Det finns ingen ångervecka

Det finns ingen ångervecka efter valet. Röstar ni på högeralliansen, får ni ett systemskifte. De viktigaste argumenten för att i stället rösta (s) får ni på Peter Gustavssons blogg.

Melodikrysset 37

Lördag morgon och nyheterna basunerar ut, att högeralliansen leder i samtliga gallupundersökningar i dag. Visserligen inom felmarginalen men ändå hotfullt nog. Fan, är ni inte riktigt kloka, ni som vill ändra färdriktning i svensk politik?!

Jag lugnar nerverna med att som vanligt lösa melodikrysset.

Ingenting var så där hopplöst svårt – den här gången fanns där till exempel inga nya artister, som jag inte har lyckats lära mig namnet på.

Anna Book sjöng ”Andalucia” och Tomas Ledin ”Inte en chans”. Sandie Shaw med ”Puppet on a String” mindes jag från Eurovisionsschlagerfestivalen. Danska sångerskan Hanne Boel – hon med ”Don´t Know Much About Love” – har jag till och med recenserat. Och hon som sjöng ”Where or When?” tillsammans med Rod Stewart var vår egen Lisa Ekdahl.

Den i melodikrysset nästan alltid närvarande Evert Taube hade två låtar med den här gången. Dels ”Serenad i Prästgatan” med sonen Sven-Bertil Taube plus Mikael Samuelson. Dels ”Brevet från Lillan” – här var klurigheten, att det sökta ordet inte var Ellinor, som avsändaren heter.

Thor Modeen var det som var ”En äkta mexikanare”. Och Edvard Persson-låten handlade om ”En liden vid kanin”, för att anpassa stavningen till Edvards skånska uttal.

Så förhärdad hundhedning jag är, tycker jag det är roligt med gamla andliga sånger. Jag har nog till och med i min barndom sjungit ”O hur saligt att få vandra” i den numera rivna filadelfiakyrkan i Juniskär.

Och gamla visor i folkton som ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” tycker jag är helt underbara.

Jacques Offenbach slutligen hör väl inte direkt till mina favoriter, men jag klarade honom också.

Allra sist: Gå nu och rösta i morgon. Och rösta på socialdemokraterna!

***

Om du genom googlesökning har hamnat här i jakt på något ord i senaste melodikrysset, pröva då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och leta under den senaste lördagen.

Demokratisk socialism

”Socialismens idé om jämlikhet och demokrati är en modern och tidlös tanke som är värd att kämpa för. Arbetarrörelsen bär denna idé.”

Daniel Suhonen i SSUs tidskrift Tvärdrag (3 2006).

Om den alltför professionaliserade politiken

En av mina medredaktörer till laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar? (Ordfront, 2002), Klas Gustavsson, gav 2004 ut den intressanta debattboken ”Socialismens liv efter döden” (Atlas). I den ville han bland annat beskriva, hur socialdemokratins förnyelsearbete har inneburit en anpassning till ett ”postpolitiskt tillstånd”.

I en artikel i SSUs tidskrift Tvärdrag (3 2006), ”Den proffsiga politiken”, tar han upp temat igen:

”De senaste decenniernas samhällsförändringar har inneburit att nationalstatens suveränitet urholkats, att den gamla klassidentiteten delvis uppluckrats och att de politiska partierna förlorat förtroende. Politik är inte längre en fråga om grundläggande sociala konflikter och pekar inte längre framåt mot en möjlig befrielse. Här finns inte längre någon plats för ett radikalt ifrågasättande av samhällsordningen och politiken handlar istället om att parera kriser. Därför kan socialdemokraterna inte lova några genomgripande reformer i valrörelsen, utan nöjer sig med att varna för faran med ett borgerligt maktövertagande.

De politiska partiernas organisationer har under de senaste decennierna kommit att anpassas till detta postpolitiska tillstånd. När arbetarrörelsen i början av förra seklet bröt mark för demokratin upprättades samtidigt en ny modell för det demokratiska styret. Folkopinionen kanaliserades genom medlemsbaserade masspartier. Partiernas verksamhet finansierades genom medlemsavgifter och medlemmarna var den viktigaste agitatoriska resursen. Idag har de politiska partierna dramatiskt minskat sina medlemmar. Verksamheten kan finansieras genom statliga bidrag (och affärsmässigt drivna lotterier).

Kontakten med väljarna säkras genom de stora medierna och folkopinionen avläses genom raffinerade metoder för opinionsundersökningar, fokusgrupper etc. Politiken blir till en vara som skall säljas genom en noga planerad marknadsföringsplan. De politiska partierna gör sig på så sätt alltmer oberoende av sina medlemmar. Philip Gould, en av de ledande partistrategerna bakom Tony Blairs förnyelse av det brittiska labourpartiet, uttryckte själv denna förändring: ”Vi behöver färre personer, men bättre”. Medlemmarna kunde ersättas av anställda specialister.

Den organisatoriska utvecklingen av socialdemokraterna har följt samma tendens. Medlemsbasen har minskat, samtidigt som till exempel staben av anställda politiska sekreterare ökat på alla nivåer. Valorganisationen har helt professionaliserats till ett gigantiskt maskineri för röstfiske.

Min poäng är alltså att politiken förlorat makt och att man anpassat sig till denna situation. Har man inte makt att förändra samhället, så får man istället visa muskler på annat sätt.

– – –

Partiorganisationen har samtidigt förändrats från att vara en medlemsbaserad massrörelse till enbart en professionell partiapparat, med den enda uppgiften att vinna val och besätta politiska förtroendeuppdrag.

– – –

Det är ur denna situation som socialdemokraterna måste bryta sig loss om man i framtiden vill göra anspråk på att vara en del av vänstern. Man måste våga erkänna att samhället präglas av sociala konflikter, som kräver radikala ställningstaganden. Man måste lämna identiteten som ett parti av statsmän och istället identifiera sig som en rörelse av samhällskritiker.”

Så långt Klas Gustavsson.

Jag har varit med om hela den här processen: I början av 1960-talet, när jag blev partiaktiv, också under 1970-talet, var socialdemokratin fortfarande i huvudsak det slags folkrörelseparti, som Klas Gustavsson beskriver. Därefter har medlemstalet gradvis sjunkit och partiapparaten professionaliserats; jag har – utan att på något sätt själv ha initierat det – varit med också om professionaliseringsprocessen: hur valrörelserna à la USA började ledas från ett War Room med specialister på sofistikerade opinionsmätningar, mediaspecialister och annat sådant.

Jag tvivlar starkt på att den här utvecklingen har varit nödvändig, framför allt på att professionaliseringen är en nödvändig följd av ekonomins internationalisering och liknande yttre faktorer. När det gäller det senare, borde vi – socialdemokratin – i mycket högre grad ha spjärnat mot till exempel en alltför självutplånande hållning gent emot EU. (Sverige har ju bevisligen lyckats med detta, när det har byggts upp en stark motkraft, som till exempel inför folkomröstningen om EMU.) Vi borde också i mycket högre grad ha arbetat för att tillsammans med fackliga organisationer och andra progressiva rörelser över hela världen bygga motallianser mot den i dag tämligen otyglade internationella kapitalismen.

Också i vårt eget samhälle finns – även om den sorts kommersiella media som finns kvar här gör allt för sprida ett falskt medvetande – klassklyftor och grundläggande sociala konflikter.

En grundläggande, nästan oursäktlig dumhet är därför arbetarrörelsens gradvisa reträtt från mediemarknaden. (Och det hjälper då inte heller att i något slags mycket formell mening bibehålla inflytandet över en eller annan ledarsida: Vad hjälper det, att Olle Svenning sprattlar lite på Aftonbladets ledarsida, när resten av tidningen är till förväxling lik Expressen?)

Utan märkbar makt över opinionsbildning och debatt kommer arbetarrörelsen aldrig att kunna ta sig ur den situation, som Klas Gustavsson så korrekt beskriver.

Och då handlar det inte bara om att äga tidningar med en annorlunda profil än den i dag hart när allenarådande.

Makt över opinionsbildningen kräver att arbetarrörelsen äger bokförlag, vars utgivning utmanar rådande tankemönster, till exempel återutger de socialistiska klassiker, som utgör de friska källflödena för rörelsens radikala tanketradition, och också ger ut nya böcker i samma tradition, böcker som vågar ifrågasätta dagens kapitalistiska världsordning.

Rörelsen själv måste i sin tur organisera läsning av och tankeutbyte kring dessa böcker. Har ni hört ord som ”studiecirklar” och ”studiekampanjer”? ABF är faktiskt, än så länge, inte nedlagd. Och det är bäst att tillägga, att teorier och samhällsstudier alltid måste ha ett framåtriktat syfte: Vilka är slutsatserna av den analys, som vi genom studierna och läsningen har fått nya redskap för att göra – hur vill vi förändra Sverige och världen?

Men farliga för borgerligheten och dess samhälle blir vi först, om vi blir många: en fokrörelse i ordets ursprungliga mening, en rörelse som ställer krav och kan sätta makt bakom kraven, till exempel i valbåset. Mina egna erfarenheter, främst av det sena sextiotalets socialdemokratiska jämlikhetskampanj, är att det finns ett dialektiskt förhållande mellan att ställa radikala krav och att värva människor till en folkrörelse. Ett parti, som driver krav om angelägna samhällsförändringar, får också medlemmar. Många nya medlemmar.

Jag hoppas innerligt, att söndagens val ska innebära ett nej till högeralliansens Sverige.

Skulle det ändå gå åt helvete, är den diskussion jag tar upp absolut nödvändig, om arbetarrörelsen ska komma tillbaka (och med det senare menar jag inte det banala, att svenska folkets omedvetna ombytlighet åter igen ska leda till en ny regeringskonstellation efter fyra eller åtta år).

Men samma diskussion är lika livsnödvändig, om 68ns War Room till slut besegrar allianspartiernas motsvarigheter.

Så här kan det inte fortsätta. Arbetarrörelsen måste återta makten över tankebildning och problemformulering i vårt samhälle och skaffa sig ett stabilt, långsiktigt grepp över åt vilket håll samhällsutvecklingen går.

Min röst på söndag går som vanligt till socialdemokraterna.

Men hur det än går, tänker jag inte nöja mig med faktum. Socialdemokratin behöver en bred och djup debatt om sin ideologi, om politikens riktning och om rörelsens egen organisation.

Meningen med livet?

Sitter vid köksbordet och dricker förmiddagskaffe. Lyssnar med ett halvt öra på Ring P1.

En man ringer upp och efterlyser partiledarnas svar på en viktig fråga, som hittills inte har belysts i valrörelsen, meningen med livet. På Tomas Tengbys anmodan preciserar han sig: Företagen tävlar med varann om marknadsandelar. Alla tvingas vi att tävla om jobben. Allting verkar vara en enda stor tävling. Men så borde det väl inte vara? Borde vi inte samarbeta med varandra?

Jag påminner mig tiden när jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, och var sekreterare i dess ledningsgrupp. Inför sammanträdena brukade jag gå runt i huset och fråga avdelningscheferna, om de hade några ärenden till det kommande sammanträdet.

En hårt arbetande kamrat sa vid ett sådant tillfälle med en suck djupt ur hjärtat att vi borde ta upp meningen med livet.

Så jag satte upp ”Meningen med livet” på dagordningen.

Vid sammanträdet bordlades ärendet.

Vad jag vet är det bordlagt än i dag.

Så jag väntar med spänning på vad partiledarna ska säga i Ring P1.

Pigor ska hjälpa män att slippa jämställdheten

I kväll har jag sett Jan Guillous och Göran Rosenbergs utfrågning av ledarna för högeralliansen.

Maud Olofsson (c) fick ta debatten om pigavdragen i repris: Vem städar hemma hos pigorna?

Maud Olofssons svar var det vanliga – de får väl också städsla pigor – men hon gav faktiskt två besked att minnas i valbåset:

Dels medgav hon, trängd av Göran Rosenberg, att det heller inte i dag är så, att alla har råd att köpa alla tjänster. Slutsatsen blir att så kommer det att bli också med de föreslagna subventionerna av ”hushållsnära tjänster”.

Dels gjorde hon ett, som jag som jämställdhetssträvande man tyckte, anmärkningsvärt uttalande. När Göran Rosenberg påpekade, att pigbehovet är nära förbundet med många gifta mäns tendens att smita undan sina hushållsplikter, vände hon helt sonika på hans resonemang: Alla de här männen som smiter från sitt ansvar i hemmet blev hux flux ett argument för att det behövs pigavdrag.

Det betyder kort och gott att ojämställda män med hjälp av skattesubventionerade hushållsnära tjänster ska hjälpas att slippa ta sitt ansvar för hem och familj. Till deras hjälp skyndar, om Maud Olofsson vinner valet, en låglönearmé bestående av – ja, vad trodde ni? – mest kvinnor.

För ett alliansfritt Sverige

Motståndsrörelsen mot borgerlig regering

Inför valet 1973 var läget, liksom inför årets val, ganska osäkert. Jag jobbade då – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän konstnären och författaren Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. (Se också mitt Last chorus över honom.) Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Marianne Aminoff, Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Anita Björk, Gunnar Björnstrand, Laci Boldeman, Stig Carlson, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Claude Genatay, Bengt Häger, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Lilavati, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Rolf Rembe, Bernt Rosengren, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Kurt Ullberger, Sonja Åkesson med flera – samt förstås ovan redan nämnda KSFare.

Helga Henschen kom att dra ett mycket tungt lass i Motståndsrörelsens fortsatta arbete, och eftersom jag (utan att formellt sitta i dess styrelse) informellt arbetade som ett slags verkställande ledamot och dessutom var partiexpeditionens kontaktman gentemot rörelsen, kom jag att arbeta mycket tillsammans med just henne.

För Motståndsrörelsens gjorde Helga fem vykort, tecknade annonser som varje vecka publicerades på DNs Namn och Nytt samt en skärmutställning, en valaffisch och en bok, samtliga på temat ”Min gröna dröm är röd”.

För DN-annonserna hade vi en liten idégrupp, bestående av Helga, mig och Leif Karlsson. (Karlsson arbetade då för Sten Andersson och är numera drivande kraft på PRO samt ledamot i valberedningen för Helga Henschens Vänner.) Vi åt lunch tillsammans en gång i veckan på Teatercaféet och spånade, ofta under stor munterhet, uppslag åt Helga.

Den som nu ser bilden av två partibyråkrater som ger order åt en konstnär är helt på villovägar. Helga var själv djupt engagerad, och det skulle för övrigt ha varit mot hela hennes väsen att göra något mot sin egen övertygelse.

Eftersom jag redan genom arbetet med annonserna och vykorten var djupt involverad i Helgas bildmakande i valrörelsen, kom jag också att spela rollen av informell förlagsredaktör vid tillkomsten av boken ”Min gröna dröm är röd”, som gavs ut av det av partiet då ägda Tidens förlag. (Tiden distribuerade boken till bokhandeln, men en mycket stor del av upplagan köptes av partiet, som spred den i valrörelsen; den kunde givetvis också beställas från Motståndsrörelsen. Bokens undertitel var för övrigt En bok från motståndsrörelsen.)

Den här epoken kommer att belysas genom två arrangemang efter årets val.

Fredagen den 29 september öppnas en Helga Henschen-utställning på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Öppettider: måndag-onsdag 10.00-17.00, onsdag 10.00-19.00, fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00. Fri entré. Arrangörer: ARAB och Helga Henschens Vänner.

Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar Helga Henschens Vänner, ARAB och ABF seminariet ”Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen”. Inledningar: Thomas Etzemüller, Barbro Werkmäster och Enn Kokk. Paneldiskussion om erfarenheter från 1960- och 1970-talen samt om slutsatser för nuet och framtiden med Per Olov Enquist, Gunilla Lagerbielke och Kjell Östberg samt ytterligare någon tillkommande. Moderator: Bengt Göransson. Fri entré.

Men den framtid som ska diskuteras är redan här. Fackförbundet SEKO Sjöfolk har tagit initiativ till följande upprop, som finns på nätet – http://alliansfrittsverige.se – och som publicerades i söndagens Aftonbladet:

För ett alliansfritt Sverige
– mot en borgerlig regering

Vi som har skrivit under det här uppropet är inte helt nöjda med hur det ser ut i Sverige idag. Mycket kan göras bättre för att öka rättvisan i vårt samhälle, men inte med en borgerlig politik. Vi är oroade över hur det skulle bli i den borgerliga alliansens Sverige. Därför har vi skrivit under detta upprop.
Vi är oroade och upprörda över den människosyn som skymtar fram i alliansens förslag. En människosyn som låter de svaga och sårbara i samhället bli ännu svagare och ännu mer sårbara för att de som redan har det bra ska få det lite bättre.
Vi tycker att det är snålt och kallt att sänka ersättningarna för sjuka och arbetslösa. Vi tycker att det är cyniskt att bygga en politik som utgår ifrån att människor själv skulle valt att vara sjuka eller arbetslösa.
Vi tycker att det är upprörande att sänka biståndet till de allra fattigaste i världen för att kunna sänka skatterna för de rika här hemma. Vi tycker dessutom att det är obegripligt att de tycker sig ha formulerat ett politiskt alternativ, som inte med ett ord berör livsavgörande och livsviktiga frågor som kultur.
Vi är en partipolitiskt obunden motståndsrörelse mot alliansen. En del av oss har sedan länge bestämt oss för vilket parti vi tänker rösta på. En del av oss är politiskt aktiva. En del av oss har inte alls tagit ställning för vilket parti vi tänker stödja på valdagen. Det som förenar oss är just motståndet och vi inbjuder alla som tycker som vi att delta i vår motståndsrörelse, Alliansfritt Sverige.
Diskutera med familjen. Med vänner. Med grannar och bekanta. Uppmana alla ni möter att använda sin röst den 17 september – för mänskliga värderingar och för ett alliansfritt Sverige.

America Vera Zavala, författare
Anders Karlstedt, sångare
Anders Wällhed, regissör och författare
Anne-Lie Rydé, artist
Annika Fehling, sångare och låtskrivare
Annica Tiger, Internetveteran
Benneth Fagerlund, musiker och producent
Carla Jonsson, musiker Eldkvarn
Dan Dark, sångare
Daniel Suhonen, ordförande Stockholms stadsteater
Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf och konstnär
Eric Sundström, chefredaktör
Eva Carlsson, skådespelare
Gunilla Thorgren, författare och debattör
Göran Greider, författare och chefredaktör
Göran Schwanbom, tidningsredaktör
Jan Hammarlund, sångare
Janne Åström, sångare och artist
Jesper Odelberg, ståuppman
Jerry Williams, artist
Johan Sandqvist, musiker och tekniker
Johan Seige, musiker
Kajsa Grytt, artist
Kalle Haglund, estradpoet
Lalla Hansson, artist
Lars ”Mellis” Melander, konstnär
Lasse Brandeby, skådespelare
Lasse Eriksson, författare och ståuppman
Leif ”Burken” Björklund, musiker
Lennart Johnsson, författare och journalist
Leo, artist
Lotta Lundgren, VD Drömmarnas Hus
Mats Hedlund, gycklare och musiker
Mattias Ahlqvist, vissångare
Maud Lindström, visartist och feminist
Mikael Nyqvist, skådespelare
Mikael Persbrandt, skådespelare
Musikgruppen KAL
Nadia Izzat, producent
Nick Borgen, musiker
Niki Lazarevic, gycklare och skådespelare
Nikke Ström, musiker
Ola Magnell, artist
Olle Sandqvist, tekniker och musiker
Ove Allansson, författare
Pale Olofsson, skådespelare och sångare
Paul Poulsen, gycklare och skådespelare
Per Sonerud, musikförläggare
Plura Jonsson, sångare Eldkvarn
Robban Becirovic, chefredaktör
Roland Jansson, skådespelare
Sanna Carlstedt, musiker
Stefan Carlén, ordförande Ordfront
Stefan Sundström, artist
Ted Hesselbom, grafisk formgivare
Thorstein Bergman, vissångare
Tomas Bolme, skådespelare
Ulla Johanson, skribent
Ulla Skoog, skådespelare och regissör
Åsa Linderborg, historiker och kulturskribent

Det rör sig om en klockren uppföljare till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering från 1973. Och eftersom opinionsläget är ganska lika, handlar det om en särdeles angelägen uppföljning.

Nu är Thorbjörn Fälldin ute och dagtingar igen

Jag var med under antikärnkraftsåren, då Thorbjörn Fälldin (c) lovade att aldrig dagtinga med sitt samvete – men ändå gjorde det, det vill säga laddade Barsebäck. Makten framför allt!

Nu har Thorbjörn Fälldin varit ute och dagtingat igen: den gamla kärnkraftsmotståndaren kampanjar för Maud Olofssons (c) linje: frågan om kärnkraftsavveckling läggs på is under den kommande mandatperioden, om högeralliansen vinner valet. Makten framför allt!

Har den mannen över huvud taget har något samvete?

Kulturnatten

Kulturnatten är Uppsalas största kulturevenemang: i år mer än 600 olika programpunkter på 167 olika platser, tusentals medverkande och kanske upp emot 100 000 åhörare i olika lokaler och ute på gator och torg. Allt vad Uppsala har av lokaler lämpliga för ändamålet erbjuder kulturupplevelser: museer, bibliotek, caféer och restauranger, Folkets hus/Atrium konferens, kyrkor, konsertsalar, teatrar, nykterhetsrörelsens Drabanten/Dansens hus, gallerier – till det kommer en mängd tillfälliga utomhusscener.

Kulturkontoret samordnar denna fest för kultur, där de agerande ställer upp för att visa upp sina verksamheter. Allt är gratis för publiken. Som jag skrev här om dagen, kostar detta jätteevenemang kommunen/skattebetalarna 340 000 kronor. Det är värt vartenda öre!

Festligheterna startar på eftermiddagen, har sin tyngdpunkt under kvällen och slutar först fram på natten.

I år genomfördes Kulturnatten lördagen den 9 september.

Årets upplaga blev en succé, och till det bidrog att vädret var nådigt: luften var ljum och det var inget regn i sikte. Att röra sig på de centrala gatorna och torgen sent på kvällen kändes som att delta i en sydländsk karneval; bitvis var det faktiskt svårt att bana sig fram.

Till det underbara och samtidigt svåra med Kulturnattens uppläggning hör, att allting pågår samtidigt. Det kan ibland samtidigt finnas tre eller fem saker man skulle vilja gå på, och då tvingas man välja.

Själv pratade jag med Birgitta i förväg om vad vi kunde tänkas vara intresserade av, och sen gjorde jag helt sonika i datorn ett tidschema med programpunkter, som gick att pussla ihop efter varandra.

Vi startade på Stadsarkivet/Folkrörelsearkivet klockan 18.30. Där såg vi en fotoutställning om Svartbäcksgatans förvandling – Svartbäcksgatan är den långa gata, som går från Stora torget ut till Svartbäcken där vi bor. Vi fick sakkunnig guidning av Stadsarkivets chef, Ingegerd Ström, som jag förstås känner personligen, eftersom jag sitter i kulturnämnden och dess arkivutskott.

Folkrörelsearkivet visade, valrörelsen till ära, gamla valfilmer från olika partier. När vi var där, pågick just visning av den socialdemokratiska valfilmskavalkaden ”Kampen går vidare” – jag var tillsammans med Leif Karlsson, numera på PRO, med om att välja ut vilka filmer och avsnitt som skulle ingå i den kavalkad som regissören och filmaren Curt Strömblad gjorde till socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979.

Folkrörelsearkivets chef, Kim Söderström (jag sitter som kommunal representant i Folkrörelsearkivets styrelse), passade på att be mig hålla ett litet inledningsanförande på Arkivens dag den 11 november.

Sen hastade vi vidare till invigningen av Kulturnatten, som genomfördes klockan 19.00 på den tillfälliga Kulturnattsscenen på S:t Eriks torg. Malin Forsvall framförde en kulturnattsfanfar med den egna rösten som instrument. Kulturnämndens ordförande, Kees Geurtsen (s) hälsade välkommen, generalen för Uppsalas stora reggaefestival, Yared Tekeste, höll invigningstal, min kulturnämndskollega Bo Östen Svensson (s) delade ut Gösta Knutsson-stipendiet och Malin Forsvall och Karin Tenggren bjöd på sång och musik i folkton. Vi hann också se början av Focus Dances framträdande, innan vi måste hasta vidare till Kerstin Ekman-salen i Stadsbiblioteket, där nästa programpunkt, som vi inte ville missa, startade 20.00.

I trappan till Stadsbiblioteket trängdes mängder av människor, många av dem gamla politiska bekanta till oss – föga förvånande, eftersom Olof Palmes internationella center, ABF och socialdemokraterna arrangerade det som vi inte ville missa: ”Mellanöstern – vägar till en rättvis fred”; de som talade och svarade på frågor var biträdande utrikesministern Carin Jämtin och statsvetaren, till lika medlemmen av Broderskapsrörelsens styrelse Ulf Bjereld. Samtalet leddes av palmecentrets chef Viola Furubjelke. Det blev ett både kritiskt och realistiskt samtal, som jag inte här avser att redovisa. Jag noterar dock, att den palestinska samlingsregering, som enligt mediarapporter i dag tycks bli verklighet, förutspåddes. Bland dem som ställde frågor fanns min hustru. Alldeles bredvid oss satt hennes faster, Karin Dahl, 85, i år 86 år gammal och freds- och palestinaaktivist. Det finns krut (förlåt det i sammanhanget opassande uttrycket!) i den släkten, särskilt på den kvinnliga sidan.

Nästa anhalt (klockan 21.40-22.00) var Forumtorget, där det också fanns en tillfällig scen. På den pågick, då sedan länge, Non Stop Lindy Hop med dans- och swingföreningen Swingkatten. Lindy Hop är en med boogie woogie besläktad dansform, som jag för egen del upptäckte i ett TV-program från Herräng. I Herräng, ett gammalt brukssamhälle norr om Norrtälje, arrangeras under fyra sommarveckor varje år världens största Lindy Hop-läger med deltagare från hela världen. Det här höll väl inte samma klass som det jag såg i TV, men det var kul. I slutet av uppvisningen tog sig också delar av publiken, främst invandrarungdomar, upp på scenen och deltog i dansen.

Vår sista anhalt blev Vinterträdgården i Atrium Konferens, alltså Folkets hus. När vi anlände strax efter 22.00 var där absolut knökfullt. Folk stod bakom sittplatserna, och det var omöjligt att se barbershopgruppen Harmony Heights. Nu var vi inte där främst för barbershopsångens skull, så jag inhandlade en flaska rött i baren och vi avvaktade.

Mycket riktigt gick en del av publiken, när barbershopsången var slut, och vi lyckades få bra platser en halv trappa upp. Vi var mest intresserade av att höra jazzgruppen Plåster, som består av tre tjejer: Ester Årman, sång, Lisa Bodelius, trombon, och Marika Willstedt, piano. Vi tyckte båda att trombonisten var bäst, men hela gruppen var bra.

Sen, av bara farten, stannade vi och lyssnade också på gospelgruppen The Gloryfires. Ingen av oss är troende, men gospelmusik är ofta bra; den här var det definitivt. Som extranummer sjöng The Gloryfires Bob Dylans ”Blowing in the Wind”.

Den tog jag med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), i avdelningen ”I natt jag drömde… Visor om fred”, i både Bob Dylans amerikanska original och i svensk översättning. I ingressen citerade jag Bob Dylan:

”Juni 1962. – Det är inte särskilt mycket jag kan säga om den här sången, utom att vinden ger svar. Svaret finns inte i nån bok eller film eller i nåt TV-program eller i nån debattgrupp. Du, vinden ger svar – och svaret blåser för vinden. Alldeles för många av dom här hippa människorna försöker säja mej var svaret finns men jag tror inte på det. Jag säjer fortfarande att vinden ger svar, och precis som ett stycke papper i rörelse måste svaret komma ner nån gång… Enda felet är att ingen plockar upp det när det kommer ner, så inte särskilt många människor kommer att känna till det… och sen så flyger det i väg igen. … Fortfarande så säjer jag att några av dom största skurkarna är dom som vänder bort huvudet, när dom ser nåt som är fel och vet att det är fel. Jag är bara 21 och jag vet att det har varit många krig… Ni som är mer än 21 borde veta bättre… för när allt kommer omkring så är ni äldre och klokare.”

Bob Dylan

Blowing in the Wind

Amerikansk originaltext och musik: Bob Dylan, 1962

How many roads must a man walk down
Before he´s called a man?
How many seas must a white dove sail
Before he sleeps in the sand?
How many times must the cannon balls fly
Before they´re forevever banned?

Chorus:
The answer, my fiend, is blowin´ in the wind,
The answer is blowin´ in the wind.

How many years can a mountain exist,
Before it´s washed in the sea?
How many years can people exist,
Before they´re allowed to be free?
How many times can a man turn his head,
And pretend he just doesn´t see?

Chorus:
The answer…

How many times must a man look up
Before he can see the sky?
How many ears must one man have,
Before he can hear people cry?
How many deaths will it take ´til he knows
That too many people have died?

Chorus:
The answer…

Och vinden ger svar

Svensk text: Tore Lagergren, 1963
Musik: Bob Dylan (”Blowin´ in the Wind”, 1962)

Hur många steg går en vandringsman
innan han tappar sin stav?
Ja, och hur många fartyg på världens hav
finner i djupet sin grav?
Ja, och hur många bomber ska fällas i krig
innan det blir evig fred?

Refräng:
Och vinden ger svar, blott vinden kan ge svar
på alla de frågorna du har.

Hur många lyfter mot himlen sin blick,
hur många ser den är blå?
Ja, och hur många öron ska lyssna till gråt
från andra vars dagar är grå?
Ja, och hur många vänner ska liemannen ta
och när är det sedan din tur?

Refräng:
Och vinden…

Hur högt kan bergen mot himmelen nå
innan de smulas till sand?
Ja, och hur många år kan ett folk hålla på
att kämpa och slåss för sitt land?
Ja, och varför går alla sin väg och tittar ner
så blinda och ingenting ser?

Refräng:
Och vinden…

Noter och ackord finns i ”Upp till kamp!”. Ur bokens diskografi – på den tiden bara LP – hämtar jag följande:

Bob Dylans egen insjungning av ”Blowing in the Wind” finns på ”The Freewheelin´ Bob Dylan” (CBS, 1963). Pete Seeger har gjort låten på flera skivor: ”The Bitter and the Sweet” (CBS SBPG 62488), ”Broadsides” (XTRA 1016) och ”American Folksongs” (Verve-Folkways FV-9011). Den norska sångerskan Birgitte Grimstad har gjort den på ”Birgitte Grimstad” (RCA Victor LPNES 61). Odetta har gjort den på ”Odetta Sings Folk Songs” (RCA Victor LSP-2643). Peter, Paul and Mary hade en hit med den, före Dylan, på ”Peter, Paul and Mary In Concert” (Warner Bros 2W 1555).

”Att vara kvinna och rösta borgerligt är som att skjuta sig själv i foten”

”Vårdnadsbidraget är inte rättvist” är rubriken på deckarförfattarinnan Liza Marklunds söndagskrönika i Expressen (10 september 2006).

Så här skriver hon:

”Jag vet att borgarna kallar detta `en rättvisefråga´. Rättvist – för vem då?

Bidraget är så lågt att möjligheten att gå hemma och tvätta och pyssla enbart öppnar sig för en viss grupp kvinnor: de som lever ihop med förvärvsarbetande män. (Av någon anledning tror jag inte lesbiska par som blir mammor med hjälp av insemination liksom ingår i högerns världsbild.)”

Till detta vill jag tillägga, att det inte räcker med att ha en förvärvsarbetande man att falla tillbaka på – han måste dessutom ha god lön, om det ska funka familjeekonomiskt.

Liza Marklund pekar på att annat, till exempel lika lön för lika arbete, är mycket viktigare för Sveriges kvinnor.

Hela avslutningen på Lizas artikel förtjänar att citeras:

”De enda som verkligen tjänar på bidraget är de som driver det och vill ha det: de gifta männen. De slipper städa och tvätta och kommer att ha middagen framdukad på matsalsbordet när de kommer hem från kontoret på kvällen.

Många frågor är viktiga i valet nästa söndag, men för mig definierar vårdnadsbidraget den ideologiska rågången mellan blocken: Vill vi ha lika möjligheter för kvinnor och män, eller vill vi det inte?

Min slutsats måste alltså bli denna.

Att vara kvinna och rösta borgerligt är som att skjuta sig själv i foten.

Det är väl okay om folk vill vara självplågare, men de måste också minnas en sak:

Kulan studsar vidare och träffar alla andra kvinnor också.”

Bravo Liza! Det här var ett stycke lysande polemik.

Jag vill bara lägga till en enda sak: En röst på det fullständigt chanslösa Fi kan, i nuvarande hårfina opinionsläge, bli just det som ger oss högerregering – och vårdnadsbidrag.