Monica Zetterlund på Café Katalin

Jag har tidigare skrivit längre om Monica Zetterlund – se under Kulturspegeln, Musik.

Nu börjar skivorna med efterlämnat material komma. Jag har redan recenserat ”Sista gången du var med”. Bra mycket bättre är hennes CD med Lasse Bagges trio ”På Café Katalin Torsdag 14 september 1989” (Gazell GAFCD 1095, 2006). Jag önskar att jag hade varit där. Katalin ligger i Uppsala och är stans roligaste musikscen.

För uppenbarligen var det en fin konsert. Monica sjunger bra. Hon assisteras av Lasse Bagge på piano – o vemod, o vemod: vem minns inte Monica på valturné (s) med Lasse Bagges trio? – Sture Åkerberg – som hon var gift med i många herrans år, fast inte längre vid den här tidpunkten – på bas och så Johan Dielemans på trummor. Dom här killarna kan spela.

Åtminstone de två första har spelat så länge ihop med Monica, att de kan hennes repertoar i hela dess vidd. Och ljuv musik uppstår.

Det börjar, som sig bör, värmländskt: ”I valet och kvalet” med text av Gustaf Fröding och musik av Jan Johansson, här tillägnad Värmlands nation, där Monica var hedersmedlem.

Sen följer två bossalåtar av Antonio Carlos Jobim med svensk text av Hasse & Tage: ”Stockholm är en jävla stad” och ”Siv Larssons dagbok” – den senare borde vara med i en modern arbetarsångbok. Hasse & Tage återkommer senare, när Monica sjunger ”Att angöra en brygga”.

Olle Adolphson finns också med, med ”Trubbel”. Och förstås Beppe Wolgers, med ”Svart-vit calypso” – politiska sånger har många ansikten.

Sen är det en rad jazzlåtar, à la Count Basie (”Li´l Darling”), bebop (”Social Call”) och i Billie Holidays spår (”He´s Funny That Way”). Och där finns mer.

Det officiella avslutningsnumret är ”As Time Goes By”, men sen kommer, som extranummer, ”I Can´t Give You Anything But Love”.

Om kurs och ledarskap

En debattartikel i dag (25 november) av Jan Nygren på Svenska Dagbladets Brännpunkt fyllde mig med djup olust. På praktiskt taget alla punkter har jag en rakt motsatt ståndpunkt.

Inte så att jag vill förmena Jan Nygren att uttrycka vilka åsikter han vill. Men artikeln ingår i ”Vart går s?”, en debattserie om socialdemokratins vägval. Skulle socialdemokratin inta den högerkurs Jan Nygren förordar, skulle jag och många andra socialdemokrater passiviseras, kanske rent av lämna det parti vi har tjänat i hela vårt liv.

Jan Nygren förordar ”ökat medborgaransvar” för välfärdssystemet, i klartext att vi ska betala mer själva i stället för via skatter.

Han vill också släppa in privat kapital i vården.

Detta är bara ett par exempel.

Nygrens främsta måltavla är emellertid socialdemokratins samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Även jag har givetvis invändningar mot de här partierna; annars vore jag inte just socialdemokrat: I vänsterpartiets fall handlar mina invändningar främst om att partiet inte slutgiltigt gör upp med sin kommunistiska barlast. I miljöpartiets fall har jag inga större problem med partiets miljöpolitik, däremot med dess politik i fråga om den gemensamma sektorn.

I fråga om privatiseringar står i själva verket miljöpartiet närmare Jan Nygren än mig.

Ändå lyder den väl täckande rubriken för hans artikel ”Mp och v kväver förnyelsen” – Nygren vill nämligen göra slut på samarbetet med dessa partier.

I fallet miljöpartiet måste Jan Nygren, med tanke på hans egna åsikter om gemensam sektor, främst vara emot samarbetet om miljöpolitiken.

I fallet vänsterpartiet är det solklart, att Nygren ogillar detta partis hårdnackade fasthållande vid offentligt drivna verksamheter och skattefinansierade välfärdssystem.

Och just i dessa frågor anser jag, att samarbetspartierna bidrar till att vrida socialdemokratins kurs åt rätt håll. (Ännu bättre vore det om socialdemokratin själv kunde presentera ett program, där dessa frågor slutgiltigt integrerades i socialdemokratins egen politik: Socialdemokratin står orubbligt för en röd-grön mix, och partiet ställer centrala samhälleliga verksamheter helt utanför marknadens räckvidd. Det här fanns faktiskt formulerat i några delar av det socialdemokratiska partiprogrammet 1990, skrivna av mig själv.)

Gud tror jag inte på, men det som återstår av folkrörelsen socialdemokraterna bevare oss från Nygrens ”nya” ledarskap och ”moderna” socialdemokratiska identitet.

***

Carin Jämtin, som jag i debatten om vem som ska bli ny partiledare har förordat som ett tänkbart yngre alternativ till Wanja Lundby-Wedin, utfrågades i dag i Ekots lördagsintervju.

Carins starka internationella engagemang är sedan länge väl känt. Även hennes personliga integritet har uppmärksammats. Men var står hon i viktiga inrikespolitiska frågor?

I Ekots lördagsintervju fick hon en rad frågor, där svaren i lite för många frågor var ”pass” – vilket kanske hade att göra med att hon verkade vara svårt förkyld – men i några fall indikerade hennes svar, att hon är mer traditionalist än förnyare (i Jan Nygren-meningen), att hon står stadigt i partiets mittfåra, dock till vänster om den absoluta mittpunkten. Hon ville för all del inte lagstifta om delning av föräldraförsäkringen rakt av, men hon ville öka männens andel av den. Och hon medgav, att det finns sektorer, där avregleringarna har gått för långt.

På en fråga svarade hon, sett från min horisont, fel: Hon sa sig vara för EMU. Jag vet redan, att hon – i motsats till mig och partimajoriteten – röstade ja i folkomröstningen, men ett rimligare svar från hennes sida borde ha varit: ”Jag röstade ja. Men nu när en stor majoritet av svenska folket har sagt nej, bör vi inte på nytt aktualisera frågan.” Däremot var hennes svar på federalism-frågan klokt: EU kan mycket väl ges större makt över gränsöverskridande frågor som milöfrågorna, men det finns annat som EU inte borde syssla med och som borde tas hem till nationalstaten för beslut där.

Hon kämpade tappert med intervjuarens upprepade frågor om partiordförandeskapet – hennes ständiga svar var där att hon nu hade fått den viktiga uppgiften att leda Stockholms socialdemokrater till valseger i nästa val. Men inget av dessa svar kunde heller tolkas som ett absolut nej till att ta över partiledarskapet.

Melodikrysset nr 47

I dag fanns det ett ord, som jag inte klarade: låten som skulle förknippas med en svensk TV-serie. Att döma av de ledbokstäver jag har fått fram, I och O, skulle det kunna bli Idol. Men eftersom jag aldrig har sett programmet och inte heller kan förknippa några artister (artister?) med det, är det bara en gissning. Som ni vet, skickar jag aldrig in kryssvar, men hör gärna av er, både om jag har gissat rätt och om jag har gissat fel.

I övrigt tyckte jag att dagens melodikryss var ganska lätt. Där fanns till exempel flera artister, som jag kunde identifiera med hjälp av deras karaktäristiska röster.

En sådan var Edvard Persson, han som inledde krysset med ”Min lilla hatt”.

En annan var Alf Robertson, som här sjöng den mesiga, på gränsen till outhärdliga ”Ett minne till lunch”.

Cacka Israelssons röst var likaledes lätt att känna igen, här i ”San Antonios ros”. Ur efternamnet skulle man ta ut landet Israel.

Att identifiera ”Sofia dansar go-go” hörde också till de lättare uppgifterna.

Sven-Ingvars kan man ju knappast under årens lopp ha undgått att höra, även om deras sort av musik inte direkt är i min smak. ”Byns enda blondin” är hur som helst skriven av Niklas Strömstedt.

Freestyle har väl heller aldrig hört till mina favoriter, men naturligtvis har jag hört ”Vill ha dig i mörkret hos mig”. I Freestyle ingick Chister Sandelin.

Och Pernilla Wahlgren hör verkligen inte till dem jag brukar lyssna på, men av ledbokstäverna förstod jag, att det var hon, vilket bekräftades, när jag googlade på ”Beautiful Day”.

Då gillar jag Robyn mer. Det var hon som sjöng ”Who´s That Girl”.

Och ännu mer gillar jag Lisa Nilsson, som här representerades av ”Regn i Rio” från sin senaste, brasilianska CD.

En riktig gammal favorit är Bernt Stafs ”Familjelycka”. Där sjunger han: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga.”

Resten var busenkelt.

I ”Små grodorna” får man veta, att de är lustiga att se.

En fullkomligt ljuvlig visa är ”Jag vet en dejlig rosa”.

Och musikalen ”Spelman på taket” skulle ge tak.

Som avslutning lite överkurs: Originalet, ”Fiddler on the Roof” skrevs 1964 av Jerry Bock (musik) och Sheldon Harnich (text). Och ännu viktigare att veta är att musikalen bygger på en roman av Sholem Aleichem.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter svar på senaste melodikrysset, prova med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till veckans melodikryss.

Medan det mörknar

Om hösten skriver Werner Aspenström:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt var det att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda i handflatan.

Båda dikterna ur ”Litania”, 1952

Det är höst. Det regnar. Den ena dagen är mörkare än den andra. Men jag strävar på; jag har en intensiv vecka bakom mig.

***

Torsdag för en vecka sen var jag hos Folktandvården och fick två nya tänder insatta, en i över- och en i underkäken. Det är skönt att ha dem på plats; jag har fått leva med gluggar en lång tid. Först togs de gamla tänderna bort. I somras fick jag titanskruvar inopererade i käkarna. Och nu, när inplantaten hade växt ihop med käkbenen, sattes de nya tänderna på plats.

Från nästa dag fungerar de perfekt, och de ser ut som mina egna tänder. Men det är, även om jag har fått pensionärsrabatt från Försäkringskassan, fruktansvärt dyrt. Skulle jag också låta sätta in nya tänder i de två gluggar jag har långt inne i över- respektive underkäken – sådana ingrepp ersätts inte – skulle det kosta mig 33.000 kronor, berättade tandläkaren.

***

Fredagen tillbringade jag i van der Nootska palatset på Söder; jag deltog i Ikoner-akademins biblioteksdag, som jag redan har berättat om.

Jag har också skickat rapport till Kulturkontoret. Den kommer att ingå i den cirkulationspärm, som skickas runt vid sammanträdena med kulturnämnden. Övriga ledamöter ska också kunna ta del av det jag, på kulturnämndens bekostnad, har fått vara med om.

***

På lördagen var jag, i etapper, på vå familjesammankomster.

Först var vi hemma hos Anna i Rinkeby. Hennes yngsta, Ella, fyllde tio år den 25 oktober, men då var Anna och flickorna på Kanarieöarna på en välbehövlig semester efter valrörelsen. (Anna och tjejerna åkte tillsammans med goda vännen Carin Jämtin och hennes familj.) Så nu skulle Ella äntligen få sitt tioårskalas, förlåt, party heter det naturligtvis.

Ella hade önskat sig prenumeration på Kalle Anka & co, och jag och Birgitta gav henne tillsammans en årsprenumeration. Jag kollade på nätet vad det kostade och häpnade: över 1.000 kronor! Inte så att vi inte har råd, men kan barnfamiljer utan särskilt höga inkomster hosta upp de här pengarna så där utan vidare? Jag jämför med 1950-talet, då jag själv var storkonsument av serier: Jag och mina kompisar lyckades själva skrapa ihop pengar till våra serietidningar; jag skulle också ha klarat av en prenumeration, om jag hade föredragit det.

Vi ger dessutom var sin personlig present. Jag, gamle seriefan, fullföljer linjen och ger henne en återutgiven årgång av ”Kalle Anka & co”, från 1948, det första året som ”Kalle Anka & co” kom ut som serietidning här i Sverige. Ännu inte i fyrfärg, bara med dekorfärg, konstaterar jag.

Också Kerstin och Bo, Viggo och Klara kommer för att fira Ella. Viggo leker med de stora tjejerna. Klara ser först en smula konfunderad ut, när hon får syn på morfar på alldeles fel ställe, men sen vill hon som vanligt gunga på foten.

***

Innan Matti hinner anlända men efter det att Ellas jämnåriga kompisar har anlänt, fortsätter vi från Rinkeby hem till Gunnar och Annica i Åkersberga. Det är deras tur att ordna syskonmiddag: syskonen Birgitta, med mig, Karin, med Hasse, Gunnar, med Annica, och Ragnar, med Gunnel, träffas regelbundet hos varandra på det här sättet.

Maten är god och samtalen trevliga – dock finns det ett växande antal sjukdomar och krämpor bland samtalsämnena.

***

Det mest intressanta under måndagen är mötet med Uppsala arbetarekommun på kvällen. Vi har ju förlorat makten, och en central del av mötet ägnas åt vårt eget respektive högeralliansens budgetalternativ. (Om detta ämne har jag skrivit förut. Jag var, som representant för kulturnämnden, på en genomgång som våra kommunalråd hade för nämndordförandena.)

På dagordningen finns också bikupediskussioner (en för varje bord) om valet av ny partiordförande: vilka egenskaper vill vi att den nya partiledaren ska ha? Vid vårt bord listar vi följande:
* Den nya partiledaren måste, med tanke på att män har styrt partiet i mer än hundra år, vara en kvinna.
* Hon måste inte komma från LO, men ska vi samla hela arbetarrörelsen till storoffensiv inför nästa val, måste hon ha LOs fulla gillande och ha goda kontakter med LO.
* Det är viktigt med en partiledare som har karisma och beslutsamhet, men en bra partiledare måste också kunna lyssna och ta råd – vi behöver en partiledning som fungerar som ett team. Den nya partiledaren måste inte bara tåla utan också bejaka, att det finns människor som inte bara är ja-sägare runt omkring henne.
* Partiledaren måste kunna samla hela det breda spektrum som är arbetarrörelsen, inte stöta bort delar av den.
* Partiledaren måste ha ett tydligt ideologiskt engagemang och kunna positionera partiet så att alternativen framträder tydligt. (Här tänkte vi också på vad som hände, när Fredrik Reinfeldts moderater började kalla sig ”det nya arbetarpartiet” – en positionsförflyttning ett par snäpp åt vänster hade inte skadat i det läget.)
* Socialdemokratin behöver åter igen en partiledare med ett varmt hjärta och ett starkt engagemang för internationell solidaritet.

Vår uppgift var inte att komma med namnförslag, men naturligtvis ändade bikupediskussionen ändå i en diskussion av de nämnda respektive tänkbara kandidaterna. Och här var det uppenbart, att praktiskt taget alla, som yttrade sig i namnfrågan, förordade Carin Jämtin.

***

På tisdag morgon åker jag till hjärt- och lungkliniken på Akademiska för en av många återkommande kontroller. Eftersom jag nu länge har försummat fysisk träning – min håg står till intellektuella verksamheter – är jag lite ängslig. Men det går bra. Hjärtat är som vanligt aningen långsamt men går annars som ett urverk. Lungor och blodtryck är det heller inget att anmärka på. Lättad åker jag hem.

Men snart kommer jag att få en uppföljande kallelse till dygnskontroll med påtejpad mätare av hjärtat.

***

Sen tar jag bussen till Norrtälje. ABF har bett mig hålla en dubbelföreläsning om arbetarrörelsens historia för en facklig grundkurs. Det blir en trevlig kväll i Folkets Hus; jag äter också middag med deltagarna.

Mitt perspektiv på arbetarrörelsen är färgat av marxismen. Jag betonar det klassmässiga: att det heter just arbetarrörelse, att en majoritet av av de organisationer som skapade Socialdemokratiska arbetarepartiet var fackföreningar, att partiets grundorganisationer fortfarande kallas arbetarekommuner och så vidare. Och jag betonar i min genomgång av arbetarrörelsens historia sådant, där man tydligt ser att partiet och fackföreningsrörelsen agerar utifrån samma intresse och tillsammans, som en rörelse av och för arbetarklassen.

Jag får god respons.

Men jag undrar lite, vilken samlad bild deltagarna får. Före min medverkan har Stig-Björn Ljunggren berättat om politiska ideologier och Anne-Marie Lindgren om socialdemokratins idéutveckling.

***

På onsdag morgon stiger jag upp tidigt. Det är kulturfrukost på Gottsundabiblioteket. Temat är, i barnkulturårets hägn, kultur för barn och ungdomar.

I avvakan på att åhörarna ska fika färdigt och sätta sig, spelar Lars-Erik Lindström från Omnibus kammarblåsare bland annat ”Autumn Leaves”.

Kulturnämndens avgående ordförande, Kees Geurtsen (s), knyter i sitt öppningstal an till detta: att den där kulturministern, som satt kvar i en vecka, hann med att avskaffa riktade satsningar av typen barnkulturåret.

Kees tyckte sig, efter sina tolv år som kulturpolitiker, se cirkeln slutas: ”Mitt första beslut i dåvarande Gottsunda kommundelsnämnd var att upphäva den tidigare borgerliga majoritetens beslut att halvera Gottsundabiblioteket. Ett av mina sista beslut blir att reservera mig mot nästa års budget, som ger mindre pengar till kulturen.”

Kees tog också upp den nya högeralliansregimens beslut att minska antalet ledamöter i nämnderna, vilket för kulturnämndens del kommer att betyda, att (v) eller (mp) kan komma att bli orepresenterat. Han noterade, att högeralliansen ännu inte har presenterat, vem som ska bli ordförande i kulturnämnden, men att att socialdemokraterna sedan länge har pekat ut Peter Gustavsson som sin nye gruppledare (och därmed, i den nya situationen, vice ordförande i kulturnämnden).

Därefter presenterade Anna-Klara Ehn Ericson Gottsundabibliotekets barn- och ungdomsverksamhet. Den är, liksom hela Gottsundabibliotekets verksamhet, imponerande.

En annan av Uppsalas finaste kulturinstitutioner är Lilla Teatern. Per och Margareta Löfblad presenterade en kommande dockteaterföreställning för barn i åldrarna fem till elva år, ”Ordning i rabatten! sa Linné”. I föreställningens musikinslag är Lars-Erik Lindström inblandad. Man utlovade musik av bland andra Mozart och Rameau.

Christer Johansson berättade om UKM, Ung kultur möts, en festival utan tävlingsinslag. Uppsala och övriga länet skickar deltagare vidare till en riksfestival i Hultsfred nästa år.

”I järnåldersmänniskornas fotspår, aktiviteter och lekar för barn” – Annika Sjöberg från Gamla Uppsala museum berättade om museets satsningar för barn och unga, bland annat i form av klassbesök och särskilda barnvisningar. Spännande inslag blir en utställning om religionsförändringar och en mångkulturutställning kring vikingarnas resor, båda mycket angelägna ämnen i dagens Sverige.

Barnbibliotekets chef, Karin Hjelm, presenterade ett samarbetsprojekt mellan bibliotek och förskola, ”Leka Språka Lära – lärande lek om språk i förskola och bibliotek”. Utgångspunkt: att utveckla språket är att skaffa sig redskap att förstå världen. Fyra barnbibliotekarier och fem förskollärare samarbetar om projekt i Bälinge och Storvreta.

Allra sist presenterade uppsalafilmarna Anette Skåhlberg och Martin Lima de Faria ett kommande filmprojekt, Älskad av mamma, om barn som utnyttjas sexuellt.

Allt det här är ju intressant och säger mycket om kulturpolitiken i Uppsala.

Dock såg jag inte någon enda borgerlig ledamot av kulturnämnden på den här kulturfrukosten.

***

På torsdag förmiddag är det kulturnämnd. Vi står inför en knepig situation, eftersom (s), (v) och (mp) fortfarande har majoritet i nämnden, medan stan har bytt styre och den nya högeralliansregimen har lagt en budget, som för nämnderna, även kulturnämnden betyder mindre pengar än det som fanns i det avgående vänsterstyrets budget.

Ordföranden, Kees Geurtsen (s), har fått förhinder, och vice ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), övertar ordförandeklubban. Han vänder sig till mig med frågan, hur vi, med den situation vi har, vill hantera budgeten. Jag svarar, som vi har kommit överens om vid gruppsammanträdet, att vi finner det meningslöst att obstruera ett budgetbeslut som, vad vi än gör, ändå kommer att gå igenom inom kort. Att den momentana majoriteten skulle rösta igenom sitt eget förslag, skulle ju i realiteten bara ställa till trassel för kulturkontorets personal, som vi absolut inte har något otalt med. Jag föreslår därför, att Jan-Erik ska höra ”ja” på det borgerliga förslaget, varefter vi på vänstersidan tillåts reservera oss. Så gör vi också.

I dagens (fredagens) Upsala Nya Tidning ser jag Jan-Erik Wikströms märkliga tackling av att högeralliansens budget faktiskt betyder mindre pengar till kulturen än den röd-gröna sidans budget skulle ha gett: Den enda nedskärning han vidgår är de 800 000 kronor minskningen av antalet ledamöter i nämnden ger. ”Det blir den enda besparingen vi gör. När det gäller andra poster i kulturnämndens budget så blir det faktiskt mindre påslag i stället.”

”Mindre påslag” var ordet.

I slutet av kulturnämndens sammanträde ville vidare Fredrik Sjöberg (fp) ta upp en övrig fråga: Han hade, påstod han, kontaktats av upprörda deltagare i kulturfrukosten i Gottsunda, som ansåg att Kees Geurtesen genom att politisera sitt anförande hade överträtt sina befogenheter som representant för kulturnämnden.

Jag, som i motsats till Fredrik Sjöberg och de andra borgarna var där, begärde då ordet och sa, att jag själv hade hört, vad Kees hade sagt och inte hade blivit upprörd, men att Kees naturligtvis var kapabel att svara för sig själv vid nästa sammanträde.

***

På torsdagskvällen hade jag lovat ställa upp som avlastning åt Kerstin, som skulle vara ensam hemma med barnen, Viggo och Klara; Bo var på jobbkonferens med övernattning. Det gör jag så gärna. Inte bara för att hjälpa min dotter – jag har själv stort utbyte av att få vara tillsammans med hennes barn. Så vi träffades halvvägs och gick tillsammans till barnens dagis. (En av poängerna var, att jag skulle få se, var de fanns: Klara är relativt ny på dagis, och Viggo har bytt plats för sin avdelning.)

Det var väldigt roligt att se ungarnas glada miner, när morfar dök upp tillsammans med mamma. Klara sträcke bums upp händerna och ville komma upp i famnen. Sen fick jag köra dem hem: Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. Kvällen förflöt som den brukar: lek med ungarna (Klara matade morfar med låtsasdryck från en dockspis), middag tillsammans, kvällsbad med morfar som vakt i badrummet, Bolibompa.

Framför TVn ger jag Klara välling. Sen vill hon över till Kerstin. Det är bra att jag är där en kväll, där jag inte behöver upplevas som den som tar mamma ifrån henne.

Vi har kommit överens om att Kerstin nattar Klara, medan jag läser för Viggo. Viggo hinner också ändra sig och vill även han att mamma läser, men sen – när jag erbjuder mig att läsa en extra tjock bok, som han själv får välja – duger morfar igen.

Ur bokhyllan plockar då Viggo fram H C Andersens ”John Blund” (Tidens förlag, 1968, översättning Åke Holmberg). Det är en ganska omfattande bilderbok med berättelser för veckans samtliga sju dagar. För de mycket fina illustrationerna står Kaj Beckman: en blandning av collage och detaljrika färgteckningar. Det här är H C Andersens originaltext i översättning, och den innehåller följaktligen en del svåra ord och gammaldags vändningar, men jag förklarar och frågar och demonstrerar och pekar. Ändå blir det lite för svårt och för långt för att hålla en fyraårings intresse uppe boken igenom; om en stund vill Viggo läsa något annat. Kanske tur det – Kerstin påminner senare om att den här sagan har ett knepigt slut att förklara för en fyraåring: John Blunds bror visar sig vara Döden.

Barn gillar ju att läsa böcker om och om igen. Så även fyraårige Viggo. Jag har tidigare läst Arne Norlins (text) och Jonas Burmans (bild) ”Här kommer sopbilen” (Rabén & Sjögen, 2003). Det här är en bok i serien om Halvan, en liten kille som i bok efter bok i fantasin spelar olika yrkesroller, här som renhållningsarbetare, ”sopgubbe”. De här böckerna har ett pedagogiskt moment, som fyraåringen mer än jag känner entusiasm för. Men där finns också ett hjärtknipande moment: Halvan och hans jobbkompis räddar lilla Ebbas Lufsen, ett gosedjur hon har ärvt efter sin mamma men som mamma Lena i oförstånd har kastat i soporna. Men Halvan hittar rätt konsumkasse!

Sen plockar jag fram två säkra nummer ur den bokskatt Kerstin fick av mig och som nu har gått i arv till hennes barn.

Först läser jag ”Misse Murr” med text av Kathryn och Byron Jackson och bilder av Alice och Martin Provensen (Folket i Bilds förlag, 1972, översättning Gösta Knutsson). Den kom först ut på svenska på 1950-talet som första nummer i serien FiBs gyllene böcker; jag minns den själv från då. Det är en superfin bilderbok, aningen insmickrande i bilderna men samtidigt på kornet! Texten är vid det här laget lite för enkel för fyraårige Viggo, men Kerstin berättade, att han under en period hade den som favoritbok, ville höra den om och om igen.

Som avslutning läste vi Walt Disneys ”Dumbo”, en stor FiBs gyllene bok 1955, i ny utgåva på Folket i Bilds förlag 1972. Originaltexten är av Annie North Bedford, här bearbetad av Dick Kelsey. Bearbetad därför att det rör sig om en bok, baserad på Disney-filmen ”Dumbo” – bokens bilder kommer mycket riktigt från Walt Disney Studios.

Som jag tidigare har skrivit, känner jag stor respekt för Walt Disney och hans medarbetare: han kan – kunde; han är ju död – skapa en speciell magi i sina teckande filmer. Tillräckligt mycket finns också i boken, vars story om den fumlige elefantbabyn Dumbo, som snubblar på sina väldiga öron men som med hjälp av sin vän, musen Tim, lär sig flyga, i hög grad fångar fyraårige Viggos intresse.

Översättningen, av Birgitta Rastberg, är hygglig men har en del kantigheter. Men sånt kan ju en morfar parera!

Margareta Söderberg

När jag skrev om sångavslutningen av 2006 års ”Socialistiskt Forum”, noterade jag med gillande Margareta Söderbergs återkomst på scenen. I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1976 (nummer 21, 9 december) skrev jag om hennes då färska LP:

Kvinnokultur

”Käringtand” (YTF 50130) är titeln på en LP som Margareta Söderberg har sjungit in, assisterad av Arbete & Fritid och Pojkarna på Storholmen. Titelns associationer till det ljuva och det fula och det bitska visar sig alla vara berättigade.

Tidsmässigt spänner skivan över en period från medeltid till nu. Ballader, folkliga visor, skillingtryck, teatermusik och moderna politiska sånger blandas; det gemensamma är att de alla i centrum har kvinnor och kvinnokultur.

Från medeltiden härstammar ”Den bortsålda” och den (till innehållet) förfärliga ”Varulven”. I andra änden finns sånger om Vietnam och Bert Brechts ”Sången om Moldau”. Däremellan får man höra om hjälpgummestrejken i Skövde 1903 och om murarhantlangerskornas strejk 1888.

Kanske allra roligast att få på skiva är Bo Granhammars visa från 1909, ”Kata Dalström”, som man kan läsa mer om i Fritz Gustaf Sundelöfs fina bok ”Arbetets sånger” (Prisma, 1973). Den går på ”Amanda Lundbom”, och första strofen lyder så här:

Proletärens idealdröm
hoppsan slangsan dingelingelansan
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt
hoppsan slangsan slimsan sej – tjohej
och skriver upp vad Kata sagt
hoppsan, slangsan dingelingelej.

Bara den gör skivan värd att ha.

***

”Kata Dalström” med Margareta Söderberg har jag sedan spelat många gånger, när jag har gjort program om politisk musik. Den väcker alltid jubel.

Jag passar därför på att här publicera hela texten, inklusive sångingressen i Fritz Gustaf Sundelöfs bok:

Kata Dalström (1858-1923) är en av den svenska arbetarrörelsens stora pionjärer, en legend redan under sin livstid, kvinnan av börd och bildning som steg ner till massorna. Hon blev den verkliga agitatorn, ”landsvägspredikanten”, den första kvinna som på heltid ägnade sig åt politiken. Hon blev snabbt ryktbar, och sin stora insats gjorde hon under arbetarrörelsens kampår, den tid då det verkligen kostade något att sätta ”socialist” på visitkortet. Hennes språk var drastiskt, slagfärdigt och buret av en glödande hänförelse. Det var inte bara myndigheterna som hyste rädsla för Kata, men det var från myndigheterna som hon fick utstå många övergrepp. Det var nästan lönlöst för henne att försöka hyra lokal för sina föredrag; varken de så kallade arbetarföreningarna eller godtemplarlokalerna vågade öppna dörren för Kata. Hon fick inte heller tillstånd att hålla möten i det fria, men Kata visste råd. Medan Kata promenerade fram och åter på landsvägen satt åhörarna vid vägkanten. Länsmän, stadsfiskaler och polis var uppbådade, men de hade ingen befogenhet att hindra folk att gå på landsvägen. Men det budskap Kata hade att framföra noterades noga. Det var vid ett sådant ”landsvägsmöte” i Åmål under strejkåret 1909 som författaren Bo Granhammar inspirerades till visan ”Kata Dalström”.

Melodin påminner om ”Amanda Lundbom” som ingick i Emil Norlanders revy ”Konstgjorda Svensson” 1909.

Kata Dalström

Text: Bo Granhammar, 1909
Musik: ”Amanda Lundbom”, 1909

Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
det är faktiskt Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsman står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
hon är bland de mest kavata,
och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

I de olika distrikten,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-lej.

Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-linge-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan ding-e-ling-e-lej.

***

Det där med Folkets Hus bör kanske också förklaras: Kata Dalström hörde till dem som vid partisplittringen 1917 gick till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som senare blev Sveriges Kommunistiska Parti. Flertalet av de mer kända avhopparna återvände sedan, i omgångar, till socialdemokratin. Hur Kata skulle ha agerat, vet man inte; hon dog redan 1923.

Text, noter och ackord hittar man alltså i Fritz Gustaf Sundelöfs sångbok ”Arbetets sånger” med undertiteln ”Kampsånger, strejkvisor, yrkesvisor och politiska visor under 130 år” (Prisma, 1973).

Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) var egentligen mest känd som schlagermakare – då skrev han under signaturen Fritz Gustaf. Han har till exempel skrivit texten till Emanuel Jonassons ”Gökvalsen”, Fred Winters (Sten Njurlings) ”Det ordnar sig alltid” och, tillsammans med Åke Söderblom, till Olle Lindholms ”Flottans kavaljerer”, till Al Noels (det vill säga Leon Landgrens) ”När man är ung och kär”, till Sam Samsons ”Nya fågelsången”, till Karl Severins ”Afton vid Mjörn” och till Leanders (Staffan Tjernelds) ”Det ska vara en cowboy”. Tillsammans med Eric Frykman skrev han ”En dörr på glänt”.

På Prisma gav han 1968 ut den mycket fina urvalsvolymen ”Svenska schlager”, som årtionde för årtionde presenterar schlagerhitarna (alltså inte bara de egna) under 1900-talet. Den boken är en guldgruva för oss som älskar äldre populärmusik.

Schlagerlegendaren Fritz Gustaf Sundelöf var starkt politiskt engagerad; bland annat samlade han genom årtiondena ihop en ansenlig samling – tre knökfulla A4-pärmar – arbetarsånger. Med dessa dök han 1973 upp på Prisma, som ju tidigare hade gett ut hans sångbok ”Svenska schlager”.

Det gick ju inte att ge ut hela detta väldiga material, så Prisma bad mig, som nyligen hade gett ut storsäljarna ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp!” (1970) på samma förlag, att titta på Fritz Gustaf Sundelöfs pärmar och prioritera, vad som borde komma med inom ramen för en enda bok. Jag gjorde jobbet, och Fritz Gustaf Sundelöf och förlaget accepterade i stort sett det urval jag hade gjort. Resultatet av våra samlade ansträngningar blev alltså sångboken ”Arbetets sånger”.

Jaan Kross

Jaan Kross (född 1920) är Estlands störste nu levande prosaförfattare; han har, helt berättigat, nämnts som en tänkbar kandidat till nobelpriset i litteratur.

Även honom har jag mött i politiska sammanhang: under en period satt han i den estniska riksdagen (riigikogu), invald på en socialdemokratisk samlingslista. Han var inte partimedlem men var redan i unga år, alltså före sovjetockupationen, socialdemokrat.

I början av 1980-talet introducerades han på svenska av Lennart Fricks lilla men mycket betydelsefulla förlag Fripress. (Förlaget köptes senare upp av Natur och Kultur.) Om Kross´ första bok på svenska skrev jag i Aktuellt i politiken (s) 19 1983 (21 november):

Kross

Jaan Kross´ ”Kejsarens galning” (Fripress, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson) är en bok som inte bara till omfånget påminner om de stora ryska romanerna. Miljön är en del av det ryska imperiet under tsartiden, första hälften av artonhundratalet närmare bestämt. Här figurerar estnisk underklass, tyskbaltisk adel, rysk överhet. Tsarer finns med i persongalleriet, liksom präster, intellektuella (skalden Zjukovskij, doktor Faehlmann, ja självaste Goethe), tjänare och bönder.

Ändå är detta ingen klassisk rysk roman. Dess galning är ingen religiös mystiker utan en rationell intellektuell, vars galenskap består av en djärv – dumdristig skulle taktiska människor säga – sanningslidelse.

”Kejsarens galning” är en roman som vimlar av citat på ryska, estniska, franska, tyska, latin; dess författare måste vara en språkligt, kulturellt och historiskt djupt bildad person.

I sin ansats är boken, fastän den till formen är en historisk roman, oerhört modern i meningen nutidsorienterad. Fram träder ur det lilla och för oss nästan okända estniska språkområdet en stor europeisk författare och intellektuell.

Platsen är godset Võisiku i det forna Livland, senare en del av det självständiga Estland, numera av sovjetrepubliken Estland. Huvudpersonen är Thimoteus Bock, betrodd vän till tsar Alexander I, vilken senare han utmanar genom att rättframt säga sanningen om det korrupta tsardömet. (Till poängerna hör att kejsaren själv har fått honom att under ed lova att tala sanning.) För detta hålls han fängslad i nio år, misshandlas fysiskt och psykiskt, förlorar sin samhällsställning och sitt gods. Invävd i denna historia finns bland annat den om hans giftermål med en estnisk bondflicka, Eva, en oerhörd handling på den tiden. Boken har formen av en fiktiv dagboksroman – dagboken skrivs av Evas bror, bondsonen och den till lantmätare upphöjde Jakob Mättik. (Thimotheus Bock och hans hustru Eva är dock inga fiktiva personer, och mycket av det Kross låter Mättik berätta om kan – som framgår av efterskriften – beläggas med hjälp av historiska dokument.)

En av poängerna med och ett av spänningsmomenten i Kross´ berättelse är de paralleller som finns mellan Livland i det tsaristiska Ryssland och republiken Estland i det nutida Sovjetunionen. Först och främst gäller det huvudtemat: Diskussionen om hederlighet och ohederlighet, lydnad och uppror i ett samhälle där undfallenhet är ett villkor för överlevnad. Det märkliga är att Kross i det utomordentliga kapitlet om flykten utomlands, som inte blir av, låter Bock bita i sitt hemlands sura men friska rönnbär och komma till insikt om att man måste stanna kvar, fortsätta att vara en järnspik i tsarens kropp.

”Kejsarens galning” rymmer nationalistiska element i kulturell-språklig mening (om den estniska bondebefolkningens villkor, det estniska skriftspråket och annat sådant), men den är faktiskt inte en nationalistisk roman i traditionell mening. Ryssarna är inga monster eller fiender; till och med överhetens/tsarens samvete tror sig Bock om att kunna beveka. Friheten gäller inte bara esterna utan alla folk i imperiet. I många stycken ger boken uttryck för den äkta kosmopolitism (inom så att säga imperiets gränser) som jag tycker mig ha funnit hos både en del ester och en del ryssar från dagens Sovjetunionen som jag har mött.

Det är djärvt att ge ut en sådan här bok i dagens Sovjet-Estland, och man funderar naturligtvis som resencent över om det är lämpligt att skriva dem som bestämmer på andra sidan Östersjön detta på näsan. Men Jaan Kross står av allt att döma för den moral som är Timotheus Bocks: Till de bestående grundsatserna i världen hör Sanningen.

Kross har, liksom sin romanhjälte, valt att verka inom systemet och har alla komplikationerna helt klara för sig. Till romanens bittra lärdomar hör till exempel att Bock junior blir en man i tsarens tjänst, imperiets marinminister (i verkligheten vice amiral).

Jan Hammarlund & Cabaret Cerberos

Jag är själv upptagen av barnbarn, men jag vill gärna tipsa mina läsare om en dubbelkonsert i kväll:

Jan Hammarlund sjunger nyskrivna sånger från skivan ”Röda Linjen”, som kommer ut i januari nästa år. Alltså ett utmärkt tillfälle att få en förhandskoll.

Cabaret Cerberos ger ”Liket lever eller Livet leker” – en föreställning om att återvända från de dödas rike och andra trevligheter.

Cabaret Cerberos är:
Ulf Nilsson, gitarr och sång, text och musik
Sara Edin, fiol och sång
Jonas Askwall, kontrabas
Lennart Fröderberg, slagverk

Cabaret Cerberos premiärkonsert är, enligt Ulf Nilsson, en föreställning ångande av mystik och romantik, orientaliska,
zigenska och svenska tongångar, nattsvart humor och muntraste allvar,nattklubbsjazz och folktoner.

Förhoppningsvis kommer det att finnas öl att köpa i baren.
Var: Baggensgatan 30, Gamla stan, Stockholm
När:Torsdagen den 23 november klockan 19.30
Kostar:80 kronor.

Systemkritiska sånger under kommunismen

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1982 (28 januari) gjorde jag en lång genomgång av skivor, som på ett eller annat sätt speglade nya trender inom den musik, som skapades i det kommunistiska Östeuropa. Där gjordes nu sånger som var systemkritiska, ibland öppet ibland i förklädd form:

Från Öst

Det mest kända namnet inom den sysemoppositionella musiken i Östeuropa är väl Wolf Biermann, östtysk visdiktare född 1936 och utvisad ur DDR 1977. Samtidigt är han en särling i sin politiska klyvnad. Lyssna till exempel på hans ”Deutsches Miserere (Das Bloch-Lied)” på LPn ”Trotz alledem!” (CBS 82 975) – om hur han uppfattar att förflyttas från Tyskland till Tyskland i exil. (Texter på tyska finns i skivmappen.)

Men det finns också en systemkritisk sång- och musiktradition inne i östländerna. En hel del av denna musik finns tillgänglig på skiva här i Sverige, och skivorna innehåller i allmänhet svenska översättningar i skivmappen. Av dem jag har stött på är det bara en tjeckisk tal-LP, Jaroslav Seiferts ”Všechny krásy svéta” (Šafran 78 SAF 785, distribution Amigo), som saknar detta.

Andra tjeckiska skivor är alltså försedda med översättningar, så att några språkliga hinder att ta del av innehållet inte föreligger.

Ett tvärsnitt förbjudna sånger från Tjeckoslovakien finns på LPn ”Lämna vårt land i fred” (Oktober OSLP 526, distribution Amigo). I skivmappen ges en bred bakgrund till skivan (bland annat underjordiska musikfestivaler) och de medverkande – Marta Kubisova, Jaroslav Hutka, Svatopluk Karasek, Vlasta Trešnák, Karel Soukup och Vladimir Veit – presenteras. Den populäre trubaduren Hutka blev till exempel arresterad första gången 1977 för en allegorisk sång om den oppositionelle sångaen Vaclav Havel; ”Lille Havel”, som finns med på LPn, är mycket hörvärd. Allegorin, den förklädda formen, används helt naturligt ofta av dessa oppositionella sångare. Svatopluk Karasek, en teolog som har fråntagits rätten att utöva prästämbetet, finns här till exempel representerad med en spiritual om att säga nej till den onde och hans avgudabilder, ”Säg nej till djävulen”. Även hans ”Hjälpkvinnorna” är hörvärd. Den populära sångerskan Maria Kubisova har ett par bra nummer: ”Bön för Marta”, som efter ockupationen blev en symbol för civilmotståndet, och Havels ”Vajda dricker”. Och Vlasta Trešnák sjunger om bokbålen: ”slå i sär tryckpressarna, smält bokstäverna / gjut om blyet till kulor / spring och arrestera Gutenberg”.

Vlasta Trešnák finns också på en egen LP, ”Lantmätare” (Šafran 78 SAF 781, distribution Amigo). Den innehåller melodiös musik. Trešnák sjunger på ett talande, berättande sätt. Bäst tycker jag om den lite bluesaktiga ”Öl & sill”.

Och Jaroslav Hutka finns det också en hel egen LP med: ”Ett sannolikt avstånd” (Šafran 78 SAF 781, distribution Amigo). I ”Kyrkans fäder” sjunger han: ”Kyrkans fäder har sålt sig till djävulen / De har fått det bekvämt mot löftet att tiga / I en kniptång har de fångat Kristi lära / och gett varandra avlat för att de sålt ut ordet, / Halleluja,” I ”Nationen till sig själv”, som formellt handlar om bygget av Nationalteatern i Prag 1868-1881 och dåtidens nationella väckelse, lyder refrängen: ”Vi vill bli en nation, en egen nation för oss själva”. Och i ”Galileo Galilei” lyder refrängen: ”Och ändock rör sig jorden runt!”.

”Sånger mot rädslan” (Oktober OSLP 528, distribution Amigo) heter en LP med förbjudna sånger från Östtyskland med Gerulf Pannach och Christian Kunert. Musikaliskt är den inte lika hörvärd som de tjeckiska skivorna. Men visst har en del av texterna udd, till exempel ”Sång om FDJ-funktionären Eckehard Långnäsa”, en karriärist förklädd till marxist; ”drar man ner hans röda byxor, ser man hans sanna ansikte!”.

Av stort intresse är ”Postulat 22” (Šafran 78 SAF 7819. distribution Amigo) med nya arbetarsånger från Polen; LPn är producerad i samarbete med Solidarnosc i Gdansk och innehåller orginalbandningar. Titellåten syftar på de 21 krav de strejkande lämnade till myndigheterna – det 22a är själva förutsättningen för de andra, nämligen att man ska sluta lura folket. Skivan har stor bredd: Den innehåller ”Sången om Jan från Gdynia” om de tragiska händelserna i december 1970 och den roliga ”Gdansk-gubbe”, katolsk mässa och en krakowiak från Gdansk. Den senare slutar så här: ”Vårt krav står fast / att var och en blir fri. / Men visst finns det rädsla / för jobbarmakt och vår Walesa. / Ni kan vara lugna – inget händer er / – men skämmas ska ni tills ni dör.”

En ganska vag anknytning – mest det östeuropeiska ursprunget – till de övriga skivorna i den här sammanställningen har Jelena Jangfeldts ”Ryska visor och zigenarromanser” (Caprice CAP 1241, distribution Rikskonserter). Ser man till musik och artisteri är det den bästa av de här nämnda skivorna. De ryska och de ryskzigenska visorna och romanserna har dessutom utomordentliga poetiska kvalitéer. Dessutom innehåller den ”Vinternatt”, en dikt ur Boris Pasternaks i Sovjetunionen så omstridda ”Doktor Zjivago” och två visor av ”töväderspoeten” Bulat Okudzjava, ”Visa om Mozart” och ”François Villons bön”, vars andra strof lyder: ”Så länge jorden snurrar runt / – Herre, du som kan! – / skänk den som makten törstar / att dränka sig i makt, / skänk vila åt den gode / åtminstone till dagens slut, / Kain skän lite ånger… / och glöm inte bort att jag finns.” Översättningarna har gjorts av Jelenas man, Bengt Jangfeldt.

***

Också sånger från de här skivorna har jag använt i mina program med politisk musik. Jag spelade också några låtar vid det opinionsmöte för Polen Maria Borowska hade i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Jaan Kaplinski

Mina presentationer av polska författare för mig över till Estlands mest betydelsefulle nu levande poet, Jaan Kaplinski. Som man kan förstå av det icke-estniska efternamnet har han nämligen en polsk far (däremot estnisk mor). Men själv är han alltså estländare, bosatt i Tartu.

Jaan Kaplinski är både est och kosmopolit, väl bevandrad i uråldrig estnisk diktning och samtidigt öppen för impulser från andra kulturer och länder. Vidare är han politiskt engagerad, en radikal socialdemokrat, till och med organiserad sådan, med ett ständigt förekommande eget citat på de estniska socialdemokraternas hemsida. Han sitter också i fullmäktige i hemstaden Tartu.

Under frigörelseprocessen från Sovjetunionen hörde han till de många engagerade intellektuella. Hungrigt sökte han kontakter i grannländerna; jag träffade honom första gången i en norrgående sovvagn, i mitt fall under en färd per tåg från jobbet i Stockholm hem till Uppsala. Vi talade oavbrutet tills jag måste hoppa av.

Redan 1982 presenterades hans poesi på svenska, och i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 (4 maj) recenserade jag introduktionsboken:

Kaplinski

Den ryktbare estniske poeten Jaan Kaplinski introduceras på svenska i en tät urvalsvolym, ”Våra skuggor är mycket långa” (Fripress, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson); den rymmer ett femtital dikter ur fyra olika diktsamlingar.

Ett tema är minoriteter, uppror, underkuvande. Man kan fråga sig vilka en dikt som börjar så här handlar om: ”Vi måste ju gå mycket stilla, med blicken sänkt. Ni behöver inte fråga vad vi letar efter. För länge sen blev landet ert och i skärvor föll vårt rike ned i en stor och tom värld. Var lyckliga om ni kan. Fråga bara inte oss vad vi hoppas på.” Fel, den handlar om Amerikas indianer. Eller gör den det? Gör den bara det?

Esterna, som kuvade och som upprorsmän, finns med i Kaplinskis dikter men mer tydligt bara i historiska bilder (som av Lembitu, en upprorsman på tolvhundratalet). Kaplinski talar om många, ”för dem som inte är, för utplånade arter och glömda folk, för språk som inte talas längre”. Han frågar herrar domare: ”var är tasmanierna, var är hottentotterna, var eldsländarna, var tehuelcheindianerna, var är bororo, var arawakerna, var huronerna, var liverna, var är meri och var ainufolket?”

Och han vidgar frågorna till hela skapelsen: ”var är uroxen, var är vildhästen, var Stellers vattenkviga, var dronten, var moan, var vandringsduvan, var atlaslejonet, var visenten?” Kaplinski är, med ett modeuttryck, också en författare med ekologisk grundsyn. (Han är mycket riktigt botaniker och etnograf.) Kaplinskis ekologi är inte naturmystik utan blir till ren, klar poesi: ”Från albladen droppar / kvällsregnets vatten / ner i floden / en cirkel har fullbordats.”

I Kaplinskis lyrik lever landskapet, inte minst det sydestniska landskapet: ”I Võrumaa, på landsvägen / före nästa by stannar tiden. / Ljungen / ligger med slutna ögon. Humlorna / hänger i kovallens blommor. Inte ett / strå gungar. Inte ett moln / ändrar form. Lärkorna och lärkornas sång / står stilla högt ovanför ängarna. Endast den heta sanden / risslar stilla tillbaka i spåren efter vagnshjulen.”

I denna naturlyrik är också den mänskliga problematiken närvarande: ”På gränsen mellan ljudlöst / och ljudande skälver / syrsornas filande / leva kan man också sjungande / dö kan man också tigande.”

När Polens sak var vår

Svensk arbetarrörelse – socialdemokratin och fackföreningsrörelsen – var starkt engagerad i den polska frigörelsen från kommunismen och i demokratiseringsprocessen i landet.

Den här recensionen, publicerad i nummer 2 1982 (28 januari) av Aktuellt i politiken (s), speglar detta:

Polen

Sten Johansson har i samarbete med Maria Borowska gett ut pamfletten ”Polens sak är vår” (Tidens debatt) med underrubriken ”Om övergången till demokrati under kommunismen”. Den är utgiven innan det militära undantagstillståndet genomfördes, men den ger i kort form en utmärkt sammanfattning av händelseutvecklingen dess förinnan med tonvikt på varför revolten blev så bred. Den avlivar en del populära vanföreställningar om vad som är orsak och vad som är verkan i det ekonomiska kaos Polen befinner sig i och – vilket är poängen – länge har befunnit sig i. Den betonar hårt att Solidaritets strategi är reformistisk. Jaruzelskis inhemska militärvälde kan synas jäva möjligheten att åstadkomma en övergång till demokrati under kommunismen, men man ska kan hända inte låta dagens bakslag helt förmörka framtiden: Kan man i längden tvinga miljoner välutbildade människor – och det gäller då inte bara Polen utan hela Östeuropa inklusive Sovjetunionen – i högt utvecklade industriländer från att tänka själva, ställa krav, skaffa sig yttrandefrihet och organisationsfrihet, till slut bryta det kommunistiska maktmonopolet? Målet är flerpartisystem, där också socialdemokrater och borgerliga partier har självklar rätt att verka fritt.

För den som vill veta mer om Solidaritets (mer begränsade) målsättningar rekommenderas ”Dokument från Solidaritets kongress” (Institutet för social forskning) översatta och redigerade av Maria Borowska. I boken ”Socialpolitik under socialism” (Prisma i samarbete med Institutet för social forskning) finns sex uppsatser om polsk socialpolitik, översatta och med introduktioner av Maria Borowska (redaktör).

Också i Jan Olof Olssons posthuma samling resekåserier ”Österut” (Bonniers) finns inte mindre än tio artiklar om Polen. Om dagens Polen finns där, helt naturligt, just inget att hämta: tvärt om börjar det lite lite utmanande och naturligtvis oavsiktligt med en lovprisning av det underbara och rikt varierade polska brödet. Men för den som vill veta något om bakgrunden till dagens Polen, både från andra världskriget och framåt och långt dess förinnan, har Jolo mycket att ge. Om Polen som ett stridsområde mellan folken runt om; hela Polen har ju efter kriget bokstavligen flytats västerut! Om judarna och utrotningslägren och om Warszawas förstörelse. Om ryssarnas manipulationer i krigets slutskede för att knäcka den polska armén och därmed den nationella självhävdelseviljan.

För mig personligen har det dessutom varit ett stort nöje att läsa Jolos förälskade skildring av Tallinn, Estlands huvudstad. Till de politiskt intressantare inslagen i hans researtiklar från Baltikum hör det han skriver om förryskningen, ett moment av förtryck som skiljer förhållandena där från dem i Polen.

***

Sten Johansson är en samtida från mina aktiva år i Laboremus – läs till exempel hans kapitel i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren). Den nämnda Maria Borowska har jag också träffat i olika sammanhang; bland annat talade hon om Polen vid ett opinionsmöte med Svartbäckens socialdemokratiska förening.