Sommar i P1 med Thorsten Flinck

Dispositionen i Thorsten Flincks Sommar-program var kanske inte snörrät, men det var intressant att få lyssna på honom. Som den rutinerade skådespelare han är, lyckades han också dramatisera sin berättelse, till och med skratta utan att det lät onaturligt. Jag vet i och för sig inte tillräckligt mycket om honom för att kunna bedöma hur ärlig han var i alla stycken, men jag uppskattade att han tog upp både sitt tablettmissbruk, som tydligen hade sin rot i reumatiska besvär, och inte försökte dölja att han har ett problematiskt förhållande till sprit.

Som den gamle radikal och proggälskare jag är, uppskattade jag mycket stora delar av hans låtval: ”Svart-vit calypso” med Monica Zetterlund, ”Barn” med Ulf Dageby, ”La lega” med Röda bönor, Bob Dylans ”Isa Bell” med Ola Magnell, ”Missbruk” med Björn Afzelius, ”Barn av vår tid” med Nationalteratern, Wolf Biermanns ”Visa till Karin” med Lena Granhagen” och Ted Ströms ”Vintersaga” med Jerry Williams.

Men jag gillade också att han spelade musik ur Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus” och att han ägnade ganska lång tid åt Thore Skogmans ”Jag längtar tillbaka till fornstora dar” och djärvdes bekänna sin kärlek till ”Sagan om lilla Sofi” med Hep Stars.

En särskild eloge vill jag ge Thorsten Flinck för att hans låtval hade ett begripligt samband med det han talade om, ibland personer han talade om, och att han ofta också sa något om den spelade musiken.

Sommar i P1 med Sébastien Boudet

Jag kommer från – och är präglad av – en annan brödkultur än den svenska hårdbröds- och framför allt limpkulturen. I Estland var basmatbrödet surt bröd, och jag minns fortfarande hur de många estniska flyktingfamiljerna som kom hit i slutet av andra världskriget förundrade sig över att svenskarna åt sött bröd – limpa – till maten. Min mamma fortsatte förstås att baka estniskt surbröd för husbehov. Hos oss stod det alltid en degbunke av trä med rester kvar av föregående surdeg i fogarna – det var det traditionella sättet att syra nya och nya satser av surdeg. I min familj förvaltas konsten att baka estniskt surbröd vidare av vår dotter Kerstin, och tack vare henne kan jag en stor del av den här sommaren äta en skiva surbröd till morgonkaffet varje dag, givetvis kokkaffe som i min barndom.

Detta apropå dagens Sommar-program med Sébastien Boudet, född och uppvuxen i Frankrike men numera hängiven surdegsbagare på Petite France i Stockholm.

Somliga fann kanske hans surbrödspredikan apart och hans jakt på rena råvaror utan tillsatser manisk, men jag är inte en i den skaran av lyssnare. Jag greps av sympati för den här mannen och hans (bak)verk.

Hans musikaliska meny spände mellan Mozart och Ted Gärdestad men skilde sig framför allt fördelaktigt från flertalet Sommar-program genom att innehålla så mycket franskt material. Charles Aznavour fick vi höra både på franska och svenska. Fast allra mest gillade jag, att Boudet spelade en låt med Georges Brassens, ”Chanson pour l’auvergnat”.

Sommar i P1 med Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld är psykolog liksom vår son Matti, och jag vet att de känner varann sedan ganska länge. Det betyder inte att jag känner henne – jag har inte ens läst hennes lovprisade skönlitterära böcker.

Men dem känner jag till, både genom vad jag har läst på kultursidorna och genom vad sonen har sagt till mig.

Så kanske skulle det vara intressant att läsa dem, också för att ta del av en mycket yngre persons förställningsvärld och erfarenheter.

När jag lyssnar på hennes Sommar-program i dag, slås jag omedelbart av att hennes musikaliska värld är helt annan än min – den enda gemensamma nämnaren är Kate Bush, som även jag har på skiva. Men man ska akta sig för att åldersgeneralisera. Mellan mig och min son, nästan jämnårig med Jenny Jägerfeld och för sin del inte bara psykolog utan också musiker, finns långt fler musikaliska broar.

Det som främst fängslar mig i Jenny Jägerfelds program är berättelsen om hennes långa kamp mot en svår reumatisk sjukdom, allt från de nästan komiska historierna om hur hon plötsligt drabbades av den när hon jobbade på en irländsk pub, över reaktionerna från studiekamrater hemma i Sverige till den egna kampen med sjukdomen inte bara i fysisk utan också i psykisk mening.

I det här avseendet var hennes program ett levande bevis för att ”Sommar” inte måste göras som underhållning.

Jag gillade också hennes angrepp på de charlataner som härjar i utkanten av hennes och sonens bransch.

Sommar i P1 med Daniel Ek

Jag är en nyfiken människa och brukar därför lyssna på radions Sommar-program med öppen attityd. Men Daniel Eks Sommar-program i dag ställde mig inför flera problem.

Man kunde till exempel ha väntat sig att Ek, själv från Rågsved, skulle ha spelat Ebba Grön, men dem nämnde han bara. Eftersom han har lärt känna Neil Young, kunde han ju ha spelat något med Young, men icke. Diana Ross och Lady Gaga fick vi i alla fall höra, men jag tvingas konstatera att hans musik – både de nämnda artisterna och ännu mer det övriga – inte riktigt är min. Jag tror faktiskt inte att det främst är åldersskillnaden – han är född 1983 – som spelar in här.

Killen är obestridligen ett tekniskt snille, ett självlärt datageni. Spotify och Facebook hör till det han har varit med och utvecklat. Eftersom skapare av musik bör ha ersättning för sitt arbete, är Spotify inom ramen för dagens teknik på nätet enligt min mening onekligen ett steg framåt.

Samtidigt tyckte jag att Ek lite väl lättvindigt avfärdade till exempel CD-skivor som alltför utrymmesbegränsade. Det är i viss teknisk mening sant, men medan Spotify-lyssnaren främst lockas att lyssna på hits, lyssnar CD-köparen rimligen på hela plattan och fastnar kanske för flera låtar, kanske rent av av olika karaktär.

Variation är inte så dumt det heller.

Sommar i P1 med Heidi Andersson

Jag har väl själv i yngre dar lockats till armbrytning, men då har jag nog inte varit riktigt nykter. Att det skulle finnas något sådant som SM, NM, EM och VM i armbrytning ligger utanför min föreställningsvärld, och ännu mer gäller detta att det skulle finnas ett armbrytningsgymnasium. Men jag har fel på alla dessa punkter; armbrytningsgymnasiet ligger i Storuman.

Lätt fascinerad lyssnar jag på Heidi Anderssons Sommar-program – hon har själv åtta VM-guld i armbrytning. Och varför en ung tjej har lockats in på den här banan förstår jag nog inte ens efter hennes sommarprogram. Men kanske har hon lockats av utsikterna att klå killarna i en nordlig kroppsarbetarkultur som är ganska macho.

Fast egentligen är jag ännu mer fascinerad av människors envisa vilja att leva kvar i en västerbottnisk inlandsby som Ensamheten (16 invånare!). Och ska man det, gäller det att förena stor kreativitet – Heidi Andersson själv är egenföretagare om än på ett udda område – med stor varsamhet om de pengar man lyckas få in.

Den musik hon hade valt att spela hade stor spännvidd, allt från Kiss till Gunnar Wiklund, från Boney M till Dolly Parton, från Johnny Cash och June Carter till Laleh. Tre låtar uppskattade jag för egen del alldeles särskilt att få höra: Peps Perssons ”Spelar för livet” fast här med Sofia Karlsson, ”Det är hit man kommer när man kommer hem” med Euskefeurat och så ”Katjusa” med Limpopo.

Till ”Katjusa” – även skriven ”Katyusha”, ”Katusha” eller ”Katjusha” (på ryska: Катюша) har jag som flyktingpojke ett särskilt förhållande – jag hörde den i radio i andra världskrigets Estland. Den var mycket stor då – melodin komponerades 1938 av Matvei Blanter och fick under andra världskriget sin text av Mikhail Isakovsky. Sångens text handlar om en flicka som längtar efter sin man som är soldat.

Katjusa blev också namnet på en myckdet effektiv rysk raket, som användes under andra världskriget.

Sommar i P1 med Gudrun Sjödén

Gudrun Sjödén är en bland flera sins emellan samtida och färgstarka Konstfack-utbildade textilkonstnärer, men hon har också, bestående, lyckats som affärskvinna. Hon har butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö men också i Oslo och København samt flera stycken i Tyskland – att hennes försök att etablera sig också i New York inte lyckades, berodde nog – som hon berättade i sitt Sommar-program – delvis på faktorer som hon inte kunde rå över.

Jag kan själv inte så våldsamt mycket om dammode, men en mig närstående dam har handlat en del av sina plagg i Gudrun Sjödéns butik på Regeringsgatan i Stockholm och får dessutom regelbundet hem kataloger och erbjudanden från Gudrun Sjödén, så jag vet att hennes framgång bygger både på avancerad design och på känsla för material – hon använder sig genomgående av naturmaterial. I sitt Sommar-program vittnade Gudrun Sjödén också om att hon har valt bort farliga kemikalier både från sina textilier och från de småskaliga fabriker som tillverkar dem åt henne. Och eftersom vi talar om Indien, var det sympatiskt att hon öppet resonerade också om sådant som barnarbete.

Hennes berättelse om sitt liv innehöll intressanta passager, sådant som hennes samiska påbrå, men jag fick också intrycket, att hon inte riktigt var beredd att släppa radiolyssnarna in på livet. Som sommarpratare var hon därför kanske inte den idealiska personen.

Men ser man till musiken i programmet, bjöd hon i bästa Sommar-tradition lyssnarna på blandad kost, en kost som vittnar om att hon rimligen själv är förtrogen med musikvärlden: gregoriansk sång, Malena Ernman, The Beatles (”Here Comes the Sun”), Edith Piaf, Elvis Presley, Georg Friedrich Händel, Edvard Grieg, Jan Johansson (”Visa från Utanmyra”) och ytterligare en del annan.

Det visade att hon, inte bara på sitt eget textila område, gör skäl för epitetet kulturtant.

Sommar i P1 med Daniel Sjölin

Jag har ganska ofta lyssnat på Daniel Sjölin när han var programledare för litteraturprogrammet i TV, ”Babel”, däremot av någon anledning aldrig läst hans skönlitterära böcker.

Långt ifrån all den musik han spelade i sitt Sommar-program berörde mig, men låtlistan innehöll tre riktiga höjdare: ”Boeves psalm” av och med Lars Hollmer, ”9 To 5” med Dolly Parton och inte minst den gamla SED-sången från DDR ”Lied der Partei” (”Die Partei, die Partei Sie hat immer recht”).

Jag hör roat också på pratet mellan låtarna och finner det begåvat men också präglat av den bildade medelklassens olidliga ambivalens. Mycket är inte bara utlämnande utan också sympatiskt, som den retroaktiva uppgörelsen med Ian & Bert-fascismen som frodades i de miljöer där han vistades som ung. Och det är ju bra att man tar avstånd från rasistiska och besläktade värderingar – men åtminstone jag tycker att mänsklig anständighet i och för sig är en helt nödvändig – men kanske ändå inte tillräcklig – politisk hållning. Jag har inget emot ironi, men som politisk ideologi är den kanske en smula bräcklig.

Sommar i P1 med First Aid Kit, Klara och Johanna Söderberg

Jag har entusiastiskt skrivit om de två första CDna med First Aid Kit, systrarna Klara och Johanna Söderberg, så det är med stora förväntningar jag börjar lyssna på deras Sommar-program. Och jag blir verkligen inte besviken, framför allt när det gäller musiken i deras program, ett ämne som jag strax ska återkomma till.

När det gäller pratet, finns där förstås redan i början historien om när de, med Patti Smith i publiken vid Polarprisutedelningen, lyckades röra henne till tårar genom att sjunga hennes ”Dancing Barefoot”.

I övrigt handlade pratet mellan låtarna till mycket stor del om turnerande och möten med musiker i USA, vilket vid närmare eftertanke är helt naturligt om man betänker att de slog igenom i så ung ålder och fortfarande är så unga att de knappast kan ha hunnit uppleva några mer dramatiska saker.

Samtidigt märktes det att även om de är starkt präglade av amerikansk musik, bluegrass och framför allt traditionell country, har de också en kritiska blick på avarter i det amerikanska samhället – de har ju inte för intet en farsa med rötter i den svenska musikrörelsen. Vidare: de vittnade också om att deras progressiva morsa redan när de var mycket unga predikade feminism för dem, en övertygelse som de sedan inte hade släppt.

Anders F Rönnblom har i och för sig sina musikaliska rötter i den sena proggeran, men den (och över huvud taget den svenska musiken) lyste annars med sin frånvaro i det här Sommar-programmet.

Däremot fanns artister som Johnny Cash, Emmylou Harris, Gram Parsons, The Carter Family och Loretta Lynn med på systrarna Söderbergs spellista. Samt förstås, som ett exempel på deras sjuttiotalspräglade samhällsengagemang, ”Universal Soldier” av och med Buffy Sainte-Marie.

Som exempel på musikaliska samarbetspartners fick vi möta till exempel Jack (O) White, och så avslutades programmet med deras egen ”Blues Run the Game”.

Åtminstone musikaliskt var det här programmet ett av de bästa i den här serien hittills i sommar.

Sommar i P1 med Petter Stordalen

Norrmannen Petter Stordalen är multimiljardären som som ställer de föreställningar vi kan ha om människor som han på huvudet. Han har inte ärvt sin förmögenhet – pappan var handlare i Porsgrunn – utan han har, med en blandning av djärva satsningar som både rymmer floppar och framgångar, lyckats växa från jordgubbsförsäljare till ägare av cirka 170 hotell. Han är störst i sin bransch i Norden, också här i Sverige.

Mot den här bakgrunden fanns det inslag i hans Sommar-program i dag som kan tänkas ha överraskat åtminstone många av de svenska lyssnarna. Han är till exempel helt uppenbart starkt miljöengagerad: hans hotell ska inte bara inbringa pengar utan också bidra till en bättre miljö. Tillsammans med sin (andra) fru driver han en stiftelse för att rädda regnskogar, få till stånd hållbara klimatöverenskommelser med mera.

Och så står de norska socialdemokraterna, Arbeiderpartiet, hans politiska hjärta närmast. Hans gåva till den norska motsvarigheten till SSU, AUF, på fem miljoner norska kronor – nära sex miljoner svenska kronor – för att efter Anders Behring Breiviks massaker på Utøya på unga socialdemokrater hjälpa dessa att restaurera sin kursgård skulle kanske kunna ses som en rent humanitär sympatiyttring, men Stordalen har också för några år sen talat på Första maj-mötet mitt i den norska arbetarrörelsens hjärta, Yongstorvet i Oslo.

Just det här berättade han inte i sitt Sommar-program – däremot talade han lidelsefullt för plikten att betala skatt, pengar som behövs för att skapa ett anständigt samhälle för alla.

Det skulle alltså till en norsk multimiljardär för att åstadkomma årets hittills inte bara mest politiska utan också mest vänsterinriktade Sommar-program.

Det jag också uppskattade hos Stordalen var att han vid några tillfällen lät de rent mänskliga känslorna, de som kan avläsas av rösten, ta kommandot.

När det gäller musiken i programmet, uppfattade jag den som oftast osofistikerat glad. Hans låtlista började med Rolling Stones och slutade med Bryan Adams. Föga förvånande fanns Bob Geldof, som för övrigt vigde Stordalen med hans nuvarande hustru, med i låtlistan.

Sommar i P1 med Neneh Cherry

Jag ska villigt erkänna att jag musikaliskt är mer bekant med Neneh Cherrys far Ahmadu Jarr (eller Jah) – jag har bland annat hans skivor med Egba – och med hennes styvfar, jazztrumpetaren Don Cherry än med henne själv. Därför lyssnade jag i dag, när hon gjorde sitt Sommar-program, också särskilt noga, när hon berättade om sitt besök i faderns hemland,Sierra Leone, och när hon spelade ”Brown Rice” med Don Cherry.

Och eftersom jag alltså inte är särskilt bekant med Neneh Cherrys egen musik, tyckte jag att det var kul att få ett smakprov även på den, ”Dream Baby Dream”. Vidare: visserligen är jag bekant med både Louis Armstrong, som fick inleda musikdelen av hennes program, och Marvin Gaye, som hon avslutade med, men jag fick också höra en mängd musik som inte alls hör till det jag normalt hör på – se nu inte det som en anmärkning!

Neneh Cherry själv talade oklanderlig svenska – pappan och styvpappan har båda varit verksamma här i Sverige och hennes mor är den svenska konstnären Moki Karlsson – ja, hon behärskar till och med skånska efter att ha tillbringat en del av sin uppväxt i kristianstadstrakten. Senare har hon bott både i New York och London.

Hennes familj är stor och vittförgrenad och rymmer fler musikaliska begåvningar än de redan nämnda. Det kan räcka med att nämna att hon är halvsyster till Titiyo (samma far) och Eagle-Eye Cherry (samma mor).

På det hela taget gillade jag Neneh Cherrys Sommar-program, men jag har ändå en invändning: Det ligger väl i sakens natur att fokus under progammets gång rent geografisk riktades mot ganska många olika miljöer – bilderna från inte särskilt glamourösa miljöer i New York var där särskilt intressanta – men hennes berättelse rymde också väldigt många namn ur musikvärlden. En del av dessa var bekanta för en musikälskare som jag, men jag kan tänka mig, att de för många av lyssnarna mest blev en radda okända namn som gled förbi utan att de kunde placera dem.