Drottningen

I Stephen Frears’ (regi) och Peter Morgans (manus), men framför allt Helen Mirrens (i rollen som drottning Elisabeth II), film ”The Queen” (2006) förvandlas prinsessan Dianas död och det som sedan hände till något som är mer än en nog så dramatisk långfilm – jag vet inte hur dokumentär den är i sina olika detaljer, men en lysande dramadokumentär är den i sin skildring av de människor som bebor maktens boningar.

Diana, frånskild från prins Charles och död i en bilolycka, som jagande paparazzis bidrog till, finns med i filmen genom inklippta journalfilmer, men det drama som är filmens och som hennes död utlöser utspelas mellan tre poler: drottning Elisabeth II, den nyligen (samma år, 1997) tillträdde premiärministern och Labour-ledaren Tony Blair (Michael Sheen) och brittiska folket/allmänna opinionen.

Lite förenklat uttryckt bygger filmens dramatik på att drottningens första och länge bestående hållning är att kungahuset över huvud taget imte ska lägga sig i Dianas begravning – den får vara en angelägeneht för hennes familj. Det visar sig dock att en mycket stor del av brittiska folket älskar sin frånskilda och nu döda prinsessa och hyllar henne med ett ständigt växande blomsterhav utanför Buckingham Palace. Samtidigt växer folkets antipati mot drottningen och kungahuset för deras känslokyla.

Här börjar den opinionskänslige Blair agera, och han kan också i sina kontakter med hovet och drottningen personligen anföra substantiella opinionsskäl för att dessa, framför allt drottningen, måste ändra uppfattning. Och drottningen, sedan mycket unga år drillad att hålla tillbaka sina egna känslor, byter om inte uppfattning så i alla fall beteende – och ser ut att på kuppen återvinna britternas förtroende.

Allt det här är rasande skickligt genomfört, framför allt skickligt (och till och med porträttlikt) spelat av Helen Mirren i rollen som Elisabeth II.

Trots, eller kanske på grund av, filmens starka illusion av att vara i det närmaste en dokumentär, har jag svårt att uppleva den som just spelfilm; dess drag av reality känns för starka för det.

Men det betyder förstås inte att jag inte skulle ha haft stort utbyte av att se den. För mig blir den sevärd främst för att den blottlägger maktmänniskor och maktstrukturer som också jag har fått se på nära håll, även om det inte var i just Storbritannien.

I tingen och minnena lever alla jular

Julaftonen blir lugn och fridfull när det bara är ett gammalt par som bestämmer takten. Inga barn längre som stojar och glammar – men jag erkänner gärna att jag ibland längtar tillbaka till den tiden då barnens glädje lyste upp vintermörkret.

Den här julen känner jag den största glädjen över att Birgitta fick komma hem från sjukhuset, åtminstone över helgerna. Hjärtkonverteringen lyckades inte den här gången heller, och man hittade nya komplikationer, så hon kommer att bli inlagd igen för ny behandling. Det här gör att vi, för första gången på mycket länge, inte kommer att åka ut till vårt älskade sommarhus i Öregrund över nyår och trettonhelg. Men Birgittas hälsa är viktigare.

I vårt hem råder julefrid.

Allt det där som är specifikt för julen är avlagringar av ett långt liv tillsammans. På bordet i vardagsrummet ligger en blå linneduk som jag fick av Birgitta när vårt förhållande var nytt och jag fortfarande bodde i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan. På den står bland annat en tomte med en stickad luva neddragen ner på näsan, ett arv också från den där våningen, som jag delade med min bor Matti. Matti är död, men hans tomte – en likadan – finns nu på samma bord hemma hos oss.

Och i en hög vas – evigt samma blåa keramikvas – står en bukett högskaftade vita syrener, sju till antalet; det står också 7! på det medföljande kortet – tolka det som ni vill. Vita syrener köper jag varje jul till Birgitta.

I dörren mellan vardagsrummet och köket står julgranen, en riktig gran, som vanligt köpt vid blomsterhandeln uppe vid torget. När barnen var små, klädde jag den alltid natten till julafton – den skulle stå där och lysa, när ungarna på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, och under den – på julgransmattan som Birgitta har broderat – hittade de då var sina morgonklappar.

Också granen är klädd med avlagringar ur vårt liv: Överst, under toppstjärnan av halm, finns alltid en grupp som ursprungligen kom till i mitt och brorsans viste där på Linnégatan/Kungsgatan: en präst, upphängd i en sytråd, ”hängda prästen” i familjetraditionen, omgiven av två änglar och två svarta katter och så ett antal klockor i olika färger. År efter år hänger jag också upp en rund, flat rosa karamell, som min vän Anders Thunberg en gång hade med sig hem från Italien, där han var korre åt Sveriges radio. Karamellen har ett litet hack – en jul kunde en då mycket liten Anna inte låta bli att knapra lite på den. Och de senaste jularna har jag, tack vare vår dotter Kerstin, kunnat pryda granen med något som fanns i vår julgran i barndomens Juniskär: istappar av glas.

Nu när vi bara är två hemma större delen av julen, äter vi våra måltider vid köksbordet, som täcks av en duk som Birgitta har broderat och där hon har ställt upp ett med åren allt längre luciatåg.

Jag kan berätta att min estniska julsylta i år blev en av de läckraste jag någonsin har lagat. Birgittas julskinka, inköpt i en gårdsbutik med ekologiska produkter, blev också jättegod. En av julens mathöjdpunkter är att göra ett par hårdbrödmackor med julskinka och Apotekets julsenap och äta dem med ett glas Verum fettsnål hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött och ett par koppar nybryggt svart kaffe.

Jo, vi ger varann julklappar också. Det blir mycket böcker, skivor och filmer.

Själv fick jag dessutom en varm och skön morgonrock – Pelle Vävare – att ersätta min nu ganska utslitna med ute på landet. Den ska jag ha bland annat när jag på morgnarna går till brevlådan nere vid grinden för att hämta dagens tidningar och när jag och Birgitta badar bastu och sen sitter under plommonträden med var sitt glas dry martini.

Min lite snarlika present till Birgitta var ett Marimekko-nattlinne, långt och med långa ärmar. Den här damen är lite frusen av sig även i vanliga fall, och det här har accentuerats av de krämpor hon just nu lider av.

Hon har redan sovit en natt i sitt nya nattlinne.

Men ännu roligare ska det bli att få träffa och ge presenter åt barnbarnen – alla våra tre barn med familjer kommer hit tredjedag jul för årets julkalas.

Och då kan jag väl passa på att berätta att det också är ytterligare ett barnbarn på väg. Välkommen hit hon med, än så länge i sin mammas allt rundare mage.

Den här gången blir jag farfar för första gången.

Julförberedelser med förhinder

Julen har sina måsten.

I dag har jag var varit ute på den första längre julklappsköprundan och kom hem med en stor axelväska full av presenter som nu ska slås in. Allra roligast är det att köpa saker till de någorlunda små barnbarnen.

Men jag började rundan nere på stan med att gå in på Nordeas kontor, dels för att ta ut hopsparade julklappspengar, dels för att avsluta kontot där. Jag gör det med sorg i hjärtat, eftersom jag har haft konto där i drygt 40 år, nästan hela livet om man räknar med min gamla postsparbanksbok, och eftersom det fortfarande är en delvis statligt ägd bank. Men jag har läst i tidningen att Nordea om ett slag kommer att upphöra med kontanthantering, och eftersom jag propsar på att kunna gå in på banken och ta ut – OBS! – mina egna pengar, har jag inget val.

Nu visade det sig att att jag hade för mycket pengar på mitt konto på Nordea för att kunna ta ut alltsammans på en gång, så jag får gå dit en gång till för att fullfölja mina avsikter.

Jag kommer att göra samma sak i fallet Föreningssparbanken, som avser att göra likadant som Nordea, stoppa kontanthanteringen. Min förbindelse med denna kooperativa bank är lika lång.

Inte heller konsumentkooperationen är vad den har varit. Allt är så färdigförpackat och, ännu värre, färdigkryddat, att jag, som har en viss dragning åt matlagning från grunden, ibland förtvivlar. Som nu när jag hade min brorsa på besök och sökte en hel broiler men mest hittade färdigstyckade och sorterade kycklingdelar, dess värre dessutom ofta färdigkryddade – men till slut hittade jag i alla fall ett paket okryddade lår och ett paket okryddade bröst. Ibland undrar jag vilka som har nytta av alla de där recepten med vackra färgbilder som man hittar både i dagstidningarna och i matlagningstidskrifterna.

Snart är det dags för mig att laga årets julsylta enligt min estniska mammas recept. Till det behöver jag kalvkött, som jag har lyckats beställa i en liten gårdsbutik, som finns i vår stadsdel och som säljer ekologiska varor.

Men den butiken kunde inte få fram några fläskläggar, som man också behöver till den estniska julsyltan. Så jag gick till vårt Konsum och hittade där mycket riktigt fläsklägg, dock urbenad – varför vet jag inte riktigt. Det är nämligen så att det behöver finnas ben med i det här koket, eftersom benen avger det bindemedel som får syltan att gelea sig, kort sagt bli sylta. Så det blev ett samtal med den charkansvariga i butiken, och hon lovade faktiskt fixa hem tre riktiga fläskläggar åt mig. Så när Birgitta tisdag-torsdag är inlagd på Akademiska för en ny hjärtkonvertering, ska jag passa på att utnyttja köket för mitt årliga julsyltakok.

Varför man säljer fläsklägg utan ben vet jag inte – fläsket släpper ju från benet när man kokar läggen, och man får på köpet ett mustigt spad. Och vilken god mat även det här blir med rotmos och lite senap!

Last chorus: Sören Thunell

Jag har känt, varit vän, under en period arbetskamrat på socialdemokratiska partistyrelsen med Sören Thunell. Birgitta och jag har bott över hos Sören och Gerd, när han var generalkonsul på Åland, och vi har på olika sätt hållit kontakt genom åren, och det har, som jag skrev i ett Last chorus över Gerd i samband med hennes begravning i början av 2008, alltid varit så mellan oss att vi, även när vi har varit åtskilda någon tid, liksom bara har återupptagit samtalet där det sist slutade.

För något år sedan såg vi, när vi tittade på ”Allsång på Skansen”, föga förvånande den förra Skansen-chefen Anna-Greta Leijon, sen ungdomsåren vän till oss båda, på en av ”uppvisningsplatserna” längst fram i publikhavet, men till vår stora förvåning såg vi Sören Thunell vid hennes sida. De här båda har naturligtvis känt varann länge genom politiken men för den skull inte varit nära vänner, så vad var det här? Birgitta slog genast huvudet på spiken och jag fick lite senare saken bekräftad i telefon av Sören: Jo, han och Anna-Greta hade hittat varann och levde i ett slags lite ambulerande särboförhållande.

Den som ringde oss och berättade, att Sören var mycket sjuk, intagen på sjukhus för långt gången cancer med metastaser, var Anna-Greta. Jag fick Sörens mobilnummer på sjukhuset och ringde honom senare samma dag. Det blev ett varmt men ändå rätt kort samtal – jag märkte efter ett slag, att han ganska fort blev trött.

Det blev vårt sista samtal, för sen gick det nästan osannolikt fort. Anna-Greta ringde oss, alldeles förtvivlad, och berättade gråtande att Sören var död.

Sören, född den 31 maj 1939, således ett par år yngre än jag, dog den 23 november 2011. Jag hade gärna unnat min gamle kompis ett längre liv, rent av ett liv med återvunnen lycka tillsammans med vår gamla vän Anna-Greta Leijon.

Sören, en grabb från arbetarsamhället Kolsva i Västmanland – han släppte aldrig riktigt dialekten därifrån – tog visserligen realexamen, men han tappade heller aldrig sin klasstillhörighet utan förblev rörelsemänniska och arbetarintellektuell.

Sitt första jobb inom arbetarrörelsen fick han som SSU-ombudsman här i Uppsala. Samtidigt – vi talar om tidigt sextiotal – fanns här i Uppsala en Laboremus-ordförande, son till estniska flyktingar men uppvuxen i en inte så annorlunda arbetarmiljö utanför Sundsvall. Medlemsantalet i Laboremus flerdubblades, medan SSU, som i och för sig var starkt på bruksorterna i norra Uppland, åtminstone för tillfället saknade klubbar i det stora Uppsala. Så SSU-ombudsmannen tog kontakt med mig, och så hamnade jag och min laboremuskompis Hans O Sjöström i SSUs styrelse, och hur det nu gick till, fick vi faktiskt i gång ett SSU Socius på anrika Katedralskolan.

På kuppen blev jag och Sören goda vänner: Det hände att han tog mig med i bilen, när han hade någon förrättning uppe i det röda Norduppland, och en gång – när han nog såg att jag behövde semester – tog han mig med till någon kurs på Bommersvik, där jag egentligen inte hade någon funktion. Det där fortsatte också när han hade avancerat till arbetarekommunombudsman: På den tiden då jag var en minimalt avlönad deltidsombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet såg han till att även jag inbjöds till den stora partiombudsmannaresan till Israel 1963.

Som partiombudsman såg Sören till att ett antal laboremiter – bland dem jag och Birgitta – fick kommunala uppdrag, och den här attityden från arbetarekommunens sida – Sören var inte ensam – bidrog säkert till att det tidiga sextiotalets mycket stora laboremusgeneration i motsats till vad som var fallet med medlemmar i flera andra socialdemokratiska studentklubbar till största delen förblev socialdemokrater under det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets yttervänstervåg.

1967 rekryterades Sören till partistyrelsen i Stockholm, först som tjänstemannasekreterare. Dit plockades också jag själv i början av 1968, formellt av Sten Andersson och Anders Thunborg, som i egenskap av informationssekreterare blev min förste chef där – men jag är helt övertygad om att också Sören hade agerat som rådgivare, och när han efter det att Anders hade lämnat partistyrelsen fick jobbet som informationssekreterare, blev han min chef, vilket inte är någon lätt uppgift, ska ni veta.

Men vi hade många roliga samarbetsprojekt också. När Olof Palme hade blivit partiordförande och kampanjerna mot honom började resultera i sjunkande opinionssiffror, åt Sören och jag vid ett tillfälle lunch på Drottens uteservering på Centralbadets gård och pratade strategi inför valet 1973, och då lanserade jag det första embryot till det som skulle bli ”Motståndsrörelsen mot borgerlig regering”. Sören tände på idén, och jag fick i uppdrag att arbeta vidare med den. Sen las idé till idé, en formellt ansvarig styrelse av kulturarbetare bildades, och det kom affischer, annonser och aktiviteter på löpande band – och Sören betalade villigt ur sin informationsbudget.

Sören hamnade så småningom som pressekreterare hos Olof Palme – och jag hörde nu under begravningen att han just hade lovat Palme att återvända till statsrådsberedningen, när Palme mördades.

Annars har Sören haft en rad uppdrag som har haft med just press att göra: Han har varit chefredaktör för Söderhamns-Kuriren och också nu, perioden innan han dog, skrivit krönikor åt sin gamla tidning. Han har varit ledamot av Radionämnden, Kabelnämnden och Presstödsnämnden samt utrett presstödet. I linje med det här ligger att han har varit pressråd vid ambassaden i Oslo – vi sågs där många gånger, när jag var i Oslo på val eller på Arbeiderpartiets kongresser. Och så har han som sagt varit Sveriges generalkonsul på Åland.

Men viktigare än allt det här formella är att Sören hade en enastående analytisk talang. I mitt minnestal över Sören vid samlingen i Folkets hus i Köping i går benämnde jag honom, som i en av mina beryktade följetonger på partiexpeditionen, som ”katastrofseismolog”, men jag har också om honom använt ett annat, mer offensivt (och därför mer rättvist) ord, ”troubleshooter”. Och det ska gudarna veta är en egenskap som han hade stor användning för, när han försökte (och faktiskt lyckades) gjuta olja över stormvågorna som på den tiden ibland gick mellan LO och partiet.

Efter pensioneringen 2002 flyttade Sören tillsammans med Gerd tillbaka till barndomens Kolsva och gjorde därefter stora insatser för socialdemokraterna i Västmanland, bland annat som valanalytiker.

Han var nämligen en av Sveriges skickligaste valanalytiker, och har i den egenskapen gjort stora insatser åt sitt parti och dess ledande företrädare.

Av partiledarna var Ingvar Carlsson på plats i Köping, men jag kan försäkra, att det är sällan man på en begravning ser så många förutvarande statsråd.

Jag tänker nämna varken dem eller övriga gäster, många av dem mycket kända även de, vid namn. Det skulle bli en fånigt lång namnlista à la Gala-Peter på begravning, och det vore djupt orättvist med tanke på att de alla trotsade vädret för att de kände med hjärtat.

En person till måste dock nämnas vid namn. Officiant var Leif Karlsson, under många år känd via PRO, men han hade ombetts att sköta det här värvet i egenskap av, liksom jag, gammal vän och arbetskamrat på partistyrelsen till Sören. Leif bildade för övrigt redaktionstrio tillsammans med mig och Helga Henschen för hennes mycket roliga Motståndsrörelse-annonser.

Begravningsakten i S:t Olovsgården bestod mest av musik och sång, exekverad av gamla vänner till Sören. Leif Karlsson valde att i sitt minnestal berätta ganska utförligt om Sörens värv för arbetarrörelsen, men han vände sig också särskilt till Sörens barn, Rebecka och Torbjörn och inte minst till barnbarnen.

Som jag sa i mitt eget minnestal senare i Folkets hus, hoppades jag att Sörens barn skulle fatta den stora uppställningen vid begravningen rätt, nämligen att arbetarrörelsen för att kunna nå framgångar också behöver människor som Sören Thunell.

”Samman(S)vetsat gäng på väg åt vänster”

Annika Ström Melin har på Dagens Nyheters (beroende borgerlig) ledarsida den 4 december 2011 skrivit en analys av socialdemokratins och Håkan Juholts kris, som är intressantare än jag tror att hon själv anar.

Artikeln ändar i den sedvanliga hycklande omtanken om socialdemokratin som nu, efter vad som tilldrog sig på förtroenderådet, sägs vara riktigt illa ute.

Men hon noterar redan inledningsvis att Juholts tal fick stående ovationer och att han fick ett stort fång röda rosor.

Följande i Juholts tal, här refererat efter henne, fick henne att bli särskilt skakad:

”Turnén bland partidistrikten verkar ha fått Juholt att svänga åt vänster, och de partilojala tycks gilla det. I går fick Juholt allra längst applåder för kravet att ’marknaden ska regleras’ och att det ’handlar om ett systemfel’ som ska rättas till.

Att han vill ändra S kongressbeslut om vinst i bolag som driver skola, vård och omsorg är en tydlig signal om färdriktningen.”

Det här – som Ström Melin försöker karaktärisera som något slags vänsterextremism – är ju i själva verket uttryck före en klassisk socialdemokratisk linje, sådan den har utformats både i praktisk politik och formulerats i rader av socialdemorkatiska partiprogram – fråga mig som var huvudsekreterare i partiets programkommission under årtionden!

De liberala alternativen till en sådan politik kan väl de liberala partierna – de är många nu – kappas om att formulera. Det borde de väl rimligen klara utan att också socialdemokratin omvandlas till ett liberalt parti.

Däremot kunde det, efter en period av velande och råddighet, behövas ett tydligre socialdemokratiskt alternativ, och det är nog just det alternativet Ström Melin & co är så rädda för, ett alternativ till segregerande och betygsinflationsdrivande friskolor, till vinstgivande vanvård av gamla och annat av det slaget.

Men den debatten vill de styrande borgerliga partierna och deras mediala språkrör inte ha – den kan man nämligen förlora.

Jag hör inte till dem som anser eller här på bloggen har hävdat, att Håkan Juholt har gjort allt rätt – hade han gjort det, hade kampanjen mot honom inte varit möjlig. Men den massiva, i vissa avseenden besinningslösa mediala kampanj som har förts mot honom har verkligen inte bara med moralisk rättrådighet att göra. Dess egentliga syfte – och här talar jag också om ett antal så kallade partivänner – har varit att göra Juholt omöjlig, helst – åtminstone i bildlig bemärkelse – döda honom och därmed socialdemokratins klassiska vänsterlinje.

Det här tar sig uttryck på många håll och på många områden.

Läs till exempel Anna Ardins utmärkta analys av Håkan Juholts besök hos Skavlan i TV – länk till Annas blogg finns här intill.

Det kommer att ta tid att vända det här. I går kväll var jag och Birgitta på ODs Caprice i universitetsaulan i Uppsala – jag återkommer till föreställningen och Stor-OD på Uppsala slott. Men jag kan få illustrera min tes ovan med att referera reaktionerna på två satiriska inslag i föreställningen: När det kom ett skämt om Håkan Juholt, skrattade publiken unisont – även vi, för det var roligt formulerat. Men under ett liknande satiriskt inslag om Sofia Arkelsten och det moderata partiprogrammet var den, antar jag, mestadels borgerliga publiken påfallande tyst.

Det här kommer att gå att vända, även om det tar lite tid. Här om dan träffade jag i vårt grannskap en ung man som ville prata Juholt men framför allt politik, det socialdemokratin står för respektive borde stå för.

Och den här – observera, inte politiskt organiserade – unge mannens infallsvinkel var verkligen inte, att socialdemokratin borde bli mer lik allianspartierna. Hans förslag var att Juholt borde få ett bättre stöd, till exempel genom att få kampanjstöd av Veronica Palm, som han hade hört och gillade.

* * *

Ja, Juholt har svängt ett antal grader i fråga om till exempel vinstuttag ur den gemensamma, skattefinansierade sektorn. Det är innehållet i den svängen som är viktigt, inte – som borgerliga media spelar på – det faktum att han svänger (”ändrar sig”).

Just nu startar en revision av det socialdemokratiska partiprogrammet.

Jag vill påminna om att det i 1990 års partiprogranm, giltigt ända fram till 2001, fanns en formulering om det här, som man gott kunde återinföra i partiprogrammet, även om man den här gången måste formulera innehållet mer som en en strävan än som ett konstaterande:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldrevård och mycket annat, som är viktigt för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket stora grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets har ökat.”

Förra miljö- och energiministern träffar gamla medarbetare

Det är nu rätt länge sen min hustru var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister – och det är ju förresten länge sen vi hade socialdemokratisk regering också.

Kring sig hade Birgitta på den tiden ett antal mycket kompetenta personer, som statssekreterare och på andra vitala poster i departementet. Med några av dessa utvecklade ministern, och genom henne även jag, inte bara yrkesrelationer utan också personlig vänskap: vi har, årtionde efter årtionde, fortsatt att umgås med dem och även deras hustrur – Rolf Annerbergs hustru Monica jobbade för övrigt även hon på departementet.

De övriga i den här kretsen är Håkan och Kerstin Heden, Ingemar och Ingrid Skogö och så gårdagskvällens värdpar, Kjell Jansson och Ulla Svedjelid. Ingrid Skogö hade dock, på grund av svår förkylning som hade utvecklats till lunginflammation, den här gången blivit tvungen att stanna hemma i Västerås.

Vi var alla hembjudna till Kjells och Ullas villa ute i Saltsjöbaden – sista biten, en lång och brant backe, var för övigt en pärs för Birgittas tappert kämpande hjärta. Men väl framme möttes vi av all tänkbar hjärtlighet. Vi pustade ut med glögg eller en lite whisky till hands; minnen från fordom blandades med aktualiteter. Så småningom väntade en god middag: varm musselsoppa (jag tror även med svamp) och sen en fiskrätt.

Birgittas gamla medarbetare är betrodda ämbetsmän – Ingemar Skogö är numera landshövding i Västerås – så jag vill inte referera våra samtal vare sig om regeringen eller oppositionen. Men jag kan ju säga att det alltid är intressant att diskutera politik med människor som besitter så mycket kompetens och erfarenhet.

Med Håkan Heden, som jag under middagen hade på nära håll, kom jag också att diskutera Folket i Bild. Jag var i mina yngre år ombud för gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker, och han visade sig ha haft en roll vid startandet av FiB Kulturfront.

Kvällen gick, fortare än man kunde ha anat, och snart närmade sig tiden för uppsalatågets sista avgång för kvällen. Som tur var för oss skulle landshövdingen i Västerås köra hem och hade därför hållit sig nykter, så vi fick skjuts av honom till Centralen och hann med uppsalatåget.

Nästa gång ska vi träffas hemma hos oss i Uppsala, så då kommer det inte att vara något transportproblem, för oss i alla fall.

Melodikrysset nummer 46 2011

Så var då ordningen återställd och Anders Eldeman tillbaka i studion.

Och ett förhållandevis lätt kryss hade han knåpat ihop. Det var egentligen bara allra sista frågan som låg utanför det jag spontant kunde, men med smart utnyttjande av Google lyckades jag tämligen snabbt få fram att det var Avril Lavigne som sjöng ”Everybody Hurts”.

Smurfarna är jag väl förtrogen med, dock inte de Smurf-CD som har följt i seriens spår. Men med lite detektivarbete lyckades jag få fram att låten ”Smurf smurf smurf” hade lånat melodin från ”Boys Boys Boys” med Sabrina – sålunda var det pojkar hon trånade efter.

Egentligen ligger också Idol – Idiot som jag brukar kalla programmet – utanför det jag befattar mig med, men Amanda Jenssen och hennes ”Happyland” har jag faktiskt hört tidigare.

Jag brukar ju – mycket för att kunna klara Melodikrysset – följa melodifestivaltävlingen, så jag kom naturligtvis ganska lätt ihåg tvåan i finalen 2010, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir.

Men nog tyckte jag att vinnaren år 2000, ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, var ett strå vassare, detta trots att Pontare hamande på sjunde plats i Eurovision Song Contest.

Lite mossig vad gäller kvinnosynen kändes Egon Kjerrmans, den forne allsångsledaren på Skansen, ”Bla bla bla” från 1960.

Men en sån låt fastnar naturligtvis i minnet, och det gjorde också Mats Olins insjungning 1967 av pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Och på tal om sommaren: vem har besjungit den vackrare än Evert Taube? Hans ”Calle Schewens vals” från 1931 torde dessutom höra till de sånger som flest svenskar har sjungit med i och åtminstone delvis kan utantill.

Riktigt samma breda folkliga popularitet har kanske inte Birger Sjberg, men nog tror jag att väldigt många kan sjunga med, när man introducerar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag” ur ”Fridas bok”. Dess tillkomstår är 1922.

Både Taube och Sjöberg är ju klassiker i visgenren, men annars är Eldeman ganska snål med klassiker, om man med klassiker menar seriös konsertmusik. I dag gick han i alla fall så långt som till att spela äldre operettmusik, från 1874 närmare bestämt. Vi hörde musik ur ouvertyren till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”) med musik av Johann Strauss den yngre och text av Karl Haffner och Richard Gendre.

Fast klassisk musik förekom också i dagens barn-TV-fråga: I ”Beppes godnattstund”, som gick i TV 1968-1974, var signaturmelodin Bachs ”Air”, och jag minns för min del fortfarande figurerna där, Hungran, Busan, Gäspan, Kraman och så inte minst Sigrid som alltid satt på pottan och så småningom ropade ”Fääääärdig!”, alla de där som Beppe, själv iförd nattskjorta och nattmössa, skulle natta.

Min egen dotter Kerstin är född 1969, och jag skulle tro att hon fortfarande minns de här programmen. Hon var redan då en mycket bestämd person, och jag minns ett tillfälle då jag skulle natta henne och hon – apropå pottor – i mycket tidig ålder förklarade:
– Pappa, jag vill inte ha bölla mer!
Jag försökte då med ett ”Men tänk om du kissar på dig då?” men fick som snabbt och bestämt svar:
– Nä!
Och sedan behövdes faktiskt inga blöjor mer.

Sen har vi fortfarande ytterligare en gammal favorit kvar att redovisa. Vi hörde ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936, och om man följer uppmaningen i filmtiteln, ler man alltså. Det här är en underbar film – läs gärna vad jag har skrivit om den ovan under Kulturspegeln, Film – dessutom intressant på så sätt att Chaplin själv har komponerat ”Smile”; Charlie Chaplin var en mycket mångsidigt begåvad herre.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Korta meningar

Lotta Grönings blogg,
Expressen, 17 november, 2011 kl 17:24 Av Lotta Gröning Kategori: Övrigt

”Lars Enqvist
ska rädda Juholt. Minns ni Enqvist?”

Nej, men vi minns Lars Engkvist.

Vänsterförlag – finns det sådana?

Med posten anlände Ordfront magasin 6/2011. Jag är prenumerant och sedan länge medlem i föreningen Ordfront – jag har till och med varit ordförande i Ordfronts valberedning – och tycker fortfarande att tidskriften innehåller en hel del som är läsvärt, i det senaste numret till exempel intervjun med Maj Wechselmann.

Ordfront stod en gång det kineskommunistiska SKP relativt nära men blev så småningom ett allmänradikalt förlag; det var medlemsägt, och bland medlemmarna fanns så väl partilösa som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Den här balansen mellan olika politiska riktningar gjorde samtidigt Ordfront mer tandlöst. Under en utdragen omvandlingsperiod fanns fortfarande ordfrontare av den gamla skolan verksamma, och när en av dem, Björn Eklund, genom mindre välbetänkta utsagor om Exjugoslavien blev utsatt för ett mediaadrev, fann han för gott att starta eget.

Hans nya förlag, Karneval förlag, tog också över en del av det som hade varit gnistan i Ordfront – Karneval har gett ut mycket läsvärd politisk litteratur.

Ordfront, som länge hade klarat svackor med hjälp av de pengar Henning Mankells Wallander-deckare drog in, förlorade sin stabilitet, när Mankell tillsammans med gamle Ordfront-förläggaren Dan Israel startade eget, Leopard förlag.

Ordfront har försökt få fler ben att stå på men har sedan, när ekonomin åter igen har krisat, tvingats att såga av dem igen, och har nu nått vägs ände: Medlemsföreningen Ordfront behåller bara fyra procent av aktierna och säljer aktiemajoriteten till förlaget Alfabeta, också det förr ett vänsterförlag – Barrikaden – men numera privatägt.

Förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson skriver i det senaste numret av tidskriften Ordfront en artikel som utgår från detta, ”När idéer styrde förlagen”, men som tyvärr försiktigt tassar förbi en del av kärnfrågorna.

Å andra sidan lyfter han förtjänstfullt fram en av huvudorsakerna till att ideella organisationer och partier har så svårt att driva förlag, bristen på pengar.

Socialdemokratiska Tidens förlag överlevde – och blev så småningom ett medelstort förlag – till stor del tack vare en förmögen S-riksdagsman, Helge Bäckström, och dess dotterbolag Folket i Bild, ursprungligen kommunistiskt, överlevde tack vare Gustaf Lindgren på Esselte. Numera ägs Tiden och dess ursprungligen av NKI startade dotterförlag Prisma av KF och finns inte längre kvar ens till namnet. Rester av deras utgivning finns i dag kvar i KF-ägda Norstedts. KFs barnboksförlag Rabén & Sjögren existerar dock fortfarande.

KF finns faktiskt kvar med en tioprocentig ägarandel också i Bilda förlag, som har byggts upp kring resterna av Brevskolan. I Bilda äger också LO och ABF vardera 40 procent.

Bokförlaget Atlas med tidskriften Arena ägs av Arenagruppen, bakom vilken man finner en ideell förening, alls inte av den storlek som Ordfront fortfarande har efter sina nedgångar. Uppdrag bland annat åt LO drar in en del pengar till verksamheten.

På den motsatta politiska kanten drar förlag som Timbro och SNS in bidrag från det politiska näringslivet. Stiftelseägda och allmänliberala Natur & Kultur har, eftersom man inte delar ut pengar till aktieägare, genom åren lyckats säkra ett mycket stort eget kapital, som kan användas både för att möta svackor och till nysatsningar.

Förlag med vänsterprofil i utgivningen finns alltså fortfarande, om än i krympande utsträckning. Men den inriktningen kan ju komma att ändras i framtiden, eftersom det inte finns några garantier för ägare som slår vakt om en sådan inriktning.

Överklurigt

Vecka efter vecka löser jag samtliga kryss i Aftonbladet Kryss & Quiz, utom ”Sportkrysset” som ligger utanför de områden jag är intresserad av.

Jag brukar välja att lösa de svåraste och intressantaste kryssen först. Bland dem finns P O Carlzéns ”Kluriga korsordet”, som är ett gammaldags korsord med nycklarna angivna vid sidan om själva krysset.

I veckans kryssbilaga går det här korsordet inte att lösa. Jag är ganska säker på att det inte beror på mig, eftersom rutorna i korsordet är numrerade till och med lodrätt 43 respektive vågrätt 48, medan nycklarna tar slut med lodrått 31 respektive vågrätt 37. Fast det kan göra detsamma. Inga svar verkar gå in på de angivna svarsställena.

Något enstaka fel i en krysstidning kan man väl stå ut med, men jag har flera gånger haft anledning att fundera över om den här kryssbilagan över huvud utsätts för någon kontroll innan den går i tryck.