Melodikrysset nr 6 2008

Två låtar, som på olika sätt knyter an till begreppet barnkultur, startade dagens melodikryss.

Först hörde vi ”Ekorrn satt i granen”, där ekorrn ju hoppar till tallegren och stöter sitt lilla ben.

Och så spelades originalet (”Everybody Wants to Be a Cat”) till ”Alla snubbar vill ju vara katt” ur disneyfilmen ”Aristocats”. Eldeman ville ha singularen av slangordet, det vill säga snubbe.

Sin Evert Taube kan man väl också. I ”Möte i monsunen” förekommer bland annat en elefant. Extra kul för mig var det att i dag få höra låten på mitt modersmål, estniska.

Till Eldemans egenheter hör att han då och då återkommer till låtar, som han också tidigare har använt i Melodikrysset. En sådan är Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Ungmön på Käringön”. I den sitter det en gammal fiskargubbe och lagar nät.

En annan av dagens klassiker var Carl Jularbos ”Avestaforsens brus”. Det efterlysta vattendraget var alltså Avestaforsen.

Beatles förekom inte mindre än två gånger i dag – inte så svårt för mig som har deras samlade utgivning i skivhyllorna.

Vi hörde dels ”All You Need Is Love”, tillskriven Lennon/McCarthney men väl i realiteten en skapelse av John Lennon, dels en instrumentalversion med Roar Engelberg av ”Let It Be”.

Kul att höra igen var också ”Tiger Rag” med Les Paul.

Samma sak gäller sången (med Tito Gobbi) ur Gioacchino Rossinis ”Barberaren i Sevilla”, som jag förstås har sett (och hört) på Operan. Svaret här skulle dock bli den provins Sevilla ligger i, det vill säga Andalusien.

Mera italienanknutet: Vi hörde Eddie Oliva sjunga ”Maria, Mari”.

Två av dagens spelade sångerskor skulle jag inte ha klarat utan hjälp av Google.

Det gäller dels Marie Serneholt med ”Enjoy the Ride”, dels Amanda Jenssen med ”Do You Love Me”.

Det här betyder dock inte, att jag totalt saknar kunskap om relativt färsk musik. Ett exempel: Vi hörde i dag den engelska versionen, ”Now You’re Gone”, av ”Boten Anna” med Basshunter, och ord dök genast upp i mitt musikminne: ”Jag känner en bot / Hon heter Anna / Anna heter hon”.

Nu ska jag åka till Stockholm och ägna mig åt en helt annan typ av musik. Jag ska vara med om en repetition med arbetarsångkörer. Om en vecka – lördagen den 17 februari klockan 14.00-15.30 – ska jag vara konferencier vid en konsert med dem i Z-salen i ABF-huset, Sveavägen 41. Tema: ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. Kom gärna dit!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag, i något enstaka fall söndag.

Pluto och bubbelbiet – en hyllning till de gamla disneyfilmerna

Jag ser gärna Disneydags i TV, klockan 18.05-19.00 på fredagarna. Men det är egentligen bara de gamla filmerna jag är ute efter att se. Det brukar röra sig om en, högst två korta filmer i veckan, och jag vet av erfarenhet att de brukar sändas kring 18.30 – men det finns ingen exakt tid för det här, och man måste alltså ha på de dataanimerade disneyfilmerna som går före.

I princip borde det ju gå att göra lika bra filmer med hjälp av dataanimation, men man ser sällan några exempel på det.

En förklaring kan vara, att det i Disney’s studior i dag arbetar människor, som inte är lika roliga och kreativa.

En annan kan faktiskt ha med själva tekniken att göra. Så omständligt som det förr var att skapa tecknad film, var man förmodligen piskad att i förväg i detalj planera varje rörelse, varje överraskningseffekt, varje min – varje miss betydde ju på den tiden fruktansvärt mycket merarbete.

Hur som helst: många av de här gamla disneyfilmerna är pärlor.

I dagens Dagens Nyheter (4 februari 2008) ägnar den gamle filmkritikern Leif Furhammar hela sin TV-krönika åt den sevärda disneyfilmen i fredags, ”Pluto och bubbelbiet”. Han använder större delen av krönikan åt att helt enkelt referera handlingen – men det hoppar jag här över.

Sen kommer en värderande sammanfattning, som jag gärna ställer mig bakom:

”Två aktörer och ett stycke rekvisita. (Aktörerna är Pluto och biet och rekvisitan bubbelgum. E K) Det räcker för att bygga ihop ett fulländat litet drama när man har tillgång till sådana mängder av begåvat skapande fantasi som den gången fanns i Disneys stab. Någon rimlighet behövs inte så länge storyn håller sig till sin egen logik. En lek med det absurt tänkbara, härligt och drömlikt överraskande i varje sekund. Somliga kallar det surrealism. Och så denna karikatyriskt perfekta karaktärsteckning som ger en sorts psykologiskt djup åt den bisarra konflikten. Denna suveränt disciplinerade frihet! Denna kinematografiska glädje, intelligens och kvickhet! Inga ord behövs. Det är ren film. Ett visuellt kalas.

Det är bara att njuta. Tio minuter en gång i veckan. I Bolibompa.”

I det senare ligger rimligtvis en bedömning snarlik min i fråga om resten av innehållet i Disneydags.

Melodikrysset nr 5 2008

Jag är inte riktigt i form: har passat barnbarn med den sedvanliga påföljden, att jag har tagit över någon av deras otaliga dagisförkylningar. Snuvan och febern kulminerade i går kväll; jag har också mått illa. Men vad gör man inte för de små raringarna?

Om tidens gång, slutet av januari 2008

Den som någorlunda regelbundet följer min blogg kan ju ibland förledas att tro, att jag använder praktiskt taget all min tid till att läsa böcker och lyssna på musik.

Jo, bådadera är väsentliga ingredienser i mitt liv. Nu senast har jag till exempel läst ut Sŀawomir Mrożeks ”Livet för nybörjare”; jag återkommer till den.

Men mitt liv består också av mycket, mycket annat.

För att markera kontrasten: Nyss anlände med dagens post nummer 21 1953 av Alla Tiders Seriejournal. Ytterligare ett nummer av samma tidning kommer snart; jag har köpt båda på Tradera.

Där har jag också inhandlat ett julnummer från 1950-talet av Folket i Bild. Av samme säljare som för kort tid sen sålde defekta tdiningar (med urklippta partier) till mig. Jag påtalade förstås det här och kommer att få en bunt hela Folket i Bild – dock naturligtvis andra nummer – som kompensation.

I fredags var jag som så många andra på Systemet och handlade, köpte hem bland annat Gammel dansk. Kön var, så här på fredagseftermiddagen, ganska lång – flertalet som stod både före mig och efter mig var yngre personer. Kassörskan, själv en ung dam, kollade vänligt men bestämt åldern på alla ungdomarna. När det blev min tur, utan att hon gjorde någon ansats att begära legitimation, sa jag – en man på 70 år – skämtsamt:
– Ska du inte kolla, att jag har fyllt 20?
Blixtsnabbt svar:
– Du köper alldeles för dyra varor för att vara under 20.

Birgitta var borta större delen av fredagen, också på kvällen. Hon var på universitetets doktorspromotion med åtföljande middag på kvällen; jag fick hjälpa henne med dragkedjan i ryggen på den mycket vackra gula sidenaftonklänningen. Jag skulle också ha kunnat följa med, men jag ransonerar sånt här numera. Fast när Birgitta sen berättar om Umberto Ecos framträdande, ångrar jag mig lite, lite.

Själv stannar jag hemma: Skriver mest. Och så ser jag förstås på ”På spåret” i TV. Framför TVn äter jag en sen middag, rökt lax med kokt potatis. Till det dricker jag en Staropramen och tar en snaps, O P Anderson.

Birgitta kommer hem innan det är allt för sent; hon avstår från dansen för att hinna få en stund hemma med mig. Nej, vi har inte fått nog av varandras sällskap ens efter alla dessa år tillsammans.

Lördagens melodikryssande har jag redan skrivit om.

På eftermiddagen kommer Kerstin och Bo med ungarna. De ska gå på fest och vill gärna sova ut morgonen efter, så Viggo och Klara ska vara hos morfar och mormor över natten. Det är inte första gången de bor över ensamma hos oss, och de är inte alls bekymrade, bara glada. Här hos oss finns två lådor med leksaker, som vi flyttar mellan Uppsala och Öregrund, och de känns förstås aningen nya varje gång barnen är här. Den här gången har jag dessutom utökat samlingen med en riddarsköld och ett riddarsvärd. Barnen känner sig mycket hemma i vår lägenhet och leker långa stunder för sig själva. Men särskilt Klara vill gärna, att också morfar ska vara med och leka: drar med honom med ett fast grepp kring två av hans fingrar. Mormor bjuder på goda våfflor till middag – hon själv och morfar gör dem mer matiga genom att lägga på rom, hackad rödlök och crème fraiche.

Klara har helt uppenbart fattat tycke för sin morfar, och när det blir läggdags och hon får nattlinne och nattblöja på sig, släpas morfar i väg till stora sängen i biblioteket, det som fordom var barnkammare bland annat åt barnens mamma. Morfar får läsa två Barbapapa-böcker för henne – böckerna är förresten presenter från morfar till Klara på tvåårsdagen förra året.

Men sen vill hon inte somna i sängen. Hon följer med morfar ut i vardagsrummet och kryper där upp i morfars knä i soffan framför TVn. Det står inte länge på förrän hon har somnat i morfars famn.

Morfar bär in henne till sängen i biblioteket, barnkammaren som Viggo har börjat kalla den, och hon får med mormors bistånd plats längst in. Viggo ska sova ytterst. Mormor läser saga för Viggo, men inte heller Viggo vill somna i sängen. Han går ut i vardagsrummet och gör som Klara nyss gjorde: kryper upp i morfars famn och ser på Harry Potter i TV. Han som bara är fem kan redan läsa – men förstås inte så fort att han klarar TVs textremsor. Men han förstår att det är ett spöke vi ser och hänvisar till att pappa brukar se Harry Potter och läsa om honom. Vid nyhetsdags bryter vi Harry Potter, och då får mormor åter gå in till ”barnkammaren” med honom. Den här gången somnar han bredvid sin lillasyster.

Birgitta och jag avslutar lördagskvällen med att i TV se Lars Lennart Forsbergs fina filmatisering av Stig ”Slas” Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” med Allan Edwall, Janne ”Loffe” Carlsson och Gus Dahlström i några av de bärande rollerna. Nästa dag får jag mejl från Mats Rosin – välkänd medarbetare här på bloggen – där han berättar, att också han har njutit av den här filmen.

Barnen vaknar förstås under natten – först Klara och senare även Viggo – och kommer in till morfar och mormor i sovrummet, kivas också lite om platsen mellan dem. Fram mot morgonsidan kinkar Klara lite: Något av gosedjuren har kommit bort. Hon längtar efter mamma och pappa. Morfar får tända sänglampan och prata snällt med Klara, som sitter upp i sängen. Så småningom lägger hon sig ner, och när morfar smeker henne på hennes bara ben, blir hon lugn och trygg och säger ”Mera!”. Sen lägger hon sig till rätta för att sova igen och beordrar morfar: ”Släck!”

Efter det här nattliga vakenintermezzot sover båda barnen jättelänge. De vaknar först när morfar kommer med välling och har satt på barn-TVn.

Efter lunch kommer Kerstin och Bo för att hämta barnen. Själv är jag då redan på väg till dagens sammanträde; jag möter dem på väg ut mot gatan.

Det är styrelsen i Ordfronts lokalavdelning i Uppsala som har sammanträde, på söndag eftermiddag därför att vår tillförordnade ordförande Carina Bengloff i veckorna arbetar som lärare på Brunnsvik. Vi ses på Café Hugo på Svartbäcksgatan 21. Där är det fullsatt, så vi får först efter en stunds väntan och pusslande tillgång till ett sammanträdesbord. Vi diskuterar vårens verksamhet, men eftersom inget är klart, berättar jag nu inte om våra planer. Vi lägger också fast datum för årsmöte. Själv tänker jag nu, efter två år i styrelsen, avgå. Det ligger ingen schism bakom – jag är 70 år gammal, tycker att jag har gjort mitt och lämnar gärna över till yngre krafter.

När jag kommer hem, har Birgitta blivit klar med packningen. Hon ska tidigt på måndag morgon flyga till New York på ett UNICEF-möte, kommer hem först på kvällen kommande lördag. Birgitta är ordförande i svenska UNICEF, och UNICEF Sverige har ordförandeskapet i UNICEF det här året. Hon ska därför till New York två gånger till under 2008. Sista gången blir i september, bland annat över hennes födelsedag den 20 september. Då ska jag följa med. Jag ser fram mot att strosa runt på Manhattan och inte minst i Greenwich Village, gå på musikevenemang – utbudet i New York saknar sin like – och köpa skivor. Och så ska jag bjuda Birgitta på 71-årsmiddag på någon bra restaurang.

Melodikrysset nr 3 2008

Jag har nog gått i land också med veckans melodikryss, men det innehöll en del knepigheter.

Bland det jag för min del hade problem med fanns den svenska popsångerska som 1981 gjorde ”When It Comes To You”, men med hjälp av Google har jag kommit fram till att hon hette Elin, Elin Ruth eller egentligen Elin Rut Sigvardsson.

Sophie Zelmani, här med ”Yes I Am”, känner jag åtminstone till, även om jag inte har några skivor med henne.

Den avslutande frågan löste jag med hjälp av ledbokstäverna: svaret skulle bli undra. Men jag fick googla för att komma på de rader i Del Shannons ”Runaway” som skulle leda till svaret: ”As I walk along / I wonder what went wrong / with our love.”

Att Ellis var efternamnet på den amerikanske bluesartisten med albument ”Fanning the Flames” listade jag också ut med hjälp av ledbokstäverna. Men vem i helvete är egentligen den här B B King-inspirerade artisten? Jag har en jätteavdelning med amerikansk blues i skivhyllorna, och inte heller sonen – Matti Dahl, själv gitarrist och mycket kunnig på hur olika amerikanska bluesgitarrister låter – hade ens hört talas om Tinsley Ellis, som han, efter diverse googlande, visade sig heta. Svårt!

Klaus Wunderlich hade ersatt trumpeter med synth. Inte för att Eldeman frågade efter det, men jag tyckte det var förargligt att inte komma på vad det var som han spelade – särskilt som jag så väl kände igen det. Just nu är jag lite stressad – vi ska till Konserthuset i Stockholm i eftermiddag – och jag minns inte ens melodin längre.

Efter lite funderande kom jag på att ”Freedom Come, Freedom Go” i svensk dansbandsversion – här med Fortunes – kallades ”Hörru Rut”. Har inte Sten och Stanley gjort den också?

Popartistturnen sommaren 1987 har jag inte sett och hört, men här var det lättare att höra, att de som efterfrågades i ”I Want You” var Per Gessle och Eva Dahlgren.

Dagens första fråga, den som illustrerades av ”Leva mitt liv”, tyckte jag själv var ändå lättare: Det var Svante Thuresson, mannen med absolut gehör, som sjöng. Honom har jag inte bara hört på skiva utan också live, bland annat på ett socialdemokratiskt valmöte i Stockholm.

Peter Jöback sjöng ”Varför, Gud?” ur musikalen ”Miss Saigon”. Den finns i våra skivhyllor, så det var inte alltför svårt för mig.

Veckans barnvisa, ”Här är polisen, som mitt i gatan står”, har jag själv sjungit, när jag gick i småskolan. Här skulle den ge yrkesbeteckningen på den som agerar i visan, nämligen trafikpolis.

Lika lätt, för mig åtminstone, var det att känna igen Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Ungmön på Käringön”, en av Harry Brandelius’ långlivade hits. I den sitter det en fiskargubbe och lagar nät.

En höjdare, både vad gäller texten och musiken, är Povel Ramels ”Underbart är kort”.

Slutligen konstaterar jag än en gång, att Eldeman har pippi på James Bond-filmer. Den här gången spelade han ”From Russia With Love” ur ”Agent 007 ser rött”. Jag har den själv som videofilm.

* * *

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 2 2008

I går eftermiddag var Birgitta och jag på trettondagsmottagning hos landshövding Anders Björck på Uppsala slott. På kvällen hade vi middagsgäster: Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel. Och lite senare i dag ska vi gå på premiär på Uppsala stadsteater: William Shakespeares “En vintersaga”.

Ibland är det mycket, men inte missar jag Melodikrysset!
Det bestod, som vanligt, av musik som jag är mycket hemma på respektive bara har en vag aning om. Men jag tror nog, att jag har löst krysset rätt.
Till det lättaste i dag hörde Evert Taubes “Nudistpolka”, som skulle ge beteckningen på en utövare, det vill säga nudist:

Nudistpolka (Den lycklige nudisten)

Text och musik: Evert Taube, 1954

Inte dansar jag vals,
nej, det passar ej alls
i nudistens attityd,
för i valsen är man pryd
men se polkan går i nord som i syd
uti i dur, går i ur, går i skur, är kultur,
har en frisk och frejdig fart,
o, vad det är underbart
att få naken dansa polka.

Hoppsansa, se opp i svängarna!
Hoppsansa, se opp i svängarna!
Polkan går på gröna ängarna,
polkan är nudistens musik!
O, hur skönt att utan kläderna
långt från hala dansgolvsbräderna
dansa få i sommarkväll
en polka naturell, naturell, naturell
o vad polkan gör mej säll! Hej!

Sund är glädjen bland nudisterna,
luft och sol utplånar bristernas,
ifrån hjässan ner till vristerna,
att vara naken gör ditt sinne rent.

Ria faderia faderia faderallala rallala ralla,
Ria faderia faderia faderallala, ho å hoppsansa.

Inte heller var det svårt att identifiera Johann Strauss’ “An der schönen blauen Donau“. Den förekom ofta i radio förr i världen. Dessutom har Birgitta och jag för inte allt för länge sen haft en fin båtsemester på Donau, från Wien och nerströms genom många länder. Fast inte var Donau blå precis.

Lätt var det också, för en gammal radiot och Karl Gerhard-beundrare (se under Kulturspegeln, Musik!), att identifiera Karl Gerhards och Jules Sylvains “Nu ska vi vara snälla”.

Om några yngre lyssnare nu eventuellt inte klarade den frågan, måste de allra flesta ha haft desto lättare med dagens barnvisa, “Imse, Vimse spindel”.

Jag kan ju då ta några frågor, vars svar inte var alldeles självklara för mig, en man på 70 år.

Jag kan till exempel inte påstå, att jag brukar lyssna på pojkband, till exempel Westlife. Mycket riktigt har jag aldrig hört deras “Have You Ever?” från albumet “Back Home”. Men de har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag vill minnas att jag då ringde vår svärson Bo Strömberg och fick rätt svar. Så den här gången klarade jag dem, till och med innan frågan var ställd, med hjälp av hjälpbokstäverna. Sen har jag förstås kontrollgooglat.

Inte heller har Barry Manilow någonsin hört till de artister, som jag har brukat lyssna på; dock har jag förstås hört hans “Copacabana”. Barry Manilow fäste sig i mitt minne då han bestods med ganska hånfulla kommentarer i serien “Earnie”, som jag regelbundet läser.

Betydligt lättare var det då att lösa den ganska krångliga frågan om ett mansförnamn, som döljer sig i förnamnet på den kvinnliga artist, som tillsammans med Dolly Parton och Linda Ronstadt sjöng “To Know Him Is To Love Him”. Den finns på CDn “Trio, Vol 1″, och eftersom jag har “Trio, Vol 2″ med samma artister, vet jag att den tredje sångerskan heter Emmylou Harris. Hennes förnamn döljer mansnamnet Lou.

Jag gillar de här tjejerna mer än Joe Cocker, som vi i dag hörde i George Harrisons “Beware of Darkness”. Med det sagda vill jag ingalunda såga honom; jag bara rangordnade.

Vi går därefter över till den svenska populärmusiken.

Hela fyra kryssord skulle man få fram, om man mindes originaltiteln till den parodiversion som spelades. Eftersom Östen med resten hör till de grupper som kan vara kul att lyssna på, mindes jag förstås originalet: “Ge mig en kaka till kaffet“.

En melodi ur “Chess” gav en dubbelfråga: en av upphovsmännen till den här musikalen är Benny Andersson. Och den som sjöng var Anna-Lotta Larsson, en alls icke oäven sångerska.

Den tredje svenska populärmusikfrågan fick sitt svar i det radioprogram, som föregick Melodikrysset, Ring så spelar vi. Där spelades nämligen “Ålefeskarns vals” med Kjell Krage. Och det ålefeskarn fångar är förstås ål.

Jag har tidigare bekänt, att jag har hemskt svårt att minnas TV-signaturer. Så var det också i dag. Först när Eldeman gav ledtrådar till miljön i deckarserien från 1980-talet, kom jag på svaret: “Miami Vice“. Jag har sett den här serien, vilket en smula anknyter till den debatt som har förts med anledning av mitt senaste inlägg här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Charlie Chaplins Moderna tider

En av de sista dagarna under vår vintervistelse i Öregrund såg Birgitta och jag en verkligt sevärd filmklassiker i TV, Charlie Chaplins ”Moderna Tider” (”Modern Times” från 1936). Chaplin var producent, regissör, manusförfattare och kompositör till filmmusiken samt spelade huvudrollen; hans (tredje) hustru Paulette Goddard hade den andra bärande rollen.

Många minns säkert den här filmen som en satir över autmationen inom industrin, över den löpande bandet-princip som hade lanserats av Henry Ford. Den delen är också mycket skickligt gjord; Chaplin driver driften med rationaliseringarna in absurdum – jag tänker då bland annat på roboten som är tänkt att mata arbetarna under arbetets gång.

”Moderna tider” var Chaplins sista stumfilm, men ändå inte rätt igenom en stumfilm: han komponerade själv den musik som fogades till stumfilmen.

Bland det man hör i filmen finns hans berömda ”Smile”.

Men frågan är om inte hans sång- och dansnummer på caféet, där hans föräldralösa kvinnliga skyddsling och älskade (Paulette Goddard) har ordnat jobb åt honom, är ännu vassare. Chaplin får ett kombinerat jobb som servitör – ni kan ana vad han ställer till med i den rollen – och sångare. (Det finns för övrigt än i dag i New York operasångare, som försörjer sig i samma slags kombinationsyrke.) Charlie har dock svårt att läras sig texten utantill, vilket Paulette försöker komma runt genom att skriva ner den på hans vita manschett. Förgäves, visar det sig; det är en lösmanschett som Charlie omedelbart tappar. Paulette uppmanar honom då att improvisera, och det är nu Charlie gör ett av sina mest fantastiska nummer. Han balettdansar och sjunger samtidigt något som musikaliskt ligger i gränslandet mellan opera och Music Hall, och hans påhittade text är på ett nonsensspråk, som förefaller besläktat med både italienska och esperanto:

Se bella pew satore,
je notre so katore,
je notre qui kavore,
je la ku la qui la kwa…

La spinach or la busho,
cigaretto toto bello,
ce rakish spagoletto,
ce le tu la tu la trois…

Senora fila scena,
voluez-vous la taximeter,
la jaunta sur la seata,
je le tu le tu le waaah!

Över huvud taget är Chaplins rörelseschema så här på krönet av hans stumfilmskarriär oslagbart. Det gäller när han dansar, åker rullskridskor eller agerar i största allmänhet. Skrattfesterna blir många.

Men som redan har framgått av vad jag ovan har skrivit om löpande bandet och automationen, har den här filmen en samhällskritisk, rent av politisk sida också.

Chaplin var en politiskt mycket medveten filmskapare, med hjärtat till vänster. Som exempel kan nämnas hans ”Diktatorn” från 1940. I början av 1950-talet, under McCarthy-tiden, förvägrades han först utresetillstånd (han var inte amerikansk medborgare), sen – när han hade fått åka till England – inresetillstånd, och han bosatte sig också i Europa.

I ”Moderna tider” är det uppenbart, att han inte kritiserar modern teknik utan det kapitalistiska industrisamhällets mot arbetarna inhumana strävan efter profit till varje pris. 1936, när filmen gjordes, var depressionskraschen fortfarande nära i tiden, och arbetarna i filmen står ständigt i valet mellan underkastelse och klivet ut i den väldiga arbetslöshetsarmén. På vilken sida den så kallade rättvisan står framgår av de ständiga polischockerna och av fängelsescenerna.

Filmens hjälte, för egen del inte särskilt politiskt medveten, hamnar genom omständigheternas spel rakt in i kampen mellan de arbetslösa och ordningsmakten: En lastbil, som kör förbi på gatan, tappar den röda varningsflaggan som hänger längst bak på lasset, varvid den alltid tjänstvillige Charlie tar upp flaggan och viftande försöker göra föraren uppmärksam på vad som har hänt. Med påföljden att en stor demonstration av arbetslösa ansluter till mannen med den röda fanan i tron att han är deras anförare. Charlie blir förstås gripen som kommunistledare.

Här och på några andra ställen i filmen hör man en melodi, som inte är Chaplins egen. Den heter ”Hallelujah, I’m a Bum” och finns i två snarlika varianter, en av Harry McClintock och en av Joe Hill; McClintock och Hill kände varandra, bland annat från sin gemensamma vistelse på Hawaii. Det intressanta i det här sammanhanget är att båda var wobblies, medlemmar och aktivister i IWW. IWW var en anarkosyndikalistisk fackföreningsrörelse.

Men kanske var kommunistbeteckningen på arbetslöshetsarmén vid den här tiden (1936) ändå förenlig med att Chaplin som bakgrundsmusik använde en gammal anarkosyndikalistisk kampsång – Chaplin var politiskt mycket medveten och behöver inte ha lockats bara av sångens luffartema. Avrättningen av Joe Hill 1915 medförde, att många av de ledande i IWW gick med i kommunistpartiet. Joe Hills sångmö Elisabeth Gurley Flynn, ”The Rebel Girl”, blev så småningom till och med ordförande i det amerikanska kommunistpartiet.

Men det är en annan historia.

* * *

De amerikanska respektive svenska textvarianterna av ”Hallelujah, I’m a Bum” respektive ”Halleluja, gå och driv” hittar du med kommentarer, bakgrund, skiv- och sångbokstips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Melodikrysset nr 1 2008

Eldeman sa, att dagens melodikryss var knepigare än det förra, och det håller jag med om. För min del blev det en hel del googlande, men jag tror att jag till slut har löst det rätt.

Jag höll på att få hjärnstillestånd redan på första frågan, den med fanfaren, men svaret på frågan vad man får uppleva efter den, måste rimligen vara film. Den där fanfaren körs väl på biograferna?

Även frågan om instrument och deras antal visade sig vara knepigare än jag först trodde. Instrumentet var trombon, det var enkelt; jag har ju hört den här låten i radio. Men hur många var de? Till slut kom jag på svaret, sjuttiosex. ”Sjuttiosex tromboner”, ”Seventy-six trombones”, fanns med i en musikal från 1957, ”The Music Man” av Meredith Willson, har jag googlat mig fram till.

Krysset innehöll också ett antal låtar och artister, som jag för egen del inte har något förhållande till.

Ett exempel är Agnes, här med ”Champion”. Hennes namn känner jag ändå till; visst har hon väl redan tidigare förekommit i Melodikrysset?

Inte heller hade jag tidigare hört ”It’s In the Rain” – men också Enya känner jag åtminstone till.

Det senare gäller även Ozzy Osbourne (man har väl haft barn i yngre tonåren i huset). Men tro för den skull inte, att jag tidigare hade hört hans duett ”Changes” med dottern Kelly – henne hade jag inte ens hört talas om.

Jag hade för all del inte heller hört Jonas Otter, men i det här fallet förstod jag, att den han sjöng duett med i ”When Love Says Goodbye” var Tone Norum – som jag däremot har hört förut.

Som en övergång till det för mig lätta kan vi ta svaret på frågan vem som sjöng ”Who Will the Next Fool Be”. Jo, Tom Jones, mycket riktigt en slitstark artist, för att citera Eldeman.

Ännu mer slitstark är väl Owe Thörnqvist, som jag till och med personligen känner. Och visst har jag hört hans ”Albin och Pia”, många gånger till och med.

Slitstark, just i Melodikrysset, är också Benny Anderssons ”Cirkus Finemang” med BAO. Den här textlösa låten hör rimligen hemma i ett tält, närmare bestämt ett cirkustält.

Slitstark var väl just det som Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” var. Den spelades i dag i en finsk version, men visst kommer vi ändå i håg den svenska texten, där han hade en nos av garn.

Allra sist tar jag i dag de frågor, som många yngre lyssnare kan ha haft svårigheter med.

Max Hansen var det som sjöng ”Åh, Louise”. Den är hämtad ur ”En förtjusande fröken”, och musiken är skriven av Ralph Benatzky.

Dagens operafråga skulle besvaras med Guiseppe Verdis ”La Traviata”.

Populärmusikklassikern, slutligen, var ”Säg det i toner”. Den förekom i en av de tidiga svenska ljudfilmerna, med samma namn och från 1929.

Melodikrysset nr 52 2007

Årets sista melodikryss hörde inte till de svårare under 2007 – men det som gäller för mig behöver ju inte gälla för andra.

Hur som helst: Det är klart att jag har kontrollgooglat, men jag klarade faktiskt samtliga frågor för egen maskin.

Komedin om övernaturligheter (Eldemans ledtråd) har jag visserligen inte själv sett, men med hjälp av några få ledbokstäver kom jag snabbt fram till att det måste röra sig om ”Ghostbusters”. Den gjordes mycket riktigt på 1980-talet, närmare bestämt 1984.

Inledningsfrågan var desto lättare. Det som spelades var Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, och som framgår av texten nedan, är brevet undertecknat av Ellinor:

Brevet från Lillan

Text och musik: Evert Taube

Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.
Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa.
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt,
Stjärnorna syns nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är ett halsband av korall.
Ingenting annat, det kostar för mycket.
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här.

Sjön är så varm och vi badar varje dag
Och jag hoppar i utan att bli rädd
För nu simmar jag så bra.

Vi har så fint, nu i vårat lilla skjul
Och en liten gran har vi också sett
En som vi kan ha till jul.

Detta har jag
Skrivit nästan bara själv,
Och jag skall börja i skolan till hösten.
Pappa, kom hem, jag vet något som du får.
Nu slutar brevet från din Ellinor.

Till de klassiska svenska skivartisterna hör inte bara Evert Taube utan också Zarah Leander, här med ”Det skönaste som livet gav”.

Agnetha Fältskog hörde vi på engelska, i en låt som då kallas ”The Queen of Hearts”. Jag mindes bums den svenska titeln: ”När du tar mig i din famn”.

Inte heller de ännu mer nutida svenska artisterna i dagens kryss var svåra att känna igen.

Vi hörde Gyllene Tider i ”Speciell” – Per Gessles röst är lätt att identifiera.

Kent har jag själv i mina skivhyllor. Här hörde vi deras ”Dom som försvann”.

Inte heller Ola Salo och The Ark hör till de svårare att känna igen. Dessutom är ju deras bidrag till Eurovision Song Contest 2007, ”The Worrying Kind”, i motsats till mycket annat i den tävlingen lätt att bevara i melodiminnet.

Det gick ju inte så bra för Ola, men vore det inte för en enda sak, skulle jag ha haft mycket svårare att få några som helst associationer till Sertab Ereners vinnarlåt 2003, ”Everyway That I Can”; för att få namnet och titeln måste jag mycket riktigt googla. Men den här låten hade något som eurovisionsschlagerlåtarna dess värre oftast brukar sakna, nationell identitet. Så jag kom bums på att svaret på Eldemans fråga, vad kallas en man från vinnarlandet?, var turk.

Nå, vem har då hyllat Fats Domino genom att till egen pianoackompanjemang sjunga in ”My Blue Heaven”? Jo, Norah Jones, en utmärkt artist – jag har henne på skiva.

Ytterligare en evergreen förekom i dagens melodikryss, Cole Porters och Frank Sinatras ”I’ve Got You Under My Skin”.

Evergreen är väl numera också ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s musikal ”Evita”. Här hörde vi den med Gheorghe Zamfir.

Dagens andra filmfråga handlade om en berömd kompositör av filmmusik. Han heter Elmer Bernstein och har gjort musiken till bland annat en rad västernfilmer, också till den äventyrskomedi som förekom i krysset här om veckan, ”Tre amigos”.

Allra sist en fråga, som jag av naturliga skäl hade ganska lätt för att besvara: Tor Isedal var det som sjöng ”Balladen om Joe Hill”.

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) egna sånger i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

Allra sist: gott nytt kryssår på er, alla mina medlösare och läsare!

* * *

På jakt efter svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 50 2007

En enda fråga hade jag besvär med den här gången: vågrätt 6. Jag mindes den romantiska tryckarklassikern men kom för mitt liv inte i håg titeln. Men när jag genom att lösa lodrätt 3 också hade fått DY, var det klart att svaret skulle bli Melody. Och ledtråden Righteous Brothers och kontrollgoogling ledde mig sen till hela titeln, ”Unchained Melody”.

Och för att förklara DY ovan: Andy Williams var det som gjorde ”Moon River” till sin signaturmelodi.

Eftersom jag inte läser nöjes- och skandalsidorna i Aftonbladet, hade jag först också lite problem med att komma på, att det var Victoria Silvstedt, som sjöng ”Rocksteady Love”. Men eftersom hennes namn har förekommit i krigsrubrikstorlek, har jag naturligtvis stött på det. Kontrollgoogling visade, att både Bollnäs och 1974 stämde.

Annars började krysset superlätt, med ”Sankta Lucia” som man ju brukar få höra den trettonde december.

Sen följde några frågor, som jag tror mig minnas att Eldeman har haft med förut i Melodikrysset.

Vi hörde trumpetaren Arne Lamberth i ”Oh Mein Papa”.

Och så hörde vi ledmotivet ur filmen ”Rännstensungar”, där först Edvard Persson, senare Cornelis Vreeswijk sjöng ”En fattig trubadur”, den som börjar ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Mer svensk film, också i det här fallet en som jag har sett: I ”Så som i himmelen” sjunger Helen Sjöholm ”Gabriellas sång”. I centrum för filmens handling står en kör.

För övrigt har jag också sett äventyrskomedin om en hårt banditansatt mexikansk by ”Tre amigos” med bland andra Steve Martin.

Tre av dagens frågor passade perfekt radioter av min typ, sådana som ihärdigt lyssnade på radio redan på 1940- och 1950-talen.

Förr spelades nämligen Paul Linckes ”Lysmaskidyll” ofta i radio – här skulle den ge pluralen lysmaskar.

Och vem av oss har inte hört ”Sju ensamma kvällar” (”Seven Lonely Days” i original), till exempel med Harry Brandelius och Ingalill Rossvald? Här skulle sången ge svaret ensamhet.

Och så Evert Taube – han spelades verkligen mycket i radio. I dag fick vi höra hans ”Möte i monsunen”, den som börjar ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”.

Märkligt nog klarade jag också dagens två melodifestivalanknutna frågor:

I det första fallet gällde frågan dock inte Björn Skifs med ”Michelangelo” i 1975 års melodifestival utan den cover en skånsk grupp har gjort. Gruppen är Wilmer X; jag har faktiskt de flesta av deras skivor i hyllorna.

Och jag minns också, med gillande, ”Mama Take Me Home” från Melodifestivalen 2006. Gruppen som med stort schwung framförde den heter Rednex.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Gå då direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller tryck på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.