Ed McBain

I deckarhyllorna i vårt sommarhus i Öregrund räknar jag till 73 böcker av Ed McBain eller Evan Hunter, Curt Cannon och Richard Marsten, som han också kallade sig, samtliga lästa. Bland dem finns några dubbletter; till att börja med utkom hans böcker här i Sverige på kioskdeckarförlag som Wennerbergs Jaguar och Favoritdeckaren eller Populärdeckaren, de båda senare serier inom B Wahlströms. När Norstedts sen tog över utgivningen av Ed McBains böcker, återutgavs en del tidgare utgivna böcker med nya titlar.

Han dog 2005 som Ed McBain men föddes 1926 i den italienska delen av Harlem i New York som Salvatore A Lombino.

Min första kontakt med Ed McBain kom – även om jag inte kände till det då – när jag under gymnasietiden i Sundsvall såg filmen i skolmiljö ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle” från 1955, som McBain under namnet Evan Hunter hade skrivit manus till. Dess betydelse för den tidens tonåringar låg dock på ett annat område. I filmen ingick ”Rock Around the Clock” med Bill Haley, och jag är nog inte den ende att hävda, att den låten i den filmen starkt bidrog till att rock’n’roll i mitten av 1950-talet svepte som en ångvält över tonårssverige.

Eftersom jag inte läste kioskdeckare på den tiden, undgick det mig däremot, att Ed McBains ”Polishataren”, i original ”Cop Hater”, kom ut på svenska 1956. I mitt fall dröjde det in på 1970-talet, innan jag hittade honom – men sen var jag fast. Jag har köpt och läst varenda bok jag har kommit över.

Ed McBain har varit en produktiv, ibland överproduktiv författare med de avigsidor det innebär. Men inte bara i sina bästa stunder utan faktiskt förbluffande ofta har han varit en av de allra bästa författarna i polisdeckarskolan. Någa av hans böcker om Steve Carella och hans kolleger i 87e distriktet i den fiktiva staden Isola (med starka drag av New York) är utomordentliga. I dem finns storstadskänsla, spänning, ibland också samhällskritik; det finns ingen tvekan om att Ed McBain hörde hemma bland det som i USA kallas liberalerna.

Hans övriga böcker – femtontalet böcker om floridaadvokaten Matthew Hope plus en rad helt fristående böcker – når sällan upp till den här nivån, men det betyder inte, att de inte skulle vara läsvärda.

1976, långt innan jag införde recensionsavdelningen Spegeln i Aktuellt i politiken (s) och började skriva också om deckare där, lät jag Hans Stertman i nummer 3, 12 februari, publicera en tre tidningssidor lång artikel om Ed McBain, ”Läses även av kultursnobbar”. En av dem var väl jag, antar jag.

McBain skulle vara värd en längre, sammanhängande essä också av mig, men jag kan ju åtminstone bidra med att återpublicera mina recensioner av några av hans böcker.

***

I julnumret 1979 av Aktuellt i poltiken (s), nummer 21, 7 december, skriver jag om en 87e-deckare:

Ny McBain

Dags för en ny bok i Ed McBains 87e-serie igen. Den här gången inte i pocket utan i inbunden form: Norstedts tjänar väl mer kulor på det sättet.

”Länge sen vi sågs” (översättning Sam J Lundwall) är måhända inte någon av de allra bästa i serien, men visst har den det speciella sug polisromanerna om Steve Carella & co brukar ha. Den handlar om några till synes obegripliga – och råa – mord på blinda människor.

På plussidan finns, som i flera av McBains polisdeckare, en social kartläggning av det icke-aningslösa slaget.

På minussidan finns lite väl mycket osmält psykologi av typen drömtydning.

På innovationssidan finns ganska mycket sex av olika slag.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1980 (7 juli) skriver jag om Matthew Hope-deckaren ”Guldlock”, som i amerikanskt original utkom redan 1976:

McBain

Med ”Guldlock” (Norstedts, översättning Sam J Lundwall) söker sig Ed McBain en ny plattform som deckarförfattare. Poliserna på 87e och Isolas (New Yorks) slum har ersatts med övre medelklass i Florida. Bland de böcker av McBain som inte hör till 87e-serien hör den här till de bättre, men någon ”stark och skakande berättelse om mänskliga passioner och dårskaper” (baksidestexten) är det inte – så spännande är inte amerikanska läkares och advokaters äktenskapliga kriser och sexuella snedsprång.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1980 (4 november) publicerade jag följande om hans ”Spöken”, 1979:

McBain

Deckarförfattare kan någon gång väva in övernaturliga fenomen i handlingen i sina böcker. Ett lysande exempel är John Dickson Carrs ”Svart sabbat” som slutar med en naturlig och en övernaturlig förklaring – det står läsaren fritt att välja.

I Ed McBains ”Spöken” (Norstedts, översättning Sam J Lundwall) är det ingen tvekan om att det är en högst verklig människa med ett högst verkligt motiv som står för morden. Men på vägen mot gripandet och upplösningen får Steve Carella möta övernaturliga fenomen, bland annat spöken, som inte låter sig förklaras med förnuftet. Det är ett gott betyg åt McBain att en läsare utan fallenhet för vare sig tro eller ockultism finner de här partierna spännande, inte skräckromantiska.

Plötsligt har McBain åstadkommit en välskriven och spännande bok igen i 87e-serien.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1983 (6 oktober) recenserar jag ytterligare en bok i Matthew Hope-serien:

McBain

Ed McBains ”Skönheten och odjuret” (Norstedts, översättning Sam J Lundwall) är den tredje i serien av kriminalromaner med advokaten Matthew Hope som hjälte. Den har en hygglig ansats och en intrig som det kunde ha blivit något spännande av, men invändningarna är långt flera.

Boken är opportunistisk, insmickrande, mondän. Det gäller människorna, miljön och detaljer som att huvudpersonens tjej röker hasch i sängen.

Boken är också oerhört spekulativ i fråga om sex. McBain drar sig inte för att kittla läsarna med att överskrida de tabugränser som upprätthålls mellan vita och svarta i USA.

Boken är till råga på allt så genomskinlig i intrigen att åtminstone jag på ett relativt tidigt stadium gissade upplösningen.

***

Så långt de recensioner av Ed McBains böcker jag har lyckats hitta; hittar jag senare fler, kompletterar jag den version jag lägger in under Kulturspegeln, Deckare.

Och nu till den senaste Ed McBain-bok jag har läst:

Vågspel

Till att börja med lite av historiens ironi: Norstedts släppte efter många års utgivning Ed Mc Bain, och hans sista böcker utkom därför här i Sverige åter igen på ett massmarknadsförlag, B Wahlströms. Även om ”Vågspel” (B Wahlströms, översättning Mats Blomqvist, 2006) inte hör till McBains bästa, tycker jag det är generande för Norstedts, att förlaget släpper en av sina forna storsäljare på det här sättet. Men det är väl inte modernt längre, att förlag vårdar sina författare och deras författarskap.

”Vågspel” var tänkt som första delen av en deckarserie med kvinnor i huvudrollen. Men så kom döden emellan; fler böcker av McBain blir det alltså inte.

Kvinnan i den här boken, Alice, har alls inga ambitioner att leka amatördeckare. Tvärt om, det hon som är den drabbade i ”Vågspel”. Men hon är huvudperson, även när den lokala polisen i Cape October i Florida och senare även FBI träder in i handlingen. Hon är ett offer i händelsernas malström, på det där obönhörliga sättet som utmärker Margaret Yorkes deckare. Men till sist sätter hon själv punkt för handlingen, på ett mycket drastiskt sätt.

Utgångspunkten för historien är att familjens båt hittas drivande i Mexikanska golfen. Maken, Eddie, återfinns aldrig. Alices sinne är svart av sorg. Ensam sliter hon för att klara ekonomin för sig och de båda barnen, Ashley och Jamie. Hennes hopp står till att hon ska få ut den livförsäkring på 250.000 dollar maken har tecknat. Men pengarna dröjer.

Så inträffar det hemska: barnen kidnappas på väg hem från skolan. Hon får ett telefonsamtal: Kidnapparna vill ha försäkringspengarna; skvallrar hon för polisen, dör barnen.

Hon skvallrar inte, men det gör familjens hemhjälp, och snart är polisen där, sen också FBI. Hon förses med falska men oerhört skickligt förfalskade pengar och levererar dem till en av kidnapparna, en svart kvinna. Polisen har snarare otur än klantar sig och tappar spåret.

Hur historien rullar vidare, ska jag inte i detalj redovisa. Men jag kan väl avslöja, att den blir allt mer komplicerad. Utöver de ursprungliga kidnapparna blir allt fler intresserade av de här pengarna: ett spelsyndikat, som Eddie tycks ha varit skyldig en massa pengar, samt ytterligare ett par lycksökare.

Det blir nästan väl mycket. Men kanske har McBain försökt förvilla läsarna med hjälp av de här parallella, i varandra inflätade handlingarna. Mig lyckades det dock inte med. Jag gissade, redan i bokens inledning, vem som var hjärnan bakom kidnappningen.

En allt mer framträdande ingrediens i senare delen av McBains författarskap – och den här boken är verkligen inget undantag – är de mer eller mindre pornografiska inslagen. Jag är verkligen inte pryd; tvärt om läser jag gärna bra erotiska skildringar. Men här finns sådana partier, som känns påklistrade, i syfte att locka läsare, antar jag. Också alliansen mellan en vit man och en svart kvinna känns mest spekulativ. Men det finns väl fortfarande en del amerikaner som chockeras av sådant. I mitt fall drar de här inslagen ner betyget på boken, som alltså annars har ett intressant tema.

Melodikrysset nr 15 2007

Äntligen vårvärme – Uppsala har säkert sommarvärme, men i Öregrund, här ute vid kusten, drar havet och havsbrisen ner temperaturen.

Jag har haft en bra morgon, fortfarande med dusch nere i bastun/tvättstugan. Varmvattnet är inte tillbaka i stora huset, men nu är problemet lokaliserat. En ny patron till beredaren anländer på måndag.

Under melodikrysset har jag druckit ett par koppar kokkaffe och utanför fönstret sett på krokusarna i rabatterna och scillan i gräsmattan.

Dagens melodikryss var svårare än förra veckans men inte omöjligt.

Allra lättast för mig var det att identifiera ”Jazzgossen”. Den som är nyfiken på varför kan ju kolla på Karl Gerhard och Magnus Uggla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Det enda i dagens kryss, som faller utanför det jag, åtminstone någon gång, har lyssnat på är Sophie Zelmani, hon med ”Baby, Don’t You Worry So”. Men visst känner jag till henne.

Norah Jones – född 1979 i New York – har vi faktiskt något av i våra skivhyllor. Dock inte just CDn ”Not Too Late” med ”Little Room”, som hon sjöng här.

Sarah Dawn Finer skulle jag inte ha klarat, om det bara hade handlat om hennes medverkan i Melodifestivalen. Men jag har lyssnat på henne i ett annat och mycket jazzigare sammanhang: Hon medverkade i den konsert med Putte Wickman, som sändes i TV efter hans död. Jag har skrivit om den här konserten här på bloggen, under rubriken ”Let the Good Time Roll”.

Och apropå Melodifestivalen: till de enklare frågorna i dag hörde ”La dolce vita” med After Dark.

Veckans musikal var Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Ur den hörde vi ”Gråt ej för mig, Argentina”.

Veckans opera var Rossinis ”Wilhelm Tell”. Han är känd för att skjuta med pilbåge.

Alf Robertson finns inte i våra skivhyllor, men jag har förstås hört honom sjunga ”Skomakare Anton” i radio.

Bette Midler har jag hört mycket på – har också en rad CD med henne. Rod Stewart kan man ju heller inte ha undgått att höra, men han finns inte våra skivhyllor. Deras duett i ”Manhattan” återfinns på hans ”The Great American Song Book, III”.

Det som den gamle jazzlegenden Tore Ehrlings band spelade var ”Siesta”, det ord som Eldeman förknippade med sydligare nejder.

Veckodagsfrågan klarade jag lätt med hjälp av första bokstaven: svaret skulle bli söndagar. Men vad hette dagen efter-låten, som frågan utgick från? Det måste vara en titel med måndag i. Jo, visst var det väl ”Monday, Monday”, som The Mamas and the Papas sjöng en gång i världen?

Titeln på låten, som skulle ge ett språk, kunde jag för mitt liv inte komma på. Men språket var utan tvivel japanska.

Sen fanns det en TV-filmfråga, som jag aldrig skulle ha klarat, om jag inte hade haft första och sista bokstaven i ett ord på tre bokstäver. Musiken måste vara hämtad ur TV-serien om Jan Guillous riddare Arn. Den har jag aldrig sett. Och jag har faktiskt aldrig någonsin läst någon enda bok av Guillou. Så obildad är jag!

***

Jagar du något svar till det allra senaste melodikrysset, ska du antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag (ibland söndag).

Vart har Mona Sahlin tagit vägen?

Vart har Mona Sahlin tagit vägen? frågar Lotta Gröning på sin blogg – länk finns här intill.

Ett svar finns i Kari Molins intervju med Mona Sahlin i dagens (13 april 2007) Dagens Nyheter, ”Sverigedemokraterna ska inte längre tigas ihjäl”. Du kan ta del av intervjun här.

Intervjun innehåller både sådant som jag finner sympatiskt och sådant som jag ställer mig mer frågande till.

Jag ställer till exempel gärna upp på hennes definition av arbetslinjen: ”Den innebär rätt till stöd och hjälp men också plikten att göra den egna insatsen.” Jag känner sympati för hennes markering av att vi måste uppnå en jämnare delning av föräldraförsäkringen – här återstår dock att se, vad hon i praktiken vill göra. Och jag gillar hennes utsaga om fastighetsskatten:

– Den behöver reformeras men inte helt avskaffas, det är en vansinnig politik. Det är de som är etablerade som gynnas, de unga får det ännu värre.

Vilka skattelättnader hon vill ge tjänstesektorn och vad hon vill göra för småföretagarna återstår att se. Först när det sker konkretiseringar, kan man ta ställning. Arbetsskapande åtgärder är naturligtvis välkomna, men handlar Mona Sahlins slogan ”att utnämna småföretagarna till hjältar” om att göra en klassmässig omdefinition av vad som är socialdemokrati, blir saken inte lika enkel.

Också hennes flitiga användning av begreppen ”egenmakt” och ”frihet” väcker farhågor. Det torde vara svårt att bestrida, att SSUs introduktion av den debatten har en del av skulden för den valfrihets-, utmanar- och i slutändan – här trampar jag medvetet på ömma tår – privatiseringsvåg, som, med i vissa fall mycket olyckliga konsekvenser, har svept fram över landet sen nittiotalet. I alla de här privata alternativen i kommunerna finns ju förresten många av Mona Sahlins hjältar, småföretagarna.

På den punkten är det mitt bestämda intryck, att motståndet i partiet – särskilt efter förra höstens många valförluster i kommuner och landsting – har ökat. Kryssar Mona Sahlin inte försiktigt när hon börjar forma förslag, kan detta mycket väl komma att förorsaka hennes första motgångar i rollen som partiledare.

Joel Malmqvist

Joel Malmqvist skriver på sin blogg – länk finns här intill:

”Egentligen finns det bara två svenska bloggare som är värda att läsa. Båda bor i Uppland. Den ena är Enn Kokk. Den andre är Peter Englund.”

Det har uppstått en liten debatt om detta inlägg. Hittills har ingen hållit med Joel. Min egen blygsel hindrar mig att gå in i just den debatten.

PS Nu är läget jämnare.

Sofia Karlsson: Visor från vinden

Sofia Karlsson har ingalunda övergett Dan Andersson: På hennes nya CD är han närvarande, om än med några inte så vanliga nummer. En Dan Andersson, ”Hemlängtan”, tonsatt av Gunnar Turesson, hör faktiskt till skivans allra bästa låtar. Tre Dan Andersson-texter är nytonsatta av Sofie Livebrant: Två av dessa, den inledande ”Le Vin des Amants” (”De älskandes vin”) och den avslutande ”Moesta et errabunda”, är dikter av Charles Baudelaire, översatta av Dan Andersson. Den tredje, ”Milrök”, har – genom Esbjörn Hazelius medverkan, gissar jag – fått ett lätt irländskt drag.

På den rent instrumentala och mycket hörvärda låten ”Valsen till dig” blommar sen det irländska ut för fullt. Sofia Karlsson spelar här traversflöjt, Esbjörn Hazelius (som också har skrivit låten) fiol och cittra, Roger Tallroth gitarr och Olle Linder kontrabas och slagverk.

Annars associerar jag CDn, som heter ”Visor från vinden” (Amigo AMCD 759, 2007) till sextiotalet (med lite spill in från sent femtiotal och lite spill över på sjuttiotalet), inte bara för att Dan Andersson (liksom Carl Michael Bellman och Evert Taube, som också finns representerade) hade en renässans då, inte ens för att några av den svenska visvågens främsta namn (Alf Hambe, Fred Åkerström) har låtar med på den här skivan.

Det som slår mig starkt är hur mycket av det som finns på ”Visor från vinden” direkt för tankarna till den unga Joan Baez – inte bara Sofia Karlssons röst utan också komp och arrangemang och, trots den här CDns svenska innehåll, även typen av låtar påminner mig om Baez när hon slog igenom. Och Sofia Karlsson är lika bra!

Inslaget av traditionell musik – ”Resan till Österlandet” eller ”Till Österland vill jag fara”, som hon gör en helt underbar à capella-version av tillsammans med Sara Isaksson och Lena Willemark, och förekomsten av samhällstillvända men inte revolutionära sånger – Peps Persson, Mikael Wiehe, Lars Forssell samt Marianne Flodins och Sofie Livebrants ”Frukostrast på en liten syfabrik på landet” – påminner starkt om Baez’ sätt att välja sånger.

Slutligen vill jag berömma Sofia Karlsson för hennes djärvhet att i flera fall välja låtar, där det är omöjligt att lyssna på dem utan att minnas mycket särpräglade och skickliga insjungningar, tidigare gjorda av andra artister. Och Sofia Karlsson klarar det här konststycket, med bravur! Hennes version av Peps Perssons ”Spelar för livet” är både kul och bra. Hon gör ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” så bra, att hon tål att jämföras både med mäster Taube och Joakim Thåström. Hennes ”Märk hur vår skugga” (Fredmans epistel nummer 81) tål en jämförelse både med Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks tolkningar, för den delen också Joakim Thåströms. Och hennes version av Lars Forssells ”Jag står här på ett torg” (Boris Vians ”Le Deserteur”), där hon har opererat bort de Gaulle, vilket gör, att man kan tänka Bush i stället, har faktiskt originalitet även om man jämför den med Ulla Sjöbloms klassiska från slutet av femtitalet.

Mer kunde nämnas, men jag tror att ni redan nu har förstått, att Sofia Karlsson är en sångerska att sluta till sitt hjärta.

Upp i svinottan och sen kulturfrukost

Onsdag och torsdag tillbringar jag på sammanträden i Uppsala.

Eftersom det första av dem, en kulturfrukost på Upsala stadsteater, startar 08.00 och jag måste åka med 06.10-bussen från Öregrund, får jag lov att gå upp i svinottan; jag har ställt väckarklockan på 04.30. Det är fortfarande mörkt, när jag går ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna.

Fram mot 05.00 går jag ner till den kombinerade bastun och tvättstugan för att duscha – som jag har berättat, har vi bara kallt vatten i stora huset. Nu är det aningen ljusare, och när jag går ut på trappen, ser jag ett rådjur bakom syrenerna, bara några meter ifrån mig. Jag tar kurs mot rådjuret, som tar ett skutt över det vi kallar syrengrinden och sen springer upp på berget på utsidan. Jag gör ytterligare ett bestämt närmande, och då försvinner rådjuret bakom krönet. Det är alltså fem på morgonen man måste gå upp för att mota bort rådjuren från tulpanerna.

På bussen in till Uppsala läser jag den sista av morgontidningarna plus handlingar inför kvällens sammanträde.

Kulturfrukostarna, som arrangeras av kulturkontoret, går ut på att för oss som sitter i kulturnämnden samt andra berörda presentera ett antal kommande exempel på vad som kommer att hända i Uppsalas kulturliv. Man får också, på egen bekostnad, kaffe eller te plus en halv ostfralla.

Eftersom Stadsteatern är värdinstitution den här gången, går ordet först till avgående teaterchefen, Stefan Böhm. Han passar på att välkomna sin efterträdare, Linus Tunström, som också är på plats. Böhm presenterar vårens program: Samarbetet med universiteten och företrädare för olika vetenskaper fortsätter med ”Stjärnsmällar och svarta hål”. ”Insektsgalan” är ett samarbete mellan stadsteatrarna i Stockholm och Uppsala samt Artdatabanken. Som det står i reklamen: ”Glitter och glamour, glädje och besvikelse när småkrypen gör upp i tävlingskategorier som Bästa biroll.” Premiären på den linnéinspirerade föreställningen ”Undran inför naturen” i regi av Stefan Böhm själv är på grund av sjukdom uppskjuten en vecka, men pjäsen kommer säkert att dra mycket folk. Den blir en musikalisk show med Mikaela Ramel och Vibafemba och med texter av Lasse Eriksson, Lennart Hellsing, Elsie Johansson, Carsten Palmaer, Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Åsa och Gertrud med flera.

Innan Stefan Böhm, som alltså avgår som teaterchef i sommar, går av scenen, får han en stor tack- och avskedsbukett av kulturkontorets Fia Söderberg och stormande applåder från kulturfrukostpubliken.

När Stefan lämnar scenen, lämnar han plats för två representanter för JuvenalOrden, grundad 1907 och alltså 100 år i år. Jubileumsunderhållningen, komisk musikteater och spex i ett, kommer på Upsala stadsteater och heter ”En kalabalik i sänder”. Håller resten lika morsom nivå som det smakprov vi fick – det kommer till exempel in en norrman som hävdar, att det handlar om Bergen, inte Bender – kommer det här att bli en underhållande historia.

Mer teater: Maria Björk från Reginateatern presenterar ett inslag i linnéjubileet, ”Kärleken spriar på Trädgårdsgatan”, för ungdomar 13-18 år. Det handlar om kärlek, sex och samlevnad. Utöver teater på Regina blir det 21-24 maj också utställning på Grand, film – i samarbete med Kortfilmfestivalen – på Slottsbiografen med mera; bland samarbetsparterna finns Sveriges Lantbruksuniversitet och RFSU.

Sen berättar Per Löfblad från Teater Spektaklet om linnéföreställningen för barn 6-12 år, ”Mer ordning i rabatten” av Margareta Löfblad. Föreställningen är en succé och har sen premiären i januari redan getts i ett sjuttiotal föreställningar runt om i landet. Också andra länder vill ta del av den.

Helena Kjällström från Gottsunda Dans och Teater presenterar det kommande programmet, bland annat ”Den viktigaste grejen i världen”, och fyra ungdomar framträder med egna texter. Och sen kommer dagens clou, ”ett otippat möte mellan hip-hop och svensk körlyrik” för att citera programbladet. I den här föreställningen uppträder rapartisterna Bobby Sandz och Dakotaa, en kille och en tjej, tillsammans med Uppsala Akademiska Kammarkör (UAK) under ledning av Stefan Parkman. Vi får ett smakprov i form av att några sångare från UAK börjar med ”Uti vår hage”. Sen blir de doakör bakom rapartisterna, vars budskap är att välkomna kulturell olikhet – UAK och rapparna förenas i budskapet ”Kom som du är!”

Allra sist fick vi information – med allsångsinslag – om musiksagan ”Blomsteruret”, som till Linnés ära ges för barn från fyra år upp till min ålder i Orangeriet i Linnéträdgården.

Kom inte och säg, att det inte händer något i Uppsala!

Klassiker som en ständigt tillgänglig bokskatt

Många som känner mig skulle säkert, med viss rätt, karaktärisera mig som en bildad ädre herre.

Nå, jag vill genast korrigera: jag behärskar verkligen inte allt här i livet, som man brukar hänföra till bildningssfären. (Vem kan det förresten?) Tvärt om finns det stora vita fläckar i mitt vetande; det finns till och med områden som jag medvetet har valt bort för att kunna koncentrera mig på annat som jag är mer road av. Ingen enskild människa kan vara allvetare.

Men jag tror att jag är hyggligt beläst på en del områden, och så kan jag en del om musik, mer om några musikstilar och mindre om andra.

Om vi håller oss till litteraturen, utvidgar jag ständigt förrådet av läsupplevelser med nya böcker: romaner, novell- och diktsamlingar, några av dem lättfärdiga, några av dem habilt hantverk, några av dem klassiker, några av dem blivande klassiker. Jag har alltid läst stora mängder seriös skönlitteratur – men jag läser också gärna deckare, till och med barn- och ungdomsböcker (vilket väl är ovanligt för folk i min ålder, snart 70).

I den debatt som Cecilia Wikström fick i gång om klassiker har jag ställt mig relativt välvillig till hennes initiativ. Inte så att jag tror att Svenska akademien eller någon annan officiell instans måste fastställa en lista som på något vis skulle utgöra vårt officiella bokliga kulturarv. Inte heller så att ett svenskt, centralt fastställt bokligt kulturarv à la Danmark (och folkpartiet?) borde användas främst som ett sätt att försvenska invandrarna – för övrigt ingår ju också till svenska översatta utländska klassiker till det bokliga kulturavet även i det här landet.

Men jag tror definitivt på att skolan bör använda tid och möda 1) först åt att ge eleverna lust att läsa, 2) sedan åt att föra det bokliga kulturarvet vidare till generation efter generation. Därför tycker jag, att en av de viktigaste insatserna som under senare tid har gjorts på litteraturområdet är den av Kulturrådet stödda utgivningen av serien Alla tiders klassiker, i vilken 100 böcker gavs ut mellan 1985 och 1995; 1,4 miljoner exemplar har hittills sålts i form av klassuppsättningar. Den utgivningen följs nu av 50 nya volymer, den här gången översättningar av böcker från ickeeuropeiska språkområden.

När det gäller utgivning av klassiker för vuxna har det varit klenare beställt. De flesta förlag med någon bredd utger i och för sig då och då litterära klassiker, ibland med anledning av att en klassisk roman har filmats eller blivit TV-serie, ibland för att man aktivt satsar på en ny, modern översättning av en bok i förlagets i fråga backlist, ibland rent av i form av en introduktion på svenska av en tidigare inte översatt klassiker.

Förr var klassikerutgivning legio i de då många kvalitetspocketserierna: Bonniers Delfin, Wahlström & Widstrands W&W-pocket, Natur och Kulturs NoK-pocket, Norstedts Pan pocket, Prisma pocket, Rabén och Sjögrens Tema pocket och Trend pocket. De här pocketserierna var inte primärt klassikerserier men hade genom sin kvalitetsinriktning ett stort inslag av klassiker eller moderna klassiker i sin utgivning.

Dessutom förekom en omfattande klassikerutgivning inom ramen för särskilda klassikerserier och då inte bara hos i dag försvunna förlag som Sohlmans.

Forum hade en mycket bred sådan klassikerutgivning.

Systerförlaget Bonniers gav ut en serie, som jag tror hette Den svenska lyriken och gav dessutom ut en rad av sina både äldre och senare författare med klassikerstatus i bundna nyutgåvor med enhetlig utformning.

Natur och Kultur utgav (och utger fortfarande) serien Levande litteratur.

Till de många förlag, som i dag ingår i KF-sfären, ska jag återkomma nedan.

Av de äldre förlagen är det främst Natur och Kultur, som har fortsatt med sin klassikerutgivning.

Av de nyare är Atlantis stjärnan. Förlaget har en mycket förnämlig och tät klassikerutgivning. Dels en utgivning av svenska klassiker i samarbete med Svenska akademien. Dels den egna serien Atlantis väljer ur världslitteraturen.

Annars är det främst en rad nya, mindre förlag, som står för den intressanta och alerta klassikerutgivningen.

Främst bland dem finns Modernista, som har serier både för svensk och för utländsk skönlitteratur med klassikerstatus, gärna av böcker från relativt nära tid. Modernista har ofta återutgett böcker ur Bonniers och Norstedts backlist, böcker som de här slöa jättarna inte själva har orkat ge ut på nytt.

Lind & co har med serien 1900 också gjort insatser för klassikerutgivningen, men förlagschefen Kristoffer Lind förebådar i en intervju i Dagens Nyheter den 8 april 2007 en uppstramning.

En av mina personliga favoritförlag är Bakhåll, ett undergroundförlag i Lund med en mycket egensinnig och kvalitativt högstående utgivning – förlaget tycks bara ge ut böcker som folket bakom förlaget själva tycker är bra. Också Bakhåll har återutgett böcker ur Norstedts, Rabén och Sjögrens och Tidens (Tellusserien) tidigare utgivning. Slöa, slöa KF!

Tranan har specialiserat sig på att introducera författare från Asien, Afrika och Latinamerika. Det skulle inte förvåna mig, om någon av förlagets författare snart får ett nobelpris.

Bland de äldre, etablerade förlagen har också Wahlström & Widstrand under de senaste åren ägnat sig åt klassikerutgivning i en särskild serie.

Nu har till slut också jätten Bonniers vaknat till liv. Förlaget går ut brett och startar en särskilt pocketserie för klassiker.

Det betydligt mindre men mycket pigga Brombergs satsar på en serie med böcker av nobelpristagare, redigerad av Horace Engdahl.

Båda de sist nämnda idéerna – klassiker i pocket och en särskild serie med böcker av nobelpristagare – har jag, gång på gång och förgäves, försökt intressera KF-gruppen med Norstedts i spetsen för.

KFs förlagsgrupp, de nu verksamma förlagen liksom de fusionerade eller nedlagda, rymmer nämligen en guldgruva för klassikerutgivning, för en eller flera (i så fall specialiserade) klassikerserier.

I gruppen finns eller har funnits en rad allmänförlag med en utgivning, som också omfattar böcker med klassikerstatus:

Norstedts med Gebers och Ljus har genom årtiondena gett ut många klassiker, också inom ramen för ett par kortvariga klassikerserier som Tornserien samt serien Populärklassiker i pocket; även Panterserien med sin internationella utblick bör nämnas. Också i Norstedts Pan pocket har många böcker med klassikerstatus getts ut. En beskrivning av Norstedts klassikerutgivning vore dock ofullständig, om man inte nämnde också den vetenskapligt kommenterade och redigerade utgåvan av August Strindbergs samlade verk, som förlaget – i samarbete med Stockholms universitet – utger i vackra band.

I Tidens förlags (innan det blev en imprint för ungdomsböcker) utgivning fanns åtskilligt av intresse för en klassikerutgivning. Den svenska utgivningen av Orhan Pamuk (som nu finns hos Norstedts) började till exempel där. Och framför allt: Tidens klassiker är kanske Sveriges genom tiderna bästa klassikerserie! I Tidens bokklubb utgavs många minor classics, också böcker av nobelpristagare. Den av Artur Lundkvist redigerade Tellus-serien introducerade (ungefär som Tranan i dag) böcker av författare från Tredje världen; en av dem, Miguel Angel Asturias, fick nobelpriset i litteratur.

Dotterförlaget Folket i Bild hade ett förnämligt Världsbibliotek, också med några nobelpristagare. FiBs folkböcker och Tidens förlags av Lars Furuland redigerade serie Arbetarberättare kunde, tillsammans med böcker som finns i Norstedts ordinarie utgivning (Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg”, Kjell Johanssons självbiografiska trilogi, Kurt Salomonsons böcker med flera) bilda grunden för en serie arbetarklassiker, förslagsvis med namnet Folket i Bild.

Prismas pocketbokserie – Prisma var ursprungligen ett pocketförlag – rymmer massor av böcker, värda en plats i en klassikerserie.

Rabén & Sjögren (med föregångaren KFs förlag) har också tidigare varit ett allmänförlag – det gav till exempel ut islänningen Halldór Kiljan Laxness, som ju fick nobelpris. Och förlaget hade två pocketserier med hög klassikerfaktor, Tema och Trend.

Ett tag såg det också ut som att KF insåg i potentialen för klassikerutgivning i det som fanns i KF-förlagens gömmor.

KF köpte klassikerförlaget Niloé, som sen döptes om till Klassikerförlaget. Utöver av Niloé tidigare utgivna klassiker började man där ge ut också böcker till exempel ur Tidens klassiker.

Där utöver köpte KF ytterligare ett fint litet klassikerförlag, Fabel.

Eftersom jag såg den samlade potentialen, gjorde jag en inventering av lämpliga böcker ur KF-förlagens utgivning och framförde olika idéer i ett brev, ställt till VDn för hela gruppen, Kjell Bohlund. Han tyckte uppenbarligen, att mina förslag borde tas seriöst; dessutom verkade han imponerad över mina samlade kunskaper om vad KF-förlagen genom åren hade gett ut. Han bjöd mig på lunch, vi hade en diskussion och han lovade vidarebefordra mina synpunkter närmast till Norstedts.

På så sätt kom jag att för första gången träffa Svante Weyler. Vi fortsatte våra meningsutbyten per mejl, och han bollade över frågan om klassikerutgivningen till den ansvarige för det som då fortfarande hette Pan pocket. (Serien heter numera Norstedts pocket.) Jag blev genomgående välvilligt bemött – också i fråga om ett av mig lanserat parallellt projekt, deckarklassiker.

Men det hände just ingenting. Och det som hände var negativt: Klassikerförlaget las ner, och en rännil av dess ungdomsklassikerutgivning återuppstod i form av Rabén & Sjögrens klassiker. (Mer om det senare under Kulturspegeln, Barnkultur.)

I fråga om deckarklassiker hann Bonniers före.

Och som det heter i den artikel i DN jag ovan refererade till:

”Norstedts har en kontinuerlig men inte särskilt omfattande klassikerutgivning. Den är inte samlad i någon serie.”

Om Norstedts eventuellt inte vet – det har ibland förefallit så – vilka klassiker KF-förlagen har gett ut, står jag fortfarande gärna till tjänst.

Isande kallt

Matti och Karin var alltså här under påsken, från påskafton till annandagen. Under påskdagen lockade de och Birgitta ut mig på en, från min sida motvillig, promenad. Det är trevligt att se trädgårdar med blommande krokus och mattor av blå scilla och intressant att med egna ögon se, vad man gör med anrika Hasselbacken – men fy vad kallt det är utomhus.

Vi får mest hålla oss inne i stugvärmen och i stället njuta av Birgittas påskmiddag: en ovanlig (och ovanligt god) variant av lammstek och, efteråt ute på glasverandan, wienerbrödsliknande smördegsbakverk med tre sorters sockerfri marmelad.

Till frukost fortsätter vi att äta av de estniska påskäggen; Birgitta, som vill spara dem som prydnader, äter dock inte fler av sina. När jag tar en tur till Konsum, träffar jag Marina, som berättar, att hon – med vägledning av vad jag skrev på bloggen – har lyckats med sina första estniska påskägg (hennes mamma är ändå estniska) och att hon från och med nu kommer att införliva det här sättet att måla ägg i sin familjs påsktradition.

Innan Matti och Karin åker på annandagen, anländer Mattis syster Kerstin med familj: maken Bo och barnen Viggo och Klara. Viggo är hemtam även i vårt sommarhus – han har bott här ensam med morfar och mormor – och går raka vägen till det som är ”hans” rum: där finns leksakerna och böckerna.

Han får följa med mormor till Konsum. Sen är mormor och han ute på tomten och även utanför den, ute på allmänningen som kallas Floraparken och som till stor del tidigare var en del av vår tomt. Han hittar dit där han plockade blåbär med morfar förra året, och han hoppar ner från alla stenar och bergknallar man absolut måste klättra upp på, när man är fyra år. Och sen tar Viggos mamma Kerstin honom med upp på den stora och spännande vinden, där de bland annat packar ner buntar av mamma Kerstins barnböcker i stora konsumkassar för att ta med hem och läsa; nu är det tid för kapitelböcker. Också det stora beståndet av Astrid Lindgren- och Gösta Knutsson-böcker, som har stått i en bokhylla i det som en gång var Kerstins rum (det som nu är datorrummet), får följa med hem. Här ska läsas för Viggo om Pippi Långstrump och Pelle Svanslös!

Under tiden är lillasyster Klara med morfar. När hon kommer in genom dörren, går hon raka vägen till morfar, som står vid spisen och lagar lunch, och ger honom en stor kram. I fortsättningen vill hon gång på gång komma upp i hans famn. Morfar visar henne spännande saker, gungar henne i sin gungstol från Nicaragua, och hon får busa med honom.

Men sen händer något tråkigt. Klara verkar trött och lägger sig på mormors säng, nu med sin mamma bredvid sig, får mormors gamla slitna gula morgonrock över sig och somnar. Den där morgonrocken sov också Kerstin middag under, men då var den förstås fräsch och fin.

Sen vill hon inte riktigt vakna, och när alla samlas i köket för eftermiddagsfika med memma, somnar hon om i kökssoffan. Något är på tok. Och när pappa Bo inför hemfärden på eftermiddagen tar upp henne för att klä på henne ytterkläderna, kräks hon plötsligt häftigt. Som alltid efter en sån där fors mår hon sen lite bättre, blir avtvättad och ombytt, och familjen kommer i väg.

När Birgitta sen ringer till Kerstin för att kolla hur det har gått, får hon veta, att Klara har kräkts en gång till, fast mindre. Alltså blir det inget dagis nästa dag, inte heller för Viggo; såna är reglerna. Och Bo får stanna hemma med barnen, eftersom det är hans tur den här gången.

Det fortsätter att vara kallt. När jag i morgonrock går ner till brevlådan för att hämta de tre morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning, är det frost i gräset. Och Birgitta konstaterar, att tvätten hon hängde ut på tork i går är stelfrusen.

Det blir var sin tur i morgonrock ner mot grinden igen, till duschen som finns i tvättstugan. Vi lever fortfarande utan varmvatten i stora huset. Jag ringer den VVS-firma, vars namn jag har fått av elektrikern, Kent. De för Nibe men måste beställa hem termostat. Bytet kan därför ske tidigast på torsdag. Men vi klarar naturligtvis det också.

På morgonen kommer också en inspektör från Anticimex, som vi har en försäkring hos mot angrepp av hussvamp. (Vi hade ett sånt angrepp här om året, ett mycket regnvått år, och fick riva och byta ut en vägg och del av en annan.) Inspektören är mycket nöjd efter sin inspektion, men han ger oss ett tråkigt besked: Eftersom vi har krypgrund (husets äldsta del är från 1890-talet) och han inte kan kolla hur det ser ut under huset, kommer försäkringen från och med nästa år inte längre att ge fullt skydd. Det är inte han utan hans ledning som har bestämt det – innehållet i den ganska dyra försäkringen har alltså urholkats. Och då ska man veta, att ett hussvampangrepp, som inte upptäcks och hejdas snabbt, fullständigt kan rasera ett helt hus. Försäkringsbolaget bestämmer ensidigt. Sådan är kapitalismen.

Hej då, Expressen!

Jag är socialdemokrat men har allt sedan tonåren läst så många tidningar som möjligt, detta oberoende av deras partifärg. Jag har till och med läst alla dessa tidningars ledarsidor: det är nyttigt att pröva sina egna åsikter mot andras; dessutom är det bra att veta hur politiska motståndare resonerar och argumenterar.

Men naturligtvis måste det finnas något mer att läsa än ledarsidan, för att man ska läsa och till och med köpa en tidning. Mig lockar bra kultursidor, seriös samhällsjournalistik och serier.

Kvällstidningarna innehåller numera, med förlov sagt, mest skit. Jag tänker då på sådant som en infantil bevakning av infantila TV-program, skvaller, så kallade chockrapporter om dittan och dattan och sensationsjournalistik. Eftersom jag inte heller är intresserad av idrott, är det lätt att begripa, att jag ”läser” kvällstidningarna ganska fort.

Med detta som utgångspunkt är det också lätt att begripa, att det jag vill läsa i kvällstidningarna måste vara tillräckligt intressant eller roligt (eller över huvud taget finnas där), för att jag ska anse det vara värt pengarna att fortsätta köpa de här lätt försenade morgonbladen.

För mig har Expressen nu passerat gränsen. Sedan några dagar tillbaka köper jag inte längre den här tidningen, som jag alltså i årtionden har följt.

Expressen var, när den skapades av legendariska tidningsmakare som Carl-Adam Nycop, en både roande och oroande tidning, i sina bästa stunder på nyhetsplats samhällskritisk från ett vänsterpopulistiskt perspektiv: stod på den lille mannens sida, grep in. Tidningen hade också folkbildande ambitioner.

Den som läser dagens Expressen har svårt att hitta sådant bland sensations-, skvaller- och skandalartiklarna; tidningen är snarare infantiliserande än folkbildande. Och för all del: den har i detta stycke gott sällskap av Aftonbladet.

Kultursidorna härbärgerar fortfarande några läsvärda skribenter från fordom som Per Olov Enquist och Anders Ehnmark plus något enstaka läsvärt nytillskott som Katrine Kielos. Men skulle en Bo Strömstedt verkligen ha släppt in skribenter som Natalia Kazimierska, Linda Skugge med flera på sina kultursidor?

Ledarsidan eller snarare P M Nilsson kan fortfarande ibland överraska; få av de övriga skribenterna där är användbara för något annat än som julgransprydnader.

Det som fortfarande är läsvärt på kultursidorna och på ledarsidan är emellertid inte tillräckligt för att i tillräcklig utsträckning väga upp allt det i tidningen jag finner intellektuellt förolämpande.

Men det som definitivt har fått det att för min del väga över, så att jag har bytt från att vara daglig lösnummerköpare och (delvis) läsare till att sluta köpa och läsa tidningen är att Expressen nu, efter att under en tid då och då låta serierna utgå, helt tycks ha slopat de dagliga serierna.

Också på serieområdet var Expressen, redan från starten, pionjär. Tidningen innehöll en intressant seriesida. Där fanns sådant som ”Knallhatten” och ”Snobben”. Också i senare tid har Expressen gjort veritabla fynd; ”Kalle och Hobbe” (som nu går i Aftonbladet) är ett exempel. Till tidningens pionjärinsatser hörde att ta serierna och serieskaparna på allvar: Expressen införde den goda vanan att dagligen återge också namnen på dem som skapade serierna.

Expressens seriesida har nu länge varit underlägsen Aftonbladets. Men så länge serierna fanns kvar, fanns det ändå ett hopp kvar för oss serieälskare: Någon gång skulle Expressen kanske komma på idén att anställa någon, som förstod sig på serier.

Men icke. I stället avskaffades serierna.

Hej då, Expressen!

Hur ser estniska påskägg ut?

Jag har ju berättat, hur man gör estniska påskägg, men eftersom jag inte använder mig av foton och andra bilder på bloggen, kan jag inte visa er våra egna resultat.

Men min dotter, Kerstin Kokk, har lagt ut bilder av sina fina påskägg på sin blogg. Du kan gå dit och ta en titt.