Melodikrysset från Alunda

Veckans melodikryss sändes från Alunda, en ort vi i åratal har åkt igenom med bussen mellan Uppsala och Öregrund. (Jo, jag har besökt Alunda också.) Anders Eldeman kunde väl ha spelat ”Gossen min bor i Alunda by” – men det hade förstås varit för lätt för den församlade ortspubliken.

Dagens kryss var en blandning av lätt och svårt, så där som det ska vara. Blandad kost också.

För att ta det som inte är min hemmaplan först: Nina och Kim från Friends är inte den sorts artister jag brukar höra på – men ”Lyssna till ditt hjärta” har jag förstås hört i radio. Uno Svenningsson – han med ”Vad du än gör och vad du än tänker på” – har jag en gång av misstag köpt en CD av, men sonen, Matti, fick den för att ge bort till en kompis som gillar Svenningsson.

Eftersom Py Beckman (med ”Långt härifrån”) en gång i världen hade en fot i progglägret, känner jag bättre till henne. (En sidoupplysning: När Olof Palme begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård, kom det en stor fin krans från henne och Dan Hylander.)

Daniel Lemma klarade jag, tack vare att jag har sett ”Jalla, jalla”; vi har filmen som video.

En annan fråga med anknytning till filmens värld kan tänkas vara svårare för yngre krysslyssnare. Men folk i min ålder vet förstås, att han med Music Hall-melodin var Sir Laurence Olivier.

Edmundo Ross förde oss på en färd i luftballong.

Till det jag tyckte var mycket lätt i dag hörde Sten-Åke Cederhök med sin omisskännliga göteborgska, Edith Piaf med ”Je regrette rien” och gamla fina ”Sakta vi gå genom stan”.

Eftersom jag är operavän, var det inte heller särskilt svårt att identifiera Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”.

En höjdare var Harry Brandelius insjungning av Ture Nermans ”Skeppar Sjöstrands farväl”. Texten kan man, om man läser den med dagens värderingar, ha synpunkter på, men den gamle radikalen Ture hade en sån sida också. När jag ihop med Monica Nielsen och Björn Arabh gjorde en LP för a disc med Ture Nermans sånger, valde vi att inte väja för den sidan hos honom heller; på skivan finns följaktligen också en ganska reaktionär kuplett med titeln ”Mamma är inte hemma”.

Slutligen veckans Evert Taube. Sången var ”Den glade bagarn”, som utövar sitt yrke i San Remo. Hans namn var Florindo. När Evert och Astri år 1920 bodde i San Remo, tog de ofta en kopp cappucino hos honom eller köpte bröd i hans butik – han fanns alltså på riktigt.

Ja, det var väl det hele.

***

Om du söker efter svaret på det senaste melodikrysset men Google har fört dig hit, pröva då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Kjell Eriksson: Mannen från bergen

Även om det hittills inte har märks mycket här på bloggen, är jag sen unga år en ivrig deckarläsare.

Bland dem jag har läst samtliga deckare av finns uppsalaförfattaren Kjell Eriksson (född 1953). Efter många års läsning av hans böcker har jag så småningom också blivit bekant med honom personligen; han är ordförande i Ordfront, Uppsala, vars styrelse jag tillhör.

Den som har läst hans tidiga deckare kan inte undgå att ha noterat hans beska kommentarer om socialdemokratins politiska villfarelser och om personer på partiets högerkant. Därav kan man dra slutsatsen, att han kan tänkas ha tillhört yttervänstern; mycket riktigt blev han i unga år, efter att först ha tillhört SSU Socius i Uppsala, maoist och verkade inom det nu nedlagda SKP (före detta KFML). Hans förlag, Ordfront, har för övrigt samma maoistiska bakgrund.

Även om jag någon enstaka gång har funnit hans omdömen väl hårda och kategoriska, har jag på det stora hela inte haft några större problem med hans böcker, ännu mindre med honom själv. Han är en samhällsengagerad människa, som på ett stort antal områden – har jag kunnat konstatera – har åsikter, som står mina vänstersocialdemokratiska nära.

Kjell var för övrigt den som drog in mig i Ordfronts arbete – det började hösten 2005 med att han fick mig och Birgitta att skriva på ett upprop för Ordfront. (Jag har varit passiv medlem – bokklubbsmedlem – under lång tid.)

Det finns också annat som förenar oss. Kjell var till inte så länge sen trädgårdsmästare, och han har noterat min och Birgittas vurm för trädgård; det visade sig till och med, att han mycket väl visste, att ett antal gammaldags rosor i vår trädgård i Öregrund via ortens tädgårdsmästare Inga-Lill Andersson ursprungligen kommer från Ulva trädgård, som han ägde på den tiden.

Jag har å min sida noterat, att det finns åtskilligt i hans böcker, som knyter an till mig och mitt liv: Hans kvinnliga polishjälte Ann Lindell har som favoritfik Savoy i Uppsala – där hamnade jag, eftersom jag, när jag flyttade till Uppsala för att plugga, bodde i hyresrum på det närbelägna Jumkilsgatan, min allra första kväll i Uppsala. Anns kärlek, den före detta lantarbetaren Edvard Risberg, hamnar på Gräsö (som ligger utanför Öregrund) och blir kvar där. En bit av handlingen i den allra senaste boken, ”Mannen från bergen”, är förlagd till trakten av torget mellan Svartbäcken och Tunabackar i Uppsala, ett stenkast från Idrottsgatan där jag bor. Och så vidare.

De här anknytningarna gör förstås Kjell Erikssons böcker extra intressanta för en som bor halva året i Uppsala, halva i Öregrund. Men jag tror att den starka lokalfärgen är ett plus också för läsare, som inte har mina speciella erfarenheter.

Kjell Eriksson började skriva böcker först runt 40 års ålder. De allra första är inte deckare, och i dem vrenskas fortfarande språket för honom; det märks där att skrivandet inte har varit hans huvudsakliga arbete i livet. Med sig i sitt nya författarliv tog Kjell Eriksson dock den erfarenhet av lantligt liv och hårt kroppsarbete, som han delar med den av honom beundrade statarsonen och författaren Jan Fridegård. Också i deckarna, framför allt de tidiga, är det här draget starkt närvarande.

Hösten 2005 fick Kjell Eriksson äntligen Lundequistskas (den lokala Akademibokhandelns) litteraturpris, och jag skrev då, att han lika gärna kunde ha fått priset för någon av de tidigare böckerna som nu för ”Mannen från bergen”. Under epoken som deckarförfattare har Kjell Eriksson utvecklats till att skriva på en jämn och hög nivå.

I Kjell Erikssons deckare finns ofta världen utanför inte bara byn utan också utanför Sverige närvarande. I debutdeckaren ”Den upplysta stigen” (Lindelöws, 1999) går trådar, som man kan ana av titeln, till Peru. Handlingen utspelar sig i den lilla uppländska byn Ramnäs. Där bor Edvard Risberg, och dit kommer Ann Lindell för att utreda de händelser, som utspelas där. Redan i den här boken kommer Edvard till Gräsö, och Ann och Edvard inleder ett kärleksförhållande.

I ”Jorden må rämna” (Ordfront, 2000) fortsätter relationen mellan de här ganska omaka personerna, till stor del fortfarande ute på Gräsö. Men handlingen för oss bland annat till ett torp på andra sidan om Uppsala (i Fridegårds gamla trakter), och bokens inledande dubbelmord sker i Eriksberg i Uppsala.

I ”Stenkistan” (Ordfront, 2001) är miljön ny och ovanlig för Kjell Eriksson: I centrum för bokens kriminalgåta finns läkemedelsföretaget MedForsk i Uppsala. Men Kjell Eriksson vore inte Kjell Eriksson, om det inte även här fanns en internationell anknytning, i det här fallet till Dominkanska republiken. I slutet av ”Stenkistan” bekänner Ann Lindell för Edvard, att hon är med barn – men att barnet inte är hans. Därmed tar den delen av historien en ny vändning.

I ”Prinsessan av Burundi” (Ordfront, 2002), under Anns barnledighet, spelar kolleger till henne en större roll – men Ann dras förstås ändå in i händelserna. Titelns ”Prinsessan av Burundi” är en akvariefisk – dess roll i handlingen överlåter jag åt kommande läsare att upptäcka. ”Prinsessan av Burundi” utsågs för övrigt till årets bästa kriminalroman. I den här boken rör sig Kjell Eriksson i sociala skikt och i en typ av stadsdelar (i Uppsala), som är mindre vanliga i kriminalromaner.

Det här draget blir ännu tydligare i ”Nattskärran” (Ordfront, 2003): här får invandrarstaden Uppsala, även invandrarhatet, skarpa konturer. Boken börjar med en vandalisering och en mördad pojke i Uppsalas hjärta, Drottninggatans nedre del. Och relationen mellan Ann och Edvard, som förstås kärvar efter det att Ann efter ett banalt tillfällighetsligg har fått barn – en son – med en annan? Edvard har varit på utlandsresa och tycks nu, till Anns förtvivlan, dras till en ny kvinna.

”Nattens grymma stjärnor” (Ordfront, 2004), ett familjedrama, utspelas i en för Kjell Eriksson ny och påtagligt avvikande miljö: Kåbo och universtietsfolket som bor där. Handlingen är mycket spännande, mot slutet thrillerartad. I ”Nattens grymma stjärnor” förefaller Anns relation till Edvard stendöd – och hon uppvaktas av en ny karl, en kollega. Som tur var bidde det ingenting av det.

Den senaste i serien av deckare om Ann Lindell heter ”Mannen från bergen” (Ordfront, 2005).Det är en bok som medvetet bryter mot en av genrens etablerade huvudregler, nämligen genom att strunta i att hålla läsaren i spänning ända till slutet med frågan ”Who´s done it?” Historien om mördaren och hans motiv är här en parallellhistoria till polisens utredningsarbete; Kjell Eriksson bringar till och med läsaren att känna sympati för hans, om inte gärning så dock motiv.

Nyckeln till det som händer och varför det händer finns i det här fallet i Mexiko – åter igen finns rötterna till det som utspelas i dagens Uppsala i en annan del av världen.

Också annat i handlingen går lätt att associera till vad Kjell Erikssons gärna vill berätta om, sociala miljöer där människor kämpar men ibland förleds att hamna i situationer, där de inte borde vara. Här handlar det om ungdomsgäng, småkriminalitet, knark och bland annat Sävja. Men bovarna, de som utnyttjar svaga och unga, kommer utifrån.

I flera av Kjell Erikssons tidigare deckare spelar fackligt arbete, oftast i Lantarbetarförbundet, och arbetsliv, följaktligen i mer lantlig miljö än i den här boken, en roll. I ”Mannen från bergen” finns en fin arbetslivsskildring från den urbana restaurangvärlden, närmare bestämt från matsalen och köket i den fiktiva uppsalarestaurangen Dakar. I centrum står en ensamstående mamma (till en av bokens unga olyckskorpar) och bortrationaliserad postkassörska, nu på sitt livs första jobb som servitris. Den här skildringen av både kamratskap och vedermödor samt av den kriminalitet som alltför ofta tycks finnas i branschen är fin.

I boken finns också en valhänt kort kontakt mellan Ann och Edvard. Men det bidde inget av det heller.

Dave Van Ronk: …and the tin pan bended, and the story ended…

Bland de amerikanska folksångarna från decennieskiftet 1950-tal/1960-tal är Dave Van Ronk (1936-2002) en särling, en härlig sådan. Bland hans tidiga skivor finns, som man kan vänta sig, folksånger och blues, men han spelade också in plattor med jug- & washboardband samt jazzband, till exempel The Red Onion Jazz Band. Han var mycket förtjust i 1920-talets ragtimemusik, vilket också kom att prägla hans eget val av sånger; dessutom transformerade han genrens pianolåtar, så att de kunde ackompanjeras av hans egen sologitarr. Han var en mycket skicklig arrangör och gitarrist – gav också under en lång period gitarrlektioner, till exempel åt Danny Kalb i The Blues Project.

Han var en av inventarierna på legendariska Greenwich Village-ställen som The Gaslight; från den tiden härstammade hans långa personliga vänskap med Tom Paxton. Han tjänade som mentor åt unga förhoppningsfulla talanger som Bob Dylan – läs mer om detta i Dylans memoarer – och Joni Mitchell.

Dessutom var han starkt politiskt intresserad, närmare bestämt trotskist. På den punkten citerar jag Tom Paxton (som för övrigt själv inte var så politiskt naiv, som han här låtsas vara):

”Dave´s politics were always a source of wonder to a child of Oklahoma. He took politics very seriously, although he could be funny about them too. For a while, he belonged to the Socialist Worker´s Party, a Trotskyite group, but he simply wasn´t made for party discipline and finally left. He was very understanding about my complete incomprehension of what all that was about, and he took great pleasure in ragging me about my naive political conciousness. Now and then, he would come back from a meeting describing with no little glee the polemical bloodbaths that regularly occured there. People would labor for hours every night between meetings, according to Dave, to compose some lethal forty-page screed attacking a new and heretical splinter group that had arisen in the ranks. One day, I asked him how many members his revolutionary party had. About forty or fifty, he admitted.”

Om jag inte minns fel, kom jag först i kontakt med Dave Van Ronk på Elektras ”The Folk Box”, producerad i samarbete med Folkways (4 LP, Elektra EKL 9001, 1964). Där fanns ”Don´t You Leave Me Here”, kraftfullt framförd av Dave Van Ronk, som jag därmed slöt till mitt hjärta: jag spelade in den på ett band med tung musik, rock och annan, och använde sedan bandet för att överrösta dammsugaren, när jag städade. (En gång, när vi till våra snabbtelefoner på partistyrelsen (s) hade fått den nya funktionen allanrop, testade jag och AiP-journalisten Lena Näslund hur det fungerade genom att spela det här ”städbandet” för full volym med allanropsknappen nedtryckt. Allanrop gick inte för mottagarna – samtliga andra i huset – att stänga av, så bland åhörarna fanns bland andra en stor internationell samling i konferensrummet.)

Dave Van Ronk har gett ut skivor på många bolag, men han gav tidigt ut skivor på den tidens stora folksångbolag, Moe Asch´s Folkways. Alla de här skivorna finns tillgängliga genom Smithsonian Folkways hemsida, dels i original, dels i form av redigerade CD-skivor. Där hittar man också alla de antologier, inspelade av The Fast Folk Musical Magazine, han ingick i; skivmärket Fast Folk är numera en del av Smithsonian Folkways.

Men det är en någorlunda aktuell Dave Van Ronk-CD jag tänkte fästa er uppmärksamhet på, ”…and the tin pan bended, and the story ended…” (Smithsonian Folkways SFW 40156, 2004). Van Ronk dog den 10 februari 2002, och den här CDn innehåller en upptagning från den konsert, som blev hans allra sista, den 22 oktober 2001.

På torsdagen hade Van Ronk fått besked om den sjukdom, som skulle ta hans liv, berättar hans mångåriga livskamrat Andrea Vuocolo i CD-häftet, men han beslöt att i alla fall genomföra den stundande weekendens framträdanden. På skivan, som är resultatet av den allra sista konserten, kan man – särskilt i de långa talade avsnitten mellan låtarna – höra, att Van Ronks röst inte är som i hans krafts dagar, och arrangören, David E Eisner, berättar i det medföljande häftet, med vilken fysisk ansträngning Van Ronk fullföljde konserten.

Ändå har det blivit en jättefin CD av den här sista konserten: låtarna speglar viktiga delar av Van Ronks repertoar, och Van Ronk själv småpratar och skämtar som vanligt med publiken.

Han öppnar med en country blues från 1920-talet, ”Down South Blues”. Vill man jämföra med hur det lät förr, kan man gå till ”Dave Van Ronk In Rome” (Folkstudio FK 5017, 1983).

Därefter kommer ”You´ve Been a Good Old Wagon”, en låt med en snårig bakgrund, men Van Ronk tycks närmast ha hämtat den från Bessie Smith. Det låter lite som ragtime på gitarr, och vissa av Van Ronks sånginslag låter som Louis Armstrong. En tidigare inspelning med Van Ronk finns på ”Folksinger” (Stateside SL 10153, 1965 = Prestige / Folklore 14025, återutgiven som Fantasy DLP 24710, 1972). Ytterligare en inspelning finns på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982) – att han finns på ett svenskt bolag torde ha att göra med att Sam Charters, som i yngre år hade spelat ihop med Van Ronk, flyttade till Sverige och började producera skivor för Sonet; Charters hade förresten haft samma roll för tillkomsten av Folkways´ förnämliga serie fältinspelningar av blues.

Nummer tre är den ovan nämnda, Jelly Roll Morton-inspirerade ”Don´t You Leave Me Here”, egentligen en variant av ”Alabama Bound”.

En höjdare är ”Did You Hear John Hurt?”. Dave Van Ronk lärde personligen på 1960-talet känna den då ”återupptäckte” bluesmästaren Mississippi John Hurt på The Gaslight, men han hade dess förinnan hört Hurts musik på Harry Smiths berömda folkwaysantologi ”Anthology of American Folk Music”, som förresten är ett måste för dem som samlar på amerikansk folkmusik; den finns återutgiven som CD-box av Smithsonian Folkways. ”Did You Hear John Hurt” gjordes tidigare av Dave Van Ronk för ”Somebody Else, Not Me” (Philo PH 1065, 1980), 1999 återutgiven som Rounder CD PHIL 1065.

Len Chandlers och beatpoeten Bob Kaufmans (beatpoeterna framträdde ofta på samma caféer i Greenwich Village som folksångarna) vackra ”Green, Green Rocky Road” låter som en inkarnation av 1960-talets singer songwriter-bidrag till folksånggenren. Den blev en av de mest älskade sångerna i Dave Van Ronks repertoar – fint att den kom med här. Den som vill höra en ännu jazzigare version med Van Ronk kan gå till hans LP med The Red Onion Jazz Band, ”In the Tradition” (Prestige 7800, 1964).

”Jelly Jelly” är en jazzballad från tidigt 1940-tal av Billy Eckstine och Earl Hines och är en god illustration av Van Ronks kärlek till jazzen.

Jimmie Cox´ ”Nobody Knows You When You´re Down and Out” gör Van Ronk som blues med ragtimekänsla.

”One Meatball” är skriven av Hy Zaret och Lou Singer, men i Dave Van Ronks version hör man, att det är Josh White som har varit hans inspiratör. Josh White är en sångare som, tycks det mig, mycket orättvist i samtiden har skjutits undan som artist. Han är urbra – var förresten mycket populär här i Sverige på 1950- och 1960-talen. Även han gav i början av sin karriär ut skivor på Folkways – värt att påminna om är också Whites politiska engagemang i gruppen kring Pete Seeger, som jag tidigare har skrivit om. Van Ronk har tidigare sjungit in ”One Meatball” på ”No Dirty Names” (Verve/Forecast FTS 3009, 1966).

Jag nämnde inledningsvis Dave Van Ronks betydelse som mentor för Bob Dylan – Dylan fick också kvarta över hos Van Ronk. En oerhört fin låt av Bob Dylan, som Van Ronk införlivade med sin repertoar och som finns med här, är ”Buckets of Rain”. Själv har jag främst kommit att, om och om igen, lyssna på ”Buckets of Rain” på Happy Traums superbra LP ”American Stranger”, vilket i sin tur ledde till att min son, Matti Dahl, för övrigt en skicklig instrumentalist, införlivade den i sin personliga repertoar och, som födelsedagspresent en gång i världen, spelade in den på CD åt mig.

”Sometime (Watcha Gonna Do)” är återigen Josh White, den här gången en variant av gamla ”Crawdad Song”. Bra låt, både med Dave Van Ronk och med Josh White.

”Sportin´ Life Blues” är en bleuesstandard, skriven av Brownie McGhee, en annan av mina gamla favoriter (ännu bättre i kombination med bluesmunspelaren Sonny Terry). Van Ronk gör låten rättvisa. Tidigare hade han sjungit in den på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982).

”Ace in the Hole” är tjugotalsjazz, senare återupplivad av bland andra Bunk Johnson; Van Ronk har själv tidigare gjort en jazzversion av den här låten med The Red Onion Jazz Band på ”In the Tradition” (Prestige 7800, 1964). Här sjungs den i slutet av konserten, och man hör faktiskt, att Dave Van Ronks röst på något ställa sviktar lite.

”St. James Infirmary” gör Dave Van Ronk däremot i en helt suverän, Josh White-inspirerad version. Även den finns på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982), dessutom på en skiva med namnet ”St. James Infirmary” (Paris Album DKB 3359, 1983), återutgiven som CDn ”Statesboro Blues” (EPM Musique BC157842, 1986).

Konserten avsluts med ”Urge for Going”, en låt av Daves adept från 1960-talet Joni Mitchell. (Även Judy Collins har förresten sjungit in den här låten.).

I Dave Van Ronks version kunde Joni Mitchells text handla om honom själv, den kvällen:

”I get the urge for going, when the meadow grass is turning brown
and summertime is falling down and winter´s closing in.”

Slutligen vill jag slå ett slag för Tom Paxtons långa, fina text i CD-häftet om vännen Dave Van Ronk; det är ur den jag har hämtat avsnittet om Van Ronk och trotskismen ovan. Paxtons minnestext heter ”The Mayor of MacDougal Street”. Passande nog.

Tomas Tranströmer: Minnena ser mig

Förmodligen var det FiBs lyrikpris 1956 till Tomas Tranströmer (född 1931) som fick mig att bli intresserad av hans poesi. Jag har sedan genom åren läst honom, om än inte med samma intensitet som till exempel Werner Aspenström eller Folke Isaksson eller Petter Bergman.

Ändå fanns det, redan i debutsamlingen ”17 dikter” (1954), en ton och en livskänsla som talade och talar starkt till mig:

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Kanske är det det faktum, att Tranströmers livskänsla ibland får en religiös dimension, som en smula har fjärmat mig från honom. Här är en underbar dikt, vars situation, till och med årstid och väder, jag själv nästan ordagrant har upplevt på samma sätt – bortsett alltså från det här med Guds tillvaro:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Ur ”Den halvfärdiga himlen”, 1962

Det finns underbara dikter av Tomas Tranströmer. Jag går gärna så långt som till att hålla med dem som har föreslagit, att Tranströmer ska få nobelpriset i litteratur.

Tranströmers författarskap är desto mer märkligt, som han, efter att 1990 ha fått en stroke med partiell förlamning som följd, har lyckats komma tillbaka som författare.

I ”Det vilda torget” (1983) fanns en dikt, vars titel han senare har återanvänt:

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Efter stroken arbetade sig Tranströmer mödosamt tillbaka till skrivandet: han har gett ut flera kritikerrosade diktsamlingar.

Det första han skrev efter hjärnblödningen var emellertid en prosabok, den lilla minnesboken ”Minnena ser mig” (1993). Jag läste den inte, när den kom ut, men av Birgitta fick jag nyligen en nyutgåva från 2006 (Bonniers), utgiven till Tranströmers 75-årsdag.

Mot bakgrund av mina intryck av Tomas Tranströmers poesi har jag läst den med stigande förvåning: den saknar helt den sinnlighet, som präglar till exempel dikten med samma namn.

Kapitlen i de här memoarerna är korta, koncentrerade och ämnescentrerade: ”Museer”, ”Folkskola”, ”Kriget”, ”Bibliotek”, ”Realskola”, ”Exorcism”, ”Latin”. Det rör sig faktiskt mer om memoarer än om skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar av den typ jag nämnde, när jag nyligen skrev om klassiker och litteraturkod. ”Minnena ser mig” är en intressant men märkligt doftlös bok.

Denne blivande poets memoarer innehåller en del märkliga detaljer: en pojke som samlar insekter och läser Brehms ”Djurens liv”, geografi och böcker av upptäcktsresande – men (åtminstone av den här bokena att döma) ingen skönlitteratur. Med tanke på att Tomas Tranströmer, utöver att vara författare, kom att arbeta som psykolog, är memoarboken också märkligt fattig på nycklar till det som formade honom till det han blev.

Kanske ska man främst se ”Minnena ser mig” som en skrivövning, ett heoriskt och plågsamt arbete att ta sig ur den förlamning hjärnblödningen förorsakade. Gott så: den poesi han senare har skrivit kompenserar mer än väl de lätt kritiska synpunkter jag ovan har riktat mot memoarboken.

***

Ett personligt minne.

Jag har aldrig träffat Tomas Tranströmer, men jag har en gång skrivit till honom och fått svar.

Någon gång efter den epok, då socialdemokratin och kulturarbetarna stod varann nära, fick jag av partiexpeditionens informationsavdelning i uppgift att inför ett val försöka engagera kulturarbetare i en socialdemokratisk annonskampanj.

Jag hade helt fria händer och jag gav också dem som ville ställa upp helt fria händer: de fick, på partiets bekostnad, föra ut vilket eget valbudskap som helst med ett undantag, de fick inte uppmana läsarna att rösta på något annat parti.

Det här gjordes i en för socialdemokraterna kärv tid, men naturligtvis fanns det ändå kulturarbetare, som ställde upp av övertygelse. Men jag siktade högre och försökte också få nya och överraskande namn att ställa upp. En av dem var Tomas Tranströmer.

Jag fick ett avböjande men inte ovänligt svar. Tomas Tranströmer måtte ändå ha uppfattat mitt erbjudande som tillräckligt intressant för att inte bara avfärdas. Hans svarsbrev finns någonstans bland partistyrelsens arkivalier, så jag kan inte direktcitera, men som jag minns svaret, skrev han ungefär att, med de värderingar han hade, skulle han ha kunnat argumentera för socialdemokratin i snart sagt vilket land som helst – men inte här.

Jag hade gärna velat ha ett fortsatt meningsutbyte med honom om detta, men så drogs jag in i valrörelsens malström, och så blev det inte av.

Fast nyfiken är jag fortfarande.

Isobel Hadley Kamptz om Lars Leijonborg

På Martin Tolléns blogg har jag hittat ett underbart elakt yttrande, fällt av Isobel Hadley-Kamptz om Lars Leijonborgs offentliga val nyligen mellan två kvinnor:

”Själv skulle jag möjligen i yttersta nödfall kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men att prata med honom, nej, jag tror inte det.”

I Tallparken igen

I eftermiddags gick jag och Birgitta till Tallparksbadet igen. Den här gången hade skyltmålaren åter slagit till: framför vårt badberg står det nu, som det gjorde tidigare, NAKENBAD UPPHÖR (och så under det det där med rött överkryssade ni vet). Och mycket riktigt var det i dag textilbadare på badberget, dels på klippstranden nedanför skyttevärnet, dels på badklippan varifrån man utgår vid simning mot undervattensskären.

På vårt speciella ställe, på krönet bakom skyttevärnet, var det inga andra, så vi slog oss ned där med bagrejor, kaffe, Pepsi Max och böcker. Jag läste genast ut Tomas Tranströmers ”Minnena ser mig”, som Birgitta hade köpt åt mig via Böckernas klubb; jag återkommer separat till boken.

Jag tog som vanligt vattentemperaturen: 15 grader; det var frånlandsvind.

Vi gick i alla fall i och doppade oss, när vi var lagom upphettade i skinnet av solen.

Fast någon simning till skären blev det inte.

Göran Persson i Björkvik

Jag har inte varit i Björkvik; den bild jag har fått av Göran Perssons tal har jag alltså som vanlig fått genom radio, TV och, mestadels, borgerliga dagstidningar.

Därför är det kul att läsa en betraktare, som jag delar många värderingar med, Peter Gustavsson – ta er själva vidare till hans blogg och kolla själva!

Får man sätta tilltro till hans tolkning, finns det faktiskt hopp om ett liv även efter valet.

Köket grill : café

På söndag kväll, efter Saltkråkan, begav vi oss ner på stan. Nu var båtfolket borta, men man kunde fortfarande se spåren på gatan: krossat glas, utvälta kartonger med pommes frites och annat trevligt.

Vårt mål var Köket grill : café; Strandgatan 12 är adressen. Vi var där för ett tag sen och drack var sitt glas vitt vin och åt strömmingsmacka och beslöt då att också äta middag där någon gång.

Det var rätt mycket folk där, men vi fick plats uppe på trädäcket (utomhus, en trappa upp) vid räcket ut mot gatan och hamnen. Hamnen är fin att se på i solnedgången, däremot inte ”restaurangerna” (av ölutskänkningskaraktär) närmast vattenlinjen. Värst är det man har ersatt de båda nerbrunna restaurangerna med: tält som förvandlar den vackra hamnen till tivoli. En av de här restaurangerna har dessutom två baja-major som inbjudande skylt mot gatan; vår vän Lasse Lundh säger, att folk därför har döpt stället till restaurang Baja-Maja. Restaurnag Muggen kunde också vara ett använbart namn.

Men Köket grill : café är trevligt. Har också god mat, visade det sig.

Vi valde grillbuffé och till det en flaska tasmanskt rödvin. När man äter grillbuffé, går man först en liten trappa ner till utrymmet vid baren där, tar en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: ungsstekt färskpotatis med skal, potatissallad och potatisgratäng (eller ris eller pasta, om man föredrar det), en god blandad sallad, saltgurka, bearnaisesås och mängder av ayolisåser med olika smak. Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, fläskfilé, rökt grillat fläskkött, chorizo, lammkorv med mera – kan man därefter få ner ännu mer, får man påfyllning.

Att sitta där uppe en kväll, när den värsta värmen har lagt sig, med utsikt över vattnet och båtarna och till det få god mat – det finns annat, om man inte vill ha just grillbuffé – är något jag gärna rekommenderar mina vänner.

Werner Aspenström

Den 15 november 2005 skrev min dotter Kerstin på sin blogg- länk finns här intill – under rubriken ”Gummistövlar” följande:

I dessa slaskiga tider med flitigt användande av gummistövlar, brukar jag tänka på en dikt av Werner Aspenström:

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Jag skrev den 16 november 2005 följande kommentar; jag kom att tänka på den, när jag i går återgav en dikt av Aspenström:

En underbar kärleksdikt, ur “Trappan”, 1964; jag har citerat den många gånger.

När jag var sekreterare i partiexpeditionens ledningsgrupp, försökte jag alltid göra kallelserna, dagordningarna och protokollen till/för/från dess sammanträden och funktionärs- och personalsammanträdena mer läsbara genom att återge dikter, ibland många dikter på ett bestämt tema. Även kärleksdikter förekom.

Utom den du citerar har jag till exempel använt den här ur “Hundarna”, 1954:

Sommarnatt

Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.

Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.

Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.

När forskarna hittar de här papperen på Arbetarrörelsens arkiv i framtiden, kommer de förmodligen att utbrista: “Fan vad intresserade av lyrik partiombudsmännen var på den tiden!”

Werner Aspenström (1918-1997) har, från gymnasietiden i Sundsvall och framåt, varit en av mina ständiga följeslagare. Minns du förresten, att du gav mig månpocketupplagan av hans “Dikter” i julklapp 1987?

Tidigt lärde jag mig älska till exempel följande dikter ur “Litania” från 1952:

Bondsyrener

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Fast de här, som jag heller aldrig glömmer, är kanske mer passande just nu:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt det var att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Werner Aspenström är en av våra främsta naturlyriker men för den skull ingen enkel idylliker; han var en starkt samhällsengagerad människa. När jag efter lumpen vårterminen 1959 vikarierade som svensklärare på enhetsskolans högstadium i Kvissle och Njurunda i mina gamla hemtrakter, lät jag eleverna – med mycket växlande resultat – skriftligt analysera följande satir ur “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Senare i livet har jag kommit att personligen träffa dem allihop.

Det här är redan alltför långt, men jag vill gärna avsluta med att knyta ihop de här båda sidorna av Werner Aspenström genom att citera en dikt ur “Trappan”, 1964, vars credo också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

***

Till detta vill jag lägga två saker.

När jag 1959-1960 läste nordiska språk, skrev jag en språklig-innehållslig analys av denna mycket 40-talistiska dikt av Werner Aspenström:

Den ni väntar passerar inte förstäderna

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta.
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna.

Ur ”Snölegend”, 1949

Och i det allra sista numret av Aktuellt i politiken (s), som jag redigerade, julnumret (nummer 21, 15 december) 1983, fanns på recensionsavdelningen Spegeln följande recension:

Aspenström

Werner Aspenström kallar sin nya diktsamling för ”Sorl” (Bonniers). Ordet ”sorl” förekommer två gånger i den här boken. Dels i dikten ”De okända” – de okända talar där kryptiska, ”ett sorl utan mening”. Och i ”Rösterna” definieras sorlet som något helt normalt – ”Inget för Dr Freud. / Ett blandspråk. / Mummelgemenskap. / Skolklassens tjatter / framför montern / med tigande ammoniter. / Ett blinkande / i många färger / som i en spelhall / – onormalt dämpad.”

Werner Aspenströms poesi är lantlig och vardaglig, ”låg” i valet av ämnen och metaforer. Hans sånger begagnar sig av mumlet snarare än musiken. Han föredrar sorlet framför den lysande retoriken. ”Alla tavlor hänger på en spik, även Chagalls. / Skall konsten hjälpa oss att glömma väggen / eller att se väggen?” frågar han i dikten ”Samtidigt med Chagall”. Och fortsätter: ”September. / Solskivan stiger så röd i dag, chagallisk, / purpurlycklig. / Varför kan jag inte sväva över Stockholm / uppochnervänd? / Varför spelar ej min bruna katt fiol?”

Nå, det kanske inte är nödvändigt för en man som kan höra hur ”tallskogen susar i dörrposter och trösklar / och i långbordet som min bror snickrat”.

En man som kan skapa sådan dikt av av sparkstöttingen, behöver inte göra några chagallska himmelsfärder:

”Innan mars månad snöpligt försvinner
några ord om sparkstöttingen,
byvägens oförbätterliga fordon,
den frusna insjöns osänkbara båt.
Omålad, stel men styrbar
stod den i grindhålet
och pekade bort mot skogsbryn,
kråkor och sparsamma gårdar.
Vantarna kramade handtagen,
pjäxor tog spjärn mot jordklotet
och så bar det iväg
till handelsboden.”

Om sommaren

I dag är Öregrund outhärdligt. Inte bara för att det är outhärdligt varmt – den här helgen kryllar stan av tillresta människor, alla i bil verkar det som. Vår annars lugna gata och den lilla parken här bredvid är en enda stor parkering. Det är helgen för Roslagsloppet.

Mig har de där snabbgående och vrålande, dessutom bränsleslukande fartvidundren aldrig intresserat. Hit till Öregrund drar de en svans av människor med en helt annan mentalitet än min. Och fram mot kvällen brukar det bli livat: då tilltar fylleriet, inte minst bland de allt för unga (jag har under tidigare roslagslopp tvingats kliva över helt uträknade unga tjejer). Den här för lilla Öregrund mycket för stora skaran går också in i parker och buskage, ibland till och med trädgårdar, och uträttar sina behov.

Vad får man ut av det slags sommarfirande?

Jag är inte helnykterist, inte Birgitta heller, och jag tycker det ska bli gott med estniskt Saku-öl och ett par av Birgittas hemkryddade snapsar till kräftorna jag har köpt in till kvällens middag för två.

Men jag dras inte till fyllekalas, svettig trängsel och båtsport.

Min bild av den svenska sommaren sammanfaller mer med Harry Martinsons:

Om sommaren

Om sommaren är ingen ko på isen
och blå åskmolnsbär finns att plocka i skogen.
Smultronen blöder mot tungan utan blodsmak.
Då är livet fullt sysselsatt
med att vara vad det är: ett paradisförsök.

Harry Martinson
Ur ”Längs ekots stigar”, 1978

Så här kunde sommaren vara på 1940- och 1950-talen, då när jag fortfarande fanns mitt inne i arbetarklassen:

En dag till landet resa

En dag till landet resa
och plocka blåa ärenprisen
och höra livets stön ur skäggig
fågelholk
En dag till landet resa
och bada många veckors fattigsmuts

En dag till landet resa
till humlens sträva blad lövsångarjublet
på hagens tuva sitta
naturligt så att säga
och tugga smörgås och känna nära
all enkel självklarhet
all ävlans djupa mening
övervaka övervara utstå

tumma lite grand på gräs och fåglar
låtsas vara glad åt mygg och klifän
och sedan luta huvudet mot himlens kuddar
kanske på en dammig hemväg
pinndjävlas med en ormslå
eller röva ett fång doft ur häggen

En dag till landet resa
med returbiljett och ryggsäck
och komma hem och säga underbart och
o
sedan klösa söndag bort från almanackan

(Till Gunnar Björling)

Stig Sjödin
Ur ”Sommarpredikan”, 1947

I dag är min sommarverklighet mer lik den som Werner Aspenström här skildrar:

Sommarnatt

Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.

Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.

Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.

Werner Aspenström
Ur ”Hundarna”, 1954

***

Men för att återvända till utgångspunkten: Kom alltså inte hit den här helgen!

Däremot vill jag slå ett slag för ett besök under badortsdagarna den 18, 19 och 20 augusti.