Maria Gripe

Jag har genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks ”Tordyveln flyger i skymningen”. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

När jag nu, med anledning av att Maria Gripe (född 1923) har dött, försöker friska upp mitt minne, ser jag, att serien första gången sändes sommaren 1976. Till min överraskning finner jag, nu men inte då, att Maria Gripes bok med samma namn utkom först 1978. (Jag har recenserat den, och påpekade då saken.) Den skrevs alltså först som radioserie, där jag antar att Gripe har skrivit grundmanus och Pollak bidragit med dramatiseringen.

När radioserien sändes, var Maria Gripe för övrigt redan en etablerad författare. Hennes genombrott kom i början av 1960-talet med böckerna om Hugo och Josefin. Före ”Tordyveln flyger i skymningen” ligger också böckerna om Elvis Karlsson.

Sammantaget är Maria Gripe en av de riktigt stora svenska barn- och ungdomsboksförfattarna, för övrigt lika läsvärd för en vuxen publik.

Jag har i vanlig ordning letat fram recensioner av hennes böcker jag har skrivit för Aktuellt i politiken (s).

I nummer 1 1980 (10 januari) skriver jag om ”Tordyveln flyger i skymningen” i en sammelrecension med rubriken

Fantastika

Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta. Inte allting är så allvarligt menat. Allan Rune Pettersons ”Frankensteins faster” (Bonniers) har ett nog så skräckinjagande omslag av Hans Arnold, men Hanna Frankenstein – en innovation av Pettersson – visar sig vara en ganska rolig figur. I ett efterord berättar författaren om hur han själv från elvaårsåldern och framåt fascinerades av Frankenstein- och Dracula-filmerna.

* Maria Gripe tar däremot i ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers) parapsykologin och mystiken på allvar. Frågan är varför jag, som annars intar en ultrarationalistisk ståndpunkt och är helt irreligiös, tyckte att Gripes och Kay Pollaks radioföljetong här om året (upphovet till boken) var så vansinnigt spännande. Men jag tror inte att man behöver vara swedenborgian för att ens fantasi ska kittlas av tänkande krukväxter, döda som talar i telefon, tordyvlar som lämnar meddelanden, bandspelare som tar upp talade budskap och annat sådant.

* I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga G Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel ”Skattsökarna”, saknar inte socialt budskap! I ”Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i ”Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen ”Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1981 (2 juli) fanns ytterligare en sammelrecension, där en bok av Maria Gripe granskades tillsammans med flera andra:

Roligt och allvarsamt

Här är några böcker som inte är alldeles färska. Jag har inte kommit mig för att läsa dem förrän nu. Men de har inte hunnit bli sämre för det!

* Ulf Nilssons ”Pojkjävlarna” (Bonniers, illustrationer Björn Berg) förtjänar egentligen all uppbackning. Den handlar om barn i betriket storstrejksåret 1909. Den förenar en åskådlig skildring av klassgränser med sommarens poesi. Den är stilistiskt fin. Ändå undrar jag om det här inte är en förklädd vuxenbok. Framför allt fordrar den så pass mycket av alls inte given förhandskunskap: Vad var storstrejken? Varför måste barn arbeta? Vad är vadmalsbyxor? Märgelgravar? Förvaltare? Men läs den, ni föräldrar då! Det finns barn- och ungdomsböcker – ”Pojkjävlarna” är ett exempel – som är bättre värda läsmödan än många av de böcker ni i själva verket läser.

* ”Lita på det oväntade” (Bonniers, illustrationer Svend Otto S) manar oss Gunnel Linde. Och nog kan man lita på att det händer den ena oväntade saken efter den andra i den historien. För visst är det solklart att om storebrorsan äter upp den enda pannkaka man har lyckats göra själv så fylls man av en så väldig sorg och vrede att man går och vräker hans splitter nya cykel i badets djup från trampolinen. Och det är verkligen inte det enda som händer i boken!

* Maria Gripes ”Bara Elvis” (Bonniers, illustrationer Harald Gripe) handlar ganska mycket om relationer. Mellan Elvis och hans mamma, som vanligt. Men också mellan till exempel Elvis och hans älskade farfar, på ett nytt och mer komplicerat sätt. Och så får vi veta vad som händer när Elvis Presley, mammas stora idol, dör och bara Elvis Karlsson finns kvar. Som vanligt har Maria Gripe sin styrka i de vardagliga iakttagelserna; hon är en god psykolog. I ”Bara Elvis” finns, insprängt, också en urstyv berättelse från en söndagsskolefest, där en fyrkantig och aningslös söndagsskolefröken grovt förgriper sig på den omedelbare och varme Elvis.

* Folke Mellvigs ”Kullamannen” (Bonniers) är en sån där bok som många vuxna förståsigpåare anser suspekt: Den är skriven efter manuset till Leif Krantz’ TV-succé. (Men det var Mellvig som skrev manus till TV-serien också.) Boken liksom TV-serien är spännande. Den har action och mycket och välskriven dialog. Mellvig kunde dock ha satsat mer på miljö och känslor, när han nu fick chansen att skriva en bok också.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med ”Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I ”Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

Glad påsk!

Påsken inleddes med nya bekymmer: Varmvattenberedaren har lagt av igen. Jag ringer Kent, som hjälpte oss att få i gång den här om dan. Hans slutsats är att det är termostaten som har slutat fungera – den reglerar inte vattentemperaturen på inställd nivå, och när vattentemperaturen i beredaren stiger till allt högre nivåer, slår säkerhetssystemet av värmen. Det är alltså meningslöst att göra om det han gjorde. Jag får ringa en VVS-firma, som för vår typ av varmvattenberedare. Efter helgen. Jag får en adress.

Så nu blir det åter att värma diskvatten på spisen och att duscha nere i bastuns duschrum/tvättstugan.

Men jag ska inte klaga.

Medan jag är på Konsum, anländer min nicaraguanska gungstol, som har varit hos snickare i Stockholm för lagning. Jag får tillbaka min bekväma sittplats ute på glasverandan.

Stolen (plus ytterligare två likadana – en av dem har Birgitta och en av dem finns hos Kerstin) hade Birgitta med hem från en resa i Nicaragua. Stolarna, som är köpta hos en lokal hantverkare, togs hem per flyg – de var nerpackades i kartonger, i form av lösa delar à la IKEA; jag limmade sen ihop dem. Det är inte limningen som har gått upp utan den flätade sitsen som har nötts upp.

Efter lunch – resterna av min grekiska måltid här om kvällen (rökt lammfiol, fetaost, skivad tomat, lök och sallad, svarta oliver) – går jag ut i trädgården och även utanför den och samlar växter för påskaftonens estniska äggkokning: blommande blåsippor och blåsippsblad, blad av stensöta, krokusblommor, albark med mera.

När jag just håller på att avsluta den insamlingen, anländer sonen, Matti, med sin tjej, Karin, från Stockholm. Antalet ägg, volymen skal av gul lök och det där jag har plockat utomhus är anpassat för att de ska kunna vara med och måla ägg. Vi klär in äggen i färgande och avtryckslämnande höljen och sveper tyglappar och sytråd runt om. På spisen står två stora grytor, där vattnet puttrar.

Tio minuters kok, och under efter under blir synligt under den rinnande kallvattenskranen. Alla får några superfina ägg. Alla får några halvt misslyckade. Själv är jag mest stolt över ett ägg som är ganska brunt med små vita fläckar och så, i spetsändan, med tydliga bladmönster i ljust grönt.

Eftersom Matti och Karin skulle komma först efter lunch, har vi bytt vår vanliga påskaftonsordning för måltider så, att det som brukar vara lunch – ägg, sill och potatis – i stället blir middag. Vi har köpsill, Abbas ansjoviskryddade och brännvinssill, men Birgitta har själv lagt in tre sorters sill – inlagd sill, tomatsill och glasmästarsill – och så inlagd ansjovis (ansjovis i rödlök, riven citron, kapris, svartpeppar och jungfruolja, den senare hemförd av Matti och Karin från Italien). Särskilt den sist nämnda inläggningen, en nyhet för året, är mycket god.

Efter måltiden sitter vi på glasverandan och dricker nybryggt kaffe; de övriga äter också chokladägg. Vi lyssnar på en CD med sydafrikansk musik, som Birgitta köpte i Johannesburg på vägen hem från Malawi – jag återkommer till den.

Dagen har varit smått dramatisk med vad man brukar kalla aprilväder. Det har varit både sol och en rejäl hagelskur. I båda fallen har luften varit kall. Vårblommorna hukar i den kalla blåsten, och rådjuren har tagit dem som ändå har vågat sig lite längre upp: de botaniska tulpanerna och Birgittas fina röda blommande julros; hon svär ve och förbannelse över dem. Himlen har mellan molnen spelat i den där speciella sortens aprilblått och olika grå nyanser.

Kvällshimlen är fortfarande hänförande vacker, nu mörkblå med ljusare stråk. Över havet syns en rand av solljus, brandgul ner mot den mörka horisonten. Mot den här fonden rör sig trädens svarta grenar i blåsten.

Glad påsk, alla vänner och ovänner!

Melodikrysset nr 14 2007

Jag vill börja med att skälla på Aftonbladets (för övrigt just omgjorda) TV-bilaga: Melodikrysset, som numera finns på näst sista sidan, hade felaktigt beskurits, så att det fattades en rutrad längst till höger och en längst ner. Det har hänt tidigare i just Aftonbladets TV-bilaga, så jag vill klaga på upprepat slarv. Dessutom återfinns krysset nu på en sida med mycket tät, finstilt text, vilket gör det svårt att under krysslösandet klottra ner frågor och stödinformation.

Att det saknades rutor kom jag på när hela ordet Fagervall inte gick in. Ett par läsare har hört av sig om att jag inte redovisade svaret på lodrätt 1: Den som sjöng ”The Best of What I Got” (från CDn ”Echo Heart”) var Magnus Fagervall – som jag inte hade klarat, om jag inte hade haft tillgång till Google.

Påskaftonens melodikryss började annars ganska lätt.

Owe Thörnqvist sjöng sin ”Rumba i Engelska parken”. Engelska parken ligger i mitt Uppsala, och Owe själv har jag med tiden lärt känna personligen: Han är liksom min hustru hedersupplänning, och vi brukar därför träffas vid middagarna för dessa (med respektive) på Uppsala slott.

Att Povel Ramel hör till mina gamla favoriter vet läsarna av denna blogg – se Kulturspegeln, Musik! Och det är därför klart att jag kände igen hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som skulle ge fågelholk.

En man i min ålder – en som hörde radio redan på den tiden då där forfarande spelades gammal dansmusik – känner förstås både igen ”Månsken över Ångermanälven” (hej, Exonymia!) och vet, att den skrevs av Karl Grönstedt.

För en gammal radiot är också ”The Donkey Serenade” – som här skulle ge åsna – välbekant. Ursprungligen lär den komma från en operett från 1923, ”Chansonette”, av Rudolf Friml.

Och vem som sjöng ”Gungeligung” vet jag också: Åke Grönberg.

Helt apropå-gängets sång om Lars Engqvist var förstås Ainbusk Singers ”Jag mötte Lassie”. Jag har förresten själv skrivit en födelsedagshyllning på den här låten, tillägnad Lasse Eriksson på 68an, socialdemokraternas centrala partiexpedition.

Robbie Williams, tidigare i Take That (inte Oasis som jag först skrev – tack Dennis!), var det som sjöng ”Ain’t That a Kick In the Head”.

Större svårigheter hade jag då att komma på vem den kanadensiska sångerska var som sjöng i Melodifestivalen 2005: Katrina Leskanich var det (Katrina & The Waves). Det här skulle jag inte ha klarat utan Google och ett antal ledbokstäver: namnet måste vara Katrine eller Katrina.

Då var en låt från årets melodifestival, ”God morgon”, lättare för mig att klara. Jag har en viss svaghet för Irma Schultz, däremot ingen för Uno Svenningsson, men klarade hans förnamn eftersom jag visste att han har samarbetat med Irma.

Eldeman har ibland en viss förkärlek för att spela låtar i förvirrande rytm och arrangemang.

Ett exmepel i dag var taubevalsen ”Natt i Ligurien”, här i en jazzig version av Bernt Rosengren.

Ett annat var ”Ro, ro till fiskeskär” med finska folkrockgruppen Piirpauke. Piirpauke är förresten bra – finns förstås i mina skivhyllor.

Veckans lättaste frågesvar var väl ”Idas sommarvisa”, som skulle ge Ida. Jag har ju tidigare skrivit uppskattande både om Astrid Lindgren, som skrev texten, och om Georg Riedel, som skrev musiken. Några dagar runt förra veckohelgen fick jag förresten rekordmånga besök på min blogg – ett dygn över 900 – vilket visade sig bero på att många, många sökte på Google efter Georg Riedel. Vet någon varför?

Glad påsk förresten, alla melodikrysslösare!

***

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Gå då direkt in på bloggen, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan – sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz (1911-2002) var poet, kritiker och litteraturvetare, som kulturchef och chefredaktör (1960-1975) för Dagens Nyheter också en publicist med betydande inflytande. I dag är han väl mer känd som författare till en rad mycket intressanta och välskrivna författarbiografier än som lyriker och samhällsdebattör.

En nyutkommen bok med texter av Olof Lagercrantz, ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938-1993 med några anslutande dagboksanteckningar” (redaktör Niklas Nåsander, dagboksurval Richard Lagercrantz, Karneval förlag), lyfter vad jag förstår fram polemikern och publicisten Lagercrantz i hans fulla bredd; jag har den ännu inte men kommer med all säkerhet att skaffa och läsa den.

En av de intressanta sakerna med Lagercrantz var att han på många områden vågade ifrågasätta sådant som var gängse sanning, också på hans egen tidning; till det får vi kanske anledning att återkomma.

Inför 1976 års val, Olof Palmes ödesval (som socialdemokratin sen förlorade), ställde Olof Lagercrantz upp för en mycket öppenhjärtig intervju i Aktuellt i politiken (s). Artikeln, som publicerades i nummer 12 1976 (12 augusti), fick rubriken
Näringsliv, press, regering…
Överallt kommer
borgarna att regera
om de vinner!

I intervjun, som är gjord av tidningens reporter Ulla Tengling, resonerar Lagercrantz så här:

”Det betänkliga med en borgerlig regering, om vi nu får en sådan till hösten, ligger i en alltför stor maktkoncentration hos de borgerliga. De kommer att dominera på en gång regeringsapparaten, näringslivet och pressen.

I dag föreligger en viss balans i samhället genom att arbetarrörelsen sitter i regeringsställning och tidningarna till övervägande del är borgerliga. Hur ska socialdemokraterna bära sig åt i oppositionsställning med en så svag press vid sin sida?”

Lagercrantz hade rätt då – och har fått ännu mer rätt nu, skulle jag vilja tillägga.

Jag instämde (och instämmer än i dag) också i en annan av hans utsagor i AiP-artikeln: ”Kungabröllopet äcklar mig” – det ”var en skenhändelse men saknar ändå inte politisk betydelse”.

För egen del har jag recenserat hans memoarer, vilket skedde i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1983 (2 juni):

Lagercrantz

Olof Lagercrantz föddes 1911. Memoarboken ”Min första krets” (Wahlström & Widstrand) sträcker sig fram till 1934, och den krets som (utöver allusionen på Dante) åsyftas är i första hand familjen och släkten, i någon mån samhällsklassen som indirekt präglade levnadsvillkor, moral och förhållningssätt till det författaren mötte som ung. (Mycket av den sociala aningslöshet Olof Lagercrantz öppenhjärtigt skildrar hade direkt att göra med detta senare.)

”Min första krets” är en intressant och bitvis mycket utlämnande självbiografi. Olof Lagercrantz skriver till exempel om sin far: ”Carl drev Agnes” – Agnes var hans mor – ”in i sinnessjukdomen”. Och han säger att faderns stränghet drev systern Lottie in i lögnen. ”Lögnen blev ödesdiger för Lottie. Kanske dödade den henne.” (Lottie tog sitt eget liv.) Han skildrar på samma skakande sätt den sjuka modern, den adliga släkten med vad allt av socialt och konventionellt arv den innebar och den begåvning som växte mitt i galenskapen. Längre bakåt i tiden fanns Erik Gustaf Geijer, någon generation tillbaka den snillrike nonsenslyrikern Hugo Hamilton, på tjugo- och trettitalen verkade författarinnan Agnes von Krusenstjerna om vilken Olof Lagercrantz förresten har skrivit en läsvärd bok, och så vidare.

Att Olof Lagercrantz likväl har klarat en sådan uppväxt så pass oskadad är märkligt; att han har kunnat förändra sina egna värderingar i riktning mot radikalism och rationalism är mot samma bakgrund ännu märkligare.

Fast jag undrar om inte något av adelsmärkets förbannelse och släktens och den sociala klassens onda arv lika fullt präglar honom i ett avseende: Han skildrar i ”Min första krets” de hemskaste händelser (systerns död till exempel) på ett så balanserat och distanserat sätt – mången annan skulle skrika, riva och slita i gamla sår – att man ännu den dag som är märker barndomens uppfostran i den Olof Lagercrantz som nu är.

Tom Puss, veckoversionen

Jag har tidigare, entusiastiskt, skrivit om Marten Toonders serie ”Tom Puss” – se Kulturspegeln, Serier.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) recenserade jag två album med den mer barnanpassade veckoversionen av ”Tom Puss” som Toonder också gjorde:

Tom Puss

Holländaren Marten Toonders ”Tom Puss” har man kunnat läsa i Dagens Nyheter sen 18 februari 1946. Det är en ovanlig serie så till vida att den har en lång satt text under bilderna. Handlingen är också ganska komplicerad.

Dagstidningsserien finns också utgiven i form av tre samlingsvolymer från förlaget Alvglans.

Men – och det är väl en nyhet för de flesta svenska Tom Puss-älskare – det finns också en veckoversion av den här serien. Den är färglagd, har pratbubblor i stället för berättande text och är också tillrättalagd för yngre läsare. (Dagstidningsversionen är definitivt inte någon småbarnsserie.)

Carlsen/if har nu gett ut två volymer av veckoversionen, ”Tom Puss på stenåldersfolkets ö” och ”Tom Puss och monstret i Hummeldalen”, båda översatta av Cecilia Hansson.

För mig som vuxen och dessutom inbiten Tom Puss-älskare är de här albumen intressanta av kuriosaskäl, men handlingen känns för utslätad och actioninriktad för att riktigt smaka ”vanliga” Tom Puss. Inte heller bygger de här avsnitten på att ond respektive god magi ingriper i den bestående ordningen och vardagslivet.

Men det är inte min avsikt att gnälla. Tvärt om är det bra att den här utgivningen har kommit till stånd.

Mafalda

Jag har tidigare berättat, att jag introducerade Quinos serie ”Mafalda” i Sverige – se Kulturspegeln, Serier (om serier i Aktuellt i politiken).

I nummer 6 1984 (22 mars) av Aktuellt i politiken (s) publicerade jag följande recension av ”Mafalda” i albumform:

Mafalda

Sorgligt nog har Quino slutat teckna ”Mafalda”. Men alla hennes vänner kan skaffa sig en komplett uppsättning av hennes äventyr genom att införskaffa de tolv album förlaget Nordan har gett ut.

För Mafalda klappar mitt eget hjärta särskilt. Jag har nämligen introducerat henne i Sverige, i Aktuellt först av alla tidningar. Under första året råöversatte Inga-Lena Wallin, nu Olof Palmes brevsvarare, från engelskan och jag bearbetade. Sen kom Bulls med översatta strips och Dagens Nyheter tog serien; därefter följde många andra tidningar efter.

När jag nu läser ”Mafalda” samlat – albumen 2, 5, 9 och 10 är de jag har aktuella – slår det mig åter igen vilken originell serie det här är: filosofisk, vardaglig, rolig, politisk – jo, ”Mafalda” hör hemma inom den vänster där det mänskliga bondförståndet härskar. Mafalda är en liten fredskämpe som gärna ägnar sina omsorger åt Moder Jord. Hon kan till exempel fästa en lapp med följande text på jordgloben: ”Eftersom det finns andra planeter tar ingen ansvaret för eventuella olyckor som uppstår vid användningen av den här.” Friheten klappar hennes hjärta också för. Hon frågar: ”Varför fanns det så många under förra seklet men inga nu? Kanske frihetshjältarna kommer klumpvis vartannat sekel?”

Doften av nykokt kaffe

Väl ute i sommarhuset igen återgår jag till vanan att koka kaffe, till frukost och för resten av dagen. Det här har jag skrivit om tidigare:

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

***

Och här sitter jag nu vid datorn med en rykande varm kopp kokkaffe bredvid tangentbordet. Det här kaffet doftar så gott, smakar så gott!

Koppen är liksom kaffepannan finsk: Arabias Flora.

En olycka kommer sällan ensam

I onsdags flyttade vi som planerat ut till sommarhuset i Öregrund. Här ska vi nu bo i ett halvår.

Vi hade beställt en stor skåpbil från Öregrunds taxi. I den packade vi kläder, böcker, skivor, filmer, handlingar vi behöver för kommande sammanträden, krukväxter, barnbarnens leksaker för kommande besök, Birgittas cykel som har varit inne i stan för reparation – allt som behövs för att livet ska fungera. Det kostar oss en bit över tusen kronor, två gånger om året; vi ska ju flytta in till stan igen till hösten. Det är ingen oöverkomlig summa om man som vi inte har bil – vi slipper ju åretruntkostnad för bil. Dessutom är det praktiskt: vi får allt vi behöver ha med oss skjutsat från dörr till dörr.

Alltihop fungerade jättebra. Men i Öregrund mötte oss den ena olyckan efter den andra.

En stor ruta i Birgittas växthus är kraschad. Den finns på den sida som vetter åt staketet och berget på allmänningen utanför tomten. Vem eller vilka som har åstadkommit det här lär vi väl aldrig få reda på, men det här är ytterligare ett exempel på att här förekommer fullständigt meningslös, destruktiv förstörelse. Birgitta ringer glasmästaren som finns i Östhammar: lämnar exakta mått och ber om hjälp. Hjälp kommer på tisdag.

Varmvattenberedaren på vinden är ur funktion. Det kommer bara kallt vatten ur kranarna och duschen i badrummet. (Eftersom vi har varmvattenberedare också i tvättstugan/duschrummet till bastun, kunde vi duscha där i morse. Men diskvatten har vi fått värma på spisen.) Eftersom vi har bott så länge i Öregrund och den elektriker, Kent, som gjorde elarbetena när vi byggde om och som sen har gjort olika eljobb åt oss, bor nära oss, kan jag ringa honom och vädja om snar hjälp. Kent har varit här i dag tillsammans med en rörmokare, som han råkade vara hemma hos. Men Kent, elektrikern, klarade själv av det här felet – jag var med uppe på vinden och tittade på. Varmvattenberedaren hade helt enkelt slagit av på grund av överhettning. Nu är den i gång igen.

Sist det som har känts mest nervpåfrestande för mig: Jag knäppte på datorn, hann se att uppkopplingen fungerade, även att jag hade fått e-post, men fick ett meddelande om att Norton ville göra något i säkerhetsväg. Jag okejade och lämnade rummet – det brukar ta en stund. När jag återvände, var datorskärmen svart. Snart kunde jag också konstatera, att det var själva datorn som hade lagt av. Datorn är köpt i Uppsala, och vad gör en billös person utan internetuppkoppling för att kolla, om det finns någon service att få i eller i närheten av Öregrund? Birgitta gör en storartad insats: ringer till den TV-firma där vi köpte ny TV och DVD-spelare, när åskan i fjol slutgiltigt slog ut våra tidigare. Vi vet att TV-firman inte säljer datorer, men den kanske vet någon som gör det? Jo, Birgitta får ett användbart tips till en firma i Östhammar, och efter en stund kommer en kille, som konstaterar, att det är något vaj på datorn. Han får lov att ta med den till firman och meddelar efter ett tag, att en liten komponent, möjligen skadad redan i det stora åskvädret, måste bytas ut. Senare samma dag (i dag) återvänder han med datorn, som nu dessutom är rengjord inuti, och återinstallerar den.

Så nu är jag i gång igen. Tack reparatören, och tack Birgitta!

Eljest gör vi vad vi brukar när vi kommer ut till påsk. Packar upp och sorterar saker för att livet ska bli lätthanterligt. Birgitta går ut och tar in fång av körsbärskvistar som hon ställer i stora krukor med vatten. Kvistarna (och resten av huset) påskpyntas. Jag köper några buketter med tulpaner på Konsum, vilka får komplettera körsbärskvistarna och krukväxterna, som nu står i sina öregrundsfönster. På köksbordet har Birgitta lagt den påskduk med tussilago jag en gång köpte åt henne på Hemslöjden. På den och på vedspisen står keramiktuppar i granna färger. Vi gör turer till Konsum och till Systemet för att fylla på lagren.

När vi hade anlänt hit i torsdags var Birgitta först med att gå till Konsum. Hon rensade förstås draglådan under lökboxen på lökskal inför påskaftons estniska äggmålning.

I kassan hälsades hon av en solig Marina med ett ”Jag ser att våren är här nu”. När Birgitta plockade fram påsen med lökskal och konstaterade, att det inte hade funnits så mycket, log Marina ännu mer och plockade fram en stor plastpåse med mer hopsamlade lökskal. Tjejerna på Konsum kommer i håg, att vi brukar samla lökskal där före påsk. Och eftersom vi kom ut sent i år, ville de hjälpa till. Marina la dessutom till:
– Annika och jag har samlat. Vi läser Enns blogg. Vi ska också båda försöka oss på att måla påskägg på estniskt vis.

I dag, när jag själv var på Konsum (och lyckades få ihop en påse lökskal till), satt Marina och Annika i var sin kassa. Jag vände mig till båda:
– Jag har förstått, att det finns två påskkäringar här, som hjälper mig med påsken.

Båda log vackert.

Kring nazismen

När jag kom in på Arne Ruth, påmindes jag också om en bok han var medförfattare till, en från 1983 om den nazistiska epoken. När jag letade upp min recension av den i Aktuellt i politiken (s), närmare bestämt i nummer 4 1984 (23 februari), fann jag, att den ingick i en lång översiktsartikel på temat

Nazism

Måhända är det ett tidens tecken att intresset för nazismen som fenomen åter ökar. Man ska naturligtvis inte hemfalla åt lättköpta paralleller. Framför allt bör man inte anta att historien mekaniskt återupprepar sig. Men onekligen kan massarbetslösheten i den industrialiserade världen, spänningen mellan stormakterna och den ökande krigsrisken, invandrarhatet, moralupplösningen och en del annat liknande bidra till att fästa uppmärksamheten på en tid och en ideologi som inte saknar anknytningar till dagens erfarenheter.

* Gunnar Gunnarson är en av den svenska arbetarrörelsens lärdomsgiganter, dessutom en skarpsinnig marxistisk analytiker. Likväl är jag besviken på hans bok ”Fascism och klassherravälde” (Tiden). (Den handlar företrädesvis om den tyska nazismen, men använder gärna – i enlighet med den östtyska och öststatskommunistiska terminologin – ”fascism” som begrepp för nazismen.) I vissa stycken är ”Fascism och klassherravälde” en lysande bok. Framför allt avsnittet ”Idéer och makter” innehåller många väsentliga iakttagelser. Här finns mycket att inhämta för den som vill lära sig något om vad det var för ingredienser som smältes samman i nazismen; i olika delavsnitt skriver Gunnarson om till exempel den karismatiske ledaren, den politiska manikeismen, övermänniskoidealet, rasbegreppet och socialdarwinismen liksom om enskilda filosofers och teoretikers inflytande. Men i andra avseenden förenklar Gunnarson. Hans infallsvinkel är det som ibland kallas för agentteorin, det vill säga att nazismen är en direkt följd av kapitalismen och att den är finanskapitalets politiska diktatur. Det här är ett betraktelsesätt som är det gängse (på gränsen till det enda) i de kommunistiska öststaterna, och det innehåller naturligtvis sina poänger – i Östtyskland har man också gjort viktiga insatser genom att gräva fram fram fakta om den tyska storfinansens stöd till Hitler och hans anhang och om de profiter denna storfinans gjorde på det hitleristiska systemet. Men kommunisternas (och Gunnarsons) analys är på tok för mekanisk. Gunnarson går till och med så långt att han gör liberalismen (åtminstone indirekt) ansvarig för nazismen. Också i ett annat avseende måste jag kritisera Gunnarson. Hela senare delen av hans bok består av ”Förtryckets historia i årtal 1789-1982″. Den här uppräkningen av årtal och händelser är möjligen intressant för den som äger en egen och omfattande historisk beläsenhet, men den är föga användbar läst rätt upp och ner, bestående av fragmentariska fakta och årtal som den är. Vad uppgifter som att Olof Palme blir statsminister, den svenska valutan devalveras med 16 procent och Maj Britt Theorin blir ambassadör och ordförande i Sveriges nedrustningsdelegation har i den här sammanställningen att göra förstår jag över huvud taget inte.

* En annan bok från Tiden, Alf W Johanssons ”Den nazistiska utmaningen” med undetiteln ”Aspekter på andra världskriget”, har en bredare ansats i analysen av nazismens rötter. Infallsvinkeln att försöka förstå den utifrån dess funktion i det kapitalistiska systemet finns där. En annan ansats som nämns är att försöka beskriva nazismen utifrån dess struktur, i dess egenskap av diktatur, som en totalitärt inriktad rörelse som upprättade en totalitär stat. (Man framhåller då släktskapen med andra totalitära system inklusive de kommunistiska.) Ytterligare en analysmodell som tas upp är att förklara nazismen utifrån dess sociala bas: den hotade småborgerligheten och, som bakgrundsfaktorer, den ekonomiska krisen och den socialpsykologiska situationen. Den fjärde nämnda infallsvinkeln är att se nazismen utifrån sin ideologi, framför allt utfirån nazismens reaktion mot det moderna industrisamhället. Mot Alf Johanssons analys vill man invända att den är alltför kortfattad och onyanserad i de enskilda punkterna. Men hans ansats är över huvud taget en annan. Han analyserar mellankrigstidens (från versaillesfreden och framåt) internationella politik och tar upp både de politiska, militära och ekonomiska övervägandena till granskning.

* Den överlägset bästa boken om den nazistiska epoken är Ingemar Karlssons och Arne Ruths ”Samhället som teater” (Liber) med undertiteln ”Estetik och politik i Tredje riket”. Den tar upp samtliga de förklaringsgrunder man hittar i Gunnar Gunnarsons respektive Alf W Johanssons böcker (och ytterligare några), förkastar dem inte men diskuterar dem med invändningar och nyanseringar. Avsnitten om till exempel underkastelsen som livsform, den konservativa revolutionen, kampen som rus och gemenskap och den ariska myten är utmärkta – inte minst granskningen av det nazistiska rasbegreppet är upplysande. Men bokens huvudansats, den som författarna ägnar mycken och lärd möda, är konsten och kulturen i Tredje riket och nazismens konstnärliga ideal som nyckel till förståelse av hitlertiden. Vad Karlsson och Ruth har att säga om den nazistiska rasmyten som en en estetisk utopi och om moralen som en fråga om stil är fascinerande.

* För den som vill förstå nazismen och dess rötter ger samtliga tre böcker viktiga pusselbitar, även Gunnar Gunnarsons vill jag tillägga eftersom jag framför allt har uppehållit mig vid mina invändningar. Till Tredje rikets uppkomst bidrog en rad olika faktorer, utöver dem som är egenskaper hos nazismen och den nazistiska rörelsen själv, sociala och ekonomiska och politiska faktorer som – förhoppningsvis – var unika för det samhälle och den tid där de uppstod. Men säker får man aldrig vara.

* Willy Brandt berättar i memoarboken ”Att ta parti för friheten” (Norstedts, översättning Sven Åhman) med undertiteln ”Min väg 1930-1950″ om hur förundrade han och hans kamrater likväl var över att ”lögnhalsarna” i 1928 års val var på väg att bli ett massparti. Gradvis kom erfarenheterna och insikterna. Vännen och läromästaren Julius Leber fick näsan avslagen av SA-män, socialdemokratiska tidningar förbjöds, partifunktionärer och medlemmar häktades. 1933 flydde Brandt utomlands – memoarboken handlar till stor del om hans exilår i Oslo, Stockholm, Paris, Barcelona.

* Ett av avsnitten i Willy Brandts bok handlar om 9 april 1940. Brandt berättar också om hur han en kväll i slutet av 1940 blir sammanförd i en lägenhet i Oslo med en ledande motståndsman, den avsatte borgmästaren i staden Einar Gerhardsen, ”den långe mannen med de goda ögonen och den varma rösten”. (Brandt medverkade sedermera också till försöken att rädda socialistledare som Gerhardsen – den senare häktades 1941 och sattes i koncentrationsläger men blev sommaren 1944 hemtransporterad till Norge från Sachsenhausen.)

Einar Gerhardsens memoarer finns utgivna på svenska av Tidens förlag men får väl, eftersom de utgavs i början av sjuttiotalet, lånas på bibliotek. Del 1 med undertiteln ”Minnen från sekelskiftet fram till år 1940″ heter ”I unga år” (översättning Kaj och Lena Axelsson). Del 2 med undertiteln ”Minnen 1940-1945″ heter ”Kamrater i krig och fred” (översättning Christina Anjou). Del 3 med undettiteln ”Minnen 1955-1965″ heter ”I medgång och motgång” (översättning Kaj Axelsson). Det är över huvud taget ett intressant memoarverk, men naturligtvis är det del 2 som har det största intresset i det här sammanhanget.

* Trygve Brattelis hållning karaktäriserar Willy Brandt som en ”kurs av lidelsefritt förnuft”. Trygve Bratteli häktades 1 juli 1942 och fördes i september till Grini. I början av maj 1943 transporterades han till Sachsenhausen i Tyskland. Han vistades i olika läger, däribland Dachau. Bratteli överlevde och kom vid krigsslutet över Danmark, Sverige och hem. ”Den 15 maj 1945 var jag tillbaka på Arbeiderpartiets huvudkontor”, konstaterar han lakoniskt i memoarboken ”Fånge i natt och dimma” (Tiden, översättning Brita Skottsberg Åhman). Brattlis memoarbok är ett skakande dokument just på grund av den sakliga stilen: Hungern, förnedringen och bestialiteten framträder desto vidrigare när de skildras utan övertoner.

* Den andra memoardelen, ”Våren som aldrig kom” (Tiden, översättning Brita Skottsberg Åhman) ligger i tiden före ”Fånge i natt och dimma”. Den skildrar tiden 9 april-25 september 1940. Den har värde inte minst som ögonvittnesskildring, i bokstavlig bemärkelse. Manuskriptet skrevs nämligen kort efter det att den tyska ockupationsmakten hade upplöst det politiska systemet i Norge den 25 september 1940 – boken var färdig för fyrtio år sedan! På så sätt är den ett ovanligt vittnesbörd om hur den norska arbetarrörelsen mötte ockupationen.

Som Agneta Pleijels hår

Den som läste min förra bloggartikel, ”I begynnelsen av april”, kan ha fått den alldeles felaktiga uppfattningen, att jag där – i ett fall, Agneta Pleijel – ägnade mig åt namedropping.

Hon har faktiskt spelat en betydelsefull roll i mitt yngre liv – och vi talade också om det vid Arne Ruths lunch för kineserna på Forsmarks värdshus.

Som ung och ganska framgångsrik gymnasist på latinlinjen i Sundsvalls högre allmänna läroverk meddelades jag, att jag – agiterande republikan redan på den tiden – hade tilldelats ett så kallat kungastipendium. Stipendiet innebar, att jag under två veckor i början av höstterminen 1956 (jag gick då i andra ring) skulle få åka till Norge på studie- och bildningsresa: Åka till Oslo och Bergen. Besöka Troldhaugen. Gå på museer och teatrar. Smaka lite på hur det var att gå i norskt gymnasium.

Det var en fantastiskt rolig resa. Också på så sätt att jag fick en rad vänner, som gick i gymnasier på helt andra håll i Sverige. En av dem, Irina Hoffman, som kom från en Rudolf Steiner-präglad hemmiljö, fixade också, att vi tillsammans (genom hennes kontakter) fick besöka Steinerskolen i Oslo och där träffa en av tidens stora norska författare, Jens Bjørnebo, som arbetade där som lärare.

En annan av mina medresenärer, som jag också blev god vän med, var Agneta Pleijel. Vi kom sen att brevväxla under resten av gymnasietiden och en bit in på mina studentår i Uppsala. Därefter har vi mer sporadiskt upprätthållit kontakten, också träffats några gånger, bland annat vid en av min hustru talmannens vårmiddagar.

Vad vi talade om på Forsmarks värdshus?

Jo, ett av resultaten av de vänskapsband som knöts under norgeresan hösten 1956 var en stencilerad tidning, Af Skrap. I den publicerade jag bland annat novellartade krigsminnen från Finland. Och dessutom den dårdikt till Agneta Pleijel, som Agneta påminde mig om under lunchen på värdshuset.

För att läsaren ska få någon utgångspunkt för förståelsen av dikten – som annars snarare är en parodi på svensk fyrtiotalspoesi än allvarligt menad – ska man veta, att Agneta på den tiden hade ett långt, mycket blont och mycket vackert hår.

Bibelskolen, som nämns i dikten, är den kristliga boning, där de svenska gymnasisterna härbärgerades. (Jag minns fortfarande, att jag täckte jesusbilden ovanför sängen med en för ändamålet inköpt konstreproduktion.)

I stenciltidskriften introducerar jag dikten till Agneta så här:

Denna naturlyriska dikt har jag medveten om mitt sociala ansvar och med tanke på folkhushållningen riktat till jordbruksminister Sam Norup.

Och här följer själva dikten:

SOM AGNETAS HÅR

bluesen brakar genom isen
natten genomljuds av blixtljus
vargen ryker som en halvtänd cigarrett
flickans blonda testar gnistrar genom himlen
– i som här inträden låten hoppet fara
över öresund

ängen böljar grön av avund
mot de fjäderlätta dunen
korna ålar sakta genom gräset
riktar sina blåbärsklara blickar
MOT AGNETAS HÅR
SPRINGER hungrigt emot bibelskolen
ljudande igenom våra munnar

allt är stilla
bara stormen dånar
tvillingar som flyr igenom dimman
alla sju passerar ölands södra udde
allt är klart till självklart /Förlåt halvkl. sätts anm.
lågor galna lågor flammande och blå
som flammar stolt mot dunkla skyar
SOM AGNETAS HÅR