Uppdragsvecka

Hela förra veckan fick jag lov att bo i lägenheten i Uppsala. Ensam – jag hade uppdrag efter uppdrag att sköta, medan Birgitta (nyss återkommen från fjällveckan med Amanda) stannade kvar i Öregrund.

På måndagskvällen hade majoritetsgruppen (s + v + mp) gruppmöte, det första efter sommaren, ute hos Margret Kihlén (s) i Balingsta by. Ärendena var inte märkvärdiga, men Margret hade bullat upp en märkvärdigt god buffé till middag.

Eftersom jag inte hann åka ut till Öregrund igen på kvällen och eftersom jag hade fullt dagsprogram onsdag, torsdag, fredag och lördag, stannade jag i stan även på tisdag – passade på att ordna papper och uträtta ärenden nere på stan.

***

Helga Henschens Vänner

På onsdag fick jag skjuts med Jerk-Olof och Barbro Werkmäster till Tensta. Barbro är ordförande (och jag sekreterare) i Helga Henschens Vänner, och föreningen anordnade på kvällen ett releaseparty för en ny bok om Helga Henschens fantastiska tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Dess förinnan hade föreningen styrelsemöte hos ABF och därefter en visning, utförd av Barbro (som är konsthistoriker) för allmänhet av tunnelbaneutsmyckningen. Inne i ABFs lokaler finns för övrigt under hela Bo 06-utställningen en Helga Henschen-utställning med hennes skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” från 1973 i centrum. Där säljs även Urban Ekeblads CD med Helga-tonsättningar, ”Änglabarn och röda rävar”, samt Helgas affischer, vykort och skrifter, bland annat den nya boken, och visas Babis Tsokas utmärkta film om Helga och tunnelbaneutsmyckningen. ABFs lokaler ligger snett emot tunnelbaneuppgången.

Urban och hans celloackompanjatör Emma Lundborg medverkade live på det välbesökta releasepartyt i Bagdad café i Tensta träff på onsdagskvällen. Programvärd var Kent Malte Malmström, som också läste dikter av Helga. Barbro Werkimäster berättade om Helga, boken och hennes tunnelbaneutsmyckning. Medverkade gjorde också några av de övriga, som medverkar i boken, Gunilla Lundgren med barn från Tensta.

Boken heter ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (red Barbro Werkmäster, Helga Henschens Vänner, 2006). Den är vackert formgiven av Jerk-Olof Werkmäster och har fyrfärgsillustrationer, innehåller Helgas egen beskrivning av arbetet i tunnelbanan, Barbro Werkmästers konsthistoriska analys av tunnelbaneutsmyckningen, Birgitta Dahls jubileumsanförande över tunnelbaneutsmyckningen i fjol höst, en text som sätter in Helgas konstverk i tunnelbanan i det tidssammanhang, där de hör hemma, vidare som redan nämnt Gunilla Lundgrens samtal med barn från Enbacksskolan i Tensta kring deras egna, av Helgas bildvärld i tunnelbanan inspirerade bilder, Berit Skogsbergs artikel om Helgas böcker (Berit var under många år Helgas förläggare och är nu styrelsemedlem i Helga Henschens Vänner) och slutligen ett öppet brev från Lilian Larsell till SL om utsmyckningen.

Boken kostar 140 kronor, vid köp av fem exemplar eller flera 120 kronor styck. Medlemmar i Helga Henschens Vänner får köpa ett exemplar av boken för 100 kronor. Porto tillkommer, om du vill ha boken hemsänd per post. Försäljningsansvarig är Laila Nygren, laila.nygren@chello.se.

Vill du ha ett exemplar till medlemspriset 100 kronor, kan du samtidigt meddela henne, att du vill bli medlem; Laila är också föreningens medlemssekreterare. Årsavgiften är för 2006 100 kronor, vilket lämpligen sätts in på Helga Henschens Vänner, plusgiro 24 73 94-0.

Jag kan genast locka er med nästa arrangemang av Helga Henschens Vänner.
Fredagen den 29 september öppnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm, en utställning över alla de teckningar, affischer, vykort. böcker med mera Helga Henschen gjorde åt socialdemokratiska partiet, Broderskapsrörelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, Unga Örnar, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. Utställningen, som pågår året ut, är tillgänglig på ARABs öppethållandetider: måndag, tisdag och onsdag klockan 10.00-17.00, torsdag klockan 10.00-19.00 och fredag 10.00-15.00. Öppningsdagen är det alltså fredagstiderna som gäller. Fri entré.

Se gärna utställningen på öppningsfredagen. Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar nämligen Helga Henschens Vänner i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF seminariet Den röda vågen – Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen. Seminariet startar med tre inledningar:
Thomas Etzemüller, svensktalande historiker vid universitetet i Oldenburg, Tyskland, talar om motsvarande radikala tendenser i Västtyskland och om influenser mellan de båda länderna.
Barbror Werkimäster, konsthistorier från Uppsala och ordförande i Helga Henschens Vänner. berättar om kulturarbetarnas radikalisering i Sverige under den aktuella tiden.
Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner och tillsammans med Helga en av drivkrafterna i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering 1973, berättar om exemplet Helga Henschen.

Efter lunchpaus följer en paneldiskussion på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”.
Deltagare:
Elisabet Hermodsson, konstnär och författare
Peter Curman, poet och förutvarande ordförande i Författarförbundet
Per Olov Enquist, författare och kulturdebattör
Lena Sundström, kolumnist i Aftonbladet och författare
Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola och författare till en bok om sextiotalsradikalismen ”1968 – när allt var i rörelse”.
Moderator är Bengt Göransson.
Fri entré.

***

Nordiska arkivdagar 2006

Jag är – till skillnad från min dotter Kerstin – inte arkivutbildad, men jag satt under en lång period som socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. ARAB är en av de mest betydelsefulla forskningsinstitutionerna, när det gäller svensk samtidshistoria; mängder av doktorsavhandlingar i statsvetenskap och historia har hämtat sitt främsta källmaterial i detta arkiv.

När jag här om året efter pensioneringen återvände till kommunalpolitiken i Uppsala och blev ledamot (s) i kulturnämnden, hamnade jag helt naturligt i dess arkivutskott (kulturnämnden är styrelse över bland annat Stadsarkivet och därmed arkivmyndighet) och också i det lokala Folkrörelsearkivets styrelse.

I den egenskapen utsåg kulturnämnden mig att delta i Nordiska arkivdagar, som genomfördes i Uppsala 23-25 augusti, de viktigaste delarna ute på Ultuna.

Första dagen på Ultuna deltog jag först i ett pass om riskhantering och säkerhet, sen i ett pass om historiebruk; i det senare analyserades bland annat så äventyrliga förhållningssätt till historien som de som finns bakom medeltidsveckan i Visby.

Andra dagen ägande jag helt åt digitalt långtidsbevarande, ett ämne med långt fler aspekter än den oinsatte kan ana, och då tänker jag inte ens främst på hur kortlivade digitala system är. Men Hugo Quisbert kom likväl in på det här, när han konstaterade, att digitalt bevarande är en alltid pågående aktivitet – varför utredarna av informationssystem ofta har ett alltför begränsat perspektiv på långsiktighet.

Jörgen Nilssons mer tekniska föredrag på temat ”Att bevara digitala handlingars visuella egenskaper” var minst lika tankeväckande: Att bevara data och vid behov konvertera dem till nya system är inte så svårt, men lika viktigt är att bevara vyn – den fysiska strukturen på materialet -, alltså att bevara grunddokumentets logiska och fysiska struktur, det vill säga även sådant som teckensnitt, färger och layout.

Båda konferensdagarna inleddes med key-notes av föredragshållare, som har erfarenhet av arkiv men inte är arkivutbildade.

Författaren och docenten Carina Burman talade, intresseväckande, över ämnet ”Fredrika Bremer, Klara Johansson och forskaren – ett triangeldrama i handskrifter”.

Journalisten och författaren Ulrika Knutsson var fullkomligt lysande i sitt föredrag om Ada Nilsson (en av fogelstadkvinnorna) och sovjetambassadören Aleksandra Kollontaj, där hon vävde in öppnandet av de hemliga sovjetiska arkiv, varigenom man kunde få reda på, vad som egentligen hände till exempel Isaac Babel.

Arkiven är inte bara nyckeln till historien – de är också ett grundelement i varje levande demokrati.

På kvällen var deltagarna i de nordiska arkivdagarna bjudna på middag på Uppsala slott. Det blev en av de bästa stora fester jag har varit på där.

Jag hade trevligt sällskap av chefen för Stadsarkivet Ingegerd Ström, finska och norska konferensdeltagare och andra.

Maten var god. Förrätt: laxrulle med färskost och räkor med löjromsdressing på dilltoast och till det Slottskällans öl plus en bäsk.
Huvudrätt: vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ungstekt potatis och grönsaker och till det 2004 Feudo Aranico Nero d´Avola DOC, Sicilien, Italien. Efterrätt (som jag tyvärr måste avstå från): chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd och till det El Candado PX Sherry A R, också det alldeles för sött för en diabetiker.

Men kvällens clou, före kaffet, cognacen och dansen, var Cabaret Olrog, framförd av ett antal kända musikaliska uppsalaprofiler. Det handlade förstås om ett gäng låtar av Ulf Peder Olrog, många av dem (som ”Att åka utför Fyrisån med undervattensbåt”) med uppsalaanknytning.

***

Syskonträff i Åkersberga

Birgitta kom in på fredagseftermiddagen med plastaskar med nyklippta örtkryddor. avsedda för frysen i Uppsala. Hon gjorde också ett pass i socialdemokraternas valstuga på Stora torget.

På lördag morgon – jag missade därför tyvärr melodikrysset – åkte vi till Birgittas bror Gunnar Heijbel och hans fru Annica i Åkersberga för den sedvanliga sommarträffen med syskonen Dahl med respektive samt, allt efter tid och möjlighet, även barn med respektive och barnbarn.

De här träffarna är rätt kul, inte minst valår.

Birgitta och jag är ursocialdemokrater, likaså Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hasse. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel Orselius Dahl är folkpartister; Gunnel genomför personvalskampanj och har aspirationer att bli kommunalråd. Och de redan nämnda Gunnar och Annica är moderater. Till det kommer att Karins dotter Anna-Karin Lundström, som också var med, är sossepolitiker; länk till hennes blogg finns här bredvid – liksom Birgittas dotter Anna Kettner (som inte var med), som är tradiklandstingsråd i Stockholm.

Nå, de här tillställningarna, till god mat och dryck, är numera ganska fridfulla. Värre var det ibland förr.

***

Sent i går kväll återvände vi till trädgården i Öregrund, insvept i varmt augustimörker.

I dag – när jag äntligen hade vaknat – visade mig Birgitta sina stordåd i trädgården: Hon hade bland annat med motorsåg tagit ner ett dött päronträd och rensat upp utgången från den syrénomgärdade inre gårdsplan ut mot fruktträdgården.

Phil Ochs

Jag har tidigare berättat om mitt långa och anonyma medarbetarskap i Aftonbladets Innerspalten på Karl Vennbergs och Jacob Brantings tid.

Aftonbladets kulturredaktion hade vårvintern 1967 fått korn på den socialistiske amerikanske sångaren Phil Ochs. Det ändade i att jag fick i uppdrag att skriva en hel artikel om honom, den här gången inte anonymt.

Artikeln publicerades den 27 april 1967. Den publicerades med följande bakgrundstext:

Innerspalt-Extra om Phil Ochs

Sannolikt finns det problem som också Innerspaltens läsare går bet på.

Men normala brister i vår kunskap och vår moral behöver vi aldrig tveka att underställa vår läsekrets. Upplysningar strömmar in: fler än vi har användning för. Och själva tonfallen är inte sällan så mänskliga att till och med den som ligger vaken om nätterna för att hans hustru har förlupit honom kan känna sig tröstad.

Låt oss för dagen hålla oss till Phil Ochs. Phil Ochs var för oss, i den mån hans existens lät sig bevisas, en amerikansk protestsångare med CIA ovanligt tätt inpå hälarna. Hans skivor såldes i smyg som hasch, i den mån de såldes. Man kunde lika gärna gå och fråga efter dem i byn kring Kafkas slott som i skivaffärerna.

Läsekretsen visste bättre. Någon trodde visserligena att vi skulle bli tvungna att åka till Paris, där han själv i fjol sommar hade kommit över ”Les rois de folk songs”, med ”Talking Birmingham Jam” av Phil Ochs som ett av de intressantare numren.

En ung flicka i Falun hade haft ännu bättre tur med Phil Ochs, och det i Sverige, närmare bestämt i Stockholm. Hon är medlem i Folk Club 65 i Amsterdam, och vad hon fick berättat om Phil Ochs därifrån gjorde henne nyfiken. Skivhandlaren i Falun visste dock ingenting om Phil Ochs. Hon bestämde sig för att höra efter i Stockholm. ”Våran skola åkte på studiebesök dit några veckor senare. Jag gick då till Svala & Söderlund. Dit brukar jag alltid gå när jag är i Stockholm. Jodå, där fanns en LP med Phil Ochs: `I Ain´t Marching Anymore´. Den är verkligen toppen. Men de visste ej något om honom där. Jag tycker ni på Aftonbladet verkligen ska gå dit och lyssna på honom, ni ångrar er inte. Jag lovar (nästan). Så skulle jag bli glad om ni ville skriva lite om honom, med någon bild eller så. Om ni har en bild skulle jag vara jättetacksam om ni satte in den. Jag läser alltid skriverier i den här stilen, för min dröm är att själv bli journalist på det området.”

Lena kallar hon sig; men hennes efternamn och adress behåller vi svartsjukt för oss själva. Det kanske någon gång i framtiden uppstår behov av en Phil Ochs-journalist också på kulturavdelningen.

Det utförligaste beskedet fick vi emellertid från Enn Kokk, som har åtskilligt att berätta om Phil Ochs i en speciell artikel på dagens kultursida. I ett brev ställer han i utsikt att så småningom presentera sin stora samling politiska sånger för svensk bokpublik. Det låter spännande.

Också inköpet av Phil Ochs lyfter han behändigt över från Kafkas värld till verklighetens. Phil Ochs skivbolag är Elektra, vars produkter hos oss distribueras av Karusell. ”I Stockholm lönar det sig att fråga efter Phil Ochs skivor på Kulturcirkeln och i Gottfr Johanssons musikaffär, Västerlånggatan 78. Den senare affären har också en omfattande kollektion av texthäften med mera. I Uppsala har Forums bokhandel en förnämlig kollektion av böcker med folk- och protestsånger. Bästa urvalet av skivor på området finns hos Sieverts på Svartbäcksgatan.”

Nu börjar vi misstänka att det måste vara alldeles riktigt som vi har hört sägas, att Lena Granhagen svärmar för Phil Ochs sånger och tänker lansera dem med svensk text bara hon får dem översatta.

Phil Ochs har mot förmodan lyckats passera amerikanska ambassaden och är på väg in i hjärtat av Sverige. Vi ber att få hjärtligt tacka alla dem som har gett oss tillfälle att meddela våra läsare denna glada nyhet.

***

Den här introduktionen och min artikel på samma sida illustrerades av bilder, hämtade från omslagen till mina Phil Ochs-LP.

Och här kommer min artikel, den första som i större skala introducerade Phil Ochs i Sverige:

Fakta om den efterlyste Phil Ochs

Större delen av baksidan till Elektra-LPn ”Phil Ochs In Concert” (EKL-310, EKS-7310) täcks av poesi. Under de åtta dikterna läser man: Poems by Mao Tse-tung. Och så en lakonisk kommentar: Is this the enemy? Phil Ochs.

Med den inställningen är det förmodligen inte svårt att bli utstött i USA.

Inte nog med det. En av sångerna på samma skiva, ”Love Me, I´m a Liberal”, gör narr av hysterin kring John F Kennedys död. Och i introduktionen till ”Ringing of Revolution” skissar Phil Ochs en film, som man gärna skulle se förverkligad, där Ronald Reagan spelar George Murphy och John Wayne Lyndon Johnson. Lyndon Johnson spelar själv Gud.

På en annan Elektra-LP, ”All the News That´s Fit to Sing” (EKL-269, EKS-7269), finns en talking blues om Kuba-krisen, kort och gott kallad ”Talking Cuban Crisis”. Stämningen är laddad. TV-mannen säger: Here Comes the President, but first this word from Pepsodent. Presidentens budskap är inte mindre laddat: Let´s sink Cuba into the see, and give them back democracy – under the water. Sen slutar det som bekant lyckligt. Chrusjtjov resonerar som så att hellre röd än död.

Phil Ochs är också en omdiskuterad artist och kompositör av andra skäl än politiska. I Sing Out! nummer 1/1967 skriver Nat Hentoff under rubriken ”The Future of the Folk Renessence”, att han finner Phil Ochs – i motsats till till exempel den likaledes radikale Tom Paxton, han med ”That´s What I Learned in School” – endimensionell, ett slags prosaisk polemiker. (Årsprenumeration på Sing Out!, en tidskrift som förtjänar spridning, kostar $ 5.50; adress 589 Broadway N Y C, N Y 10012.) Det omdömet är inte helt rättvist, men onekligen händer det, att andra artister sjunger Phil Ochs´ sånger bättre än han själv gör. Jämför ”Draft Dodger Rag” på Phil Ochs´ LP ”I Ain´t Marching Anymore” (Elektra EKL-287, EKS-7287) med Pete Seegers och Fred Hellermans insjungning på CBS-LPn ”Dangerous Songs!?” (SBPG 62751)!

Ett tips till: Pete Seeger sjunger Phil Ochs´ ”Ballad of Lou Marsh” på ”Broadsides” (XTRA 1016). De Phil Ochs-intresserade gör också klokt i att lyssna på hans ”There But For Fortune” på Joan Baez´ femte LP (Amadeo-Vanguard, AVRS 9151).

Bästa utbytet av sånger av den här typen, där orden spelar en minst lika viktig roll som musiken, får man, om man skaffar sig texterna. ”Song of Phil Ochs” kan man få för $ 1.95 från Oak Publications, 165 West 46 Street, New York 10036. Många av Phil Ochs´ sånger har också publicerats i Broadside, ett amerikanskt månadsmagasin med adressen 215 West 98 Street, New York, N Y 10025. Även Broadside kostar $ 5.50.

Samtliga här nämnda publikationer innehåller inte bara texter utan också noter.

ENN KOKK

Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter

Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” är fantasy, medan hennes ”Ronja Rövardotter” är saga. Böckerna har dock gemensamma nämnare. Båda är dramatiska berättelser med barn i huvudrollerna. Båda rymmer en mänsklig grunddramatik, snarare hämtad ur verklighetens än ur sagans värld.

”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren) har två särdrag, värda att framhållas. Dels är den en berättelse med en hel del drastisk humor. Dels känns dess psykologi, sagoanslaget till trots, oerhört verklighetsförankrad.

När den kom ut 1981, ägnade jag den framträdande utrymme i min sedvanliga barn- och ungdomsbokskrönika, ”Julens barnböcker”, i Aktuellt i politiken (s) nummer 21, julnumret. Artikeln illustrerades bland annat med en teckning ur boken av Ilon Wikland.

”Annars är årets bok i den fantastiska genren – och årets barn- och ungdomsbok över huvud taget – utan konkurrens Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren, mästerligt och kongenialt illustrerad av Ilon Wikland). Bokens magisk-mytiska väsen – rumpnissar, grådvärgar med flera – är alla människans fiender. Liksom människan i skepnad av till exempel rövare kan vara människans fiende; ett liv i fred och kärlek är ett av bokens budskap. Kärlek mellan pojke och flicka är huvudtemat: Ronja, rövarhövdingens dotter, förälskar sig i Birk, son till rövarhövdingen i det konkurrerande bandet. Av detta har Astrid Lindgren gjort mer än en Romeo och Julia-historia. Ett starkt och gripande sidotema är den våldsamma kärleken mellan far och dotter som hotar att gå över i sin motsats när hon, som han upplever det, sviker och vice versa.”

Det där sista skulle jag i dag vilja ytterligare framhålla. Inte så att jag personligen har upplevt någon parallell till vad som hände mellan Mattis och Ronja, men som bokläsande far med stark kärlek till sin egen dotter upplevde jag starkt den gripande tvekampen mellan två starka och genom ömsesidig kärlek hoptvinnade viljor, tillhöriga rövarhövdingen och hans dotter.

1984 filmatiserades ”Ronja Rövardotter” av Tage Danielsson, och det blev en utmärkt version, i många stycken mästerlig. Han har till och med lyckats förstärka humorn, musten och dramatiken i boken. Miljöinspelningen, gjord bland annat i Dalsland och Jämtland, med urskog, grotta och vilda forsar får en att utan att blinka acceptera förekomsten av vildvittror, rumpnissar och grådvärgar.

Dan Håfström i rollen som rövarsonen Birk får säkert inte bara mig att, rörd, se bilden av en ung Tage Danielsson framför sig. Att Birk förälskar sig i Ronja, som hon ser ut och beter sig i Hanna Zetterbergs gestalt, är föga förvånande.

Ronjas föräldrar Mattis och Lovis är skarpt utmejslade redan i Astrid Lindgrens grundberättelse, och de får ännu större lyskraft genom Börje Ahlstedts respektive Lena Nymans spel. Per Oscarsson och Med Reventberg spelar, även de, sina roller (Birks föräldrar Borka respektive Undis) väl – men de har alltså inte samma plats i historien.

Sen finns det en mäng biroller som rövare, men jag antar att flera av dem har besatts med namn som Tommy Körberg, Rune Andersson och Claes Jansson för deras sångliga förmågas skull – därmed inte sagt att de gör dåligt ifrån sig som skådespelare. Men bland de övriga rövarna finns det en gestalt som i både boken och filmen har en särskild lyskraft, gamle Skalle-Per, kongenialt spelad av Allan Edwall.

Slutligen två randanmärkningar:

Astrid Lindgrens bok är full av mustiga språkliga uttryck, och jag gissar att filmen ytterligare har bidragit till att göra sådant som ”Voffo gör di på detta viset?” och ”Far åt pipsvängen!” till stående fraser.

Min landsmaninna Ilon Wikland anses allmänt vara en kongenial uttolkare av Astrid Lindgrens sagovärld, så även i fallet ”Ronja Rövardotter”. Därmed betraktas hon, med rätta, som en av dem som har lagt byggstenar till något av det svenskaste av det svenska. Så kan det också gå med flyktingar och invandrare. Dock en stillsam upplysning: Modellen till bilden av Mattisborgen med sitt höga torn har hon hämtat från biskopsborgen i Haapsalu i hennes och mitt gamla hemland Estland.

Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

I sommar har vi inte bara tittat på ”Saltkråkan” utan också på en annan Astrid Lindgren-filmatisering i en helt annan genre, ”Bröderna Lejonhjärta”. (Naturligtvis har vi sett den tidigare, många gånger.)

Fantasygenren, dit ”Bröderna Lejonhjärta” hör, har alltid fascinerat mig. Till det jag har läst med stor behållning hör inte bara böcker som Alan Garners ”Elidor – det gyllene landet” och J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” utan också, trots att jag har en mycket antireligiös och rationalistisk hållning, till exempel Maria Gripes swedenborgianska ”Tordyveln flyger i skymningen” och C S Lewis starkt kristet färgade böcker om ”Narnia”. Jag lever mig in i dem som sagor, i deras egenskap av fantasi och tankelek. Följaktligen har jag från första början – boken utgavs 1973 på Rabén & Sjögren – älskat också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Men när jag i dödsannonser ser frasen ”Vi ses i Nangijala” reagerar jag negativt. När vi har dött kommer vi dess värre varken att ses i Nangijala eller någon annanstans.

Berättelsen om Bröderna Lejonhjärta – eller Jonatan och Karl Lejon som de egentligen heter – är stark och gripande. Med dess fattigdom och lungsot och brandolycka i början av historien. Med berättelsen om Nangijala med sina blommande körsbärsträd – och sin frihetskamp mot Tengil och hans spioner och intränglingar från Karmanjaka; de har redan förslavat Körsbärsdalen och byggt en mur runt den (sic!). Slutstriden och mötet med draken Katla ändar i att både Tengil och Katla besegras – men storebror Jonatan förlamas också av Katlas eld. Historien slutar med att Jonatan och Karl tillsammans hoppar utför ett stup för att dö än en gång, nu tillsammans, och sedan återuppstå i ännu ett nytt rike, Nangilima. Det är onekligen en spännande och tänkvärd historia från ”lägereldarnas och sagornas tid” men knappast med någon teologisk, i varje fall inte kristen poäng.

Olle Hellboms film från 1977 gör boken full rättvisa. Till att börja med är rollerna som bröderna Lejon / Lejonhjärta ypperligt spelade av Staffan Götestam (Jonatan) och Lars Söderdahl (Karl eller Skorpan som han kallas). Men också övriga roller är besatta med goda skådespelare: Gunn Wållgren spelar frihetskämpen Sofia. Viktiga figurer för intrigen är den först för tengilförräderi misstänkte jägaren Hubert (Tommy Johnson) och den verklige förrädaren, den förbindlige värdshusvärden Jossi (Folke Hjort) samt givetvis motståndshjälten Orvar (Per Oscarsson). Den bästa rollprestationen gör Allan Edwall som låtsasfarfar Mattias. Och vem minns inte Georg Årlins ögon i hans roll som tyrannen Tengil?

Filmen är, med bärande scenerier inspelade i Brösarps backar i Skåne och i Tomelilla respektive i Island med dess svarta och dramatiska lavalandskap, också hisnande vacker.

Något också om illustrationerna i boken:

Nummer 20 1981 (12 november) av Aktuellt i politiken (s), ett temanummer om invandrare, inleds med en stor intervju med Ilon Wikland (text: Ulla Andersson, foto: Anders Nyström); hon finns också på omslaget. Att hon förekommer i ett invandrarnummer beror på satt hon, liksom jag själv, är estnisk flykting. Intervjun beledsagas av en av Ilons illustrationer till ”Bröderna Lejonhjärta”. I bildtexten heter det: ”Inför den boken stod Ilon Wikland inför en ny uppgift. Hon skulle illustrera bland annat eldsprutande drakar. – Jag trodde inte att jag skulle klara av det, säger hon. Men det gjorde hon. Med glans.”

Vänsterpartiets dopp – och ett bra socialdemokratiskt valmanifest

Valrörelsen är fortfarande en rysare.

I dagens (Dagens Nyheter den 21 augusti) mätning från Synovate Temo hamnar vänsterpartiet med 3,6 procent under fyraprocentsspärren. Skulle det bli partiets valresultat, kan just det bli det som säkrar en seger åt den borgerliga alliansen.

Å andra sidan vet vi av erfarenhet, att i såna här situationer Kamrat 4 procent brukar träda i tjänst. Det finns sossar som, av rent partitaktiska skäl och utan att ge ett vitten för vänsterpartiets ideologi, är beredda att hålla partiet över spärren. Å andra sidan kan motsvarande bidrag från miljöpartisters sida leda till att de gröna i stället åker ut ur riksdagen – de får i dagens mätning 5,4 procent.

I princip skulle jag inte sörja vänsterpartiets hädanfärd, särskilt som den i så fall är helt självförvållad. Gudrun Schyman lyckades, vad man än tyckte om hennes fyllevillervallor, i en tid av socialdemokratiska högeravvikelser (jo, jag medger dem) attrahera missnöjda vänstersocialdemokrater – men i hägnet av hennes framgångar bidade övervintrande ortodoxa kommunister, en grupp som fick nytt friskt blod från Ung vänster, sin tid. De här människorna tror förmodligen på, inte bara koketterar med kommunismen och Lenin, vilket tyder på att de har en brist i sin intellektuella utrustning. Det senare förklarar väl i så fall också deras monumentala brist på förmåga att analysera partiets chanser och staka ut dess väg.

Jag har kritiserat mitt eget parti, socialdemokratin, för att sakna en sammanhängande dröm, en utopi, som kan entusiasmera alla de människor, som har hjärtat till vänster. Årets valmanifest innehåller – fortfarande utan att ha detta sammanhållande ideologiska kitt – dock många steg i riktning mot klassisk socialdemokratisk reformpolitik.

Socialdemokratin vill använda den offentliga sektorns (usch, den gemensamma sektorn heter det!) starka finanser till att anställa fler i skola, vård och omsorg. Den ska vara en föregångare som modern arbetsgivare som erbjuder attraktiva arbeten med jämställda löner. De sociala försäkringarna ska stärkas. Välfärden går före stora skattesänkningar.

En tandvårdsreform utlovas: Unga upp till 24 år ska få gratis tandvård, en undersökning ska kosta högst 200 kronor och kostnaden för dyra behandlingar ska minskas kraftigt. (Det kommer att krävas mer, men det här är reformer på rätt väg.)

Det högsta taket i a-kassan ska höjas till motsvarande 7,5 basbelopp. Förtidspensionärernas ekonomi ska förbättras.

Maxtaxan på dagis ska sänkas med 300 kronor och den allmänna avgiftsfria förskolan öppnas för treåringar. 3000 fler fritidspedagoger utlovas på fritids.

Studenter med ansträngd ekonomi utlovas höjda studiemedel och höjt fribelopp.

De sämst ställda pensionärerna ska få höjda bostadstillägg. 100000 fler bostäder ska byggas för äldre, så väl seniorbostäder som särskilda boenden. Det senare betraktar jag som en av valrörelsens viktigaste löften. Under de senaste åren har det gått en modetrend genom svensk kommunalpolitik: De äldre ska, vare sig de vill eller inte, bo kvar hemma (med hjälp av en ofta allt för medioker service och med leverans av smak- och upplevelsebefriad kost). Vi måste i den här valrörelsen få ut, att det nu är slut med den här extremistiska politiken; självfallet ska de äldre, som vill och kan bo kvar hemma, få hjälp med det, men de som vill ha den ena eller den andra typen av gemenskapsboende och kollektiv service ska få det och detta utan de höga och förödmjukande spärrar, som i dag alltför ofta ingår i prövningen.

Jag är också glad för att socialdemokratin vill se Sverige som en förebild i den gröna omställningen. Med min gamla vän Helga Henschen utropar jag: ”Vår gröna dröm är röd!”

Naturligtvis finns det i valmanifestet politiska områden, där jag önskar, att man hade gått ännu längre. Men med tanke på miljöpartiets på den här punkten borgerliga inställning är följande ändå steg på rätt väg: ”…kontrollen av friskolorna måste skärpas. Etablering av nya friskolor får inte leda till sämre undervisning för barnen i den kommunala skolan eller ökad segregation. Kommunernas inflytande vid etablering av friskolor ska förstärkas. Vinster ska komma skolan till del – inte aktieägarna. Alla elever har rätt till objektiv och allsidig undervisning. Vi är motståndare till religiösa friskolor. Genom skärpta regelverk och uppföljning vill vi öka insynen. Ytterst ska de offentliga stöden kunna dras in.”

Socialdemokraterna går i den här mätningen upp med 2,9 procent till 37,7 procent. Ökningen kommer dels från forna vänsterpartiväljare, dels från soffan. Antalet osäkra har i och för sig inte minskat mycket, men sammansättningen av gruppen osäkra har ändrats: socialdemokratin har tagit sympatisörer från soffan, medan fler vänsterpartister har blivit osäkra.

Sammantaget har högeralliansen i den här mätningen 49,3 procent, socialdemokraterna med stödpartier 46,6 procent. Det är inget ointagligt försprång.

Amerikanska arbetarsånger – och svenska

Jag har tidigare berättat, att Joe Glazer har donerat sitt fackföreningsinriktade skivbolag Collector Records till Smithsonian Folkways, som därmed ytterligare stärker sin position som ledande skivbolag som utgivare av amerikansk vänstermusik. Skivorna från Collector Records kommer inom kort att bli tillgängliga för beställning via Smithsonian Folkways hemsida.

Redan nu finns en CD, som innehåller ett urval Collector Records-inspelningar, tillgänglig – även i den svenska skivhandeln. (Men skivhandeln är kommersiell; man får nog aktivt be den man besöker ta hem skivan. Observera dock, att det går! Den finns i svensk distribution.) CDn heter ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways Recordings SFW CD 40166, 2006). Jag har översiktligt nämnt den förut, men nu har jag också inhandlat ett exemplar och kan ge en närmare bedömning.

CDn är alltså till stor del knuten till Smithsonian Folkways förvärv av Collector Records; många av låtarna kommer därifrån, och Joe Glazer själv skriver om sitt bolag i CD-häftet. Men där finns också material hämtat från gamla vänsterbolagen Folkways, Monitor och Paredon samt outgivna upptagningar från olika festivaler Smithsonian Folkways har anordnat. Låt mig genast säga, att den här skivan är en guldgruva för den som är intresserad av amerikansk radikal sångtradition.

Den öppnar med Paul Robesons insjungning av Earl Robinsons och Alfred Hayes ”Joe Hill” (”Balladen om Joe Hill”). Robesons basröst är mäktig.

Sen följer ”Bread and Roses” med Bobbie McGee (Barbara Wren), som har en ljus vacker röst.

Pete Seegers (solo) och The Almanac Singers ”Casey Jones (The Union Scab)” har jag förstås för egen del tidigare på skiva, men alla er som är obekanta med den här 1950-talsgruppen rekommenderar jag ett skivköp redan för den här gruppens skull.

Joe Glazer kommer själv till tals i en snabb, rytmisk och hörvärd ”organizing medley”, ”We Shall Not Be Moved / Roll the Union On”.

En mer traditionell version av ”Roll the Union On” finns med John Handcox från Southern Tenant Farmer´s Union.

Pete Seegers halvbror Mike Seeger framför, utmärkt, ”Cotton Mill Colic”, skriven av David McCarn, en textilarbetare från North Carolina, och upptecknad av Alan Lomax.

Joe Glazer har själv tonsatt dikten och framför ”The Mill Was Made of Marble” – han har tonsatt den som vals!

Pete Seegers halvsyster Peggy Seeger sjunger, ackompanjerad också av sonen Calum MacColl, Si Kahns ”Aragon Mill”.

Därpå följer ytterligare ett smakprov på The Almanac Singers, ”Talking Union”. Formen är ovanlig, talkning blues, ett slags tidig rap med bluesrytm.

Veteranen Woody Guthrie (också han löst knuten till The Almanac Singers) finns förstås representerad, med ett stycke amerikansk arbetarhistoria, ”1913 Massacre”.

Joe Hill återkommer med ”The Preacher and the Slave” (”Svarta pråster” / ”Prästen och slaven”), den här gången insjungen av en IWWare från nutid, Utah Phillips.

”Which Side Are You On”, som jag har skrivit om (se Kulturspegeln, Sångtexter), finns här i två versioner, först med upphovskvinnan Florence Reece (med lite darrig stämma), sen (och desto mer medryckande) med The Almanac Singers.

Joe Uehlein gör en modern och bra version av ”Hold the Fort” (”Hållen fästet”), ackompanjerad av gitarr, mandolin och banjo, modern också i så måtto, att ”men” har bytts ut mot det mer könsneutrala ”workers”.

Om den här sångens historia, inklusive dess plats inom nykterhetsrörelsen, har jag haft ett intressant tankeutbyte med Magnus Andersson. Så här skriver arkivarien vid Smithsonian Folkways Jeff Place om sången:

”Hold the Fort” began its life as a gospel hymn written in 1870 by Phillip Bliss (1838-1876), who was inspired by a story about the bravery of Union troops defending a fort near Atlanta, Georgia in 1864. In 1873, the evangelical singer Ira David Sankey (1840-1908) took the hymn to England on one of his revival tours, and some years later the British Transport Workers parodied it and used it in their struggle. In the United States, the Knights of Labor also used the song, and it continued to evolve. The Wobblies began to use it in the early 20th century, and it also become a labor standard (Edith Fowke and Joe Glazer, ”Songs of Work and Freedom”, Roosevelt University, Chicago, Illinois, 1960:33). The Almanac Singers used it as a war song during World War II.” (Jämför min artikel om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget.)

Det här citatet kan också tjäna som exempel på hur intressanta introduktionerna i CD-häftet till de enskilda sångerna är.

The New Harmony Sisterhood Band (Deborah Silverstein, sång och gitarr, Kendall Hale, sång och fiol, Katie Tolles, sång och fiol, Marcia Deihl, sång och mandolin, och Pat Duellette, bas), är en ny och intressant bekantskap för mig; gruppen bildades av deltagare i en feministisk kurs på Cambridge Graduate School for Social Change 1963-1964 och spelades in av Barbara Dane och Irwin Silber på superradikala Paredon Records. Här framför gruppen Woody Guthries ”Union Maid”.

Många av Collector Records skivor har inriktning på vår egen tids problem i arbetslivet. Ett exempel är Joe Glazers ”Too Old to Work”.

Ett annat är ”Black Lung” med Hazel Dickens. Låten är en bandning från en festival, och Hazel Dickens gör låten à capella. Jag rekommenderar gärna läsare/lyssnare att gå vidare till hennes egna skivor med bluegrasskomp, också till de skivor hon har gjort tillsammans med Alice Gerrard.

Larry Penn sjunger ”Been Rolling So Long” – han har större delen av livet arbetar som lastbilschaffis. Penn är en bra sångare med ett lite guthrieaktigt maner.

Tom Juravich, sång och gitarr, är en intressant bekantskap, om ni inte redan känner till honom. Melodin och kompet är bra och temat ultramodernt. Låttiteln ”VDT” ska uttydas ”video-display terminal”.

Många av låtarna på den här CDn avviker musikaliskt på ett intressant sätt från det traditionella arbetarsångmönstret.

”Automation”, med Joe Glazer, sång och gitarr, och Charlie Byrd, gitarr, är jazzig blues.

Eddie Starr, med ”I´m Union and I´m Proud”, har den intressanta karriärkombinationen stålarbetare och rocksångare.

Kenny Winfrees ”I´m a Union Card”, med komp av banjo och mandolin, är bluegrass.

Och så en kontrast: John O´Connors ”Carpal Tunnel” låter som en gammal brittisk ballad.

Och så en kontrast igen: Anne Feeney, som jag hörde och pratade med i ABF-huset för inte så länge sen och på vars mailing list jag står, gör tillsammans med ett band ”We Just Come to Work Here” till häftig rockmusik av rock n´ roll-typ.

Elaine Purkeys ”One Day More” har balladform.

Jon Fromers ”We Do the Work” startar à la berbershop men är annars gospelartad.

Den invandrade arbetskraften i USA är underrepresenterad på den här CDn, men Baldemar Velasquez & co gör ”De Colores” med sitt mexikanska stuk med den äran.

Och vad skulle CDn sluta med om inte de amerikanska arbetarnas kampsång framför andra, ”Solidarity Forever”? Det är Joe Glazer som sjunger, och han gör en fin version.

***

Ett par frågor, avslutningsvis, till LO:

Den här CDn vore väl värd att köpa in för att ges bort som present, kanske rent av säljas till fackföreningsfolk?

Och sen borde den kunna inspirera till något liknande på svenska.

Jo, jag vet: LO var involverad i utgivningen av den utmärkta CDn ”Trots… En samling sånger” (Satellite Records SAT 008, 2004) med Eldkvarn, Lena Endre, Ronny Eriksson, Thorsten Flinck, Sara Isaksson, The Latin Kings, Anna-Lotta Larsson, Maria Lundquist, Ola Magnell samt Janne Åström & Medborgarna. Mycket av det här är bra, till exempel Eldkvarns och Sara Isakssons version av Cornelis Vreeswijks ”Om jag vore arbeslös” (ursprungligen Tim Hardins ”If I Were a Carpenter”), Anna-Lotta Larssons version av Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, Ola Magnells ”Luffarvisa” (Bob Dylans ”I Pity the Poor Immigrant” i översättning av Kent Andersson), Ronny Erikssons ”Tankar på nattgammal is” och, inte minst, Maria Lundqvists ”Befrielsen är nära” (text Suzanne Osten och Margareta Garpe, musik Gunnar Edander). Annat känns mer överflödigt: Vad är Ted Åströms & Medborgarnas ”Vem kan man lita på?” mot Hoola Bandoolas originalversion, som ju fortfarande finns i skivhandeln?

Men ändå – jag skulle vilja ha ännu mer av den här sorten. Fast med ännu mer av nya musikaliska uttrycksformer. Och framför allt mer av aktuell samhälls- och arbetslivskritik.

”Trots… En samling sånger” är hur som helst värd att lyssna på.

Så också Thorstein Bergmans ”…står kvar” (Liphone Records LICD 3214, 2003). Där har Thorstein översatt ett antal amerikanska bluegrasslåtar, flertalet med ett underdog- och arbetarperspektiv. Jag kan nämna ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues av Merle Haggard), ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can´t Get Nowhere Today” av Merle Haggard), ”I soppkön där vi står” (”Welfare Line” av Paul Kennerley) och ”Lasse Ledig” (”Shotgun Willie” av Willie Nelson). Det här är ett sätt att göra moderna arbetarsånger.

Förändringens vind

1960- och 1970-talens unga socialdemokrati sökte sig tillbaka till partiets rötter. Det ledde till en radikalisering av partiets teori och praxis.

En av positionsförändringarna rörde det internationella engagemanget, det som var kärnpunkten i Ivar Öhmans text från nyåret 1958.

Fyra år senare, 1962, när Laboremus firade 60-årsjubileum, var vi ett antal unga socialdemokrater, som försökte formulera en vision för ett Sverige, som på ett nytt sätt fanns mitt i den förändringens vind, som drog genom världen. Resultatet blev boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögrens Partisanserien, red Ulf Himmelstrand, Enn Kokk och Lars Rudebeck). Där granskade vi tidens båda stormakter och slog broar mot tredje världen. Mitt eget kapitel i boken, ”Världen, vi och Västeuropa”, tog skarpt avstånd från tanken på svensk EEC-anslutning.

Året därpå, 1963, hade Folket i Bild, nu i Åhlén & Åkerlunds ägo, blivit ”NYA FOLKET I BILD med Aktuellt från hela världen”. Fortfarande förvaltade tidningen något av arvet från arbetarrörelseeran. Stig Carlson, Lyrikvännens och FiBs lyrikklubbs skapare, hade en stående recensionssida. I nummer 7 1963 skrev han om ”Förändringens vind”. Carlson försvarar där uppkäftigheten:

”Som när ett gäng unga sossar från föreningen Laboremus i Uppsala i höstas gav ut sin bok ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren). Tio författare av socialistisk-akademisk extraktion tog där till orda om socialdemokratiska perspektiv på utrikespolitiken. Det skulle de aldrig ha gjort! Lusen lästes av dem, först av Aftonbladets orakel som spottade ut några perfiditeter – bland annat mot en av bokens medarbetare, som samtidigt framträtt med många artiklar i AB. Hans namn är Björn Kumm och han tog upp myten om president Kennedy, mannen som skulle göra det som ingen gjort före honom – och som höll på att störta Amerika i krig genom sina oöverlagda Kubaplaner. Det viktiga i Kumms artikel var emellertid inte den sidan av Kennedys politik utan hans misslyckande med att klara den ekonomiska krisen och vända de katastrofala arbetslöshetssiffrorna. Kumm kallar nu Amerika för ett u-land, vilket givetvis är riktigt – USA är världens största industrination men har fortfarande inte löst de grundläggande sociala problemen för mellan en fjärdedel och hälften av sina invånare. Det låter obehagligt när det sägs rent ut, men Kumm har säkra källor att stödja sig på, inte bara Gunnar Myrdal.”

Carlson uppehåller sig sen också vid Ulf Himmelstrands kapitel om Sovjetunionen och sammanfattar:

”Laboremus-skriften innehåller många andra hettande debattinlägg och det är en nyttig bok, som inte borde viftas bort av kortsiktiga taktikskäl.”

Diplomutdelning

I Folket i Bilds julnummer 1955 (nummer 50) fanns en dikt av Birger Norman, som det inte skadar att läsa även i årets valrörelse:

Diplomutdelning

Dom är det unga gardet
av proletariat
En rad dystra sanktbernhardshundar
sitter vi här och lyssnar
till unga portföljbärare
som visar oss gränserna för ungdomsdrömmen
Vårt morrande har redan rullat över sängkanten
Vi betraktar vår avföda med respekt
och skulle bara trassla in oss
om vi försökte säga vad vi tänker
Vi är det gamla gardet
av proletariat

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Jag har läst socialdemokraternas valmanifest och är beredd att ge det ett gott betyg – jag återkommer till manifestet.

Det här manifestet innehåller ett antal viktiga reformlöften, som rimligen borde tilltala viktiga väljargrupper. Förlorar vi ändå valet – vilket jag verkligen inte önskar – beror det sannolikt på att vi inte har lyckats röra vid människors drömmar om ett annat samhälle.

Den som undrar över vilka drömmar det rör sig om kan ju gå till mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?” till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Stigbjörn Ljunggren och Klas Gustavsson).

I nyårsnumret av Folket i Bild 1958 (nummer 1) hittade jag en liten betraktelse av samma slag som min, men alltså skriven årtionden före. Tidningens legendariske chefredaktör, Ivar Öhman, ägnar sin personliga ”ledarsida” I skottgluggen åt att granska tiden och det som har varit. Han minns nyåret 1945, som han firade i New York, och de förhoppningar han själv och andra människor av god vilja ställde på den följande efterkrigstiden:

”Jag brukar ibland tänka på den nyårskvällen och jag tycker att det är så länge sen! Tolv år, en evighet!

Redan framstår dessa första efterkrigsår, vilket man nu tänker på, fest i New York eller på vardagen härhemma, som ett slags vårbrytning och islossning efter en köldperiod. Kriget hade gjort livet till något dyrbart, något man ville vårda och göra det bästa av. Det fanns åtminstone en liten marginal för nya idéer, för viljan att ompröva ting, ett klimat t o m för utopier eller drömmar.

Det var i den tiden den amerikanske soldaten Garry Davies startade världsmedborgar-rörelsen och ville resa sitt tält vid sidan av Den okände soldatens grav i Paris. Det var i den tiden vi sa att vi skulle vara bröder med Asiens kulier och svältande miljoner. Det var i den tiden Sartres och Camus´ Paris-kaféer var ett Mekka för ungdom som sökte en ny mening eller åtminstone nya ord att leva på. Det var i den tiden ett svenskt filmbolag ville göra en film om displaced persons. Det var i den tiden vi upprördes över baltflyktingarnas tvångsdeportation till Sovjet. Det var i den tiden världen gjorde upp med Belsens bödlar och talade om att det fanns förbrytare mot mänskligheten.

Hur länge var det så – några dar eller några år? Hur länge dröjde det innan vi svalnade och började bli realister? Började tänka på bilmärken i stället för underutvecklade folk, diskutera taktiska atomvapen i stället för världsmedborgarskap, började intressera oss för Åsa-Nisse i stället för displaced persons?”

Inte många år efter detta nyår 1958 började jag och en hel generation unga socialdemokrater väcka drömmarna, de röda drömmarna, till liv igen. Och morgondagarna sjöng igen! För vi var faktiskt ganska framgångsrika; mycket av det vi ville realiserades under Olof Palmes 1970-tal.

Sen kom nya epoker, utan eld och utan drömmar. Många glömde till och med bort, och här citerar jag ur minnet Per Olov Enquist, hur nära svensk socialdemokrati under några lyckliga årtionden var att förverkliga bärande delar av våra utopier.

Jag citerar Ivar Öhmans nyårskrönika igen:

”Man vill gärna tro att något annat ändå är möjligt. Ja, man måste tro det – trots allt! Att vi ska finna värdigare former för vårt liv och samlevnaden med andra människor. Att vi ska finna fram till högre lyckodrömmar än den nyaste bilmodellen, djupare människointresse än skvallerspaltens – ett engagemang i livet och för världens öde som är något mer än lusten att bläddra sej igenom dagens senaste små sensationer.

En from nyårsönskan? Ja, kanske det.”

På Floras café och i Tallparken

Efter lunch på söndag styrde vi kosan till Floras café, Västergatan 20, för att få kaffe på maten. Som ett led i badortsdagarna bjöds man också på sångunderhållning i trädgården: en västmanländsk trubadur, vars namn jag hastigt hörde men tyvärr inte antecknade (lita aldrig på minnet!) sjöng. Han hade ibland ett lite väl deklamatoriskt sångsätt med tydlig frasering men sjöng trevligt till eget gitarrackompanjemang: ”Idas sommarvisa”, mycket Cornelis Vreeswijk och Gösta Linderholm; av Björn Afzelius sjöng han både ”Sång till friheten” och ”Tusen bitar”, som jag senast hörde med Björn själv på kusin Annes begravning.

Mot slutet sjöng han Evert Taube, framför allt ”Vals på Sunnanö”. Då klev hotellvärden/caféägaren själv ut på trappan och fyllde i med dragspel.

Sånt är livet här i Öregrund.

Vi hade badkläder med oss och fortsatte till Tallparken, som var tämligen folktomt. På söndagen under badortshelgen töms stan på människor, som ska börja jobba efter semestern eller börja skolan.

Även på vårt badberg, med dess vidunderliga utsikt över Öregrundsgrepen, var det tomt.

Men det var halvkyligt i vattnet, 17 grader, så vi badade inte.