Första helgen i september

Som jag tidigare har berättat, pajade vår TV och vår video i det fruktansvärda åskväder, som i förra veckan drog över Öregrund. Nåja, båda var rätt ålderstigna. Men jag missade till exempel TV-utfrågningarna av Maud Olofsson och Lars Ohly. Och ännu värre: ”Morden i Midsomer”.

På fredag morgon åkte vi därför buss till Östhammar, där närmsta TV-butik, Imes, finns. Vi köpte ny TV och kombinerad video- och DVD-spelare, som fraktades hit samma eftermiddag. Så i går såg vi ”Saltkråkan”, och i kväll ska vi se utfrågningen av Fredrik Reinfeldt.

Varför han skulle ha gjort sig förtjänt att vinna valet, vill man ju ha reda på. Som en av min gamle vän (från studentförbundstiden) Olle Svennings utländska vänner skriver: ”Har ni blivit tokiga i Sverige? Ni har världens bästa barnomsorg, avancerad jämställdhet, social omsorg och till och med biståndspolitik. Och så vill ni byta regering.” (Aftonbladets ledare 3 september 2006)

Fast slaget är ingalunda avgjort. Olle Svennings konklusion i ledarrubriken är: ”Maud Olofsson kan bli Görans räddning”. Olles tes är att centerns alla attacker mot löntagarna, om de socialdemokratiska valarbetarna tillräckligt effektivt kan föra ut dem till folket på arbetsplatserna, kan bli det som säkrar en socialdemokratisk valvinst. I dag står ju centern till höger om högern!

När vi ändå var i Östhammar för att handla TV och video, passade vi också på att besöka Eds handelsträdgård, på bekvämt gångavstånd från bussen mot Öregrund.

Birgitta ville ha luktolvon. I går planterade hon busken mellan kryddträdgården och komposten, på den plats där det tidigare stod en väldig en, som välte i blåsten.

Själv planterade jag en nyinköpt höstrudbeckia. (Vi har en bakom huset, men den har överväldigats av annan vegetation.)

Birgitta köpte också sju astilbe, en vit, två ljusrosa, två mörkrosa och två röda. Hon ville ha dem till en rabatt på glasverandans gavel mot trädgården. Där fanns fordom bland annat stockrosor, men numera skuggas rabatten kraftigt av en rad höga syrener. Det gällde alltså att hitta något som tål skugga. Det gör astilbe.

I dag har hon tålmodigt restaurerat den där rabatten: grävt bort syrenrötter och annat som inte hör hemma där, fyllt på ny fin planteringsjord och gjort gropar för och planterat nykomlingarna. Plus återplanterat uppgrävd blomsterlök och dito smultron.

Mina egna trädgårdsbestyr inskränker sig i dag till att jag har plockat in äpplen och päron att ha framför TVn. Vi ska se ”Beck” också.

Bob Dylans musikaliska rötter

Jag har nyss skrivit om Bob Dylans senaste CD, ”Modern Times”, där han leker med den populärmusik han växte upp med.

Men egentligen är hans musik, särskilt den tidiga, mycket mer påverkad av amerikansk folkmusik, blues, country och bluegrass, gospel och jazz – i sina ”Memoarer” (Prisma, 2004) redovisar han utförligt vilka artister, ibland också låtar, han lyssnade på och påverkades av.

Tidskriften Mojo – The Music Magazine ägnar en stor del av sitt nummer 154 (september 2006) åt Bob Dylan, till exempel åt hans relation till Joan Baez. Med numret följer CDn ”The Roots of Bob Dylan” (Mojo) – tidskriften plus CDn får man för makalöst billiga 39 kronor i större pressbyråbutiker!

Urvalsprincipen på CDn är enkel: På sidorna 6 och 7 i tidskriften citerar man Bob Dylan främst i memoarerna (”Chronicles” i original), och så har man valt en låt och artist för varje omnämnande.

CDn inleds med Sonny Terry, munspel, och Brownie McGhee, gitarr, båda sång, i ”You´d Better Mind”, en snabb folkblues, alltså med munspel (OBS!).

Julia Lee, som har fin röst, gör ”Mama Don´t Allow It”, en bugglåt uppbackad av ljuvlig storbandsmusik, bland annat xylofon.

Nästa bluesmästare är texikanen och gitarristen Sam Lightnin´ Hopkins med ”Baby Please Don´t Go” i en utmärkt inspelning. En referens till Hopkins fanns redan på skivmappen till ”The Freewheelin´ Bob Dylan” från 1963.

Också bluesmästare men från Mississippi och ännu mer känd som företrädare för chicagobluesen är gitarristen Muddy Waters (McKinley Morganfield). Titeln på låten, ”Rollin´ Stone”, pekar på att det inte bara var Dylan som påverkades.

Karen Dalton sjunger ”How Did the Feeling Feel to You”, ett stycke jazz. I ”Chronicles” beskriver Dylan henne som ”funky, lanky and sultry” och kallar henne ”my favourite singer”: ”a voice like Billie Holiday´s and played guitar like Jimmy Reed”.

Richie Havens är en generationskamrat till Bob Dylan; Havens förekom i kretsen kring folkmusikmagasinet ”Fast Folk”, med vilken det (à la Mojo) alltid följde med en skiva. Fast Folk med skivutgivning är i dag ett av de många bolag, som ligger under Smithsonian Folkways. Bob Dylan å sin sida spelade in för den politiska folkmusiktidskriften ”Broadside”, vars skivor var en del av Folkways utgivning – eftersom Dylan samtidigt hade fått kontrakt med Columbia, skedde det under pseudonymen Blind Boy Grunt. Det här förklarar, varför tidiga Richie Havens- och Bob Dylan-låtar också finns i Smithsonian Folkways katalog. Richie Havens´ låt här, ”High Flying Bird”, är en bra, jazzig låt.

En av mina egna favoriter, Josh White, fanns bland de artister som tidigt påverkade Bob Dylan. (På debutalbumet från 1962 fanns en låt, ”In My Time of Dyin´”, som Dylan hade lånat från White.) På den här CDn representeras Josh White av ”Good Morning Blues”, en av de allra bästa låtarna på hela CDn.

Bob Dylans bindningar till countryn illustreras här av Hank Williams och ”Lost Highway”. I The Gran Ole Opry radio show påminde Bob Dylan om hur det var att lyssna på Hank Williams: ”The sound of his voice went through me like an electric rod and I managed to get a hold of a few of his 78s.”

Den mer genuina bluegrassmusiken, som Bob Dylan också påverkades av, representeras av The Country Gentlemen Featuring Ricky Skaggs med gamla fina ”House of the Rising Sun”, här med snygga musikaliska övergångar. Den som rekommenderade The Country Gentlemen för Bob Dylan var gamle Sing Out!-redaktören och innehavaren av Folklore Center Izzy Young. Vet ni förresten, att Izzy Young och hans Folklore Center numera finns i Stockholm, på Söder?

När jag hör folksång- och country & western-legenden Cisco Houston (kompis med Woody Guthrie med mera) i ”Dark As a Dungeon”, slås jag åter av vilken bra röst han har. ”Cisco, handsome and dashing with a pencil-thin moustache, looked like a riverboat gambler, like Errol Flynn”, skriver Dylan – därmed har ni fått utseendet också.

Mer bluegrass blir det i ”White House Blues” med Charlie Poole with the North Carolina Ramblers. Själv tycker jag spelet är roligare än sången. Även i det här fallet var det Izzy Young som rekommenderade Bob Dylan att lyssna, och jag är för egen del övertygad om att Dylan då fick lyssna på Harry Smiths berömda ”Antology of American Folk Music” från Folkways. Den här antologin finns numera som box med sex CD (Smithsonian Folkways SFW 40090, 1997 – den går fortfarande att beställa, också i den svenska skivhandeln).

Sen blir det gospel, ”Uncloudy Day” med The Staple Singers. Värt att notera är att The Staple Singers själva sjöng in Bob Dylans ”Blowing In the Wind”.

En med The Staple Singers samtida gospelgrupp är The Highway Q. C.´s, här med ”Working On the Building”.

Näst sist kommer åter en av de stora bluesmästarna, Big Bill Broonzy. Han får (inför konsertpublik i London) göra två låtar, ”When the Sun Goes Down” och ”Going Down This Road Feeling Bad”, av vilka särskilt den senare är mycket bra.

CDn avslutas med ett stycke välspelad (på piano) jazz med en av mina personliga jazzfavoriter, Thelonius Monk, ”Ruby My Dear”. Jag kan inte undanhålla er följande dylancitat: ”Monk played at the Blue Note on 3rd Street… I dropped in one afternoon, just to listen – told him I played folk music up the street. `We all play folk music,´ he said.”

Mojo har sannolikt i flera fall valt skivversioner, som helt enkelt har varit lätt tillgängliga. Inte så att de är dåliga, tvärt om – men jag är ganska säker på att den unge Bob Dylan ofta kom i kontakt med de nämnda artisterna och deras inspelningar via Folkways-plattor.

När det gäller många av de här representerade artisterna och deras musik, var nämligen Folkways vid den aktuella tiden det ledande skivbolaget. Jag har nyligen själv skrivit om Folkways´ stall av stora bluesartister, av vilka Sonny Terry & Brownie McGhee, Lightnin´ Hopkins, Josh White och Big Bill Broonzy finns med i det här CD-urvalet. Också inom country, country & western och bluegrass och över huvud taget amerikansk folkmusik var Folkways mycket stort – av de här förekommande artisterna och grupperna fanns The Country Gentlemen, Charlie Poole & The North Carolina Ramblers och inte minst Cisco Houston på folkwaysskivor. (Även Thelonius Monk finns på Folkways, och Richie Havens hamnade senare på Smithsonian Folkways, men här finns knappast något lyssnarsamband i fallet Bob Dylan.)

Sen finns det ytterligare en sak att berätta om Bob Dylans förhållande till Folkways. När bolagets ägare och drivande kraft Moe Asch dog 1986, spelade Bob Dylan, som kände starkt för bolaget, en roll för att det kom att drivas vidare av Smithsonian-museerna i Washington, nu under namnet Smithsonian Folkways.

En avslutande anmärkning: Hur kan man göra en CD med namnet ”The Roots of Bob Dylan” utan att ha med en enda låt av Woody Guthrie?

Tillgänglig på skiva: In Old Moscow

Jag har tidigare haft ett givande tankeutbyte med Martin Tollén, Pelle Rödin med flera om den amerikanska trotskistsången ”In Old Moscow”; texten finns att tillgå ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Jag kan nu berätta, att den också finns tillgänglig på skiva. Gå till Smithsonian Folkways hemsida, klicka först på Our Recordings, sedan på Labels och sist på Collector Records, så får du upp hela Collector Records skivutgivning, som nu har lagts till Smithsonian Folkways ständigt beställbara skivsamling. Skivan i fråga heter ”My Darling Party Line: Irrelevant Songs, Ballads and Airs” (Collector Records COLL01990), och du kan till och med få ett ljudsmakprov på hur ”In Old Moscow” låter i Joe Glazers insjungning. (Även Abraham Brumberg sjunger på några spår.)

Den här skivan, liksom alla andra i Smithsonian Folkways väldiga kollektion, går att beställa hem per post via bolagets hemsida.

Hur olycka vänds till lycka: Melodikrysset 35

Den här veckan har jag drabbats av den ena olyckan efter den andra. Först tog åskan TVn och videon – vi har köpt nya apparater men inte fått i gång dem än. Under fredagens gräsklippning pajade gräsklipparen – den måste lämnas in för lagning. Och fredagskvällens bastu måste jag tyvärr avstå från, eftersom jag inte mådde riktigt bra – men Birgitta tog över matlagningen (det var egentligen min tur) och tröstade mig med calvados.

I natt sov jag som en sten och vaknade först halv tio. Det fick bli snabb rakning och dusch före melodikrysset. Men sen var kroppen och andarna i gång igen: av kombinationen kokkaffe och melodikryss blir man rent av lycklig.

Veckans melodikryss hörde inte till de svåraste, för mig alltså. Där fanns bara en fråga jag inte hade klarat utan Google. ”Sjumilakliv” har gjorts av Martin Stenmarck, och han hör definitivt inte till den kategori musikmakare jag brukar lyssna på.

Annars har jag genom åren faktiskt lyssnat på alla möjliga slag av populärmusik. Alltså klarade jag både R.E.M. (= Rapid Ear Movement) med ”Loosing My Religion”, Anders Eldemans klurighet med att ha med både Östen med resten och Östen med rösten samt, förstås, Ted Gerdestads ”Jag vill ha en egen måne”. För att inte tala om Ann-Louise Hanssons ”Vita rosor från Aten” och Åke Fagerlunds ”Den gamla moraklockan” (som gav moraklocka), här framförd av Spotnicks.

Ännu lättare var det att koppla Sven-Bertil Taubes insjungning av ”Violen från Flen” till Ulf Peder Olrog – jag berättade ju nyligen om det olrogprogram jag hörde på Uppsala slott under de nordiska arkivdagarna.

Artister man har hört under hela sitt liv känner man genast igen rösten på: ”En tillräckligt stor summa pengar” hade jag faktiskt inte hört förut, men han som sjöng var utan tvivel Povel Ramel.

Visgenren är min hemmaplan. Alltså var det lätt att känna igen Carl-Antons ”Om maskros och tjärdoft” och ur det få pluralen maskrosor.

Musikaler kan jag också ett och annat om. I Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” finns ”Allt du kan göra kan jag göra bättre”.

Och vem som helst som kan någonting om jazz har väl hört Duke Ellingtons ”Caravan” – som skulle ge kamel.

För mig som har praktiskt taget allt med Pete Seeger i skivhyllorna och nyligen har skrivit uppskattande om ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” med Bruce Springsteen var det också urenkelt att fylla i vem som sjöng ”Old Dan Tucker”.

Dagens allra lättaste fråga var Sockerbagaren ”som bakar kakor mest hela dagen”.

***

Om du, under jakt efter svar till senaste melodikrysset, med hjälp av Google har hamnat här, så pröva i stället att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och sök under senaste lördag.

Bob Dylan: Modern Times

Bob Dylan har med ”Modern Times” (Columbia 82876 87606 2, distr Sony, 2006) sökt sig tillbaka till en del av sina musikaliska rötter, i någon mån också sökt sig tillbaka till sin egen musik under en tidigare epok.

De moderna tider han refererar till är inte Charlie Chaplins utan det femtiotal och det tidiga sextiotal, då han var en mycket ung man.

Så fort jag hör ”Thunder On the Mountin” med dess härligt stompiga komp, förstår jag, att det musikaliskt är en mycket annorlunda Dylan jag hör på den här CDn. Dessutom blir jag på gott humör – inte för att Dylan måste låta just så här, utan för att det låter så kul. Något slags femtiotalsupprockad country blues låter det som. Texten är, som så ofta hos Dylan, mångtydig. Uppfattar jag en kritik mot alltför materialistisk money-making?

”Spirit On the Water” är dansbar schlagermusik från min femtiotalistiska ungdom: i markerad foxtrottakt och med Dylan som refrängsångare. Lite mer dylanskt blir det hela dock med hjälp av munspelet. Den långa texten är en historia om en man, sliten mellan vandring och kärlek och förföljd av sitt förflutna.

”Rolling and Tumblin´”, bluesrock med plonkiga gitarrackord, kan jämföras med Bruce Springsteens grävande i det förflutna men inte i Pete Seegers utan Bob Dylans eget; det här kunde faktiskt Dylan ha gjort någon gång förr. Men låten luktar också Elvis Presley. Och texten handlar om kärlek som man måste befria sig ifrån.

”When the Deal Goes Down” är ännu mer av rockballad à la Elvis; den är till och med smörig som en elvislåt. I det här fallet är det också en text om kärlek, men så rak att man inte hade väntat sig något sådant från Dylan.

”Someday Baby” smakar rythm´n´blues eller närbesläktad tidig rock´n´roll. Här har kärleken åter tjorvat till sig: ”Living this way ain´t a natural thing to do / Why was I born to love you?”

Den mycket femtitalsaktiga ”Beyond the Horizon” är en klockren stöld: Både musik och arrangemang kommer från ”Två solröda segel” (”Red Sails In the Sunset”). Att Dylan snor melodier och kallar dem för egna kompositioner är verkligen inget nytt; jag kan ge fler exempel. Och jag blir heller inte upprörd. Dylans text (som är hans egen) har till och med regelbunden rytm oich schlagerrim.

”Nettie More” skulle kunna karaktäriseras som country & western med lite mer markerad trumrytm.

”The Levee´s Gonna Break” tar upp intressantare problem än de flesta av de övriga texterna. Sången – skriven efter New Orleans-katastrofen? – lyfter fram skillnader och ojämlikheter i det amerikanska samhället, sådant som alla tyvärr inte är medvetna om: ”Some people still sleeping, some people are wide awake.” Musikaliskt är det fråga om typsisk femtiotals-rock´n´roll.

CDn avslutas med den nästan nio minuter långa ”Ain´t Talkin´”. Den är musikaliskt bra, och dess apokalyptiska text värd att lyssna på. Här har Bob Dylan återfunnit sitt yngre jag.

Men jag har hoppat över en låt:

En av de textmässigt mest intressanta låtarna är ”Working Man´s Blues # 2″. Det # 2 syftar på är Merle Haggards ”Working Man Blues”, den som i Thorstein Bergmans svenska version heter ”Vår tids arbetarsång”; jag skrev om den för en tid sen. Här knyter Dylan an till countrygenrens grepp att skildra arbetaren som underdog i det amerikanska samhället; han använder till och med begreppet proletariat (”The buyin´ power of the proletariat´s gone down / Money´s getting shallow and week”).

Fortsättningen ger uttryck för en bitter insikt, giltig här lika väl som i USA: ”It´s a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad.”

Och så nästa erfarenhet: ”Just sitting here trying to keep the hunger from / Creeping it´s way into my gut.”

Och det värsta av allt, att vara helt utanför, att inte längre behövas: ”Gonna sleep off the rest of the day / Sometimes no one wants what we got / Sometimes you can´t give it away.”

Woody Guthrie kunde inte ha sagt de bättre.

Och den här mannen – Dylan alltså – påstår i sina memoararer, att han inte är politisk. Jag tror att han driver med oss ibland.

Vännen Mats Engström på Aftonbladets ledarsida skrev den 29 augusti 2006 om just den här låten. Med hjälp av ett av de radioprogram Bob Dylan regelbundet medverkar i visar han, att Bob Dylan tycks ha hittat tillbaka till sitt gamla samhällsengagemang och det inte bara i den citerade låten:

”In Sweden, they have a system of higher taxes but welfare for everyone. They call it the Swedish model. Well, I could go for a Swedish model right about now.”

Mats är rädd att den dubbelbottnade Dylan på slutet möjligen kan åsyfta en helt annan sorts modell än välfärdsstaten. Jag är själv inte främmande för den sortens ordlekar: en gång, på Bommersvik, gav jag Mats Engströms kollega Lotta Gröning en lapp med texten ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Men det var i grunden inte illa menat. Jag gillade både välfärden och Lotta. Så jag tror att Dylan menar allvar.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 22 2006:

”Var tredje död är rattfull”

Rubrik i Dagen

”Hundratals människor protesterade i går mot Israels bombningar i Brunnsparken.”

Göteborgs-Posten

Bluesklassiker från Smithsonian Folkways

Jag skrev här om dagen om en samlings-CD från Smithsonian Folkways med klassiska afroamerikanska ballader.

2003 utkom i samma serie två samlings-CD ur bolagets blueskollektion, ”Classic Blues from Smithsonian Folkways Recordings” (SFW CD 401 34) och ”Classic Blues Vol 2 from Smithsonian Folkways” (SFW CD 401 48). Båda är högst hörvärda.

Ursprungsbolaget Folkways med sina båda föregångare Disc och Asch fick så småningom en mycket stark utgivning av blues, detta utan att ägaren, Moses Asch, egentligen – åtminstone till att börja med – prioriterade just blues. Hans utgivning spände över talskivor (dokumentärer, politik, teater, poesi med mera), autentiska ljud från naturen så väl som gatan, avantgardistisk konstmusik, world music bokstavligen från hela världen, jazz, amerikansk folkmusik inklusive old-time, bluegrass, jiddish, cajun och singers-songwriters med anknytning till först amerikansk folkmusik, på slutet även till rockmusik.

Det är nästan häpnadsväckande att notera, att när Moe Asch först spelade in en av dem som skulle bli en av de allra främsta artisterna på hans skivbolag, Leadbelly (Huddie Ledbetter) – bland det inspelade fanns blues – valde han att till att börja med ge ut en barnskiva med sin nyförvärvade artist. Senare kom alltså Leadbelly att bli en Folkways´ stora artister inom blues- och folksånggenrerna.

Likväl kom en rad av de stora bluesartisterna att spela in skivor på Folkways. I någon mån hade det väl att göra med att Folkways obestritt var tidens stora folkmusikbolag. Men det finns ytterligare en förbindelselänk, som delvis har att göra med samma sak: Folkways stora amerikanska folkmusikartister, vita sådana som Pete Seeger, Woody Guthrie, Cisco Houston och på den tiden även Burl Ives, stod alla till vänster – de var engagerade i projekt som The Almanac Singers, Peoples´ Songs och Sing Out! Magazine. De, liksom Lomax Sr och Jr, som hade upptäckt artister som Leadbelly, var självklart antirasister. Flera svarta artister – Leadbelly, Big Bill Broonzy, Sonny Terry, Josh White – kom följaktligen också att tillhöra samma sångvänster och började ge ut skivor på Folkways.

Kanske ännu viktigare var att de stora vita folksångartisterna gärna uppträdde tillsammans med svarta artister på caféerna i Greenwich Village. (Pete Seeger uppträdde till exempel tillsammans med Sonny Terry, Willie Dixon & Memphis Slim och andra.) Det bidrog till att ge de svarta bluesartisterna en ny, vit publik – och till att sätta fart på Folkways´ skivförsäljning med de här artisterna.

Moe Asch fick blodad tand och expanderade kraftigt Folkways´ bluesutgivning. Blueskännare som Frederic Ramsey Jr, Harold Courlander och Samuel (Sam) Charters knöts till bolaget och gjorde resor, som resulterade i omfattande fältinspelningar, som i sin tur resulterade i dokumentära skivor som speglade deltablues, New Orleans-blues och så vidare eller i soloskivor med nyupptäckta eller återupptäckta bluesartister. Ett och annat, som Sam Charters´ inspelning av ”Lieutnant Blues” med Barrelhouse Buck (Thomas McFarland), har lite darrigt ljud – men vilken spelglädje! Och det allra mesta är faktiskt också rent tekniskt bra.

Definitionen av vad som är blues och därför hör hemma på just bluesskivor är ibland kanske väl vid på de här båda CDna. Vera Halls ”Black Woman” är kanske mer Folk än Blues – men låt gå då för folkblues. Lucinda Williams´ ”Make Me a Pallet on Your Floor” har en skepnad, som kanske inte riktigt hör hemma i bluesgenren – fast kombinationen av 12-strängad och 6-strängad gitarr är fin. Frågan är också, om ”Vestapol” med Elisabeth Cotten hör hemma i just en bluesantologi. Men hennes vänsterhänta spel på en uppochnervänd gitarr är intressant. och hennes spelteknik tillämpas också av andra bluesartister på den här skivan (Son House och Big Joe Williams).

Både Son House och Big Joe Williams är deltabluesartister.

Son (Eddie James) House kom från Mississippi och spelade in skivor i slutet av tjugo- och början av trettitalet. Sen glömdes han bort men återupptäcktes 1941 av Alan Lomax. Han är en duktig gitarrist och har en relativt mörk röst. Här representeras han av ”Country Farm Blues” och ”I Ain´t Gonna Cry No More (Depot Blues)”.

Också gitarristen David Honeyboy Edwards från Mississippi var en av Alan Lomax´ upptäckter, men den ”Big Fat Mama” han gör här är en sen inspelning (1979). Han gör dessutom ”Pony Blues”.

Big Joe (Joe Lee) Williams kom också från Mississippi, men han drog vidare till New Orleans, St Louis, Chicago, den amerikanska västkusten och Europa. Hans gitarrteknik är distinkt och tekniskt, samtidigt som hans gitarr får en speciell klang av extra stängar. På den första av de här båda CDna har han med ”Don´t Leave Me Here”.

Vida underlägsen spelteknik (också på gitarr) har Williams´ gamle spelkompis (också han från Mississippi) John Wesley ”Shortstuff” Macon i ”My Jack Don´t Drink Water No More”.

En av dem som en av Folkways´ talangscouter, Frederick Ramsey Jr, hittade i Mississippi var gitarristen Cat Iron (William Carradine). Roligare än själva låten, ”Jimmy Bell”, är den historia som berättas i anslutning till den: om hur nordstataren Ramsey (och andra av hans slag) missuppfattade Cat Irons (och andra likars) sydstatsdialekt och transkriberade låttitlar och texter alldeles galet. Cat Iron kan även höras i ”Poor Boy a Long, Long Way From Home”.

Från Mississippi kom också K C Douglas, som dock huvudsakligen kom att verka i Californien. Jag gillar hans gitarrteknik och utpräglade bluesrytm, som man kan studera i ”Mercury Blues”.

I St Louis återupptäckte Sam Charters gitarristen Henry Townsend (bördig från Mississippi). Charters spelade in ”I Asked Her If She Loved Me” med Townsend, sång och gitarr, och Tommt Bankhead, gitarr.

Även The Chamber Brothers (George Chambers, bas, Willie Chambers, gitarr, Lester Chambers, sång, Joe Chambers, gitarr, och Brian Keenan, trummor) kommer ursprungligen från Mississippi. Med sitt tunga komp (”Oh Baby, You Don´t Have to Go”), sin bluesmusik av chicagotyp och sin gospelartade sång (”Down In the Alley”) är de inte alldeles lätta att placera i ett bestämt bluesfack.

Bra men en smula svårkategoriserad är likaledes pianisten Roosevelt Sykes med smeknamnet ”The Honeydripper”. Han kom ursprungligen från Arkansas men övade upp sitt pianospel främst i St Louis´ nöjesvärld. Senare blev han känd i Chicago. Det finns något insmickrande, honungsdrypande i hans spel men detta är smittsamt tilldragande; ett exempel är jazzbluesen ”Ran the Blues Out of My Window”. Jag lyssnar också gärna på ”44 Blues”.

Den pianoblues, som man ibland benämner New Orleans-blues, exekveras här av Champion (William Thomas) Dupree. Han spelar ”Clog Dance (Stomping Blues)”.

Pianisten Little Brother (Eurreal) Montgomery kom visserligen från Louisiana men hamnade så småningom i Chicago, där han gjorde stor succé på klubbscenerna, likaså en central gestalt inom chicagobluesen. Jag lyssnar gärna på hans ”Vicksburg Blues” och ”Farre Street Jive”.

Centrala inom chicagobluesen var också paret Memphis Slim (John Len Chatman), piano, och Willie Dixon, bas. Dem kan man höra i den boogie woogie-artade ”Joggie Boogie” och i ”Beer Drinking Woman”. ”Just A Dream” gör Memphis Slim ensam på piano.

Som representanter för texasblues finns här, förutom Leadbelly, som jag ska återkomma till nedan, (Sam) Lightnin´ Hopkins, som fick sitt smeknamn, när han spelade gitarr ihop med trummisen Thunder Smith: Thunder and Lightnin´. Förmodligen har han lärt sig betydligt mer av en annan texansk blueslegend, Blind Lemon Jefferson, som han också spelade ihop med. Sam Charters återupptäckte Lightnin´ Hopkins och spelade in honom för Folkways. Som exempel finns här ”Come Go Home With Me” och ”Tell Me, Baby”.

Pink (Pinkney) Anderson, som jag personligen inte tidigare har lyssnat på, hör hemma inom piedmontbluesen. Ursprungligen var han balladsångare, men han sjöng även blues. ”Boll Weevil” hör ju egentligen inte hemma i bluesgenren, men hans version här har faktiskt bluesig musik. ”That´s No Way to Do” är en piedmontstandard nlues, där man kan studera hans fingerpicking.

I piedmonttraditionen får man väl även placera Rev Gary Davis. Han är en utmärkt gitarrist, men själv skulle jag knappast placera hans ”Candy Man” i bluesgenren.

Till peidmontbluesen kan man hänföra även Josh White; ett exempel är hans ”Jelly, Jelly”. Men hans stil är så särpräglad, att den nog får anses vara hans egen: Hör jag hans gitarrspel eller sång, känner jag omedelbart igen dem som hans. Lyssna till exempel på hans briljanta gitarrspel i ”Carless Love”!

Verkligt udda i bluessammanhang är country- eler bluegrassartisten Roscoe Holcomb från Kentucky. Jag har honom på skiva på hans originalområde (”mountin songs”) och vet, att han både kan sjunga och spela banjo respektive gitarr. Men tydligen kan han sjunga blues och spela bluesgitarr också. Här gör han, med den äran, ”Graveyard Blues”.

Den andra av de båda CDna ger plats också åt en tämligen okänd bluesartist:

Warner Williams, född 1930, kommer från en av Washingtons förstäder och är mest lokalt känd. Därför blev Williams´ ”Step It Up and Go”, ett stycke boogie woogie-artad blues med Williams, sång och gitarr, samt Jay Summers, munspel, en positiv överraskning.

De kvinnliga bluesartisterna i den här samlingen är inte lika många som de manliga, men de är utmärkta. Vera Hall, Lucinda Williams och Elisabeth Cotton har jag redan nämnt ovan på grund av att de är svåra att genreplacera – vilket inte hindrar att de är hörvärda.

Etta Bakers ”One Dime Blues” är rent instrumental men värd att nämnas för hennes gitarrspel.

Edith North Johnson från St Louis har en snygg röst. I ”Nickel´s Worth of Liver” ackompanjeras hon av Henry Brown på piano; Brown var en ”barrelhouse piano player”. Det här paret återkommer på den andra CDn med ”Little Drops of Water”.

En hörvärd kombination är också Nora Lee King, sång, och Mary Lou Williams på piano i ”Blues – Until My Baby Comes Home”.

Jag är slutligen mycket glad över att Barbara Dane, en av grundarna av vänsterradikala i Smithsonian Folkways numera ingående Paredon Records och själv en utmärkt jazz-, folk- och bluessångerska, finns med i den här samlingen. Hennes bidrag heter ”Way Behind the Sun”; hon ackompanjerar sig själv på gitarr. Smithsonian Folkways borde ge ut henne på separat CD.

Vilka väljer Smithsonian Folkways att öppna den här samlingen med? Jo, två av Folkways´ trotjänare, parhästarna munspelsvirtuosen Sonny Terry (Saunders Terrell), även sång, och Brownie (Walter Brown) McGhee, gitarr. McGhee, född i Tennessee, levde och verkade dock liksom Terry mest i New York. Hans bluesstil är närmast Piedmont fingerpicking. Det är helt i sin ordning, att Terry och McGhee placeras först i en folkwayssamling – möjligen tycker jag, som har mängder av skivor med det här paret, att det finns mycket annat än just ”Old Jabo” (där dessutom Gene Moore spelar trummor), som lika gärna kunde ha fått inleda den här bluesklassikersamlingen. Så är till exempel ”Dark Road” med samma artister och samma instrumentfördelning (båda sjunger dock), som inleder CD 2, en bättre låt. På den första CDn finns vidare med McGhee, sång och gitarr, och Terry, munspel, ”Rising Sun”.

Ett kul extranummer är ”The Woman Is Killing Me” med Sonny Terrys Washboard Band, vars medlemmar (ur familjen?) är okända.

Nummer två i raden av folkwaysartister är Big Bill (William Lee Coonley) Broonzy. Hans gitarrspel i till exempel ”Mule-Ridin´ Blues” och i ”When Things Go Wrong (It Hurts Me Too)” är snyggt. Broonzy kom från Mississippi men hade sin karriär omväxlande i New York och Chicago.

Som nummer tre hamnar paret Memphis Slim (John Len Chatman) och Willie Dixon, som jag redan har behandlat under chicagobluesavsnittet.

Och vad vore ett folkwaysurval utan Leadbelly (Huddie Ledbetter), vars skivutgivning på bolaget jag nämnde i starten? Leadbelly ambulerade i ungdomen mellan födelsestaten Louisiana och Texas, där han satt i fängelse (och räddades av Lomax den äldre till att bli hans chaufför). Lomax upptäckte hans talanger som sångare och gitarrist (12-strängad gitarr); till dem Leadbelly har spelat ihop med hör Blind Lemon Jefferson, en annan känd företrädare för bluesens texasskola. Folkways etablerade Leadbelly som skivartist, men hans stora framgångar kom egentligen först efter hans död 1949, främst genom de insjungningar Pete Seegers grupp The Weavers gjorde av hans låtar. I den här samlingen representeras Leadbelly av ”Leaving Blues”. Också ”Blues – Until My Baby Comes Home” är utmärkt.

Slutpunkt för den första CDn – som får blir slutpunkt även här – är en skitbra inspelning gjord av två folkwaysartister, som normalt inte uppträdde tillsammans, Leadbelly och Josh White. Låten heter ”Don´t Lie Buddy”. Den är helt suverän, särskilt i den snabba refrängen.

Afroamerikanska ballader

Jag har tidigare berättat om Smithsonian Folkways som guldgruva för amerikansk vänstermusik, även folkmusik, blues, bluegrass och en rad besläktade genrer. Smithsonian Folkways har gjort en rad samlings-CD med olika temata och med material hämtat från de olika ingående skivbolagen, Folkways, Cook, Dyer-Bennet, Fast Folk, Monitor, Paredon och nu även Collector Records.

Senast har jag skaffat och lyssnat på ”Classic African-American Ballads” (Smithsonian Folkways SFW CD 40191, 2006), som är så bra, att den utan tvivel kommer att locka lyssnare till originalskivorna (av vilka jag själv har rätt många); är de utgivna under den nutida etiketten Smithsonian Folkways, kan de beställas via skivhandeln här i Sverige – är det fråga om skivor från något av de underliggande bolagen, går det alltid att beställa dem på nätet via Smithsonian Folkways hemsida.

I urvalet ingår sånger, ibland flera, med förnämliga svarta artister, som Leadbelly, Memphis Slim & Willie Dixon, Sonny Terry & Brownie McGhee, Snooks Eaglin, Big Bill Broonzy och Josh White, som alla spelade in skivor för Folkways. Dessutom har Smithsonian Folkways valt några inspelningar av afroamerikanska ballader också med ett par av bolagets vita stjärnor, Woody Guthrie och Dave Van Ronk. Varför i så fall inte också Pete Seeger, en av de övriga vita förvaltarna av den här genren, eller Burl Ives, båda folkwaysartister, är med i urvalet är svårt att veta. Båda nämns dock i Barry Lee Pearsons 34-sidiga CD-häfte.

Men strunt samma – CDn är tillräckligt bra ändå.

Det händer att afroamerikanska ballader har brittiska ballader som berättelseförlaga – ballader är alltid berättande – eller musikalisk utgångspunkt. Brittiska rötter lär till exempel ”St. James Infirmary” ha. Här har den fått suverän form av Snooks (Fird) Eaglin, sång och gitarr. Ett annat exempel på brittiska rötter är ”Gallis Pole” med Leadbelly (Huddie Ledbetter), sång och tolvsträngad gitarr, också den ett mycket bra nummer på skivan.

Som Barry Lee Pearsons påpekar i det medföljande häftet, handlar många av de afroamerikanska balladerna liksom de gamla brittiska om död och katastrofer. Sångerna handlar ofta om verkliga händelser. De två först nämnda är även vad Barry Lee Pearson kallar ”occupational ballads”:

”John Henry” – här i en utmärkt inspelning av Sonny Terry (Saunders Terrell), sång och munspel, Brownie McGhee (Walter Brown McGhee), gitarr, och Gene Moore, trummor – tar ihjäl sig med sin hammare.

I ”Casey Jones” – här handlar det om originalsången, inte Joe Hills omdiktade variant – kör huvudpersonen ihjäl sig med sitt lok; K C Douglas står för tolkningen.

Och ”The Titanic”, här med Pink (Pinkney) Anderson, handlar förstås om fartygskatastrofen den 14 april 1912.

”The Titanic” klassificeras därför tillsammans med ”White House Blues” av Barry Lee Pearsons som ”event ballads”, ett välkänt tema för ballader världen över. ”White House Blues” med Earl Taylor and the Stony Mountain Boys avviker förresten musikaliskt från resten av materialet på den här CDn genom att vara bluegrass, bra sådan.

”Staggerlee”, ”Luke and Mullen”, ”John Hardy”, ”Duncan and Brady” och kanske även ”Louis Collins” är med Barry Lee Pearsons terminologi ”bully ballads”, alltså ballader om tvekamp mellan tuffa killar eller rent av översittartyper.

Stackolee i ”Staggolee” eller ”Stackolee” skjuter Billy. John Caphas, sång och gitarr, och Phil Wiggins, munspel, gör en hörvärd version.

”Luke and Mullen”, framförd av Horace Sprott, handlar om två lokala tuffingar.

”John Hardy”, snabb att ta till både knytnävarna och pistolen, skjuter en arbetskamrat i spelsammanhang. Leadbelly framför sången kraftfullt med ackomanjemang av eget dragspel.

Dave Van Ronk, sång och gitarr, gör en bra version av ”Duncan and Brady”, som utspelas bland prostituerade.

John Jackson, sång och gitarr, gör slutligen en sång av Mississippi John Hurt, ”Louis Collins”.

Till den näraliggande kategorin ”murder ballads” hänför Barry Lee Pearson tre sånger, där morden alla har svartsjuka som bakgrund:

Den mest berömda av dem är ”Frankie and Johnny”, som Big Bill Broonzy (William Lee Conley Broonzy) gör full rättvisa. (Sången har många andra namn, till exempel ”Frankie and Albert”.)

Utmärkt är också ”Delia´s Gone” med Josh White Jr; sonens sångstil ligger nära faderns.

Legendaren Woody Guthrie, sång och gitarr, gör ”Bad Lee Brown”.

Ytterligare ett steg i riktning mot skurkaktighet tar ”outlaw ballads”. Till den kategorin hänför Barry Lee Pearson två sånger:

Dels ”Railroad Bill”, om en tjuv med mera som sköt en sheriff. Den tidigare nämnde John Jackson, ackompanjerad av sin egen gitarr, är hörvärd även i den här låten.

Dels ”Betty and Dupree” i en suverän version av Josh White, sång och gitarr. Dupree rånade en juvelbutik och sköt en pinkertonagent.

”The Race of Jim Lee and Katy Adams” klassificerar Barry Lee Pearsons som ”racing ballad” – den handlar om en ångbåtstävling. Sjunger och spelar munspel gör Jazz (William McKinley) Gillum, ackompanjerad också av Memphis Slim och Arbee Stidham. Till samma kategori hör ”Stewboll”, där det handlar om hästkapplöpning. Det är fråga om en mycket bra inspelning med Memphis Slim (John Len Chatman) på piano och Willie Dixon på bas.

”Lost John” och ”Old Railey” är fängelsesånger om förrymda fångar. ”Lost John” framförs mycket riktigt av fångar från Ramsay and Retrieve Farms i Texas, inspelade av Pete Seeger, Fred Hellerman och John Lomax Jr. ”Old Riley” sjungs av den före detta fängelsekunden Leadbelly, som ackompanjerar sig själv på gitarr; John och Alan Lomax fick 1934 honom fri.

”Boll Weevil” och ”Mouse on the Hill” karaktäriserar Barry Lee Pearson som ”comic ballads”. Pink Anderson, sång och gitarr, är värd att lyssna på i ”Boll Weevil” liksom Werner Williams, sång och gitarr, i ”Mouse on the Hill”.

Som framgår av ovanstående utspelas berättelserna i de afroamerikanska balladerna till stor del bland människor och i miljöer, som man brukar hänföra till samhällets mörka sidor. Flera av de nämnda och redan kategoriserade balladerna skulle också, med Barry Lee Pearsons terminologi, kunna hänföras till kategorin ”bad man ballads”. Några av texterna kan sägas vara subversiva mot det etablerade samhället, i allmänhet utan någon tydlig politisk tendens men ändå på sitt sätt protestsånger – de handlar ju om de amerikanska negrernas oftast inte självvalda levnadsvillkor.

Flera av de nämnda svarta sångarna – bland dem Leadbelly, Big Bill Broonzy och Josh White – h a r dessutom spelat in uttalat politiska och samhällskritiska sånger. På Folkways förstås.

En röst på Fi kan ge oss vårdnadsbidrag

Ju mer jag studerar de borgerliga partiernas egna och högeralliansens gemensamma förslag, desto mer vämjelig ter sig den politiska kursändring av Sverige, som blir en följd av en borgerlig valseger.

Jag har tillräckligt lång erfarenhet av moderater för att inse att de – vad de än säger – inte är något parti för arbetare. Så snart valet väl är vunnet – bevare oss för det! – kommer alla nyliberalerna framkrypande igen.

Centern, det gamla folkrörelsepartiet där det fanns många jag respekterade, står i dag i många frågor till höger om moderaterna. Hur står Anders Ljunggren, Olof Johansson och Helena Nilsson ut med den kursändring deras parti har genomgått, inte bara i fråga om kärnkraftspolitiken utan också rent ideologiskt?

Kristdemokraterna är, med sina mörkblå åsikter om till exempel familjepolitiken, åtminstone ett konsekvent konservativt parti.

Folkpartiet, förr ett socialliberalt parti, har i fråga efter fråga närmat sig det danska parti, som inadekvat nog kallas Venstre. Och nu senast har partiet, med sina stolta traditioner på jämställdhetsområdet, lagt sig platt för KDs urreaktionära förslag om kommunalt vårdnadsbidrag. Skäms ni inte, ni folkpartister som kallar er socialliberaler och feminister?

Men nu vet vi, vad vi får, om olyckan skulle vara framme och valet resultera i en borgerlig regering.

Så jämnt som opinionsläget är, kan Gudrun Schyman och hennes Fi mycket väl bli den faktor, som ger oss den högerregering, på vars program det finns vårdnadsbidrag.

Tro på en gammal politisk räv: Det finns ingenting, absolut ingenting som tyder på att Fi lyckas ta sig in i riksdagen.

Det är möjligt, att Fis sympatisörer anser, att den jämställdhetspolitik och den feminism till exempel socialdemokraterna och vänsterpartiet står för inte är tillräckligt långtgående. Men när man ska rösta, måste man också kunna väga för och emot de realistiska alternativen, vänstersidan respektive högersidan.

Fis sympatisörer vill jag därför uppmana att rösta så, att deras röster inte leder till införandet av ett kommunalt vårdnadsbidrag. De ska alltså inte lägga sina röster på Fi.

Söndag natt med reprisen av melodikrysset 34

Jag har ju redan berättat, att jag inte kunde lösa melodikrysset som vanligt på lördag förmiddag. Så det blev uppesittning sent på söndag i stället. Och det gick ganska lätt att lösa veckans kryss, faktiskt.

Inte så att Linda Bengtzing hör till den kategori artister (artister?), som jag brukar lyssna på. Men hennes ”Jag ljuger så bra” hörde jag faktiskt i melodifestivaluttagningen – och skrev ner på bloggen, om jag inte minns fel.

Däremot finns Kent (”Vi mot världen”) i mina skivhyllor.

Och Magnus Ugglas Fula gubbar i sin här förvanskade form var heller inte så svår att identifiera.

Giuseppe Verdis Aida hör förstås till det jag har sett och hört på Operan, och Loa Falkmans röst (här i ”Vandraren”) var också lätt att känna igen.

En helt omöjlig fråga för mig, som aldrig ser på TV 3 eller på dokusåpor, var förstås Club Goa, men med två av tre bokstäver och den indiska touchen i musiken samt koll på Google klarade jag det också.

Däremot var det lätt att lista ut, att ”Sjunde himlen” med Sickan Carlsson, Hasse Ekman och Gunnar Björnstrand skulle ge bussresa till Italien – jag har sett filmen på TV ett par gånger och minns handlingen.

Och för att övergå till den andra långfilmen: musiken var hämtad ur Notting Hill, som ju – vilket Anders Eldeman gav som ledtråd, är en stadsdel i en europeisk storstad, närmare bestämt London.

Ännu mera film: en riktig höjdare är sång- och dansfilmen Singin´ in the Rain med Gene Kelly och Debbie Reynolds – den har jag till och med som video.

Sitting Bull förekommer i Irving Berlins musikal ”Annie Get Your Gun”.

Allra sist det äldre schlagermaterialet.

I den melodi, där Eldeman efterlyste ”figurer”, kom jag först ihåg textraden ”ja den ska vi knyta upp svansen på”, och så kom jag på titeln ”Trolljazzen”, som gav det sökta ordet troll.

Och Sigge Fürst var det som sjöng ”Hjälp till att göra ett roligare Sverige”.

***

Om du med hjälp av Google har hamnat här under letande efter rätt lösning till senaste melodikrysset, föreslår jag, att du går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och går till senaste lördag.