La Dolce Vita / Det ljuva livet

Federico Fellinis ”Det ljuva livet” (”La Dolce Vita”, 1960) är en mycket stor film, och då tänker jag verkligen inte på dess avsevärda längd.

Här i Sverige har den fått en särskild berömmelse genom Anita Ekbergs medverkan som den besökande filmstjärnan Sylvia. Och visst finns där detaljer att minnas, som badet i Fontana di Trevi och hennes möten med de italienska journalisterna, vars frågor hon bara till liten del tycks uppfatta och/eller förstå.

Men filmen är episodisk, och Ekbergs medverkan är begränsad till några av dessa. Filmens centralgestalt är i stället Marcello Rubini (spelad av Marcello Mastroianni), en journalist genom vars ögon vi ser en del av Roms halvvärld. Då och då har han som medhjälpare/fotograf en man som heter Paparazzo (Walter Santesso), en rollfigur som sedan har fått namnge en hel yrkeskår med inte alltför smickrande rykte, paparazzi.

”Det ljuva livet” är gjord i en brytningstid mellan olika faser i Fellinis filmiska skapande, och den innehåller fortfarande element som vi känner igen från Fellinis tidiga, neorealistiska arbetssätt. Här finns horor och sjaskiga miljöer – en sådan, med översvämning längst ner i huset, exponeras i den episod där Marcello ligger med Maddalena (Anouk Aimée). Och även om episoderna om blind katolsk tro närmar sig det groteska, är de här händelsernas sorgliga facit av det nog så realistiska slaget.

Marcellos roll i det hittills nämnda och även i övriga händelser är iakttagarens men också den alltför passivt medagerandes. Som redan har framgått, dras han av sitt yrke som skandaljournalist till spektakulära händelser och rör sig obehindrat i kretsar där han egentligen inte själv, åtminstone socialt, hör hemma.

Fellinis vilja att registrera olika fenomen och miljöer får honom att i den här filmen skildra människor och beteenden som alla, på lite olika sätt, är drabbade av sken och offer för verfremdung från den riktiga verkligheten. Sålunda möter vi en materialistiskt rik intellektuell, Steiner (Alain Cuny), som till slut tar livet både av sina barn och sig själv, och i en annan avgörnde scen hamnar Marcello på ett party med ett jetset av det slag som alltid samlas där det inte bara vankas gratis mat och sprit utan också händer spektakulära saker, som att värdinnan (Nadia Gray) i det här fallet gör ett stripteasenummer till tonerna av Perez Prados ”Patricia”. I den här episoden urartar det ljuva livet fullständigt, ett omdöme som också inkluderar Marcello.

Grotesk är också scenen där Marcellos far (Annibale Ninchi) kommer till Rom för att hälsa på sonen men också för att festa, dricka champagne och träffa kvinnor. Fadern får åtrå för Fanny (Magali Noël), som sonen nyligen har legat med – men innan han hinner komma till skott får han en lätt hjärtattack och ber sen sonen skjutsa honom till tåget hem.

Fellini tecknar ett porträtt av sin huvudperson, Marcello, men det sker i huvudsak genom hans sätt att hantera relationer till andra personer, till exempel dem som vi redan har mött ovan.

Marcello har också en kvinna, fästmö eller vad vi ska kalla henne, Emma (Yvonne Furneaux), som har svårt att klara alla inslag i hans ljuva liv och som därför, relativt tidigt i filmen, försöker ta sitt liv genom att ta en överdos. Marcello tar henne till sjukhus men försöker, medan han väntar – så typiskit för honom – ringa till Maddalena. Det här parets uppgörelser, bland annat under en nattlig bilfärd, återkommer sedan som ett av filmens temata.

Som ett det enkla livets alternativ till det ljuva livet figurerar den unga, lantliga och oskuldsfulla servitrisen Paola (Valeria Ciangottini), som arbetar på en restaurang vid havet. (Märk för övrigt att även hon på en jukebox spelar och hummar med i Perez Prados ”Patricia”!). När sedan det groteska partyt i filmens avslutning slutar med att gästerna går ner till havet, finns där en drömscen, där man ser Paola vinka och ropa något ohörbart till Marcello.

Han vinkar tillbaka, men ses sen vandra i väg med armen om en annan kvinna, en av dem som deltog i den groteska festen.

Slutligen, ett särskilt omnämnande måste man göra av den fantastiska musik Nino Rota skrev till den här filmen.

USA under McCarthy-eran

Jag har ingenting till övers för kommunister, har också – medan de fanns kvar i Sverige – under en period fungerat som Socialdemokraternas främste kommunistbekämpare. Det betyder inte att jag försvarar allt det som företrädare för mitt eget parti och IB har gjort mot enskilda kommunister – läs mer om detta i min IB-bok. Och ännu mer främmande känns den fullkomligt paranoida häxjakt McCarthy under 1950-talets tidiga år bedrev inte bara mot verkliga landsförrädare utan också mot förmenta kommunister, en del av dem inte ens medlemmar av det lilla amerikanska kommunistpartiet utan allmänt vänster eller med kontakter inom den amerikanska vänstern.

Om detta gjorde George Clooney 2005 en mycket sevärd spelfilm, ”Good Night, and Good Luck”. Filmen är alltså en dramatisering men en mycket realistisk sådan inte bara i så måtto att inklippta arkivinslag med den verklige Joseph McCarthy används för att skildra hur den mccarthyistiska häxjakten gick till.

Också i övrigt känns filmhandlingen mycket autentisk: TV-journalisten vid CBS Edward R Murrows spelas skickligt och med repliker som förefaller vara tämligen autentiska av David Strathairn; Murrows’ torra och intellektuellt baserade avklädning av McCarthy 1953 känns inte bara effektiv – vilket vi ju i dag vet att den var – utan också moraliskt modig i den tid som rådde.

Hans predikan på slutet om de äkta murvlarnas ansvar i en allt mer kommersialiserad medievärld känns om möjligt ännu mer befogad i dag – men man baxnar samtidigt inför filmens dimma av cigarrettrök som åstadkoms både av den återkommande cigarrettreklamen i tidens TV-sändningar och av att alla agerande i filmen praktiskt taget ständigt röker.

Som under det femtiotal filmen skildrar spelas här också jazz, vilket gör filmen både mer hörvärd och samtidigt autentisk.

Melodikrysset nummer 4 2012

I går var jag i Stockholm och träffade bland annat min nye partiordförande Stefan Löfven, som jag gratulerade. Nu kommer det att vända uppåt för vårt parti!

Men i dag är jag på den vanliga banan igen. För att vitsa till det lite inledningsvis: ”Yes, We Have No Bananas” handlade om en annan typ av banan. Jag minns den både med Benny Goodman och med Spike Jones.

Och för att ta den andra delen av samma fruktfråga: ”Saft, saft, hallonsaft” sjöng Smurfarna. Om ni som jag är i morfarsåldern (för min del snart också i farfarsåldern), har ni kanske liksom jag gamla smurfalbum på en vind som lockar småfolk. Smurfarna är förresten i ropet igen – det har till exempel börjat komma ut en ny smurftidning, som jag har köpt åt mitt barnbarn Klara.

Uppskattad i de yngre åldrarna blev förresten också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”. Mig förvillar man inte genom att i stället sjunga ”Jag vill inte bo i stan”.

Det var för övrigt inte mycket i dagens kryss som kändes svårt för mig. ”Spartacus” med Kirk Douglas har jag i och för sig aldrig själv sett, men jag känner väl till Stanley Kubrick och har sett flera av hans filmer.

Filmen ”PS Sista sommaren” har jag heller inte sett, men jag minns mycket väl ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson från Svensktoppen, där den låg i 35 veckor 1987-1988. Den slog alltså igenom före filmlanseringen, som kom 1988.

Jag är ju själv i Gamle Svartens ålder, och eftersom jag har ett hästminne kommer jag också i håg en annan hästlåt, ”En sliten grimma”, där man bland annat kunde se hästen trava 1959 i Streaplers’ version.

”Boten Anna” med Basshunter – Erik Altberg – travade på den också i dag – vi har hört den tidigare i Melodikrysset. För övrigt tyckte jag det lät som om Anders Eldeman sa ”Båten Anna”, men någon båt var hon ju inte.

Nå, nå – ”Nu ska vi vara snälla”. Det var Karl Gerhard som skrev och framförde den, redan 1936.

Så här års visar Anders Eldeman allt tydligare tecken på att vi inte riktigt befinner oss i hans årstid – inte min heller för den delen.

Alltså lät han inte bara Tone Norum och Tommy Nilsson besjunga sista sommaren – se ovan.

Vi fick också höra Svante Thuresson och Lisa Nilsson besjunga ”Solen i maj”.

Och jag medger att jag gärna skulle vara på den blomstrande äng Evert Taube besjunger i ”Sjösala vals”, i dag nödtorftigt kamouflerad i en version med Katja Cardinal.

Men i dag var det de lättidentifierade melodiernas melodikryss. Ytterligare ett exempel är ABBAs ”Ring, ring”, här i instrumentalversion, där det ju inte är särskilt svårt att minnas frasen ”Men så svara då!”. Jag hörde den, fast då förstås på engelska, i ABBA-musikalen på Broadway.

The Beatles har jag allt av på skiva. Men i dag hade Eldeman ändå valt – och för det ska han ha ett erkännande – att låta oss få höra ”Lucy In the Sky With the Diamonds” på klassisk gitarr. Inte för att det blev bättre så, men åtminstone lite svårare.

Sen är det bara dagens inledande låt kvar att redovisa, den med Bob Marley. Jag delar varken hans tro eller förkärlek för vissa stimulantia, men en stor artist var han onekligen. Ett exempel är den låt som inledde dagens kryss, ”No Woman, No Cry”.

Min egen har jag nu fått hem från sjukhuset, och för min del känner jag glädje över det. Dock ska hon under den kommande veckan tillbka till hjärtkliniken för ytterligare åtgärder. Hoppas det hjälper mer definitivt den här gången.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 3 2012

Dagens melodikryss innehöll både sådant som var mycket lätt och knepigheter.

Mest problem hade jag med den tango som framfördes av Göteborgs dragspelsklubb. Jag kände så väl igen den, men vad hette den? Till slut fattades bara två bokstäver, en i vartdera av de två första orden i titeln. De båda orden borde vara ”Ingen som”, och så ringer ett tredje ord i mitt huvud: ”du”. Men jag kan inte verifiera det.

Och då kan vi väl också ta den andra fråga som var en smula svår för mig. Amerikanen Barry White, för övrigt nu död, har jag egentligen aldrig lyssnat på, men nog var det han som sjöng ”My Everything”.

Dansband är heller inte min bag – det vet mina trogna läsare redan; jag skulle aldrig komma på idén att höra på ett program som ”Dansbandskampen”. Men man kan väl googla. Fast inte fick Blender och deras version av ”Dag efter dag” mig att ändra uppfattning.

Andra kan ju ha haft problem med dagens visfråga. Att det var Carl Michael Bellman som skrev vaggvisan till lille Carl klarade nog många, men vem var det som sjöng? Jo, Lena Willemark. Henne har jag själv hört live i Musikens hus här i Uppsala, och jag har förstås en rad skivor med henne.

Krysset började annars jättelätt med ”Lassie” av Ainbusk Singers, där gruppnamnet skulle leda oss till växtriket, en. Jo, dem gillar jag. Jag har till och med skrivit en hyllningstext på ”Lassie” till en arbetskamrat som fyllde jämt. Jo, han hette Lasse.

Därmed är vi inne på svensk populärmusik.

Mitt melodikrysslösande motiverar mig att lyssna på alla melodifestivalerna och till och med alla deltävlingarna, och där blir det ju en del blandade karameller.

Jag var kanske inte våldsamt tänd på ”Unstoppable” med Ola 2010, men jag minns den fortfarande, vilket ändå är ett hyggligt betyg.

Men det är klart att jag, rent musikaliskt, tyckte att ”La Voix” med Malena Ernman året därpå var mycket bättre. Enda gåtan där är dess låga placering i Eurovision Song Contest.

1987 var det väl Lotta Engberg vann Melodifestivalen med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som av varumärkesskäl måste byta namn i Eurovision Song Contest och då i stället hamnade på engelsmännens toalett.

Till England förde oss The Beatles med sin ”Yellow Submarine”, vars färg vi skulle översätta till svenska: gul. Fast nog var det här en fråga som var i lättaste laget – jag har själv hela Beatles’ kollektion och vet hur mycket det finna att välja bland.

Inte heller dagens opera- och musikalfrågor var svåra.

Jacques Offenbachs ”Can-Can” har väl de flesta hört, även om de inte går på Operan, och hans namn lär väl också få dem att associera till franska.

Och många av oss som inte har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” på scen, har med all säkerhet sett filmversionen med Julie Andrews. I båda förekommer dagens ljudillustration, ”Do Re Mi”.

Och då var det väl bara ”Prästens lilla kråka” kvar att redovisa, han som körde ner i ett dike.

Där befinner sig dess värre också mitt parti, om vilket man förvisso kan säga att ”än slank det hit, och än slank det dit”.

Vi får väl se hur kursen blir, när det här sargade ekipaget har tagit sig upp ur diket.

Kongenial Forster-filmatisering

E M (Edward Morgan) Forster (1879-1970) var en brittisk författare, en av medlemmarna i den så kallade Bloomsburygruppen i vilken ingick bland andra Virginia Woolf. På svenska har han introducerats relativt sent, bland annat i samband med de många filmatiseringarna av hans romaner. I Tidens klassikers engelska serie utgavs dock ”Där änglar vägra gå” (översättning Karin Alin) 1956, vilket i det här fallet är tidigt – men originalet, ”Where Angels Fear To Tread”, utkom redan 1905. Tyvärr har Norstedts, som numera äger Tidens förlag, försummat att nyutge och utvidga Tidens förnämliga klassikerserie.

Forster fick en renässans mot slutet av 1900-talet, och något som också verkar ha satt fart på nyutgivningen, bland annat på svenska, av Forsters sammanlagt faktiskt ganska få romaner är en serie mycket lyckade filmatiseringar under 1980- och 1990-talen. ”A Room With a view”, 1908, filmatiserades av James Ivory 1985 och utkom 2006 på svenska under titeln ”Ett rum med utsikt”. Samme Ivory filmatiserade 1992 ”Howards End” från 1910, som i översättning av Maria Ekman under samma titel gavs ut i Atlantis’ klassikerserie 1993.

James Ivory är en regissör med stark känsla för både tidsepok, människor och story, och han har i ”Howards End” liksom i den likaledes sevärda ”Återstoden av dagen” från året därpå (”The Remains of the Day”, 1993) arbetat med en rad ypperliga skådespelare, som delvis återfinns i båda filmerna: Anthony Hopkins och Emma Thompson.

I E M Forsters romaner sker ofta kollisioner mellan skilda livsstilar och miljöer, och i ”Howards End”, vars handling utspelar sig i och utanför London 1910, är motpolerna dels de tre syskonen Schlegel (med tyskt påbrå), Margaret (Emma Thompson), Helen (Helena Bonham Carter) och Tibby (Adrian Ross-Magenty), dels familjen Wilcox, Henry (Anthony Hopkins), makan Ruth (Vanessa Redgrave) och sönerna Paul (Joseph Bennett) och Charles (James Wilby).

I filmens början lär vi känna miljöerna och människorna: bland annat för slumpen (i form av ett paraply på villovägar) samman de här familjerna, och lillasyster Helen och familjen Wilcox’ yngste son, men det förhållandet tar snart slut. Mamma Wilcox hinner dock fatta sympati för schleglarna, och innan hon dör, testementerar hon familjens lantställe Howards End till storasyster Schlegel; dock väljer familjen Wilcox att bortse från det i hast nedtecknade testamentet och bränner det.

Ödet, eller vad det nu är, för ändå de här familjerna samman, för Mr Wilcox faller för Margaret, friar och får ja.

Under själva bröllopsfesten träder, genom den godhjärtade Helens förmedling, paret Bast, Leonard (Samuel West) och Jacky (Nicola Duffett) in i huvudhandlingen. Vi har mött honom tidigare i filmen, när han – efter ett, som det visade sig, dåligt råd från Mr Wilcox, bytte jobb från en bank från en till en annan, med påföljden att han blev arbetslös. Margret bönar hos sin nye make för den arbetslöse Bast – men så visar det sig att Mrs Bast en gång i världen, kanske av fattigdom och olyckliga omständigheter, har tvingats vara älskarinna åt Mr Wilcox, och då är det kört, med moraliska argument från hans sida och allting. Det här är ett stycke engelskt överklasshyckleri, som man åtminstone kan hoppas var vanligare på den tid filmen och boken tilldrar sig i.

Till storyns många förvecklingar hör också att Leonard, som Helen även fortsatt försöker hjälpa, under en roddtur gör henne med barn, något som hon försöker dölja bland annat genom upprepade resor till Tyskland.

När Helen trots att Henry Wilcox har förbjudit det, ändå gör ett kort besök i sommarhuset Howards End, där ingen bor för tillfället, skickar han yngste sonen, Charles (James Wilby), dit och denne möter där Leonard, som har kommit för att träffa Helen. Charles slår, i en blandning av vrede och överklassarrogans, ihjäl Leonard med ett svärd som hänger på väggen. Han fängslas för dråp.

Till sist landar filmhandlingen på Howards End nästa sommar. Helen har fött sitt barn, och Henry skriver ett nytt testamentet i vilket han villfar den första hustruns, Ruths, vilja: Howsards End ska ärvas av hans nuvarande hustru Margaret.

Den vilda jakten efter det hemliga dokumentet

Framgången med ”Fram för lilla Märta” 1945 verkar inte ha gett den ibland alltför flitige Hasse Ekman någon ro.

1948 återkom han med en film som egentligen bara till namnet är en uppföljare, ”Lilla Märta kommer tillbaka” men som, om man ser till handlingen, mer gör skäl för alternativtitlarna ”Grevinnans snedsteg” eller ”Den vilda jakten efter det hemliga dokumentet”.

Visserligen återkommer Stig Järrel i kvinnokläder, som dels kocken Sture Letterström, dels journalisten Märta Letterström, ett trick som dessutom fördubblas: Hasse Ekman spelar själv fänrik Kurt Svensson, i en del av filmen utstyrd som fröken Elvira Pettersson. Men här är det där könsbytartricket inte alls lika roligt, eftersom det bara används för att herrarna ska ta sig in i ett godsägarhushåll och, framför allt, komma i närheten av den nazistiska advokaten Peter Sonne (Douglas Håge), en förrädare som före omvändelsen hette Pettersson.

Kapplöpningen mellan militären och den lantliga svenska nazistligan om ett hemligt dokument på avvägar är svår att ta på allvar, och då syftar jag inte på att den innehåller en del farsartade inslag. Det är som om Hasse Ekman själv inte riktigt tror på sin idé: han både distanserar publiken från det mer allvarliga i ämnet genom att à la stumfilm signerad Chaplin lägga in förklarande textskyltar mellan de farsartade inslagen, dels i handlingen lägga in sådant som inte har något med huvudhandlingen att göra: ett sånginslag med Brita Borg (som spelar godsägardotter), ett farsartat inspektionsinslag med Gunnar Björnstrand som kapten och annat i den vägen.

Huvudstoryn är nipprig och krånglig, och jag har full förståelse för att regissören till slut väljer att avsluta filmen genom att inte avsluta den.

För dagens publik förefaller driften med krigstidens svenska naziser som tämligen harmlös och faktiskt inte särskilt rolig (sådant som ett antal herrar med hitlermustasch och parodi på nazistiskt agitationstal med inlån från helt andra områden). Kan det här ha känts mer träffande och djärvt 1948?

Melodikrysset nummer 2 2012

Jag har ju – till stor del av melodikrysskäl – lyssnat av melodifestivalprogrammen genom åren, men det är verkligen inte allt där som fastnar i mitt musikminne.

Marie Lindberg komme jag i håg men inte hennes ”Trying To Recall” från 2007.

Men av ”Leaving Home” eller Nicke Borg som sjöng den så sent som i förra årets festival har jag inget som helst minne.

Något slags selektion sker det ju under tävlingens gång, så det danska brödraparet Olsen och deras vinnande ”Fly On the Wings” minns jag faktiskt från Eurovision Song Contest.

Och för att hålla oss till det här temat: Lena Phs ”Det gör ont” tyckte jag blev om inte bättre så i alla fall roligare när M A Numminen sjöng den.

Måns Zelmerlöw, för att fortsätta att hålla sig till svenska populärmusiksångare, var faktiskt bättre när han fick nåonting att bita i: ”Don’t Fence Me In” tillsammans med Robert Wells och The Vocalettes.

En annan artist, som också i flera meningar av ordet har överskridit gränser, är Arja Saijonmaa. I dag fick vi höra henne i ”Samma himmel, samma jord” från 1989.

En annan himmel och en annan jord – i Ungern – fick vi möta genom musik av Franz Liszt.

Men i dagens program hade utflykterna utomlands börjat långt tidigare. Vi fick nämligen höra musik från den engelska andravärldskrigsserien ”Hemliga armén”, visad där hemma i slutet av sjuttiotalet men här hos oss först i början av åttiotalet.

Till andra världskriget återvände Anders Eldeman ytterligare en gång i det här programmet, med TV-serien ”We’ll Meet Again”, på svenska ”Vi möts igen”, från början av åttiotalet. Titelmelodin gjordes av Vera Lynn på 1940-talet och blev då en stor schlager.

Stålmannen hade väl gjort slut på kriget lite snabbare, om han hade fått vara med, men nu är han ju bara en seriefigur, som man kan se även på bio, då med musik av John Williams.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har vi hört med George Michael, men i dag fick vi höra den i dragspelsversion. Alls icke oäven, tycker jag.

Detsamma tycker jag i fråga om ”Drömmen om Elin”, som ju skrevs som just dragspelslåt av Calle Jularbo. Peter Himmelstrands senare tillkomna text tycker jag inte alls är i samma klass.

Ytterligare en gammal älskling har jag sparat till sist: Vi fick i dag också höra Nils Ferlins ”En liten konstnär”, tonsatt av Lille-Bror Söderlundh. Insjungningen hade i det här fallet gjorts av en annan gammal favorit, Fred Åkerström, död alltför tidigt.

Fred känner jag mig för evigt förbunden med, eftersom han 1970 ställde upp i lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Konserten ägde rum i ett fullsatt Folkets hus i Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I de hemliga agenternas värld

Grahame Greene (1904-1991) nämndes länge som högst tänkbar mottagare av nobelpriset i litteratur men hade motståndare inom Svenska akademien, så det blev inget nobelpris.

Hans ämnen, intriger, romanfigurer och moraliska frågeställningar var alltid intressanta, men kanske skrev han för populärt för somliga i akademien. Skälm- och agentomanen ”Our Man in Havana” från 1958, på svenska ”Vår man i Havanna” (översättning Jane Lundblad), kan här tjäna som arbetsexempel.

Året därpå, 1959, gjorde Carol Reed en utmärkt – både i fråga om följsamhet till romanförlagan och i fråga om spänning så väl som komik – filmvesion av den. Filmens, liksom bokens, handling tilldrar sig i det förrevolutionära Kuba, men den gjordes precis i skarven till castroregimen.

I handlingen spelar Batista-regimen, i skepnad av bland andra kapten Segura (Ernie Kovacs) en viss roll, men huvudhandlingen är en drift med underrättelsetjänster som brittiska M16: En av dess handgångna, Hawthorne (Noel Coward), försöker få en agent på Kuba och fastnar för Jim Warmold (Alec Guiness), en frånskild dammsugaragent med rätt så dyrbar dotter, Milly (Jo Morrow) och mycket dåliga, oftast obefintliga affärer.

Denne vill först inte alls men tvingas av penningskäl ställa upp – men sen måste han ju också börja leverera. Så agent Wormold börjar hitta på saker: han namnger underagenter som ska betalas, och så skickar han en ritning av något superhemligt – som i själva verket är en ritning med en av hans dammsugare som modell.

Han får förstås bra betalt från London, men nu tycker dess värre hans uppdragsgivare där att hans insatser är så intressanta, att han kan behöva förstärkning. Alltså sänds Beatrice Severn (Maureen O’Hara) plus en radioexpert över till Havanna för att hjälpa honom.

Detta ställer förstås till problem för Wormold, och värre blir det när en namne till en av hans fiktiva agenter tas av daga. Plötsligt befinner sig den allt för fantasifulle dammsugaragenten i ett inferno, befolkat av agenter och kontraagenter. Till dem som stryker med hör hans vän Dr Hasselbacher, spelad av Burl Ives(!). Det här innebär att också hans eget liv är i fara, men när han har fått tips om att han riskerar att bli förgiftad i samband med en affärsmiddag där han ska tala, lyckas han ändå undgå döden genom att i stället en hund förgiftas till döds.

Han lyckas också – efter ett tips från London – identifiera sin fiende, Hubert Carter (Paul Rogers), och beslutar sig för att röja honom ur vägen. För det behöver han ett riktigt vapen, vilket han skaffar sig på ett dråpligt sätt: Kapten Segura, som är intresserad av hans dotter, kommer hem till honom och lockas att spela schack med spritflaskor (av den där minitypen man får på flyget) som pjäser, vars innehåll man dricker upp, vart efter de erövras. Han ser förstås till att Segura blir lagom framgångsrik och därmed full, och när denne är helt plakat och har somnat, tar han Seguras pistol och går ut på stan och avrättar Carter efter att ha stämt träff med honom. Pistolen lyckas han lägga tillbaka innan Segura har vaknat till liv igen.

Situationen har nu blivit ohållbar för agenten in spe, dammsugaragenten Wormold, och han bekänner sina synder för Beatrice och skickar hem henne och hennes radiotekniker till London. Dit tycker sig Wormold inte längre själv kunna åka, men Segura har förstått vad som har hänt, och far och dotter sätts följaktligen på ett plan till London.

Där har Beatrice redan avlagt rapport, och det är krismöte på M16. Men när också Wormold anländer och avlägger full bekännelse, känner de som är ansvariga för rekryteringen av honom och som har gått på hans påhittade rapporter, att marken gungar även under deras fötter, så den onekligen fantasifulle Wormold erbjuds en post som instruktör i högkvarteret.

Wormold träffar åter Beatrice, som egentligen är förvisad till en post i Jakarta, och deras redan i Havanna begynnande kärlek blommar ut för fullt. Dottern Milly fortsätter sin utbildning i Schweiz, för de pengar hennes pappa har svindlat till sig och som ingen i nuvarande situation kräver tillbaka.

En dråplig och väl berättad historia är det här sammantaget. Några frågetecken vill jag emellertid sätta för spion- och kontraspionhistorien: Vilka var egentligen britternas motståndare och varför?

I övrigt verkar intrigen inte helt osannolik.

En teaterfamiljs liv och frestelser

Klanen Ekman är enastående i svensk film- och teaterhistoria. Gösta Ekman den yngre (född 1939) är fortfarande, bland annat genom sitt samarbete med Hasse & Tage, mycket känd för dagens publik, men hans farfar, Gösta Ekman den äldre (1890-1938), var på sin tid en gigant både på bio och på scen. Somliga skulle kanske inte sätta mellanledet mellan dem, Hasse Ekman (1915-2004), lika högt, men det är svårt att tänka sig svensk filmhistoria utan honom. Periodvis – krigsslutget är bara ett exempel – formligen sprutade det filmer ur honom, flera under loppet av samma år. Allt blev väl inte guld, men till exempel ”Kungliga patrasket” från 1945 fick lysande kritik.

”Kungliga patrasket” kittlar en smula den del av publiken, som är intresserad av kändisskvaller. Den har som ett av sina temata en teaterfamilj, Anker, i tre generationer: I centrum står teaterchefen på Kungsteatern, regissören och skådespelaren Stefan Anker (Edvin Adolphson), gift med Elisabet ”Betty” Anker (Ester Roeck-Hansen), skådespelerska även hon. Inom teatern hör också Stefans far Karl-Hugo Anker (Olof Winnerstrand) och mor Charlotte Anker (Hilda Borgström) hemma. Det senare gäller till att börja med även Stefans och Bettys barn Tommy Anker (Hasse Ekman) och Monika Anker (Eva Henning), men de här båda dras i filmens handling i väg åt annat håll, Tommy till journalistiken och Monika till giftermål med en skeppsredare, Göran Wallsenius (Erik Strandmark).

Jag känner ingen i skådespelarklanen Ekman personligen (även om Gösta Ekman var med i min skapelse Motståndsrörelsen mot borgerlig regering), men jag har läst mig till så mycket att jag förstår att ”Kungliga patrasket” inte är någon nyckelhålshistoria. Däremot ger filmen rimligen i flera avseenden en mycket initierad och trovärdig bild av teatervärlden, livet på och bakom scenen, den nervösa väntan på recensionerna, konstnärliga ambitioner vägda mot kommersiell framgång, den frestelse det kan innebära att få en ny och i något avseende attraktiv motspelare av motsatt kön, dramatiker in spe och skådespelerskor som söker en roll.

Vår teaterdirektörs arbetsdag förlängs bland annat av ett par sådana fall, den hopplöse litteratören Stridström (Stig Järrel) och sångerskan Sonja Svensson (Gudrun Brost) som vill ha jobb. Hennes talang eller möjligen bara kvinnliga appeal faller vår teaterdirektör för, och snart spelar Sonje Swedje, som hon nu har döpts om till, huvudrollen i ”Sköna Helena” på Ankers teater. Anker själv spelar, fastän han egentligen inte längre är i hjälterollsåldern, Paris.

Märkligt nog blir föreställningen en succé.

Stefan Anker uppvaktar allt mer sin unga primadonna, vilket underlättas av att hustrun och föräldrarna åker ut på turné i landsorten.

Så långt är filmen, om än välspelad, en ganska enkel melodram, men handlingen får i flera olika avseenden mer av svärta och blir därmed också mer intressant. Betty klarar situationen att bli ratad utan att bryta samman. Tommy inser att han ändå hör mer hemma inom teatern än i tidningsvärden. Monica förlorar det barn hon väntar och inser, efter alltför många besvikelser, att skeppsredaren är en svikare som hon inte kan leva sitt liv med; även hon återvänder sedan till teatern. Teaterchefen Stefan Anker åstadkommer fiasko på fiasko och blir som kronan på verket snuvad också på Sonja, som har fått ett anbud från Hollywood. Stefan Anker, nu ett spöke av sig själv på toppen av sitt teaterlivs ruiner, räddas till slut av att hustrun kommer tillbaka. Och så gör hela den återsamlade teaterfamiljen Anker ny succé genom att sätta upp Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms” på sin teater, med Stefan Anker i huvudrollen.

Slutet möjligen åter allt för gott. Men en sevärd film blev det i alla fall, inte minst på grund av genomgående goda skådespelarprestationer och en trovärdigt skildrad miljö.

Stig Järrel i damroll

Könsförväxlingskomedier finns både som film och på teatern. En elegant sådan är Billy Wilders ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe men framför allt Tony Curtis och Jack Lemmon i de just i det här sammanhanget intressanta rollerna.

Jag har sett den nämnas i samband med TV-visningen av Hasse Ekmans ”Fram för lilla Märta” eller ”På livets ödesvägar” från 1945, men jag tror inte att den här svenska filmen har spelat någon som helst roll för ”I hetaste laget”. Båda filmerna arbetar i en komeditradition, som under mycket lång tid har haft förlagor inom teatern, till exempel hos Shakespeare. ”Fram för lilla Märta” har dock en mycket närmare inspiratör i Thomas Brandons ”Charleys tant”, där den som utsågs till huvudrollsinnehavare i filmen, Stig Järrel, nyligen hade gjort stor succé i kvinnokläder.

Det här alltså inte helt ovanliga tricket kan användas i erotiskt eggande syfte, och lite kittlar regissören Ekman tittarnas fantasi genom att låta en mycket lättklädd men ovetande ung dam besöka Järrel, utstyrd i kvinnokläder.

Mer är den här historien då en fars, där den påhittiga nödvändigheten ställer mannen i kvinnokläder inför oväntade utmaningar. Utgångspunkten är att kumpanerna Sture (Järrel) och Kurre (Hasse), den senare schlagerförfattare, är i penningknipa. Kurre får se en tidningsannons om ett par kvinnliga musiker i underhållningsbranschen, vilka behöver en cellist till sin trio, och eftersom Sture kan spela cello, förmås han, till att börja med högst motvilligt, att klä ut sig i kvinnokläder för att kunna ingå i en damtrio.

Av detta blir det alltså en förväxlingskomedi – de båda kvinnliga musikerna, spelade av Elsie Albin och Agneta Lagerfeldt, går på utklädningstricket och bibringas också att tro att Kurre/Ekman är förlovad med ”Märta”/Järrel. Att det här leder till icke avsedda förälskelser och så småningom till ett lyckligt slut, kan säkert även ni som ännu inte har sett filmen själva räkna ut.

Så långt är storyn smårolig, ett stycke ganska oförarglig buskis.

Det som gör den snäppet intressantare, dock långt ifrån till någon toppfilm, är att den en smula – i vart fall om man ser till den tid då den gjordes – utmanar könsrollerna också inom politiken. Borgmästarinnan (Gull Natorp) lockar med Märta/Järrel till ett politiskt möte för kvinnor, och där råkar Märta/Järrel ut för att nomineras till damernas i Lillköping kandidat till riksdagen. Han blir tvungen att fullfölja racet, och efter det att stadens damer i en lysande mobiliseringskampanj har fått nästan samtliga kvinnor att rösta, vinner han knappt över manssidan, som leds av borgmästaren (Douglas Håge).

Allt det här görs i farsens tecken, och inte heller kvinnorna i filmen tecknas som några handlingskraftiga hjältar eller intellektuella giganter. Men mitt i alltihopa bestämmer sig Märta/Järrel för att ta sitt uppdrag från kvinnorna på allvar, och i riksdagen blir han en stridbar kvinnosakskvinna, som till och med får igenom en ny lag, hustrulagen (i filmen tecknad med viss oklarhet), till kvinnornas fromma.

För att det ska kunna bli ett lyckligt slut på den här komedin låter sen Sture Märta omkomma i en drunkningsolycka – Märta får på grund av sina framsynta politiska insatser senare till och med en staty som minne – och så kan han få sin Inga, precis som Kurre har fått Barbro.

En del av det som ingår i handlingen känns starkt föråldrat i dag, men man måste försöka se den här filmen med de ögon människor såg den i krigsslutet. Den tidens ledande filmkritiker var över lag mycket förtjusta i filmen – bland dem fanns till exempel Stig Almqvist i AT – men det är särskilt intressant att notera, att den radikala skribenten Barbro Alving, Bang i Dagens Nyheter, skrev följande: ”I egenskap av grånad kvinnosakskvinna och allvarligt sinnad medborgare skall jag be att få hälsa lilla Märta Letterström från Lillköping hjärtligt välkommen i vårt på initiativrika, slagkraftiga och färgstarka personligheter så torftiga liv. En handfull sådana kvinnor till och Sveriges riksdag klappar ihop.”

Att historien hade drag av buskis – jag kunde som exempel också ha nämnt insatser av Julia Caesar och Thor Modéen – suddade kanske ut en del av udden i budskapet men bidrog samtidigt till att en mycket bred publik tog filmen till sitt hjärta.

En särskild notering fordrar slutligen musiken i filmen. Min hustru har från sitt fyrtiotal berättat om hur hennes familj, där pappa var rektor, hade skaffat en dyrgrip, en liten bil, och i den färdades bland annat till semestermål: två vuxna, fyra barn plus allt bagagage. Hon har berättat hur barnen då gjorde föräldrarna vansinniga genom att om och om igen hur länge som helst sjunga ”Fram för lilla Märta”.

”Fram för lilla Märta” var lilla Märtas/Stig Järrels kampanjsång i den här filmen, sjungen av massor av kvinnor (med Margit Andelius i spetsen), marscherande till pukor och trumpeter, den sång som förde Märta raka vägen till Sveriges riksdag. Texten skrevs av Hasse Ekman och musiken av Kai Gullmar.