Melodikrysset nr 41 2008

I dag började krysset lätt med den melodi som i Lill Lindfors’ tappning heter ”En man i byrålådan”.

Inte heller dagens andra svenska schlager, ”Vi ska gå hand i hand”, var svår att känna igen. Den har väl spelats in bland annat av Gunnar Viklund och så Vikingarna.

Men jag ska genast erkänna, att krysset också innehöll frågor som jag tyckte var besvärliga.

Det gällde till exempel den första dubbelfrågan, detta eftersom jag ser så få TV-serier och dessutom alltid har svårt att komma ihåg deras musikaliska temata. ”Skärgårdsdoktorn” har jag till exempel aldrig sett, men när jag hade fått ett par ledbokstäver började jag gräva i minnet efter långa serietitlar och hamnade rätt. Stefan Nilsson har jag på skiva och har också sett live, men jag fick googla på ”Skärgårdsdoktorn” för att komma på att det var han som hade skrivit filmmusiken.

Sen fastnade jag också på nästa fråga. Jag är varken bekant med Jane Horrocks eller med ”Things”, och ännu mindre har jag någonsin lyssnat på pojkband. Men Google hjälpte mig att identifiera Robbie Williams.

Ytterligare en fråga som jag säkert hade gått bet på om jag inte hade haft Google till hjälp var filmen om fysiska prestationer, för att använda Eldemans terminologi. Jag håller mig borta från allt som har med sport att göra och har följaktligen aldrig sett den brittiska filmen ”Triumfens ögonblick” med musik av Vengelis – den handlar tydligen om ansträngningar inför OS i Paris 1924. Några få ledbokstäver ledde mig dock till svaret ”ögonblick”, och sen rullade jag med hjälp av Google upp det jag ovan redovisar.

Resten hade jag för min del inte några våldsamma svårigheter med.

Det gäller till exempel dagens andra spelfilm, den som handlar om lejonet Elsa och i engelskt original heter ”Born Free” (på svenska ”Född fri”).

Klurig på ett kul sätt var frågan om Madonna och ”Hang Up”: från vilken grupp hade hon lånat ett inlagt tema? Uppenbarligen var det från ABBA, och hörde jag rätt, kom inlånet från ”Gimme! Gimme! Gimme!”. Den hörde jag senast i Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”.

Inlån av ett annat slag ägnar sig Jerry Lee Lewis åt på ”Last Man Standing”, som är en serie duetter med andra berömda artister. I ”Evening Gown” sjunger han tillsammans med Mick Jagger från Rolling Stones.

Mer inlån: Den melodi som vi känner som ”Ack Värmeland du sköna” återfinns även i Bedřich Smetanas ”Moldau”.

Mer klassisk musik: Vi hörde också ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergej Prokofiev.

En svensk klassiker, om än i en helt annan genre och skriven mycket senare, är Evert Taubes fina ”Min älskling, du är som en ros”:

Min älskling, du är som en ros

Svensk text: Evert Taube, 1943 (efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red, Red Rose, 1794″)

Musik: Evert Taube (1890-1976), 1943 fritt efter argentinsk tango

Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig, det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.

Också Carl Anton – egentligen Carl Anton Axelsson – är en mycket fin vismakare. Här hörde vi honom i sin egen ”Moster Märta”.

Carl Anton är, i likhet med många andra framstående sångmakare, en man med hjärtat till vänster; jag har lyssnat på honom på socialdemokratiskt valmöte.

Allan Edwall var jag med om att ge ut på skiva, på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Också honom älskar jag högt och rent. En av mina favoriter spelades i dagens melodikryss:

Kärleksvisa

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Jo, så här kan livet vara.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

New York: restaurangerna, maten och miljöerna

Jag är diabetiker, behöver alltså äta regelbundet. På resor, som nu till New York, rubbas förstås ibland de regelbundna tiderna, men jag ser alltid till att få i mig frukost, lunch och middag, dessutom till varje måltid Daonil- och Metformin-tabletter. Jag kollar förstås också blodsockret. Visst har oregelbundet leverne och en och annan lite olämplig måltid fått det att skjuta lite i höjden, men i stort sett har jag klarat resan med hyggliga blodsockervärden.

De båda hotell vi bodde på serverade inte frukost, så närbelägna Delis blev vår räddning. Vi handlade hem nyttigt bröd, pålägg och naturell youghurt. Frukostarna intogs i allmänhet framför TVn, där jag (Birgitta kilade i väg till sina morgonsammanträden på svenska FN-delegationen) kollade vad som hände i den amerikanska valrörelsen.

Men lunch och middag åt vi ute, bortsett från den där sorgliga kvällen, då vi fick telefonbesked om att vi hade haft mordbrand på vårt ställe i Öregrund.

Redan vid vår allra första rundvandring i kvarteren nära FN, där vi bodde, upptäckte vi en krog med ett för oss välbekant namn, Smörgås. Den ligger på hörnet East 49th Street/2nd Avenue, och dess meny har mycket riktigt den svenska och nordiska anknytning man förväntar sig. En av kyparna hörde oss tala svenska och kom fram: Han var själv nyanländ och visade sig, trots den mörka hudfärg som kunde få en att tro att han var infödd New York-bo, vara student från Lund. Vi hade egentligen bara tänkt oss en aptitretare och beställde smörgås med norsk fjordlax, men när vi hade sett dem (och sedan ätit upp dem), insåg vi, att det nog inte skulle bli något mer restaurangbesök den kvällen.

Dagen därpå gick jag till FN, där jag möttes av Birgitta, som redan hade avverkat ett av dagens sammanträden; vi hade bland annat planerat att äta i lunchrestaurangen där. I FN kommer man inte in utan vidare, men med Birgittas och svenska UNICEF-delegationens hjälp hade jag försetts med besökarfotoleg, som jag fick bära dinglande runt halsen. Lunchbuffén var riklig och god och utsikten – restaurangen ligger högt upp – hänförande.

På det här sättet fick jag också tillfälle att sitta inne i generalförsamlingens stora sammanträdessal vid öppnandet av den sextiotredje sessionen. Ordförande var Miguel d’Escoto Brockman, en sandinistpräst från Nicaragua, och hans öppningstal, som jag inte har tillgång till i skrivande stund, fyllde mig, en gammal representant för 60-talsvänstern, med hopp och tillförsikt. Jo, det var som att återvända till sextiotalet, vilket ytterligare underströks av att den sånggrupp, som framträdde i anslutning till öppningstalet, skulle kunna ha varit hämtad från den epoken.

En annan restaurangmiljö, mer tillgänglig för tillfälliga besökare i New York, är den som finns uppe på hyllorna på Grand Central Station. Vi åt middag där en av de första kvällarna, promenerade dit från vårt hotell och sen också tillbaka igen. Birgitta har varit där tidigare och ville visa mig, som inte har det, den här mycket speciella miljön. Jag vill genast säga, att den italienska restaurang vi valde och efter lite pusslande fick ett bord för två på (där var massor av folk), ligger långt långt över nivån på det vi här i landet förknippar med restauranger på järnvägsstationer. Uppenbart hade de flesta av gästerna inte heller kommit dit för att de skulle resa någonstans. Vid bordet bredvid vårt satt till exempel ett ganska högljutt och fnissigt tjejgäng, som, att döma av några barnsliga presenter, firade den ende killen i sällskapet. Själva åt vi med god aprit av vår Chef’s Salad.

Mycket italiensk mat blev det över huvud taget. På La Fenice relativt högt uppe på Broadway åt vi sparrissoppa, kalv och frukt, och så gjorde vi ett återbesök (sist var det under julen för elva år sen) på Peter’s på Columbia Avenue.

Fler etniska restauranger: Japansk mat åt vi på Dan (vilket inte alls låter japanskt, men maten var japansk och utmärkt) på Broadway. Medan vi bodde kvar i närheten av FN, åt vi en dag försenad lunch på en kinarestaurang, vars namn jag har glömt, närmast ett hål i väggen – men maten var det inget fel på. Vid besöket i Chinatown letade vi oss tillbaka till en restaurang nära parken, Shanghai Cuisine, som vi mindes från tidigare besök. Den här gången gillade jag inte min tofu-bemängda rätt, men det kinesiska ölet var gott. Under vår lördagspromenad var vi också på uteserveringen på Harry’s Burritos på Columbia Avenue, men där drack vi bara var sin espresso.

Vi gjorde vidare ett besök på MoMA, Museum of Modern Art, 11 West 53 Street, mellan 5th och 6th Avenue. Birgitta hade lunchpaus, och vi passade på att äta i en av museets restauranger: seafood salad och Saratoga Lager. Gott och prisvärt.

Vi har varit på MoMA tidigare, men varje besök där är en upplevelse. Det första vi sprang på, när vi klev ur hissen, var Pablo Picassos stora målning ”Nattligt fiske i Antibes” (denna liksom övriga titlar fria översättningar från engelska).

Sen fanns där fantastiska målningar av alla de stora mästarna: Henri Rousseau (”Drömmen”, 1910), Paul Cézanne, Paul Gaugin, Vincent van Gogh (”Olivträden”, 1899), Henri Matisse, Georges Braque, Oskar Kokoschka (som jag bland annat har sett i Prag), Vasilij Kandiskij (här stavad med y), Gustav Klimt (som jag senast såg många målningar av i Wien; den målning jag föll för här heter ”Mörkret”, 1910), Mark Chagall (”Över Vitebsk”, 1910), Diego Rivera, Claude Monet, Georg Grosz (också han en bekant från Prag), Salvador Dali, Marcel Duchamp…

Därefter måste Birgitta tyvärr ge sig i väg för ett av sina UNICEF-sammanträden, men jag stannade kvar och gick runt på en våning till. Där fanns modernt amerikansk måleri, till exempel Jackson Pollocks jättelika ”One: Number 31” från 1950 och Andy Warhols ”Gold Marilyn Monroe” och ”Campbells Soup Cans” båda från 1962.

Sen lämnade även jag MoMA, vid det laget övermätt på sinnesintryck. Ett museum av den här karaktären skulle fordra dagar av återkommande besök för att man skulle kunna tillgodogöra sig all fantastisk konst som finns där.

När vi hade sett ”Mamma Mia” på Winter Garden Theatre i Broadway’s teaterdistrikt, åt vi en sen middag på det närbelägna Sardi’s, 234 W 44th Street, mellan Broadway och 8th Avenue. Trots att det alltså ligger ganska nära, fick vi lov att bana oss fram bland alla människor som strosar på Broadway, både när jag var där och beställde bord och sen när vi skulle ta oss dit efter teatern. Broadway, med alla sina neonskyltar och sitt folkliv, är verkligen en upplevelse en lördag kväll.

Just den här lördagen, den 20 september, var det Birgittas födelsedag, och jag hade alltså ansträngt mig för att hitta en intressant restaurang för födelsedagsmiddagen. Sardi’s är ett anrikt ställe, har varit i gång i 82 år. Miljön är väldigt speciell: Väggarna är täckta av karikatyrer av alla de mer eller mindre kända stjärnor, som har rört sig i det teaterdistrikt även Sardi’s är en del av. Vi valde något mycket amerikanskt: Grilled 10 oz. Sirloin Steak served with Horseradish Crushed Yukon Potato, King Mushroom Bordelaise, Jumbo Asparagus and a Cabernet Beef Jus Reduction.

Besöken på jazzklubbarna gjordes naturligtvis för jazzens skull, men vi passade också på att äta middag där, dock i båda fallen före sessionerna. Till amerikansk jazz ska man ha amerikansk mat, tänkte vi, så när vi hörde Ron Carter på Blue Note, Third West Street i Greenwich Village, beställde vi amerikansk stek.

Och innan vi hörde Uri Caine på Iridium på Broadway, beställde vi var sin Big Band Burger med french fries. Goda och vällagade även de.

Det mest vardagsamerikanska ställe vi åt på hittade vi allra sista dagen, då vi avslutade promenaden längs Hudsonfloden med lunch på lilla Pier 72 på West 72nd Street. Vi beställde i och för sig Salade Niçoise, men miljön och gästerna var omisskännligt amerikanska. Här drack folk till exempel cola till maten; något alkoholhaltigt stod inte att få. Jag tog vatten och Birgitta iste till maten. Men roligare än den var det att se familjer komma in med små barn, inte alltid tystlåtna precis. Birgitta mutade snabbt en liten krabat vid ett grannbord, som skrek inför utsikten att sättas ner i barnstol: hon gav ungen av ett slags kexartade brödstavar hon hade fått till maten, och ett glatt och förnöjt barn lät sig nu villigt sättas ner i barnstolen. Föräldrarna log vänligt mot oss. Birgitta sa nåt i stil med att ”man har väl barnbarn”.

De här leendena får sätta punkt för rapporterna från New York.

Melodikrysset nr 40 2008

Dagens melodikryss startade med några mycket lätta frågor.

Rednex’ bidrag till Melodifestivalen 2006, ”Mama Take Me Home”, hade det där härliga schvunget som gör, att en melodi fäster sig i minnet.

”Lay Your Love On Me” med BWO, Bodies Without Organs, där Alexander Bard är ankare, var också en sån där låt med schlagertycke, som är lätt att komma ihåg. Och då tänker jag inte på det faktum att den förekom så sent som i årets melodifestival.

Och, för att hoppa till en helt annan och stillsammare genre, Oskar Merikantos ”Där björkarna susa” sitter ännu fastare i mitt melodiminne. Här skulle sången ge ordet träd.

En av frågorna var nästan för lätt, detta för att den för kort tid sen tidigare har förekommit i Melodikrysset. Vi hörde åter igen ”Sjuttiosex tromboner” ur Meredith Wilsons musikal från 1957, ”The Music Man”. Kollar Eldeman att vi har lärt oss något?

Och vem i all världen känner inte igen Lennons och McCartneys ”The Yellow Submarine”, även om den sjungs på finska? Här skulle den ge färgen gul.

Ett par frågor var lätta för oss som är äldre – jag är sjuttioett år – men kanske inte för de yngre melodikrysslösarna.

Vi hörde Edvard Persson i ”Min lilla hatt”.

Ännu finare var ”Vind i seglen”, här med Kjell Kraghe. Själv minns jag den också med Harry Brandelius.

”Hela familjen går ut med geten”, som här skulle ge get, har veterligen lånat sin melodi från ”Fjällnäspolska”. Men vad jag funderar på – minns någon? – är om inte möjligen SweDanes sjöng in den.

En sång, på franska, som jag tyvärr inte uppfattade titeln på, sjöngs helt uppenbart av filmskådespelerskan, djurrättsaktivisten med mera Brigitte Bardot.

I Rod Stewarts serie av nyinsjungningar av sånger ur The Great American Song Book hörde vi i dag Hoagy Carmichaels fina ”The Nearness of You”. Det var lätt, men vem skrev texten? Jag fick googla: Jo, Ned Washington.

The Osmond Brothers hörde aldrig till dem jag brukade lyssna på. Men den där tonsårshjärtekrossaren måste ha varit Donny Osmond.

Två av dagens frågor gick helt och hållet utanför mitt ganska breda musikkunnande.

Trots att jag har gamla anknytningar till Medelpad, har jag aldrig ens hört talas om Ånge-gruppen Takida, här med ”Curly Sue” från ”Bury the Lies”.

Och ”Den vilda jakten på juvelen” har jag möjligen sett i TV (men då sannolikt somnat ifrån). Sångaren Billy Ocean, som förekommer där, har jag hur som helst aldrig lagt märke till.

New York, New York!

Jag gillar New York, i många avseenden. Så när Birgitta erbjuder mig att följa med dit – hon är ordförande i svenska UNICEF och ska delta i ett UNICEF-möte i FN – tackar jag förstås tacksamt ja. Och för att genast undvika eventuella missförstånd: min del av den här resan betalar vi själva, och när UNICEF-mötet är slut, byter vi också hotell, eftersom vi vill stanna några extra dagar helt i egen regi.

Den här gången blir vistelsen i New York inledningsvis ganska jobbig. Jag har svår jetlag och får ingen ordning på dygnsrytmen. Jag svettas också på grund av att det under de första dagarna råder hög och fuktig värme, 29 grader och däromkring.

Och så kommer då det stora dråpslaget. Birgitta lyssnar av sin mobiltelefon och hittar likartade meddelanden från polisen, från Upsala Nya Tidning och från barnen: Vi har haft mordbrand på fritidsfastigheten i Öregrund, där vi numera bor halva året!

Svarta tankar virvlar runt i våra huvuden. Är nu det vi har byggt upp under årtionden helt ödelagt? Riktigt så illa är det inte, visar det sig när vi får tag på dottern, Kerstin. Boningshuset har inte brunnit; det är ett uthus längst nere i trädgården som har tänts på. Fast det var illa nog: där inne fanns mängder av saker, allt från den vävstol Birgitta ärvde efter sin mamma till den snöslunga, hittills helt oanvänd, som vi köpte förra vintern.

Vi ska ut dit nu i veckan men har redan hunnit vidta de första åtgärderna: talat med polisen och Folksam samt med ägaren till en lokal byggnadsfirma, som ska få hjälpa oss att bygga upp uthuset igen. Under vår vistelse i New York har vi redan fått god hjälp av sonen, Matti, som har talat med polis och försäkringsbolag och sen, under den senaste veckohelgen, tillsammans med sin Karin, åkt till Öregrund för personlig besiktning av eländet.

Till allt detta återkommer jag längre fram. Ämnet för den här texten är ju något helt annat, New York. Men ni kan ju förstå att vi den kvällen, då vi fick kännedom om att en brand hade ägt rum men fortfarande inte visste exakt vad som hade hänt, tappade all lust för att till och med gå ut och äta middag. Och visst är det så att den här anlagda branden – en av två i Öregrund samma natt – har kastat sin skugga över vad som skulle bli ett roligt återseende med miljöerna på Manhattan, en serie kulturevenemang och annat sådant. Till flera av ingredienserna i New York-vistelsen ska jag återkomma tematiskt.

Vår första boning fanns på 234 East 46th Street, i lägenhetshotellet AKA United Nations. Därifrån är det bara ett par kvarter ner till FN, där ju Birgitta hade sina möten. Kort väg för henne var det också till svenska delegationens lokaler, där det hölls förberedande möten klockan åtta på morgnarna.

Eftersom Birgitta var upptagen av möten under en stor del av dagen, rådde jag mig i stort sett själv under dagtid – kvällarna tillbringade vi naturligtvis tillsammans. Jag har bott i det här området förut, på Beekman Towers, som liksom FN-komplexet ligger ner mot East River, så jag kan omgivningarna och riktningarna ganska väl. Och som det vanedjur jag är gick jag förstås till den Deli mitt emot Beekman Towers där vi handlade när vi bodde på Beekman. Jag handlade hem naturell youghurt, mjukt men nyttigt bröd men även grovt svenskt Wasa-bröd, pålägg, Omega 3-margarin och så förstås New York Times.

Den lilla lägenhet vi bodde i var fräsch och ändamålsenlig. Den enda allvarligare anmärkning jag hade var att toalettpappershållaren var placerad så att man måste vara ormmänniska för att komma åt papperet.

Receptionisten hade, när vi anlände, försäkrat oss att det fanns kaffe och andra frukostattiraljer i det lilla caféet på nedervåningen och att frukosten ingick i rumspriset. Efter att den allra första morgonen ha konstaterat, att ”frukosten” bestod av två sorters söta kakor, fyllde vi förstås i stället kylen i vårt lilla pentry med det jag – se ovan – eller Birgitta handlade. Ett par morgnar hade vi till exempel som smörgåspålägg skivor av rostbiff som Birgitta sprang ut och köpte när vi fick det olycksaliga beskedet om branden i Öregrund.

Våra måltider på restaurang och restaurangmiljöerna ska jag skriva en särskild betraktelse om.

Under mina ensamma pass på morgnarna såg jag först mycket på TV, givetvis om den amerikanska valkampanjen. Sen tog jag promenadrundor, gick till exempel fram och tillbaka till Fifth Avenue eller strosade helt enkelt runt i kvarteren som ligger väster och norr om FN-komplexet. En liten bit norrut blir staden mer präglad av bostadshus än av affärer och restauranger. Det var förresten i det här området Greta Garbo, den gudomliga, levde ett tillbakadraget liv. Det enda förargliga med de här delarna av stan är att de är så överexploaterade. Bortser man från små undantag som den lilla plats med fontän, som har tillägnats minnet av Dag Hammarskjöld, hittar man sällan något ställe att vila sina trötta ben.

Taxi är billigt i New York, men i rusningstid i områden med mycket trafik och många människor i rörelse är det ofta mer effektivt att gå. När vi till exempel gjorde ett besök vid lunchtid på Museum of Modern Art – jag återkommer till detta – åkte vi taxi dit, men på återvägen valde vi att gå till fots.

En av mina egna längre fotvandringar gjorde jag från hotellet till Times Square och Virgin, där jag handlade CD. Sen gick jag hela vägen tillbaka till hotellet med dem.

Men jag ska villigt erkänna att min kondis inte längre är vad den en gång var, till exempel när jag till fots korsade hela Manhattan och också gick enormt långa sträckor i nord-sydlig och syd-nordlig riktning. Ischias och hjärtbesvär har satt bestående spår i både ben och kondis.

Så när vi en kväll, då vi fortfarande bodde på östsidan, skulle göra en utflykt till Greenwich Village, tog vi helt sonika taxi både dit och hem igen. Det var värt varenda dollar! På det sättet hann vi inte bara gå på Blue Note – jag återkommer till programmet – utan fick också tillfälle att i lugn och ro flanera på lummiga och fina gator som Bleecker Street samt återse miljöer som vi har sett förut; vi passerad till exempel The Village Vanguard.

När vi senare hade flyttat över till Upper West Side, var det å andra sidan lätt att ta Subway från en av stationerna vid Broadway och sen åka hela vägen ner till Chinatown. Där överväldigades jag åter igen av olust över hettan plus gyttret av människor, som ibland gjorde det mycket svårt att ta sig fram någorlunda effektivt. Å andra sidan hittade vi nästan med det samma ett par roliga batteridrivna badkarsleksaker åt Viggo och Klara.

Jag är ofta ganska duktig på att memorera miljöer och gångstråk från så att säga punkt till punkt, men i Chinatown, där jag alltså har varit tidigare, fungerade det här inte riktigt – fast det kan ju i sin tur bero på att något av det jag minns har rivits eller helt enkelt ersatts av något nytt. Men Birgitta hittade i vart fall efter mycket letande den affär med sidentextilier, där hon bland annat har handlat långklänningstyg. Vi promenerar vidare genom parken, där det sitter myriader av äldre kineser som vilar eller pratar med varann. Och bortanför den finns fortfarande den restaurang som vi är ute för att äta lunch på även den här gången.

Det som gång på gång slår mig i Chinatown är att så många, också av dem som arbetar i butikerna, talar en så begränsad engelska. De har lärt sig att klara enkla frågor om material och pris, men många mer komplicerade frågor klarar de inte att besvara, eftersom de uppenbarligen inte har förstått frågornas innebörd. USA är ju på många sätt öppet mot sina många invandrarkulturer och -språk, men visst är det lite märkligt att man uppenbarligen kan bo, ibland under mycket lång tid, i landet utan att behärska dess huvudspråk.

På Upper West Side, där vi under slutet av vår vistelse bor, finns sedan gammalt en stark judisk tradition, men vad jag förstår har de judiska immigranterna, fast de förvisso har behållit religion och kultur, i högre grad integrerats. Det gällde förstås främst de många intellektuella judar som kom över från det pogromhärjade och sedan nazisthärjade Östeuropa, men jag har en känsla av att enkla människor också här, i New York, levde sina liv i jiddischtalande ghetton. Ett känt och lysande exempel på den intellektuella judenheten är Isaac Bashevis Singer, som har fått W 86th Street parallelldöpt efter sig: Isaac Bashevis Singer Boulevard. Han är en av Birgittas favoritförfattare, så vi strosar en stund i hans spår. Innan vi hittar hans gata – vi kommer från Central Park-hållet – passerar vi också ett judiskt center, och på W 72nd Stret ser jag en affärsskylt med hebreisk text. (Fast längst ner på samma gata, åt Hudson River till, hittar vi även ett islamskt kulturcenter.)

Det hotell vi bytte till i Upper West Side var Tempo Apartments Woo Go Central Park på 240 W 73rd Street, ett enklare och billigare självbetjäningshotell. Det var inte mycket att bo på: Vi måste be om besprutning mot kryp. Kylen var nedisad och spisen nervsammanbrottsframkallande långsam. I badrummet saknades toapappershållare helt och hållet, röret för badhanddukar var minimalt och duschen takfast och enkelriktad. Persiennerna gick inte att manövrera, så vi hade dem ständigt neddragna och, vilket jag grejade genom att trycka på dem med händerna, ihopfällda. Utrymmet vid det lilla bordet var så litet att en av oss med nöd och näppe fick plats där. TVn hade högst tio kanaler. En enda av dem – det var inte CNN här – visade lite nyheter. En annan gjorde salvelsefull propaganda för kyrklig välgörenhet till fattiga(re) människor ute i världen. Exempel: gammal sängliggande gumma i Sibirien får äntligen en apelsin tack vare din godhet. När vi hemresesöndagen ville lämna in våra väskor innan det var dags att åka ut till flyget – utcheckningstiden var redan 11.00 – kostade det fem dollar per väska i extra betalning.

Men läget och omgivningarna var desto bättre. Broadway låg runt hörnet, och det gick att till fots ta sig både till Lincoln Center och till Central Park. Och i den här delen av stan är det gott om bänkar att slå sig ner på eller uteserveringar att slinka in på om man föredrog det.

Också det här är en del av New York som gav oss rika möjligheter att göra sentimental journeys till ställen som vi hade nära till och besökte den där julen för elva år sedan, då Birgitta bjöd hela familjen, mig, barnen med sina respektive samt de barnbarn som då fanns, på resan, som sen fortsatte till Jamaica och i mitt och Birgittas fall även till S:t Barthélemy. Då bodde vi på Beacon, ett våningshotell något kvarter längre upp på Broadway. På julafton bjöd Birgitta alla in till oss, där hon serverade egenhändigt kokt hummer från Chinatown – hon hade till och med tagit med en julduk och skaffat prydnader och ljus. På juldagen var vi allihop på italiensk restaurang, Peter’s på Columbus Avenue, och där åt nu Birgitta och jag lördagens lunch.

På lördagen – en fin dag med tycke av svensk sensommar – tog vi också en promenad till och i Central Park, där vi först hade tänkt äta lunch. Men den första restaurangen skulle börja servera lunch först om en timme, och den andra hade en kötid på en timme, så det fick bli sen lunch på Peter’s i stället.

Mitt gamla favoritställe i de trakter där vi nu bodde, Tower Records, finns inte längre, så det fick bli ett besök i källaren hos Barnes & Noble i stället. Där köpte jag fler CD.

På lördag, den 20 september, var det också Birgittas 71-årsdag. Jag hade uppvaktat henne med presenter innan vi for i väg till New York, men födelsedagar ska man ju fira, så på fredag eftermiddag knallade jag i väg till Fairway, den deli som finns tvärs över Broadway från Beacon sett, och köpte gott bröd, rimmad lax och färsk gurka samt, som ett slags efterrätt, färsk melon till födelsedagsmorgonens obligatoriska sänguppvaktning. Och så en bukett fina orangea solrosor.

På kvällen såg vi Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”, och så avslutade vi med sen middag på Sardis.

Det och andra detaljer tänker jag alltså återkomma till.

Men jag måste få avsluta min rundmålning av det här besöket med en bild av det vi gjorde i New York under söndagen: När vi hade packat klart och utrymt rummet, flanerade vi i solskenet ner längs W 73rd och kom då ganska snart ner till det park- och gångstråkområde som finns längs Hudsonfloden. Där spelar barn baseball och andra bollsporter. På andra ytor rastas hundar. På strandpromenaden ser man människor som löptränar och cyklar; många barn har liksom våra barnbarn Viggo och Klara sparkcykel. Det är rent och fint och ett nöje att sitta på någon av de många bänkar som finns i rader under lövträden.

På Hudson River glider kanoter omkring, och längre upp finns en marina med vita segelbåtar.

Solen glittrar på vattnet. I det New York vi lämnar är det fortfarande sensommar.

Melodikrysset nr 37 2008 – inget kryss från min sida nästa vecka

Dagens melodikryss sändes från Motala, och som så ofta när det görs inför publik var det inte särskilt svårt.

Jag kan tänka mig att en och annan kan ha haft besvär med namnet på en av de många amerikanska blues- och soulsångarna, men med hjälp av alla ledbokstäverna bör det inte ha varit alltför besvärligt att lista ut, att den som sjöng ”Stand By Me” var Ben E King.

I andra fall kunde man få god hjälp av att regelbundet ha lyssnat på och löst Melodikrysset. Nino Rota är en kompositör av filmmusik, som Anders Eldeman gärna återvänder till; i det här fallet hörde vi musik ur ”Gudfadern”.

Och har vi inte hört också Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma” på tyska förut?

Några melodifestivalmelodier var det förstås också med. Vi hörde ”Upp över mina öron” med Anders Glenmark (AG) och Tomas Orup Eriksson från 1989 och ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark från 2007. Och hela krysset inleddes med ”För kung och fosterland”, som Magnus Uggla sjöng 2007.

Som mina läsare vet, är jag ingen fan av dansbandsmusik. ”Det är du, det är jag, det är vi” med Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars fick mig inte att ändra uppfattning.

Östen Warnerbring är då en sångare jag normalt håller högre. Men just ”Det måste va sången och glädjen”, som vi hörde i dag, tycker jag inte hör till det bästa han har gjort.

Då var det mer fart över ”Sofia dansar go-go”, som vi i dag hörde med Mats Olssons orkester men som vi väl ursprungligen (i Sverige vill säga) hörde med Stefan Rudén.

Men ännu bättre var ”Snabbköpskassörskan”, åtminstone i sin ursprungliga version med Göran Ringbom, den med den kärlekskranke manlige kunden som ideligen ställde sig i kö framför kassan i snabbköpet, mest för att åter igen komma nära den underbara snabbköpskassörskan. (Jag passar på att hälsa till kassörskorna i Konsum, Öregrund, Annika, Jessica, Marina och Siw.)

Lite rameliana fanns det också i dagens kryss och då från en annan typ av butik, en uraffär. ”Det är de små små detaljerna som gör det” skulle få oss att tänka på var alla klockorna kom ifrån, ett urmakeri.

Sen är det bara en uppgift kvar att redovisa. Vi hörde Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunga ett potpurri på gamla schlager: ”Ett glatt humör”, ”Säg det med ett leende”, ”Bättre och bättre dag för dag”. Den orkester som spelade var BAO, Benny Anderssons orkester.

Det leder mig vidare till något som ligger en smula utanför Melodikrysset, i vart fall dagens upplaga.

I morgon bitti åker jag och hustrun i väg till New York. Eftersom Birgitta fyller år – 71 – den 20 september, har jag morgonfirat henne i dag, med böcker, filmer, CD, blomsterlökar och så en bukett röda gladiolus plus egenhändigt gjorda smörgåsbakelser. Men i New York ska vi, på själva födelsedagen, se Björns och Bennys ”Mamma Mia” på Broadway, och efteråt ska jag bjuda födelsedagsbarnet på middag.

Jag nämner det här av en speciell anledning: Nästa lördag befinner jag mig på Manhattan, så då blir det för ovanlighetens skull inget melodikryssande från min sida.

Men mina kära läsare är som vanligt välkomna att för egen maskin utbyta åsikter om rätt svar här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sätt punkt för sommaren med badortsdagarna i Öregrund

I dagens Upsala Nya Tidning finns en artikel om att turismen till vår del av Roslagen har ökat kraftigt. Även Östhammar har fått fler besök än förra året, men det är framför allt besöken i Öregrund som har ökat mycket kraftigt.

Den här lilla stan vid havet är en pärla värd att besöka. Nu är sommarsäsongen snart slut – de yrkesarbetande sommargästerna har återvänt till sina jobb, skolbarn och skolungdomar börjar skolorna på sina egna orter – men det finns en veckohelg kvar, den kommande, då Öregrund åter igen kommer att fyllas av många besökare.

Välkomna ni också! Gör en dagsutflykt eller övernatta på något av våra hotell!

Fredagen den 15, lördagen den 16 och söndagen den 17 augusti genomförs de årliga

Badortsdagarna i Öregrund

Fredag 15 augusti

16.00-20.00 Öppet hus i Hembygdsgården

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet

18.30 Badortsvandring
Samling vid Societetshusets trappa. En guidad vandring runt de klassiska badortskvarteren.

20.00 Konsert i Öregrunds kyrka
Småländska Paviljongsorkestern.

Lördag 16 augusti

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs Rådhusgatan

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen med start vid Hasselbackspiren

10.00-17.00 Dunk Dunk. Prova på att åka tändkulebåt

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning, Hasselbackspiren

11.00 Invigning av Badortsdagarna, Stora scenen
Därefter det traditionella badortsdoppet i gammaldags badkläder. Priser utdelas.

11.00-16.00 Gycklare på stadens gator och torg

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården.
Kaffeservering, hantverkare och underhållning.

11.30 Småländska paviljongsorkestern, Stora scenen

11.45 Skötbåtstävling med start i hamnen

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet
Utställning av Lubbe Nordströms tavlor
Upplandsmuseet visar foton och föremål från badortstiden
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD
14.00-14.30 Stig Sandelin kåserar kring öregrundsljugaren Calle Möller. Utställning kring Calle Möllers liv; hans stenkakor spelas på trattgrammofon.
Hitta dina anor från badortstiden. Släktforskardatorn är i gång i Blå rummet.

12.00-15.00 Utställning i Rådhussalen
Alf Rudström & Ylva Lindberg: ”Landskap och människor”
(Vernissage klockan 11.00)

12.00-15.00 Öppet hus i vävstugan (gamla polishuset intill biblioteket)

12.00-16.00 Öregrunds Hafsbadanstalt i Societetsparken
Massage av nacke, rygg och axlar, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset.
Kaffe och hembakat bröd. Bälgalaget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven

12.00 Brunnshusspelen i Hembygdsgården.
Lustspel i badortstidens anda av ensemble ur Österby herrgårdsspel

12.45 Square dance med Roden Square Dancers, Stora scenen

13.30 Prisutdelning för skötbåtstävlingen, Stora scenen

14.00 Badortsvandring med start vid Societetshusets trappa

15.30 Dräkt- och hattparad vid Turistbyrån
Priser och diplom delas ut till deltagarna, som paraderar i gammaldags dräkter och hattar

16.30 Båtparad med veteranbåtar

17.00 Lotteridragning för Badortslotteriet samt prisutdelning för tipsrodden, Stora scenen

18.00 Jazzen anfaller, Societetshuset. Peter Lind & The Cabaret Band

21.00 Mäktig eldshow med Eldsjälarna Efrit, Torget

Övriga aktiviteter under lördagen:
Briggen Gerda
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Lottförsäljning
Scoutbåten Kerstin
Segling med allmogebåt (man får följa med)

Särskilda barnaktiviteter under lördagen:
10.00-12.00 Snickra dina egna styltor, Hembygdsgården
13.00 Barnkarneval från Turistbyrån till Hembygdsgården
13.20 Barnkören Busungarna, Hembygdsgården
13.30 Barnteater, Hmbygdsgården
14.15 Lådbilsrally, Hembygdsgården

Söndag 17 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst, Hembygdsgården

13.00 Badortshelgens ”antikrunda” med Lars-Yngve Johansson

* * *

Som synes är lördagen den mest aktivitetsfyllda badortsdagen. Karta till de nämnda platserna hittar du i det tryckta programmet, som säljs tillsammans med badortslotterna.

Av restaurangerna vill jag särskilt rekommendera köket grill : kafé, Strandgatan 12 nere vid hamnen. Och glöm inte att ta en paus i trädgårdscaféet i Hotell Floras Trädgård, Västergatan 20.

Välkomna till Öregrund!

Ivar Öhman ser Gösta Ekman i Folkets park i Sundsvall

På Tradera har jag förvärvat Folket i Bild nummer 31 1936 (2 augusti).

På omslaget syns Gösta Ekman i Folkets park, Sundsvall. Vi talar förstås om Gösta Ekman den äldre.

Ekman är där för att spela teater. Pjäsen hör kanske inte till teaterhistoriens storverk; det Ekman spelar i är Palle Rosenkrantz’ lustspel ”Mästerkatten”.

Att jag har läst artikeln med intresse har mer att göra med att den förmedlar hur scenerna i landets folkparker förmedlade teater till en bred och teaterovan publik. Och så förstås för att parken i fråga ligger i min och även skribenterns, FiB-redaktören Ivar Öhmans, gamla stad; det är inte minst lokalfärgen som intresserar mig.

Artikeln börjar med ett par interiörer frön Hotell Knaust, där den turnerande Gösta Ekman har tagit in.

Öhman fortsätter:

”Sundsvall tycker nog inte det är särskilt märkvärdigt det här med Mästerkatten. Herregud, det är klart man går till ’parken’, när den nu slår upp sina portar igen – det är ju så naturligt som helst. Framemot halvåtta-svepet ringlar sig strömmen av parkbesökare längs den gamla routen: över ’Stenkrossplan’ och Fabriksgatan uppför, bakom ryggen på Förenade Verkstäderna och förbi det som en gång var ’Svensk Papp’. Efter en lagom promenad är man framme, löser parkbiljett – 60 öre för stora, 35 för små – och går in i parken. Det är en vacker park, men det tänker inte sundsvallsborna på. Det ska så vara, parken deras är vacker och det vet man förr. Den är stor också, konstaterar vi. Tre dansbanor, en stor serveringspaviljong – säkert många hundra koppar – och en långsträckt ’teaterlada’ – säkert många hundra platser – som just nu som bäst fylles av en pratande och skrattande publik.

Folkparkspubliken, ja. Den är värd sitt eget kapitel. Det är inga ’förståsigpåare’ och man försöker heller inte gälla för det. Det är fabriksarbetare, läkare, hamnarbetare, köpmän och folk av alla slag. En demokratisk församling, som uppträder mycket demokratiskt. Den visslar inte, kastar inte tomater och ruttna ägg – och ger sällan sina favoriter röda rosor! Men den är uppmärksam, lyssnar på något sätt ödmjukt, tacksamt. Den är underbar att spela för – det säger alla teatermänniskor. Det är inte den ’professionella’ publiken, den publik som går på alla huvudstadens premiärer och som är mer eller mindre ’tjänis’ med Karl Gerhard, de Wahl och alla ’de stora’. Den där publiken som förstår teater tusan så mycket bättre än både skådespelare och kritik. – Nej, folkparkernas publik kommer till teatern för att njuta ett par timmar, och den vet att folkparkernas menu bara upptar god kost, god konst. Och den förstår uppskatta de agerandes ambition och och yrkesduglighet. Plankbäraren Andersson från Alnö tycker, att Linnea Hillberg behandlar sina repliker lika suveränt som en bra plankbärare balanserear sin börda uppe på en svajande ställning. Och därför tycker han bra om henne och slår ihop sina barkade händer till en blyg applåd. Inte har han kommit hit för att, sur och misstänksam, försöka finna ut fel och brister här i kväll. Han är inte spänd på något sätt, tar det hela lika naturligt och lugnt som ett fackföreningsmöte eller en frukostrast.”

Melodikrysset nr 31 2008

Dagens inledande melodifestivalfråga var inte alltför svår: Shirley Clamp kom ganska långt med ”Min kärlek” i 2004 års upplaga.

Då var två andra frågor knepigare för mig som aldrig ser de TV-program, som artisterna i fråga är förknippade med.

”Sikta mot stjärnorna” har jag till exempel aldrig någonsin sett. Men man kan väl googla! Så jag kombinerade det med hjälp av ledbokstäverna förmodade förnamnet Olle med Lennon (en ledtråd från Eldeman) och Sikta mot stjärnorna, och si: Olle Nilsson hette han som sjöng ”Lovers and Friends”.

Inte för att jag ser ”Idol” heller, men det efterlysta efternamnet såg ut att bli Jenssen, och eftersom jag har läst om och även en smula hört Amanda Jenssen, kunde jag följaktligen lista ut, att det var hon som sjöng ”For the Sun”.

I övrigt var jag mera på min mammas gata. Möjligen ska jag tillägga att Julio Iglesisas från Spanien inte finns representerad i min personliga skivsamling, men han är ju så stor att man inte behöver den sortens referenser.

Evert Taubes ”Eldarevalsen” skulle ge verbet elda.

Ture Nermans och Lille Bror Söderlundhs ”Den vackraste visan om kärleken” hade jag med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma).

Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” har jag namngett en egenredigerad bok efter (Ordfront, 2002), och texten inleder boken. Normalt förknippar vi den ju med Monica Zetterlund, men här måste det ha varit My Holmsten som sjöng. Hon har nämligen dubbelt påbrå (Eldemans ledtråd) från Inga Gill och Karl-Arne Holmsten. Detta är alltså en slutledning; jag känner inte igen hennes sångröst.

Ytterligare en av dagens melodier förknippar vi här i Sverige främst med Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”, där stan är Stockholm. Fast här hörde vi den med saxofonisten Monica Bring, som jag förresten har hört vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte på Vaksala torg i Uppsala.

”Kostervalsen” spelade Eldeman så sent som i förra veckans melodikryss. Men nu varierade han sig genom att spela den på finska.

Opera- och populärsångaren Olav Gertel hördes mycket i radio förr i världen. Här hörde vi honom i ”Balladen om den tama abborren”.

I ångradion spelades också ofta wienermelodier, till exempel Rudolf Sieczynskis ”Wien, mina drömmars stad”.

Ett kärt men yngre (1964) återhörande var ”Om jag hade pengar” ur ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) av Jerry Bock och Sheldon Harnick.

Då återstår bara veckans filmfråga. Vi hörde temat ur Bo Widerbergs ”Elvira Madigan”, det vill säga Mozarts pianokonsert no 21. Jag har filmen på video och pianokonserten på skiva.

Melodikrysset nr 29 2008

En av frågorna i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan att googla. Jag har aldrig sett Idol, varken 2004 eller senare, kan heller inte minnas att jag har hört Daniel Lindström eller hans ”Coming Through”.

Fast i början av sändningen var jag lite ängslig över något annat. Melodikrysset sändes i dag från dansbandsgalan i Borlänge, och dansbandsmusik är definitivt inte något jag gillar och behärskar. Tänk om det skulle bli massor av dansbandsmusik!

Mycket riktigt startade krysset med ett dansband, Simons, men det de spelade var för mig välkända ”Island in the Sun”, som blev världskänd genom Harry Belafonte, en artist som jag uppskattar och har skivor med.

I själva verket visade det sig i stort sett vara lugna gatan att lösa det här krysset.

Det är till exempel klart att jag ofta och gärna har lyssnat på ”Singin’ in the Rain”, som här skulle ge det övergripande begreppet nederbörd. Jag har förstås filmen på video, och jag såg också scenuppsättningen i Stockholm nyligen.

Som mina läsare vet, är jag sällan imponerad över låtar som förekommer i Melodifestivalen. Men Sarah Dawn Finer är en fin sångerska, om än ”I Remember Love” i 2007 års tävling inte hör till det allra bästa hon har gjort.

Och känner man inte till Lena Philipsson, ofta kallad Lena Ph, ska man nog inte försöka sig på att lösa Melodikrysset. Här sjöng hon ”Stjärnorna”.

Men jag ska gärna tillstå, att Evert Taube och hans diktade och tonsatta värld ligger mig personligen närmare om hjärtat. I dag förekom det två taubeanknutna frågor. Dels hörde vi ”Calle Schewens vals”, där det doftar av nyslaget hö. Dels hörde vi ”Dans på Sunnanö” med Rönnerdahl i en av huvudrollerna. Det här Sunnanö väcker för övrigt lite huvudbry hos mig. Här i Öregrund finns ett Sunnanö, men där finns ett bad med camping och servering, inte något pensionat av det slag Taube skriver om i visan. I ett lexikon med taubegeografi sägs Taubes Sunnanö lika fullt vara vårt Sunnanö här i Öregrund. Vet någon hur det förhåller sig med det här?

Ytterligare två av dagens musikillustrationer hör hemma bland det jag musikaliskt gillar väldigt mycket.

Dels hörde vi Thorstein Bergman (som jag för övrigt känner) sjunga Dan Anderssons ”Till min syster”.

Dels hörde vi Aston Reymers rivaler sjunga och spela ”Stockholms ström”. Aston Reymers rivaler har jag allt av på skiva (jag har alla Thorsteins skivor också), och jag har en gång hört dem live på Sergels torg i Stockholm. De började som gatuband och behärskar den här sortens miljö till fulländning, och mycket riktigt förvandlade de snabbt publiken på Sergels torg till en gungande och dansande massa, som var ett med deras svängiga musik.

TV-signaturer är inte min starka sida, särskilt som jag sällan ser dramaserier. (Däremot ser jag ofta och gärna TV-deckare.) Men att känna igen signaturen till ”Hem till gården” (”Emmerdale”) var inte alltför svårt.

Ännu lättare var det att identifiera Marve Fleksnes, suveränt spelad av Rolv Wesenlund.

Sist tar vi i dag de två barnmusikfrågorna.

Gullan Bornemark sjöng på sin tid ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Och ”En till som jag” hör hemma i ”Emil i Lönneberga”, som jag och Birgitta förstås passar på att se om igen, nu när den på nytt går i repris i TV.

Snart kommer vi då att få sällskap vid TV-apparaten. I dag kommer nämligen Viggo, snart sex, och Klara, tre, hit till morfar och mormor. De ska stanna här hela den kommande veckan. Jag har som överraskning köpt en riddarborg (ett tält), som nu står och väntar på gräsmattan. I riddarborgen finns också två sköldar och två (helt ofarliga) svärd. I barnbarnens sommar ska det finns mycket lek och äventyr. Och förstås badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Melodikrysset nr 21 2008

Veckans melodikryss var, som Eldeman sa, svårt. Ett svar, på V 7 + L 13, har jag inte riktigt lyckats klara. Kompositörens namn måste vara Ted, och eftersom det var Anders Berglund som spelade, bör det röra sig om Ted Gärdestad. Men jag kände inte igen melodin. Det finns ett par låttitlar med Ted som upphovsman, som passar in på ledtråden att det var titelns tredje ord som skulle passa in: ”Snurra du min värld” och ”Kom i min fantasi”, så jag gissar, att svaret ska vara min. Men det är alltså en gissning.

Låten som Framåt Fredag-gänget hade gjort om till att handla om allergi, handlade rimligen i originalversion om ett finger. Det här var ingen melodi som hade fastnat i mitt musikminne, men Lotta Engberg, som parodierades, har väl gjort en låt som heter ”Ringen på mitt finger”?

Filmatiseringen av Jan Guillous ”Arn” har jag inte sett och tänker inte se heller. Inte ens för att få höra ledmotivet ”Snö” med Laleh, detta trots att jag gillar henne mycket bättre än Guillou.

I dag var det helt klart att jag hade lättast med den äldre musiken.

Olle Bergmans ”Sjung och le” (1955) minns jag från min tonårstid.

Hoagy Carmichaels ”Star Dust” känner folk i min ålder också igen.

”Amazing Grace” har jag själv i flera bra inspelningar – dock har jag den inte med Helmut Lotti; honom har jag över huvud taget inte på skiva.

Också ”Proud Mary” har jag på skiva, dock inte med Ike och Tina Turner, fast det här var en riktigt bra version.

”Månstrålar klara” (Tantis serenad) vill jag minnas att jag har hört med Bertil Boo.

Vi hörde vidare finalen ur operetten ”Geishan”, mer känd under namnet ”Tehuset Augustimånen” – det är där handlingen utspelar sig.

Till mina gamla favoriter hör Svante Thursesson, som jag också har hört live. Inte heller Lisa Nilsson, som han sjunger duett med i ”Solen i maj”, är fy skam.

Och som jag tidigare har skrivit, gillar jag också Eva Dahlgren, som vi här hörde göra sin ”Om jag skriver en sång” i Melodifestivalen 1979.

Så sent som i 2006 års melodifestival kunde vi höra Rednex i den medryckande låten ”Mama Take Me Home”.

* * *

Som många andra såg jag finalen i Eurovision Song Contest i går kväll – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss. Jag har sett semifinalerna också, och nu har jag alltså tre gånger fått höra vinnarlåten från Ryssland – men det märkliga är att jag inte minns ett spår av den. Det svenska bidraget med Charlotte Perrelli, som jag i och för sig heller inte höll tummarna för (jag hittade över huvud taget inget att hålla tummarna för), hade åtminstone en refräng som fäste sig i minnet. Jag konstaterade än en gång, att jag inte har den blekaste aning om varför folk röstar på det ena och inte på det andra i det här spektaklet, där normen nu är att man ska sjunga på engelska och göra en scenshow med mer utanverk än musik. Heder åt bidrag som Kroatiens, som åtminstone avvek något från den alltför lika mängden!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.