En bottenskyla ur pilsnerflaskan

Jag har klunk för klunk svalt det som fanns i Pilsnerboxen 2, i vissa stycken en ganska roande nyutgivning av gamla svenska pilsnerfilmer. Men ”Svensson ordnar allt” (1938) i regi av Theodor Berthels och manus av samme Berthels plus Gösta Werner känns som en bottenskyla ur en flaska som har fått stå kvar allt för länge.

Detta sagt trots att huvudrollen som Charles Svensson, slaktare och ägare till en charkuteributik men med sidoinkomster även som barberare och fältskär (ett yrke som väl ligger någonstans mitt emellan), spelas av Thor Modén, men han gör ju aldrig illa ifrån sig.

Charles Svensson är änkeman med tre söner och en dotter, Mary, ett riktigt charmtroll, samtidigt busfrö, och hon gör faktiskt den här filmen sebar.

Samtidigt illustrerar hon ett av den här filmens problem. Lilla Mary talar danska, vilket nödtorftigt förklaras med att hon länge har fått bo hos en moster i København – men i själva verket är hon danska och heter Connie Meiling.

Den här filmen har nämligen en dansk förlaga från året före, ”En fuldendt gentleman”. Också musiken i den svenska versionen är dansk, sånger som inte heller jag, ganska bevandrad i den svenska schlagerhistorien, känner till.

I persongalleriet i filmen ingår två unga damer i samma hus, systrarna Svea (Sally Palmblad) och Greta Berg (Karin Albihn), till yrket pianolärarinna respektive sömmerska.

De här systrarna, som har ett litet sparkapital, satsar tillsammans med Charles Svensson på engelsk hästkapplöpning, och si, de vinner tillsammans en nätt summa pengar. (Detta leder i filmen till att Svensson själv med båt reser till England och där ser mer kapplöpning.)

Under båtresan träffar han en ung men utlevad och håglös baron, Henry Falkenstierna (Oscar Törnblom), som han städslar för att lära honom lite engelska och framför allt finare maner.

De nyrika systrarna Berg vill fira sin nya status genom att ta in på ett fint herrgårdspensionat, och dit åker även Charles Svensson med ungar och baron.

De vanliga högreståndsgästerna på pensionatet visar tydligt, att de inte vill ha sådant pack vid sina fina bord. Men då köper den nyrike Svensson hela anläggningen och bestämmer att det ska serveras havregrynsgröt och spicken sill till frukost, ingenting annat. Så de förment fina gästerna packar ihop sina prylar och flyttar.

Men Charles Svensson har en plan också för detta. Han gör om pensionatet till barnhem.

Och så förlovar han sig med Greta.

Och Svea får Svenssons nyförvärvade vän, baronen.

Monsieur Hulot i plasthelvetet

Jag anser fortfarande, att Jacques Tatis (1908-1982) ”Semestersabotören” (1953) är en genialisk film – jag såg nyligen om den, eftersom den fanns i en DVD-box med Tatis samlade filmutgivning, när det gäller antalet filmer förvånansvärt liten.

Vad jag vet har jag också sett Tatis ”Min onkel” (”Mon oncle”, 1958) tidigare, dock inte på bio i samband med dess sverigepremiär – jag gjorde då lumpen. Det egendomliga är att det jag minns av den, minns jag i svart-vitt, fastän det rör sig om en färgfilm. Men jag kan ha sett den i TV, svart-vit sådan; vi hade länge svart-vit TV både i lägenheten i Uppsala och lite senare i sommarhuset i Öregrund.

Jag nämner det här därför att just den utstuderade färgsättningen är det mest påfallande, när jag nu ser den på DVD. Vad jag förstår lät Tati bland annat bygga det modernistiska helvete det hus Monsieur Hulots (Jacques Tati) syster Madame Arpel (Adrienne Servantie), hennes make Monsieur Arpel (Jean-Pierre Zola) och deras son Gérard (Alain Bécourt) bor i, servade av husa men framför allt av modern teknik, mycket mer avancerad än den man finner i Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Lika utstuderade är uterummets planering med gångar och broar och dammar och färgen på gästernas kläder vid ett trädgårdsparty.

De enda som sabbar denna plasthimmel – i vårt perspektiv snarare ett plasthelvete – är Monsieur Hulot och sonen i huset, som finner varann framför allt under utbrytningar ur den här miljön.

Fadern i huset försöker dressera Monsieur Hulot i mer modernistisk riktning genom att anställa honom i sin fabrik, lika monstruöst modernistisk som hans hem. Också där går det förstås med Monsieur Hulots hjälp åt helvete.

Inte heller lyckas man gifta bort Monsieur Hulot, så till slut exporteras han till en anställning utomlands.

Allt det här är minutiöst och elegant skildrat av Jaques Tati, men i dag känns faktiskt inte ”Min onkel” som en lika lyckad film som ”Semestersabotören”. Kanske beror det på att det där plasthelvetet som han skildrar i dag inte känns lika aktuellt som på 1960-talet.

Men sevärd är den här filmen förstås ändå, fortfarande.

Melodikrysset nummer 30 2015

I dag innehöll Melodikrysset, med ett undantag, hörvärd musik. Undantaget var Larz-Kristerz med ”Varför vill du inte ha mig?”. Svaret på den frågan är för att sången är så usel.

Jämför till exempel med Tove Lo och ”Habits (Stay High)”.

Eller med Helen Sjöholm i ”Tobakshandlarvisa”.

Helen Sjöholm ackompanjeras av Benny Anderssons orkester, och Benny och kumpanen Björn leder oss osökt vidare till barnvise- och barnfilmsdelen av dagens kryss. Vi hörde nämligen Dana Dragomir i deras titelmelodi till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio”.

I den barnanknutna delen hittade man också Walt Disneys filmatisering från 1992 av ”Aladdin”.

Eva Cassidys insjungning av ”Somewhere Over the Rainbow”, titelmelodin i filmversionen med Judy Garland av ”Trollkarlen från Oz” (1959), är enligt min mening kanske inte den bästa, men kan den leda lyssnarna vidare, har den väl fyllt sin funktion. Ursprungligen var det här en bok från 1900, skriven av L Frank Baum. Den som vill läsa mer om film och bok kan gå vidare till Kulturspegeln, Barnkultur här på min blogg.

Bland dagens relativt många barnkulturfrågor hittade man också två visor av Alice Tegnér, ”Ekorrn satt i granen”, som skulle ge kryssvaret ekorre, och så ”Mors lilla Olle”, där vi skulle komma på var man kan hitta djuret i visan, en björn – och då skulle svaret alltså bli i ett ide.

Och med tanke på vad idet används till, blir steget inte så långt till veckans Evert Taube-visa, ”Nocturne”, också känd som ”Sov på min arm”.

”My Way”, mest känd i Frank Sinatras version, har jag aldrig tidigare hört på spanska, i dag med Robbie Williams. På spanska heter den tydligen – jag har googlat – ”A mi manera”. Men ursprungligen är det här ju en fransk sång, ”Comme d’habitude”, och det visste jag förut.

Dusty Springfield kunde vi i dag höra i ”Son of a Preacher Man”.

Och Roy Orbison hördes i ”You Got It”.

Kvar att redovisa då finns bara en gammal favorit, Fats Waller. Men vad var det för låt han spelade? Någon som vet?

Sommar i P1 med Gunilla Röör

Skådespelerskan Gunilla Röör är välkänd framför allt genom TV-serien Lorry och sitt mångåriga medarbetarskap på Stockholms stadsteater – i höst kommer jag att få möjlighet att se henne i en föreställning på Uppsala stadsteaters lilla scen. Många har säkert sett henne också i någon av hennes många filmer.

Föga förvånande handlade hennes Sommar-program i dag om teater, mest då om de utmaningar man ställs inför i hennes yrke – de anekdoter från teatervärlden hon säkert också skulle ha kunnat berätta lyste med sin frånvaro. Inte heller berättade hon avslöjande historier om kolleger i teatervärlden. Den historia hon berättade om skådespelarkollegan Tommy Anderssons kamp mot tungcancern och sedan död var berörande.

Jag känner till Gertrude Stein, inte bara via Hemingway, jag vet hur Frida Kahlos konst ser ut och den syriske, länge i Libanon bosatte poeten Adonis finns i mina bokhyllor, och jag har verkligen inget emot att de förekommer i ett Sommar-program, men möjligen tyckte jag att Gunilla Röörs omnämnanden av dem och en del andra människor och fenomen blev lite kortfattade, framför allt om jag ser till flertalet radiolyssnare. Hennes sommarprat blev ibland lite väl rapsodiskt, även om det alltid var intressant.

Däremot tyckte jag att hennes val av musik var lysande, allt ifrån Koko Taylor’s ”I’m a Woman” till Lalehs ”På gatan där jag bor”. Också det mesta där emellan vore värt att nämnas, men jag nöjer mig med Nina Hagens ”Handgrenade”, Basia Frydmans ”Oj Värmeland du shejne” och Louise Hoffstens ”Om dagen vid mitt arbete”.

Idel kvinnor i dag också.

Melodikrysset nummer 29 2015

I går var jag i Rinkeby på födelsedagskalas, så jag har kvar att lyssna också på fredagens Sommar. För när vi sen kom tillbaka till Öregrund, ville jag gärna se om Alfred Hitchcocks ”Fönstret åt gården”, som gick på TV. Jag har sett den många gånger, också skrivit utförligt om den – se ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred + filmtitel.

I morse var jag inne i de vanliga lördagsmorgonrutinerna igen: först frukost och morgontidningar plus Ring så spelar vi, sen Melodikrysset.

I dag innehöll krysset ett antal knepigheter, för mig i alla fall.

Neil Sedakas ”Sweet Sixteen” känner jag till, men vad farao kallades den på svenska? Jo, tydligen ”Hon är sexton år i dag”. Förklaringen till min okunskap på den här punkten är att jag ogärna lyssnar på dansband, inte heller på Flamingokvintetten.

Christer Sjögren och Vikingarna hör således inte heller till mina favoriter, och jag skulle aldrig komma på idén att skaffa dem på tyska heller. Efter mycket möda och långt nätletande har jag kommit fram till att den låt vi i dag hörde på tyska i svenskt original heter ”Du försvann som en vind”. Vad den kallades på tyska med Wikinger har jag ingen aning om.

Sånt som hörs på Svensktoppen brukar jag ha kläm på, men Jennifer Brown och ”Kom hem till mig” har jag helt missat.

Och för att fortsätta med mitt syndaregister: Också Taylor Swift och ”Bad Blood” ligger utanför min kunskapssfär.

Anni Frid Lyngstad, Frida kallad, känner jag förstås till hyggligt väl, men hennes låt i dag, ”Även en blomma”, minns jag inte.

Allmänt har jag musikaliskt ett närmare förhållande till Benny Andersson, som under en period också ingick i Hep Stars. I dag fick vi höra dem i ”Sunny Girl”.

Jag ha sett ”Sound of Music” flera gånger som film, aldrig på scen. Således inte heller den svenska uppsättningen med Tommy Körberg och Carola, ur vilken ”Något gott”, den svenska versionen av ”Something Good”, var hämtad.

Därmed är vi osökt inne på den eldemanska upprepningstekniken. Nästa låt, sjungen av Frank och Nancy Sinatra, hette nämligen ”Something Stupid”.

De kända barnen i sagan hette förstås Emil och Ida, även om Astrid Lindgrens sång i dag förekom i ett lite lite ovanligt musikaliskt sammanhang.

Därmed är vi inne på dagens avslutande tema, filmer.

Kai Gullmars ”Solen lyser även på liten stuga” med Harry Brandelius förekom i filmen ”Melodin från Gamla Stan” från 1939. Sången handlar således om sol.

Men ett strå vassare, och musikaliskt mer betydelsefull, blev ”Vänd dem inte ryggen” från 1955, som slog knock på en hel ungdomsgeneration – även mig – inte minst musikaliskt genom att den brett introducerade rockmusiken genom ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and his Comets. Senare upptäckte jag också att bland manusförfattarna fanns Evan Hunter, mer känd under namnet Ed McBain.

Klas Östergrens genombrottsroman inte lika lysande som film

Jag började tidigt läsa Klas Östergren – mina recensioner av några av hans böcker, dock inte ”Gentlemen” från 1980, finns tillgängliga ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

”Gentlemen” blev Östergrens slutgiltiga genombrott som författare, en samlad gärning som nu har belönats med en plats i Svenska Akademien. Den är en myllrande berättelse med flera perspektiv och bottnar. Ett slags metaperspektiv utgör det faktum, att författaren, Klas Östergren, själv är en av huvudfigurerna i handlingen. Han har av sin förläggare fått i uppdrag att skriva en roman som är en pastisch på August Strindbergs ”Röda rummet”, ett projekt som han till slut väljer att byta ut mot en historia kring de två bröderna Henry och Leo Morgan – Klas blir vän med Henry och flyttar in i dennes våning på Hornsgatan på Söder i Stockholm. Det är här inte min avsikt att recensera eller återge handlingen i boken, men man kan väl nämna, att Henry bland annat är boxare och pianist och att Leo har alkoholproblem.

Mikael Merciman (regi) följer i sin filmversion ”Gentlemen” (2014) ganska noggrant romanens handling – bland de få medvetna avvikelserna finns att Leos (Sverrir Gudnason) tjej Maud (Ruth Vega Fernandez) får en tyngre roll än i boken. Det här har vad jag förstår skett med Klas Östergrens goda minne. Han har nämligen skrivit manus även till filmen.

Det vimlar av agerande i filmen så väl som i boken, men framför allt ytterligare två måste nämnas vid namn: David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi som Klas Östergren. I rollistan finns också till exempel Pernilla August, Amanda Ooms, Staffan Göthe, Per Myrberg och Lil Terselius.

Till det som av naturliga skäl inte finns i boken är mängder av filmmusik, däribland fyra sånger med text av Klas Östergren.

Till det som är mycket bra i den här filmen hör att den, när det gäller tidsatmosfär (miljöer, kostym och annan rekvisita) så troget speglar slutet av 1970-talet och i vissa partier också 1960-talet och sjuttitalets början.

Men filmversionen är svår att följa inte bara på grund av epok- och miljöbytena.

Det här – att scener staplas på varann – försöker man motverka på ett sätt som är en horrör i filmsammanhang: Man låter en speakerröst, omväxlande en manlig respektive kvinnlig, à la roman berätta bakgrund och stå för övergångar. Det fungerar inte. Film är i det här avseendet primärt ett bildmedium.

Melodikrysset nummer 28 2015

Melodikrysset firade sitt 50-årsjubileum på 30-årsjubilerande Dansbandsveckan i Malung. Jag vill ge Anders Eldeman en eloge för att han inte alls hade anpassat 50-årsjubileet till 30-årsjubileet.

I stället hade han konstruerat frågor som till mycket stor del var knutna till radiohistorien.

Således fick vi åter möta Farbror Sven – Sven Jerring – i Barnens brevlåda.

Vi skulle klara signaturen till grannprogrammet på lördagsmorgnarna, ”Ring så spelar vi”.

Vi fick också höra signaturen till ett kärt gammalt radioprogram från förr, ”Frukostklubben”, som leddes av Sigge Fürst.

Sen skulle vi minnas Kaj Kindvall och ”Tracks”, där Kent hamnade på maratonlistan.

Tre av forna tiders stora svenska revykungar, också de ofta hörda i radio, spelades.

Dels Ernst Rolf, vars ”Bättre och bättre dag för dag” spelades av BAO. För sången stod Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

Dels Karl Gerhard, vars ”Vart tar alla vackra flickor vägen” exekverades av Magnus Uggla.

Slutligen också Povel Ramel, som hyllades av The Real Group.

Stor på Svensktoppen var på sin tid Peter Lundblad med ”Ta mig till havet”, som dock i dag spelades instrumentalt.

Också ”När vi gräver guld i USA” låg på Svensktoppen i tio veckor, även om Eldeman i dag refererade till låtens fotbollsanknytning. Den sjöngs av GES, det vill säga Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt.

Två av dagens låtar förknippar jag själv dock med TV.

Dels ”Händerna mot himlen” för att den sjungs av Petra Marklund, tidigare känd som September, i dag mest känd som programledare för Allsång på Skansen.

Dels Gina Dirawi, i dag med ”Love”, känd bland annat från Melodifestivalen.

Dagens filmfråga hade som svar ET, som veterligen aldrig har varit svensk radio- eller TV-artist, inte heller har tävlat i Melodifestivalen.

Sommar i P1 med Liza Marklund

Jag känner inte Liza Marklund personligen, men jag har läst och sett filmatiseringar av ett antal av hennes Annika Bengtzon-deckare – hennes deckarhjälte är liksom hon själv var kvällstidningsjournalist, på en tidning som har lånat drag av både Expressen och Aftonbladet men mest av Expressen, där Marklund har arbetat längre. Det här är i och för sig inte så viktigt, men Marklund kan alltså den redaktionella miljö där hennes deckarhjältinna jobbar. Fast i många av sina deckaräventyr hamnar Annika Bengtzon solo – annars skulle det ju inte bli lika spännande.

Liza Marklunds återkomst som sommarpratare i dag hade som viktigaste utgångspunkt, att hon nu sätter punkt för bokserien om Annica Bengtzon.

Böckerna om Annica Bengtzon har, med två undantag, kommit relativt regelbundet och planenligt.

Det första uppehållet förorsakades av väninnan Anna Lindhs död – det kändes inte lika lätt att skriva om fiktiva mord när man hade upplevt ett på så nära håll. Det var förresten Mona Sahlin, en annan medlem av samma kompisgäng, som ringde Liza morgonen efter mordet och berättade, vad som hade hänt.

Liza Marklund berättade själv i sitt Sommar det jag och många andra redan visste, att hon är sosse. Hon utredde inte närmare sin politiska tillhörighet, men den följer väl av hennes egen norrbottniska bakgrund. Hennes program innehöll också ett åtminstone i programmet tämligen omotiverad högerkrok mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, känd som vänsterpartist. Linderborg tillägnades en av skivorna hon spelade, Sovjetunionens nationalsång med Röda arméns blåsorkester.

Det som stack ut i hennes musikval också i övrigt var sådant som ”The Star-Spangled Banner”, ”Deutschland, Deutschland, überalles” och ”Sverige, Sverige, fosterland” med Ultima Thule.

Men vi fick höra också Suzanne Vega, Stakka Bo, Madonna och Avicii för att nämna några till.

Det andra uppehållet i den regelbundna utgivningen av böckerna om Annika Bengtzon förorsakades av att äldsta dottern, med just namnet Annika, plötsligt och oväntat drabbades av cancer.

Men den historien slutade lyckligt.

Melodikrysset nummer 27 2015

Den plötsliga värmeböljan har, trots att vi har fläkt, förvandlat vår lantliga boning till något bastulikt. Öppnar man en dörr eller ett fönster, får det ingen effekt, eftersom det är lika varmt där ute, och dessutom får man då in flugor, som också de gör sitt bästa för att hålla en vaken. Jag har ett par nätter, bland annat i natt, försökt parera det här genom att sova i min laminostol i TV-rummet.

Men upp kom jag, som vanligt i god tid för Melodikrysset.

Som mina läsare har kunnat konstatera, har jag en hygglig bredd i mitt musikkunnande, men också jag har luckor. Att dessa ofta finns i den utländska populärmusiken från 1980-talet har säkert som främsta förklaring, att jag då dels läste godnattsagor för våra barn på kvällarna, dels använde övrig kvällstid till att skriva recensioner.

Så den amerikansk-brittiska gruppen Foreigner som under det aktuella årtiondet gjorde ”I Wanna Know What Love Is” minns jag faktiskt inte.

Och av samma skäl kommer jag inte i håg Chris de Burghs ”Lady In Red” från 1986.

Annat, däribland dansbandsartad musik, har jag försökt hålla ifrån mig. Men Christer Sjögrens och Vikingarnas tyska utflykter minns jag i alla fall, och det är ju inte särskilt långsökt att översätta ”Du är min sommar Marie” till ”Schenk mir den Sommer Marie”.

Alla de coverprogram som görs i TV4 orkar jag inte följa, men inte bara Magnus Uggla utan också Olle Ljungström har jag lyssnat på var och en för sig. Ljungströms ”Jag och min far” är för övrigt en bra låt.

Som mina läsare vet, följde och kommenterade jag hela Melodifestivalen. Där hörde jag bland annat Mariette i ”Don’t Stop Believing” med Miss Li bland upphovspersonerna.

Steget från den till ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” kan tyckas långt, men det finns en sammanbindande länk: Thore Skogman, som tillsammans med Sigge Fürst sjöng den här sången, valturnerade tillsammans med Sten Andersson (S), och han gjorde det av politisk övertygelse, och Miss Li har jag hört vid en socialdemokratisk partikongress.

Det här betyder dock inte att jag för den skull haussar allt Skogman och Miss Li gör – båda har gjort mycket bättre saker än det som spelades i dagens kryss.

En suveränt bra vokalgrupp är The Real Group, som vi i dag hörde i ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Omdömet om dem fäller jag varken för att jag gillar andlig musik eller för att gruppen när den här skivan spelades in som en av medlemmarna hade Peder Karlsson, vars båda föräldrar jag kände (mamman är död) och som helt nyligen var hemma hos oss för att intervjua min hustru.

Därifrån kan steget tyckas vara kort till ”Det är en ros utsprungen”, men även om min hurdalsros just nu är översållad av blommor, är det nog inte riktigt rätt årstid att spela den här gamla jul-, inte julipsalmen.

Jag hade när det begav sig en stark dragning till proggen, men det är ju inte liktydigt med att jag för den skull måste hata all kommersiell pop- och schlagermusik. Stikkan Andersson hade talang för båda de här genrerna, och även om ”Det blir inget bröllop på lördag” inte hör till hans främsta alster, är det en ganska kul låt.

Vi går i mål i dag med två filmmelodier, båda kända genom utmärkta filmer.

Den första är hämtad ur ”Forrest Gump” från 1994 och med Tom Hanks i titelrollen.

Den andra är Ingrid Bergman-Humphrey Bogart-klassikern ”Casablanca” från 1942, som bland annat lever med hjälp av sitt musikaliska tema, ”As Time Goes Bye”.

Sommar i P1 med Saga Becker

Jag har homosexuella i min vän- och familjekrets och har, även om jag själv är heterosexuell, inga problem med att acceptera andras homo- eller transsexualitet. Saga Beckers Sommar-program i dag handlade om hennes egen vandring från manlig till kvinnlig könsidentitet och framför allt alla jävligheter som drabbar en ung människa, till synes född som man men med en allt större identifikation med kvinnligt kön.

Sådana här processer är ofta smärtsamma. Bland det Sara Becker berättade om fanns tidig utstötning ur klassen, övergrepp hon utsattes för när hon sökte sig fram i den för henne nya sexuella världen, självskador, ätstörningar och självmordstankar.

Att hon har ombetts göra dagens Sommar har dock mer att göra med en ämnesrelaterad – men inte hennes egen – historia, Ester Martin Bergsmarks långfilm ”Nånting måste gå sönder”, för vilken hon 2015 fick en Guldbagge i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll. Hon nämnde också det här, men mer som en revansch.

Saga Beckers musikval till sitt sommarprogram rymmer artister som Ane Brun, Björk Guðmundsdóttir, Anthony & The Johnsons och The Who (plus en låt tillägnad mamma, ”Oh Carol” med Neil Sedaka), och jag har inget mot det övriga hon spelade heller.

Men med risk för att bli tjatig: Det här var ett program med ett mycket angeläget innehåll, men frågan är om det hörde hemma i just Sommar.