Melodikrysset nr 6 2009

I dag spelade Anders Eldeman Felix Körlings ”Nej se det snöar”, och snöat är vad det har gjort här i Uppsala de senaste dagarna. Här skulle låttiteln ge substantivet snö.

Jag tyckte dagens kryss var lätt ända fram till slutet. Sen körde jag fast på den kvinnliga artist som av Eldeman beskrevs som färgstark. Några ord jag uppfattade i texten ledde mig sen genom googlande fram till att det kan ha varit Pink, i så fall med ”Please Don’t Believe Me”, men alldeles säker är jag inte. /Låten heter ”So What” upplyser mig en av mina läsare./

Tragglandet med den här frågan gjorde att jag också tappade koncentrationen när jag skulle lösa dagens allra sista fråga, den om något gott. Melodin kände jag så väl igen men kunde inte, hur jag än försökte, komma på titeln. Eldemans ledtråd ”det är i alla fall lördag” fick mig dock att, med hjälp av första och sista bokstaven som jag hade, satsa på att det handlade om en drink. ”Pink” och ”drink” går in i varann, så kanske har jag hamnat rätt – men ta det för vad det är: gissningar. PS: Just när jag har lagt ut den här texten, går det upp en talgdank: Det vi hörde var ju gamla kära ”Cocktail For Two”, och då bör ju svaret bli just det jag gissade: drink.

Det här trasslet på slutet fick mig också att glömma vad exakt det var som spelades som illustration till näst näst sista frågan. Att det var musik av Lars-Erik Larsson är solklart. Jag tror också att det som spelades var hämtat ur hans ”Pastoralsvit”, men själva ljudillustrationen har vid det här laget suddats ut ur minnet.

Resten av dagens kryss hade jag inga större svårigheter med. Det började till exempel med ”Guldet blev till sand” ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”, och det tror jag alla klarade utan att man hörde Peter Jöback sjunga texten.

Leo Ferrés visor har översatts till svenska av Lars Forssell – i dag hörde vi ett exempel, ”Snurra min jord”. Jag har skrivit utförligt om Lars Forssell – se ovan under Kulturspegeln – och även fått några vänliga kommentarer här på bloggen från hans son Jonas.

Även om Cornelis Vreeswijk har jag skrivit mycket – du hittar också det ovan under Kulturspegeln. Cornelis har jag (liksom för övrigt Lars Forssell) haft personlig kontakt med. Jag har alla hans plattor i skivhyllorna och känner förstås genast igen ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind”.

Jag är över huvud taget väl förtrogen med den svenska vistraditionen, till exempel Birger Sjöbergs visor. Fast i dag var det ju den lite ovanliga artisten som efterfrågades: skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.

Lill Lindfors känner vi ju främst som sångerska. Men hon har också komponerat, väl till och med. I dag hörde vi ett exempel, ”Musik ska byggas utav glädje”.

Jag brukar bekänna att jag ofta är urkass på signaturer till TV-serier, men Leif Kranz’ ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvurollen och med musik av Berndt Egerbladh såg jag faktiskt när den gick 1976. Det kan ju förstås ha att göra med att handlingen har anknytning till mitt Uppsala.

Till det roliga med Melodikrysset hör att där spelas både yngre och äldre musik.

De yngre lyssnarna hade säkert inga svårigheter att identifiera Darin, här i ”Dance” från senaste CDn ”Flashback”.

Däremot kanske de inte kände igen ”Ålefiskarns vals”. Här bjöd dessutom Eldeman på en halv slamkrypare: Jag försökte först, som efterfrågat yrke på huvudpersonen, skriva in ”ålefiskare”, men det visade sig att det som gick in var ålfiskare.

Tidshopp igen: Lisbet Jagedal sjöng ”Allt vad du begär”, som i Roy Orbisons original heter ”You Got It”.

Och så får vi väl, med tanke på kvällens begivenhet, avsluta med en melodifestivalare, närmare bestämt från 2007. Tyvärr gick det ju sen inte så bra för Ola Salo och The Ark: I Eurovision Song Contest hamnade deras ”The Worrying Kind” på artonde plats.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 5 2009

Min tid är hårt schemalagd för närvarande. I går var Birgitta och jag i Riksdagen och närvarade vid utdelningen av Olof Palme-priset, och senare i dag ska vi åter till Stockholm för besök både i Konserthuset och på Stockholms stadsteater.

Jag ska be att få återkomma till detta, men först lördagsförmiddagens sedvanliga tidsfördriv, Melodikrysset.

Dagens kryss tyckte jag för egen del inte var alltför svårt. Det enda jag inte kunde någorlunda spontant var Jerry Goldschmidts filmmusik. Men redan med hjälp av hjälpbokstäverna listade jag ut att musiken kom ur ”Omen”. Den har jag inte sett, men jag har kontrollgooglat.

Musiken till TV-serier brukar jag ha svårt att komma i håg, inte bara för att jag sällan ser sådana. Men delar av ”Lagens änglar”, i original ”L. A. Law”, har jag faktiskt sett. Dessutom var det, med de ledbokstäver jag redan hade, ganska lätt att lista ut, att seriens handling är förlagd till Los Angeles, närmare bestämt till en advokatbyrå där. Jag har för egen del besökt Los Angeles, även Hollywood, och har vissa känslor för staden – även om jag har mycket kritiskt att säga om dess bilbaserade trafikapparat.

Vi kan väl då fortsätta med resten av det amerikanska.

Vi fick höra Frank Sinatras stora hit från 1966, ”Strangers In the Night”.

Jag gillar den men också Paul Simons och Art Garfunkels ”The Sound of Silence”. Det här paret har jag allt av på skiva. Framför allt Paul Simon har ju senare gjort även hörvärda soloplattor, men jag hör till dem som sörjer att Simon & Garfunkel gick skilda vägar.

Av senare datum är ”The Rivers of Babylon”, hörvärd även den med Boney M.

Dagens svenska bidrag var inte dumma de heller.

”Kall som is” gjordes av Karin och Anders Glenmark i 1984 års melodifestival.

Army of Lovers bidrog med ”Give My Life”. Jag gillar ofta inte Alexander Bards åsikter, men jag har för den skull inget att invända mot mycket av den musik han gör.

Ytterligare en svensk grupp, som det ibland svänger om, hörde vi i dag, Ace of Base, i det här fallet i ”All That She Wants”.

Svenska poplåtar ligger också till grund för Bamses dunderhits. I det exempel vi hörde i dag, ”Dunderhonung hej”, var förstås förlagan Gyllene Tiders ”Sommartider”, som skulle leda oss vidare till svaret på frågan när originalet utspelar sig: på sommaren.

Folk i min ålder har förstås hört inte bara Thore Skogmans nya text till ”Guldgrävarsången”, ”Min gitarr”, utan också originalet med Lapp-Lisa. Fast här skulle instrumentet i titeln skrivas i pluralis: gitarrer.

Ännu äldre är Jules Sylvains fina ”Titta in i min lilla kajuta”. Som väl de flesta populärmusikintresserade vet, var upphovsmannen inte fransman utan svensk – han hette i själva verket Stig Hansson.

Då återstår det att redovisa svaren på veckans två klassikerfrågor.

Vi hörde ”Farfars sång” (”Än en gång”) ur operetten ”Fågelhandlaren”, skriven av Karl Zeller 1891.

Betydligt modernare och djärvare musik hörde vi i ett verk av Nikolaj Rimskij-Korsakov, ”Humlans flykt”. Det ljud som vi förknippar med detta är förstås surr.

Och därmed är det färdigsurrat för i dag. Dags för Stockholm och andra slags kulturupplevelser!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Blod är inte alltid tjockare än vatten

Alfred Hitchcock använde sig ofta av litterära förlagor när han gjorde sina filmer. ”Skuggan av ett tvivel” (”Shadow of a Doubt”, 1943) hade inte någon redan publicerad roman eller novell som förlaga, men historien skrevs av en författare på begäran av Hitchcock: Thornton Wilder (1897-1975) var en känd dramatiker och romanförfattare, men ”Shadow of a Doubt” skrev han åt Hitchcock på dennes initiativ.

Det finns obekräftade rykten om att ”Skuggan av ett tvivel” skulle ha varit Hitchcocks egen favorit bland alla de filmer han gjorde, och visst är den högst sevärd, men den saknar kanske den nerviga spänning som utmärker flera andra av hans mer berömda filmer. Ändå är jag glad över att den finns med i den serie hitchcockfilmer som just nu säljs tillsammans med Aftonbladet – jag hade inte sett den förut och fick nu en push att köpa den. Eller rättare sagt: min hustru köpte den, eftersom vi hittills har köpt samtliga filmer i den här serien.

Jag är tillräckligt gammal för att i tonåren ha sett rader av amerikanska svart-vita gangsterfilmer, och jag får genast igenkänningsreflexer när jag i filmens början ser Charles Oakley (Joseph Cotten) på en säng, bredvid vilken det finns en osannolik mängd kontanter. Stämningen av déjà-vu förstärks sedan när jag ser två man – gangsters eller detektiver?, men de visar sig snart vara detektiver – vaka över huset där han är inneboende: Jack Graham (Macdonald Carey) och Fred Saunders (Wallace Ford).

På klassiskt sätt försöker Charles Oakley undkomma genom att ta tåget från New York till Santa Rosa i Californien. Där bor hans syster Emma Newton (Patricia Collinge), gift med banktjänstemannen Joseph Norton (Henry Travers) och inte minst deras dotter, Charles’ namne Charlotte ”Charlie” Newton (Teresa Wright). Till den trivsamma lokalatmosfären där bidrar i hög grad också ”Charlies” yngre syster Ann (Edna May Wonacott) och lillebror Roger (Charles Bates) samt dessutom också grannen Herbie Hawkins (Hume Cronyn), deckarentusiast liksom ”Charlies” pappa.

”Charlie” har gripits av svår längtan efter sin beundrade morbror och får, när hon själv ska skicka ett telegram för att be honom komma och hälsa på, i stället ett meddelande från honom: Han tänker komma och bo hos dem! ”Charlie” avstår mer än gärna sitt eget rum åt sin älskade morbror och flyttar därför ihop med sin lillasyster.

Joseph Cotten spelar sin roll mycket väl, en person som till att börja med charmar hela familjen Newton, inte minst den lite blåögda ”Charlie”. Morbror Charles har med sig presenter åt alla i familjen Newton, åt ”Charlie” en mycket fin smaragdring. Han väcker inte familjens men väl filmpublikens undran, när det visar sig att han kan sätta in en mycket stor summa pengar i den lokala bank, där pappa Newton arbetar.

Men morbror Charles går inte säker heller i Santa Rosa. De två detektiverna har åter spårat honom, tar sig till och med in i det newtonska huset, förebärande att de håller på med en sociologisk undersökning om den amerikanska medelfamiljen och att de därför måste få intervjua alla medlemmar i hushållet (inklusive morbror Charles), ta bilder och så vidare. I takt med att marken åter börjar gunga under Charles’ fötter, visar han också mer och mer av en annan och mörkare sida av sitt jag: han får raserianfall som han inte tycks kunna behärska.

Marken börjar gunga också under fötterna på ”Charlie”: Dels upptäcker hon att Charles’ egendomliga lek med hennes småsyskon har lett till att en sida i pappans tidning har rivits ur – och när hon återfinner den i Charles’ papperskorg, läser hon om ett ouppklarat mord på en gammal dam, vars initialer stämmer överens med dem hon, förbryllad, hittade i den ring hon fick av Charles. Dels blir hon, till att börja med motsträvigt, förtjust i den ene av de båda detektiverna, Jack, som jagar hennes morbror.

Steg för steg går den hemska sanningen upp för henne: Hennes älskade morbror är inte bara mördare utan seriemördare; av detektiverna får hon veta att han har specialiserat sig på att mörda rika änkor. Mitt i alltihopa råkar hon själv ut för den ena oförklarliga olyckan efter den andra: ramlar nerför en trappa som tidigare inte har visat några defekter, blir inlåst i garaget, där familjens bil spyr ut giftig avgas.

Morbror Charles får ett andrum i och med att polisen, felaktigt, får upp ett annat spår och meddelar då, att han ändå ska flytta från Santa Rosa. Han ska ta tåget därifrån, och då – mot filmens slut – lägger Hitchcock dit den där gastkramande scenen, som vi förväntar oss i hitchcockfilmer: Morbror Charles släpper inte av ”Charlie” från tåget som börjar gå; han tänker strypa henne, eftersom hon vet för mycket om honom. ”Charlie” kämpar förtvivlat för sitt liv – och så blir det så att morbror Charles faller ut genom den öppna tågdörren och slår ihjäl sig. vilket framgår av den avslutande begravningsscenen.

Melodikrysset nr 4 2009

I dag fanns det egentligen bara en fråga som låg helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag tillstår att jag inte har hört talas om Coldplay, inte heller hört deras ”Lost”. Men man kan väl googla!

Betydligt lättare hade jag då att klara frågan om vilken svensk grupp som sjöng ”Burning Down the House” tillsammans med Tom Jones: Jo, The Cardigans.

Mest besvär hade jag annars med en fråga där jag genast kunde filmen och boken den byggde på, Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”. Jag har läst boken flera gånger och även sett filmen. Vad behövde hjälten, Phileas Fogg, på sin jordenruntresa i luftballong? En pust (= vindpust) tänkte jag först med hjälp av ledbokstäverna. Men den preciserade frågeformuleringen, ta med ett sådant, fick mig att tänka ett varv till, och så kom jag på att han väl – även om jag inte kommer ihåg det från boken eller filmen – måste ha haft nytta av ett pass. Roligt nog hette ju hans betjänt och medpassagerare dessutom Passepartout, vilket dock betyder något helt annat.

Fler filmer:

Vi hörde musik ur den franska filmen ”Amélie från Montmartre”. Dock ska man inte skriva accent i krysset, för då händer något egendomligt med nästa filmtitel.

Den svenska filmen, filmad först med Adolf Jahr, sedan med Cornelis Vreeswijk, är matinésnyftaren ”Rännstensungar”, ur vilken vi hörde ”I min lilla, lilla värld av blommor”.

Jag tror inte att jag har hört just ”Delirium”, men Lena Philipssons röst var inte så svår att identifiera.

Och inte lurar man mig genom att byta ut ”mamma” mot ”äiti” – så mycket finska kan jag faktiskt. Fast här var det knappast nödvändigt att kunna någon finska: Vem minns inte när Siw Malmkvist sjöng ”Mamma är lik sin mamma”? Siw Malmkvist kunde vi förresten se i TV i går kväll, i det utmärkta, både roande och bildande TV-programmet ”På spåret”.

För egen del brukar jag ha det betydligt knepigare med dansbandslåtar – dansbandsmusiken är liksom inte min musik. Men visst var det exempel vi hörde i dag den gamla Sven-Ingvars-hiten ”Vid din sida”, även om vi här hörde den i en dansk version.

Då kan det väl passa att gå över till ytterligare ett nordiskt grannland, Norge. ”Teskedsgummans visa” framfördes av författaren och kompositören själv, Alf Prøysen. Han står mitt hjärta mycket nära, och jag är ledsen att jag har sumpat att leverera en önskad text om honom till norska Prøysen-sällskapets årsbok.

Steget från Prøysens musik till Igor Stravinskijs är verkligen ganska långt, men så här kan det ju vara i Melodikrysset. Nå, i mina skivhyllor finns inte bara massor av Prøysen-skivor utan också till exempel Stravinskijs balettmusik från 1913, ”Våroffer”.

Full sommar, inte vår, är det i visklassikern ”Flickorna i Småland”, den där man går på lingonröda tuvor. Själv minns jag den särskilt i femtiotalsinsjungningen med Delta Rythm Boys, som jag förresten hörde live vid en av midsommarfesterna i min barndoms och ungdoms Juniskär.

Från 1950-talet är också Count Basies berömda inspelning av ”April In Paris”. För personer ur min generation är det den sortens musik som gäller, om vi nu ska tala om dansband.

Som ett par läsare påpekar, hade jag glömt att redovisa ett svar. Vi hörde Evert Taubes ”Eldarevalsen”, och huvudpersonen där eldar förstås.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hitchcockfilm efter deckare av Patricia Highsmith

Patricia Highsmith (1921-1995) var en ganska säregen deckarförfattarinna. Hennes deckare är spännande, men särskilt böckerna om Tom Ripley är lätt amoraliska; de styrs inte av den deckarnorm, där mördaren normalt ska få sitt straff.

Så slutar inte hennes ”Strangers On a Train” (1950), men en av huvudpersonerna där saknar verkligen moral i normal mening. I själva verket är han mentalsjuk.

Hitchcock är ju skräckmästare, men jag skulle tro att framför allt den andre huvudpersonen i Highsmiths historia lockade Afred Hitchcock att 1951 göra film av boken: denne dras nämligen lite av en slump in i ett händelseförlopp som allt mer liknar en mardröm. Det temat har Hitchcock återvänt till gång på gång.

Filmversionen heter också den ”Strangers On a Train”, på svenska ”Främingar på tåg”, och blev en riktig nagelbitare. Till resultatet, att filmen blev så bra, bidrog också Raymond Chandler, som skrev ett första utkast till manus (men sedan slutfördes arbetet av Ben Hecht), och fotografen Robert Burks, som Hitchock samarbetade med i flera av sina filmer.

Den lite godtrogne hjälten, som intet ont anande låter sig dras in i det som alltså blir en mardröm, är Guy Haines (Farley Granger), som försörjer sig som professionell tennisspelare. Guy vill gärna skiljas från sin fru Miriam (Laura Elliot), men trots att hon är notoriskt otrogen, vägrar hon – främst av ekonomiska skäl – att släppa honom. Att Guy vill ha skilsmässa beror nu inte bara på hustruns beteende utan också på att han själv är kär i Ann Morton (Ruth Roman). Att Ann är dotter till en senator (Leo G Carroll) gör inte situationen mindre komplicerad – och värre blir det när den andre huvudpersonen kommer in i handlingen.

Han heter Bruno Anthony och spelas mästerligt av Robert Walker.

De båda herrarna möts av en slump på ett tåg. Bruno ter sig först som en osedvanligt pratsam beundrare av sportidolen Guy, men pratar och gissar sig snart fram till Guys aktuella problem i privatlivet. Han erbjuder sig därför att helt sonika mörda Guys fru Miriam. Som motprestation ska Guy mörda Brunos far (i filmen spelad av Jonathan Hale). Eftersm ingen av herrarna har något motiv för att utföra det mord som faller på just hans lott och eftersom de ju själva kan skaffa sig alibi när den andre utför ”hans” mord, blir de här morden helt omöjliga att lösa för polisen, menar Bruno.

Guy reagerar närmast som vem som helst skulle ha gjort när han möter en pratsam galning men begår misstaget att inte ta det hela tillräckligt på allvar för att bestämt och entydigt säga nej. Och så börjar mardrömmen. Bruno mördar verkligen Miriam.

Det partiet hör till de mest spännande och dessutom filmiskt mest raffinerade i ”Främlingar på tåg”. Miriam går med två av sina uppvaktande manliga vänner på Tivoli. Spänningen trissas upp av att vi ser Miriams ben, förföljda av ett par mansben. Kulmen sker på en ö inne på tivoliområdet, där Bruno för ett slag lyckas bli ensam med Miriam och då stryper henne; vi ser för övrigt mordet som en spegling i hennes tappade glasögon.

Bruno, mannen bakom den förment oknäckbara mordgåtan, visar sig nu vara mycket mindre diskret än det lät på tåget. Han börjar dyka upp i Guys liv, allt mer dumdristig, allt mer påträngande: Han har ju gjort sin del av jobbet – när ska Guy uppfylla sin del av det som Bruno anser var en ingången pakt?

Tillvaron blir allt mer svettig för Guy, som nu dessutom bevakas av polis. Av ett samtal med Brunos mamma förstår han att mamman (Marion Lorne) om inte själv riktigt lika galen som sonen åtminstone är helt fixerad vid att skydda denne. Och ett nattligt besök hos Brunos pappa i avsikt inte att mörda honom utan att tala med honom om sonen ändar bara i att Bruno, inte pappan, finns hemma – Bruno har velat pröva Guys pålitlighet.

Upplösningen, där de borttappade glasögonen åter spelar en roll, sker också den på tivolit, närmare bestämt på och under tivolits karusell, som skenar likt Brunos galenskap. Här har Hitchcock åter igen åstadkommit ett av sina thrillerslut, gastkramande ända till dess att mördaren, Bruno, avslöjas i närvaro av polisen.

En bergmanfilm med elegant yta

Ingmar Bergman hade länge stämpeln på sig att göra gravallvariga och svarta filmer. Så småningom lyckades han med till exempel ”Sommarnattens leende” (1955) övertyga publiken om att han också kunde göra filmer med ett lättsammare anslag. ”En lektion i kärlek” från 1954 kan ses som en förövning inför detta genombrott.

Den här filmen är hans; han står för både manus och regi. Och både handling och repliker har en lättsam ton även om de också rymmer stänk av cynism och många ironiska tonfall. I långa stycken är den faktiskt mycket rolig.

”En lektion i kärlek” handlar som man kan ana om relationer, äktenskapliga och utomäktenskapliga, således problem som Bergman själv ställdes inför i sitt privata liv. Det här betyder för den skull inte att han på allvar försöker förklara varför kärleken ibland tar slut och ersätts av en annan. I stället blir hans relationsdrama en elegant lek på ytan. ”En lekton i kärlek” blottlägger spelet mellan de agerande parterna och gör det på ett kvickt och roande sätt. Men filmen saknar samtidigt den svärta som finns i många andra bergmanfilmer.

Gott nog så.

Huvudpersonen David Erneman är kvinnoläkare och spelas av Gunnar Björnstrand. I filmens början får vi också stifta bekantskap med hans älskarinna Suzanne Verin, spelad av Yvonne Lombard. Av en kort och mycket rolig, i vissa stycken elak, episod på doktorns mottagning förstår man att också den kärleken är på upphällningen.

David är gift med Marianne (Eva Dahlbäck), och genom tillbakablickar får man bit för bit hela bakgrunden till deras nu i stort sett havererade äktenskap. David har en gång i världen snott bruden som skulle ha gift sig med vännen och skulptören Carl-Adam (Åke Grönberg). Så småningom går det som det tyvärr så ofta går: David och Marianne glider ifrån varann, och medan David roar sig med sin älskarinna, knyter Marianne ny kontakt med Carl-Adam, som numera finns i Köpenhamn.

Utan att det sägs rent ut förstår man att David har kommit till en ny insikt: Han vill pröva att rädda relationen till Marianne, få till en nytändning. Alltså sätter han sig på samma snälltåg som ska ta Marianne till Carl-Adam, sätter sig till och med i samma kupé som hon.

Det här partiet på tåget hör till de roligaste i filmen. Utgångspunkten är nämligen att åskådarna inte ska veta att den dam han sätter sig hos är hans fru. I den lilla kupén sitter för övrigt bara en person till, en handelsresande (Gösta Prützelius). Konversationen mellan dessa tre förs som om ingen av dem kände varandra, vilket alltså är korrekt bara i fråga om handelsresanden visavi de båda andra. Alltså börjar handelsresanden kurtisera Marianne, medan David roat ser på och även deltar i samtalet. När Marianne för ett ögonblick är ute, vill handelsresanden slå vad med David: om han lyckas kyssa henne före Tranås vinner han en femma. Av att handelsresanden sen håller handen för kinden förstår man vad som händer med det vadet. David föreslår honom då ett nytt vad: om han lyckas kyssa damen före Älmhult, vinner han en tia. Marianne, som råkar ha åhört den delen av vadslagningen, ställer upp på en kyss.

Davids och Mariannes konversation på tåget tar också en allvarligare vändning: David bekänner att han vill ha tillbaka Marianne, men Marianne tvekar.

I Malmö möts de av Carl-Adam, och de åker tillsammans över till Köpenhamn. Går till och med på krog tillsammans i Nyhavn för att ta farväl innan Marianne slutgiltigt överger David för Carl-Adam.

Krogbesöket i Nyhavn – med Carl-Adams tilltagande fylla, Davids dans med Marianne, Carl-Adams tillkallande av vampen Lise (Birgitte Reimer), Davids som motdrag insatta heta kurtis med Lise – hör väl inte till det bästa i den här filmen. Men det ändar ändå i att David lyckas väcka Mariannes gamla kärlek till liv.

Och så slutar det hela med att Marianne följer med David till hans förbeställda hotellrum med både champagne och dubbelsäng.

På utsidan av dörren hänger en skylt med texten ”Maa ikke forstyrres!”. Den vänder David på, och vi åskådare ser då texten ”Tystnad! En lektion i kärlek”.

Där ändar filmen.

På vägen dit har Bergman också plockat in personer i handlingen, vilka väl ska ge den här komedin mer djup: dottern, Nix (en ung Harriet Andersson), vars såriga tonårserfarenheter (inte minst av föräldrarna) får henne att tivla på kärleken, men också Davids far och mor med sitt långvariga och till synes lyckliga äktenskap.

Men i den här bergmanfilmen är det alltså den eleganta ytan som dominerar.

Svensk film när den är som bäst

Det regnade guldbaggar över Jan Troells ”Maria Larssons eviga ögonblick”: för bästa film, för bästa kvinnliga huvudroll (Maria Heiskanen som Maria Larsson), för bästa manliga huvudroll (Mikael Persbrandt som Sigfrid ”Sigge” Larsson), för bästa manliga biroll (Jesper Christensen som den danske fotografen Sebastian Pedersen) och så pris för musiken i filmen till Matti Bye. Mycket annat, till exempel det Jan Troells och Mischa Gavrusjovs svindlande vackra foto, kunde också ha belönats, konstaterar jag efter att i torsdags ha sett filmen på Saga-biografen på Kungsgatan i Stockholm.

Det här är svensk film när den är som allra bäst!

Filmens Maria Larsson är liksom skådespelerskan som spelar henne finska; hon har i förra seklets början flyttat till Malmö och där gift sig med Sigge, som i handlingens början jobbar i hamnen. Miljön i den proletära del av Malmö där de bor och verkar fångas på kornet: det slitsamma och farliga arbetet, trångboddheten, fattigdomen, de allt flera ungarna, med tiden sju stycken.

Tidens stora och omvälvande folkrörelser finns där. Nykterhetslogen förstås – Sigge har, av skäl som man också kan förstå, dock då och då behov av att ta till flaskan för att dränka den verklighet han tvingas leva i. Och självfallet den frambrytande arbetarrörelsen: ett förstamajtåg utanför fönstret, försöken att höja lönerna med hjälp av strejk – vilket arbetsköparna möter med avskedanden och inkallande av strejkbrytare.

Politiskt knyter den här filmen an till den vänsterrörelse, ungsocialismen, som fanns med som en av klangbottnarna även i Jan Troells filmatisering 1966 av Eyvind Johnsons ”Här har du ditt liv”, också den för övrigt en mycket sevärd film. En central händelse i den nu aktuella filmen är bombattentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea natten mellan 12 och 13 juli 1908. Vid attentatet dödades en och skadades 23 av de engelska strejkbrytarna. Attentatsmännen greps och dömdes, Anton Nilsson och Algot Rosberg till döden, Alfred Stern till livstids straffarbete. De dödsdömda fick dock domarna ändrade till livstids staffarbete och alla tre benådades senare, 1917 – men det är en annan historia.

Sigge blir vittne till det här attentatet, detta eftersom han just den natten i ett kyffe nere i hamnen lägrar en annan kvinna än sin hustru – fortlöpande är det så att Maria har problem inte bara med makens återkommande supande utan också med att han inte håller sig bara till henne; och en rasande snygg karl är han ju, som han gestaltas av Mikael Persbrandt. Sigge blir till och med misstänkt för att ha varit aktivt delaktig i amaltheadådet.

I fängelse på riktigt åker han dock först efter att grovt ha misshandlat sin hustru, hon som faktiskt har haft ett mycket stort tålamod med hans snedsprång och dragning till spriten. Sigge har för sin del andra mått på vad hans hustru får respektive inte får göra.

Sigges misstankar mot Maria är åtminstone vad gäller manifest otrohet obefogade. Men visst finns där en annan man i Maria Larssons liv, en man som på ett avgörande sätt bidrar till att ge hennes tillvaro en mening långt bortom den proletärhustruns misär, som är hennes lott.

Sebastian Pedersen, dansk men med fotoateljé i Malmö, ger henne nämligen avgörande impulser och nödvändigt stöd, när hon dyker upp i hans ateljé, egentligen för att höra vad den kamera kan tänkas vara värd som hon en gång vann på lotteri och som hon har återfunnit undanstoppad i en låda. Maria Larsson visar sig ha den borne fotografens blick för hur man på bild fångar det riktigt essentiella i det man kan se genom ett kameraobjektiv.

Historien om hennes fotograferande, först i smyg, sen mot ersättning från andra som bor i trakten, slutligen – efter ett långt uppehåll – i en enkel egen ateljé ute i Limhamn, dit familjen flyttar, är en helt fantastisk berättelse, helt i klass med proletärförfattarnas utvecklingsromaner, om hur en människa till synes mot alla odds lyckas vidga sitt andliga revir.

Och i botten finns här, har jag läst mig till, en historia hämtad ur verkligheten. Den som ur sin egen familjs historia har vaskat fram underlaget till den här filmberättelsen är Agneta Ulfsäter Troell. Som medhjälpare till att slipa ner den här familjehistorien till ett hållbart och fint filmmanus har hon, utöver Jan Troell, haft också författaren Niklas Rådström. Min enda och ganska perifera anmärkning mot den här filmens uppläggning är att historien alldeles på slutet blir en smula rapsodisk. Men bakom detta finns förstås den begripliga ambitionen att för åskådarna kort berätta hur det gick sedan, för Maria Larsson så väl som hennes man.

Själv lämnade jag den här filmen med en känsla jag mycket sällan har efter att ha sett en film. Trots den i långa stycken tragiska handlingen var den helt dominerande känslan lycka. Tänk att det görs såna här filmer!

Melodikrysset nr 3 2009

Helt lätt tyckte jag inte dagens melodikryss var. Eller så var jag inte i min bästa form – jag fick lov att krysta fram vem som sjöng ”Girls In Their Summer Clothes”: jo, Bruce Springsteen naturligtvis.

Annat var i realiteten svårare för mig.

Jag har till exempel aldrig sett Madonna i ”Susan, var är du?” (”Desperately Seekin’ Susan”).

Äldre Disney-filmer har jag ofta sett flera gånger. Värre är det då med dem från senare år – några har jag gett i present till barnbarnen men aldrig själv sett. I någon av dem finns en svensk melodititel som uppenbart innehåller ordet ny – jag har säkerställt båda bokstäverna genom att lösa de båda ord som går in i det här – men jag vet alltså inte vilken melodititeln är och i vilken film den ingår.

Ett av dessa ord lyckades jag klara genom att googla. Sebastian Karlsson, han som här sjöng ”My Getaway”, hör inte till mina musikaliska bekanta.

Däremot klarade jag, med hjälp av den fortfarande lite barnsliga rösten, yet i ny: Hon som sjöng ”Thank You” var Amy Diamond.

Helt bortblåst ur mitt musikminne är däremot Blond och deras bidrag till Melodifestivalen 1997, ”Bara hon älskar mig”.

Därmed kan vi gå över till de ljudillustrationer som jag klarade med hjälp av pur egen kunskap.

Vi hörde Alf Robertson, som dog i julas, sjunga ”Ett minne till lunch”.

Borta sedan ännu längre tid tillbaka är Thore Skogman. I dag hörde vi hans ”Surströmmingspolka”, den som i Norrland går. Om Thore kan jag berätta att han av övertygelse turnerade tillsammans med Sten Andersson (s) i 1968 års val. Han till och med skrev en lätt politisk text, ”Härliga värld”, som finns utgiven på singelskiva med ”Internationalen” på baksidan!

Och apropå den politiska sfären: i förrgår var jag i Riksdagen och deltog i det inledande minnesprogrammet på temat ”Märkesåret 1809″, som högtidlighåller det år då Finland skildes från Sverige. Ett märkligt sammanträffande var det att i dag i Melodikrysset få höra den låt som inledde samlingsmusiken i Riksdagen i går, Povel Ramels ”Sorglösa Brunn” – i går hörde jag den med Blåsarsymfonikernas brasskvintett.

En annan kär gammal bekant i melodikryssammanhang är Lasse Dahlquist. I dag hörde vi hans ”Jolly Bob”.

Lasse Dahlquist förknippar vi ju bland annat med Västkusten. Den, fast förstås den amerikanska, besjunger Beach Boys i ”Surfing USA”. Och surfing försiggår – vilket här efterfrågades – i anslutning till en strand.

Ett helt annat resmål besjöng Ulf Peder Olrog i ”Resan till Chyterae” (som ibland också kallas ”Vi reser till Cythere”). Olrog är en sån där fin gammal vismakare, som borde spelas mycket mer än som sker.

Och då är det väl bara ett enda frågesvar kvar att redovisa. Filmparet Elizabeth Taylor och Richard Burton gjorde tillsammans bland annat filmatiseringen av Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” (1966).

För egen del är jag glad över att inte ha levt i ett så stormigt förhållande som de här båda. I kväll ska jag bjuda ut min hustru på middag; det är nämligen vår bröllopsdag. Vi ska gå på Hijazz i centralstationsbyggnaden här i Uppsala. Stället är också valt med anledning av att vår son, Matti Dahl, och hans band Mack spelar där i kväll, från 22.00 och framåt.

Från snittar till couscous

Som vanligt var Birgitta och jag bjudna på trettondagskalas hos Anders Biörck uppe på Uppsala slott. Kalaset har formen av mottagning, gästerna är många och det bjuds på snittar och vin. Som ni väl kan ana, finns många av dem som i någon mening bildar offentligheten i Uppsala och Uppsala län på inbjudningslistan: politiker, folk från näringslivet och kulturlivet, kyrkan och de båda universiteten, journalister – ja, ni kan själva ana. Jag tänker inte rabbla namn, bara nämna att Birgitta och jag hade ett av våra samtal med Sigrid Kahle, som vid en middag snart kommer att upptas i kretsen av hedersupplänningar.

Annars är ju ofta udda och lite personliga möten en stor del av behållningen av den här sortens massarangemang. När vi redan var på väg därifrån – höll på att ta på oss ytterkläderna – kom en dam fram till mig och berättade, att hon på nätet hade hittat en recension som jag hade skrivit av en konsert i Missionskyrkan för ett bra tag sedan. Hon hade gillat det hon läste och sen bläddrat vidare och läst mycket annat också. Det här är ett av sätten att vinna nya läsare.

Jag ska väl för ordningens skull också nämna, att jag redan på väg till Slottet i bussen blev attacherad av en annan dam, som tackade för mina lördagskåserier om Melodikrysset. Så kan man också vinna läsare

När vi anlände till mottagningen på Uppsala slott och skakade hand med värden och värdinnan, skämtade jag vänligt med Anders Biörck: frågade om kvällen skulle bjuda på någon visning av Måns Månssons dokumentarfilm ”H:r Landshövding”, som ju handlar om nämnde Biörck. Nej, det tänkte H:r Landshövdingen inte bjuda på.

När vi senare lämnade mottagningen, styrde vi stegen mot Fyrisbiografen i avsikt att se en film. Fyris visade sig faktiskt visa ”H:r Landshövding”, men vi hade redan beslutat oss för att se en annan film, Abdellatif Kechiches ”Couscous” (”La graine et le mulet”). Det är en prisbelönt film. Den fick juryns stora pris, Marcello Mastroiannis pris för bästa nya skådespelersks, publikens pris, kritikernas pris och Fiprescipriset vid filmfestivalen i Venedig 2008. Vid den franska Césargalan 2008 prisades den som bästa franska film samt för bästa regi, bästa originalmanus och bästa debutskådespelerska. Vi var åtta-tio personer i salongen – övriga uppsalabor har uppenbarligen inte begripit vilken fin film det här är.

I både Frankrike och Italien prisades alltså debuterande skådespelerskan Hafsia Herzi för filmrollen som Rym. I filmens handling fungerar den här unga flickan som en motor, finner på idéer, tar sig förbi svårigheter, när det gäller att föra gamle Slimanes (Habib Boufares) dröm i hamn. I ett avgörande skede i den processen gör hon också en fantastisk insats som magdanserska.

Som man kan förstå av detta och av namnen, utspelar sig det här dramat bland människor som hör hemma i Frankrikes stora arabiska befolkning, den som har sina rötter i det före detta franska Nordafrika. Dessutom är filmen en skildring av en väsentlig del av vår tids proletariat, invandrarna. Slimane har i årtionden slitit med sitt jobb i hamnen, närmare bestämt den i Sète i Sydfrankrike. Vid 61 års ålder, när han inte längre orkar hålla uppe tempot som förr, tvingas han sluta. Habibs Boufares’ gestaltning av Slimane – tystlåten butterhet, ett lite vemodsfyllt accepterande av ödet – lämnar inte mycket övrigt att önska.

I filmens början – bland annat under loppet av ett utdraget familjekalas på couscous – får vi lära känna hans stora familj. Han har både en exhustru och en hustru, båda med barn. Vi möter trångboddhet, svårigheter, äktenskapliga slitningar, mänskliga brister – hans söner i den första kullen skildras verkligen inte som några dygdemönster. Till det djupt sympatiska med den här moderna proletärskildringen hör just att de personer som skildras inte heroiseras.

Dock när Slimane en gammal dröm: att starta en couscousrestaurang nere i hamnen, ett mönster man känner igen också härifrån Sverige, där ju många invandrare tvingas starta egna företag för att kunna försörja sig. Han har visserligen ett avgångsvederlag som startkapital, men när han möter hela raddan av hinder – krav på tillstånd. hamnplats, svårigheter att få lån – är det unga Ryn som kämpar vidare, hittar utvägar, aldrig tappar modet.

Viktigt för utfallet är också att hela den vittförgrenade familjen beslutar sig för att stödja Slimane och också ställer upp för att ställa i ordning den gamla skorv som Slimane har köpt för avgångsvederlaget för sitt nya ändamål. Och se: en riktigt vacker restaurangbåt växer fram. Ur detta föds idén att bjuda in alla de bestämmande och tongivande i staden till en storslagen invigningsfest, detta för att sedan förhoppningsvis få alla de fortfarande inte utbekomna tillstånden.

Det hela börjar lysande, med drinkar och arabisk musik exekverad av vänner till familjen. Publiken är förtjust, också över det som först serveras.

Sen, på gränsen till succén, kommer katastrofen: couscousgrytan är borta, försvunnen i tomma intet verkar det som. Vi i publiken vet redan vad som har hänt: den värsta slashasen till son har fått ett telefonsamtal från älskarinnan och har helt enkelt försvunnit med bilen i vars bagageluckan couscousgrytan förvarades. När sanningen så småningom går upp för Slimane och de andra, svarar sonen inte heller på mobilen – han har för säkerhets skull stängt av den. Pappa Slimane tar per skoter upp jakten efter den försumlige sonen.

Under tiden gäller det att hålla gästerna lugna och på gott humör. De serveras alkohol av de mest skilda slag. Orkestern spelar och spelar. När allt hopp nästan är ute, gör Rym sitt utdragna men bejublade magdansnummer.

Medan detta pågår blir vi i publiken och säkert också pappa Slimane allt mer nervösa. Slimane jagar runt på motorvägen, besöker också den förrymde sonens hustru som nu, inför honom, i hämningslös gråt häver ur sig allt hon har utsatts för. När Slimane kommer ut igen, har hans skoter stulits av tre unga huliganer, förmodligen invandrare liksom han själv. De retar honom, får honom att springa efter dem gata upp och ner, allt förgäves. Till slut ser vi honom sjunka ner på en nattlig gata, med händerna tryckta mot det gamla och utslitna hjärtat.

Medan Rym på restaurangbåten just håller på att avsluta sitt evighetslånga magdansnummer, ser vi hennes mor anlända med en jättelik ny gryta couscous.

Just i det här ögonblicket klipper Abdellatif Kechiche av filmens handling. Eftertexterna börjar rulla.

Vi får aldrig veta om gästerna till slut blev nöjda, om Slimane fick sina tillstånd eller ens om han fortfarande var vid liv, så att han kunde få de där tillstånden.

Det här är en ovanlig film, ovanligt bra också, möjligen med anmärkningen att den kunde ha gjorts aningen kortare. Så varför inte gå och se en fransk-arabisk film för ovanlighetens skull?

Georg Riedel talade om barnen i Gaza

I går kväll såg Birgitta och jag som så många andra Guldbaggegalan i TV. Det är intressant att få nyfikenheten väckt för så många nya svenska filmer – en snabb koll av biorepertoaren visade dock att ”Maria Larssons eviga ögonblick” inte går på någon biograf i Uppsala.

Av de prisbelönta vid galan var det särskilt en som fick mitt hjärta att slå några extra slag, Georg Riedel som tilldelades Gullspiran för enastående insatser inom barnfilmen. Jag har tidigare skrivit om Georg och hans insatser som musikmakare bland annat till filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser. Till exempel hans ”Idas sommarvisa” torde, med rätta, av de flesta uppfattas som något av det svenskaste som finns.

Men Riedel själv är inte svensk från början. Hans familj kom hit från Tjeckoslovakien. Pappan var tysk, mamman judinna.

Säkert var det inte många som tänkte på just detta, när han i går i sitt tacktal begagnade tillfället till att påminna om de marterade barnen i dagens Gaza. Men det var strongt gjort vid ett sådant här tillfälle – och det uppskattades mycket att döma av de stormande applåderna.

För mig är det inte förvånande. Jag vet att Georg med stolthet har kallat sig socialist och att han gärna, och av övertygelse, spelade bas i Dompans band under Olof Palmes valturnéer och vid socialdemokratiska partikongresser. Åren tycks inte ha fördunklat hans radikala sinne.

Av en slump får jag just i dag in en länk på min blogg, från en franskspråkig blogg skriven av en för mig okänd marockansk jurist, Ibn Kafka. Han citerar, med ett vänligt omdöme om mig och med länk till min blogg, Olof Palmes berömda jultal från 1972. Texten presenteras både på svenska och i fransk översättning.

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.
Hanoi – julen 1972.”

Till den här listan lägger han själv ”Gaza, janvier 2009″.

Länk till den citerade bloggen hittar du här.