser ut ungefär som tidigare. Men en förändring också av förpackningen kommer kanske senare.

Tills vidare får vi nöja oss med att Tiden nu innehållsligt känns spänstigare än på länge. Så se till att förnya din prenumeration eller att skaffa dig en prenumeration, om du inte redan har en. En helårsprenumeration – sex nummer – kostar 288 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 134 74 81-2.

Melodikrysset nummer 44 2011

Dagens kryss började lätt men innehöll senare några ganska svåra frågor.

Fast för egen del fastnade jag nästan omedelbart på en egentligen mycket lätt fråga – jag kommer nämligen nästan aldrig i håg några signaturmelodier. Ändå är jag en trägen lyssnare av ”Ring så spelar vi”. Men snart gick det upp ett ljus: Anders Eldeman ska ju byta program med Lisa Syrén nästa lördag!

Danska hiphopgruppen Outlandish hade jag för egen del aldrig hört tidigare, men jag hittade gruppnamnet ganska lätt med hjälp av Internet och blev lite road av deras val av gruppnamn, detta mot bakgrund att de finns i Danmark och två av dem är muslimer och en katolik.

Muslim är ju också numera Cat Stevens, vars ”En hård värld” vi hörde Sven-Erik Magnusson och Sven Ingvars framföra.

Och Internet var för övrigt svaret på en annan av dagens frågor, den som illustrerades med ”Boten Anna”. Den och dess upphovsman Basshunter (Jonas Altberg) har också tidigare förekommit i Melodikrysset.

Fast då och då, i dag ett par gånger, spelar Eldeman låtar jag – vad jag minns i alla fall – aldrig har hört förut. Namnet Peter Skellern säger mig inte ett skvatt, men när jag så småningom hade uppfattat det rätt, hittade jag den engelska titeln på det som spelades, ”You’re a Lady”. När det gäller den svenska titeln, fick jag ut det inledande ordet med hjälp av hjälpbokstäver från andra svar, men jag fick ändå ägna rätt mycket möda åt googlande, innan jag hittade ”Hon är en kvinna, han är en man”, vem eller vilka som nu kan tänaks ha spelat in den.

Måns Zelmerlöw har jag förstås hört, bland annat som ledare för ”Allsång på Skansen”. Men jag har inga skivor med honom och tänker nog inte skaffa några heller, så lite sökmöda fordrades det för att jag skulle komma på vem som sjöng ”Hope And Glory”.

Som kontrast kan vi ta Loa Falkman, vars röst det är nästan omöjligt att inte känna igen. Det enda förvillande med dagens fråga var att det var han och inte Nordman som sjöng Mats Westers och Py Bäckmans ”Vandraren”.

Eftersom hustrun länge var ordförande i svenska UNICEF har vi brukat titta på Världens Barn-galorna i TV, och det visade sig vara till hjälp vid lösandet av dagens kryss. I det här programmet hörde vi nämligen Hagsätra Sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt, sjunga ”I dag kommer aldrig mer”.

Nämnda hustru har också valturnerat för (S) tillsammans med Cornelis Vreeswijk. Hans ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, en underbar låt, är dock hans bara till den svenska texten. Originalmelodin, en traditionell engelsk låt, heter ”Monday Morning”.

En klassiker är också ”Skymning”, insjungen av Ulla Billqvist och med melodin lånad från Frédéric Chopin. Jag har den magnifika Ulla Billquist-box Anders Eldeman nämnde och rekommenderar den gärna. Lilla Vax Records i Vaxholm har gett ut den.

Tutta Rolf är en annan storhet från fordomdags. I filmen ”Ombytta roller” från 1939 sjöng hon Jules Sylvains ”Aj aj aj – vilken röd liten ros.

Melodin vi hörde med komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy heter – tror jag; det finns alternativa benämningar – ”I Want To Be In Dixie” och fanns med i filmen ”Way Out West” från 1937. 1937 är mitt födelseår, men när jag i slutet av andra världskriget hade kommit till Sverige och bodde i lilla Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, gick vi ofta på söndagsmatinéerna på de två biografer, som på den tiden fanns i Kvissleby, fyra kilometer från Juniskär. Vi gick gärna på filmer med Helan och Halvan, som Laurel och Hardy fick heta här i Sverige. Mycket buskis var det, men skickligt genomfört, tycker jag fortfarande.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sveriges enda radikala serietidning

”Sveriges enda radikala serietidning” – den devisen hittar man på omslaget till Galago.

Det betydr nu inte att serierna i Galago är fulla av politiskt radikala budskap. Men i nummer 3 2011 (nummer 104 i löpande ordning sen starten) finns ändå några exempel även på det: David Liljemarks och Robert Petterssons ”Ja må han leva” med dess vänstersving mot Svenska Dagbladets Per Gudmundson och så Hanna Petersons ”Pigan, del 2” som sopar till RUT.

Annars tycker jag att Galago av i dag lite grann har stagnerat. Några gamla galagostjärnor som Joakim Pirinen och den något senare Liv Strömquist återkommer men kanske inte med några av sina bästa sidor. Roligare är det då att få återknyta bekantskapen med den surrealistiske John Andersson.

De nya svenska serierna i numret präglas främst av den amatöristiska stil, vars främsta exponent annars är numrets redaktör, Mats Jonsson. Bättre än snittet bland de svenska bidragsgivarna är Marcus Ivarsson med ”Outro”, detta främst för att han dels har en utpräglat egen tecknarstil och färgläggning, dels faktiskt lyckas berätta en story.

Det senare gäller också en översatt serie, Gabrielle Belles ”Majsgröt”. Att också den saknar ett mer definitivt avslut beror förmodligen på att det Galago publicerar är en del av en längre handling. Det andra inlånet, ”Calgaryfestivalen” av Seth, är inte en oäven serie men lider av det som så ofta är Galagos sjuka, att i serieform berätta en vardagsstory utan dramaturgi eller avslut med något slags knorr.

Så jag vill inte dölja att jag är lite besviken.

* * *

Aktiemajoriteten i Ordfront förlag, som går knackigt, och dess underliggande serieförlag och tidskrift Galago tas nu över av Alfabeta.

Alfabeta satsar knappast sina pengar på att verksamheterna ska fortsätta att gå knackigt. I seriegenren äger Alfabeta främst de svenska rättigheterna till Tove och Lars Janssons klassiska Mumin-serie, och även om en serie av Mumins typ inte riktigt passar i just Galagos magasin, kan man hoppas på att den nya majoritetsägaren kan hjälpa förlagsdelen av Galago till att vidga sin utgivning till serieklassiker, barnserier, äventyrsserier och annat sådant som kan hjälpa till att bära kostnaderna för Galagos mer experimentella serieutgivning.

Juholt än en gång

Jag skrev, när debatten om Håkan Juholt mest liknade ett tumult, ett ganska balanserat inlägg om saken: tog principiellt klar ställning mot att en riksdagsledamot som representerat något valdistrikt utanför huvudstadsregionen borde kunna få bostadskostnaderna där täckta också för hustru/make/sambo som permanent bor i den aktuella bostaden, samtidigt som jag ställde frågor om hantering och regelverk.

Sällan har jag fått så många kommentarer – och det visade sig också att kommentatorerna tyckte ganska olika. En del av kommentatorerna lyckades heller inte hålla den balanserade och resonerande ton jag försöker upprätthålla på den här bloggen. Var det drev i pressen, så deltog en del av bloggkommentatorerna med liv och lust i det drevet.

I kulturdelen av Dagens Nyheter (19 oktober 2011) finns en granskning, signerad tidningens förra kulturchef Maria Schottenius, formellt en radiokrönika men i realiteten en mycket bredare mediagranskning, av den så kallade Juholt-affären, den som blev ett mediadrev med vittring av blod. Vill ni ha en tankeställare, så läs den här artikeln – du hittar den här.

Det enda jag har att tillägga är att dagens DN också – i notisform – berättar, att listan över riksdagsledamöter som har fått felaktig hyresersättning nu har kompletterats med två moderater, Betty Malmberg och Ann Marie Brodén. Tidigare har det visat sig att också två centerpartister, Emil Källström och Erik A Eriksson, har fått för mycket pengar.

Hur man nu kan hävda det, när Riksdagens regler och kontroll har varit sådana som de var.

Anna-Lena Lodenius om en ny bok om Per Meurling

Anna-Lena Lodenius skriver på sin blogg – länk finns här intill – om Hans Lagerbergs nya bok ”Per Meurling – en intellektuell vildhjärna” av Hans Lagerberg. Jag hade tänkt skriva en kommentar, men kommentarsfunktionen verkar vara avstängd.

Jag har nämligen själv träffat Per Meurling, en mycket särpräglad person: han var en gång i världen kommunist och förblev livet ut marxist. Med detta förenade (?) han ett levande intresse för pornografi, fast jag misstänker att de porrnoveller av honom som jag och andra ynglingar läste i vår ungdoms boulevardtidningar delvis var brödskriverier. Meurling, en stor intellektuell begåvning, var persona non grata på många andra håll.

Jan Lindhagen, en av sextio- och sjuttiotalens marxistiska intellektuella inom socialdemokratin, var inte bara den tidens ledande opinionsanalytiker utan bidrog också till att i nyvänsterns och de återuppväckta kommunistsekternas tid både levandegöra socialdemokratins idépolitiska arv och att förnya detta tänkande. Han ledde Gruppen för samhällsstudier, löst knuten till partiexpeditionen där jag arbetade, och jag blev livligt engagerad i dess bokutgivning. På det då av partiet ägda Tidens förlag gav Lindhagens samhällsgrupp ut pocketserien Tidens samhällsstudier; på Tidens förlag fanns som samarbetspartner bland andra den gamle marxisten, före detta kommunisten, sederemera socialdemokraten Gunnar Gunnarson, vars marxistiskt baserade idéhistoria ”Socialdemokratiskt idéarv” ingick i den här serien. Jag gjorde reklam för de här böckerna i particirkulären och använde flera av författarna – bland andra Lindhagen och Gunnarson – vid en idépolitisk veckokurs på Bommersvik.

Per Meurlings bidrag till Tidens samhällsstudier var ”Fabian Månsson och bondesocialismen” (1972), en ganska originell studie.

Tio år senare, 1983, återkom Meurling på Tidens förlag – vid det laget var Tidens samhällstudier nedlagt – med ”Geijer & Marx. Studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi”.

Tidens förlag finns i dag inte ens kvar som imprint inom den stora KF-ägda Norstedts-koncernen, dit förlaget såldes. Att socialdemokratin sedan länge saknar ett eget forum för utgivning av böcker av det här slaget har starkt bidragit till partiets intellektuella utarmning.

Melodikrysset nummer 40 2011

Några av frågorna i dagens kryss upplevde jag som rejält svåra.

En sådan var märkligt nog den om en känd seriefigur – den signaturmelodi som spelades kände jag inte igen. Så småningom pekade ledbokstävena mot att det rörde sig om Tintin. Och jag som älskar Tintin! Jag har alla Tintin-album, jag har sett filmatiseringarna och jag har även gett dem till dottersonen Viggo. Men den där melodin kan jag för mitt liv inte påminna mig.

Som framgår redan av Tintin-frågan, är signaturer inget jag normalt riktigt lägger på minnet. ”Stjärnornas krig” har jag sett mycket lite av, men egendomligt nog kom jag genast i håg, att den signaturmelodi som spelades hörde hemma i den. Sen fick jag ta Google till hjälp för att finna ut att musiken har skrivits av John Williams.

Takida hör inte till de grupper jag brukar lyssna på, så det var heller inte så lätt för mig att identifiera dem. Det som till slut ledde mig fram till dem var deras hemort, Ånge, som ligger i det landskap där jag växte upp. Och via Ånge kom jag faktiskt till slut i håg att jag hade hört talas om Takida.

Patrik Isaksson hör inte till mina personliga favoritet, men han tycks höra till Anders Eldemans – i vart fall spelar Eldeman honom anmärkningsvärt ofta. Så om Isaksson sjunger in något nytt, till exempel ”Du var den som jag har saknat”, så vips spelar Eldeman den.

Jag brukar se på melodifestivaltävlingarna och även på Eurovision Song Contest, men ganska mycket av det som förekommer där går i mitt fall in genom ena örat och ut genom det andra. I dag fick jag ut titeln ”Love, Love, Love”, och ledbokstäverna ledde mig till att den som sjöng var Agnes (Carlsson). Men inte fasen kom jag spontant i håg det här bidraget från Melodifestivalen 2009.

Det är svårt att veta varför, men när det gäller schlager och liknande musik, är det vissa sånger och insjungningar som fastnar, medan andra lämnar en oberörd.

”Bra vibrationer” av Ingela ”Pling” Forsman och Lasse Holm minns jag till exempel. Med den vann Kikki Danielsson den svenska Melodifestivalen 1985, och hon lyckades också hyggligt – kom trea – i Eurovision Song Contest.

Thore Skogman har jag ett lite speciellt förhållande till, eftersom han valturnerade för (S) tillsammans med Sten Andersson 1968. Fast hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967 hade för den skull ingen anknytning till hans och mitt parti. Den gick upp på Svensktoppen – blev bland annat etta – med Jan Höiland. Fast i dag hörde vi den på tyska med Christer Sjögren.

Från 1968 är däremot ”Mälarö kyrka”, skriven av den på sin tid måttlöst populäre TV-mannen Sven Lindahl. Den låg förstås etta på Svensktoppen.

Kyrkor och andliga värden letar man nog inte efter hos Magnus Uggla. Mer typisk för honom är en titel som ”Efterfest”, med frågan ”E’re efterfest på din balkong?”.

Jag har en mycket stor samling skivor med amerikansk blues, men där finns faktiskt ganska lite B B King. Naturligtvis känner jag igen honom, som i dag i ”The Thrill Is Gone”, men när jag en gång hade chansen att höra honom live i New York, valde jag faktiskt bort honom för annat.

Min hustru är mycket förtjust i en mycket äldre amerikansk musikmakare, pianisten och sångaren Hoagy Carmichael, och visst var han stor, vilket i dag bevisades av en instrumentalversion, signerad Charlie Norman, av Hoagys ”Stardust”.

Sist i dag tar vi veckans Evert Taube, ”Här är den sköna sommar”. Den innehåller dock en fras, som jag – i vart fall i fråga om politik – finner väl generaliserande: ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Läsare påpekar att jag hade glömt att redovisa svaret på en dubbelfråga, en av de lättare för mig som har vuxit upp med Ulf Peder Olrog i radion. Låten heter ”Schottis på Valhall”, och därav förstår man att där förekommer en och annan as, alltså asagud.

Nä, jag vill ha mina pengar i handen

”Drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg, visar en ny, ännu opublicerad studie från Karolinska institutet”, läser jag i en debattartikel på DN.Debatt i dag (27 sepember 2011). Detta är visserligen inte ämnet för min nätbetraktelse i dag, men citatet ger ändå en sidobelysning åt mitt egentliga ämne: tjänstesamhället, till exempel banktjänsterna, får inte automatiseras så långt, att människor på grund av ålder eller sjukdom eller allmän oförmåga exkluderas.

Har ni aldrig stött på den där ensamma tanten eller farbrorn i kassakön på banken, han/hon som sinkar hela kön genom att ha blandat ihop något eller glömt fylla i något och som måste få hjälp av kassörskan för att hitta rätt bland sina ibland alltför många, ibland i något avseende ofullständiga papper? Och jag menar: inte bara själva blivit stressade utan känt medkänsla och kanske rent av tacksamhet över att även gamla och sjuka och bortkomna kan få mänsklig hjälp.

Själv har jag besökt det lokala bankkontoret (medan det fortfarande hanterade pengar), postkontoret (medan det fanns kvar) och Svensk kassaservice (innan också de stängde) under pensionsutbetalningsdagar och sett köerna av äldre som väntade på sin tur. Ganska många av de här människorna har sannolikt – i motsats till mig – inte haft någon dator hemma, och skulle de ha haft det, skulle de ändå inte ha förstått hur man fick ut sina pensionpengar ur den där burken.

Men framför allt: det lokala bankkontoret och det lokala postkontoret var – inte en kö utan en mänsklig mötesplats. Många kände varann i sitt eget grannskap, och även andra kunde man prata med. Och på Svensk kassaservice och på de centrala bankkontoren har jag sett kunder och kassapersonal föra små vänliga samtal med varann, lika viktiga som penningtransaktionerna i luckan. På ett kassaservicekontor, som jag under en period regelbundet besökte, erbjöd sig en gång en kassörska – som jag bara hade träffat ett antal gånger där i kassaluckan – att utföra ett ärende åt mig i den intilliggande men just då stängda kemtvätt som låg vägg i vägg.

Penningtjänstesamhällets personliga sidor håller gradvis på att rationaliseras: vi ska själva utföra dem, i våra datorer eller i automater i väggen. Själv vägrar jag envist: går till mina båda banker, SwedBank och Nordea, och tar ut kontanter i de portioner jag för tillfället behöver. Eftersom båda bankerna – Nordea är där värst – tar ut hutlösa avgifter för förmedling av pengar – priserna är satta för att få oss att sluta göra så – går jag numera oftast till Forex och betalar tidskriftsprenumerationer och annat liknande.

Eftersom Nordea i Öregrund sedan länge är ett kontantlöst bankkontor och vår lokala SwedBank har bommat igen, brukar jag samla mina bankärenden till de besök jag gör i Uppsala. Det hände senast i går: jag var in på SwedBank vid Stora torget och tog ut en lämplig summa kontanter, och eftersom jag skulle vidare till öregrundsbussen, betalade jag också den senaste räkningen från En bok för alla där. Jag skulle betala 145 kronor för tre barnböcker, vilket kostade 150 kronor i förmedlingsavgift! Killen i luckan insåg naturligtvis det absurda i avgiften och började den vanliga valsen om vad jag i stället borde göra. Jag förklarade för honom att jag i vanliga fall skulle ha gjort den här inbetalningen på Forex men att det i dag handlade om tidsrationalitet.

När han fortsatte att argumentera och till slut förklarade att SwedBank kommer att sluta helt och hållet med den här typen av manuella penningtjänster, förklarade jag, att jag – en hyggligt välbeställd man – över huvud taget inte, av principiella skäl, äger något bankkort av något slag, och att jag, som har varit kund i banken sen jag fick min första sparbanksbok under småskoletiden, om detta sker omedelbart kommer att byta till en bank som fortsatt har kontanthantering.

Han försökte då med att alla banker kommer att göra som SwedBank, varvid jag kontrade med att jag då tänkte lägga mig ner och svälta ihjäl, dock först efter att ha underrättat pressen.

Nu såg jag att även kassörskan i luckan intill intresserat lyssnade.

Tro nu inte att jag stod och röt högljutt. Nej, jag talade leende, med mitt nästan orubbliga lugn bevarat. Det senare kanske i det här fallet beroende på att det naturligtvis kommer att finnas kvar ställen som Forex, dit jag kan flytta mina pengar från SwedBank och Nordea, banker som jag en gång i världen valde på grund av deras ursprungliga ägarkaraktär: kooperativ respektive statlig.

Det slår mig att om vi många, som inte vill ha det kontantlösa samhället, på något sätt kunde organisera oss och erbjuda oss att flytta våra konton till en bank, som lovar att fortsatt ge oss våra egna pengar i handen, så skulle kanske till och med de av mig nämnda stora bankerna kunna förmås att fortsätta med kontanttjänster, kanske till och med sådana som kostar mindre än de belopp man via dessa tjänster förmedlar.

PS Ni ser mig på nätet, praktiskt taget varje dag. Men dra inte av detta slutsatsen att jag någonsin använder nätet för att betala någon som helst räkning. Jag har beställt böcker, skivor och gamla tidskrifter på nätet, till och med samlarporslin – men sen travar jag i väg till ett bankkontor och betalar kontant. Jag är absolut konsekvent.

Nya DN: en oskön och förvirrande omvandling

Jag är något av tidningsnarkoman: läser dagligen tre morgontidningar och en kvällstidning, dessutom en nyhetsveckotidning och mängder av tidskrifter. Jag är själv gammal journalist och före detta chefredaktör, har alltså under mitt yrkesverksamma liv i den branschen haft ansvar för tidningars innehåll och utseende.

Nyligen lanserades en nyrenoverad Dagens Nyheter med pukor och trumpeter. Min första reaktion var ganska negativ, men eftersom jag erfarenhetsmässigt vet att det finns vanetrösklar som ibland leder en fel, har jag väntat med att reagera.

Tyvärr har den där olusten inte lagt sig.

När man slår upp tidningen, hittar man på sidan 2 en hänvisningssida till resten av innehållet. Var har vi sett det förut? I Svenska Dagbladet.

Säkert har tidningsmakarna på DN sneglat mot sin både sega och framgångsrika konkurrent, dock utan att lyckas bräcka denna.

Sidlayouten i DN med sina ofta dubbla neddrag, avskilda med linjer, under vilka det ligger varandra underställda vinjettrubriker, ibland färgplattor i olika färg, är inte bara oskön utan också ganska svårtolkad. DN har på de här sättet blivit en mycket fulare tidning än stockholmskollegan Svenskan. Ofta får man känslan av att bläddra i en annonsbilaga, inte läsa en journalistisk skapelse.

Redan tidigare var DNs ekonomidel generande usel jämfört med Svenska Dagbladets ekonomibilaga. I stället för att försöka göra något åt det, har DN nu gömt ekonomisidorna i tidningens huvuddel, den här gången försedda med färgplattevinjetter som får en att tro att det rör sig om en annonssektion. Men ägarna, Bonniers, vill väl helt enkelt inte att DN ska konkurrera med koncernens egen rosa framgång, Dagens Industri…

Tillsammans med sporten, som jag för egen del aldrig läser (i någon tidning), har man nu i stället lagt DN.Sthlm, en ny satsning på lokalnyheter. DN.Sthlm är nog den överlägset smartaste nysatsningen vid omgörningen av DN: DN är ju trots allt den stora lokaltidningen för människorna i Storstockholm, och det är en gåta att man inte tidigare har satsat mer på just lokala nyheter, det som drar läsare till de framgångsrika regionala och lokala tidningarna runt om i landet.

I samma anda har man också låtit klassikern På stan återuppstå som separat fredagsbilaga. Också det ter sig som en klok omläggning.

DN.Kultur består gudskelov som separat bilaga. I den återfinns också serierna, med ett undantag: ”Rocky” har flyttat till stockholmsdelen. Det har jag i och för sig inte några invändningar mot: Den är ju så typiskt stockholmsk; mycket riktigt gör ju Martin Kellerman också varje vecka en rockyteckning för På stan. Men när nu seriesidan består av futtiga fyra serier, ser man ju i sin prydno trenden för serier i dagstidningarna: antalet serier krymper. Själv längtar jag tillbaka till den tid då forna tiders dagstidningar i fullformat kunde ha en hel sida med serier, bland dem också en rad äventyrsserier.

Manlig ensamhet och utlevelse

En underman är den atletiskt byggde man som bär upp den vackra och viga dam som strålkastarljuset alltid är riktat på i parakrobatik. I Cirkus Cirkörs föreställning ”Undermän” – idé, regi och musik Olle Strandberg, just nu aktuell på Reginateatern i Uppsala – är dock de tre undermännen Andreas Tengblad, Mattias Andersson och Mattias Salmenaho utan sina kvinnliga partners. Med detta som underliggande tema genomför de en föreställning.

Detta gör de med enastående kroppsstyrka, vighet och precision.

Tyngdlyftningselementen är de som berör minst. Jag såg att några i publiken var framme vid scenen och försökte lyfta tyngderna, som för att kolla att de verkligen var så tunga – men det var de. Men annat, som de akrobatiska hoppen och balansakterna och lättheten i numren med en man roterande i en stor snurrande hjulring, var verkligen imponerande, och publiken jublade.

Imponerande är också att de här tre viga och muskulösa männen, förstärkta med Olle Strandberg, lyckas exekvera en myckenhet av musik, en musik som spänner över en vid båge från tango till rockmusik.

Musiken underströk, som bäst, både saknaden efter deras försvunna kvinnliga partners och den fysiska utlevelsen i de nummer de själva exekverade på scenen.

Jag har två invändningar mot den här föreställningen. Den första är att saknadstemat kanske inte går fram fullt ut – det blir en övervikt för de annars nog så skickliga cirkustricken. Den andra är att jag inte riktigt förstår poängen med att den inledande monologen görs på engelska – till och med presentatörerna på vanliga cirkusar brukar ju tala svenska, om än ibland med brytning.

Men det är inte menat som verkligt allvarliga invändningar. Liksom den övriga publiken var jag på det hela taget imponerad.

* * *

Föreställningen var bara någon timme lång, så Birgitta och jag hade beslutat oss för att gå ut och äta middag efter den.

Men först var det en liten mottagning på Reginas övervåning med artisterna närvarande. Bland de övriga inbjudna fanns bland annat en dam jag kände igen, inte bara för att jag brukar höra henne i radions ”Odla med P1”. För nu ganska länge sedan, när jag för en gångs skull var ensam på konsert i Musikens hus eftersom Birgitta på grund av något annat värv inte kunde gå, fick jag i stället bredvid mig på Birgittas abonnemangsplats radiojournalisten Lena Redin, hon med ”Odla med P1″. Vi pratade då med varann: hon visste uppenbart vem jag var och berättade om den gången då hennes dotter hade frågat mig om något i ett elevriksdagsärende. Den här gången var det Lenas man som tog upp den gamla historien, men Lena och Birgitta, som aldrig har träffat varann förut, pratade ganska mycket om trädgård med varann.

Efter mottagningen gick jag och Birgitta alltså ut och åt middag. Vi hade från början tänkt gå till ett annat ställe, men chefen för Reginateatern Paul Kessel, som vi båda känner sen gammalt, rekommenderade oss ett ställe snett över gatan, Oasia på Drottninggatan 9 – han till och med knatade över gatan och hämtade meny åt oss. Så vi slog till och gick dit.

Oasia är en ganska stor restaurang, inrymd i det som förr i världen var Stadt, men till vår förvåning fann vi att vi kom att sitta tämligen ensamma i restaurangen; varför vet jag inte, men kanske kan det ha att göra med att centrum för Uppsalas krogliv har flyttats till trakten runt Musikens hus och Centralstationen. Nå, det gjorde inget, för det vi valde att äta var verkligen gott och vällagat: de sju dödssynderna, smakrika godbitar från jord, trädgård och hav.

Två gamla vänsterförlag förenar sina krafter

En gång i världen var kulturkamp en viktig del av den politiska kampen. Arbetarepartierna – både det stora och de mindre – ägde egna bokförlag, som gav ut allt från politisk litteratur till skönlitteratur. När den nya revolutionära vänstern i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet förökade sig, mestadels genom delning, var det alldeles självklart för de här nya grupperingarna att de också skulle äga och driva bokförlag.

Allt det här är i dag ett minne blott.

Socialdemokratiska partiet ägde en gång en medelstor och ganska framgångsrik förlagsgrupp, vars kärna var Tidens förlag. Tiden tog också över det av kilbomskommunsiterna startade Folket i Bilds förlag med veckotidningen Folket i Bild samt köpte senare Prisma, i begynnelsen ett pocketförlag, sedan ett allmänförlag. Efter A-pressens haveri fick partiledningen kalla fötter och sålde sina förlag till KF-ägda Norstedts. FIBs lyrikklubb och Lyrikvännen hamnade dock, efter en mellanlandning hos Ordfront, som jag strax ska återkomma till, men överläts sedan under en av Ordfronts otaliga kriser till Ellerströms. Tidens förlag och Prisma finns numera inte kvar ens som imprints inom Norstedts. All barnboksutgivning inom KFs bokförlag har samtidigt koncentrerats till Rabén & Sjögren.

Det svenska kommunistpartiet, så småningom omdöpt till VPK, ägde också ett eget bokförlag, Arbetarkultur, som ekonomiskt hölls under armarna av sovjetiska bidrag, nödtorftigt kamouflerade som tryckbidrag till sådant som Lenins skrifter.

När så maoisterna bildade ett nytt SKP, Sveriges kommunistiska parti, i början KFML, var det ganska självklart för dem att också starta ett bokförlag och egna bokhandlar, till och med ett skivbolag, alla med namnet Oktober.

Konkurrenterna i vänstersektbranschen ville inte vara sämre, så KFMLr, en utbrytning ur KFML, startade bokförlaget Proletärkultur.

Vänsterns ungdomsförbund, VUF, sprack i två revolutionära delar. Ett av dem, Förbundet Kommunist, startade det egna förlaget Barrikaden.

Formellt fristående men med ideologisk anknytning till KFML/SKP var Ordfront, förlag och tidskrift.

Både Barrikaden och Ordfront rymde redan under sina mer revolutionära dagar åtskilligt med talang och lyckades, efter att ha gjort upp med sitt sekteristiska förflutna, bli intressanta och delvis framgångsrika aktörer på bokmarknaden.

Dag Hernrid, med redan på Barrikaden-tiden, tog över förlaget och döpte om det till Alfabeta. Alfabeta är ett allmänförlag med både skönlitteratur och barnböcker på programmet. Förlaget har intressanta namn bland sina författare, till exempel Tahar Ben Jalloun, Witold Gombrowich, Katarina Mazetti och, inte minst, deckarförfattarna Val McDermid, Helen Tursten och Emma Vall (Eva Swedenmark med flera). Riktigt imponerande är förlagets lista över barn- och ungdomsboksförfattare samt dito illustratörer: Lena Andersson, Gunna Grähs, Lennart Hellsing, Bo R Holmberg, Anna Höglund, Håkan Jaensson, Tove Jansson, Mati Lepp, Arne Norlin, Charlotte Ramel, Eva Swedenmark, Anna-Clara Tidholm och Thomas Tidholm.

Helt utan problem kan det här förlaget dock inte ha varit, även om det har haft muskler nog att ta över det konkursade förlaget Anamma. Finlandssvenska Schildts fick nämligen 1996 köpa 40 procent av Alfabeta. Den största poängen med detta är väl ett samarbete på barnbokssidan. Schildts delägarskap gav till exempel Alfabeta rätten att ge ut Tove Janssons Mumin-böcker i Sverige.

Ordfront har, åtminstone sedan Henning Mankell övergav förlaget och tillsammans med Dan Israel startade det egna förlaget Leopard, levt under ständiga ekonomiska kriser. Leopard ger numera ut mycket av den vänsterlitteratur i vid mening, som tidigare var just Ordfronts särmärke.

Förre medarbetaren på Ordfront magasin, Björn Eklund, drevs i väg, delvis på grund av ett mediadrev mot honom och Ordfront om ex-Jugoslavien, och startade det egna förlaget Karneval, som också det – till exempel genom utgivningen av ”Jämlikhetsanden” – har tagit över sådant som tidigare var naturliga godbitar för ett förlag av Ordfronts karaktär. Karneval har för övrigt mycket annat intressant på sin utgivningslista, till exempel återutgivningen av Barbro Lindgrens barnböcker (tidigare på Rabén & Sjögren).

Ordfront var ändå under sina glansdagar ett stolt skepp – cirka 10.000 medlemmar i dess bokklubb Bokfront är en rest av fornstora dagar. Men den här bokklubben drivs inte längre som förr – distributionen sköts av Bonniers nätbokhandel. Och trots byte av förlagschef – Pelle Andersson, tidigare på Aftonbladets kulturredaktion, är nu förlagschef – har man inte kunnat bli kvitt skulderna. Detta trots att man i författarlistan hittar namn som Tariq Ali, Noam Chomsky, Naomi Klein, Anna Politskovskaja, Edward Said, Marijane Baktiari, John Ajvide Lindqvist, Lasse Berg, Yvonne Hirdman och Kjell Eriksson.

I Ordfront ingår också originalseriemagasinet och serieförlaget Galago med namn som Joakim Pirinen, Mats Jonsson, Sara Granér och Marjane Satrapi.

Ordfront äger också En bok för alla, vars utgivning numera är reducerad till barnböcker.

Nu försöker Ordfront lösa sina ekonomiska problem genom att gå samman med Alfabeta. Dag Hernrid tar över 53,5 procent av aktierna i Ordfront förlag (med Galago och En bok för alla). Ordfronts chef Pelle Andersson köper även han en stor del av aktierna, medan Föreningen Ordfront bara behåller en närmast symbolisk aktiepost. Båda parter försäkrar att det inte blir någon sammanslagning av Alfabeta och Ordfront förlag, men naturligtvis återstår det att se hur det blir med det lite på sikt.

Om vi ändå ser de båda förlagen som ett slags samverkande enheter, kan man se både fördelar och nackdelar. Jag antar att Ordfronts bokklubb Bokfront kommer att erbjuda medlemmarna böcker även från Alfabeta, kanske också från Alfabetas omfattande barn- och ungdomsbokutgivning. De båda bokförlagen har sin styrka på lite olika områden och kan således komplettera varandra. Kanske kunde man också samla Alfabetas och Ordfronts pocketutgivning under etiketten En bok för alla.

Med Alfabeta, ett förlag med en omfattande egen barn- och ungdomsbokutgivning, som ny ägare till En bok för alla, kan kanske större förlags, framför allt Bonniers, intresse för att överlåta utgivningsrättigheter av sådan litteratur till En bok för alla minska. Men det finns ju fortfarande fristående mindre barnbokförlag som Berghs och Opal att samarbeta med, så barnboksutgivningen är knappast körd.

Den som lever får se.