Badortshelg

I fredags både klippte jag gräsmattan och städade huset. Vi brukar växla mellan de här uppgifterna, men jag var fortfarande ensam i huset, och jag ville att det skulle vara fint, när Birgitta kom tillbaka från fjällvistelsen med Amanda.

När jag mötte Birgitta vid 21.20-bussen, var det redan mörkt. Men väl hemma satte vi oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin dry martini; kvällen var mild och varm.

Birgitta berättade om veckan i Blomhöjden och om hemfärden. Det blev ett långt uppehåll i min gamla hemstad Sundsvall, och Birgitta visade Amanda runt i stan: Amanda fick se Köpmangatan, mitt gamla läroverk (numera Hedbergska skolan), Storgatan, hamnen, Kulturmagasinet och mycket annat.

Efter lunch på lördag gick vi ut på stan för att titta på olika begivenheter, som ingick i badortsdagarna i Öregrund.

Först hörde vi på Stockholm City Chorus men fann deras sång lite för barbershopartad för vår smak.

Dräkt- och hattparaden var däremot som vanligt trevlig att titta på – deltagarna kreerar sig i kläder och huvudbonader från Öregrunds storhetstid som badort efter förra sekelskiftet. I täten för paraden gick Småländska paviljongsorkestern. I tåget gick bland andra ett par mycket naturtrogna kopior av ett par av Öregrunds forna celebriteter, författarparet Lubbe Nordström och Marika Stjernstedt. Ett par var de, till dess att Lubbe rymde med en servitris från Stadshotellet. Men Marika blev kvar; hennes hus är i dag märkt med en av hembygdsföreningens mässingskyltar, uppsatta för stadsvandrare. Lubbe har till och med fått en minnessten.

Marika var organiserad socialdemokrat och lär en gång förresten ha anordnat ett publikmässigt totalt misslyckat möte med Gunnar Sträng. Jag läste i yngre år hennes i noveller i gamla Folket i Bild.

Förvisso föreställer de flesta som går i dräkt- och hattparaden societetsdamer och dito gentlemen. Men den här snart tioåriga institutionen vårdas inte bara av nutida sommargäster med samma sociala bakgrund. Även åretruntboende öregrunds- och östhammarsbor tycker att det här är ett kulturarv att slå vakt om. Birgittas frissa, Ingegärd Jonsson, som alltid själv deltar, tjatar på Birgitta om att hon också borde vara med. Och mycket stilig är Kristina Helander, dotter till polismannen Torsten Helander, kallad Sheriffen, och hans fru som jobbade i charken på Konsum. Kristina och hennes tvillingsyster ställde några gånger upp som barnvakter åt oss, när vi hade småbarn.

Medan juryn överlägger, klämmer Småländska paviljongsorkestern, idel bleckblåsinstrument, i med Olle Adolphsons ”Nu är det skönt att leva” och Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona”.

Lubbe, det vill säga Sigmund Karlsson från Stockholm, får juryns hedersomnämnande (plakett plus ros) i herrklassen. I damklassen går hedersomnämnandet till Malin Löfqvist från Gävle. Hedersomnämnande för hatt får Josephina Wesström. Alla barn som deltog i paraden får var sitt pris.

Vi vandrar vidare till Seglarbaren på Strandhotellet och får oss var sin kall, besk och god tjeckisk öl, medan vi tittar på paraden med gamla båtar, som utgår från hasselbackspiren.

På vägen hem promenerar vi längs Rådhusgatan med alla sina marknadsstånd (tyvärr är det mesta krimskrams), ser en hästskjuts och så Bengt Nilsson, iförd frack, på sin
enhjuling från 1886.

På kvällen har Birgitta bokat in oss på Klockargården. Restaurangen har egentligen stängt för säsongen, och utbudet är därför lite enklare. Men fisk- och skaldjursgrytan med vitt vin till smarkar jättegott.

19.30 är det dags för kvällens musikaliska show, ”Från Bellman till Porter” med gruppen The Four L:s. Dess förinnan kommer en av medlemmarna, Lars-Olof Norée med sommarhus i Öregrund, fram och pratar med oss.

Norée spelar klaviatur, med den äran! Med sig har han en annan veteranmusiker från Uppsala, basisten Lars G Burman (som kommer och morsar på oss efter showen), och så sångerskan Susanne Lindbäck och gitarristen och bellmanspecialisten Bengt Jonshult, som dessutom trakterade banjo i ett nummer. Programmet bestod mest av jazz, ofta av evergreenkaraktär, plus alltså Bellman och en gnutta Taube.

Allt det här ägde rum på Klockargårdens inbyggda gård med höga askar mot den mörknande augustihimlen. Kvällen var ljum, maten och vinet bra och musikprogrammet trevligt.

Livet är inte det värsta man har, som Benny Andersen säger. (Se vidare ”Svantes lykkelige dag” under Kulturspegeln.)

Men: Nästan hela nästa vecka ska jag (men inte Birgitta) bo inne i Uppsala för olika uppdrag. Jag gruvar mig redan.

Melodikrysset 33

Badortsdagar eller inte – på lördag förmiddag är det melodikrysset som gäller.

Melodifestivaler hör inte till mina främsta musikaliska kunskapsområden, men Anders Eldemans antydningar om ländertillhörighet ledde mig till Helena Paparizou och Grekland; hon sjöng och vann med ”You are the one, my number one”. Däremot fick jag googla för ett svenskt melodifesivalbidrag, ”Just Like a Boomerang” (som jag i och för sig har hört) – den som sjöng heter Andrés Esteche.

Leif Loket Olsson, som ju knappast är någon sångare, klarade jag bara med hjälp av ledbokstäverna.

Som så ofta hade jag mest besvär med att identifiera en filmsignatur. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag på, att det var ”Gudfadern” den lätt vemodiga melodin var hämtad ur. Sen blev det lätt att identifiera kompositören, Nino Rota.

Den andra signaturen, från TV, klarade jag däremot med det samma. Jag såg och tyckte om ”Den sjungande detektiven”, vilket gav ordet detektiv.

Resten var mycket lätt.

Helen Sjöholm sjöng ur musikalen ”Kristina från Duvemåla”. Den ene av upphovsmännen, Benny Andersson, var förresten med i ytterligare en fråga, med sin fina ”Födelsedagsvals till Mona”.

”My Fair Lady” (som jag förresten såg som en av deltagarna i den allra första elevriksdagen) plus antydningarna om evenemang och hattparad gav Ascot.

Sven-Bertil Taubes sång om Karl-Alfred och Ellinor gav förstås namnet på upphovsmannen, Evert Taube.

Ordet ute var i dag faktiskt svaret på två frågor: ”Jag är ute när gumman min är inne” respektive ”Ute blåser sommarvind”.

Sen var det kul att påminnas om vad som var förgripligt att spela i radio förr: ”Titta in i min lilla kajuta” innehåller raden ”så ska vi krama varandra och njuta”, en formulering som alltså ansågs särdeles förgriplig.

***

Det var inte ”Den sjungande detektiven” utan ”Sherlock Holmes” som skulle ge ordet detektiv, men detektiv skulle det vara lik förbannat.

Har du genom Google hamnat här i jakten på rätt svar till senaste melodikrysset, bör du gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se – lösningen på nummer 34 publicerades natten mellan söndag och måndag.

Tomas Tranströmer: Det vilda torget

Jag skrev nyligen en artikel om Tomas Tranströmer. Under letandet efter något helt annat i gamla lägg av Aktuellt i politiken (s) hittade jag i nummer 19 1983 (21 november) följande recension:

Tranströmer

”Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk / for jag till den snötäckta ön. / Det vilda har inga ord. / De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! / Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. / Språk men inga ord.” Den här dikten, ”Från mars -79″, i Tomas Tranströmers ”Det vilda torget” (Bonniers) illustrerar vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd.

Tomas Tranströmer är också en mystiker, inte nödvändigtvis – som Kjell Espmark visar i sin ”Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi (Norstedts) – i religiös mening. ”Jag ligger på sängen med armarna utbredda. / Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar / den väldiga skuggan som flyter där ovan, / det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag” – denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket, av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont och, då – ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”.

De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt: ”Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig. / Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar / – glimtvis kan man följa dess väg / i nattmörkret mellan olivträden. / Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös / men kroppen gick raka vägen till dig. / Natthimlen råmade. / Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”

Harry Kullman, ungdomsboksförfattare

Harry Kullman (1919-1982) är en ungdomsboksförfattare, en av våra bättre, som jag läste både som ung och senare, när jag var recensent. Den allra första boken av honom som jag läste var nog ”Med hemlig order” (utgiven 1952 i Folket i Bilds, LTs och Rabén & Sjögrens serie FiBs ungdomsböcker), en spännande och välskriven bok..

1953 utkom i samma serie hans ”Buffalo Bill” (omslag och illustrationer Hans Arnold), som jag däremot inte läste när den kom ut. Men nu har jag gjort det; jag har köpt boken på Tradera.

Av en händelse får jag samtidigt, också genom traderaköp, tillgång till Folket i Bild nummer 42 1953. Där skriver bibliotekarien och barnbokkännaren Elsa Olenius – läs till exempel hennes folksagosagosamling ”Sagans skepp” (Rabén & Sjögren, 1951, återutgiven 1979) uppskattande om FiBs serie med ungdomsböcker, bland annat följande:

”För att återigen tala om spänning och äventyr, så minns man väl särskilt gärna från barndomens läsning pojkhjälten Buffalo Bill. Om honom kommer i år en bok i serien av den utmärkte ungdomsförfattaren Harry Kullman. Han skriver därom med verklig sakkunskap men har med sin vanliga psykologiska skarpblick lyckats ge den konventionelle Wild West-hjälten mänskliga drag. Det är en kort men mycket spännande period i Buffalo Bills liv som här skildras: Kampen mot siouxindianerna. Genom Harry Kullmans skildring får man ett klart intryck av att Vilda Västern är en sak att ta på allvar och inte bara en äventyrlig lek.”

För mig själv ter sig två jämförelser naturliga.

För det första läste jag på den tiden då jag läste ungdomsböcker också mängder av serietidningar. Som serie fanns Buffalo Bill i flera, ofta varann ganska olika, varianter; de publicerades också i olika serietidningar. Jag minns ingen av de här serievarianterna som spännande på det där briljanta sättet – då fanns det andra mycket mer spännande västernserier, ofta italienska, till exempel Giovanni Luigi Bonellis Tex Ritter i Seriemagasinet och Giovanni Sartoris Kapten Miki i Vilda Västern.

För det andra läste jag i yngre dar mängder av andra indianböcker, till exempel Edward S Ellis´ böcker om Hjortfot. (Det jag har skrivit om ett par av de senare kan du hitta ovan under Kulturspegeln.)

Jag kan inte finna annat än att Harry Kullmans ”Buffalo Bill” är överlägsen inte bara de halvdana serieversionerna utan faktiskt också de Edward S Ellis-bearbetningar jag läste.

För det första är Kullmans bok spännande och rappt berättad. De händelser hans Buffalo Bill råkar in i får en att läsa vidare: Hur ska det gå?

För det andra finns där en en mycket mustigare miljöskildring (något som för all del barn i slukaråldern ibland till och med hoppar över).

För det tredje är Kullmans berättelse mer realistisk: Människorna skildras på ett mer nyanserat sätt (även med mindre ädla sidor). Och framför allt finns där en intressant skildring av indianernas, i det här fallet siouxernas, liv; Kullman måste ha läst på bra för att kunna åstadkomma det här. Jag noterar för övrigt, att historien om den buffelslaktande ryske fursten finns med i den här boken; jag har senare sett den filmatiserad i Familjen Maccahan i TV.

Slutligen finns här (historien ovan är bara ett exempel), i motsats till i Ellis´ böcker, en insikt om de levnadsvillkor de vitas intrång medför för indianerna och om de förödmjukelser de utsätts för – detta bildar fond för det hat med vilket den unge hövdingen Gall bekämpar de vita intränglingarna.

Inte ens Buffalo Bill skildras endimensionellt av Kullman. Bill dödar till slut Gall och får, genom att töja på sanningen, siouxerna att acceptera status quo. Men han är också medveten om vad det är han har gjort sig skyldig till; enligt bokens själva slutrader kände han en djup saknad ”- inte för att Gall var död, inte för att hans uppdrag var slutfört, inte för att han bestämt sig för att dra österut – utan för att han sett en stolt och tapper indianstams slutgiltiga nederlag”.

Detta är föga förvånande – Harry Kullman är en politiskt medveten ungdomsboksförfattare; i hans böcker i svensk miljö finns ett uttalat klassperspektiv.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (20, 8 december) har jag som vanligt en stor krönika över årets barn- och ungdomsboksutgivning, ”Här är julens barnböcker”. Där skriver jag bland annat: ”Harry Kullmans `Stridshästen´ (Rabén & Sjögren) är mer spännande än de flesta äventyrsromaner för vuxna. Ändå blottlägger den klasskillnader i trettitalets Sverige.”

I motsvarande översikt i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (21, 6 december) finns Harry Kullman också med: ”Spänning i form av mer vanligt svenskt våld finns i Harry Kullmans ”Den tomma staden” (Rabén & Sjögren). Den kom ut 1951, och när jag läste den som tonåring tyckte jag att det var en fantastiskt fin tonårsskildring. Jag har läst om den med entusiasm. Vad tycker dagens ungdomar om sin föräldragenerations ungdomsår?”

Värt att nämna är att Harry Kullman fick Nils Holgersson-plaketten 1955, Astrid Lindgren-priset 1969 och Litteraturfrämjandets stora barnpris 1978.

Harry Kullman: Slagskämpen + Skyddsvakten

Harry Kullman (1919-1982) var en utmärkt ungdomsboksförfattare – mer om detta under Kulturspegeln, Barnkultur. Men han skrev även för vuxna. Han förekom till exempel som novellförfattare i gamla Folket i Bild.

1981 skrev han en deckare, ”Slagskämpen” (Rabén & Sjögren), som också filmatiserades 1984.

Om ”Slagskämpen” skrev jag på recensionsavdelningen Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 4 1981 (26 februari) följande:

Kullman

Harry Kullman, en av Sveriges allra bästa ungdomsboksförfattare, tar med ”Slagskämpen” (Rabén & Sjögren) steget från pojkboken till thrillern. Det har blivit en habil och bitvis utmärkt äventyrsberättelse, men jag tycker faktiskt (även som vuxen läsare) att till exempel ungdomsboken ”Stridshästen” är ett strå vassare.

Vad det beror på har jag grubblat över. Om man får tro tidningsavslöjandena så kan för all del den svenska säkerhetstjänsten vara så töntig som Kullman framställer den – och då är ju bokens brister till den delen inte Kullmans fel. Men vad värre är: Tomas Kallin, bokens hjälte, förblir en obegriplig person. Man saknar den det självupplevdas identifikation som finns i Kullmans skildringar av Stockholms Fattig-Söder.

I Aktuellt i politiken (s) 6 1982 (25 mars) recenserade jag på samma avdelning och med samma rubrik Harry Kullmans uppföljare:

Kullman

Kallin från ”Slagskämpen” återkommer i Harry Kullmans andra thriller, ”Skyddsvakten” (Rabén & Sjögren). Men perspektivet är nu förskjutet från honom till andra agerande, vilket man väl inte ska beklaga; en så intressant personlighet är han ju inte.

Kullman berättar sin agenthistoria oerhört rutinerat, och upplösningen rymmer också en bit mänsklig tragik. Fortfarande önskar jag att han bättre hade lyckats kombinera thrillerns hårdkokta och spännande story med något människoöde eller några personer som grep tag i hjärtat på läsaren. Det är bra men skulle ha kunnat vara ännu bättre! Fast det är vackert så – den sorgligt nog hastigt bortryckte Kullman skrev thrillers som placerar honom skyhögt ovanför rader av svenska konkurrenter.

Dagbok medio augusti

Augusti

Av Alf Henrikson

Fullmånen lyfter sin sköld i den mörknande kvällen
och päronen svullnar till mognad, storpolitiken
är stingslig och hatisk, åskregnet piskar ibland.
Randiga getingar bygger i uthusets tak,
vassen begynner sin blomning, teaterfolket
samlas ånyo och börjar en ny säsong.
Gräshoppor spelar i gräset, och gulnade blad
faller ett efter ett ur lövverkets grönska.
Semestern är slut för de flesta.

Ur ”Varvet kring solen”, FiBs lyrikklubb, 1959

Efter lunch på söndag lämnade jag Öregrund för några dagar.

Inne i stan, snett över Kungsgatan från busstationen sett, träffade jag utanför nykterhetsrörelsens hus Drabanten min dotter Kerstin, som är aktiv inom och arbetar centralt hos IOGT-NTO. Hon hade lovat visa mig lokalerna inne i Drabanten; jag är – för Ordfronts i Uppsala räkning – intresserad av hur många människor salarna där kan ta och vad de kostar.

Kerstin har med sig barnen, Viggo och Klara. Viggo och jag är kompisar sedan länge, och Klara och jag blev det under Kerstins och Bos och barnens besök hos oss i Öregrund i sommar. Nu är det uppenbart, att Klara inte har glömt mig. När hon på ostadiga ben springer omkring inne i sal A-B, tar hon kurs på mig och omfamnar mig, vilket i hennes fall sker i knähöjd. På vägen från Drabanten mot busshållplatsen kikar hon från barnvagnen åt mitt håll och ler soligt. Och inne i bussen, under över alla under: Jag och Viggo sätter oss bredvid varann, och på bänken tvärs över gången sätter sig Kerstin med Klara. Och då sträcker Klara händerna mot mig och vill sitta i min famn i stället!

På kvällen äter jag söndagsmiddag hos Kerstin, Bo och barnen. Klara matar mig med något av det bästa hon vet, oliver. Viggo vill förstås, att morfar ska läsa godnattsaga för honom. Han väljer själv Arne Norlins (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Här kommer polisbåten” (Rabén & Sjögren, 2005). Sen plockar morfar fram två av FiBs gyllene böcker, som Kerstin fick av honom när hon var liten: Walt Disney-boken om Pinocchio i valfiskens buk och så en rar bok om Stora björn som lägger Lilla björn – den senare är väldigt lurig! (Tyvärr har jag inte de exakta titlarna, textförfattarna, illustratörerna, översättarna och utgivningsåren tillgängliga i Öregrund, där jag nu sitter och skriver.)

Måndag morgon stiger jag upp tidigt för att ta flygbussen ut till Arlanda; jag ska till Sturup och vidare till Lund.

För någon tid sen fick jag ett meddelande på min blogg från Göran och Karin Odham; de hade inte min e-postadress (och jag fanns ju inte på mitt telefonnummer i Uppsala). De bad mig ta kontakt med dem i ett brådskande ärende. Eftersom Göran och Karin är far och dotter och meddelandet inte undertecknades av mamman i familjen, Anne, fylldes jag av onda aningar – som tyvärr visade sig vara befogade.

Anne hade hastigt dött. Hon fick förra sommaren en allvarlig stroke men höll på att återhämta sig med hjälp av medicinering. I våras blev hon plötsligt sämre igen och lades därför in på sjukhus för koll. Det visade sig, att hon också hade cancer, som hade börjat i underlivet men nu hade hunnit sprida sig till en stor del av den övriga kroppen. Inför en tuff strålbehandling hade hon lagts in för att ladda nödvändig kraft. Men kroppen höll inte; den förbannade döden kom och tog henne.

Anne (född 1948) minns jag från barndomen och de första ungdomsåren i Juniskär. Hennes mamma, Aliide Kristover, född Sankmann, var min moster, alltså min mors syster. När vi efter kriget hade bosatt oss i Juniskär kom först Aliide (inom familjen Roosi), sen Aliide och hennes man Johannes, därefter också Anne till oss någon eller några semesterveckor varje år; de bodde själva i Borås. (Senare flyttade de till Partille och skaffade egen stuga på Västkusten, och så bröts de regelbundna långa besöken i Juniskär.)

Anne (uttalas med hörbart e på slutet av oss ester) var, trots att hon var drygt tio år yngre än jag, liksom jag aktivt estniskspråkig, och hon och Göran har generöst tagit emot sommarbesök av till exempel en kusinfamilj från Estland. Det slår mig, att det i vår lilla släkt här i Sverige nu bara finns jag och mina bröder kvar, som kan estniska. Den estniska flyktinggruppen i Sverige, i krigsslutet nära 30 000 människor – esterna var den första stora flyktinggruppen i Sverige -, blir äldre och äldre. Många dör. Den yngre generationen, ofta med en svensk förälder, kan inte estniska.

Bland kransarna och blomsteruppsättningarna finns hur som helst en krans från mig och Birgitta plus från mina bröder, Matti och Mikko med text på estniska: ”Puhka rahus, kallis Anne” (Vila i frid, kära Anne).

Begravningen, i Uppståndelsens kapell i Lund, är borgerlig. Som sådana ofta är med dikt (Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”) och inspelad musik (Björn Afzelius´ ”Tusen bitar” och Mikael Wiehes ”Var inte rädd mitt barn”). På en punkt skiljer sig den här begravningen från andra jag har varit med om: efter defileringen tänder de närmaste (dit räknades även jag) var sitt ljus för den avlidna.

Vid samlingen efteråt, hemma hos Karin, pratar Göran personligt om Anne och ber mig också att berätta om Annes estniska rötter. Så jag berättar om de sex syskonen Sankmann från Juminda och vad det blev av dem, en historia som i sig bär allt väsentligt om andra världskrigets och efterkrigstidens Estland: tre systrar som hamnar i Sverige som flyktingar, en bror som faller (i ett estniskt regemente) i den desperata slutstriden mot sovjettrupperna, en bror som (liksom först den tidigare nämnde brodern) slogs i finska armén, gifte sig med en finska och fick två barn – och sen i fredsuppgörelsen blev utlämnad till Sovjetunionen och aldrig fick återse sin finska hustru och deras gemensamma barn; i Estland blev han sedan sambo med en estnisk kvinna och fick också med henne två barn – det är ett av dem, Margit, med familj som Anne har haft som besökare på somrarna. Slutligen finns en yngre bror som blev kvar i Sovjetestland med allt vad det innebar.

Kusin Anne minns jag som en glad och busig unge, som framför allt lekte med min lillebror Mikko, som var mer i hennes ålder än jag.

Efter mottagningen åker jag buss ut till Sturup genom regnet; Lund lär ha blivit halvt dränkt under de senaste dagarna.

Planet är en timme försenat. Det kommer närmast från London, så jag behöver väl inte förklara, vad förseningen berodde på.

På tisdag förmiddag åker jag till Stockholm för ett vanligt kontrollbesök hos min läkare, Dr Han. Mina blodsockervärden är under kontroll, och det ser över huvud taget inte ut som att jag skulle dö i brådrasket. Men Dr Han är sträng: om jag kunde gå ner tio kilo, skulle jag leva mycket längre, säger han.

På kvällen har Ordfront Uppsala styrelsemöte hemma hos Kjell Eriksson. Vi har ett intressant program på gång för hösten.

Torsdagen den 7 september klockan 19.00 talar Karl Ågerup om sin bok ”Barnens marknad” (ett aktuellt ämne inför valet) i Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag fungerar själv som introduktör och samtalsledare. Lokal blir troligen Sal A-B på Drabanten, men jag återkommer, när bokningen är klar. (Det blev i stället TR-salen.) Även här kostar det 40 kronor för medlemmar och 60 kronor för övriga.

ABF är medarrangör i båda fallen.

De aktuella böckerna, från Ordfront, kommer att säljas vid mötena.

Troligen blir det också en poesiafton på Ofvandahls under kulturnatten lördagen den 9 september. Och så arbetar vi med ett spännande arrangemang om klassamhälle och klassresor. Jag lovar att hålla er underrättade.

Och så är jag då tillbaka i Öregrund igen. Det verkar ha regnat kraftigt här också; gräset har växt häftigt under de senaste dagarna.

Och vi slutar väl där vi började, med två dagsverser av Alf Henrikson ur FiBs lyrikklubb-urvalet ”Varvet kring solen”:

Sakta begynner den höstliga månen bli större.
Gräset gulnar, och landskapets färger blir renare.
Många är de vilka fröjdar sig över den förre.
Målarna enbart är saliga över det senare.

***

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Badortsdagarna i Öregrund 18-20 augusti

Allt beror förstås på hur vädret blir i helgen, men de årliga badortsdagarna – i år 18-20 augusti – brukar vara ett arrangemang värt att besöka. Det är ett arrangemang i mänsklig skala, och då jämför jag med arrangemang som Fiskarfesten och Roslagsloppet. Badortsdagarna är tänkta att minna lite om Öregrunds storhetstid som klassisk badort.

Fredag 18 augusti

Klockan 15.00 börjar det så smått med bouletävling vid Tennistältet.

Klockan 20.00 är det Taube-afton med Ulf Engström i Öregrunds kyrka. Fri entré.

Utanför det officiella programmet:

Köket grill : café, Strandgatan 12, serverar fredag, lördag och söndag badortslunch med rökt fisk, alternativt kött, inklusive kaffe och punsch för 99:-; enbart kaffe och punsch kostar 49:-. På kvällarna serveras den grillbuffé jag tidigare har skrivit om.

Lördag 19 augusti

Klockan 11.00 inviger Jeja Sundström badortsdagarna. Jeja inleder också badortsdoppet.

Klockan 12.00 ”Öregrunds Hafsbadanstalt” på Strandhotellet.

Klockan 12.30 Barnkarneval.

Klockan 13.30 Junibacken Sagokista – Barnens favoritet på Hembygdsgården.

Klockan 14.00 Stockholm City Chorus på Scenen.

Klockan 14.30 Dräkt- och hattparad, badortsdagarnas höjdpunkt. Ta med kläder och huvudbonader från svunna tider, om ni vill delta!

Klockan 18.00 C J L Almqvists ”Det går an” i teateruppsättning i Societetshuset.

Klockan 21.00 Mäktig eldshow på hasselbackspiren av Eldsjälarna Efrit från Uppsala.

Utanför det officiella programmet:

Restaurang Klockargården, Långgatan 33, serverar middag från 18.00. The Four L:s (Lars-Olof Norén, Bengt Jonshult, Susanne Lindbäck och Lars G Burman) gör programmet ”Från Bellman till Porter”. Sånger, visor, jazz och boogie-woogie blandat med sanna historier från 1600 och 1700-talen fram till våra dagar.

Söndag 20 augusti

Klockan 13.00 Badortsdagarnas egen ”Antikrunda” i Societetshuset. Johan Hoheisel från Uppsala auktionskammare värderar medhavda antikviteter, stort som smått.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten 20/2006:

”Folkpartiet föreslår att ett `mellantvång´ införs i psykvården. Samhället ska kunna förbjuda psykiskt sjuka som inte är tvångsintagna att avhålla sig från droger och alkohol.”

Expressen

När semestern men inte sommaren tar slut

På sin blogg skriver min dotter Kerstin om hur det känns, när jobbet väntar igen: ”Nu är semestern snart slut. Den här veckan har jag haft litet panikkänslor för det. Man hinner så litet och får så litet gjort när man har småbarn.”

Som om jag inte visste det. Jag minns själv hur det var de där sista dagarna av den underbara ledigheten med Birgitta och ungarna. Jag har faktiskt skrivit kåserier, tryckta bloggtexter före bloggarnas tid anser Kerstin, om det här.

Aktuellt i politiken nummer 14 1980 (21 augusti):

DET
HÄNDER

…att jag bläddrar i tidningar och ser något nyhetsprogram i TV även under semestern. (Om det hade sänts några bra gamla långfilmer hade jag förmodligen sett dessa.)

Tidningarna tar jag mig igenom pliktskyldigast, mest för att kolla att jag inte har missat något viktigt.

Det har jag aldrig.

I TV är jag mer intresserad av vädret än av nyheterna.

* De så kallade sommardebatterna finner jag för det mesta konstruerade. Radio och TV har med hjälp av hårdpressade uttalanden av Kjell-Olof Feldt eller Per Åhlström försökt hitta dramatiska sprickor inom socialdemokratin. Kultursidorna har, i brist på nya böcker att recensera, fört en mastodontdebatt om en recensent som heter Mats Gellerfeldt. Ledarsidorna har diskuterat huruvida hr Bohman (m) är liberal. (Enligt min mening kunde det väl räcka med att konstatera att Bohman visst är en gammaldags ekonomisk manchesterliberal, men i övrigt – är Bohman liberal, ja då är Palme löntagarfientlig!)

Nå, något ska ju dom stackars ledarskribenter som för tillfället inte är på semester ha att skriva om.

* Jag tycker nog att svenska folket (även politikerna) har rätt att få vara i fred under semestern.

Ja, jag är övertygad om att förra valrörelsen som ganska snart gick över till debatten inför folkomröstningen hos de flesta skapade trötthet och leda. Jag tror att de flitigaste och mest aktiva partivänner kring midsommar tänkte så här:

– Nej, nu djävlar! Äntligen ska man få vara riktigt ledig.

* Sen kom då (åtminstone i min del av Sverige) en sommar som saknar motstycke sen femtitalet. Under mina fyra veckor i Öregrund hade vi ett par dars regn.

Matti, sju, gick i simskolan på Sunnanö och övergick från hundsim till mer normalt bröstsim.

Kerstin, snart elva, tog kandidaten och milmärket.

Sen låg vi, dag efter dag, hela familjen i Tallparken från tio till sex – vi åt lunch på stranden.

Jag, som annars nästan alltid läser, har knappt läst en bok på hela sommaren.

* Men nu har jag aptit på dom nya höstböckerna.

Och till och med på debatter om moms och sparplaner och annat som förestår.

Enn Kokk

***

I nummer 14 1981 (20 augusti) skrev jag:

DET
HÄNDER

….inte minst så här års, att jag känner motvilja mot jobb och plikter. (Jag är säkert inte ensam om det.)

Sista fredagen i juli står Birgitta i trädgården i Öregrund. Hon ser ut över gräsmattan hon klippte dan innan, riddarsporrarna, stormhattarna, rosorna och kungsljusen i rabatterna och kryddträdgården som summar av humlor och säger med gråtan i halsen:

– Jag vill inte åka härifrån!

Men på kvällen åker hon för att tala på ett partijubileum i Västmanland nästa dag. (Sista semesterveckan har hon förresten redan gjort en tur till Stockholm för att ha presskonferens om sextimmarsdagen.)

Själv stannar jag tillsammans med barnen kvar på landet över helgen. På söndag hinner vi efter att ha packat åka ner till Tallparken och bada. Men sen är det obönhörligt slut.

* Tolv års kärleksfullt arbete med trädgården – bland annat – har gjort att jag allt mer har förlorat mitt hjärta till Öregrund.

Inte heller i det fallet är jag unik. I förordet till Stig Sandelins ”Så var det förr i Öregrund” (Rabén & Sjögren) läser jag att författaren – journalist liksom jag själv – för elva år sen skaffade sig sommarhus på Skaten i Öregrund. Han för sin del har ägnat mycken tid och möda åt bygdens historia, vilket alltså har resulterat i en bok om Öregrund (och delvis också Östhammar och skärgården omkring) från fjortonhundratalet och framåt. Jag har, på ett nöjsamt sätt, lärt mig mycket om Öregrund i Sandelins bok, bland annat om Tallparken. (Av en lustig händelse träffar jag honom där under en av de sista badutflykterna.) Inte minst har jag fördjupat mina kunskaper om Öregrunds under ett tidigare skede mycket glansfulla historia och om äldre tiders fyrfolk, fiskare, lotsar och sjöfarande, om vardags-, marknads- och badortsliv.

* På måndag finns jag åter i min vanliga miljö, närmare bestämt oå Folkets hus i Stockholm, på kvinnoförbundets kongress. För att bland annat kolla det dramatiska ordförandevalet.

Eftersom jag inte har plats för några utförligare analyser – spalten är förbrukad (?) på Öregrund – så nöjer jag mig med sammanfattningen att det var ett klokt val.

Enn Kokk

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1982 (19 augusti) lät det så här:

DET
HÄNDER

…att temperaturen i arbetsrummet mot Sveavägen och solsidan stiger till höjder som somliga arbetskamrater upplever som outhärdliga.

Mig bekommer hettan inte; jag arbetar gärna i bastuvärme. Däremot skulle jag gärna hoppa över vintrarna.

* Men jag medger gärna att jag inte skulle ha haft något emot att tillbringa ytterligare en månad i Öregrund. En sån välsignad värme! Ofta har jag legat sex à åtta timmar i sträck på klipporna i Tallparken med smärre avbrott för dopp och simturer. Kroppen är mörkbrun och håret alldeles vitt.

Lite nödvändigt rensningsarbete har jag gjort i trädgårdern. Birgitta
har gjort mer. Dessutom har hon med motorsåg gallrat i den gigantiska gamla syrenhäcken.

Så här fin har trädgården aldrig varit förut. Det är förresten ingen trädgård vi har; det är ett paradis.

När det är dags att åka in till stan blommar rosor överallt. Jordgubbarna är mogna och krusbären nästan färdiga. Vi tar potatis och morötter och sallad och lök och dill med in till stan. Birgitta skördar kummin.

Gräsmattan är nyklippt och fin. (Vi turas om att klippa den på torsdagarna – den som inte klipper får veckostäda. Efter torsdagens städning och gräsklippning badar familjen bastu. Så har vi gjort i flera år nu.)

I solnedgången den sista fredagskvällen under semestern går vi en promenad runt vårt älskade Öregrund och sitter en stund på badberget. Det doftar hav och sommar.

På söndagen packning och ett sista bad. Vi simmar tillsammans ut till undervattensgrunden. Sen är det slut. Smutstvätten och vi tar bussen in till stan.

* Jag skulle ljuga om jag påstod att jag har ägnat mycken tid under semestern åt att grubbla över valrörelsen. Ett enda samtal om valet har jag haft på badstranden. Med en tjej i baddräkt, dock inte med SAFs paroller på baken.

Jag är till och med skeptisk till politiska sommar- och semesteraktiviteter. Låt folk vara i fred! Låt också politiker och ombudsmän och partiaktiva vara i fred! Det behöver dom om dom ska orka orka jobba i valspurten.

Däremot är det inte fel att mana till en smula eftertanke. Första arbetsdan i Stockholm ser jag budskapet att semester – det är att ha ett jobb att återvända till.

Det är ett klokt och bra politiskt sommarbudskap.

Enn Kokk

***

Av det jag skriver i nummer 14 1983 (8 september) kan man tydligt se, att jag, liksom nu Kerstin, våndas inför att semestern är slut och jobbet börjar igen:

DET
HÄNDER

…att sensommaren slår mig med svårmod.

Trädgården är aldrig så praktfull som då. De mognande äpplena tynger trädens grenar. Vi tar upp färskpotatis till middagen varje dag. Dillkronor finns till kräftorna, och Birgitta kryddar brännvin med kummin, malört och johannesört. I hennes kryddgård växer 44 olika kryddor och örter – en söndag klipper hon fullt med örtkryddor i små plastaskar och tar med till frysen i stan: kyndel, mejram, dragon, libbsticka, kungsmynta, krusmynta, isop… Själv plockar jag svarta vinbär och krusbär.

Någon dag innan semestern tar slut börjar jag sätta plastskyltar på blommorna i rabatterna. Det är inte så alldeles lätt; många års odlarmöda gör att man lätt glömmer. Rosorna får namn: Det här är Queen Elisabeth, det här är Rosa nitida, dockros, det här är Whiskey, det här är New Dawn, det här är Rosa rugosa, vresros. Sen är det stenpartiväxternas tur. Jag får ta hjälp av blomböckerna och av Birgitta vars minne är bättre än mitt. Då är det lättare med de ettåriga växterna – fröpåsarna från Hammenhögs finns kvar: praktmalva, ringkrage, pysslingkrage och allt vad de heter.

Plötsligt förstår jag vad det är jag håller på med: Jag försöker fånga sommaren och hålla den kvar på små skyltar av plast.

* Sommaren är slut, men det kommer veckoslut då jag åter kan ta bussen ut till Paradiset.

Varma lördagsmorgnar med dagg i gräset och galna fåglar som kastar sig från körsbärsträdens kronor till lönnen på gårdsplanen till krikonträden, till asken, vårt jättelika vårdträd nere vid grinden, fyller mig med berusande glädje. Men glädjen slår lätt över till vemod: himlen har en klarare färg och i luften kan man känna de första stänken av höst.

Ändå finns det augustisöndagar då Tallparken, Öregrunds ljuvliga klippbadstrand, är lika full av folk som under industrisemestern. Det är stekhett på vårt badberg men svalare i vattnet. Vi ligger kvar så länge vi kan, ända tills klockan obarmhärtigt talar om att nu måste vi gå hem och packa och städa så att vi hinner med bussen till Uppsala.

* Snart är det höst på riktigt. Men i dag är det fredag, och vi befinner oss ännu i augusti månad.

Enn Kokk

***

Nu behöver jag inte längre lämna Öregrund för att börja jobba. Jag är pensionär; vi bor kvar här ute en bit in i oktober.

Visst måste vi båda då och då åka till Uppsala eller Stockholm, på sammanträden eller av andra skäl. Men vi kommer tillbaka hit. Under hela sommarhalvåret har vi vårt hem här i Öregrund.

Men tro inte att jag har glömt hur det var, när de där alltför korta semesterveckorna just höll på att ta slut.

Augustilördag

Jag är ensam i huset i Öregrund. Birgitta har tillsammans med Annas dotter Amanda, 12, åkt till Blomhöjden, Lidsjöberg, en fjällbondgård med getter och ekologisk odling. Förr tog hon alltid en semestervecka ensam med något av barnen: cyklade, paddlade kanot, gick i fjällen. Nu är det barnbarnens tur.

Jag vattnar krukorna med änglatrumpet; den ena blommar med stora orangea klockor, och den andra kommer snart. Jag vattnar också inne i Birgittas växthus. Som tur var kom det ett ganska ordentligt regn i går morse, så rabatter och kryddgård och köksträdgård klarar sig ett tag igen utan vattning.

Men den i stort sett oavbrutna värmeböljan har tagit hårt på trädgården, särskilt delar av gräsmattorna. När jag går ut i hallonlandet för att plocka en ask hallon, är många av hallonen små och förkrympta, och vildhallon – vi har ett ganska stort bestånd hallonsnår – finns det nästan inga. Dock har Birgitta tidigare plockat många askar med stora fina hallon, som nu finns i frysen inför vintern.

När jag går ut till hallonlandet, flyger svärmar av fåglar upp ur först rödvinbärsbuskarna, sen ur kronorna på de stora skuggmorellträden i vår körsbärsträdgård. Så fort jag går därifrån, är de tillbaka.

Bland de blommande kryddväxterna i Birgittas kryddgård summar humlor och fladdrar fjärilar. Likadant är det i mina två jättestånd av fackelblomster.

Fackelblomster (Lythrum salicaria) blir normalt 70-120 centimeter höga; mina är nästan två meter. De är mycket härdiga och klarar också, eftersom de gillar sol, årets heta sommar. Blommorna är mörkrosa och sitter i långa smala ax. Den här formen gör, att de är mycket fina ytterst ut i buketter med långskaftade blommor (som förstås måste harmoniera i färg med fackelblomstrets mörkrosa färg). Blomningstiden är juli-september. Roten är vedartad men går att klyva – fackelblomster förökas med fördel genom delning.

Birgitta har en höstanemon, vars rosa blommor gör sig utmärkt tillsammans med ax från mina fackelblomster. Också den här höstanemonen är väldig, kring två meter; jag har aldrig sett den så stor förr.

I samma bukett kan man också ha estnisk malva, en sort som min nu döda mamma för länge sedan fick i form av frö från vår hemby Juminda i Estland; hon delade med sig till oss. Den här vackert lila, småblommiga malvan är inte perenn – man måste alltså varje höst plocka den på frö, som man förvarar torrt över vintern och sen sår på försommaren.

Många trädgårdsblommor har farit illa denna torra och heta sommar, men något som inget tycks knäcka är gullris; gullriset tycks trivas överallt och sprider sig också överallt – tar över rabatten, om man inte håller efter det. Dess gula blommor passar dock inte alls ihop med de övriga – rosa och lila – som jag har nämnt.

I olika nyanser av gult, orange och rödbrunt blommar nu också krassarna. Men krassen är, i motsats till gullriset, en lågväxande blomma. Jag älskar dess doft, som följer med in, om man gör en krassebukett.

När jag passerade vinbärsbuskarna, såg jag att också luktärterna i den spaljé Brigitta har satt upp nära bärbuskklyftan blommar. De är mycket vackra med sina vita, rosa och blå blommor – de blir utsökta i mindre buketter i små vaser eller krus.

Och alldeles bredvid har de allra första dahliorna slagit ut. Dem kommer vi att ha glädje av ända tills det blir frost. (Och då är det dags att ta in rotknölarna för vinterförvaring.)

Längs husväggen mot inre gårdsplan, längs väggen mot det som förr var lillstugan, blommar olika sorters klematis. Särskilt livskraftig är en vit, småblommande baltisk sort. Den växer med jämna mellanrum över halva dörren in till glasverandan.

På andra sidan glasverandatrappan blommar kungsliljor med stora vita doftande klockor. Bredvid finns några utslagna gula minisolrosor.

Det har varit varmt i dag.

Men nu skiftar ljuset mot det där blekare, som varslar om augustikvällen med dess lindrande svalka och begynnande mörker.