I begynnelsen av april

Helst hade jag väl redan åkt ut till Öregrund för att fira påsk, men i min pensionärsalmanacka finns antecknade en rad förhinder.

I dag hade jag till exempel tid hos Folktandvården. Tandhygienisten rådbråkade min mun allt hon orkade, och tandköttet ömmar mycket riktigt fortfarande. Sen ville också den tandläkare, som i höstas satte mina båda implantattänder på plats, kolla hur det nu ser ut kring och under dem. Jag röntgenplåtades alltså, och hon okulärbesiktigade också resultatet av sitt arbete. När hon kollade käkbenen, där implantaten sitter, konstaterade hon förtjust, att alltsammans hade blivit fullständigt perfekt och utbrast:
– Du har snygga ben!
Den här tandläkaren är en ung snygg tjej med glimten i ögat.

Därefter genomförde jag en tidsödande, i fallet Swedbank som vanligt sinnessjukt lång, runda till tre olika bankkontor för inbetalningar. (De övriga två är Svensk kassaservice och Svenska handelsbanken.) Eftersom alla banker inte har kontor överallt och eftersom en rad av de kontor som finns inte handskas med kontanter, förstår jag inte, varför samtliga banker inte har kunnat sluta upp kring Svensk kassaservice. Jag är en envis, i fallet pengar internethatande person, och jag kommer att flytta över mina konton till den bank, som dels har kontor i min närhet, dels upprätthåller kassaservice.

Eftersom jag sen ändå hade någon timme kvar till nästa program på dagordningen, gick jag till Ofvandahls för the och en smörgås. Det fick bli en baguette, egentligen för stor för mitt aktuella behov men ändå gjord på mörkt bröd. Fast vad jag längtade efter var en gammaldags konditorismörgås med ägg och ansjovis.

Ofvandahls är relativt intakt sen min studenttid, en bit av Uppsalas kulturhistoria. Och naturligtvis satt där, som förr i världen, grupper av intellektuella, ivrigt diskuterande något problem. Vid bordet bredvid mitt satt Arne Ruth i samspråk med två andra. Jag morsade på Arne, som jag tidigare har träffat ett antal gånger.

Vid några tillfällen har vi också stött ihop i Öregrund; han har sommarhus inte så långt därifrån. En gång, när han fortfarande var kulturchef på Dagens Nyheter, hade han bjudit ett gäng kinesiska intellektuella att komma ut och hälsa på. Också Birgitta och jag (och dessutom bland andra Agneta Pleijel och Maciej Zaremba) var inbjudna att tillsammans med kineserna äta lunch på Forsmarks herrgård. Men dess förinnan tittade Arne och kineserna in hos oss i Öregrund. Vi visade dem runt i vår stora trädgård. En av kineserna vände sig till min hustru, som hade presenterats med titel, och frågade:
– Vem sköter om allt det här?
– Vi själva förstås, svarade en något häpen Birgitta.
Kinesen, med den erfarenhet av samhällets höjdare han hade med sig från sitt hemland, såg inte helt övertygad ut.

Detta för mig tillbaka till nästa punkt på dagens dagordning. Kulturnämnden hade av folkbildningsorganisationerna inbjudits till en rundtur till verksamheter, som vi årligen anslår pengar till.

För att vi ska lära känna varann utgår påbud om att vi ska blanda oss med varann redan i bussen. Bredvid mig sätter sig sålunda Stig Unge, för dagen representant för NBV. Han arbetar i Uppsala men bor i Bolka, som ligger i utkanten av Öregrund.

Han tar upp något som för många svenskar fortfarande är en obehaglig vändpunkt för det öppna svenska samhället, mordet på Olof Palme. Stig Unge berättar, hur illa berörd han blev av det som då hände, hur synen på hela samhället blev mörkare. Men, säger han:
– Sen såg jag Birgitta cykla förbi på vägen genom Bolka. Ensam, utan övervakning, på en av sommarens cykelturer. Då tyckte jag det fanns hopp om Sverige igen.

Folkbildningsbussen gör tre längre stopp, hos ABF på S:t Persgatan, hos Medborgarskolan i Ekeby och hos Folkuniveristetet i det som förr var Söderbergs kappfabrik – samtliga dessa studieförbund har lokaler i komplex som är en del av Uppsalas svunna industrihistoria. Hos ABF får vi se silversmide, keramiktillverkning, amatörer som arbetar med bildkonst. Hos Medborgarskolan får vi se resultat av deras dans- och musikalundervisning; vi får desutom själva ta av oss skorna och lära oss danssteg och dansgester. Hos Folkuniversitetet får vi en elementärkurs i arabiska och får med oss det arabiska alfabetet hem. Kul alltihop – men vi hade nog gärna också velat ha mer fakta om rekrytering, antal deltagare och kostnader.

Innan vi skiljs åt för dagen, påminner mig Peter Gustavsson om att vi ska träffas också i morgon kväll. Det blir studiecirkel för nämndledamöter i Folkets hus.
–
Jo, jag kommer.

Men på onsdag morgon bär det av till Öregrund.

Påskägg på estniskt vis

I min familj målar vi alltid påskägg så, som vi gjorde i min estniska barndom. Det här estniska sättet att måla ägg har också gått i arv till våra barn. Så här gör man:

Man klipper till tygbitar i lagom (inte alltför snål) storlek att svepa in ägg med färgande hölje – se nedan – i. Vi använder för det mesta bitar av gamla uttjänta lakan.

Lägg ett ägg på tygbiten och svep in det med ett inte alltför tunt lager av skal från gul lök (finns i draglådan under lökboxen i affären). Det ger med den här metoden – det hjälper alltså inte med att lägga lökskal i kokvattnet – gul-brun-spräckliga ägg. Lökskalen är ett måste!

Man kan dessutom lägga till sådant som naturfärgar, till exempel späda björklöv, albark (ger brun färg), ormbunksblad (som ger vackra mönster, om man lägger bladet närmast äggskalet), blåsippor, tussilago, mossa (färgar svagt) och så vidare. Allt detta ska läggas innanför lökskalen, alltså närmast äggskalet.

I 2006 års påsknummer av bilagan “Mat & vin”, som följde med Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

För att få inslag av pastellfärger – rött, rosa, lila, blått, knallgult, intensivt grönt – kan man ta med färgade fjädrar från vipporna i påskriset. Har man tur, får man då också se fjädermönstret på äggskalet.

Sen gör man paket av äggen med tyget svept tätt om det som ska färga (lökskalen och det andra); runt om virar man ganska mycket sytråd, så att alltsammans lätt pressas mot äggskalet.

Därefter kokar man äggen i en kastrull, där man i förväg har kokat upp vatten. Koktiden är, på grund av svepningen och eftersom äggen ska hinna färgas, minst dubbelt så lång som vid vanlig hårdkokning.

(Är ni flera som ska koka ägg så här, får ni vänta på er tur. Men finns det en riktigt stor kastrull tillgänglig, kan man ju knyta ihop sina egna ägg med sytråd och låta flera personers ägg koka tillsammans.)

När kokningen är klar, lägger man äggknytena i vasken och spolar med kallt vatten, innan man, med hjälp av sax, försiktigt befriar äggen från tråd, tyghölje samt lökskal och andra färgämnen.

Spola rent äggen under kranen och lägg upp dina på ett eget fat eller i en egen skål – en av de roligaste sakerna med den här äggkokningen är att jämföra: kolla vem som har lyckats få något av de allra vackraste äggen. Eftersom resultatet kommer både av skicklighet och av lycklig slump, kan man aldrig ta någonting för givet.

Om man försiktigt gör hål i de kokta äggen och äter ur dem varligt, kan man spara större delen av skalen – som är mycket vackra – att ha som prydnad.

Tygbitarna som äggen låg i kommer aldrig att bli helt vita igen (om det nu var det dom var), men de kan, efter att ha spolats av från lökskal och annat skräp, maskintvättas och användas nästa påsk igen.

Vårpromenad

Jag har länge försummat de motionspromenader min läkare har ordinerat mig på grund av min åldersdiabetes. Vintern är liksom inte min årstid.

Men i dag är det sol och mild vårvärme, och när Birgitta vill promenera över till Bo och Kerstin, Viggo och Klara med de presenter hon har köpt åt dem under den nyligen avslutade malawiresan, följer jag med.

Vi går i sakta mak, tittar på trädgårdarna i Bärby hage. På en tomt pågår eldning av kvistar i en tunna.

På Kadettgtan, hemma hos familjen Kokk-Strömberg, råder söndagsfrid. Viggo, som har haft febertoppar av och till de senaste dagarna, ligger på sängen med en vaddtuss i ena näsborren – han har fått näsblod, men tar sig upp nu när mormor och morfar kommer. Klara kommer in i Viggos rum och ger morfar en kram utan någon särskild anledning.

Viggo visar oss var i trädgården det finns blåsippa, tussilago och krokus.

Sen sitter vi allihop ute på verandan. Jag, Birgitta och Bo dricker Bos goda starka kaffe. Kerstin och barnen äter glass. Det känns som riktig vår, nästan försommar.

Det här umgänget med barn (med respektive) och barnbarn hör till det som gör det meningsrullt att ha levt igenom ytterligare en vinter.

I går kväll var också sonen, Matti, hemma hos oss. Jag lagade middag, och sen lyssnade vi bland annat på dylanplattor.

Under den kommande veckan kommer hans Karin hem från Australien.

Vi för vår del flyttar ut till huset i Öregrund för sommarhalvåret.

Vi säger, att Matti och Karin, om de inte får annat för sig, gärna får komma ut och hälsa på oss under påsken, till exempel för att måla ägg på estniskt vis med oss på påskafton.

Två dikter om makten

Enstaka Tillfällen

Jag gläds när Makten tappar byxorna.
När Våldet bryter rottingen.
Och Ondskan står på huvudet i sin egen grop.
När Illviljan grips av andnöd.
Och när Godheten inte längre viker för hot.
När Förnuftet möts i fridfullt samförstånd med Känslan.
Och när inte ens fan vill vara fundamentalist.
Dessa förtjusningar inträffar, som alla förstår, inte ofta.
Men det händer.
Någon gång.
Någon vår.
Annars får man vara glad ändå.

Signar G Bengtsson (Alf Henrikson) i Dagens Nyheter den 16 mars 1993

Både Fadern och Sonen

Av Lars Huldén

Både Fadern och Sonen
måste riktigt skratta
på den yttersta dagen,
när mänskorna stod upp
ur sina gravar.
Så yra de var!
Som huvudlösa hönor
flängde de omkring
med flaxande armar och vingar.
Glada, glada!
Det dröjde en god stund
innan de kunde ta sig samman
så mycket att de lyckades
upprätta en provisorisk
hackordning.

Jan Hammarlund

Jag har tidigare skrivit om Jan Hammarlunds senaste CD, ”Den röda linjen” (se Kulturspegeln, Musik), också om releasekonserten på ABF-huset i Stockholm.

Jag har likaledes nämnt det gemensamma program, ”Ett annat USA är möjligt”, Jan och jag gjorde i samma ABF-hus. Dess förinnan hade vi aldrig träffat varann men förstås genom vårt gemensamma intresse för vänstermusik känt till varann. När vi då äntligen träffades i ABF-huset – programupplägget hade skett per telefon och mejl – var det som om vi aldrig hade gjort något annat än samarbetat.

Under min reaktörsperiod på Aktuellt i politiken (s) hann jag recensera ett antal plattor av och med Jan. Det här har jag hittat i läggen.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) recenserade jag en samlings-LP, där han fanns med men som jag inte var nöjd med:

En anti-LO-skiva

Den så kallade arbetarkonferensen har också avsatt en skiva, ”Arbetarkampen & avtalsrörelsen”. På baksidan kan man se ett demonstrationsplakat med texten ”Kamp mot klassamarbetspolitiken” med LO-huset som bakgrund. Det anger skrivans politiska grundton.

Trots en skara medverkande som borde kunna åstadkomma ett och annat – Finn Zetterholm, Narren, Oktober, Jan Hammarlund, Marie Selander och Klasskamraterna – är det inte någon bra skiva. Det material som man kan jämföra med inspelningar på andra plattor är i allmänhet sämre här. Men för all del – här finns material av både Bertolt Brecht, Dario Fo och Lars Forssell.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Kunskapens värde

Lena Ekman, Jan Hammarlund och Turid Lundqvist har med ”Igår, idag, imorgon” (Silence SRS 4638) gjort en fin LP. De sjunger, för att knyta an till en text av Lars Forssell, om kunskapens värde. Sammanhanget med tid och sociala förhållanden finns i sångurvalet, i god marxistisk mening. Det som sägs om framtiden förankras i nuet och, vilket är viktigt, i det förflutna.

Skivans A-sida, med ”Flickorna på Snöraholm”, ”Pigans flyttvisa”, ”Vallpigan”, ”Döden han är en jägare snäll”, ”Emigrantens avsked” och andra, är följaktligen en politiskt höggradigt intressant sida.

B-sidan börjar med ”Balladen om Joe Hill” men rymmer i övrigt mest senare sånger. Där hittar man till exempel Helga Henschens ”Gott att tänka tillbaka” och sånger av Violetta Parra, Wolf Biermann, Bertolt Brecht och Hans Eisler.

Bäst är allra sista låten, Peggy Seegers ”Che Guevara”.

***

I julnumret (nummer 21, 7 december) 1978 av Aktuellt i politiken (s) återfinns följande recension:

På god väg

Med ”Innan tåget är på väg” (Silence SRS 4649, SAMdistribution) är Jan Hammarlund ett mycket gott stycke på väg att bli en inte bara självständig utan också bra artist. På den här plattan kommer hans lite speciella röst till sin rätt, och med musiken får han av och till fin assistans av till exempel Lasse Englund och Bella Ciao-gruppen. I ”Nåt på spisen med varann” visar han klorna som kompositör också.

Den låten (och ”Sexualpolitiskt snack”, en talkning blues) har förresten homosexuell tendens.

Tillsammans med Bella Ciao-gruppen gör han ”Snälla mamma, ge mig 100 lire” på ett utmärkt sätt. Utmärkta är också Björn Afzelius’ ”Ulf Brännare” och Stefan Ringboms och Carsten Palmaers ”Balladen om Rune Henry Johansson”.

Självfallet innehåller LPn också några låtar av Malvina Reynolds. ”De små fiskarna i jordens alla hav”, om vårt sköra livsrum här på jorden, är några av Jan utbyggda strofer, som han dessutom har satt alldeles utmärkt egen musik till. Och ”Marios and”, med fin text och musik av Malvina, är en minitragedi, hjärterörande i bästa mening.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) recenserade jag två LP med

Jan Hammarlund

Den homosexualitet Jan Hammarlund besjunger i till exempel ”Ville” är mig djupt främmande. Likväl känns den och liknande texter av Hammarlund inte frånstötande, och eftersom en bra bit av ”Villes” sinnlighet finns i musiken, tycker jag faktiskt om sången i fråga. Över huvud är LPn ”Kärlek och sång” (Silence SRS 4669, SAMdistribution) en orgie i sång och musik, med hjälp av Jans och Marie Bergmans röster och Lasse Englunds, Backa Hans Erikssons och Magnus Linds spel – för att nu göra ett snävt och därför orättvist urval. Redan första låten på LPn, ”De som håller musiken vid liv”, om gatumusiken i Stockholm, bjuder på bra sång och spel och en begåvad sättning. Och så fortsätter det: ”Ett rum på hotellet”, en sorgesam fransk kärleksvisa, ”Ljugarlåt” där man främst vill nämna rytm och kör och så vidare och så vidare.

* Nästa LP med Jan Hammarlund, ”Järnvägsräls” (Silence SRS 4679, SAMdistribution) är inte dålig, men den är långt ifrån så bra som ”Kärlek och sång”. Delvis har detta med all säkerhet att göra med att den är en live-LP – mångfalden och det utstuderade från den förra LPn saknas här. Ändå är de musikaliska impulserna och lånen fler. ”Järnvägsräls” innehåller material av till exempel Jacques Prévert, Leo Ferré (Lars Forssells ”Snurra min jord”), Melanie Safka och Turid Lundquist. Men bästa låten är faktiskt en homosexuell kärlekssång av Jan Hammarludn själv, den rockiga ”Jag vill ha dig”. Den sämsta låten är en låt i countrystil och i samma genre, ”Närsomhelst”, också den av Jan Hammarlund.

***

Det här var vad jag hittade vid en genombläddring av läggen. Det kan finnas mer; i så fall tillfogar jag det senare.

Frihetens tyglar

Jag har tidigare återpublicerat en kortrecension av en lyriksamling av Bengt Berg. Nu har jag hittat ytterligare en, den här gången publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1978 (9 februari):

I en vrå av världen

Att Bengt Berg i ”Frihetens tyglar” (Tiden) i de två sista dikterna apostroferar Mao känns mest som en onödig dekoration. Bengt Berg är så väl förankrad i sin egen verklighet att det känns om ett antiklimax.

Bengt Berg skildrar den värmländska vardagen, sin och andras. Samtidigt är hans Värmland en vrå av världen.

Sin största styrka har boken i vardagsbilderna. Hans språk och hans bilder är oerhört komprimerade:

Detta är ett fridlyst samhälle
Oron växer inåt, ersätts med
eljusspår, gammeldans
och makramé.

Pulkaväder för de små
Dags att deklarera
Ingen vinst på penninglotteriet

Varje måndag klockan fyra brandlarmsprov

Men inga demonstrationer
längs Järnvägsgatan – annat
än 1 maj (förstås)
För övriga gatukravaller
svarar Lions, med hjälp av Lutherhjälpen
i fastetid

Livet går sin gilla gång

Melodikrysset nr 13 2007

Dagens melodikryss tyckte jag för min del var lätt.

Jag hade lite besvär bara med två frågor.

Den ena var vem som sjöng Cole Porters ”True Love”. Barbara Lea, född i Detroit, hör inte till de artister jag har lyssnat på.

Den andra var, lustigt nog eftersom jag har sett praktiskt taget alla hans filmer, vilken film av Alfred Hitchcock musiken var hämtad ur. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att svaret måste bli arv. Jag kontrollgooglade och hittade mycket riktigt en hitchcockfilm från 1976 med titeln ”Arvet”. Den har jag inte sett.

På gränsen, eftersom det var så länge sen jag såg TV-serien, var också ”Mash”.

Resten kan jag ärligt säga, att jag klarade utan några större svårigheter.

Jerry Williams sjöng ”Who’s Gonna Follow You Home?”.

Stig Olin (Lena Olins pappa = anknytningen till förra veckans melodikryss) har skrivit text och musik till ”Jag tror, jag tror på sommaren”, som vi här hörde med Ann-Louise Hansson.

En schlagerlyssnare som jag minns givetvis också ”Är du kär i mig ännu, Klas Göran?” – Lill-Babs hade väldiga framgångar med den en gång i världen.

Det är klart att jag som har haft barn i rätt ålder känner igen ”Blommig falukorv” – jag behövde inte ens passningen till Claes Jansson, som jag förstås har i mina skivhyllor. (Se Kulturspegeln, Musik.)

Till min egen barndoms sånger hör ”En sjöman älskar havets våg” – den hör till det jag och grannungarna sjöng som allsång på verandan i Juniskär.

Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ musikal ”Chess” har jag aldrig sett på scen, men det är klart att jag känner till den hyggligt.

Tone Norum, hon som sjöng duett med Jonas Otter i ”When Love Says Goodbye”, har jag lustigt nog inte sett men däremot hört på scen. Hon sjöng i ett tält nere i Öregrunds hamn, och det hördes ända upp till vår trädgård, som ligger en bit bort.

Just ”Stockholmskyss” har jag inte med Lars Winnerbäck, men eftersom jag har sex CD med honom, var hans röst inte svår att identifiera.

Av Toni Holgersson har jag praktiskt taget allt, och Irma Schultz körar på rätt många CD i min ägo. Deras gemensamma CD ”Psalmer” har jag inte – det var därifrån Ylva Eggehorns ”Som bonden tar ett fång” var hämtad – men jag har läst om den.

Sist veckans Taube: Det var ”Maj på Malö” vi hörde.

***

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Expressen utan serier

I dag utkom Expressen åter utan serier; det är inte första gången. Eftersom serierna är ett av sammanlagt två skäl (det andra är kulturen) som jag över huvud taget fortfarande köper Expressen, kan Expressen vara snubblande nära att tappa ytterligare en kontinuerlig lösnummerköpare.

Jag är mycket konfunderad över de nutida kvällstidningarnas attityd till serier. Expressen var ju en gång i världen pionjär, när det gällde att ta serier på allvar: länge ensam om att ange också vilka som skapade de serier som tidningen publicerade. Och tidningen hade en intressant uppsättning serier: ”Snobben”, ”Knallhatten” med flera.

Man kan ta utrymmet för serier som ett annat mått på kvällstidningarnas intresse för genren. Båda (Expressen alltså när man över huvud taget har serier) är nu nere på mindre än en helsida serier. Det forna Aftonbladet, det som trycktes i det större berlinerformatet, hade under en lång period ett helt uppslag – två sidor – serier varje dag. Jag försöker rannsaka mitt minne om vilka serierna då var – Seriewikin ger mycket ofullständig information, dessutom utan årtalsangivelser – och kommer i håg serier som ”Annie” (serievarianten av ”Little Orphan Annie”).

Det leder i sin tur in på att båda kvällstidningarna – ”Knallhatten” och ”Annie” är typiska exempel – publicerade fortsättningsserier. I dag är det avslutade endags-strippar som gäller. Räknar man inte längre med någon fast läsekrets, i vart fall inte med en serieintresserad sådan?

Kvällstidningarna publicerar heller inte längre äventyrsserier; det är bara komiska serier som gäller. Aftonbladet har tidigare genom åren publicerat många äventyrsserier, till sin natur fortsättningsserier, som ”Ben Bolt”, ”Charlie Chan”, ”Hulken”, Jeff Cooper”, ”Jeff Hök”, ”Läderlappen” och ”Stålmannen”, i den komiska äventyrsgenren ”Ratte” (där jag själv i ett par avsnitt förekom som seriehjälte – se Kulturspegeln, Serier).

Min attityd till dagens kvällstidningar är den här: Sportbilagorna lyfter jag ur och slänger olästa. Det är praktiskt. Kunde inte det som i övrigt finns mellan kultursidorna och serierna också göras som en urlyftbar bilaga?

”Är det för övrigt inte precis så vi alla ser på henne?”

Leif Lewin, professor i statsvetenskap i Uppsala, driver i en artikel på DNdebatt (30 mars 2007) ståndpunkter, som går på tvärs mot flertalet reaktioner på (läs mot) Erik Fichtelius’ TV-program om och med Göran Persson, ”Snåla och oempatiska attacker mot Persson”.

Jag ska ge er ett smakprov, som handlar om kritikpunkten att Persson skulle ha förolämpat sina arbetskamrater:

”När det gäller omdömena om Mona Sahlin med flera kan jag inte komma till annan slutsats än att kritikerna ägnar sig åt en uppseendeväckande citatförvanskning. Man citerar det negativa: tänkandet är inte hennes starka sida. Men förtiger det positiva: hennes talang är att kommunicera. (Är det för övrigt inte precis så vi alla ser på henne?) I fall efter fall citerar kritikerna selektivt. Man bryter ut uttalandena ur deras sammanhang. Detta är elementärt brott mot källkritiken och skulle underkännas om det vore en seminarieuppsats.

Vid ett seminarium häromdagen visade Erik Fichtelius, lika övertygande som underhällande, hur man med den metoden lika gärna kunde komma till motsatt slutsats, bryta ut bara det positiva och konstruera en `Gulle-Persson´.”

Man behöver inte dela alla Lewins slutsatser för att tycka, att hans artikel är ett intressant korrektiv till de mest emotionella reaktionerna på TV-serien. Du kan ta del av hela artikeln här.

Musik från Malawi

Med sig hem från Malawi har Birgitta CDn ”Zani Muwone” (RISA Sheer Sound SLCD 021, 2002). Musiken på den är skriven av och sjungs av Wambali, det vill säga Mte Wambali Mkandawire, som också genomgående spelar klassisk akustisk gitarr.

Från yngre dar, framför allt från 1960-talet, har vi mängder av afrikansk dansmusik och folkmusik i våra skivhyllor. Givetvis från Sydafrika men också från Västafrika och från det före detta brittiska Östafrika. Dock inget från Malawi.

Vi har dansat mycket till den här afrikanska musiken, ofta med afrikaner bland gästerna. Ljudbilden och rytmerna sitter fortfarande i bakhuvudet.

När jag hör den här CDn, blir jag till att börja med lite störd: Hur dansar man till det här? Vad är det som känns annorlunda?

Ett svar på den sista frågan bör vara, att inte heller afrikansk musik, jämförd med då, numera sen länge är påverkad av popmusiken. Instrumenten är av den typ som är vanlig också här: elgitarrer, keyboards. hammondorgel, percussion. Som en reminiscens av äldre afrikansk dansmusik finns också ett brass med, men till och med brasset låter annorlunda i den här nya omgivningen.

De första fem låtarna gör mig alltså mest konfunderad.

Om det nu beror på tillvänjningen eller på att de bästa låtarna faktiskt finns på slutet – påföljande sju låtar känns på lite olika sätt mer intressanta.

Den första som fångar mitt intresse är ”Mutipulike”, som framförs enbart med hjälp av klassisk gitarr och stålsträngad gitarr.

Och nästa låt svänger riktigt bra: ”Unyamata Mphawaka”.

Nästa låt, ”Mwatisanda”, överraskar mycket: Den har tycke av gammal schlager; det skulle nog gå att dansa långsam vals till den.

Dansant, men med mycket liv i, är ”Nkhondo Mkhonde”.

”Vya Ku Chidika” överraskar genom att den bland annat spelas på dragspel. Hur kom dragspelet in i den malawiska musiken?

Och plötsligt en låt, som i mina öron låter nästan som det som jag uppfattar som klassisk ”afrikansk” dansmusik, ”Mwene Vyose”.

Och så ”Muli Nane”, där bandet åter igen överraskar med att använda inte bara dragspel utan också irländsk flöjt och – programmerad percussion.

Slutligen: Fråga mig inte, vad titlarna betyder!