Bara svenska och norska serier i DN

Jag är, som ni vet, en hängiven serieläsare. Varje dag läser jag samtliga serier i de tre tidningar vi prenumererar på (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning), dessutom i Aftonbladet och Expressen som vi dagligen köper. Jag läser därutöver serietidningarna Earnie, Kalle och Hobbe, Larson, Nemi, Pondus och Rocky; jag köper lösnummer för att jag gillar att göra så – naturligtvis vore det billigare att prenumerera, men jag bejakar mina irrationella drag.

Morgontidningarna och därmed serierna i dem läser jag vid ett utdraget morgonkaffe efter frukost – jag är ju pensionär, bevars. I morse, när jag läste serierna i DN, slog det mig, att DN faktiskt inte har en enda amerikansk serie.

De enda utländska serierna är två norska, Lise Myhres ”Nemi” och Frode Øverlis ”Pondus”. Eftersom jag köper serietidningarna Nemi och Pondus, har ni väl redan listat ut, att jag gillar de här serierna. ”Nemi”, inte för att jag står hennes livssyn nära, men det är roligt att få inblick i hennes Goth-värld. ”Pondus” för att den är en modern motsvarighet till gamla tiders familjeskämtserier. Även den här seriens stereotyper – Pondus´ fanatiska uppslutning bakom Liverpool, kompisen Jockes ständiga uppraggningar (under påverkan av öl och andra starka drycker) av den enda kvinnan hemskare än den andra (han är dock numera sambo med son) – är mig personligen främmande, men de är roliga, på ett groteskt sätt till och med realistiska. (Ännu mer groteska är Jockes mamma och hans tyske styvfar.)

En svensk motsvarighet till de här serierna är Martin Kellermans ”Rocky”. Den har jag ett lite mer ambivalent förhållande till: Den är i sina bästa stunder en rolig och pricksäker kartläggning av en generation och dess beteenden (barrundor, attityder, sexuella relationer), vilka inte är mina. Men jag retar mig också på till exempel den drogliberalism och den brist på moral den ibland ger uttryck för. Ibland känns den också monoton.

Jan Romare, som förekom som serietecknare redan i gamla Folket i Bild, har egen plats på DNs seriesida. Just nu går hans ”Himlens änglar”, en utmärkt serie som på ett fyndigt sätt varierar ett begränsat tema. Ännu mer förtjust är jag i hans fortsättningsdeckare ”Slim Smart”.

Den allra bäsa dagliga serien i DN är Ulf Lundkvists suveräna ”Assar”, som bland annat utmärks av att den förrymde korven Assar rätt sällan förekommer i handlingen. Men där finns andra återkommande figurer, goda så väl som onda: Tyrone, som – även om han har svurit kålrotseden – kanske inte kan kallas superhjälte men väl under namnet Bimbo är brottets fiende nummer ett, hans ständige fiende Razor (han som stjäl Trocadero hos handlar Andersson och ständigt säger ”bryna, fjässa, nuppa, sponken”), den bottenlöst onde Baron Bosse, TV-producenten och reklammakaren Elof Öman och andra. Alltsammans utspelar sig i Nollberga, en spegel av hela det lantliga Sverige. Till det jag alltid fascineras av i den här serien är Ulf Lundkvists förmåga att ständigt blanda bort korten: historien börjar på ett sätt, men sen glider den plötsligt in på ett sidospår, och så har man efter ett tag totalt glömt bort hur det hela började.

Slutligen har DN avdelningen Gästserien med plats för nya svenska serietecknare. Lovvärt – men kvalitén växlar naturligtvis.

Om jag finge önska mig någon gammal DN-serie tillbaka, vore det, utan någon som helst konkurrens, Marten Toonders nästan oöverträffade ”Tom Puss”. Dess olika avsnitt skulle jag oavbrutet dagligen vilja läsa, om och om igen, fram till dess att jag dör.

Ideologiskt betingade utförsäljningar

Som socialdemokrat har jag en balanserad inställning till statliga företag. Jag föreställer mig inte ett näringsliv, som är totalsocialiserat. Många företag, särskilt marknadsnära sådana, får gärna för mig vara privata. Men jag ser också poänger med konsumentkooperativa, producentkooperativa, folkrörelseägda, kommunala och statliga företag. Likaså ser jag poänger med att företagsvinster genom delägarskap går till allmännyttiga ändamål genom till exempel pensionsfonder.

Hur det ska vara i det enskilda fallet får man analysera utifrån omständigheterna i just det enskilda fallet.

Men sammantaget är jag alltså positivt inställd till ett (efter omständigheterna växlande) inslag av kollektivt ägda företag i näringslivet.

När det gäller gemensam sektor är jag benägen att, om möjligt, helt hålla dess verksamheter utanför marknadens påverkan. Inte så att jag, inom ramen för detta, har något emot variationer och valfrihet. Men min grundhållning är denna, som jag uttryckte den i 1990 års partiprogram:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt.”

Att Göran Hägglund (kd) nu aviserar ett avskaffande av den så kallade stopplagen och är beredd att släppa in privat kapital i vården kom knappast som en överraskning. (Dessutom lär det glädja sossar som, likt Jan Nygren, aktivt är för en sådan förändring.)

Det Hägglund och högeralliansen nu gör innebär dock, än så länge, inte ett totalt avskaffande av den offentligt drivna vården. Man skulle kunna säga, att de inför ett visst mått av ”blandekonomi” i den gemensamma sektorn.

När det gäller andra typer av företag, syns det mycket mer tydligt, att regeringen drivs av ren och skär högerideologi: Det får helt enkelt inte finnas några statliga eller av staten delägda företag, allra minst välskötta och vinstgivande sådana – det senare innebär ju ett för borgerligheten obehagligt vittnesbörd om att även kollektivt ägda företag kan drivas med framgång.

I ekonomidelen av Dagens Nyheter intervjuas i dag (5 december 2006) Mats Odell (kd) om de förestående utförsäljningarna av företag, som ägs av svenska folket.

Bland de företag, som ska säljas ut, finns bostadslåneinstitutet SBAB, som av staten/ägaren har getts en prispressande roll. SBAB har haft detta som ledstjärna och har följaktligen inte haft en lika hög avkastning som storbankerna på det egna kapitalet, dock gått med (måttlig) vinst. När Odell får en fråga om detta, svänger han sig: även andra aktörer har i dag pressat sina priser.

Men vad händer, när SBAB med sin speciella roll och sina annorlunda ägardirektiv har slukats av någon av finansjättarna? Är inte Mats Odell mäktig ens ett litet uns av pragmatism i en fråga, som berör så många svenskar med höga bostadslån?

Samma brist på rimlig pragmatism visar Mats Odell i fallet Nordea.

Nordea är ju en skapelse, som kom till under den tid, då SSU (under ledning av Bosse Ringholm) hårt drev kravet på banksocialisering: på grundval av bland andra dåvarande Postbanken skapades en större statlig bank. Denna kan dock, efter olika fusioner och genom att staten har minskat sin ägarandel, i dag knappast betraktas som en statlig bank, men den har alltså fortfarande ett inslag av statligt ägande.

Jag skulle personligen gärna se, att åtminstone någon av de stora svenska bankerna vore statlig, men jag bortser i det nuvarande beslutsläget från detta.

Det finns nämligen åtminstone två substantiella skäl till att behålla dagens statliga ägarandel i Nordea, skäl som även Mats Odell, om han resonerade pragmatiskt och inte drevs av ideologi, borde kunna ta till sig.

Det ena är att staten genom sin ägarandel kan förhindra, att ett uppköp av Nordea leder till ännu större ägarkoncentration inom banksektorn.

Det andra är att statligt hel- eller delägande i dagens globaliserade ekonomi kan användas till att förhindra uppköp från utländska företags (här bankers) sida. Det borde finnas ett nationellt intresse att förhindra, att allt fler stora svenska företags huvudkontor flyttas till internationella finanscentra, i det här fallet att se till att Nordea bevaras som ett svenskt och nordiskt företag. Enligt DN har också Nordeas styrelseordförande Hans Dalborg – en förnuftig karl; jag känner honom – ”vädjat om att inte hela Nordea blir utlandsägd”.

Dalborg är inte någon rödglödgad socialist. Men hans ståndpunkter utgår från genomtänkta överväganden.

Här har dock statsminister Fredrik Reinfeldt (m) redan satt dagordningen: han är öppen för att utländska intressen ska kunna köpa de statliga bolag, som regeringen vill sälja.

Alla förnuftsargument mot en försäljning avvisas kategoriskt. Allt för att den nya högerstaten inte ens kan tänka sig att äga futtiga 19,8 procent i Nordea.

Decemberdagbok

Det är nu klart, att jag fortsätter i kulturnämnden här i Uppsala.

Jag har varit förste suppleant men i realiteten ordinarie – en av våra ledamöter blev sjuk och återvände inte till uppdraget. Jag har varit en mycket flitig och aktiv ledamot, och när socialdemokraterna i våras fastställde kandidater till nämnder och styrelser, flyttades jag upp på ordinarieplats.

Sen förlorade vi valet, och högeralliansen drog dessutom ner på antalet ledamöter i nämnder och styrelser. Det blev så få platser, att jag – med varannan damernas, ny ordförande för gruppen och en annan manlig ledamot, som har suttit längre än jag (och dessutom är väl kvalificerad), riskerade att hamna utanför.

Jag vet att avgående ordföranden, Kees Geurtsen, liksom efterträdaren, Peter Gustavsson, har agerat till min förmån gent emot valberedningen; så har också några andra medlemmar i gruppen gjort. Och en av de senare, Lisbet Jonsson, gick så långt, att hon avstod sin plats till förmån för mig: till beslutet bidrog också, att hon, med krävande jobb i Stockholm, har svårt att klara den ständiga närvaro, som den nu mindre gruppen fordrar. Tack, Lisbet! Så nu är jag med igen, liksom tidigare som suppleant.

Vid förra sammanträdet med kulturnämnden, det då vi släppte igenom den borgerliga, snålare kulturbudgeten (den går ju ändå igenom förr eller senare) men givetvis reserverade oss, utsågs jag till protokolljusterare, eftersom Jan-Erik Wikström (fp) tillfälligt satt ordförande. När jag vid justeringen kontrolläste protokollet, upptäckte jag ett fatalt fel: Det rödgröna budgetalterntivet påstods lik förbannat ha gått igenom – mot vilket (s), (v) och (mp) skriftligt hade reserverat sig! Inget ont sagt om vår förträffliga nämndsekreterare; det är lätt hänt, att man blandar ihop två papper, när man har bråttom. Men intressantare är att den värderade hr Wikström glatt hade skrivit sitt namn under det här protokollet.

På fredag kväll ringde en lätt förtvivlad Kerstin: lilla Klara hade börjat kräkas under första avsnittet av årets julkalender – inte åt kalendern men kanske på grund av vinterkräksjuka. Själv måste Kerstin åka på kurs över lördag-söndag, och vad hände, om både Viggo och pappa Bo också blev sjuka. Jag förklarade, att jag och Birgitta visserligen var uppbokade på var sitt håll delar av helgen men att vi självfallet skulle rycka in, om det krävdes.

Det visade sig sen inte behövas. Natten mellan fredag och lördag blev visserligen jobbig för både Klara och Kerstin; Kerstin låg tillsammans med Klara, som gång på gång kräktes (och därefter fick lite vatten eller välling – med samma resultat). Klara var ändå hela tiden vid gott mod.

Och under över alla under: Ingen annan i familjen insjuknade, och Klara blev frisk.

Fast mittåt: Jag har just läst Kerstins blogg. Bo blev sjuk under loppet av söndagen. Klara har alltså tillfrisknat, och Viggo har än så länge klarat sig.

Och apropå TVs julkalender: Både jag och Birgitta tycker att årets upplaga är ovanligt trevlig. De yngre tycker säkert dessutom att Lasse-Majas detektivbyrå och de mysterier den ställs inför är spännande också.

Lördagens melodikryss har jag tidigare redovisat. En uppmärksam läsare har observerat, att jag på en fråga visserligen angav rätt stycke, ”Jungfruns bön”, men fel kompositör. Jag har, det har jag skrivit förut, i fråga om melodikrysset (liksom om mycket annat) inställningen, att jag ingalunda är någon allvetare. Och alltid lär man sig något nytt på kuppen.

På lördagskvällen hade vi brorsan – Matti Kokk heter han – på middag. Han hade just varit på kryssning till Tallinn, så jag slog till med en estnisk specialitet, surkålsgryta. Man tar surkål (finns på burk), kryddar med kummin och salt och täcker med vatten. I mitten gör man en grop, där man häller korngryn. Och så täcker man alltsammans med inte alltför tunna skivor av rimmat sidfläsk. Sen får det stå i ugn i 180 graders värme i ett par timmar, så att fläsket tar färg.

Till det serveras kokt potatis, öl (jag hade en estnisk SAKU-öl kvar hemma plus tjeckiskt öl) och, om man inte är nykterist, en liten snaps.

Söndagen ägnade jag åt Ordfront. Ordfront hade kallat till föreningsråd i sitt hus på Söder i Stockholm. Från Ordfront centralt medverkade ordföranden Stefan Carlén och föreningsombudsmannen Pirjo Migou. Vi fick genomgångar av vårens utgivning, även höstens (fast muntligt); vi hänger ju upp åtminstone en stor del av föreningsverksamheten på förlagets utgivning. Vi diskuterade vidare ett nytt system för stöd till föreningarna i form av grundbidrag plus aktivitetsbidrag. Och inte minst: vi som representerade föreningar från norr till söder berättade för varann om hur vi hade lagt upp verksamheten, om både lyckade aktiviteter och sådant som inte hade fungerat så bra. Jag tror att jag har med mig en idé hem till Uppsala, en kombination av förlagets kommande satsning på en debattserie och av en redovisning om hur man framgångsrikt har hållit i gång ett debattcafé.

När jag kom hem, berättade Birgitta, att hon under dagen hade fått en rad samtal från grannar och vänner i Öregrund: På natten hade några vänligt sinnade personer gett sig på vår grind och brevlåda, vilka hittades ute på gatan. Grinden har varit fäst med slanglås vid grindstolparna och den stora, markstående brevlådan med ungefär samma metod vid grinden. De som har gjort det här måste alltså ha medfört verktyg med vilket de har sågat eller knipit av kablarna. Hur som helst, Birgitta ringde till polisen, som ville åka ut och fotografera och säkra eventuella spår, innan ordningen återställdes – men ordningen var vid det laget redan återställd av hjälpsamma närboende.

Vi lever, numera halva året, ett lugnt och fridsamt pensionärsliv i vårt hus och vår trädgård i Öregrund: har inget otalt med någon, har många vänner och behandlas vänligt av både ortsbor och sommargäster med vilka vi är mer ytligt bekanta. Men det är inte säkert, att det här är vänt just mot oss. Inga-Lill, trädgårdsmästaren i Öregrund, berättade för Birgitta i telefon, att det har gått en våg av vandalism genom den lilla stan: även andra grindar har attackerats, nattparkerade bilar har fått lacken repad och så vidare. I somras berättade vår nye granne, att några hade varit inne i hans husbygge och satt på vattnet för fullt, med följder som är lätta att ana.

Jag är inte en sån där som älskar att straffa. Men visst undrar jag, vad det är som driver somliga till en fullständigt meningslös förstörelse. Är det relativt unga människor, finns det ju till och med utsikter att hjälpa dem med det kaos i deras inre de inte kan hantera.

I dag hade jag tid för kontroll hos min doktor, Yong Wo Han, som har sin mottagning i Stockholm. Han är främst min diabetsdoktor, och han var på det hela taget nöjd i dag: Jag hade 5,4 i blodsocker (och mycket hyggliga värden på den dataförteckning över egna fortlöpande mätningar jag för och tar med till honom), inget socker i urinen (fast det har jag inte haft på åratal) och jag hade inte heller, trots mina motionsförsummelser, gått upp i vikt. Han kollade hjärtat också och kom fram till samma slutsats som min hjärtdoktor på Akademiska: hjärtat pinnar på bra om än en aning långsamt.

Bortsett från en rejäl förkylning har jag, sen jag träffade honom sist, mått riktigt bra. Men man vet ju aldrig; det är ju en subjektiv utsaga. Nu har jag också doktorns ord på att jag mår bra.

Melodikrysset nr 48

Jag tar det som var svårast för mig i dag allra först. Jag kände så väl igen melodin som Eldeman sa handlade om något gott. Titeln skulle sen ge det som det goda var producerat av. Men vilken var nu titeln? Jag hade två säkra ledbokstäver, begynnelsebokstaven M och så J i mitten. Det rimliga svaret var alltså majs. Alltså borde godiset vara popcorn. Jag googlade och fann att det mycket riktigt fanns en låt från den av Eldeman angivna tiden, tidigt sjuttital, med titeln ”Popcorn”. Så även om det handlar om slutledningar, tror jag, att jag har hittat rätt svar.

Att ”Du är så yeah, yeah, wow, wow” sjöngs av en som heter Svensson löste jag också med hjälp av ledbokstäverna. Martin Svensson, visade det sig, när jag kontrollgooglade. Han sjöng låten i Melodifestivalen 1999, och jag mindes åtminstone melodin och orden i titeln.

Det många andra säkert tyckte var svårt var frågan om vad det var för salongsstycke Lars Roos spelade. Inte heller för mig var det här helt lätt: åter igen kände jag så väl igen melodin, men vad i helskotta hette den? Jo, Chopin har skrivit ett sådant stycke, som heter ”Jungfruns bön”. Den finns mycket riktigt på skiva med Lars Roos, har jag kollat på Google.

Resten hade jag inga allvarligare problem med.

Krysset började enkelt med Helen Sjöholm i ”Lätt som en sommarfjäril”.

Att en wieneroperett hör hemma i Österrike var ju heller inte så svårt att lista ut.

För en person i min ålder var också den gamla schlagern ”På söndag” av Stig Olin lättidentifierad.

Ungefär lika lätt (av samma skäl) att komma på var att den av Björn Skifs sjungna ”Violen från Flen” skrevs av Ulf Peder Olrog.

Han med välgörenhetsgalorna, till lika frontfiguren i Boomtown Rats, var förstås Sir Bob Geldof.

Dan Anderssons visor har jag lyssnat mycket på – kolla förresten gärna under Kulturspegeln, Musik, vad jag har skrivit om Sofia Karlsson. Alltså vet jag, att ”Omkring tiggarn från Luossa” har tonsatts av Gunde Johansson. Om Gunde berättade förresten min gamle chef på Örebro-Kuriren, Herbert Söderström följande historia: Herbert hade bjudit den i trakten bosatte Gunde plus Aftonbladets Gunnar Fredriksson på middag. Fredriksson har ju skrivit mycket om filosofer. Gunde visade sig dess värre också vara jätteintresserad av filosofi, så intresserad att Gunnar mot slutet av kvällen drabbades av svår huvudvärk.

”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp” – vem kan ha skrivit något sådant, om inte Astrid Lindgren? Fast det finns varianter av den här texten, där det till exempel är tuppen som gal i granens topp.

Riktigt kul var det av Eldeman att låta oss härleda flicknamnet Ester ur signaturen till TV-programmet ”Gäster med gester”.

Göran Stangertz var det som sjöng ”Nu”. De av Eldeman nämnda övriga skådespelarna (Sven Lindberg, Mona Malm) förekom tillsammans med Stangertz i Richard Hoberts film ”Höst i paradiset”.

Och så avslutar vi med de två låtarna av Carl Michael Bellman.

Den första var ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, egentligen ”Måltidssång”.

Den andra var Fredmans epistel nummer 43, ”Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle”. Den börjar: ”Värm mer öl och bröd…”.

Den finns förresten i en fin insjungning av Cornelis Vreeswijk på LPn ”Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman” (Philips 6316010, 1971.

***

Har du med hjälp av Google hamnat här i jakten på rätt svar på något i det allra senaste melodikrysset, kan du pröva med att antingen gå direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Käbi Laretei

Jag fortsätter på min estniska linje.

Käbi Laretei (född 1922) är både pianist och författare men är här i Sverige kanske ännu mer känd för att 1959-1969 ha varit gift med Ingmar Bergman. Inget ont i det – hon har själv skrivit om det här äktenskapet i sin senaste bok, den mycket läsvärda ”Såsom i en översättning” med underrubriken ”Teman med variationer” (Bonniers, 2004).

På en av sina LP, ”Närbilder” (Proprius PROP 7809, 1978), spelar för övrigt Käbi Laretei musiken till Ingmar Bergmans filmer ”Djävulens öga”, ”Ansikte mot ansikte”, ”Viskningar och rop” och ”Höstsonaten”; det är musik av Mozart, Chopin, Händel och Scarlatti.

Men viktigare är att Ingmar Bergman aldrig ens mot bakgrund av sin privata relation till henne skulle ha använt hennes musik i sina filmer, om hon inte faktiskt vore en mycket skicklig pianist.

I vår skivsamling finns ytterligare ett par LP med henne:

På ”Mot kvällen – om natten” (Proprius PROP 7793, 1977) spelar hon Chopin, Grieg, Schumann och Debussy samt Beethovens ”Spöksonat”.

Och på ”Käbi Laretei & Georg Rastenberger” (Swedish Society / Electra SLT 33258, 1977), där hon beledsagas av Georg Rastenberger på cello, kan man höra verk av Schumann, Schubert, Poulenc och Chopin.

Några gånger har jag också hört henne live, bland annat vid en middag, anordnad den 31 januari 1990 av min hustru miljöministern för hennes kollegor de baltiska miljöministrarna. (Bland de övriga gästerna fanns bland andra Laila Freivalds, Ilon Wikland, Johannes Mihkelson, Bruno Kalnins, Ivo Iliste och Mare Kandre.) Jag kan inte påstå att jag känner henne närmare, men jag har talat med henne, till och med dansat med henne (nyårsnatten 1989-1990 under TVs ”Nedräkningen”, där vi båda medverkade).

Men tillbaka till huvudspåret: eftersom jag nyss har skrivit om hennes musik, till den enda recension jag har skrivit om någon av hennes böcker – boken i fråga råkar nämligen till stor del handla om hennes vidareutbildningsår (till att bli en ännu bättre konsertpianist) i Schweiz. Recensionen publicerades i nummer 19 1983 (21 november) av Aktuellt i politiken (s):

Laretei

Käbi Laretei, estnisk konsertpianist bosatt i Sverige men verksam över hela världen, har tidigare bland annat gett ut den fina memoarboken ”En bit jord” (Bonniers, 1976). Sin nya bok, ”Tulpanträdet” (Bonniers), har hon försett med undertiteln ”En berättelse”. Även ”Tulpanträdet” består av minnen, upplevelser; huvudperson är Käbi Laretei själv, och de människor, miljöer och händelser hon skildrar är, som i en memoarbok, verkliga och identifierbara. Men till formen är ”Tulpanträdet” närmast en roman. På så sätt – ”Tulpanträdet” är nämligen en mycket välskriven och intressant bok – är den här berättelsen och dess författare bevis på att högt begåvade människor ofta har en mångdimensionell förmåga: ”Tulpanträdet” handlar, bland annat, om hur pianisten Käbi Laretei genom känsla och inlevelse men inte minst genom hårt, monotont och krävande arbete tränar upp sin spelförmåga, men är samtidigt också ett bevis på att det i konsertpianisten bor en skönlitterär författare med betydande språklig virtuositet. Det slutgiltiga beviset är att Käbi Laretei förmår skriva om musik och musikutövning så att läsare som saknar kunskaper om musik i rent teknisk mening ändå får ut inte bara något utan mycket av hennes framställning.

Romanens eller berättelsens yttre handling – rikt orkestrerad med bilder, tillbakablickar och sidotemata – är Käbi Lareteis vistelse på ett schweiziskt slott där hon under den berömda Frau Langenhan ska utbilda sig vidare. (Tulpanträdet, Liodendron tulpifera, ett träd i magnoliasläktet, står utanför detta slott.) Invävda i handlingen finns en diskussion om personlighetens betydelse, belysningar av konstnärskapets villkor och en kärlekshistoria.

Särskilt intressant är, tycker jag, det Käbi Laretei har att säga om konstnärskap, kunnande och självkänsla; förhållandet mellan henne och hennes mor – modern arbetar med en kombination av stränga krav och nedvärdering, en metod som vanligen är mycket destruktiv men som ibland leder till märkliga resultat – hör till det som har fascinerat mig mest i berättelsen om Tulpanträdet.

***

Käbi Laretei har, utöver de böcker som redan har nämnts, också gett ut ”Vem spelar jag för?” (1970), ”Virvlar och spår” (1987) och ”En förlorad klang” (1990), samtliga på Bonniers.

Käbi Lareteis far Heinrich Laretei (1892-1973), som bland annat var inrikesminister och utrikesminister i Estland och som var Estlands ambassadadör i Sverige vid tiden för den sovjetiska annekteringen, har också gett ut sina memoarer, ”Ödets leksak”, i svensk översättning av Enel Melberg och redigerade av Hanns Rodell (René Coeckelberghs Editioner, 1991). I memoarerna finns mycket intressant bakgrundsinformation om det land både min familj och Käbi Lareteis familj lämnade – Heinrich Laretei försörjde sig, med växlande framgång, efter han hade tvingats lämna ambassadörsposten som trädgårdsmästare.

Lyrikvännen nummer 6 2006

Lyrikvännen är ju på väg att byta både ägare och redaktörer. Jenny Tunedal har redan slutat, och den andra, också snart avgående redaktören, Ann Hallström, har vid redigeringen av senaste numret till sin hjälp haft en gästredaktion, bestående av Elisa Karlsson, Martina Lowden, Viktor Johansson, Matilda Roos och Malte Persson. Hjälpredaktörerna representerar O-tidskrift, som ni kan hitta på nätet.

Hela det här numret har inspirerats av Alf Henriksons ”Verskonstens ABC”. À la Alf Henrikson är det uppställt som ett lexikon: Man kan, i bokstavsordning, slå upp ord alltifrån Akrostikon till Övrigt. Det är roande lättsamt skrivet men lärt och allvarligt menat. Den som är intresserad av litteraturhistoria och poesi eller varför inte begrepp har helt klart nytta av att läsa och spara det här numret.

Det blir inte sämre av att det är gjort med humor. Som exempel på hexameter anförs till exempel inget ur Homeros ”Iliaden” utan Lars Mikael Raattamaas omdiktning – ”Vietnamiaden” – på hexameter av Göran Sonnevis berömda vietnamdikt: ”Sjung o du TV om ljuset som ändrades utanför fönstren” och så vidare. Man får också lära sig att av fragment av spam tillverka dikter i genren poetry spam.

Vid årsskiftet flyttar alltså Lyrikvännen till Lund och Ellerströms förlag. Det gäng som nu ska ta vid som redaktörer för den anrika tidskriften heter Marie Pettersson, Jonas Ellerström, Clara Svensson, Erik Magntorn och Klara Petersson.

Det känns tryggt, att den begåvade förläggaren Jonas Ellerström kommer att ingå i redaktionen. Därmed återupprättas, à la Lyrikvännens och Lyrikklubbens grundare Stig Carlson, bandet mellan tidskriften och en den närstående lyrikutgivning. Som jag tidigare har noterat, återupptar Ellerströms utgivningen av den legendariska Lilla serien: Första numret är Mina Loys ”Baedecker för månfarare” i urval och översättning och med introduktion av gamle Lyrikvännen-redaktören Gunnar Harding. Nästa volym är Bengt af Klintbergs ”Spår i snön”, dikter i urval av författaren och Jonas Ellerström; Bengt af Klintberg har förresten tidigare getts ut av det som då hette FiBs lyrikklubb.

Ellerströms hemsida hittar du på nätet.

Estniska författare

Jag skrev här om dan om den estlandsfödde författaren Peeter Puide. Nu har jag hittat också min recension av hans två första böcker, båda diktsamlingar. I samma recension skrev jag om en till svenska översatt sovjetestnisk författare, Mati Unt. Recensionen publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1983 (23 juni):

Från Estland

Fripress gör en icke föraktlig kulturgärning med att översätta och ge ut utländsk skönlitteratur, ofta från udda kulturer och ”svåra” språk. På introduktionen av den estniske lyrikern Jaan Kaplinski följer nu en estnisk romanförfattare, Mati Unt, med ”Höstbal” (översättning Edgar L Puide och Peeter Puide).

Själv finner jag den kanske mer sociologiskt och kulturellt än litterärt intressant. Fast att få inblick i hur människor lever i en sovstad till den helt okända huvudstad (Tallinn) som bland världens huvudstäder ligger närmast Stockholm är förstås intressant nog för en exilest som jag. (Det skulle vara intressant att få veta hur en ”pursvensk” läsare reagerar.) Det jag själv slås av är hur slående lika boendemiljöer (och debatt om boende), trender (jo!), reaktionsmönster och till och med TV-underhållning tycks vara dem vi är vana vid här.

Mati Unts ”Höstbal” är en kollektivroman med, till att börja med, många parallella handlingar om människor som inte har någon som helst kontakt med varann. (Till det kommer en engelsk TV-serie av vanligt evighetsslag, som också finns insprängd i handlingen.)

En kärnpunkt i Unts berättarteknik tycks vara frågeställningen om det är slumpen eller planerade och avsiktliga val som styr vårt liv. Han citerar diktaren Viivi Luik – ”under sker och öden korsas ej” – men tycks luta åt att de ändå korsas. I ett centralbyråkratiskt samhälle, där slumpen gärna ersätts av en tjänsteman, kan det kanske vara lockande att dikta om ödets nycker.

Problemet är att Mati Unts människor inte känns tillräckligt intressanta.

Och språket i ”Höstbal” känns också en aning stumt. Jag har inte läst originalet, men jag har svårt att tro att det skulle bero på översättningen eftersom den känslige och språkbegåvade estniske lyrikern Peeter Puide (som själv skriver på svenska) är en av översättarna.

* Läs gärna Mati Unt, men läs ännu hellre Peeter Puide. Med två diktsamlingar har han klivit rakt in i centrum av den yngre svenska poesin.

Han debuterade 1981 med diktsamlingen ”Överlevande” (Bonniers), som präglas av en märklig språklig säkerhet och en utvecklad lyrisk känslighet. Redan titeldikten antyder ett centralt tema i Puides poesi, exilens aldrig bortträngda minnen av barndomens kaos och bombkrevader. (Puide föddes 1938 i Pärnu, Estland. Han evakuerades 1944 från Tallinn till Danzig, Berlin, Augsburg, München, där kriget tog slut. Över Hamburg kom han till Saltsjö-Duvnäs utanför Stockholm.) Så här diktar Puide:

En del registerkort passar aldrig
i minnets hemliga arkiv.
Tegelbitar, lukten av brinnande elkablar,
perrongens nattköld, brisader i gräsmattan
fem meter över din pojknacke.
Oformliga skämmer de ordningen.
Pockar, lägger sig i, uppträder störande.
Här sitter du bland sammanträdets kavajer och jumprar,
spelar samarbetsspelet.
Alla har sin tärning, papper och penna
och alldeles egna instämmanden.
Men dina trumhinnor buktar när som helst
av dova smällar från explosionerna ovanför.
Och innan ljuset slocknar och paniken bryter ut
hinner du åter se förvandlingen:
Ansikten vid betonggolvet, läppar och ögon
som slutar bedja när dunsarna rasande närmar sig
och blottade tänder berättar sanningen –
det ligger ett stort främmande djur
bredvid dig och andas.

I sin andra diktsamling, ”Ett nät av regn” (Bonniers, 1982), framträder Peeter Puide som en konstnär, som behärskar alla sina uttrycksmedel. Hör här – hans bildmagi står inte den unge Folke Isakssons efter:

Sommaren hade ställt sig mitt i landskapet,
stod bredbent över åkervägens gräsborstar
och höll upp Pärnumaas väldiga blå himmel
med båda händerna.
Här hade tiden stannat sin vävstol.
Bara några flugor slog då och då in tunna,
surrande trådar i varpen – den spröda gälla ton
som skiljer tystnaden från döden.
Värmen var tjock och övermogen, blänkte matt,
skimrande och vibrerade och låg tung som
vilande boskap på betesmarkerna
och i hagarna.
Middagssolen speglade sig gnistrande
i mejeriets plåttak
och i svackan ner mot stenbron
hade till och med ån sökt skugga
och dragit långa, blekgröna garnhärvor
av al, pil och vide över sig
till skydd mot hettan
och vattnet orkade inte ens porla.
När man räckte ut en hand
mot vallmo och blåklint i råghavet,
spred de böljande gula stråna
viskande sagor i täta torra ringar runt beröringen.
Och fälten steg nynnande uppför kullarna,
sjöng folkvisor,
som till hösten skulle falla ner med regnen
och åter tränga djupt ner i jorden.

(Parti ur den långa titeldikten.)

LundeQs litteraturpris 2006 till Katarina Kieri

Jag och Birgitta finns bland de ganska många, som årligen inbjuds till utdelningen av LundeQs litteraturpris. LundeQ är Akademibokhandeln här i Uppsala. Priset, ett litteraturpris på 25.000 kronor, instiftades i samband med bokhandelns 150-årsjubileum 1984.

Priset har genom åren gått till Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella och Kjell Eriksson.

Den här listan visar, att en ansenlig skara betydande författare bor här i Uppsala eller i övriga Uppland, ett kriterium för att komma i fråga.

LundeQpriset är naturligtvis en stor kulturhändelse i vår region; man träffar ständigt människor, som frågar, vem man tror ska få årets pris, eller som själva spekulerar. Men juryn – litteraturvetaren Per Hellström, bokhandelschefen Roger Sundin och UNTs kulturchef Bo-Ingvar Kollberg – brukar hålla tätt.

Spekulationsvågorna gick fortfarande höga, medan den långa kön av gäster ringlade mellan bokhandelns hyllor bort mot plockmaten och vinet.

Årets pris gick till Katarina Kieri, född 1965 och bosatt i Finsta i Roslagen. (Fast ursprungligen kommer hon från Luleå.) Hon fick priset för sin senaste bok, romanen ”Vem vågar sommaren?” (Norstedts, 2006).

Hennes författarskap presenterades, utförligt och kunnigt, av Bo-Ingvar Kollberg. Han gjorde jämförelser med Sven Delblanc, Kristina Lugn och Harry Martinson och beskrev hennes författarskap som en blandning av sorg och vackra naturskildringar, där ”det märks en tillit till orden och spåket, som satt sin prägel på snart sagt varje rad” (citerat efter UNT).

Även följande är hämtat från UNT:

”Katarina Kieri själv verkade överväldigad av både priset och talet.

– Vad skulle ni själva säga i det här läget?, följdes av några tysta ögonblick.

– Det är i alla fall ganska trevligt att skriva om smärta och sedan få komma på fest.

I vinnartalet kritiserade hon den rådande litteratursynen. `När kvinnor skriver böcker där det inre är i fokus kallas det vardagsrealism. När män gör samma sak kallas det existentiellt.´”

Då gick det ett roat sus genom bokhandeln.

Katarina Kieri har gett ut fyra diktsamlingar, två ungdomsböcker och en barnbok och så den prisbelönta romanen. Hon har fått pris förut, Augustpriset i barn- och ungdomsklassen, för ”Dansar Elias? Nej!” (Rabén & Sjögren).

Jag har inte läst den roman hon fick LundeQpriset för, ”Vem vågar sommaren?”, men jag köpte den förstås och fick den dedikerad av Katarina åt Birgitta.

Men jag har läst en av hennes diktsamlingar, ”Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals” (Norstedts, 2005).

Det är inte en alldeles lätt bok att tränga in i; det är ”sådan här litteratur, som tar tid på sig och trevar sig fram”, för att citera författaren.

Från avdelningen ”I den här provinsen” väljer jag en dikt, som är ett representativt exempel på hur Katarina Kieri blandar naturlyrik med existentiella temata:

I det för årstiden mycket milda vädret singlar skator
som gamla brev bland äppelträden.
De ångestladdade flickorna har börjat le, bokstäverna
snirklar sig fram i marginalen och deras mörka ögon
går fint ihop med rosornas decembergröna blad.
Vi sopar våra golv, bränner våra mjölkpaket, har ihjäl en och annan talgoxe av misstag.
Vid middagstid lägger sig ett genomdränkt mörker över trädgården
från sådant som åldrats och gulnat.

Den här märkliga blandningen av sinnesstämning och natur, av geografisk bestämning och stickspår in i både höstens och sömnens mörker, finns också i den här dikten från samma avdelning:

Sorgen, dess förgreningar.
Ormbunkarnas vener och artärer,
brustna eftermiddagstimmar,
Ledinge trafikplats i förstummat mörker,
några sticklingar från natten,
några krämpor, noga utvalda.
Den skamfyllda sömnen, den tunga svetten,
det som vi med jämnmod bär trots allt som hela tiden vill kantra –
vedstapeln,
hortensian, om vi hade någon.

Den sista versraden påminner om den humor som man finner även hos den redan nämnda Kristina Lugn – men också till exempel hos Sonja Åkesson:

”Äta kex och tala om fobier.” ”Gamla älskare knackar i stort sett aldrig på ens dörr / och gör de det så hör man det ändå inte för den strilande duschen.” ”Det finns inga fondkommissionärer i den botaniska trädgården / och inga höstfibblor.” ”Om man tänker på alla gånger man inte dött, / så är det ändå ganska många.”

Här och var använder Katarina Kieri sig av ord och meningar, som knyter ihop hennes poesi med nutiden och det liv vi alla lever: ”Jysk Bäddlager”, ”handbok i Kvinnligt ledarskap”, ”Vasabåtarnas avgångstider”. En dikt börjar med ”Mette-Marit, känner du doften från rönnen?” och slutar med ”Skal jeg sende deg et fotografi?”. Och vad säger ni om följande: ”De kärlekskranka kan formulera projekt / och ansöka om medel från Europeiska unionen”?

Och ett bättre uttryck än det här för Katarina Kieris sätt att foga samman oväntade element går väl nästan inte att finna:

utrikeskorrespondentens röst som fladdrar över kontinenterna,
småfåglar i motljus.

Solidaritet med Solidaritet

Jag skrev nyligen ett tillbakablickande blogginlägg, ”När Polens sak var vår”, och gjorde i anslutning till den en genomgång av oppositionella skivor från Polen och övriga Östeuropa.

Därefter ramlade senaste numret (4 2006) av Arbetarhistoria Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ner i brevlådan. På omslaget fanns en affisch från början av 1982 för en artistgala i Stockholms Folkets hus med budskapet ”Polens sak är vår”.

Det är nu 25 år sedan svensk arbetarrörelse var involverad i ett mycket omfattande stöd för Polens första fria fackföreningsrörelse, Solidarność.

Det började med strejker runt om i Polen sommaren 1980, vilka ledde till bildandet av en fri och oberoende fackföreningsrörelse, med centrum främst i Gdansk. Svensk arbetarrörelse skapade snabbt ett kontaktnät. Charles Kassman, redaktör för aic-bulletinen – AIC, Arbetarrörelsens internationella centrum, var en föregångare till Olof Palmes internationella centrum – besökte Warszawa och Gdansk och träffade bland andra Lech Wałęsa och Jacek Kuroń. Budskapet till svensk arbetarrörelse var att den nya rörelsen främst behövde grafisk utrustning och annan kontorsutrustning. Någon månad senare åkte representanter för Grafiska fackförbundet och Metall till Polen. Hjälpen gavs, men i största hemlighet.

Inledningsartikeln till ett helt block i ”Arbetarhistoria” om den svenska arbetarrörelsehjälpen till Solidarność är skriven av Göran Jacobsson, den ene av två hemliga svenska kurirer, som i en skåpbil med lönnfack med tryckeriutrustning 1983 åkte fast i den polska tullen och satt häktade i sex veckor. Grabbarna fick åka hem, när de ”erkände”: hävdade att de skulle lämna bilen men inte kände till innehållet i lönnfacket – bilen var annars en hjälptransport med kläder och skor – och sedan stödkommittéer hemma hade samlat ihop 10.000 kronor i borgen. (Men olika kurirer hade sysslat med den här verksamheten långt dess förinnan. Och stödinsamlingen gav mycket mer pengar än de 10.000 som behövdes i borgen – resten användes till att köpa ännu mer utrustning.)

Den centrala artikeln i det här blocket är skriven av Klaus Misgeld. Utöver att hålla insmugglingen av utrustning hemlig gällde det också att hålla hårt på att det samarbete svenska fackföreningar hade med Solidarnosc var av strikt facklig, alltså inte politisk karaktär. Samarbetet var känsligt, också med tanke på relationerna till Sovjetunionen, och Misgeld visar, att A Novikov vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm redan i november 1981 mycket riktigt överlämnade en skrivelse i ärendet till Olof Palme. Sovjetrepresentanten hävdade där till exempel, att Solidaritet hade utvecklats ”till en oppositionell politisk kraft” och varnade för att det svenska fackliga men också politiska stödet – Novikov noterade, att stödet utgick från det ”av partiet ledda arbetarrörelsens internationella center” – kunde leda till destabilisering i Europa och ”undergräva den på kontinenten existerande militära jämvikten”. (Man ska veta, att AICs poleninsamling redan i juni samma år var uppe i 1,4 miljoner kronor, i dagens penningvärde tre gånger så mycket.)

Det här är ett bra exempel på varför partiet officiellt visserligen inte var tyst men ändå låg lågt – något annat hade varit kontraproduktivt; det viktigaste i det här läget var att hjälpen kom fram. Samtidigt var partiets idétidskrift Tiden frispråkig i den här frågan. Redaktör var Sten Johansson, som jag har refererat till i mitt förra inlägg.

Till blocket hör ytterligare ett par artiklar.

Ulf Eliasson skriver om svenska demokrati- och säkerhetsintressen under den polska krisen 1980-1981. Av artikeln framgår bland annat att UD, också det i det tysta, hade en förmedlande roll i kontakterna mellan AIC och Solidarność.

Och Robert Egerot gör under rubriken ”Polens sak är vår!” en genomgång av vad svensk facklig press 1980-1983 skrev om Solidarność.

Allt det här är spännande och intressant läsning, dessutom en dokumentation av att svensk demokratisk arbetarrörelses solidaritetsarbete också omfattade oppositionella krafter i det kommunistiska Östeuropa.

Det finns för övrigt även annat läsvärt i nummer 4 2006 av ”Arbetarhistoria”, till exempel Rune Nordins långa artikel om Brunnsviks tidigare historia, ”Bonderomantik för arbetarungdom”.

Jag kan inte annat än rekommendera en prenumeration: för 210 kronor får man fyra tjocka nummer per år. Betala avgiften till Arbetarhistoria, plusgiro 55 75 94-9.

Peeter Puide

Peeter Puide föddes 1938 i Pärnu, Estland, men hör till den estniska flyktingkolonin här i Sverige.

Han hör till den radikala delen av esterna i Sverige. Bland våra landsmän väckte han stor uppståndelse, i några fall ilska, när han 1997 publicerade dokumentärromanen ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (Norstedts), där han framgångsrikt och avslöjande grävde i vad som hände med judarna i Estland under den tyska ockupationen. Uppståndelsen och ilskan kom sig av att Puide inte drog sig för att visa – vad trodde ni för övrigt annars? – att det fanns kollaboratörer med smutsiga för att inte säga blodiga händer också bland esterna.

Puide debuterade 1981 med diktsamlingen ”Överlevande” (Bonniers). Den inledande dikten speglar två poler i Peeter Puides liv, dels krigserfarenheterna (han kom till Sverige via Tyskland, där han fanns under krigsslutet), dels hans dåvarande liv som framgångsrik reklamman:

En del registerkort passar aldrig
i minnets hemliga arkiv.
Tegelbitar, lukten av brinnande elkablar,
perrongernas nattköld, brisader i gräsmattan
fem meter över din pojknacke.
Oformliga skämmer de hela ordningen.
Pockar, lägger sig i, uppträder störande.

Här sitter du bland sammanträdets kavajer och jumprar,
spelar samarbetsspelet.
Alla har sin tärning, papper och penna
och alldeles egna instämmanden.

Men dina trumhinnor buktar när som helst
av dova smällar från explosionerna ovanför.
Och innan ljuset slocknar och paniken bryter ut
hinner du åter se förvandlingen:

Ansiktet vid betonggolvet, läppar och ögon
som slutar bedja när dunsarna rasande närmar sig
och blottade tänder berättar sanningen –
det ligger ett stort främmande djur
bredvid dig och andas.

Nästa diktsamling kom 1982, ”Ett nät av regn” (Bonniers).

Här, till exempel i andra avsnittet, ”Tolv förslag till ekrar kring navets fasta mittpunkt”, återvänder han till Estland och esterna. Till Pärnu, till Kilingi-Nõmme-striden, till Tallinn. Och här finns estniska namn som Vaike, Edgar (min far hette så), onu Jüri (farbror Jüri).

De här båda böckerna har jag dock aldrig skrivit om, bara läst.

Hans romandebut ägnade jag däremot stort utrymme på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1983 (21 november):

Puide

Peeter Puide, estlandsfödd författare som skriver på svenska, har fått lysande recensioner för sina båda diktsamlingar ”Överlevande” (1981) och ”Ett nät av regn” (1982).

Nu romandebuterar han med ”Till Bajkal, inte längre” (Bonniers). Det är en imponerande romandebut.

Puide lyckas med det andra yngre författare talar och teoretiserar om: att skriva en formellt djärv och språkkonstnärligt personlig och intressant roman. Det är möjligt att Puides prosa är för krävande för att han ska nå en riktigt stor publik, men efter tre böcker törs man nog spå honom en framtid som ett betydande namn i svensk litteratur. Det är i så fall – också – ett bevis på hållfastheten i den tes Sven Sörmark nyligen formulerade i en recension i Aftonbladet av Harry Scheins höstbok, nämligen att ett förvärvat språk ofta visar sig effektivare än ett medfött.

För Puide (och för många andra i hans situation) är nämligen exilen, trots det framgångsrika erövrandet av ett nytt språk och en samhällsposition (Puide är universitetsutbildad, reklamman, egen företagare), ett absurt tillstånd och ett trauma. Puide skriver inte ”Sverige”; han benämner sitt nya hemland ”det land där jag bor nu”, om och om igen.

I Puides fall är romanens form inte konstruerad utan en nödvändighet – sannolikt spelar detta en roll för resultatet, för han lyckas med att väva samman modernism och myt där många andra har misslyckats. ”Det är inte längre en tid för romaner”, skriver Puide, och ”Till Bajkal, inte längre” är heller inte roman i episk mening, i meningen sammanhängande berättelse. Den ofrivilliga exilen bjuder minnen, bilder, rottrådar, delvis avklippta, som är svåra att foga samman till den väv som är den vanliga i den klassiska romanen. Jag är född 1937, Puide 1938 – vi lämnade båda Estland vid sex års ålder. Kvar finns ett språk, fragmentariska egna minnen, andras berättelser, böcker. Puide markerar det här genom att i stället för kapitelrubriker sätta in fraser ur en lång och tyskt grundlig kamerainstruktion, på tyska.

Boken är dedicerad ”till de fallna, till de försvunna” (”langenutele, kadunutele” på estniska), men ett av romanens traumata är hotet om en kulturell och språklig utplåning av det estniska folket genom den förryskning av Estland som pågår i allt snabbare takt. Puide noterar att av voterna, ett annat finsk-ugriskt folk som en gång hade sitt hemvist i trakterna öster om Narva finns i dag bara tio-femton personer kvar som talar voternas eget språk. Rötter och sammanhang söker Puide hos ester i Tyskland och USA, hos estniska poeter som Betti Alver och Uku Masing och i myt och folksaga. Puide låter till exempel Betti Alver berätta om grunderna för tro och tillvaro hos de finsk-ugriska folken sen urminnes tider, om hur naturen är människans jämlike och om hur i varje människa, djur och föremål bor en självständig och konkret kraft, ”vaim”, som leder henne. ”En människa med ovanligt stor förmåga att ordna med andra människors och andra föremåls vaim och med naturens och djurens vaim kallas nõid. Han eller hon kan rentav styra sin egen vaim och låta den bege sig på resa för att samla nyttiga upplysningar och hjälp. Nõidens kropp ligger då kvar på marken, till synes avsvimmad, men i själva verket tillfälligt utan sin vaim – `obesjälad´.” Ja, sannerligen – nog lever vi i tider så det skulle behövas nõider!

Nu är inte Puides perspektiv snävt estniskt. Genom att fläta in de klassiska berättelserna om Oidipus och Herakles bekänner han sig till ett alleuropeiskt och internationellt medvetande och kulturarv. Mycket skickligt har han använt sig av Gilgamesh-eposet, Konung Gilgamesh blir Kilgamees: ”mees” är ”man” på estniska och har i romanen försetts med ortsepitet. Mannen från Kilga och hans kamrater bygger en båt, en ark för flykten och kämpar i en Östersjö som liknar Bibelns och Gilgamesh-eposets väldiga övesvämning av allt levande.

Mitt i allt detta finns också egna upplevelser och minnesbilder. Av bombningarna i Tyskland (där Puide hamnade som sexåring) och som också finns i till exempel den fantastiska inledningsdikten i ”Överlevande”. Och av överfarten från Estland till Tyskland på fartyget Moero, som nästa resa sänktes i Danzigbukten genom en flygbombning: Historien om barnen som leker rymmare och fasttagare på däck och om den sexårige pojken som är fastbunden i en kabelrulle och som flyter upp mot ytan när båten sänks, fastspänd i båten genom kabeln som i en navelsträng, hör till de hemskaste i boken. Om det är en traumatisk fantasi – ”det kunde ha hänt mig” – eller en faktisk händelse – ”det kunde lika gärna ha varit jag” – kan man som läsare inte veta.

Här fungerar episoden som en förbiflimrande bild i en kaotisk film som försöker fånga verkligheten med dess plågor och drömmar, nederlag och tillkämpade segrar. Helheten och framtiden är svåra att sammanfoga respektive sia om. ”Ännu har jag varken insett alla nederlagets möjligheter eller ens förstått de krav som sorgen ställer”, skriver Peeter Puide på bokens första sida och på dess sista.

***

Lustigt nog hade Peeter Puide och jag, trots att vi är ungefär jämngamla och båda hör till de radikala avvikarna i den estniska kolonin i Sverige, aldrig mötts förrän relativt nyligen.

Sommaren 2005 stötte jag på honom utanför Konsum i Öregrund; jag blev inte förvånad, eftersom jag visste, att han har sommarhus på Gräsö. Jag gick fram till honom, hälsade och presenterade mig – och kontakt uppstod. Jag berömde honom särskilt för modet att skriva om vad som hade hänt med judarna i Estland.

Jag pekade bort mot vårt hus, som syns från planen utanför Konsum, och tillade, att den byggnad som låg närmast vägen var bastun; ”saun”, bastu, hör till livets självklarheter i Estland. Det glimmade till bakom Peeters glasögon, och så sa han:

– Då måste vi ju ses hos dig, basta och ta oss ett glas.

Fast just då gick det inte. Han var på tillfälligt besök på Gräsö för att se till huset. Sen skulle han tillbaka till Södra Afrika, där hans hustru jobbar för något biståndsprojekt.

Vi kom överens om att försöka ses senare. Fast än har det tyvärr inte blivit av.