Staten och kapitalet

Som Rustan Rydman påpekar i sitt inlägg, har Göran Persson gett låten ”Staten och kapitalet” en ny innebörd.

Leif Nylén, som skrev texten till ”Staten och kapitalet”, lärde jag känna en smula på 1960-talet, under vår gemensamma studietid i Uppsala. Leif var konstvetare och aktiv i stans kulturliv. Han tog en fil kand 1963. 1963-1966 var han knuten till Stockholms-Tidningens kultursidor, där jag själv också medverkade. Han var redaktör för tidskrifter som Rondo, Gorilla och Konstrevy. Intressantast i det här sammanhanget är att han, med tyngdpunkt på åren 1969-1974, var med i först musikgruppen Gunder Hägg, som – efter protester från den berömde löparen – sedan döptes om till Blå Tåget. (Men redan från 1967 och framåt spelade kärnan i det som skulle bli Gunder Hägg/Blå Tåget ihop under namn som Gorillaorkestern, Tjalles Horizont och Sound of Music.)

I LO-sångboken ”Vem ska jag tro på? 60 låtar från Taube till Thåström” (redaktörer Jan Zachrisson, Håkan Lahger och Anders Åström, Tidens förlag, 1990) berättar Leif Nylén om låtens tillkomst:

– Jag skrev den -72, säger upphovsmannen Leif Nylén. Vi höll på att spela in LPn ”Brustna hjärtans hotell”. Under en promenad till Sveriges Radio passerade jag Garnisonen och plötsligt fanns raden ”kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen”. Jag förstod att det kunde bli en låt av det, men länge var det bara denna fras.

Melodin och de två första verserna skrevs sedan i ett radhus i Colchester i England, som jag vistades i ett tag under sommaren. Senare samma sommar låg jag på en säng i ett hus i Bergslagen och skrev klar den. Sången kan verka genomarbetad och pedagogisk i sin uppläggning, men det var först när jag var klar med den som jag blev medveten om hur ”heltäckande” den blivit rent samhällskritiskt. Mönstren och sammanhangen kom vartefter jag skrev.

Andra låtar jag skrev på den här tiden kunde ta en oändlighet och kanske ge ett intryck av att vara mer spontant tillkomna. Men det var den här texten och även melodin, som gick lättast och snabbast att göra.

1980 ringde Thåström och frågade om han och Ebba Grön fick spela in den och om de fick lyfta bort några verser. Jag sa gör vad ni vill. Jag hade hört och sett dem och hade fullt förtroende. De förenklade även musiken, de kör på färre ackord än vi gjorde. Sen döpte Ebba Grön definitivt om den till ”Staten och kapitalet”. Vi hade länge kallat den det internt, när vi skrev låtlistor och så och vår publik ropade det när de ville att vi skulle spela den.

Den var länge Blå Tågets slutlåt på konserter.

Staten och kapitalet

Text: Leif Nylén, 1972
Musik: Leif Nylén och Kjell Westling, 1972

Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen,
så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen,
och till och med betala mindre lön än priset för mat och hyra
för staten skjuter så gärna till om levnadskostnaderna
blivit alltför dyra.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar,
och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.

Daghemmens utbyggnadstakt regleras av konjunkturen,
så tillmäts kvinnan sin plats i den ekonomiska strukturen,
en billig arbetskraftsreserv till hands när fabrikerna visslar,
tillbakapressad av daghemsbrist om lönsamhetens drivhjul
plötsligt gnisslar.

Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram
staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm
kapitalet behöver arbetskraft, då är staten leverantör,
den ena handen vet precis vad det är som den andra gör.

Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften,
om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften,
spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla
agnarna från vetet och föra var och en
till hans rätta fålla.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt…

Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten,
produktionen har inte plats för den som har blivit för illa sliten,
men för att ingen ska tro att det är nåt fel med dom tunga ackorden,
betraktas han som ett sjukdomsfall och behandlas av den så barmhärtiga
arbetsvården.

Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram…

Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer,
och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper,
åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet,
kapitalet åt kapitalisterna, åt understödstagarna
understödet.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt…

LO-sångboken innehåller, förutom texten och den ovan återgivna intervjun med Leif Nylén, också ackord och noter.

Text och ackord finns i Blå Tåget: ”Blå Tågets sångbok 1969-1999” (FiBs lyrikklubb, 2001). Den återges där under sin ursprungliga titel, ”Den ena handen vet vad den andra gör” – jämför Leif Nyléns kommentar ovan.

”Den ena handen vet vad den andra gör” (senare kallad ”Staten och kapitalet”) kom först på Blå Tågets dubbel-LP ”Brustna hjärtans hotell” (MNW 32-33 P, 1972).

Du hittar låten också på samlings-CDn ”Blå Tåget 1969-1974” (MNWCD 175, 1988).

Gruppen Blå Tåget är intressant också på så sätt att flera av medlemmarna primärt inte sysslade med musik – det hörs! – men där fanns också skickliga musiker. Flera av dem var konstnärer eller skrev om konst. Några var författare; till det det här kollektivet har presterat hör radiopjäser. Det här konstnärskollektivets mångsidighet kan illustreras av att ett par av medlemmarna, Carl Johan De Geer och Mats G Bengtsson, 1972 också var med om att skapa barn-TV-klassikern ”Tårtan” (finns på video). I motsats till många av tidens progg-grupper var de knappast kommunister, snarare då anarkister.

Medlemmarna var:
Mats G Bengtsson, klaviatur
Tore Berger, sång, klarinett
Carl-Johan De Geer, trombon, sång
Roland Keijser, flöjt, saxofon
Göran von Matérn, gitarr
Leif Nylén, trummor
Torkel Rasmusson, sång, munspel
Kjell Westling, blåsinstrument, gitarr, fiol
Urban Yman, bas, fiol

***

Ebba Gröns version av ”Staten och kapitalet” kan du hitta till exempel på CDna ”Ebba Grön 1976-1982” (Mistlur Records MLRCD 01), ”Ebba Grön Live” (Mistlur/MNW MLRCD 100, 1998) och på CD 2, ”Kärlek och uppror” i en Ebba Grön-utgåva om sammanlagt 4 CD (Mistlur/MNW MLRCD 101-2).

Och vart tog övertygelsen vägen? Fanns den?

Jag hade tänkt kommentera Göran Perssons uppdrag för lobbybolaget JKL, men allt väsentligt i ämnet har redan sagts av Olle Svenning i Aftonbladets ledare den 9 maj.

Jag håller med om att Göran Persson har ”devalverat sitt politiska anseende till småmynt”. Här kommer mera:

”Persson imiterar Gerhard Schröder, Carl Bildt och Björn Rosengren och gör därmed en grimas åt Tage Erlander och Ingvar Carlsson, inriktade på folkbildning och internationellt arbete sedan de lämnat partiledarskapet.

Gränserna mellan det politiskt-demokratiska arbetet och lobbyismen är knivskarpt tydliga. Medan den förra världen arbetar med öppenhet och folkligt deltagande, styrs den andra av beställarens kapital och makt. Drivkraften är vinstintressen, inte samhällsnytta. Insynen är oftast noll. JKL nämner inte klienternas namn. Bolagets högerkurs läggs fast av koncernchefen: `Det är av Bush och den amerikanska högern man ska lära.´

Maktens män är en attraktiv marknadsvara för lobbyisterna. De köper deras kontakter, inflytande, telefonböcker, manipulativa förmåga och drar fördel av vänskapskorruption.”

Avslutningen i ledaren är magnifik, genom att den vänder ett Persson-uttalande om efterträdaren mot honom själv:

”Den periodvis framgångsrike Göran Persson tycks, med en gest som tagen ur en absurd fars, vilja visa att det är kommunikation – inte tänkande – som är hans starka sida.”

Vart tog övertygelsen vägen? Fanns den?

Och var i helvete finns moralen?

Konvalescens med sammanträden och Jan Fridegård

Det blev ingen lång vila efter pacemakeroperationen på Akademiska. I måndags måste jag åka in till Uppsala igen för sammanträden fyra dagar i rad. (Dessutom har jag hängande över mig ett ännu inte avslutat valberedningsarbete inför Ordfronts årsstämma.)

I går var jag på Gottsunda Dans & Teater; kulturnämndens bidragsutskott har träffat ansvariga där och fått information om teaterns för övrigt mycket lovvärda verksamhet, givetvis också fått signaler om att mer resurser skulle vara välkomna. Därefter hade vi utskottssammanträde på Gottsundabiblioteket, också det en lysande stjärna på Uppsalas kulturhimmel. Men i det här fallet lånade vi bara lokal, diskuterade främst evenemangsbidrag till stadesn fria kulturliv.

I förrgår hade Folkrörelsearkivet årsmöte i Missionskyrkan; jag är Uppsala kommuns representant i dess styrelse, därtill vald av kulturnämnden.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, men de inleddes med en programpunkt som det finns anledning att berätta om för en vidare krets. Pianisten Åse Fridegård Penayo berättade om sin far, författaren Jan Fridegård.

Jan Fridegård (1897-1968) är en av de stora svenska proletärförfattarna, dessutom statarson från det Uppland där jag numera har mina bopålar. Åse berättade om hans levnadsöde med start i Enköpings-Näs, även om hans försörjningvärv som lantarbetare, stamanställd, antikvariatsbokhandlare med mera. I antikvariatet, djupt ner i en kall källare, ådrog han sig också TBC, ett av tidens gissel.

Åse startade raden av litterära och musikaliska illustrationer med att läsa en dikt ur Jan Fridegårds diktsamling ”Den svarta lutan” (1931) men gjorde också många utvikningar i form av brev, tonsättningar (hon sjöng och spelade piano) och minnesbilder till andra författare, som på olika sätt stod Jan Fridegård nära: den av Fridegård mycket beundrade Dan Andersson och de mer samtida proletärförfattarkollegorna Moa och Harry Martinson (Jan bodde hos dem under konvalescenstiden), Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg med flera och sist men inte minst också Nils Ferlin.

När jag under min redaktörstid för Aktuellt i politiken (s) publicerade Sven O Bergkvists (text) och Gunnar Hörbergs (bild) litterära porträttserie Klarabohemer, minns jag, att jag först blev lite överraskad, när en av de porträtterade (i nummer 15 1976) var Jan Fridegård, som jag själv då inte hade förknippat med kretsen av klarabohemer. Åse Fridegård placerade sin far inte bara som en vän till Nils Ferlin (galjonsfiguren i AiP-serien) utan också, alldeles självklart, som en av bröderna på Café Cosmopolite.

Bland de första vuxenböcker jag läste på svenska fanns Jan Fridegårds vikingaserie i uppländsk miljö, ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949) – fast jag läste dem förstås senare, när jag själv kom i kontakt med dem via Folket i Bilds folkbokserie. Via min hustru, Birgitta Dahl, har jag en långt senare erhållen anknytning till Fridegård och vikingavärlden: Birgittas föräldrar köpte Fridegårds hus i Vallentuna (där han en tid bodde), och Birgitta har berättat om hur Jan Fridegård och professor Sven B F Jansson – Run-Janne kallad – tillsammans cyklade ut och letade runstenar i den mycket runstensrika trakten. Och Åse Fridegård berättade, att hennes far faktiskt hittade en dittills oupptäckt runsten.

Jan Fridegård var ett av de stora dragsplåstren som följetongsförfattare i Folket i Bild, som jag sålde, och med böcker i den folkbokserie jag redan har nämnt. Sammanlagt handlade det om i dag ofattbara upplagor. ”Trägudars land” såldes våren 1942 i 145.000 exemplar, hösten 1961 i ytterligare 10.000 exemplar, ”En natt i juli” hösten 1945 i 105.000 exemplar, ”Gryningsfolket” hösten 1947 i 145.000 exemplar, ”Offer” hösten 1948 i 120.000 exemplar, ”Lars Hård” våren 1950 i 110.000 exemplar, ”Offerrök” våren 1952 i 135.000 exemplar, ”Äran och hjältarna” hösten 1953 i 120.000 exemplar, ”Porten kallas trång” våren 1956 i 90.000 exemplar, ”Lars Hård går vidare” hösten 1957 i 75.000 exemplar och ”Lyktgubbarna” våren 1959 i 60.000 exemplar – enligt uppgifter jag har fått från förlaget (Harry Levin) inkluderar siffrorna ibland tilltryck efter det angivna utgivningsåret.

Jag tog alltså tidigt intryck av vikingaserien men kom senare, när mitt litterära intresse vidgades och mitt politiska medvetande samtidigt utvecklades, att framför allt uppskatta böckerna om Lars Hård.

Svårare hade jag – antireligiös som jag tidigt var – med de böcker av Jan Fridegård, som genomsyras av hans spiritism; Åse Fridegård berättade mer också om denna sida hos fadern.

Åse Fridegård lärde jag känna, när jag 1967 var ordförande för (och grundare av) Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala; hon var medlem. (Hon har senare också haft kommunalt uppdrag för socialdemokraterna här i Uppsala.) Det här var året före Jan Fridegårds död, men jag har inget minne av att ha träffat honom i KSF, där annars flertalet dåtida uppsalaförfattare var medlemmar. Det märkliga är att jag bland mina sammanlagt 22 böcker av Fridegård har ett av honom själv 1956 signerat exemplar av ”Lyktgubbarna” – då kan jag rimligen inte ha träffat honom personligen, och jag minns helt enkelt inte, hur, var och varför jag har fått den här boken.

Ytterligare ett lustigt sammanträffande – det är så att man kan börja tro på andevärlden – är att jag, medan jag skrev på den här texten, fick en hälsning på bloggen från Anders Thunberg, som ordnade studentbostad åt en tjejkompis, Ellinor, från Sundsvall i det som hade varit Jan Fridegårds skrivarlya på Luthagen i Uppsala; jag har alltså varit där och hälsat på.

Monumentet i Tallinn

Några av mina vänner, i bloggosfären så väl som privat, har efterlyst mina synpunkter på vad som har hänt kring flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn.

Vi kan ta själva monumentet först. Oavsett hur man vill tolka innebörden av det, är det ett minne av andra världskriget, också ett minne från Estlands cirka 50-åriga historia som del av Sovjetunionen. Jag förstår esternas känslor inför det, men jag tycker inte att det är klokt att utplåna varje spår av ett halvsekel av landets historia, inte ens när det handlar om en så blodig, mörk och vidrig historia som kapitlet Sovjetestland var.

Med andra ord tycker jag att monumentet borde ha fått stå kvar där det stod.

När detta är sagt, måste jag tillägga, att det känns märkligt, att så många av Estlands ryssar, också unga ryssar, uppenbart inte förstår esternas känslor mot det här monumentet. Det i sin tur har att göra med att de här människorna inte kan få in i sina skallar, att esterna aldrig upplevde Röda armén som sina befriare, varken från nazismen eller något annat, utan som erövrare och våldsverkare – ett förtryck ersattes av ett annat. Inte bara upplevde förresten. Röda arméns inmarsch innebar objektivt att esterna fick en kommunistisk diktatur de inte ville ha, att ofattbart många av dem deporterades till Stalins sibiriska slavläger och mycket annat liknande.

Att ester deltog i Röda arméns ”befrielse” av Estland är ett rent nonsensargument. Det helt överväldigande antalet ester i den armén var tvångsrekryterade under den första ockupationen av Estland under andra världskriget, den ryska. (Jag vet en del om det här. Min far var en av dem som lyckades gömma sig under den här inkallelsevågen, och han gjorde det verkligen inte för att han skulle ha haft sympatier för tyskarna eller nazisterna.)

Det första sovjetiska övergreppet på esterna skedde, när Estland under farsartade former tvingades ansöka om (och, hör och häpna, beviljades) inträde i Sovjetunionen. Den här annekteringen gjordes med stöd av ett hemligt tilläggsavtal i den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, alltså med stöd av det Nazityskland, som Sovjetunionens trupper sen ”befriade” Estland ifrån. Estland befriades enligt det sovjetiska synsättet från Hitler – men fick i stället, vilket esterna gärna påpekar, i stället Stalin.

Så jag vågar påstå, att allt för många ryssar i dagens Estland fortfarande har väldigt mycket att lära om det land där de, på grund av Stalins folkförflyttningspolitik, i dag är en stor minoritet. Jag har aldrig hört till dem som vill slänga ut de här ryssarna ur Estland. Men det skulle faktiskt vara klädsamt, om de lärde sig något mer om sitt nuvarande hemlands historia.

Ytterligare ett antal intressanta synpunkter finns på Bo Strömbergs blogg – hans inlägg hittar du här.

Parallellt med detta hittar du på Bos blogg i kommentarspalten en utdragen och intressant diskussion om begreppet kommunism. De här kommentarerna är knutna till ett tidigare inlägg, som du hittar här.

Early Morning Rain

Morgonen kommer med ett stilla regn. Fragment av en gammal sångtext kommer för mig: ”In the early morning rain”. Men sen minns jag mer av Gordon Lightfoots text: den är egentligen inte alls – bortsett från själva inledningen – tillämplig på friden i min trädgård.

Gårdagens värme finns kvar trots regnet, och vätan har gjort att narcisserna, primulorna och balkansipporna har fått sällskap av klungor av djärvt röda tulpaner.

Humlor surrar mellan blommorna.

I går sjöng de mot solen i krikonträdens vita blomskyar. Det lät lite som hur det sjöng i telefonkablarna i min barndoms Juniskär.

En sky av vit krikonblom

När det gäller grönska och blom ligger som vanligt Uppsala före Öregrund. Men under de dagar jag har varit borta från vår underbara trädgård, har där skett fantastiska ting.

Slänten ner mot gatan är friskt grön, och genom fönstret framför datorn ser jag att det stora bigarråträdets blommor här och var har börjat slå ut. Också plommonträdet som växer ännu närmare huset har enstaka utslagna blommor i toppen.

Men allra vackrast just nu är krikonträden. När jag går in genom stora grinden, möter mig de första blommande krikonträden. Och kring syrengrinden, längs tvättstrecken där jag nyss hängde en maskin tvätt och vidare utmed staketet förbi Birgittas växthus ser jag en rad praktfulla träd kråma sig i solen – de vänder en vit sky av krikonblom mot den blå himlen.

Härifrån vill jag inte!

Men i morgon kväll är det årsmöte för Folkrörelsearkivet inne i Uppsala.

Matti spelar mer med Gabriel Munck

Som jag tidigare har nämnt, spelar min son, Matti Dahl, gitarr både i eget band och i andras.

När det gäller det senare, återfinns han numera mest i Gabriel Muncks band; den konstellationen var bland annat förband under en turné med Mando Diao. I det sammanhanget la jag länk till ”Another Day”.

Nu finns en i mitt tycke ännu bättre låt med Gabriel Muncks band (där alltså Matti ingår) tillgänglig på nätet: ”A Night With You”. Du kan hitta låten här. Matti står bland annat för det mycket drivande gitarrspelet i refrängen.

Jan Hammarlund kommande vecka

Fredagen den 11 maj klockan 19.00 sjunger Jan Hammarlund på Libería, Drottninggatan 91 (vid Tegnérgatan). Fri entré.

Libería är en latinamerikansk bokhandel, som på fredagskvällar förvandlas till en jättefin liten konsertlokal, och där finns stans godaste kaffe, säger Jan. (Där finns också enklare smårätter, om man är hungrig.)

Lördagen den 12 maj klockan 22.00 sjunger Jan Hammarlund på Queerfestivalen på Folkkulturcentrum.

Reservdelsmänniska

Som redan har framgått har jag varit intagen på Akademiska och fått en pacemaker inopererad.

Det började med att hjärtfrekvensen sjönk från normala 60 till 50, och redan då började min läkare varna mig för att det nog kunde ända i att jag måste skaffa mig pacemaker. Han remitterade mig till Akademiska, och jag har nu en längre tid stått under deras kontroll, bland annat genomgått långtids-EKG-mätningar (apparat fästad på bröstet under ett helt dygn). När den senaste dygnsmätningen visade på små uppehåll i hjärtverksamheten i sömnen och en EKG-mätning hos min ordinarie läkare visade, att hjärtrytmen nu var nere på 40, var det förstås klippt. Jag fick kallelse till en operation på hjärtkliniken.

Jag är inte det minsta skraj för fysiska ingrepp, också tämligen okänslig för smärta. Ändå kände jag en intensiv motvilja mot tanken på pacemaker. Det här låg helt och hållet på det psykologiska planet: att ta emot en mekanisk reservdel av det här slaget är att ta till sig, att kroppen blir gammal, håller på att slitas ut.

Men väl ställd inför faktum inrättade jag mig efter omständigheterna utan några som helst krumbukter. I mitt mycket aktivistiska huvud bor det också en fatalist.

Jag infann mig alltså strax före klockan 13.00 på onsdag och skrevs in – skaffade telefon och gjorde mig hemmastadd. Under onsdagen hände det ganska lite; framför allt rakades jag på bröstet och fick med hjälp av en löddrande tvålsvamp i duschen göra rent mig över hela kroppen.

Efter middagen sattes jag på fasta, en fasta som dagen därpå varade över frukost och lunch och, visade det sig mot den prognos jag hade fått, också långt över normal middagstid. Ska jag vara ärlig, tyckte jag att över ett dygns fasta – jag fick dock så småningom sockerlösning – var snäppet värre än själva operationen.

Den hade beräknats till eftermiddagen på torsdag men sköts gradvis upp. Jag tillbringade dagen med att läsa Erik Fichtelius’ intervjubok med Göran Persson, så medan jag väntade, var jag fullt sysselsatt av något som jag var intresserad av.

Någon gång efter fem skjutsades jag äntligen i väg till operationssalen och gjordes i ordning. Men precis när operationsteamet skulle sätta i gång, gick det ett larm: en intagen person hade fått en kraftig blödning, och hela teamet utom en person störtade i väg för att ta hand om det här akutfallet. Själv pratade jag med kvinnan som var kvar hos mig, lyssnade på radio och mådde på det hela taget ganska bra, även om väntan blev lång.

Först vid åttatiden var teamet tillbaka och kunde ta itu med mig. Sen gick det fort; de var klara på mindre än en timme.

Operationen görs med lokalbedövning och man är alltså hela tiden vid medvetande. Dock fanns ett skynke framför mitt ansikte, så att jag inte skulle se. (Jag har tidigare på plastkirurgen tagit bort en ofarlig men allt större fettknöl bredvid vänster öra, varvid jag i en spegling i en stor operationslampa ovanför mig kunde se hela operationen, vilket inte bekom mig ett skvatt.) Men naturligtvis kände jag trots bedövningen hur läkaren bökade ner elektroderna en i taget, hur han snittade upp mig under nyckelbenet och sen pressade ner pacemakern.

Under operationen pratade jag, skämtade också, med läkaren och sköterskorna, tackade dem sen, när röntgen och EKG visade att allting fungerade, för ett gott jobb – läkaren visade sig för övrigt ha sommarställe på Gräsö och sa, att han hade sett mig i Öregrund.

När jag strax efter nio på kvällen kom tillbaka till salen, kastade jag mig med glupande hunger över middagen, den första maten sen tidigt kvällen före.

Sen sov jag gott.

Ja, sån är jag.

Dan därefter, fredag, var jag först på röntgenkontroll och fick lite senare pacemakerns funktion kontrollerad. Sen dröjde det obegripligt länge med utskrivningen, som ju måste göras av en läkare. När jag körde på damen i receptionen om detta, visade det sig, att jag i själva verket redan var utskriven av en läkare, givetvis på basis av de kontroller jag har nämnt. Och så fick jag hjälp med att montera bort ett par kanyler samt EKG-mätaren och kunde byta om till mina egna kläder.

Receptionisten beställde sjuktransport hem, och det kom upp en taxichaffis som bar ner min väska till bilen. I bilen åkte också tre andra personer som skulle till Skutskär respektive Tierp. Men jag hade ju närmare hem. Resten vet ni redan.

Min andra dag som reservdelsmänniska har avlöpt väl, so far. Jag tror att det kommer att gå bra också i fortsättningen, om jag lyckas lägga band på min ständiga lust att använda också vänstra armen för tunga lyft. Men jag har ett band anhöriga som hjälps åt att hålla mig i schack.

Vännen Exonymias funderingar om varför så många tycker sig uppleva så mycket elände har ju aspekter långt utöver sjukvården, men låt oss ta den biten i största korthet.

Min erfarenhet av Akademiska, nu och tidigare, är att man får snabb och effektiv behandling och att personalen, alla kategorier, presenterar sig med namn, hör sig noga för om ens tillstånd och gör sitt jobb – med flera av dem har jag också kommit på vänskaplig, ibland – i enlighet med mitt sätt – skämtsam – talefot.

Den relativt långa fördröjningen av operationen har jag all förståelse för. Det är klart att det kommer akutfall till en operationsavdelning, händelser som man aldrig kan planera för i förväg. Det här borde förstås fler än jag ha klart för sig – men jag begriper självfallet, att människor, som är helt fixerade vid sina egna krämpor, inte alltid klarar av att vara särskilt storsinta.

Ett mer grundläggande problem, när det gäller hur man upplever sjukvården, är säkert det som har att göra med patientens mer eller mindre utvecklade förmåga att kommunicera. För att gå rakt på sak: de högskoleutbildade läkarna har säkert lättare att diagnosticera (och tycker kanske att det är roligare att prata med!) en person av min sort än någon som inte klarar att ge lika klara besked. Här borde man kanske göra något åt läkarutbildningen, men det är ju inte helt lätt att säga vad man ska göra.

Hur det sen fungerar på olika håll ute i landet tål att diskutera. Det är inte alls givet att stora enheter alltid är bättre än små. Jag råkade åhöra ett samtal mellan två medintagna, där den ene, från mitt gamla hemlandskap Medelpad, menade, att hans doktor ute på landet hemmavid hade varit super – läkaren i fråga hade dock senare med mycket högre lön och mycket bättre villkor lockats till Norge – medan min medpatient fann sjukvården vid sjukhusen i Sundsvall respektive Hudiksvall undermålig. Jag har ingen aning om huruvida hans beskrivning var rättvis, men den är hur som helst en illustration av att människor/patienter kan uppleva småskalig sjukvård, där den finns, är det bäst att tillägga, som mycket bättre än somlig storskalig.

Det är kanske också något att tänka på för våra landstingspolitiker.

Melodikrysset nr 18 2007

Det är roligt att, både före och efter pacemakerinsättningen på Akademiska, här på bloggen ha fått så många uppmuntrande ord från både kända och okända. Tack! Det värmer hjärtat, om man säger så.

Också mina närmaste har gett mig allt stöd jag behöver: Birgitta har ringt flera gånger från Vietnam, i dag också från Hong Kong, dit hon har fortsatt. Barnen – Kerstin, Matti och Anna – har även de ringt. I går, när jag kom hem till Idrottsgatan med taxi, stod Kerstin ute på gården och väntade och hjälpte mig bära upp väskan. Sen följde hon mig upp till Konsum och bar hem matkassen. På kvällen kom Matti hit från Stockholm och åt middag med mig, tog även hand om disken efter maten. Dess förinnan hade också min bror Matti anlänt. Även han åt middag med oss. Han har erbjudit sig att skjutsa ut mig till Öregrund i morgon, med halvtung väska och allt. Då kan han säkert också hjälpa mig att vattna i Birgittas växthus. Skönt att känna att det finns människor som ställer upp, när man behöver.

Naturligtvis har jag nu ägnat mig åt min normala lördagsförmiddagssysselsättning, Melodikrysset. Där fanns frågor som var svåra för mig, men i dag hade jag ju den mycket musikkunnige sonen, Matti, hemma, och han hjälpte mig med ett par saker som jag annars skulle ha behövt ägna mer möda åt.

Han klarade till exempel bums pophiten från 1987, ”You´re Gonna Get It”, och visste, att gruppen som gjorde den hette Trance Dance. Gruppen bestod av Ben Marlene, Pelle Pop och tvillingarna Yvonne och Susanne Holmström.

Matti spelade förresten en tid med i Eric Turners och Bolibompa-Sara Edwardssons band le fox, och har även bidragit med lite text och lite musik på deras ”People Get Happy” (Playground PGMCD 5, 2001). Playgrounds chef var nämnde Ben Marlene, som egentligen är finländare och heter något helt annat. Men tillbaka till ämnet:

Matti kom också bums på att den rockklassiker som Señor Coconut spelade i cha-cha-takt var Deep Purples ”Smoke on the Water”. Det verb som Eldeman sökte – ”vad ses det göra?” – bör alltså vara ryka.

Beatles ligger då närmare mitt eget musikkunnande, och jag fick genast ut sol av ”Here Comes the Sun” – Matti påpekade dessutom att den är skriven av George Harrison.

I ett fall hade vi ett snabbt och oväntat samarbete. Jag kände förstås omedelbart igen Louis Armstrong och med hjälp av ledbokstäverna knäckte jag också, att de två artister som beledsagade honom kom från Danmark. Medan jag fortfarande funderade över danska artister från den där tiden, kom Matti och hade googlat på Birgittas dator: det var Nina och Fredrik!

Ett par mer aktuella frågor klarade jag själv tämligen galant.

Bo Kaspers orkester spelade ”Hund”.

Och Håkan Hellström med ”Klubbland” kommer från Göteborg. (Jag har förresten fått Håkan Hellström på CD av sonen, Matti.)

Resten klarade jag också utan hjälp.

Kompositören till ”Cirkus Finemang” (även orkesterledaren) är Benny Andersson.

Siw Malmqvist sjöng på tyska ”Mamma är lik sin mamma”. Vore hon inte det utan motsatsen skulle de vara olika.

Kvinnan med den vita saxofonen, hon som här spelade med i Kai Gullmars och Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, heter Monika Bring. Henne har jag hört live åtminstone två gånger. En gång som gatumusikant i centrala Stockholm. Ytterligare en gång på socialdemokraternas Första maj-möte från en scen på Vaksala torg här i Uppsala.

Låten med ett djur i titeln var gamla ”Tiger Rag” (med refrängen ”Where is the tiger?”).

Och veckans barnskiva var ringleken ”Så går vi runt en enebärsbusk”, vilket skulle ge ene.

Som vanligt tyckte jag filmfrågorna hörde till de svårare, men jag klarade dem.

Filmmusiken med ett antal i titeln, tagen ur en biblisk hollywoodfilm, måste vara tagen ut Cecil B de Milles ”De tio budorden”.

När det gällde den allra sista frågan, den om en datorbaserad barn- och familjefilm, skulle jag ha behövt fråga Kerstins och Bos fyraårige son Viggo till råds. Men med hjälp av lite googlande klarade jag för egen maskin filmtiteln, ”Ice Age”.

***

På jakt efter något svar i den allra senaste veckans melodikryss? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag, någon enstaka gång söndag.