Socialdemokraterna förtjänar att vinna valet i Uppsala

Enligt en Temo-undersökning, stort uppslagen på ettan i Upsala Nya Tidning (10 september 2006), leder i Uppsala högeralliansen över den socialdemokratiskt ledda koalitionen. De nedgångar undersökningen visar för vänsterpartiet och miljöpartiet, om de nu är sanna, kompenseras inte av av en uppgång för socialdemokraterna; även (s) minskar enligt den här undersökningen.

Partierna inom vänstermajoriteten är ju inte automtiskt kommunicerande kärl. Dessutom måste man hålla i minnet att Uppsala är speciellt: både vänsterpartiet och miljöpartiet har många studentröster, vilket innebär att många (v)- och (mp)-väljare efter avslutade studier flyttar och tar med sig sina positiva uppsalaerfarenheter av s+v+mp-styret. Samtidigt är det ju inte säkert, att de nyanlända studenterna i lika hög grad som de avflyttade har just (v)- eller (mp)-sympatier. Jag framhåller det här mest för att göra klart, att Uppsala med dess stora studentpopulation kan vara en knepig stad att göra opinionsundersökningar i. I slutändan kan det i själva verket vara så, att det blir Temo som på valdagen får stå där med lång näsa.

Skulle den sittande vänstermajoriteten förlora valet i Uppsala, vore det djupt orättvist, inte minst mot socialdemokraterna.

Jag skulle som exempel kunna peka på att den kommunala ekonomin nu är både i balans och stark och på att det byggs fler bostäder per capita här än någon annanstans i landet. Och man lovar att fotsätta på den linjen: minst 1200 nya bostäder ska färdigställas varje år.

Den som anländer till Uppsala via Uppsala C (det blivande Resecentrum) och sedan tar sig åt diverse olika håll i centrum kommer att uppleva Uppsala som en enda stor byggarbetsplats.

Alldeles nära Uppsala C, vid Vaksala torg, reser sig nu, våning för våning, en av Uppsalas vackraste nya byggnader, Musik- och kongresshuset. Det handlar om ett för både vår stads kulturliv och för stadens framtida intäkter viktigt bygge. Kulturdelen – musik ur alla genrer: pop, rock, seriös konstmusik, folkmusik, dansband, jazz, reggae, world music, vad ni vill – är redan den skäl nog att bygga det här huset. Men glöm inte kongressdelen: Enligt en svensk branschundersökning spenderar en kongressdeltagare 3 500 kronor per dygn på mat, logi, shopping och nöjen. (Då är ändå inte hyresintäkterna för anläggningen medräknade.) En mellanstor kongress med 400 deltagare ger alltså 1,4 miljoner per dygn till Uppsalas handel och näringsliv.

Inte minst de uppsalabor som är kulturintresserade bör lägga sin röst på socialdemokraterna. Den sittande majoriteten lägger 900 000 kronor mer än högeralliansen på kultur i vår stad. För att ge er en föreställning om vad man får för pengarna: Kulturnatten, som just nu har förnöjt rekordmånga uppsalabor, kostar kommunen 340 000 kronor.

Socialdemokraterna i Uppsala söker också väljarnas förtroende för att under nästa mandatperiod ytterligare bygga ut och öka kvaliteten i förskolan liksom i omsorgen om och vården av de äldre.

Jag hör inte till de politiker som förnekar, att det också finns problem, att den sittande majoriteten på det ena eller det andra området kunde ha gjort bättre eller mera.

Men jag är jätteövertygad om att en seger i Uppsala för högeralliansen skulle innebära stora risker för det socialdemokratin med allierade ändå har lyckats bygga upp, och det är mycket!

Jag är till exempel en skarp motståndare mot privatiseringar inom den gemensamma sektorn, inte minst välfärds- och omsorgsområdet.

De småbarnsföräldrar, som är missnöjda med att utbyggnaden av barnomsorgen inte har gått fort nog, vill jag uppmana att tänka sig för en gång till, innan de – för att straffa vänstermajoriteten för detta – eventuellt proteströstar på något borgerligt parti:

Tror ni verkligen, att högerpartierna – varav ett är KD – som konstant, på alla nivåer i samhället, har skattesänkningar som överordnat mål, skulle klara en snabbare utbyggnad av barnomsorgen?

KD, som på grund av Livets Ords disciplinerade röststyrning är stort (och enligt UNTs temomätning växande) här i Uppsala, har förmått övriga partier i högeralliansen – allt för makten! – att acceptera kommunala vårdnadsbidrag. De må ge ett uselt ekonomiskt utbyte för den enskilda familjen, men de är inte gratis. Skulle införande av kommunalt vårnadsbidrag – vid en högerseger säkert som amen i Livets Ords kyrka – bidra till att öka resurserna till den kommunala barnomsorgen (= fler barnstugor och platser samt mer personal)?

Den som är beredd att svara ja på de här båda frågorna måste jag dess värre upplysa om att han eller hon är korkad.

Matti spelar med Gabriel Munck

Från min son, Matti Dahl, anlände i morse följande mejl:

Morsning!

Jag sitter i en stuga i ett blåsigt Öregrund där äpplena hänger mogna i träden och solen lyser gult och skarpt.

Nu är det klart att Gabriel Munck med band ska vara förband till Mando Diao under en sverigeturné i höst. Jag spelar gitarr i Gabriels band. En singel släpps den 20 september. Låten heter ”Another Day”. Man kan tjuvlyssna på singeln här.

Kom gärna och lyssna på oss! Det här är turnéplanen:

22 september, Borlänge, Bolance
4 oktober, Stockholom, Debaser Medis
5 oktober, Norrköping, Trappan
6 oktober, Kalmar, Palace
7 oktober, Sticky Fingers
11 oktober, Malmö, KB
13 oktober, Halmstad, B&B
14 oktober, Karlstad, Arena
18 oktober, Växjö, Café De Luxe
19 oktober, Linköping, Platens

Ha det gött

Matti

***

Matti är en mycket duktig gitarrist. Han komponerar också. Han har länge spelat i olika band, tidigt till exempel i det egna bandet Oak. Numera heter hans eget band Mack. På Kerstins blogg finns en länk till hur hans egen musik låter.

Skivan med Gabriel Muncks band är faktiskt inte den första han medverkar på.

Eftersom han lämnade bandet – han hade sin egen mening om bandets utveckling – innan CDn kom ut, är jag inte säker på att han skulle vilja, att jag nämnde hans medverkan i en del av låtarna på ”People Get Happy” med le fox (Playground PGMCD 5, 2001).

Hans finns också med på ”One of Your Suspects” med Grass Dancer (Anna Records AR 0023, 2004).

Eftersom jag vet, vilken skicklig bluesgitarrist Matti är, skulle jag för egen del också gärna se, att han fick tillfälle att göra en sån skriva.

Melodikrysset 36

Det är lördag förmiddag. Jag befinner mig i lägenheten i stan – i går var Viggo och Klara här hos oss, och i kväll ska Birgitta och jag delta i Kulturnatten här i Uppsala, verkligen inte bara för att jag sitter i kulturnämnden.

Birgitta har dock åkt in till centrum, där det är så kallad sossegata. Hon ska presentera de kvinnliga socialdemokratiska kandidaterna i årets val.

Själv sitter jag hemma med melodikrysset. Jag vet vad jag ska rösta på.

Några våldsamma svårigheter erbjöd inte melodikrysset 36. Jag vill dock ärligt redovisa det jag inte skulle ha klarat utan Google. Andreas Johnson med ”Sing For Me”, en låt ur årets melodifestival, hör inte till sånt jag brukar lyssna på. Michael Jackson (”Black or White”) finns inte heller i mina skivhyllor, men när Anders Eldeman kom till lodrätt 1, hade jag redan ledbokstäver nog för att få ut Jackson.

Helt borta när det gäller aktuell populärmusik är jag dock inte. Det är klart att jag har sett och hört årets melodifestivalvinnare, finska Lordi, i ”Hard Rock Hallelujah”, som gav ordet monster.

Det tog en stund, innan jag hade lyckats identifiera ”Hooray For Hollywood” med Boston Pops – låten är skriven av Richard A Whitny, fick jag reda på, när jag kontrollgooglade.

Fortare gick det att komma på ordet cell. Dels för att jag som estländare förstår en del finska; låten i fråga sjöngs på finska. Dels för att låten (som jag inte minns titeln på) var skriven av Johnny Cash.

Resten var busenkelt.

Vi kan ta djuren först. Den gamla schlagern ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” gav skyltfönster, och ”Borgmästar Munte” red på sin Brunte; båda sångerna har förresten sjungits in av Alice Babs. Den efterlysta titeln i ”Här kommer Pippi Långstrump” var förstås Herr (Nilsson).

Och på tal om djur: ”Den spanska räven” ur ”My Fair Lady” (som jag såg i samband med den första elevriksdagen 1959) gav lya.

Kul av Eldeman men i överkant lätt var det att först fråga om vilka som framförde ”Temple of Love”, nämligen Benny Anderssons Orkester, förkortat BAO, och därefter fråga efter en mycket känd ABBA-låt med en förkortning som titel, SOS förstås. OBS! Det första ska ni inte tro på! Kristina Strömberg påpekar i sin kommentar, att svaret ska vara BWO, Bodies Without Organs. Tro på henne, inte på mig!

Streaplers ”Hello Mary Lou” hette, när Siw Malmqvist sjöng den på svenska, ”Lyckans ost”.

Povel Ramels film Ratataa har som undertitel ”The Staffan Stolle Story”.

Och så det lättaste av allt: ”Jag reste klockan nio, mitt mål var Santa Cruz” heter det i Evert Taubes ”Oxdragarsång”.

Den har jag skrivit parafraser på till kolleger-ombudsmän på socialdemokratiska partistyrelsen.

***

Om Google har fört dig hit i sökandet efter rätt svar i det senaste melodikrysset, så prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och sök där på senaste lördag.

Hos Klara och Viggo

Det är studiedagar torsdag-fredag på Klaras och Viggos dagis, och jag och Birgitta har därför ställt upp som barnvakter, medan Kerstin och Bo jobbar.

Av det här skälet åkte jag in till Uppsala från Öregrund i onsdags. (Birgitta, som hade uppdrag, åkte ett dygn tidigare.) Eftersom Viggo ville, att jag skulle läsa godnattsaga för honom, missade jag också Ordfronts möte om ”Barnens marknad” – ett viktigt ämne inför valet – i Missionskyrkan med Karl Ågerup i kväll. (I gengäld hann jag se TV-utfrågningen av en svettig och trängd Lars Leijonborg.)

Viggo och jag är bästisar sen länge, och som jag redan har skrivit, har också Klara, drygt ett, nu slutit mig och även mormor till sitt hjärta. Så dagen har förflutit lugnt och helt utan tårfyllda rop på mamma eller pappa – i det senare fallet syftar jag förstås på Klara.

Jag vill här egentligen bara dela med mig av två av dagens läsupplevelser.

Skeppshunden

Bland de böcker Kerstin fick av mig när hon var liten (närmare bestämt 1972) finns en bilderbok i stort format, ”Skeppshunden” (Folket i Bilds förlag). Texten är av Margaret Wise Brown och illustrationerna av Garth Williams. I original heter boken ”The Sailor Dog” (1953). Den svenska översättningen är, som oftast när det gäller FiBs barnböcker, gjord av Gösta Knutsson.

Jag älskar den här boken, Kerstin älskar den, och nu vill Viggo, snart fyra, också gärna höra den. Inte minst tror jag det beror på Garth Williams fantasieggande och detaljrika illustrationer. Men också texten med sin skeppsbrottshistoria är spännande.

Och så finns där en speciell anknytning till just vår familj. Nej, inte genom bokens handling. Men genom den sång, som avslutar boken:

SKEPPSHUNDEN SKRUFFS SÅNG

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Jag seglar min båt
och sjunger en låt
ombord på min båt
med rodret i hand.

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Så glad i min håg
jag klarar var våg
med tackel och tåg
och rodret i hand.

När Kerstin var liten och jag läste den här älskade boken för henne, kunde jag ju inte gärna läsa upp en sång – jag måste sjunga den för henne. Och eftersom melodi saknades, hittade jag alltså på en.

Efter alla dessa år sitter den fortfarande som berg i minnet, när jag läser texten; jag kan efter mer än trettio år sjunga min egenkomponerade melodi. Också Kerstin minns den och sjunger den för Viggo.

Så i dag, när jag åter tog upp ”Skeppshunden Skruffs sång”, klämde också Viggo i med min gamla melodi.

Lilla Tulla vill inte

Lilla Klara hör hemma i en bokläsande familj, och mycket riktigt kom hon med en binge böcker – pekböcker och bilderböcker med ett minimum av text; dessutom försökte hon med en av sin fars böcker på ryska – till morfar och ville bli läst för.

En av dessa böcker ville hon höra fem gånger, vilket kan vara ett tecken så gott som något till andra med små barn.

Den bok hon ville höra om och om igen var Catarina Kruusvals ”Lilla Tulla vill inte” (Eriksson & Lindgren, 2000).

Man ska inte utesluta, att det som en bakomliggande faktor finns en egen liknande erfarenhet. Bokens Tulla är på en sandstrand vid havet: leker med hink och spade, utsätts för badförsök av mamma och pappa, stänks ner av badande barn och annat sådant. I somras var Klara hos oss i Öregrund, och dag efter dag var vi på Sunnanö och gjorde just det här.

Men dessutom finns där ett vill-inte-tema, som nog känns aktuellt för barn i hennes ålder.

Till det positiva helhetsintrycket bidrar också tydliga, enkla och vad gäller färger och motiv naturtrogna bilder.

Bakom Leijonborg lurar kannibalerna (m)

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt har iakttagit en anmärkningsvärd återhållsamhet i sina kommentarer till folkpartiintrånget i SAP-net. Han dröjde med att kommentera, och när han väl kommenterade, försökte han också skjuta på brottsoffret, socialdemokraterna.

Så långt kan det ha haft att göra med självbevarelsedrift; den här skandalen hotar ju faktiskt den valseger Reinfeldt har hoppats på för högeralliansen.

Dessutom har han gentlemannamässigt – man ifrågasätter inte en allianskollegas heder! – yttrat sig väl om folkpartiledaren Lars Leijonborg.

För egen del tror jag inte att det här handlar om bara idealitet och välvilja. Som det senast sas i kvällens TV-utfrågning av Lars Leijonborg: Folkpartiet har den minst trogna väljarskaran inom högeralliansen – partiet är ett slags politikens Hallsberg, varifrån passagerarna strömmar åt många olika håll – och det gäller nu att se till, att de flyende folkpartiväljarna väljer rätt tåg. Många av folkpartiväljarna är idealister, starkt besjälade av gentlemannaskap. Alltså gäller det att visa upp egna rena händer men ändå inte alltför hårt angripa det parti, där de här idealisterna och gentlemännen nyss dväljdes.

Sing Out! # 2 och 3 2006

Jag har tidigare berömmande skrivit om den amerikanska folksång- och folkmusiktidskriften Sing Out!.

Också de två senaste numren är läsvärda. Dessutom följer med varje nummer en CD med 20 spår; de senare liksom den mycket omfattande recensionsavdelningen i Sing Out! har ofta fått mig att upptäcka nya spännande artister och skivor.

Tonvikten i tidskriften ligger på musik från USA och Canada samt de brittiska öarna, men Sing Out! skriver också relativt mycket om nordisk musik, i nummer 2 2006 om finnen Mauno Järvelä, som också är representerad på den medföljande CDn. I nummer 2 finns även material om indiern Debashish Bhattacharya och på CDn en hörvärd instrumentallåt med honom.

I de nämnda fallen och i fråga om Dar Williams, Gordon Lightfoot och John Tames görs i nummer 2 den vanliga kopplingen: en artikel om artisten, en sång av honom eller henne med text, noter och ackord och så sången, hämtad från en aktuell skiva, på den medföljande CDn.

Av sångerna (alltså också på CD) i numret vill jag vidare nämna den psalmlika, vackra ”(Our Is a) Simple Faith” av och med David Tamulevich, Arlo Guthries ”My Old Friend” och David Holts akustiska blues ”Got No Use for Lonely” (”Lonely, I got no use for lonely / But it helped me to see the moon / Heartbreak, I got no use for heartbreak / But it taught me how to hear my tune”).

Sing Out! vore inte Sing Out!, om inte en del av låtarna vore speglingar av amerikanskt vardags- och arbetsliv. I nummer 2 2006 finns en Gordon Lightfoot-låt om flygare, en John Tams-låt baserad på sea shanties (”The work was hard and wages low”) samt, kopplad till en bakgrundsartikel, ”This Little Lump of Coal”, som ursprungligen publicerades 1936 i United Mine Workers´ Journal.

Sing Out! vore heller inte Sing Out!, om där inte funnes (alltså både text och noter i tidskriften och inspelning på skivan) politiska sånger med vänsterperspektiv. I nummer 2 2006 finns följande av det här slaget: ”Filled With Love”, skriven av Joyce Anderson dagen innan USA började bomba i Irak, Kiya Hartwoods ”Bully Cirkus”, framförd av Wishing Chair (Kiya plus Miriam Davidson), en tango i kabaréstil, full av satir och ironi riktade mot bushadministrationens krigspropaganda, och slutligen James McMountrys talking blues om dagens USA med dess arbetslöshet, fattigdom och krig för olja.

Nummer 3 2006 är inte sämre i något avseende.

Roger McGuinn, Paul Rishell & Annie Raines, The Crooked Jades, Chumbawamba, Pedro Luis Ferrer samt The Pine Leaf Boys ägnas längre artiklar och Peggy Lipshutz, Frigg och Ianis Ian kortare texter.

Texten om norsk-finska Frigg och deras och Antti Järveläs snabba och välspelade ”Jokijenkka” är numrets exempel på Sing Out!s intresse för nordisk musik. Där finns också texter på spanska (Pedro Luis Ferrer med dottern Lisa i ”La Niete ´e Michaela”, en kubansk son), och på franska (Wilson Savoy i ”Pine Leaf Boy”, ett stycke cajun), båda i härliga inspelningar.

Annat som är kul att lyssna på är Kate Bush à capella i ”The Lilac and the Apple”, Jeff Kazer, assisterad av Jennie Bedford, i ”Sandy Boys”, singern-songwritern Steve Tilston i Fairport Convention-influerade folkrocklåten ”Willow Creek”, Sarah & Hannah Peasall i ”The Old Account”, en traditionell spiritual med banjoackompanjemang, superskkönsjungande tjejgruppen The Wailin´ Jenny (nu med en ny medlem, Annabelle Chvostek) i ”The Devil´s Paintbrush Road” och inte minst Paul Rishell, steel guitar, och Annie Raines, mandolin, i ”You´ve Got It Made”:

When you´re walking down the street
Fifty bucks laying at your feet
Buddy, you´re got it made

Relatives from out of town
Think you´re out and don´t come around
Buddy, you´ve got it made

Call that girl on the telephone
Take her out tonight
Wine and dine then you might find
They´re more than willing to spend the night

When that girl starts telling you
The things that she wants you to do
Buddy, you´ve got it made

OBS: Enligt ingressen är det huvudsakligen Annie Raines som har skrivit texten.

Värd att höra på (och lära sig av) är också numrets Tech-In, ”Behind the 8-Ball” med Glenn Weiser på munspel.

Även i det här numret finns det en rad sånger med politiska texter:

Kongresskandidaten Bill Durston har tillsammans med sin dotter Annie skrivit ”War Is Not a Game”, en protestsång mot att U S Army gör videospel om krig för barn; sången framförs på CDn av Paul Kamm & Eleanor MacDonald.

Janis Ian gör ”The Great Divide”, en sång om hur politikerna, de rika och kyrkorna sviker.

Jen Cass´ ”Dear Mr. President” har formen av en vädjan från en av dem som USA har stationerat i Irak.

Andra sånger har till det yttre en annan form men har lika fullt en politisk kärna:

Chumbawambas traditionella ”Walking Into Battle With the Lord” har sin udd riktad mot fundamentalism.

Dan Berggrens gospelartade ”Power from Above” handlar om en annan kraft från ovan, solkraft.

Och Bill Harleys ”Ahab”, för övrigt en bra rocklåt, har en mångtydig text à la Bob Dylan, där kaptenens budskap, att allt står väl till, kan tolkas nog så politiskt.

Vill du ha information om dessa och tidigare nummer, kan du gå in på Sing Out!s hemsida. Där hittar du också prenumerationsuppgifter. Men välj Basic membership, så att du får varianten med en medföljande CD till varje nummer.

Stig Claesson, Slas

Stig Claesson (född 1928) lärde jag först känna genom gamla Folket i Bild, dels som kåsör, ofta resekåsör, dels som illustratör. Ganska många av hans kåserande, egenillustrerade texter ur Folket i Bild (och även Aftonbladet) finns förresten samlade i boken ”Vandring med mig själv” (Legus, 1996). De är fortfarande mycket läsvärda.

När jag i början av 1960-talet var student i Uppsala, kom jag att till de författare jag läste praktiskt taget allt av foga dels Stig Claesson, dels Pär Rådström, detta utan att till att börja med veta, hur nära sammanflätade erfarenheter de hade. Pär Rådström förekommer i flera av Stig Claessons självbiografiska romaner från det senaste decenniet – miljön är då Italien eller Paris – men naturligtvis hade jag långt dess förinnan fått vetskap om deras gemensamma erfarenheter av att arbeta i internationella arbetslag eller halvsvälta sig fram bland andra som, också de, ville slå igenom som författare eller konstnärer.

Stig Claesson blev framgångsrik både som författare och konstnär. Av Pär Rådström blev det en författare, som bättre än de flesta andra fångade sin tid. Men denna tid blev allt för kort för honom – han dog relativt ung.

Stig Claesson har gett ut mer än åttio böcker. Av dem har jag läst och äger förresten också de allra flesta. Visst har det gått lite upp och lite ner i detta omfattande författarskap, men jag har läst Stig Claessons böcker med stort nöje. Hans pratstil är omisskännlig liksom hans stil som tecknare.

Dessutom förenar han i sitt författarskap, till synes utan några som helst problem, ytterligheter. Han är svensk som få – men handlingen i många av hans böcker tilldrar sig i Canada, i forna Jugoslavien och, som redan har nämnts, i Italien och Frankrike, ja till och med i Finland. Han är en av våra främsta stockholmsskildare, söderskildrare för att vara mer exakt – men många av hans bästa böcker har den västgötska glesbygden som miljö.

Utan tvivel har han hjärtat till vänster. I unga år ganska långt till vänster; i flera av romanerna från de senaste årtiondena finns korta och kärva kärleksförklaringar till den socialdemokrati som byggde folkhemmet. På socialdemokratiska partistyrelsen, under årtionden min arbetsplats, finns förresten en mycket fin Stig Claesson-målning av Tage Erlander. I den senaste romanen, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006), som jag skrev om i en separat artikel, finns mer av misstro mot makthavarna.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) beslöt att göra om detta partiorgan till socialdemokratiskt familjemagasin med plats inte bara för politik utan också kultur, var det närmast självklart att försöka få med Stig Claesson bland bidragsgivarna på kulturområdet. Eftersom tidningens nya linje lanserades i julnumret (nummer 20 1974, 12 december), föll det sig naturligt att be Slas om lov att få publicera en av mina personliga favoriter, novellen ”Julfrid” ur ”Ugnstekt gädda” (Cavefors, 1964). Det är en berättelse om den förnedring fattiga barn utsattes för även i juletid. ”Julfrid”, med Slas´ egna teckningar till, blev alltså en av startpunkterna för ansiktslyftningen av tidningen. Jag kollar den författarpresentation jag skrev: den i dag 78-årige Stig Claesson, som gärna ville medarbeta i min tidning, var då 46 år.

***

Till omgörningen av tidningen hörde, att vi också, gradvis, började införa skiv- och bokrecensioner, till att börja med på plockavdelningen Apropå. I nummer 12 1976 (12 oktober) skrev jag där om Stig Claessons bok från samma år:

Döden, livet och årstiderna

Stig Claessons senaste bok heter ”Bättre kan det inte sägas” (Bonniers). Den handlar om döden, livet och årstiderna.

Det rör sig om korta prosastycken, ofta tidigare publicerade i Aftonbladet. Sinsemellan är de grupperade efter årstidernas växlingar. I många av dem finns en fixering vid döden, mer påtaglig än i någon annan av Claessons böcker. Självmordet skildras som ett hisnande bråddjup just framför fötterna, sugande, lockande. Knutet till årstidstemat blir detta en filosofisk diskussion om varför det kan vara värt att leva ett år till. ”Lever du till våren? Det är svårt att leva. Det gör ont och jag är gammal. Sen länge gammal”, heter det i en av berättelserna.

Men den allra sista handlar om tussilagon, den vackra och gula och starka som blommar om våren.

***

Den produktive Stig Claesson publicerade ytterligare en bok samma år. Den recenserade jag i Aktuellt i politiken nummer 20 1976 (25 november):

Mannen som badade naken

Stig Claessons nya roman ”En vandring i solen” (Bonniers) handlar om mannen som har stor sorg och som badade naken på en ö som förefaller att vara Cypern. Berättelsen om nakenbadet och vad som följde därefter är fantastisk på det claessonska sättet. Den återkommer dessutom boken igenom som en berättarteknisk finess, med alkoholistens monomani; huvudpersonen Tore Andersson dränker nämligen sina sorger i sprit.

Sorgen skildrar Claesson behärskat; den är också oförlöst i större delen av berättelsen.

Allt detta mynnar ut i en kort tid av gemenskap. Det lilla som står om den natten då Marion övernattar hos Tore – bara sover i hans säng – för att ge honom trygghet är ett av mästerstyckena i Stig Claessons berättarkonst.

Men bara några korta timmar av trygghet utmäts åt oss människor, innan marken åter gungar under fötterna – så slutar ”En vandring i solen”.

Tonen i boken är mindre innerlig än den i ”På palmblad och rosor” (Bonniers, 1975). En riktigt så stor roman som den är ”En vandring i solen” inte. Men den är ytterligare ett gott bevis på att Stig Claesson är en av de främsta prosaisterna i nutida svensk skönlitteratur.”

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) introducerades min egenhändigt skrivna, en à två sidor långa recensionsavdelning Spegeln. Där recenserade jag bland annat Stig Claessons höstroman:

Porrshow på Guds gröna tiljor

Stig Claesson är en märkvärdig författare.

Nu har han, med bibehållet och utvecklat mästerskap, skrivit en tredje bok om Sverige, ”Henrietta ska du också glömma” (Bonniers). (De tidigare är de båda mästerliga romanerna ”Vem älskar Yngve Frej?”, 1968, och ”På palmblad och rosor”, 1975.)

Det mörknar över Stig Claessons Sverige. Med sin speciella upprepningsteknik tecknar han en bild av allt mer frusna landskap, mänskliga så väl som geografiska. I den här boken representeras det fula, framvältrande nya bland annat av en kraftverksgata, som föranleder en av de roligast formulerade protestskrivelser man påminner sig ha läst: ”När det finns ved!” argumenterar undertecknarna. Kaffeved blir också den pinnsoffa, som i årets roman har samma symboliska funktion som kärringen i ”På palmblad och rosor”, nämligen som representant för ett liv som inte längre får finnas: I kökssoffor ska det ligga rödblommiga pigor, och såna finns inte längre.

Invävd i denna berättelse finns en diskussion av konstens funktion. Konstnären Gotthard får stengärdesgårdar och rostiga plogar som nästan döljs av högt gräs att leva igen på papperet. Och huvudpersonen Gustav Rune Pettersson, direktör för en liten porrshow i tält (med den marxistiske fluktbögen Kalle Svensson, grekiskan fröken Mounaki samt det lesbiska paret Gretchen och Marie) är en Guds egen lille clown på den kommunala gräsmattan i köpcentret:

”Nu tycker du det ser trist ut!

Nu tycker du det ser mörkt ut!

Men vi kommer att komma.

Kanske inte just hit men till liknande platser.

Och vi förjagar mörkret.

Vi kommer att komma med glädjen, konsten och skrattet, kåtheten och leken.

Vi ska resa ett tält mot mörkret.”

Ändå är Claessons roman inte någon optimistisk bok, långt ifrån. Bokens titel, ”Henrietta ska du också glömma” syftar på hur Casanova en gång med tårar i ögonen, på sin Henriettas grav sa just detta: ”Henrietta ska du också glömma”.

Claessons tillägg, samtidigt slutmeningen i boken, är det här:

”Det är inte mer med det.”

***

Stig Claessons bok från hösten 1978 recenserade jag först i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1979 (22 februari):

Slas

Det mörknar allt mer över Stig Claessons Sverige. ”Ni har inget liv att försäkra” (Bonniers) är nog hans mest pessimistiska roman hittills. Willy Carlsson, en son av den lurade generationen, trampar runt sitt snöfält som i väntan på en Godot. Där emellan är boken en claessonsk blandning av krogsamtal och misantropisk betraktelse över samhällsutvecklingen: Sen när går nyponen inte att äta? Är konsten att virka en grytlapp ett tekniskt kunnande? Är det försvarbart att sitta och glo om det en lyster?

I mångt och mycket är den här boken en enveten och deprimerande upprepning. Från Slas sida är det en medveten handling. Så här börjar boken: ”Jag vet inte om jag har berättat den här historien förut. Jag minns inte så noga längre. Jag börjar bli till åren som man säger.”

***

I en lång översikt över utgivningen i Litteraturfrämjandets En bok för alla, För en femma, på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 12 1979 (16 augusti) skrev jag bland annat:

Två böcker tycker jag särskilt förtjänar att lyftas fram i de senaste femkronorsutgivningarna.

Dels Stig Claessons självbiografiska ”Västgötalagret” (1965), som bland annat handlar om den antisemitism som har funnits också här, också på Slas´ eget Söder.

Dels Pär Rådströms – denne underbare författare! – ”Ärans portar” (1954), som fångar femtitalet på kornet.

(Därmed är vi inne på Pär Rådström igen. Förlåt utvikningen.)

***

1979 års Stig Claesson-bok recenserade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1980 (24 april):

Slas

Söderkisen Stig Claesson fortsätter i ”Allt står i lågor” (Bonniers) att muta in glesbygden som sitt speciella landskap. Trots att den här berättelsen tar sitt avstamp i en begravning är den inte så pessimistisk och bitter som flera av Slas´ senare romaner. Romanens ungdomar prövar sitt mod med att hoppa från ett hopptorn; nedslaget sker mer i kärleken än i vattnet.

Den som står i kärlekens lågor är den rödhårige Apolollos Svensson, ytterligare en i raden av Stig Claessons fantastiska men i grunden ganska lika skapelser.

De som älskar Stig Claesson har alla chanser att skaffa hans äldre böcker just nu. De håller på att återutges av Bonniers i Delfinserien. Där finns till exempel ”Nelly” (1969), ”Flickor” (1967) och ”Att resa sig upp och gå” (1971).

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1981 (29 oktober) recenserade jag det årets roman av Stig Claesson:

Slas

Stig Claesson (vars samtliga böcker jag har läst) har skrivit en roman om sin döde vän Pär Rådström (vars samtliga böcker jag har läst), ”Om vänskap funnes” (Bonniers). För mig är den en alldeles självklar skildring av Pär Rådström: Sån måste han ha varit – så långt jag nu kan bedöma en författare efter hans böcker, kåserier, radioprogram, artiklar, visor.

Ändå finns där en distans (och därmed poäng) som antyds redan av boktiteln: Riktigt nära kommer man aldrig en annan människa, inte ens om han eller hon i bokstavlig mening står en nära.

I boken närmar sig Slas Pär Rådström (i boken kallad Nils Johan Nilsson) i tre tidsplan: ungdomens gemensamma äventyr i Paris, på besök hemma hos den döende Pär Rådström och möten med sonen Niklas (Pär Johan i boken). Det ger spänning åt berättelsen och ideligen nya infallsvinklar.

***

1982 års Slas fick plats först i Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1983 (7 juli):

Slas

Stig Claesson hör sen ett par årtionden tillbaka till mina favoritförfattare. Men det vore bedrägeri att försöka dölja att romanen ”Lika oskyldigt som meningslöst” (Bonniers) gjorde mig besviken. Berättartekniken känns manierad. Handlingen känns utdragen. Kompositionen – à la gå och gå och aldrig komma fram till dörren – känns konstruerad. Inte heller begriper jag mig på ett par av de bärande temata i boken: försvaret för boxningen och det kroppsfixerade understrykandet av könstillhörigheten.

Så jag hoppas på nästa bok.

***

1983 års Stig Claesson-roman recenserade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september):

Slas

Stig Claessons förra roman, ”Lika oskyldigt som meningslöst”, med dess gå-och-gå-och-aldrig-komma-till-dörren-handling, upplevde jag som en irriterande och meningslös bok.

Höstens Slas, ”Utsikt från ett staffli” (Bonniers), har, bortsett från att den är en betydligt bättre roman, även förtjänsten att den kanhända kastar ett förklarande ljus också över den förra boken. Den handlar om skrivkramp, nämligen. Om konstnären Erling Alfredsons svårigheter med att skriva en självbiografi. Slutet, med dess skrivarmorgonrock i julklapp från Gerda och Erling Alfredsons tårade ögon över att någon tror på hans förmåga, är faktiskt både rörande, komiskt och förklarande.

Dessutom serveras man en typisk Stig Claesson-handling, vindlande och krokig, där utvikningarna ofta är intressantare än huvudhandlingen. Upprepningarna är många och turnerade med Slas´ vanliga handlag. Till och med bokens tilltänkte skribent lyckas Slas göra trovärdig mitt i hans osannolika blandning av platta och banala formuleringar och geniala krumsprång och tankar.

***

Detta kom att bli den sista recension av en bok av Stig Claesson jag skrev för Aktuellt i politiken (s). Vid årsskiftet 1983-1984 avgick jag som chefredaktör, och även om jag fortsatte skriva recensioner för min avdelning Spegeln några månader till, hann det inte komma någon ny bok av Slas.

Givetvis har jag även därefter fortsatt att läsa honom, lika träget. Men jag har bara recenserat ytterligare en bok av honom, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006), och det skedde här på bloggen. (Recensionen hittar du ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik på Claesson, Stig: God natt, fröken Ann.)

Det blev en ganska besviken reaktion.

När jag nu läser mina gamla recensioner, inser jag, att jag även förr har känt samma slags besvikelse över böcker av Stig Claesson, och av samma skäl.

Men sen har det visat sig, att han har kommit tillbaka med nya lysande böcker.

Låt oss hoppas att det sker även den här gången och att han inte, som han hotar med i ”God natt, fröken Ann”, har lagt boxhandskarna på hyllan för gott!

Helga Henschen: Vägen till Rebella

Jag är sekreterare i det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Bland annat brukar jag i den egenskapen på Tradera leta efter böcker av och om Helga Henschen eller illustrerade av Helga; föreningen har ett växande Helga Henschen-bibliotek.

Just nu har jag köpt in pocketupplagan av hennes ”Vägen till Rebella”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1981 (29 oktober) hittade jag min recension av boken:

Helga

Helga Henschens ”Vägen till Rebella” (Prisma, rikligt illustrerad med författarinnans teckningar och med fotografier) är en helt underbar bok. Unna dig glädjen att läsa den!

Framför allt är bokens första del (också första halvan av boken), ”Bilder ur barndomen”, en läsupplevelse. I korta bilder – det märks att Helga också är bildkonstnär – träder de fram: Helga själv, syskonen, föräldrarna, släkten, kamraterna, huset, upplevelserna, fantasierna. Någon så fin barndomsskildring har inte skrivits på bra länge.

Också mycket av det övriga är inte bara läsvärt utan bra. Sammantaget ger de olika delarna – andra delen kallas ”Den Bevingade” och handlar om Helgas liv tillsammans med Ralf Parland, tredje delen heter ”Clowntime is over” och handlar om ett politiskt uppvaknande och en ny verklighetsförankring och fjärde delen heter ”Resa, leva, arbeta” – Helgas utvecklingshistoria, om än bitvis i alltför fragmentarisk form.

Många läsare kommer att tro att det Helga skriver inte är en självbiografi utan skrönor, broderingar, fantasier. Jag känner inte Helga tillräckligt bra för att kunna gå i god för samtliga fakta, men dels vet jag att enstaka händelser som jag har egen kännedom om har ägt rum, dels är jag övertygad om att eftersom Helga är den hon är så måste allt det här ha hänt henne, och det precis som hon beskriver sina upplevelser.

Det finns sakfrågor där jag inte är ense med Helga. Det finns hos henne själv och i de konfrontationer med verkligheten hon beskriver i ”Vägen till Rebella” ibland en aningslöshet och en brist på självbevarelsedrift som är min egen personlighet främmande. Ändå älskar jag denna människa med hennes öppenhet och värme och i grunden så riktiga värderingar. Må hennes Gud (som jag inte tror på) skydda henne mot allt ont! Vi behöver henne bland oss.

***

Läs mer om Helga ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Henschen, Helga.

Fredrik Reinfeldt i TV

Det gick inte så där våldsamt bra för moderatledaren Fredrik Reinfeldt i TV-utfrågningen. En liknande men mer objektiv bedömning än min kunde man registrera i TV: den moderatdominerade studiopubliken var ganska sparsam med applåderna.

Utfrågarna lyckades tämligen effektivt karva ner alla frikostiga moderatlöften till deras föga imponerande kärna. Den som vill ha konkreta exempel hänvisar jag till Peter Gustavssons blogg.

Stig Claesson: God natt, fröken Ann

Stig Claesson är en av de svenska författare jag gillar högt och rent och har läst praktiskt taget allt av – jag lovar att återkomma mer samlat till hans författarskap.

Alltså kastar jag mig, år efter år, över hans nyutkomna höstbok, så snart den har kommit ut. Så också med årets, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006).

Till det yttre liknar den flertalet av Stig Claessons böcker: med omslag och illustrationer av författaren, också känd som Slas, och elegant formgiven av min gamle klasskamrat från Högre allmänna läroverket i Sundsvall Jan Biberg.

Men innehållsligt är det här en ganska avvikande Stig Claesson-roman. Och när jag skriver ”avvikande”, menar jag inte till det bättre.

”God natt, fröken Ann” är inte bara en sorgsen roman – sådana har Stig Claesson skrivit förr och med större framgång – utan också, och framför allt, en trött roman. Jag trodde aldrig att jag skulle tvingas skriva så om en bok av Stig Claesson, men den här historien mal i långa partier på på tomgång.

Formellt är den en typisk stigclaessonsk pratroman: Stig Claessons alter ego, John Andersson, genomför en oändlig monolog (även om där finns en åhörare, Bengt Persson, som den riktas till). Monologen är utspridd över en vilsen vandring genom Stockholms gator och krogar, miljöer som den numera mest i en enslig stuga i Västergötland bosatte Stig Claesson – en av Sveriges bästa stockholmsskildrare! – inte längre förefaller riktigt bekväm med.

Temat i den utdragna monologen är åldrandet: de allt oftare uppdykande fysiska tillkortakommandena och den sinande lusten och förmågan att skriva. Om detta tror jag att Stig Claesson skulle kunna skriva en vemodig och vacker roman, men den här känns mer trött, bitvis till och med bitter.

Bokens titel och tema, ”God natt, fröken Ann”, har Stig Claesson hämtat från den boxningsvärld han också är väl förtrogen med: det är en fras från en promotor till en boxare som har gjort sitt, en uppmaning att det nu är dags att lägga av.

Den här uppmaningen riktar Stig Claesson också till sig själv; han förklarar i John Anderssons skepnad för Bengt Persson:

”Jag ställer här på bordet den tredje gästen som är min lilla bleka skrivmaskin, och så sätter jag ett papper i den, ett linnepressat A4-papper, och så skriver jag med stora bokstäver GOD NATT, FRÖKEN ANN.

Jag låter det papperet sitta i och så sätter jag på skrivmaskinshuven. Jag anser nu att jag tagit farväl av min skrivmaskin med värdighet. Alldeles frivilligt. Nej, inte helt frivilligt. Jag orkar inte mer. Jag är för gammal bliven för att hålla på, och skrivmaskinen är lika gammal som jag och ingen i vårt land nu levande person som jag känner till kan laga den, putsa upp den eller byta band i den i denna datorernas tid, och ännu en period i mänsklighetens historia har nått sitt slut.

Jag vet inte vem av oss som tog slut först, skrivmaskinen eller jag. Men det är inget vi grälar om, för vi har varit sams nu sedan året efter andra världskriget.”

Sorgligt är det, oerhört sorgligt – om det här skulle bli slutpunkten i Stig Claessons författarskap.

Jag håller tummarna för att han kommer tillbaka.