Claes Arvidsson: Olof Palme. Med verkligheten som fiende

När jag kommer hem med Claes Arvidssons ”Olof Palme. Med verkligheten som fiende” (Timbro), gör vi som många andra: kollar först våra egna namn i registret.

Birgitta hittar genast ett fel, som gäller henne själv: Hon omnämns som ”ordförande i vänskapsförbundet Sverige-Kampuchea”. Något sådant har hon aldrig varit. Hon var, när det begav sig, ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, senare Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. Denna kommitté hade som uttrycklig policy att stödja de indokinesiska ländernas oberoende, däremot inte ta ställning för de regimer, vilka de nu var, som kunde tänkas komma efter fredsslutet. Hon har följaktligen varken varit ordförande eller medlem i det av Arvidsson nämnda vänskapsförbundet. Ett sådant bildades visserligen, men kommittén sa, med Birgitta som drivande kraft, uttryckligen och formellt nej till varje form av samarbete mellan kommittén och vänskapsförbundet.

Också i övrigt är avsnittet om folkmordet i Kambodja genom sin ensidighet inkorrekt – det redogör inte för varför Birgitta Dahl och kommittén tog fel i fråga om vad som hände i Kambodja – vilket hon för övrigt har bett om ursäkt för – och spär därmed på den spridda vanföreställningen, att hon – den socialdemokratiska riksdagsledamoten – skulle ha varit Pol Pot-anhängare.

För min egen del är flertalet av de fem referenserna oförargliga. Dock menar jag, att påståendet, att Olof Palme i min bok om IB, ”Vitbok”, bara skulle skymta som en skugga, är skruvat. Boken är ju väsentligen en intervjubok; Olof Palme var vid tiden för dess tillkomst sen länge död, men visst är en av bokens slutsatser, att Palme mycket väl visste, vad militärens IB med hjälp av specialvärvade socialdemokrater hade för sig.

Jag förekommer för övrigt även i andra sammanhang än där detta noteras med en fotnot med källhänvisning. Ett exempel är att Claes Arvidsson refererar mitt kapitel (om EEC) i Laboremus-boken ”Förändringens vind”. När det gäller den boken, gör Arvidsson ytterligare en av sina skruvade uttolkningar. Det är sant att boken, som han säger, ville bygga broar mellan Sverige och tredje världen, också att dess författare besjälades av antikapitalism. Men att den skulle ha förordat ”ett närmande till Sovjetunionen” är en märklig slutsats – vi var motståndare inte bara till kapitalismen utan också till öststatskommunismen.

Arvidssons bok, en lunta på 480 textsidor, är späckad med fotnoter, vilket inte gör att den för den skull, granskad med statsvetar- eller motståndarögon, riktigt lever upp till sin image av strikt vetenskaplighet. Mellan de citat, som har försetts med fotnoter, finns resonemang och slutsatser, ibland till och med citat, som inte beläggs med hänvisning till någon källa. Och i ett alltför stort antal fall leder fotnoten till ”Personlig information till författaren”, detta utan att man som läsare får någon chans att bedöma, om källan i fråga är trovärdig eller inte.

Mina invändningar betyder inte, att Arvidssons bok är någon hatbok mot Olof Palme. Ofta gör författaren beaktansvärda försök att tränga in i hur hans objekt kan ha tänkt eller reagerat. Han väger också för och emot. Så här skriver han sammanfattande om Olof Palme – men vilken stor politiker rymmer inte de drag av motstridighet som texten speglar:

”Han var smart, begåvad och minnesgod. Rationell och emotionell. Han var levande. Intensiv. Nyfiken. Öppen för samtal. Han sökte kontakt med författare och kulturpersonligheter som besökte Sverige. Det är lätt att förstå att människor tyckte om och respekterade honom. Andra berättelser visar dock en annan sida: nedlåtande, ointresserad, aggressiv, långsint. Besatt av politiska motståndare.”

Men naturligtvis märks det, att boken inte är skriven med statsvetenskaplig utan med politisk ambition; Claes Arvidsson är till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Jag läser med intresse avsnitten om utrikespolitik, ideologi, säkerhetspolitik med mera, påminns om en epok då jag själv befann mig i politikens centrum. Oftast delade jag då (och delar fortfarande) åsikt med Olof Palme och ställer mig på hans sida, när Arvidsson gör invändningar.

Här har jag som läsare fördelen att kunna materialet, också kunna lägga till skäl, som Arvidsson bortser från eller förminskar. Frågan är hur en mer normal läsare upplever Arvidsson och hans slutsatser. Kan han eller hon göra de invändningar jag gör?

Jag ska ge ett exempel. En av Claes Arvidssons teser är att ”Palme bidrog till att göra Kuba rumsrent” (sidan 352). I ett senare avsnitt (sidan 456), som också det handlar om Palmes besök på Kuba 1975, skriver han: ”Vid sitt besök på Kuba 1975 deltog Palme i ett massmöte i Santiago de Cuba. Den svenske statsministern talade till massorna och sade:

Vi vill lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer och frigöra medborgarna från beroende av varje slags medborgargrupper utanför dess kontroll (Applåder).

Ja, herregud vad revolutionärt! Det Olof Palme sa till massorna i Santiago de Cuba var nästan ordagrant ett citat ur 1975 års partiprogram, i sin tur hämtat ordagrant från Tage Erlanders partiprogram från 1960, i sin tur hämtat från det partiprogram Ernst Wigforss skrev 1944!

Jag vet, för det var jag som skrev inledningen till 1975 års partiprogram.

Julnummer inköpta i april månad

Jag har på Tradera lyckats köpa ytterligare tre julnummer av gamla Folket i Bild, de från 1944, 1950 och 1957. April är naturligtvis fel månad att läsa jultidningar, men de här är allmänt så bra, att man inte måste hänga upp sig på just att en del av innehållet knyter an till julen.

Julnumret 1944 har på omslaget en tomte som låter sig väl smaka av julgröten; den lätt burleska färgteckningen är signerad av trollmålaren Robert Högfeldt. Eftersom omslagsbilden för julnumret 1950 – ett fjällmotiv med en skidåkare, alltsammans i skarpt kontrasterande färger – är signerad Uno Vallman, kan även den som inte har de båda omslagen framför sig lätt förstå, att det på drygt ett halvt årtionde i valet av omslagstecknare skett en förskjutning i modernistisk riktning. Det allra vackraste omslaget, det från 1957, är dock ett kustlandskap i vitt och mörkblått, signerat skärgårdsmålaren Roland Svensson. Inne i tidningen finns också en av konstnären skriven och rikligt illustrerad artikel, ”Vinterskärgård”.

Det vimlar i de här julnumren av artiklar om intressanta personer inom politik, konst, teater, foto och litteratur: sovjetambassadören och författaren Alexandra Kollontay – visste ni att hon var född i Karelen och att hennes mor var finska? – och vidare Anders Forsberg, satirisk tecknare i Strix, och Stig Järrel (han skriver om sig själv). Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite i Klara, Sigurd Hoel porträtterar Arnulf Överland, bland annat om koncentrationslägervistelsen. Gustav Möller skriver om klubbisten i Socialdemokratiska ungdomsförbundet Per Albin Hansson. Per Anders Fogelström presenterar Nils Poppe – berättar också om Poppes ambitioner i ungdomen att bli socialdemokratisk politiker. Ulf Hård af Segerstad presenterar några av tidens stora fotografer. Artur Lundkvist skriver om Ivar Lo-Johansson och 1930-talet.

I julnumret 1944 presenterar Gunnar Turesson de gamla julvisorna – sju av dem återges med text, någa också med noter. Rit-Ola, det vill säga Jan-Erik Garland, vars berömda serie ”Biffen och Bananen” gjordes för Folket i Bild, presenterar ett julalfabet med teckande kommentarer till året som hade gått. Mems, det vill säga Mats-Erik Molanders, senare årskrönika ”Vad sig i riket tilldragit haver” är om möjligt ännu mer träffsäker.

På barnsidorna hittar man sådant som Emil Hagströms rimmade ”Trollen i kälkbacken”, Poul Ströyer som illustratör till ”Djurens alfabet” och förstås Gösta Knutssons och Einar Norelius’ originalserie för Folket i Bild, ”Pelle Svanslös”.

Ett säkert kännemärke för Folket i Bilds julnummer var fyrfärgsinlagorna med reproduktioner av kända svenska konstnärers målningar: 1944 av Isaac Grünewald (med en introducerande artikel av Otto G Carlsund), 1950 av Kalle Hedberg (med en introducerande artikel av Gustaf Näsström) och 1957 av Reinhold Ljunggren (med en artikel om målaren och hans lilla stad, Trosa, av Martin Strömberg).

Läsvärd poesi var ett signum för gamla Folket i Bild. Bland de enskilda dikterna i de här numren vill jag särskilt nämna en av Stig Sjödin.

FiBs julnummer brukade dessutom alltid inledas med en sida dikter: 1944 av Helmer Grundström och 1950 av Erik Lindegren; 1957 saknades dock denna inledning.

I stället inleds tidningen med en jätteartikel (fem sidor) av Evert Taube om Albert Engström. Albert Engström återkom för övrigt i julnumret 1950, nu i en artikel av författaren och naturskildraren Sven Rosendahl.

Humorn är ständigt närvarande i julnumren: Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, skriver om dalfolk i humorn; artikeln innehåller både historier och skämtteckningar. 1930-talets revyprofiler (Thor Modéen, Fridolf Rhudin och andra) porträtteras. Ivar Öhman presenterar, med mängder av skämtteckningar, legendariska Punch. I julnumret 1957 finns avdelningen Julqnäppen, vars redaktion och bidragslämnare var Yngve Gamlin, Povel Ramel, Pekka Langer, Beppe Wolgers med flera.

Novellmaterialet är i samtliga de här julnumren vidunderligt; novellerna är skrivna – och jag nämner nu bara de fortfarande någorlunda kända namnen – av Lars Ahlin, Stig Dagerman, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ernest Hemingway, Johannes V. Jensen, Gustav Sandgren och Per Olof Sundman. Men också till exempel Irja Browallius, Owe Husáhr, Bernhard Nordh (i sina bästa stunder), Otto Karl-Oskarsson och norrmannen Nils Johan Rud är värda att nämnas.

Bland följetongerna vill jag särskilt nämna Vilhelm Mobergs ”Raskens”.

Det skönlitterära materialet är illustrerat av konstnärer som Gösta Kriland, Sven Ljungberg, Mats Nilsson, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Stig Södersten och Stig Åsberg. Vidare. Adolf Hallmans artikel, i text och framför allt bild, om New York är värd ett särskilt omnämnande. Värt ett särskilt omnämnande är också Björn Jonsons bildreportage ”Fattigt Paris”.

1944 gick också fortfarande Bovils mycket fantasifulla äventyrsserie ”Flygkamraterna” i Folket i Bild. Om denna svenska originalserie för Folket i Bild borde någon seriehistoriker skriva.

O, forna tiders jultidningar! Varför finns ni inte längre, annat än på Tradera?

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 12 2007:

”Våra födelsedagar undanbedes.”

Fjällnytt. Informationssidor för Funäsdalen

”Han ställde sig i omklädningshyttens dörr och började onanera vilket inte är tillåtet i Åmål.”

Dalslänningen

”- Vi vill ha en långsiktig insats mot drogförebyggande arbete.”

Maria Larsson enligt Dagens Nyheter

”I 20 år har (X X) handlat med underkläder. Han halkade in på strumpbyxor och har sedan arbetat sig uppåt.”

Ystads Allehanda

”Framför oss sitter en lärare som inte tvekar en sekund om var han står.”

Östgöta Correspondenten

Reklamgrodor

Hittat på Dagens Nyheters Namn och Nytt den 18 april 2007:

Fyrsilunds Trädgårdscenter säljer ”mindre vackra prydnadsträd”.

På nätet läser man noga och långt

I ekonomidelen av dagens (18 april 2007) Dagens Nyheter har Nils S Öhman en intressant krönika, ”På nätet läser man noga och långt”, med några intressanta och nog för många överraskande rön:

”Om jag påstår att folk inte läser långa texter på nätet så tycker du nog att det verkar rimligt. Du skulle nog heller inte protestera om jag sa att de sällan läser klart en text på nätet. Men de där påståendena är felaktiga.

Amerikanska Poynter Institute har undersökt hur läsare tar till sig tidningar och nätmedier med hjälp av en utrustning som mäter hur ögonen rör sig över tidningen eller skärmen. I förra veckan redovisade man de preliminära resultaten.

När nätläsarna väl valt att läsa en text så läser de oftare än tidningsläsaren till slutet. Hela 77 procent läste klart. Och de läste oftare än tidningsläsarna klart de långa texterna.”

Krönikan redovisar också som undersökningsresultat, ”att artiklar som byggs upp med grafik, faktarutor, tidslinjer, frågor och svar läses i klart större utsträckning än traditionella artiklar med rubrik, text och bild. Detta gäller såväl nätet som papperet.”

Eftersom jämförelsen gäller papperstidningar och nättidningar, kan man inte utan vidare föra över resultaten (för nättidningar) till bloggosfären.

Men i viss utsträckning tror jag att man ändå kan dra slutsatser av undersökningsresultatet också för hur bloggar läses.

Jag tar mina egna erfarenheter som exempel.

Jag gör en föga insmickrande blogg; den innehåller till exmpel inga bilder, bara text. Jag låter ämnet bestämma textens längd, och min blogg innehåller följaktligen ibland långa, i några fall extremt långa texter.

Eftersom jag under det dryga år jag har hållit på har sett antalet läsare flerdubblas, dristar jag mig till att dra slutsatsen, att det är innehållet i texterna snarare än längden och den yttre apparaturen som lockar läsare, vilket också vidimeras av att jag lika ofta får kommentarer på långa som på korta texter.

En annan iakttagelse, som säkert också andra bloggare har gjort, är att antalet läsare, om man har åstadkommit något riktigt intressant och gärna kontroversiellt, momentant kan stiga drastiskt. Den här effekten har ingenting att göra med hur lång texten i fråga är. Folk läser det som är intressant, även om texten är lång.

Hjärtat bultar, fast lite saktare

Nej, jag talar inte i symboliska termer. Mitt hjärta bultar lika rött som förut.

Men mitt vanliga hjärta, det som ju också sitter till vänster, har börjat slå långsammare.

Tidigt i morse gav jag mig i väg från Öregrund, först till Uppsala, sen till Stockholm. Allt sedan jag jobbade på 68an, har jag min läkare i trakten av Odenplan.

Jag genomförde ju för ett tag sen, i regi av hjärtkliniken på Akademiska sjukhuset, ytterligare ett långtids-EKG: man bär mätapparatur under ett helt dygn. Sen blev jag uppringd av min hjärtläkare på Akademiska. Han meddelade, att hjärtat hade behagat göra små, små uppehåll under natten, medan jag sov. Och slutsatsen var given: Jag kommer att få kallelse till en operation, där man sätter in en pacemaker.

I dag var jag alltså på rutinkontroll hos min ordinarie läkare. Jag lyckas hålla blodsockret på en hygglig nivå. Blodtrycket var perfekt. Men – sköterskan på hans mottagning genomförde också en EKG-mätning – hjärtat klappar långsammare. De två föregående gångerna hade jag 50, nu 40. Så min läkares slutsats var, att jag, om jag inte får kallelse till Akademiska snart, bör ringa och tjata. Operationen bör helst äga rum före sommaren.

Jag mår på intet sätt fysiskt dåligt. Humöret är det normalt heller inget fel på.

Ändå: den här bekräftelsen – vad hade jag väntat mig? – gör mig inte speciellt upprymd.

Men det gäller att leva vidare som vanligt!

Så efter läkarbesöket var jag på Akademibokhandeln och köpte dels Erik Fichtelius’ ”Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006” (Norstedts) och Olof Lagercrantz: ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” (redaktör Niklas Nåsander, Karneval).

Och så var jag in på Musikörat och köpte dels Eldkvarns ”Svart blogg” (Capitol/EMI), dels den väldiga boxen från Sony/BMG – 11 CD! – med Evert Taubes samtliga grammofoninspelningar 1921-1979, nu remastrade.

Innan jag åkte tillbaka till Öregrund, gjorde jag en snabbtur hem till lägenheten med samtliga årgångar, 1922-1985, av Tidens kalender. Jag köpte 16 kilo böcker – de såldes i klump – på Tradera för att få den enda kalender i serien jag saknade.

Väl i Öregrund möttes jag av ytterligare ett glädjeämne: tre julnummer (1944, 1950 och 1957) av gamla Folket i Bild hade kommit med dagens post, också de inropade på Tradera. Av dem blir man så glad i anden, att man för ett ögonblick glömmer den allt skröpligare kroppen.

Jan Hammarlund sjunger på Millesgården

Jan Hammarlund sjunger i Millesgårdens musikrum lördagen den 21 april klockan 15.00. Programmet kallas Röda Linjen, precis som den nya CDn, som jag har skrivit uppskattande om. Adressen är Carl Milles väg 2. Dit kommer man med buss från Ropsten eller från inre Lidingö – hållplats Torsviks Torg.

Jan har hört av sig igen med följande korrigering om kommunikationerna: Tunnelbanan är avstängd mellan Gärdet och Ropsten, så från Gärdet får man ta buss till Ropsten och sedan vidare över bron till Torsviks torg. SL rekommenderar att man tar det tåg som går klockan 13.56 från Centralen (från Skussen 13.48) till Gärdet, därifrån buss till Ropsten och därifrån buss 202 eller 205. Millesgårdens adress är Carl Milles väg 2, och man stiger alltså av vid Torsviks torg. Konserten börjar 15.00.

Själv är jag på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress på lördag, i Heby. Som inbjuden gäst. Men ni andra i Stockholm och Stockholms närhet, särskilt ni som ännu inte har upplevt Jan live, tycker jag ska bekanta er med honom och sångerna på nya skivan.

Om frihetlig socialism, egenmakt, kooperativ, medbestämmande, brukarinflytande – och privatisering

Den 13 april skrev jag under rubriken ”Vart har Mona Sahlin tagit vägen?” en kommentar till en intervju hon hade gett till DN.

Min kommentar var i långa stycken positiv, men den rymde också kritik och frågetecken:

”Vilka skattelättnader hon vill ge tjänstesektorn och vad hon vill göra för småföretagarna återstår att se. Först när det sker konkretiseringar, kan man ta ställning. Arbetsskapande åtgärder är naturligtvis välkomna, men handlar Mona Sahlins slogan `att utnämna småföretagarna till hjältar´ om att göra en klassmässig omdefinition av vad som är socialdemokrati, blir saken inte lika enkel.

Också hennes flitiga användning av begreppen `egenmakt´ och `frihet´ väcker farhågor. Det torde vara svårt att bestrida, att SSUs introduktion av den debatten har en del av skulden för den valfrihets-, utmanar- och i slutändan – här trampar jag medvetet på ömma tår – privatiseringsvåg, som, med i vissa fall mycket olyckliga konsekvenser, har svept fram över landet sen nittiotalet. I alla de här privata alternativen i kommunerna finns ju förresten många av Mona Sahlins hjältar, småföretagarna.

På den punkten är det mitt bestämda intryck, att motståndet i partiet – särskilt efter förra höstens många valförluster i kommuner och landsting – har ökat. Kryssar Mona Sahlin inte försiktigt när hon börjar forma förslag, kan detta mycket väl komma att förorsaka hennes första motgångar i rollen som partiledare.”

***

I söndags, den 15 april 2007, publicerade Johan Sjölander – länk finns här intill – en så intressant kommentar, att jag tar mig friheten att återge den här in extenso:

Det var jag som dödade egenmakten, med kärlek

Två socialdemokratiska fritänkare – Jonas Morian och Enn Kokk – har i dagarna berört Mona Sahlin och hennes användande av begreppet ”egenmakt”. Utifrån samma analys drar de sedan helt olika slutsatser: Jonas tycker att egenmakten är välkommen eftersom han ser att det öppnar upp för en mer positiv syn på privata alternativ, Enn tycker det är dåligt av precis samma skäl. Med risk för att ta mig vatten över huvud ska jag här drista mig till att försöka påvisa att deras analys inte är nödvändigtvis sann, och att deras slutsatser därför kan vara en smula för tidiga (i ärlighetens namn ska sägas att Enn har en väldigt öppen och prövande ton i sitt inlägg, så det är möjligt att vi inte är så oense. Men jag tyckte ändå att hans historeskrivning förtjänar en kommentar).

Men först min egen historia i sammanhanget. Jag var aktiv i SSU när Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson lanserade egenmakten, och jag deltog under några är med liv och lust i den fortsatta diskussionen. Till skillnad från många andra på vänsterkanten inom SSU (som jag tillhörde) ville jag inte säga tvärt nej till användandet av begreppet. Däremot såg jag en fara i att egenmakt bara blev en ursäkt för att dra partiet åt höger. Men min linje var att vi snarare borde komma fram till vad vi egentligen menade, istället för att gräva ner oss i skyttegravar och ta avstånd från varandra.

Varför tyckte jag då så? Jo, därför att jag helt enkelt såg en värdefull sak med egenmaktsdiskussionen som det vore dumt att kasta bort. I och med egenmakten återknöt socialdemokratin till en ideologisk frihets- och demokratidiskussion som på intet sätt behövde vara höger, men som på alla sätt var nödvändig att ta.

Anledning till att jag är demokratisk socialist är att jag sett vad klassamhället gör med folk. På arbetsplatser, i skolor och på arbetsförmedlingar mals folk ner, reduceras till något mindre än de borde behöva vara. För mig är arbetarrörelsen därför en rörelse för återerövrad värdighet, för ett människovärde som är lika på riktigt. Någonstans fanns där i egenmaktens utkanter en ansats att faktiskt återigen närma sig denna fråga, om människovärdet, värdigheten, i ett modernt välfärdssamhälle. Då innebar egenmakt inte med nödvändighet privatiserad barnomsorg, utan kunde lika gärna handla om ökat inlyftande på jobbet för vanliga löntagare.

Och faktum var att denna syn på egenmakt så småningom blev det SSU-kongressen ställde sig bakom. Något som dåvarande SSU-ordförande Niklas Nordström i efterhand har gett skulden för att egenmaktsdiskussionen dog ut.

Niklas har såklart på ett plan rätt i sin analys. Eftersom den dåvarande SSU-ledningen inte kände för att driva den ”nya” egenmaktsdiskussionen, så innebar det ju att ingen gjorde det. Så i den meningen har Nordström rätt, och jag får finna mig i att vara en av dem som var med och dödade egenmakten. Med kärlek förvisso, men ändå.

Men det hade inte behövt vara så. Jag tror fortfarande att vi om vi hade förmått lyssna på varandra i dåtidens SSU hade kunnat komma långt framåt med en radikal frihetsdiskussion, och gärna kallat det egenmakt. Det hade då handlar om ett skifte av perspektiv, från system till människa, och kanske om att göra upp med en del låsningar och bindningar till den offentliga byråkratin (där hade ”högern” rätt.) Men det hade också handlat om att vara öppen i metodiken, om att se att inflytandet på arbetet är den viktigaste egenmaktsfrågan och om att se att även kommunala fritidsgårdar kan vara de som ger ungdomarna i ett bostadsområde egenmakt (där hade ”vänstern” rätt.)

Om egenmakt nu handlar om att socialdemokratin ska vara (mer) positiv till privatiserad vård – då tycker jag med Enn att vi lika gärna kan vara utan den. Dels för att begreppet då förfelas: inte ökar det människornas känsla av frihet och värdighet av att privata bolag tjänar pengar på driften av våra akutsjukhus. Och dels för att vi då tappar en chans att utveckla en egen socialdemokratisk ståndpunkt i viktiga frihetsfrågor.

Men det behöver inte vara så. Det måste finnas utrymme för en socialdemokratisk frihetsdiskussion som går bortom upplåtelseformerna för den offentligfinansierade välfärdsproduktionen. Jag tror fortfarande att egenmakt kan vara ett begrepp som går att använda i det sammanhanget. Om det blir så eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men jag tror faktiskt att vi borde kunna ha lärt oss något av erfarenheterna från nittiotalets SSU.

***

Svensk socialdemokrati bygger idémässigt
både på marxism och på frihetlig socialism

Ett av de tydligaste exemplen ryms inom en och samma persons, Ernst Wigforss’, tänkande. Han har både gett ut en inkännande och välskriven skrift om materialistisk historieuppfattning och i sina skrifter kämpat med frågeställningen, hur man bäst ska kunna göra löntagarna, på riktigt, delaktiga i produktionslivet.

Också hos mig fanns, tidigt, de här båda tankeströmningarna. Jag läste Marx redan i tonåren. Men jag kände också ett starkt sug från syndikalismen: läste regelbundet SACs tidning Arbetaren, för kulturens skull – men jag attraherades också av den frihetliga socialismen. Med min personbakgrund, kommen som jag är från ett litet land, våldtaget av det kommunistiska Sovjetunionen, föll det sig naturligt att söka efter socialistiska alternativ, som byggde på demokrati, frihet och, om vi ska använda en modernare terminologi, egenmakt.

Jag brukar för övrigt själv datera mitt medvetna anammande av socialismen till när jag som tonåring läste en bok i Folket i Bilds folkbokserie, Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn”. I den fanns både klassperspektivet och ett frihetligt uppror mot den rådande samhällsordningen. Folke Fridell blev sedan, med böcker som ”Död mans hand”, under åratal en ständig litterär och politisk följeslagare. Ett av mina favorituttryck under den här perioden var (och är fortfarande) Rivar-Bohms ”att vara med att dela och bestämma”.

Kooperativ och arbetarägda företag

Jag läste begärligt allt jag kom över om arbetarägda företag. Det fanns i 1950-talets Sverige till och med lantarbetare som tillsammans köpte en gård och bildade en kolchos.

Men så småningom kom också insikten, att mycket få av de här experimenten överlevde. Experimenten initierades oftast av en eller flera driftiga eldsjälar. När de föll ifrån eller de andra ledsnade, blev det arbetarägda företaget eller kooperativet ett vanligt privat företag.

Det är i det här perspektivet jag ovan bedömde begreppet egenmakt (som jag alltså i grunden känner sympati för). Idealister och eldsjälar från SSU drev fram kooperativa eller föreningsstyrda alternativ till kommunal verksamhet – men vad hände när de här idealisterna vände blicken mot någon annan morgonröd horisont? Man måste också konstatera, att genomslaget för alternativa driftsformer i kommunerna ofta hade en annan bakgrund än ideologisk: Ekonomiskt pressade kommunalpolitiker inbillade sig, att det blev billigare att släppa fram alternativ, som genom inslaget av ideellt arbete, kanske kunde bli billigare. Snart vidgades kommunalpoltikernas perspektiv till att, på samma ekonomiska grund, också välkomna privata initiativ: de påstods vara både mer kostnadseffektiva och ge samma eller rent av bättre kvalitet i verksamheten.

Och nu sitter vi där med alla dessa friskolor. Som ökar klassklyftorna. Som försätter kommunalpolitikerna i en ekonomisk tvångssituation. Som till slut, ekonomiskt så väl som kvalitativt, drar undan benen för de kvarvarande kommunala skolorna.

Medbestämmande – att dela och bestämma

Jag håller med Johan Sjölander om att egenmakt har en meningsfull betydelse i produktionslivet. Jag vågar också påstå, att det i rapporten ”Jämlikhet”, utarbetad av en SAP-LO-grupp med Alva Myrdal som ordförande och med bland andra mig i sekretariatet, finns ett Folke Fridellskt synsätt; jag har i huvudsak skrivit rapportens avsnitt om företagsdemokrati.

Där finns ett perspektiv på den lilla gruppens och individens rätt att vara med att dela och bestämma. Det går sedan en rak linje från rapporten till Olof Palmes arbetslivsreformer på 1970-talet. De här reformerna har sedan urholkats, och de anställda har, i en tid då jobben inte längre kändes säkra, blivit allt mer tysta och allt mer försiktiga, när det gäller att hävda sin rätt. En arbetarrörelse värd namnet borde gå till bred och hård motoffensiv.

***

Valfrihet

Jag är inte mot en rimlig valfrihet i den gemensamma verksamheten, men det finns rimligen andra sätt att förverkliga den i den gemensamma, skattefinansierade verksamheten än avknoppningar, entreprenader och, framför allt, privatisering.

Låt oss ta skolan som exempel. Inget hindrar oss att släppa eldsjälarna för någon alternativ pedagogik fria inom ramen för den kommunala skolan. Jag känner stor sympati för tanken att den kommunala skolan ska erbjuda utbildning för elever som vill lägga tyngdpunkten på något de brinner för – alltså ska vi tillhandahålla till exempel musik- och eller kulturklasser.

En uppenbar vinst med att göra det här inom ramen för den kommunala skolan är att man då slipper för ett demokratiskt samhälle obehagliga profilskolor som Livets Ords skola i Uppsala och vissa muslimska skolor. I demokratin ingår att inte särskilja elever utan att ständigt konfrontera dem med andras erfarenheter och andras synsätt.

En annan, och i slutändan kanske ännu viktigare, vinst är att kommunerna då kan återta bestämmanderätten över hur våra skattepengar används på mest möjligt rationella sätt.

En tredje är att valfrihetsrevolutionen inte får drivas så långt, att det uppstår klyftor mellan de elever (och föräldrar!) som förmår att välja strategiskt (inklusive att välja bort) och de elever med mindre förutseende föräldrar, som efter det här väljandet från de andras sida, blir kvar i den kommunala skolan.

Brukarinflytande

Socialdemokratin borde, som ett led i den antiprivatiseringsoffensiv som jag hoppas kommer, lyfta fram brukarinflytandet som ett viktigt inslag i den gemensamma verksamheten, den kommunala skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen, den landstingskommunala vården och omsorgen och annat liknande. Och då handlar det inte om prat utan om verkligt inflytande åt föräldrar, elever och andra brukare. Det ska gå att påverka utformningen av verksamheten – brukarna ska inte gå till mötet för kaffets utan för inflytandets skull.

***

Privatisering

Jag har genom årens lopp lärt känna många småföretagare – hantverkare, trädgårdsmästare, café- och pensionatsägare och andra – som är socialdemokrater. En del av dem är det främst för att de delar partiets värderingar. Många av dem kommer ur arbetarklassen, har kanske på grund av hur arbetsmarknaden fungerar (eller, i kommunerna, på grund av hur politikerna har beslutat), utan att från början själva vilja det, kommit att bli egenföretagare.

På plussidan finns ett ökat inflytande över det egna arbetet och dess uppläggning. På minussidan finns att man ofta, utan att ens få mer betalt, får jobba minst lika mycket, ofta mer, än man gjorde när man var löntagare. Det här senare lockar en, utan att man därför behöver vara amoralisk eller ondsint, att ifrågasätta skatter, lagar, arbetsgivaravgifter och arbetslivsregler – märk att det senare, om man får lagstiftarna med sig, urholkar tryggheten för löntagarna. Den stora och av nästan alla påhejade ökningen av den privata tjänstesektorn har alltså också avigsidor.

Poängen med det här påpekandet är förstås inte, att det inte skulle få lov att finnas privata småföretag. Men frågan är ändå, om dessa småföretag borde finnas i just den skattefinansierade gemensamma sektor, som är till för att ge medborgarna lika (och kvalitetsmässigt lika god) vård, äldreomsorg, skola, förskola.

Eldsjälarna kan i stället beredas armbågsutrymme inom det offentliga systemet.

Alla kommun- och landstingsanställda måste få reellt inflytande över de arbetsplatser där de verkar.

Medborgarna måste, i den gemensamma sektorn, ges möjlighet att välja mellan alternativ och, i egenskap av brukare, direkt påverka inriktningen på verksamheten.

Arbetare i vingården

Jag är en trägen arbetare i vingården.

Den här veckan har jag varit två dar inne i Uppsala; jag har redan berättat om kulturfrukosten i onsdags. Samma dag, fast på kvällen, hade de socialdemokratiska ledamöterna i kulturnämnden respektive styrelsen för Bror Hjorts hus gemensam cirkel på Folkets hus: Vi diskuterade bland annat en socialdemokratisk profilering på kulturområdet inför nästa val. Vi hade många och jag tror goda idéer, men jag avslöjar dem inte här. Bloggen läses ju också av politiska konkurrenter.

På torsdag eftermiddag sammanträdde styrelsen för Folkrörelsearkivet, där jag – trots att vi har ny politisk majoritet i kulturnämnden – får lov att fortsätta som kommunens representant. Under sammanträdet uppstod, utifrån verksamhetsberättelsen men lite vid sidan om dagordningen, en spontan diskussion om vad det kan bero på att Folkrörelsearkivet nu används i lite mindre utsträckning än tidigare för uppsatser och liknande.

Bode Jansson från Landsarkivet har teorier om varför: Studenternas undervisning och uppsatsskrivande har gymnasialiserats. De söker i allt större utsträckning fakta på nätet. Och de klarar inte att läsa handskrift.

På kvällen träffas vi hemma hos Kjell Eriksson för möte med den nyvalda styrelsen i Ordfront, Uppsala. En av de saker vi diskuterar är ett möte med deckarförfattare, Kjell Eriksson med flera, om hur deckargenren utvecklas. Förslag till ämne: Mordfront.

När helgen kommer, svänger vädret: Det blir varmt. Inte sommarvarmt; det blir det inte så här års ute vid kusten. Men vårvarmt. Man kan gå utomhus i jacka, när det är som varmast i skjorta.

Trädgården lockar nu även mig, som vill ha varmt för att arbeta och vistas ute. (Birgitta har varit ute redan under de kallare dagarna. Hon har bland annat rensat kryddträdgården.) Lördag och söndag har jag rensat min rabatt närmast syrenhäcken nere på stora gräsmattan, vår äldsta rabatt. Eftersom den gränsar mot gräsmattan, blir den lätt angripen av gräs – jag gräver med fingrarna upp långa rotrevor. Påskliljorna i den håller just på att slå ut – det är svalare här ute vid kusten.

Birgitta byter jord i växthuset. Glasmästaren har varit här och bytt de trasiga rutorna. Birgitta hinner till och med så. Hoppas alla vindruvorna i växthuset har klarat sig.

Vi är arbetare i vingården.

Funnes det någon gud, skulle jag så här års se mig som hjälpgud.

Före maten – en underbar ungsbakad sik med taggsvamp, smörsopp och purjolök – bjuder Birgitta på dry martini. Vi sätter oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden.

Livet är inte det värsta man har.

Men jag tycker jättesynd om dottern, Kerstin. och henens man, Bo. Deras elände tar aldrig slut. Klara blev ju sjuk, när de var hos oss här i Öregrund i påskas. Därefter blev Kerstin sjuk. Och nu är det Viggos tur att kräkas och ha feber. Kerstin är ledsen för att nog också nästa vecka går åt helvete. Jag känner mig ledsen å hennes och hennes familjs vägnar.

Ändå blir resten av kvällen fin. Först ”Parlamentet” i TV 4. Sen Wallander-filmen i samma kanal, ”Innan frosten”.

”Före frosten” borde den förresten heta, på korrekt svenska.

Carl Bildts internationella engagemang

På ledarsidan i dagens (15 april 2007) finns en teckning av Magnus Bard: ett par framför TVn, där man ser Carl Bildt.

Hon: Vart försvann Bildts engagemang för sin omvärld?

Han: Han överlät den ju till en fondmäklare.