Långtidsprognos efter valet

I Alf Henriksons ”Varvet kring solen” (FiBs lyrikklubb, 1959), en bok som jag ständigt återvänder till, hittar jag en dagsvers, som, överförd till det politiska fältet, förefaller ovanligt aktuell efter alla dessa år:

Långtidsprognos

Gyttjan smackar kring insjöstränderna,
vattenfallsstyrelsen gnuggar händerna,
gräset växer i manshöga ruggar,
fukten dryper i källrarnas gluggar,
gåshud rodnar på benen och fötterna,
regnet plaskar på jordgubbsrötterna,
galoschfabrikanterna tjänar sig täta,
vägarna spricker av frost och väta,
solen är gömd bakom moln och dimma,
hönsen och tupparna lär sig simma,
svampen slemmig i skogarna står.
Så ska vi ha det i trettio år.

Gästskribent: Daniel Suhonen

I dag fick jag mejl från Daniel Suhonen på ABF Stockholm:

Hej,
jag hittade följande artikel jag skrev för 1,5 år sedan. Den känns aktuellare än någonsin, förutom tempus!

Vänligen

Daniel

Eftersom artikeln är ett väsentligt bidrag till eftervalsdebatten, publicerar jag den här på nytt:

Välfärdsstaten och sysselsättningen som strategi – stolpar till ett
efterkrisprogram
inblick : 2005-02-14

Arbetarrörelsen upplever idag en allvarlig kris. Hotet från en ny borgerlighet som bryter in i välfärdspolitiken med en till synes närmast socialdemokratisk inriktning och rörelsens osäkerhet om de långsiktiga målen riskerar att bli ett stort problem i valet 2006. Det gäller att bryta dessa mönster och blicka framåt skriver Daniel Suhonen.

Arbetarrörelsen behöver ett program för en politik efter krisen som
sammanfattar de viktigaste utmaningarna och utgör ett konkret projekt – ett efterkrisprogram.

I min uppväxt fanns två iakttagelser som hängde intimt samman: Det första var att vår familj var arbetarklass därför att mina föräldrar hade vanliga arbetaryrken, mamma fritidsledare och pappa truckförare på ett lager. Den andra vissheten var att min mamma som blev förtidspensionär tidigt inte skulle klarat sig i ett annat samhälle än den svenska välfärdsmodellen.

För oss som arbetarklassfamilj blev välfärden något att både lita till och vara stolta över. Detta hade vår rörelse skapat. Just kopplingen mellan klassposition och lojalitet med välfärdssystemet är en av de centrala delarna i varför socialdemokratin har erövrat och bibehållit ett unikt förtroende i den svenska valmanskåren. Stora delar av arbetarklass- och tjänstemannakollektivet har av ideologiska och rationella skäl haft anledning att slå vakt om välfärdssamhället. Arbetarrörelsen har genom välfärdssystemen visat en praktisk lojalitet med sin ideologiska bas och sina väljare, och väljarna har lojalt fortsatt att rösta på socialdemokraterna. Socialdemokratin som rörelse har skapat de system som idag existerar och står som den yttersta garanten för upprätthållande av detta system. Så har det i alla fall uppfattats av de allra flesta, i alla fall till i mitten av 1990-talet då ett antal förändringar skedde:

1. Socialdemokratins nedprioritering av den fulla sysselsättningen och prioriteringen av sunda statsfinanser har ökat arbetslösheten och minskat utrymmet för en expansiv politik.

2. Genom denna förändring av politikens inriktning har den ekonomiska kris som pendlat fram och åter under tiden efter 1970-talet permanentats och flyttats in i den offentliga sektorn. Dagens diskussioner om dels hotande personalbrist och brister i själva omsorgen beror naturligtvis till stor del på de nedskärningar som genomförts under 1990-talet. Detta har lett till

3. Att andra politiska rörelser har klivit in i det välfärdspolitiska
fältet och tar för sig där arbetarrörelsen lämnar dörren öppen. Först
borgerlighetens Ny start för Sverige 1991 som snabbt gick i diket, och därefter vänsterpartiet som skördare i den socialdemokratiska
budgetsaneringens sådd. I dag har pendeln vänt och moderaterna förändrar hela sin politiska inriktning för att attrahera socialdemokratiska kärnväljare. Medvetna om att det knappast behövs mer än ett par procents rörelse över blockgränsen för att förskjuta de senaste tretton årens rödgröna opinionsmässiga majoritet till en blåsvart. Det gamla talesättet att välfärdsreformerna bara är ”ett klubbslag borta i riksdagen” känns
obehagligare och aktuellare än någonsin tidigare.

För trots att välfärdsforskare visar att det folkliga stödet för den
generella och jämlikhetsskapande välfärden är stabilt över tid, så har inte detta avspeglats i politikens utformning. Hela 1990-talet fram till idag har varit en lång permanent kris som förlänger den period av ekonomisk kris som inleddes på 1970-talet. Krisen har genom sin permanentering som normaltillstånd, trätt in i den offentliga sektorn och människorna själva. Så har rapporterna om neddragningar i kommuner och landsting som avlöpt i snabb följd förändrat bilden av Sverige. Intrycket av ett i många stycken avfolkande och avrustande samhälle tränger sig på. Det som vi tidigare hade råd att hålla oss med, sköta om, organisera, ryms
plötsligt inte i de ekonomiska ramarna. Prioriteringslistorna i sjukvården i Östergötland förra året var kanske en höjdpunkt i detta återtåg. Den kollektiva sorgen fäller modet hos tusentals kommunpolitiker som representerar väljare vars politiska vilja och värderingar aldrig kommer till uttryck, trots att de partier som säger sig står för detta erövrat majoriteten i val. Det är viktigt att se detta som en konsekvens av att arbetet för full sysselsättning avbrutits. En rörelse som inte har instrumenten att skapa det samhälle det utlovar kommer förr eller senare att ifrågasättas. Risken finns att detta ifrågasättande kan komma med stor
kraft i valen 2006. Konsekvensen av ett sådant maktskifte riskerar att bli allvarligare än fyra år med Reinfeldt. Risken är att socialdemokratins hegemoniska band med välfärdsstaten och den fulla sysselsättningen bryts.

För att undvika detta krävs ett handlingsprogram – ett efterkrisprogram.

Det skulle kunna vara utformat ungefär så här:

1. Den fulla sysselsättningen. Rätten till arbete är centralt för
individen och strategisk för arbetarrörelsen; därför sätts alla resurser in för att samtliga arbetsföra sätts i arbete, studier eller andra åtgärder. En satsning på välfärdstjänsterna bidrar till detta.

2. Generell och solidariskt finansierad välfärdspolitik. Den långsiktiga
utarmningen av den offentliga sektorn måste upphöra, nya resurser skjutas till. En växande förtroendeklyfta minskar möjligheterna att vinna makten. Socialdemokratin kan föra en folkligt omtyckt politik, om vi återvänder till grundvärderingarna.

För att genomföra de första två punkterna måste beslut tas om att ändra eller avskaffa utgiftstaken i statsbudgeten och balanskraven i kommuner och landsting, vilket kombineras med följande punkt:

3. Skatterna kan komma att höjas för att klara av en aktiv politik. För att slippa stora budgetunderskott bör framförallt den statliga
inkomstskatten höjas, men även alkohol-, tobaks- och förmögenhetsskatter bör justeras uppåt. En stor del av offentlig sektors och transfereringssystemens kris beror på sänkta skatter för enskilda och företag sedan 1990. Skatterna återgår till full välfärdsfinansiering.

4. Kollektiv kapitalbildning. Genom ett överskott i de offentliga
finanserna kan pengar avsättas för kollektiva ändamål i framtiden.
Pensionsfonderna bör i större utsträckning användas för att nå politiska mål som sysselsättning och miljömässig omställning enligt kanadensisk modell med aktivt ägande.

5. Bostad åt alla. Bostadsbristen visar att marknaden inte klarar av att sköta detta välfärdsområde. Genom återinförande av vissa subventioner av bostadsbyggande och renoveringar hålls en jämn byggnadstakt i fas med behoven.

6. Kulturpolitik. Kultur på alla områden behövs för att genomföra den samhällsförändring som arbetarrörelsen eftersträvar. En kraftig satsning på public service-radio och -tv ger alternativ vid sidan om de kommersiella mediernas utbud. Ökat presstöd med mål om mångfald på tidningsmarknaden ger minst en stor socialdemokratisk morgontidning i Stockholm, Göteborg och Malmö och räddar de andratidningar med olika partifärg som idag hotas. Kommunala bibliotek, teatrar och studieförbund ges ökat stöd.

7. Grönt folkhem. Omställningen av Sverige går långsamt. Investeringsstöd och offentliga gröna upphandlingar kan Sverige fortsätta gå i bräschen för en miljöriktig omställning av hela samhället. Här kan ges plats för en ny trepartsöverenskommelse som gör industri, fack och samhälle i fas för ett grönt folkhem.

8. Forskning och högre utbildning. För att bygga för framtiden bör
satsningarna på högre utbildning och forskning öka. Samhället bör ta ett stort ansvar.

9. Häva segregationen. Miljonprogrammens upprustning och insatser enligt ovan i arbetsmarknad, kultur och miljö inleds och bidrar för ett mer integrerat samhälle. En viktig del av detta är ett förbud mot religiösa friskolor till och med gymnasienivå vilket kombineras med en kraftig satsning på utbildning och mindre skolklasser.

10. Sverige i världen. För att stärka möjligheterna för en gynnsam
utveckling i världen bör bistånd och utbytesprojekt stärkas. Sverige borde bli världsledande på internationella kontakter. Genom förstärkta formella ambassadfunktioner, fler utbytesstudenter inom alla ämnen, nivåer och discipliner, liksom ökade möjligheter för anställda att under begränsad tid ha internationellt utbyte inom sitt yrke, kommer förståelsen och
kontakter att öka.

Genomför arbetarrörelsen ett sådant konstruktivt arbete kan hoten om valförlust avvärjas och de breda folklagren även i fortsättningen känna samhörighet med socialdemokratin. I värsta fall, om inget görs riskerar socialdemokratins unika position som ledande folklig politisk kraft i Sverige att för överskådlig tid undermineras.

En tidigare version av artikeln har varit publicerad i Pockettidningen R.

***

Så långt Daniel Suhonen.

Jag återpublicerar hans artikel, därför att den ger bränsle åt den nödvändiga eftervalsdebatten.

Välkomna med synpunkter!

Födelsedagar

Vår ambulerande tillvaro fortsätter. Förra veckan hade Birgitta uppdrag inne i stan, medan jag var i Öregrund. Helt ensam var jag dock inte – min bror Matti hälsade på och stannade över natten. Han hade två nyfångade gäddor med sig från Gräsö, och så plockade vi fallfrukt: äpplen, päron och plommon.

Innan det var dags för mig att åka in till Uppsala skulle jag klippa gräset. Det gick bra första vändan, men så stannade plötsligt motorn. Jag gjorde rent under och fyllde på bensin, men startsnöret gick plötsligt inte att dra ut. Jag kollade också tändstiftet (som är alldeles nytt) och försökte på nytt: nu gick startsnöret att dra ut, men ingen tändning! Och det flödade ut olja över kåpan. Så det var bara att släpa i väg fanskapet till järnaffären igen, för andra gången på kort tid.

Vi har också en gammal elklippare med laddningsbart batteri, men batteriet klarar allt kortare – löjligt korta – bitar gräsmatta. Ändå måste man ju göra sitt bästa: Jag tog en bit på fredag eftermiddag, en bit på lördag och i dag, måndag, har jag klippt ytterligare en bit. Men fortfarande finns det gräsmatta kvar att klippa.

Lördag kväll till söndag kväll har jag varit inne i Uppsala.

Hela lördagen hade Birgitta och min bror Matti varit ute i skogen och plockat svamp, faktiskt också fått en hel del. På lördag kväll åt vi tillsammans en god middag, tillagad av Birgitta.

I vår familj håller vi seden att fira födelsedagar, även ojämna sådana, högt. I september är det en ansamling av födelsedagar att fira.

Den 13 september fyller vår dotter Kerstin år, 37 i år.

En vecka senare, 20 september, är det Birgittas födelsedag. Hon kom i kapp mig nu och är även hon 69.

Och i dag, den 25 september, fyller Kerstins och Bos son Viggo fyra år.

Birgitta firade jag för egen del på valdagen – så blev det något roligt även med den. Jag gjorde smörgåstårta med rostbiff och uppvaktade med böcker, blomsterlök och Mozart-skivor. På kvällen, före valvakan, bjöd jag på en mustig höstgryta. Även min bror Matti var med och stannade och hjälpte oss att svära på valvakan.

Kerstin var jag och småfirade lite med nyinköpta rosor och blomsterlökar till hennes och Bos trädgård, men Kerstin hade i övrigt deklarerat, att man kunde fira henne söndagen den 24 september, då hon skulle ha födelsedagsmiddag för Viggo, som ju egentligen fyller först i dag. Även mamma/mormor Birgitta fick hänga med på ett litet födelsedagsbarnshörn.

Av mig fick Kerstin böcker, CD och arabiaporslin med muminmotiv.

Men självfallet var det lille Viggo som var huvudperson (även om lilla Klara, ett och ett halvt, också fick några paket för att inte känna sig undanträngd). Av mig fick Viggo böcker (som jag hoppas kunna återkomma till, när jag läst dem för honom), ”Folk och rövare i Kamomilla stad” som CD, några Pippi Långstrump-filmer som DVD och så påskliljor och tulpaner – Viggo har redan ett land där han odlar morötter; det ska böjas i tid! Mormor och morfar hade tillsammans – med Bos hjälp, tack! – köpt en rutschkana till familjen Strömbergs-Kokks villaträdgård. Den blev genast en succé (Bo monterade den i smyg). Inte bara Viggo utan också lilla Klara åkte i den gång på gång.

Annars var den här liksom familjens övriga födelsedagsfester ett sätt att träffas över generationsgränserna. Från Sollefteå hade barnens farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, kommit ner. Bos bror Per var där liksom Kerstins syskon: Matti med sin Karin och Anna med döttrarna Sara, Amanda och Ella. Och så min bror Matti.

Det blev presentutdelning och sen födelsedagskaffe ute på den stora verandan. Senare också jättegod födelsedagsbuffé. (Fast Viggo hade, när hans mamma frågade honom om vad han ville ha för mat på sin födelsedag, med förtrytelse sagt: – Tårta, har jag ju sagt! Se vidare på Kerstins blogg.)

Att ha de här småttingarna, Viggo och Klara, på nära håll och känna deras vänskap och förtroende är nog det största sedan våra egna barn var små. Att tillsammans med Viggo leka med lego på golvet eller att gunga Klara på foten – hon gillar det och vill göra det om och om igen – är stort. Det känns rent av som att ens liv har haft en mening.

Socialdemokrat president i Estland

Jag är inte bara född i Estland – under en lång följd av år var jag också det svenska socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare. Med det menas att jag hade en kontakfunktion mellan vår partiledning och de de övriga nordiska och de baltiska partiernas ledningar. Jag deltog i i stort sett samtliga (s)-kongresser och val, även kommunalval, i grannländerna, och jag skrev utförliga rapporter om den politiska utvecklingen där åt de svenska socialdemokraternas VU. De övriga partiernas ledande företrädare var väl medvetna om hur mycket jag visste om deras partiers inre liv – som exempel kan jag nämna ett nordiskt partisekreterarmöte, där den norska partisekreteraren var tvungen att åka, innan hon hade hunnit lämna sin obligatoriska landrapport (dessa var alltid mycket öppenhjärtiga) och därför föreslog: – Enn kan väl dra den.

I Estland kom jag att vara med från början, från perestrojkan över självständigheten och framåt. Jag byggde upp ett kontaktnät inom Folkfronten, det som sen kom att återupprätta Estlands socialdemokratiska parti. Detta parti har aldrig varit våldsamt framgångsrikt, men det har varit representerat i den estniska riksdagen, riigikogu, allt sedan valen åter blev demokratiska. Det har under perioder också deltagit i regeringskoalitioner.

Att partiet inte har lyckats bli ännu större får bland annat tillskrivas det faktum, att det i Estland finns ett populistiskt, ibland vänsterpopulistiskt parti, som har haft större framgångar. Partiet heter Keskerakond, Centerpartiet, och dess ledare Edgar Savisaar.

Ytterligare en faktor bakom den estniska socialdemokratins problem är att partiet ett flertal gånger har fusionerats med andra små partier i den politiska mitten; partiet hette för övrigt under en lång period Mõõdukad, Moderaterna, vilket inte har något med inspiration från Sverige att göra utan med att man ville markera mot extremism både till höger och till vänster. De här många partifusionerna har förstås bidragit till att göra den estniska socialdemokratins profil suddig.

I en av de här många partifusionerna kom Toomas Hendrik Ilves att bli socialdemokrat: Han var ledare för ett litet bondeparti, som enades med ett socialkonservativt parti, som gick upp i Mõõdukad. Före sin socialdemokratiska period gjorde Ilves en del rätt högerinriktade uttalanden, men efter det att han blev socialdemokrat och dessutom socialdemokraternas ledare har han hållit en ganska stadig socialdemokratisk kurs av blairistiskt märke.

Ilves är Estlands mest framträdande utrikespolitiker – sin utmärkta engelska har han från sin egen bakgrund: född i Sverige av estniska flyktingar, som fortsatte vidare till USA, där han är uppvuxen och utbildad.

Efter att som partiledare (s) ha gjort ett mediokert val, avgick han men återkom stort som kandidat i EU-valet: hans personliga popularitet gav socialdemokraterna tre mandat, hälften av de estniska. Från posten som EU-parlamentariker kandiderade han nu till posten som Estlands president.

Landsbygdspartiet Rahvaliit, Folkförbundet, förordade i EU-valet omval av den nu 78-årige Arnold Rüütel, en man med samma bakgrund som detta parti (kolchosdirektörerna från sovjettiden dominerar partiet). Den ständige spelaren Edgar Savisaar, som avskyr Ilves, manövrerade ihop med Landsbygdspartiet och lyckades förhindra, att Ilves valdes av parlamentet. Enligt regelboken gick då valet över till en valförsamling med representanter från hela landet – Savisaar hoppades, att det skulle finnas en majoritet för Rüütel där. Men han lyckades inte. Ilves vann med 174 röster mot 162 för Rüütel, som nu får avgå. Estlands nye president heter alltså Toomas Hendrik Ilves.

Presidentskapet medför att Ilves måste lämna sitt parti, som för övrigt numera åter heter Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond, Estlands socialdemokratiska parti.

Partiet borde icke desto mindre kunna dra fördel av Ilves´ seger i presidentvalet. I bästa fall banar Ilves´ sorti ur partipolitiken också väg för en vänsterkorrigering av den estniska socialdemokratins kurs.

Melodikrysset nr 38

Så som många av er röstade i söndags, borde jag inte hjälpa er med veckans melodikryss – ni anser ju att ensam är stark.

Men OK då. Här kommer resultatet av mina vedermödor med melodikrysset.

Veckans version, sänd från bokmässan i Göteborg, var svår. Jag fick tillgripa mycket googlande för att klara melodikrysset den här gången.

Den unga idolen Agnes är till exempel inte mitt bord, inte heller Alphaville med ”Forever Young” eller den spanska tjejgruppen Las Ketchup.

Jag hade faktiskt också svårt att identifiera en ung Povel Ramel i ”My Garden of Memories and Dreams”.

”Det gör ont” kände jag förstås omedelbart igen, men inte kom jag bums ihåg, att den är skriven av Orup. Ungefär samma sak var det med ”We Are All the Winners”: Inte fan mindes jag att det var Nick Borgen som sjöng den i melodifestivalen 1993.

Resten var mer eller mindre lätt.

Disneyfilmen var ”Aristocats”, och ”Over the Rainbow” var ledmotiv i den underbara filmen ”Trollkarlen från Oz”, där en ung Judy Garland spelade huvudrollen.

Klassiska schlager- och musikal- och jazzmelodier känner jag oftast till. Upphovsmannen till potpurriet på amerikanska standards var Irving Berlin, och bröderna George och Ira Gershwins ”Nice Work If You Can Get It” sjöngs av Sting – en bra version förresten.

Gamla svenska schlager sitter oftast i bakhuvudet sedan unga år. Titeln på Olle Bergmans ”Sjung och le” kom genast. ”Titta in i min lilla kajuta” kom lika snabbt. Lite längre fick jag fundera på Sune Waldimirs bidrag till dagens melodikryss, men ganska snart kom orden till den välbekanta melodin: ”Allt detta och himlen därtill”.

Lite överkurs: Visste ni förresten, att det är Sune Waldimir som har försett arbetarrörelseklassikern ”Till seger” med musik? ”Till seger” var ursprungligen en dikt, skriven av Joel Ljungqvist och publicerad i SSUs Frihet, men Waldimir hittade en lämplig melodi åt den, en operettmelodi med titeln ”Den lilla synderskan”. Tyvärr vet jag inte vilken operett den är hämtad från? Vet någon?

***

Har du via Google hamnat här under sökande efter senaste melodikrysset, kan du försöka med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig bakåt till senaste krysset.

Några ord till i ordförandefrågan (s)

”Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ”, skrev jag i min första reaktion på Göran Perssons avgång.

Jag valde då att inte argumentera mot enskilda personer men skulle mycket väl kunna ha gjort det.

I den opinionsmätning som Aftonbladet lät göra (och i många andra sammanhang, också på bloggar) seglade snabbt Margot Wallström upp som favorit. Nu tycks hon ju själv ha avböjt kandidatur, men eftersom jag för min del inte förordade henne, vill jag, för säkerhets skull, låta mina läsare ta del av mina argument.

Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.

I mitt förra inlägg i partiordförandefrågan skrev jag:

”Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.”

Jag är väl medveten om att även Wanja Lundby-Wedin hörde till dem som förordade ja till EMU, en ståndpunkt som jag själv kämpade emot. Jag är alltså inte ute efter att få en EU-skeptiker till partiordförande.

Men på en viktig punkt skiljer sig Margot och Wanja åt. Så här skrev jag om Wanja Lundby-Wedin:

”Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.”

Det tycker jag avgör saken.

Flera kommentatorer har, även här på bloggen, gjort invändningen, att Wanja Lundby-Wedin inte sitter i riksdagen. Det är en berättigad, om än inte helt avgörande invändning – den gäller för övrigt i lika hög grad Margot Wallström.

Om man ändå finner, att det inte går att välja någon som inte sitter i riksdagen till partiledare och dessutom kanske vill åstadkomma en djärv generationsväxling, välja en person som kan vara partiledare i årtionden, hör jag till dem som kan tänka mig, att valberedningen allvarligt bör pröva namnet Carin Jämtin. Jag har fått stor respekt för henne i de sammanhang där jag har mött henne, och hon har ett internationellt engagemang, som ingen socialdemokratisk partiledare sedan Olof Palme har haft. Att sinnet ibland rinner över för henne och att hon – som i fallet israelernas mur på palestinskt område – också ger uttryck för detta tycker jag bara är ett plus!

Statsrådskollegan (än så länge) Morgan Johansson förordar henne som ny partiledare i dagens Expressen (21 september):

- Carin Jämtin, för hon är en person med stort hjärta och med stark känsla för solidaritet och jämlikhet. Jag tror att i vår oppositionspolitik måste vi visa att socialdemokratin är en stark röst för jämlikhet och solidaritet i världen. Vi kommer att se att klyftorna ökar – de som är rika kommer att bli väldigt rikare.

En människa med just sådana egenskaper vill jag själv se som socialdemokratisk partiledare.

Invandrare gick åt höger i valet

I Dagens Nyheter finns i dag (20 september 2006) ett mycket intressant bidrag till eftervalsanalysen, ”Invandrare gick åt höger i valet”.

Där jämförs data ur årets VALU-undersökning med motsvarigheten från 2002. De utpräglade vänsterpartierna (s) och (v) förlorar kraftigt bland invandrarna (medan mp ökar). Moderaterna, i förra valet rasiststämplade efter valstugereportaget i TV, får starkt ökat stöd bland invandrarna. Och, minst lika intressant: folkpartiet, som ju allmänt rasade i årets val, får också ökat stöd bland invandrarna.

En inte alltför djärv teori, i artikeln bekräftad av intervjuuttalanden av borgerligt röstande invandrare, är att deras helvete med att aldrig få jobb har fått dem att byta från att rösta vänster till att rösta höger: Nu prövar vi högeralliansen för att se, om det blir bättre då; sämre än så här kan det ju inte bli. Till det kan tilläggas att argumentet att alliansens politik leder till fler låglönejobb knappast biter på den här gruppen. Vad har de nu att välja på?

Av DN-artikeln framgår också att, utöver jobbpolitiken, främst familjepolitiken har fått många invandrare att rösta höger; vårdnadsbidraget nämns uttryckligen som argument i en av intervjuerna. (”Barnen ska inte börja dagis före tre års ålder.”)

Det här kulturkonservativa draget i många invandrares sätt att tänka fanns manifest också i ett par invandrarinlägg i dagens Ring P1. Där nämndes till exempel med emfas den bristande disciplinen och avsaknaden av läxor i skolan. Jan Björklund och folkpartiet, som av många bland oss andra uppfattas driva förslag med udden riktad mot invandrarna, gillas alltså av många invandrare med ursprung i antimoderna kulturer!

Slutsatsen blir att inte bara misslyckandet med att ge invandrarna jobb utan också misslyckandet med att på allvar integrera dem, även värderingsmässigt, i det svenska samhället i årets val har bidragit till socialdemokratins valförlust.

Bob Dylan: Workingman´s Blues # 2

Bob Dylans återkomst på “Modern Times” (Columbia 82876 87606 2, distr Sony, 2006) till att skriva också politiska texter har väckt stort intresse. Framför allt gäller detta “Workingman´s Blues # 2″. Så här skrev jag om den, när jag nyligen recenserade skivan:

”Det # 2 syftar på är Merle Haggards `Working Man Blues´, den som i Thorstein Bergmans svenska version heter `Vår tids arbetarsång´; jag skrev om den för en tid sen. Här knyter Dylan an till countrygenrens grepp att skildra arbetaren som underdog i det amerikanska samhället; han använder till och med begreppet proletariat (`The buyin´ power of the proletariat´s gone down / Money´s getting shallow and week´).

Fortsättningen ger uttryck för en bitter insikt, giltig här lika väl som i USA: `It´s a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad.´

Och så nästa erfarenhet: `Just sitting here trying to keep the hunger from / Creeping it´s way into my gut.´

Och det värsta av allt, att vara helt utanför, att inte längre behövas: `Gonna sleep off the rest of the day / Sometimes no one wants what we got / Sometimes you can´t give it away.´

Woody Guthrie kunde inte ha sagt de bättre.

Och den här mannen – Dylan alltså – påstår i sina memoararer, att han inte är politisk. Jag tror att han driver med oss ibland.”

Jag har genom min sitemeter sett, att rätt många har letat efter texten. På nätet har jag hittat följande text; det är bäst att säga att det är fråga om en oauktoriserad utskrift:

Workingman´s Blues # 2

Text och musik: Bob Dylan

There´s an evening haze settlin´ over town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´ power of the proletariat´s gone down
Money´s gettin´ shallow and weak
Well, the place I love best is a sweet memory
It´s the new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
While I´m listening to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting here trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut

Chorus:
Meet me at the bottom, don´t lag behind
Bring me my boots and shoes
You can hang back or fight your best on the frontline
Sing a little bit of these workingman´s blues

Well, I´m sailin´ on back, ready for the long haul
Tossed by the winds and the seas
I´ll drag ´em all down to hell and I´ll stand ´em at the wall
I´ll sell ´em to their enemies
I´m tryin´ to feed my soul with thought
Gonna sleep off the rest of the day
Sometimes no one wants what we got
Sometimes you can´t give it away

Now the place is ringed with countless foes
Some of them may be deaf or dumb
No man, no woman knows
The hour that sorrow will come
In the dark I hear the night birds call
I can feel a lover´s breath
I sleep in the kitchen with my feet in the hall
Sleep in like a temporary death

(Chorus)

Well, they burned my barn, and they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?

Now they worry and they hurry and they fuss and they fret
They waste your nights and days
Then I will forget
But you´ll rembember always
Old memories of you to me have clung
You´ve wounded me with your words
Gonna have to straighten out your tongue
It´s all true, eveything you´ve heard

(Chorus)

In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you down
They´ll break your horns and slash you with steel
I say it so it must be so

Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you
To lead me off in a cheerful dance
I got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means

(Chorus)

Last chorus: Sten Andersson

Sten Andersson, född 1923, dog dagen före valdagen, 83 år gammal. Han hann enligt uppgift rösta. Så väl kände jag honom, att jag är helt säker på att han inte skulle ha haft något emot att jag nämner det allra först.

Han hann vara både socialminister och utrikesminister. Av hans internationella engagemang, och de var många, vill jag gärna nämna palestinafrågan; palestinaaktivist var han ända in i det sista. Det hedrar honom. I den här konflikten kände han en aldrig sviktande solidaritet med de mest utsatta, palestinierna.

Det slår mig, att jag först kom i närmare kontakt med honom under den israelresa partiets ombudsmän företog 1963. (Ni kan hitta mer om den resan i den fragmentariska memoardelen ovan.) Socialdemokratiska partiet var vid den tiden ensidigt israelvändligt, men Sten hörde alltså till dem som klarade att ompröva sina gamla ensidigheter.

I hjärtat var Sten en rörelsemänniska: från 1942 SSUare och strax också SSU-klubbens ordförande. 1953 blev han ombudsman på Stockholms arbetarekommun och 1975 dess ordförande.

Men mest känd är han – med all rätt – som den evige partisekreteraren (1962-1982). Som partisekreterare valdes han också in i partiets VU, som han lämnade först 1993.

Jag har under mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen på nära håll upplevt en rad både partiordförande och partisekreterare, men jag tror inte att någon bland dessa som fortfarande lever misstycker, om jag säger, att Sten Andersson fick man ett särskilt förhållande till. Vann man hans hjärta och förtroende, varade det livet ut.

Som den självständigt tänkande (och ibland självsvåldiga) person jag var och är, har jag naturligtvis haft mina skärmytslingar även med Sten Andersson. Men Sten var inte långsint. Och när han nästa gång kom med beröm, visste man, att det var ärligt menat. Själv minns jag till exempel när vi åkte hiss på 68an tillsammans och han kort och kärnfullt vände sig till mig i min egenskap av chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s), som jag kraftigt hade möblerat om: – Du gör en förbannat bra tidning!

Annars var hans förhållande till partiexpeditionen ofta lätt bohemiskt – det var inte alltid han var där regelbundet, vilket också ledde till bristande kunskaper om dem som han inte träffade så ofta. Om detta finns en annan hisshistoria: Sten åkte hiss ensam med en kvinna, som han tyckte föreföll bekant. Så han sa, prövande: – Har du jobbat länge på kvinnoförbundet? Kvinnan i fråga var kontorist och ordförande i fackklubben på partiexpeditionen. Tablå!

Sten hade dock en osviklig förmåga att lukta sig till när hans närvaro på partiexpeditionen behövdes. När det blåste upp till storm – och det gör det då och då i politiken – fanns han där. Inte bara som moraliskt stöd – han hittade också, som genom trolleri, de rätta greppen för att vrida utvecklingen rätt igen.

Han hade det man brukar kalla för politisk näsa.

Jag har nyligen skrivit om socialdemokratins förvandling från genuin folkrörelse till allt mer av valapparat. Sten var långt ifrån någon fiende till organisatorisk förnyelse; mycket sådant genomfördes under hans tid som partisekreterare. Men han värnade partiet just i dess egenskap av folkrörelse. När en lite ny typ av kanslihustjänstemän, redan under Olof Palmes tid som partiordförande, började visa tendenser till att försöka styra även partiexpeditionens förehavanden, värnade han benhårt partiexpeditionens – många där var kloka och erfarna långvägare – integritet.

Sten var vidare en så kul kille att jobba ihop med: full av hyss och historier (ibland kanske använda som sköld mot människor, som hotade att tränga in i hans allra innersta).

När jag skrev ihop en dödsruna över en mycket speciell arbetskamrat, Gösta Ohlsson, och ringde Sten för att få även honom att underteckna den, hade jag djärvts att nämna också några av vår avlidne arbetskamrats roliga egenheter. När jag läste upp detta, skrattade Sten högt och var genast beredd att sätta sitt namn under texten.

Därför är jag säker på att han inte skulle ha något emot att jag i den här texten, som är min dödsruna över honom själv, tog med ett par av mina egenupplevda Sten Andersson-historier från mina år tillsammans med honom. Man ska göra människor, även döda människor, full rättvisa!

En morgon kom jag – jag var pressekreterare då – en tidig morgon in på Stens rum i något ärende. Sten hade stängt dörren men var inte upptagen i telefon eller av någon annan person. Han föreföll leta efter något. – Kan jag hjälpa dig med något, Sten? frågade jag.

Sten berättade då, att han hade åkt in med tunnelbanan till station Rådmansgatan, T-banestationen närmast 68an. Det var fullt i vagnen, och han stod där och höll i sig i en stång, när det plötsligt började klia påtagligt på ena axeln. Sten försökte kratsa sig där, men då förflyttade sig det som kliade till andra axeln, och så där höll det på till dess att han plötsligt förstod: I hans ytterrock befann sig sonens dansmus! Nu gällde det att bara hålla masken och så snabbt som möjligt ta sig upp till rummet på plan fyra på 68an. In alltså, stäng dörren och av med rocken! Men den kvicka musen smet förstås och klängde nu i ilfart runt väggarna. Och vad värre var: alldeles snart skulle han få besök av en ambassadör från ett arabiskt land. Som den rådige funktionär jag var, lyckades jag med hjälp av Stens sekreterare, Maud Björklund, snart hitta en tom glasburk med plåtlock, och så gjorde vi andringshål i locket åt musen. Sen började jag jaga musen och knep den, varvid den för övrigt bet mig i fingret så att jag blödde. Vi hann stoppa musen i burken och få ut den, innan ambassadören kom. (Musen dog tyvärr.)

Så långt är historien fullständigt sann, men Sten hade inte varit Sten, om han inte hade bättrat på den lite och sen läckt den till Tysta Mari på DN. I den versionen slutar historien med att den arabiske ambassadören kommer in genom dörren, just i det ögonblick då Sten och jag har kastat oss ner på golvet i jakten på musen. Det hampar sig så, att vi båda ligger i riktning mot Mecka. Ambassadören blir mycket imponerad.

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt). Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en för Sten okänd dam fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

Trodde jag att det fanns någon himmel, föreställer jag mig, att Sten nu satt där och skrattade. Han hade ett smittsamt garv.

***

Söderkisen Sten Andersson hade en del av sitt hjärta också i Stockholms skärgård, i sommarstugan på Ålö. Han gillade att vara där, också att fiska.

Att han segnade ner där, enligt uppgift efter en fisketur, känns därför inte helt fel.

Nästan exakt detsamma hände med min egen pappa. Han dog i sängen natten efter en fisketur med bästa kompisen.

Sämre kan man dö.

Valseger med hjälp av blå dunster

Självfallet är jag ledsen över att valet gick åt helvete, i riket så väl som i Uppsala.

Ledsen men inte helt överraskad. Jag har, som den envisa och övertygade människa jag är, argumenterat mot högeralliansen in i det sista, och på valdagen gjorde jag två tvåtimmarspass som valsedelsutdelare.

Men den som läste mitt ganska uppmärksammade inlägg ”Om den alltför proffesionaliserade politiken” här om dagen kan inte ha undgått att se budskapet: i den position socialdemokratin har låtit manövrera in sig i, blir det allt svårare att att vinna val.

Detta gäller särskilt när socialdemokratin, som i årets val, har skickliga och förslagna motståndare. Man kan häpna över att så många väljare är så naiva, att Fredrik Reinfeldt med uttryck som ”Nya moderaterna” och med etiketten ”arbetarparti” på sitt parti har lyckats slå blå dunster i ögonen på dem. Men karln har lika fullt lyckats med sin uppläggning och gjort en formidabel valrörelse. Han har lyst av självförtroende.

Vilket man inte kan beskylla Göran Persson för. I TV-debatterna har han inte riktigt verkat trivas. Eftersom jag vet, att han i sina bästa stunder är en lysande talare, var det här desto mer obegripligt. Måste han helt behärska arenan för att komma till sin rätt? (Avigsidan av det här är att det lätt blir enmansshow – jag är ju inte den förste som påpekar det här draget hos Persson, men jag menar, att den här egenheten är både en styrka och svaghet hos honom.)

Jämför med Maria Wetterstrand i debatten i TV 4 – hon flög, som Peter Gustavsson skrev på sin blogg – så förstår ni vad jag menar.

Göran Persson har också fått på pälsen för annat, till exempel förvärvet av en lantegendom i Sörmland och bygget av ett hus, som ironiskt nog heter Torp. Jag är ganska häpen när folk inom arbetarrörelsen, som här, inte begriper, att människor, som pretenderar på att vara dess ledande företrädare, har särskilda krav på sig i fråga om livsstil och moral. (En del av de så skallade s-skandalerna har samma bakgrund.) Ingen som regelbundet läser min blogg kan ha fått uppfattningen att jag är någon asket eller renlevnadsman, men jag syftar i det här fallet på de ganska naturliga jämförelser folk gör med Tage Erlanders våning på Fyrverkarbacken och Olof Palmes radhus i Vällingby.

Nå, låt oss gå vidare till två saker, som ändå var mer betydelsefulla för att det inte bar ända fram:

För första gången i modern svensk politisk historia lyckades högeralliansens fyra partier hyggligt hålla ihop under hela valrörelsen. Den borgerliga oenigheten har tidigare varit ett av socialdemokratins trumfkort i valrörelse efter valrörelse – fråga mig som har varit med sen hedenhös. Nu var rollerna plötsligt ombytta: Fredrik Reinfeldt kunde i TV i fråga efter fråga peka på att (s), (v) och (mp) lämnade skiljaktiga besked.

Min slutsats blir att nästa (s)-ledare måste vara beredd att prata ihop sig med (v) och (mp) om ett gemensamt regeringsprogram i valets viktigaste frågor – det kommer ändå att finnas tillräckligt manöverutrymme för de enskilda partierna att profilera sig i sina hjärtefrågor.

Jag säger detta fullt medveten om att det finns speciella relationsproblem i förhållandet mellan speciellt (s) och (v), men jag är övertygad om att det går att lösa dessa problem. För socialdemokratins del handlar det om att ge upp kravet på inte bara (v) utan också (mp) att nästa variant av EU-författningen ska antas av riksdagen – det är ett fullt rimligt krav, att den frågan ska avgöras i en folkomröstning. För vänsterpartiets del handlar det om att partiet slutgiltigt måste göra upp med sitt kommunistiska arv. Om vänsterpartiet i likhet med norska SV kunde framträda som ett vänstersocialistiskt parti och den bilden inte ständigt stördes av små leninepigoner, skulle inte bara det rödgröna alternativets utan också vänsterpartiets egna vinstchanser öka avsevärt.

Så över till den andra missen. Jag har tidigare skrivit uppskattande om årets socialdemokratiska valmanifest, och jag menade det verkligen: i detta centrala valdokument fanns mycket av socialdemokratins klassiska reformprofil. Problemet var, att manifestet kom så pass sent – för sent för att hinna reparera den bild som sattes hos väljarna under åren av ekonomisk sanering.

Det andra problemet med valmanifestet – jag skrev om det, när det publicerades – var att det inte innehöll någon tydligt röd tråd, någon sammanhållande ideologi. Socialdemokratins valbudskap ideologiserades och fick mer av vänsterprofil först i valrörelsens slutskede och då främst i argumenteringen mot en del av högeralliansens mest arbetarklassfientliga förslag. Det var ju bra, att budskapet på den punkten skärptes mot slutet – men det kom också alldeles för sent.

Till detta bör man lägga, att det på en punkt fanns en allvarlig innehållslig brist i valmanifestet. Manifestet var verkligen inte – jag har läst det och citerat det – som ibland lättvindigt har påståtts renons på jobbskapande åtgärder, men parollen arbete åt alla borde i år, i likhet med alla andra valrörelser jag känner till, ha haft en mer central plats i manifestet.

I den självprövande valanalys socialdemokratin nu måste ta itu med är två ting lika viktiga, också förutsättningar för varann: Socialdemokratin måste hitta tillbaka till sina ideologiska rötter. Och socialdemokratin måste åter bli en bred, samhällskritisk folkrörelse. För att slippa upprepa mig själv vill jag på dessa punkter be läsarna att gå tillbaka till mitt inlägg för några dar sen, ”Om den alltför professionaliserade politiken”.

Jag kan tänka mig, att en och annan partivän kan tycka, att den gamle grå (eller snarare röde) eminensen på partistyrelsen i detta inlägg har gått för långt i offentlig kritik mot det egna partiet.

Men, säger jag då: Med sentimentalitet och med rädsla att riva av plåster kommer vi ingen vart.

Vi måste se våra egna blottor och brister. Gör vi det och är beredda att vidta de radikala åtgärder som krävs, kommer det en tid då morgondagarna sjunger igen.

Och lugn.

Som Olof Palme och Sten Andersson sa efter ett annat historiskt valnederlag: Fram till nästa val ska vi jaga borgarna med blåslampa!

***

Allra sist: Under vems ledning ska detta genomföras?

Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ.

Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.

Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.