En himmelskt god middag

Jag har tidigare berättat om Sonja Lyttkens’ begravning, som förrättades av Kerstin Berglund, som vi också kände en smula dess förinnan. Kerstin, som alltså är präst, hör alltså inte hemma i vår vänkrets; ej heller är hon någon politisk meningsfrände. Men när vi sedan hamnade vid samma matbord, frågade hon oss, om vi någon gång skulle ha lust att komma och äta middag hos henne, och vi tackade ja.

Det här fullföljdes med en trevlig och god middag hemma hos henne på Luthagen, en middag dit hon också hade bjudit ett antal politiska meningsfränder till oss: Hans och Karin Alsén – Hans är före detta typograf, kommunalråd, medarbetare till Olof Palme och landshövding, också före detta chef för KF – och så Sten Rylander (som har en bakgrund som UD-man och diplomat i Afrika) och hans hustru Berit samt Per Silenstam (bland annat överdirektör i AMS, i unga år liksom jag aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus) – Pers fru, som också heter Berit, hade blivit förkyld och var därför tvungen att avstå från den här middagen.

Den ändade i att Birgitta i sitt tacktal gärna ville se en fortsättning och därför inbjöd samma gäng att någon gång fram över äta middag hos oss.

I går var det dags. De här personerna, den här gången utan Karin Alsén som var bortrest men med Berit Silenstam, kom hem till oss för söndagsmiddag.

Vi startade i vårt vardagsrum med var sitt glas vitt vin, alkoholfritt för mig och Birgitta plus någon till som skulle köra bil. De flesta drack det av mig inköpta alsacevinet Pinot Gris.

Det serverades också till förrätten, gravad sik med gravlaxsås och kokt potatis. Birgitta, som stod för hela matlagningen i går, lärde sig grava sik av min pappa, som var kustbonde och fiskare i Estland och sedan under flykten och de första åren i Sverige försörjde oss som fiskare.

Till huvudrätten, en indisk kycklingrätt, hade jag köpt Baron De Ley, ett rött vin, bra utan att vara våldsamt dyrt.

Men Birgittas kycklingbröstfiléer var något alldeles speciellt. Hon hade marinerat dem en halv dag i mild yoghurt, vitlök, spiskummin, koriander och nejlikor, och efter att ha torkat av dem penslade hon dem med olja och grillade dem i en kvart.

Till det här serverade hon en kokt men kyld röra av katrinplommon kryddade med nejlikor och kanel, en röra gjord på mild yoghurt smaksatt med kryddor, bland annat mynta och mycket chilipeppar, och dessutom separat mango chutney.

Till det här hade hon i hönsbuljong kokat jasminris, kryddat med lök, vitlök, fänkål, nejlikor plus ytterligare ett tiotal kryddor, bland annat chilipulver.

Till efterrätten serverades åter vitt vin. Efterrätten bestod av en fruktsallad som bland annat innehöll mango, papaya, melon, rosa vindruvor, klementiner samt hasselnötter och valnötter.

Till kaffet som avslutade middagen hade jag skaffat Grönstedts cognac, men gästerna valde att bara dricka en nyhet för samtliga, Xanté Poire au Cognac, och jag förstod av reaktionerna, att flera av dem själva tänkte köpa hem den här konjak-päron-likören.

Samtalet pendlade under middagen mellan ganska olika ämnen, men några av gästerna var nyfikna på hur jag och Birgitta en gång i världen träffades och kom att bli ett par för livet.

Jag berättade också att vår dotter Kerstin, över veckohelgen i Paris på en träff med gamla skolkompisar, numera bor i rummet vi satt i plus det lilla köket som hör till. Kerstin är ett exempel på det slags social rörlighet som finns i dagens samhälle: Hon har akademisk examen och har arbetat som arkivarie och informatör men är numera bagare på Trillers bageri med sikte på att så småningom förhoppningsvis kunna öppna sitt drömcafé.

När gästerna hade gått, hjälptes Birgitta och jag åt med att diska den ganska stora disken. I förmiddags, innan jag åkte ut till Öregrund igen, hamnade allt diskat i sina lådor och skåp.

Ut till landet

Min relativa tystnad här på bloggen under de senaste dagarna har berott på att vi har ägnat oss åt att flytta ut på landet, till vårt sommarhus i Öregrund.

Vi har haft vårt ställe här i Öregrund ända sen 1969, så sen dess har vi i omgångar byggt ut och moderniserat, dock utan att fördärva – huset är fortfarande falurött och har spröjsade fönster. Men vi har i alla fall svag grundvärme på för att klara vattenledningen – insatt av oss; i början fick vi hämta vatten i brunn – och hyggligt snabbt få huset beboeligt igen.

Efter så här många år har vi förstås också rätt mycket på plats när vi själva flyttar ut, men varje vår gör vi ett slags säsongsflytt: packar kläder och skor för olika ändamål, fyller kartonger med olästa böcker och osedda filmer, tar med oss senhöstens och vinterns tidskrifter och serietidningar; Birgitta tar också med sig sysaker och stickningar. Och så tar vi i kartonger med oss våra ganska många krukväxter. Faktum är att vi fyller en större skåptaxi med våra flyttgrejer – chauffören hjälper oss gamla och lytta med i- och urlastningen. Det här är inte helt billigt, men det är rationellt, och eftersom vi själva inte har kostnad för bil – ingen av oss har ens körkort! – tycker vi att vi har råd.

Gårdagen gick alltså till stor del åt att packa alltsammans i väskor och kartonger, och i dag har vi ägna oss åt att packa upp alltsammans (fast lite är kvar att göra) och ställa sakerna på deras öregrundsställen. Gradvis får huset den karaktär det har under sommarhalvåret. Glasverandan med sina spröjsade fönster har krukväxter på de mörkblå fönsterbänkarna, och jag har sorterat alla CD jag hade med – glasverandan är nämligen en nästan perfekt resonansbotten för skivlyssning.

När jag var på glasverandan, såg jag, att en hög syren i syrenhäcken nedanför hade blåst omkull, och senare, när Birgitta var ute för att ta in kvistar att ställa i krukor, såg hon, att ytterligare ett par träd på andra sidan huset också hade knäckts. Öregrund måste ha drabbats av en riktigt häftig storm under senhösten eller vintern.

Men nu ska vi strax sätta oss framför TVn.

En vit men samtidigt förmörkad jul

Att det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.

I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.

Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.

Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.

Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.

Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.

Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.

Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.

Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.

För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.

Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!

Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.

Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).

Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.

När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.

Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.

Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.

Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.

Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.

Barnbarnssommar

Det har varit nästan osannolikt varmt nu i juli, men sommaren infann sig på riktigt först när man hörde ljudet av lekande barn ute i trädgården.

Matti och Karin stannade en extra dag på Öland, eftersom deras lilla Ella var så förtjust i alla djuren på bondgården, där de hyrde en gäststuga. Men sen kom de med Ella till hennes farfar och farmor i Öregrund, och den här gången fann Ella sig genast till rätta: började blåsa de såpbubblor farfar hade köpt åt henne och kände helt uppenbart väl igen sig i vårt sommarhus, där hon var både i påskas och i midsomras. Hon mindes var leksakslådorna och barnböckerna stod – i barnboksbeståndet fanns den här gången en ny bok, en antologi av Katarina Kruusval – så snart kom hon också med böcker till farfar och farmor och ville att vi skulle läsa för henne.

Matti och Karin och Ella gjorde förstås utflykter till badviken i Tallparken – havsvattnet där har i högsta grad badtemperatur. Men Matti pumpade också upp den ganska stora men grunda bassäng vi förvarar i en bod och fyllde den med vatten. Och så riggade han nere vid vår uteplats upp den textila riddarborg jag en gång i världen köpte åt Viggo och Klara, Kerstins båda barn, numera skolbarn.

Mot slutet av Mattis, Karins och Ellas vistelse här anslöt Kerstin och hennes barn, så nu blev alla rum och sängar fulla med råge. Att handla och laga mat åt så här många tar tid och kraft, men samtidigt kan ju farfar/morfar och farmor/mormor runt det stora köksbordet bokstavligen se meningen med livet.

Det var också roligt att se hur kul lilla Ella tyckte det var att få vara tillsammans med de större kusinerna. Långa stunder var de ute och lekte tillsammans – sprang omkring på bergknallar och i snår, kröp in i riddarborgen, åt bär från bärbuskarna och bigarråträdet; Ella och den snart nedskvätta Klara badade vid ett tillfälle i den uppblåsbra bassängen med klädena på. Och så gick allesammans till Tallparken och badade. En dag åkte alla utom Viggo till Norrskedika på loppis.

När Matti och hans familj hade åkt hem till Stockholm, stannade Kerstin och hennes barn kvar. De regelbundna utflykterna till Tallparken fortsatte. Kerstin tog med sina barn till sina egna gamla smultronställen, sådana som Floras trädgård och det café som förr hette Lundeborgs.

Mot slutet av deras vistelse här kom det regn, efterlängtat framför allt av mormor Birgitta, som hade börjat bli ängslig för att torkan skulle skada hennes odlingar.

Men det gjorde inget, tyckte barnen. Uppe på vinden fanns det bland annat gamla Smurf-album.

Nu när alla har åkt och det är bara jag och mormor/farmor kvar här, är det förstås lugnt och tyst, och vi kan återgå till vårt vanliga vardagsliv på landet.

Men det är inte så dumt med liv och rörelse och barn och barnbarn heller.

I min ålder

Sven-Bertil Bärnarp gör för Dagens Nyheter serien ”Medelålders plus”, en höjdare i sitt slag.

I dagens (14 mars 2014) avsnitt filosoferar den äldre mannen i serien om livet:

Man är ganska erfaren i den här åldern.
Vis.

Men hur det är att vara död, det vet jag inte.
Inte mycket att stå efter heller vad jag förstår.

Sommar i P1 med Malinda Damgaard

Hattmode är inte mitt gebiet, och jag ska villigt erkänna, att jag aldrig före dagens Sommar-program hade stött på modisten Malinda Damgaard.

Men uppenbarligen är hon trots sin relativa ungdom stor inom sitt område: har gjort hattar åt både Victoria och Madeleine och dessutom – under den ganska långa vistelsen hos Philip Tracey i London – gjort en telefonhatt åt Lady Gaga. Så ett yrkesmässigt erkännande har hon onekligen fått trots sin benägenhet – hon berättade om den – att skjuta upp jobb till sista minuten.

Trots att hon hade en del att berätta om både ur det offentliga livet och ur sitt privata liv, tyckte jag inte att det blev ett helt lyckat Sommar-program – kanske hade det att göra med att hon, med den otålighet som möjligen är hennes natur, skynade från ämne till ämne: en kort berättelse och så musik, en ny kort berättelse och så ny musik. Och i musikvalet kastades vi från Rolling Stones till Irving Berlin, från Ebba Grön till Frédéric Chopin och sen från Prince till Elton John till Michael Jackson.

Och sen var det slut.

Tack och hej,
leverpastej!

som hon uttryckte saken.

Estland: Reformpartiet i kris och Socialdemokraterna gör ett nytt försök att vinna ryssarnas förtroende

Estland skakas just nu av en riktigt stor politisk skandal: Det ledande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), har beslagits med ett ganska omfattande valfusk i sina interna partival.

Vidden av det här blir begriplig för utomstående betraktare, kanske inte för att två partimedlemmar har uteslutits för valfusk, men för att den ena av de utslutna heter Kristina Ojuland och bland annat har varit utrikesminister och nu sitter i europaparlamentet. Den estniska region hon representerar är det starkt ryssdominerde Ida-Virumaa.

Reformpartiets styrelse har försökt visa handlingskraft genom de här uteslutningarna, men valfusket visar sig vara mer utbrett än man har gjort gällande. Estniska media publicear nu uppgifter om att partiets interna e-poströstning har missbrukats i högre grad – bland annat finns det medlemmar i andra partier som, sig själva ovetande, har rgistrerats som röstande i Reformpartiets interna val.

Det ska bli spännande att se om den här präktiga skandalen ger utslag i nästa opinionsundersökning. Hederligare partier borde ju gynnas, men det finns naturligtvis en risk att det media nu har grävt fram mer generellt undergräver förtroendet för de politiska partierna.

I den senaste mätningen var Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti) största parti, men om den placeringen tävlar partiet med det lätt vänsterpopulisisk Keskerakond (Centerpartiet).

Centerpartiets starka ställning har främst att göra med att partiet har kommit att bli ryssarnas i Estland parti. Så för att mer bestående bli största parti behöver Socialdemokrterna fler ryska röster – 383.000 av dem som bor i Estland har ryska som modersmål. ESP har redan vidtagit åtgärder för att i högre grad attrahera ryssarna; bland annat har ett litet ryskt socialdemokratiskt parti upptagits i ESP, och det finns ryssar både i partiets ledning och parlamentsgrupp.

En ung rysk socialdemokratisk riksdagsledamot, som representerar det starkt ryssdominerade östra Estland, Jevgeni Ossinovski, har just nu tagit ett lovvärt initiativ. Många yngre ryssar, särskilt sådna med högre utbildning, talar en oklanderlig estniska, medan andra ryssar har lärt sig hjälpligt att kommunicera på estniska. Men de flesta ryssars språkförståelse är inte så djup, att de klarar att läsa till exempel lagtext. Så Ossinovski föreslår att cirka 400 lagar ska översättas till ryska.

Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

När ska konsumentkooperationen komma tillbaka till sin forna styrka och mångfald?

Konsumentkooperationen fanns under min uppväxttid på 1950-talet närvarande överallt, växte också på olika områden – hade, bland annat i USA, lärt sig moderna grepp och levde med i tidens våg. Bland annat var kooperationen tidigt brett ute med snabbköpen, som fick gamla tiders lanthandlar med disk att te sig urmodiga.

I min gamla skolstad Sundsvall fanns det inte bara konsumbutiker för livsmedel; Konsum hade också en självservering, där många skolungdomar åt, en blomsterhandel och ett mycket modernt café med ett stort utbud av tidskrifter, kallat Cafeteria rätt och slätt. 1959 öppnades det stora Forum-varuhuset vid Stora torget, ett helt köpkvarter med bland annat bokhandel, restaurang och stor livsmedelshall mot åsidan, där det fanns en stor parkering. Dit åkte mina föräldrar och deras hyresvärd Kjell Nordin regelbundet och handlade.

I dag finns nästan ingenting av det här kvar. Konsumhallarna i Njurunda och Kvissleby, där mina föräldar och Kjell också handlade, är nedlagda, och i hela gamla Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall, finns inte en enda konsumbutik. Också inne i det ursprungliga Sundsvall är det glest när det gäller konsumbutiker – kooperationen finns i huvudsak i form av varuhus på andra sidan om stan än där jag en gång bodde. Jag behöver väl inte nämna, att allt det där kooperativa jag minns från stadens centrum på 1950-talet i dag är väck. Varuhuset Forum stängdes 1995.

Också från Uppsala, dit jag flyttade som student, och Stockholm, där jag sen kom att arbeta, minns jag en livskraftig och inte minst mångförgrenad konsumentkooperation: centrumvaruhus, egna klädbutiker, egen järnhandel (John Wall ägdes på den tiden av Konsum), restauranger allt från bricklunchställen till finrestauranger som Wallonen och Gondolen, egen radio/TV-kedja, egna skobutiker (förr Skokonsum, senare Wedins), egna leksaksaffärer (Stor och Liten), hygienartiklar och skönhetsmedel (Kicks, numera sålt till Åhléns), Guldfynd och så vidare.

Antalet kooperativa livsmedelsbutiker har starkt reducerats, av kända skäl. Butiksnätet var anpassat för en tid utan massbilism, och de små och tätt utspridda enheterna kunde i längden inte konkurrerara med köpladorna i städernas utkanter.

Och eftersom KF reagerade för långsamt och dessutom i det här fallet fördröjdes av medlemsdemokratin, ledde de till slut nödvändiga ingreppen till panikåtgärder: för att klara ekonomin tvingades man sälja av praktiskt taget alla specialvarukedjor, men inte ens det räckte – pengarna räckte ändå inte till alla de nyinvesteringar som skulle ha fordrats för att ge konsumentkooperationen en ny och mer ändamålsenlig struktur och återge den dess forna styrka. Och då hade ändå också all tillverkning i egen regi – ett ämne som det finns anledning att separat återkomma till – sålts.

Nu verkar ändå nya vindar blåsa.

Det tillkommer nya stora och välförsedda livsmedelshallar här och var. I Uppsala har vi till exempel fått ett nytt stort Coop Konsum vid en av Uppsalas centrala knutpunkter, Uppsala C, där det dagligen passerar stora folkströmmar på väg till och från jobbet.

Hade jag något med KFs planering att göra, skulle jag nog också ta mig en allvarlig funderare över om man inte, i den ena eller den andra formen – skulle kunna återupprätta kooperationens cityvaruhus. Åhléns har ju visat, att varuhus av den gamla sorten kan överleva i city, men också som skal för lämplig egendriven fackhandel borde de ha en framtid.

KF äger sedan länge Akademibokhandeln och har nu – detta eftersom de båda kedjorna i de allra flesta fall har butiker på skilda orter – fått Konkurrensverkets tillstånd att köpa även majoriteten i Bokia, och bokhandlar behöver centrala placeringar i stadskärnor med stor kundgenomströmning.

Nyligen har konsumentkooperationen – egentligen den i Stockholm – köpt en betydande minoritetsandel i fyra klädföretag, och Med Mera-kortet gäller numera i Polarn O. Pyret, JC Jeans Company, Brothers och Sisters. Det här gör att det vore ganska naturligt att ge de här butikerna plats i egna centralt belägna cityvaruhus.

Om inte de ekonomiska omständigheterna hade varit som de hade varit, borde KF kanske aldrig ha släppt hela ägandet i de fackhandelskedjor man en gång helägde men sedan tvingades sälja – se ovan.

Nu lönar det sig föga att gråta över spilld mjölk, och KFs tillgängliga medel måste ju i första hand användas för att återupprätta ett större och på sikt livskraftigt butiksnät på livsmedelssidan. Dock undrar jag om inte KFs organisation här är ett hinder: Kan man till exempel från Umeå, där ledningen för Konsum i Västerbotten, Jämtland, Ångermanland och Medelpad i dag finns, verkligen göra adekvata bedömningar av var någonstans i ett område söder om Sundsvall det är lämpligt att placera en ny konsumhall?

Men om tillfälle erbjuds, skulle det ju gagna medlemsnyttan, om fler grenar av handeln kunde knytas till Med Mera-kortet. Läget, frmför allt KFs ekonmiska läge, talar ju inte för att man nu skulle köpa 100 procent av någon fackhandelskedja, men ett delägnde, som sedan eventuellt kunde bli lite större, skulle ju faktiskt kunna locka ägare av privata fristående handelskedjor att med hjälp av en liten Med Mera-rabatt kunde dra till sig en stor grupp kunder.

Närmast till hands ligger skobutiker, fler klädbutiker med bredare sortiment (åter en ägarandel I Kapp-Ahl?) samt radio- och TV. KF äger för övrigt redan en minoritetsandel i apotekskedjan Kronans Droghandel, som även den behöver bra och tillgängliga citylägen.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.