Sing Out # 2 2007

Ett nytt fullmatat nummer av det amerikanska folksångmagasinet Sing Out! har anlänt. Som vanligt får man genom recensionsavdelningen korn på fler lockande CD än man rimligen någonsin kommer att hinna köpa och lyssna på. Men den här tidskriften är en ovärderlig källa för den som vill ha reda på vad som händer inom musikgenrer som traditionell folkmusik, world music, blues, country, bluegrass och politisk musik, och då talar jag inte bara om vad som sker i det amerikanska musiklivet utan också om vad som händer på de här områdena i resten av världen.

Varje nummer innehåller också ett tjugotal låtar (med text, noter, ackord och introduktion). Betalar man en tilläggsavgift på prenumerationen, får man basic membership, vilket inkluderar en CD med de här låtarna. Jag har upptäckt otroligt mycket ny och bra musik den här vägen. Som exempel från det här numret kan jag nämna ”Never Gonna Be Your Bride” av och med Carrie Rodriguez (fiol och sång) och Chip Taylor (gitarr). Dess refräng i lätt försmädlig ton är underbar:

I told you once
I told you twice
I told you three times…
Never gonna be your bride

Att det inte bara handlar om musik från USA kan man förstå av sångurvalet i det här numret och på den medföljande CDn. Där finns en skotsk instrumentallåt på fiol, ett par låtar från Canada (varav en sjungen på franska), en irländsk sång, en traditionell låt från Mexico (”La Guacamaya” med Los Lobos), ”Yaribassa”, en traditionell låt från Guinea, spelad av Mamadou Diabate på kora, ett slags xylofon av trä, och så ”Dewo Dewo”, en traditionell sång från turkiska delen av Kurdistan, sjungen av Keçe Kurdan. Skivan med den sist nämnda sången har blivit indragen av en turkisk domstol.

Därmed är vi inne på en av Sing Out!s specialiteter, politisk musik. Och där finns mycket att hämta i det här numret.

Till den här genren i vid mening får man räkna Judy Collins’ traditionella irländska ballad med pacifistisk tendens ”Shule Aroon” (”Johnny has gone for a soldier”), Si Kahns sång om sina polsk-judiska förfäder (immigranter till USA) som sen fick åka tillbaka till Europa och slåss, Kim & Reggie Harris’ ”Get On Board” med dess gospel train som på 1960-talet fick betydelsen av det frihetståg, som skulle föra dem som ville följa med till en ny värld av civil rights, Diana Jones’ ”Pony”, en självupplevd historia om hur det är att leva i indianreservat i Dakota, Tony Furtados berättelse om en gruvolycka med 13 döda i West Virginia och så två låtar om USA efter 11 september: Peggy Seegers ”Home Sweet Home” och anarkisten Paranoid Larrys hårtslående låt om kontrollhysterin ”You Can’t Search Me”, framförd till tungt rockkomp.

Och sist men inte minst vill jag nämna, att Tom Paxton har gjort en ny version av sin sextiotalslåt om Vietnam ”Lyndon Johnson Told the Nation”. Fast den här gången handlar texten om George W Bush och Irak:

George W. Told the Nation

Text och musik: Tom Paxton, 2007 (bearbetning av Paxtons ”Lyndon Johnson Told the Nation”, 1965)

I got a letter from old George W.,
It said, ”Son, I hate to trouble ya,
But this war of mine is going bad.
It’s time for me to roll the dice;
I know you’ve already been there twice,
But I am sending you back to Baghdad.”

Chorus:
George W. told the nation,
”This is not an escalation,
This is just a surge toward victory.
Just to win my little war,
I’m sending 20.000 more,
To help me save Iraq from Iraqis.”

And, so, I made it to Iraq
In time for one more sneak attack,
And to my old batallion I was sent.
We drive around in our Humvees,
Listening to The Black-Eyed Peas
And speaking fondly of the president.

Chorus

Celebrities all come to see us,
Grateful they don’t have to be us,
Politicans show their best face card.
Where is Bubba? Where’s our leader?
Where’s our favorite lip reader?
AWOL from the Texas National Guard.

Chorus

If you’re hunkered in Fallujah
Wondering who it was who screwed ya,
Wondering what became of ”Shock and Awe!”
You are feeling semi-certain
It has to do with Halliburton,
Dick Cheney’s why you drew that fatal straw.

Chorus

Den här sången finns än så länge inte ens på någon kommersiell CD. Ljudupptagningen på Sing Out!-CDn är från Tom Paxtons turné i Storbritannien. Men noter och ackord hittar du alltså i Sing Out! nummer 2 2007.

Mycket mer kunde nämnas, till exempel intervjuerna med Judy Collins, Kim & Reggie Harris och Mamadou Diabate samt Izzy Youngs artikel om det 50-årsjubilerande Folklore Center, som tillsammans med ägaren/grundaren har flyttat från MacDougal Street i New York till Söder i Stockholm.

Prenumeration på Sing Out! rekommenderas varmt – gå vidare till tidskriftens hemsida!

Om upplevelseindustrin i Vetandets värld

Jag har tidigare berättat om att Birgitta och jag var på Per Strömbergs doktorsdisputation. Avhandlingen var mycket bra, och Per blev som väntat fil dr.

Han har meddelat mig och andra vänner att han medverkar i Vetandets värld i radions P1 den 19 juni klockan 12.10 (med repris klockan 23.07). Programmet handlar om upplevelseindustrins turistmiljöer, vilket Pers avhandling också handlade om. Per blir intervjuad under en rundvandring i den turistinriktade butiksbyn Stockholm Quality Outlet i Barkarby.

Den 19 juni är det min 70-årsdag, och det är inte säkert att programmet medger radiolyssning för min del. Men ni som inte är upptagna av 70-årsfirande kan ju lyssna!

Partigrodor

Hittat i Journalisten nummer 18 2007:

”Sverigedemokraterna i de sydligare delarna av vårt land samlades under nationaldagen vid Skånes djurpark för en trevlig dag med likasinnade.”

Sverigedemokraterna.se

Och så är jag inne i sammanträdeskvarnen igen

Birgitta åker till Wien. Det gör hon i sin egenskap av ordförande i Svenska Unicef.

Själv åker jag till Uppsala för en räcka möten och sammanträden, de första efter det att lunginflammationen slog mig i däck.

Jag var ute och träningsgick i går kväll; kondisen är dålig efter en dryg månads vistelse i sängar och stolar. Återvände hem lite småsvettig.

I dag tog jag buss 811 in till Uppsala.

Första mötet var trevligt och föga maktpåliggande, en avtackningsmottagning för den avgående chefen för Upsala Stadsteater, Stefan Böhm. Jag tackade honom privat för en räcka förbannat bra teaterföreställningar, i egenskap av uppsaliensisk kulturpolitier för att han har fått det att gnistra och spraka i stans kulturliv. Och så fick han retroaktivt en guldstjärna av mig för sina tidigare insatser i Fria Proteatern; vi har talat om det här tidigare och har då konstaterat att vi har ett gemensamt intresse för den politiska musiken. Jag hälsade givetvis också från Birgitta och förklarade, varför hon inte kunde vara med.

Från Stadsteatern promenerade jag vidare till Missionskyrkan, där styrelsen i lokalavdelningen av Ordfront skulle ha sammanträde. Vi hade bokat lokal, men Missionskyrkan verkade mörk och öde; vi kom inte in. Därför promenerade vi ner till korsningen Svartbäcksgatan/Linnégatan och satte oss på Café Linné, utomhus på gården ner mot åsidan; det här stället ligger mitt emot Linnéträdgården.

Vi pratade först om våra intryck av Ordfronts årsstämma här i Uppsala: var överens om att också Ordfront lider lite av den anemi, som utmärker alltför många folkrörelser. Det behövs fler lokalföreningar och fler basaktiviteter! Vi lovade varann att försöka dra in fler av medlemmarna i vår egen lokalavdelning i mer aktivt arbete.

Men vi behöver då från styrelsens sida också erbjuda medlemmarna en intressant och attraktiv verksamhet, något som vi faktiskt lyckades ganska bra med under föregående verksamhetsår. Ola Wong är på gång med ett möte om Kina, bara vi lyckas hitta ett lämpligt datum, när han är hemma och tillgänglig. Vi planerar ett nytt möte i vår serie om klass och skrivande. Där har vi flera intressanta och publikdragande namn på förslag – idel kvinnliga författare – men eftersom inget ännu är klart, nämner jag inga namn. Det gör jag heller inte i fråga om vårt planerade möte med deckarförfattare om deckare och dessas funktion inte bara på bokmarknaden utan också i samhällsdebatten. Lyckas vi i enlighet med våra intentioner i det här fallet, kommer vi att behöva en jättelokal. Vår ordförande, Kjell Eriksson, själv framgångsrik och samhällstillvänd deckarförfattare, jobbar med det här projektet. Slutligen tänker vi också synas och höras under Kulturnatten.

Sammanträdet med styrelsen för Ordfront drog ut på tiden, och jag hann aldrig gå till det som skulle ha varit min nästa anhalt, vernissagen i Munin (huset där kulturkontoret är inhyst och kulturnämnden har sina sammanträden). Där var det vernissage på en konstutställning med de stipendiater som får kulturnämndens kulturstipendier inom genrerna konst och konsthantverk: Eva Högberg, Erika Bengtsdotter, Katriina Flensburg, Annika Berg Frykholm och Marie-Louise Sundqvist. Erika Bengtsdotter har jag för övrigt träffat i andra sammanhang, också hört henne spela dragspel (vilket hon alltså inte fick pris för i det här fallet); jag gratulerade henne senare i foajén till Reginatatern, där prisutdelningen skedde senare på kvällen.

Innan jag kommer till den ska jag kanske nämna, att de här fortbildningsstipendierna (som gick till fler än de nämnda) är på 15.000 kronor.

Två arbetsstipendier delades också ut, om vartdera 100.000 kronor.

Det första av dessa gick till litteraturvetaren och författaren Carina Burman, just nu aktuell med sin prisade bok om Klara Johansson. Hon är en sån där person som jag med jämna mellanrum träffar i Uppsalas kulturliv, så det är självklart att jag också personligen gratulerade henne efteråt. Det är då bäst att tillägga, att stipendiaterna föreslås av en särskild stipendiekommitté inom kulturnämnden (jag är inte med i den) och att kommittén har experthjälp till sitt förfogande.

Det andra arbetsstipendiet på 100.000 kronor gick till kompositören Åke Eriksson, som tackade genom att bland annat låta oss få del av ett stycke ur ett körverk, som han har skrivit till text av Elisabet Hermodsson.

Men allra först i prisutdelningsprogrammet delades fem stipendier à 4.000 kronor ut till lika många unga skrivare, David Sundqvist, Sophie Karlsson, Frida Haapaniemi, Annie Burman och Anna Skörd.

Och jo, Annie Burman är en dotter till Carina Burman.

Annies stipendium är helt och hållet hennes egen förtjänst!

Bort från trädgården igen

Jag måste in till stan, Uppsala, igen. För en rad uppdrag i eftermiddag och i kväll och så pacemakerkontroll på Akademiska i morgon bitti.

I natt regnade det, och man känner hur väl trädgården mår av det här vattnet.

Den vita bondrosen eller jungfrurosen (Rosa alba maxima) blommar som besatt, doftar också starkt. Vi har den över hela tomten, till stor del också som en snårig, oklippt häck längs staketet. Dess blomningstid är tyvärr kort, men jag hoppas att den ännu blommar på min 70-årsdag den 19 juni. Då kommer ju barnen och barnbarnen på besök.

Min Hurdalsros, en present från en tidigare jämn födelsedag, är också i färd att slå ut: snart kommer den att vara översållad av rosa rosor. Bredvid den slår, ungefär samtidigt, paradisbusken ut. Också den har skära blommor.

Utanför fönstret till rummet där datorn står har en pion slagit ut sina mörkröda blommor. I långa rabatten från grinden upp mot huset blommar en annan pion i vitt. I samma rabatt flammar också den första stora vallmon i orange.

Sommaren är här.

Det blev en sommar till!

2 x Eldkvarn

Eldkvarn har jag följt allt sedan starten, också recenserat många av gruppens plattor; jag hoppas kunna återpublicera något av detta. I det att jag har följt Eldkvarn så länge ligger förstås, att jag har sett kvaliteter med gruppens musik – vilket inte är liktydigt med att jag har varit helsåld på allt den har gjort.

Gruppens frontfigur, Plura Jonsson, gillar jag också av ett annat skäl: Han har markerat sin tillhörighet till socialdemokratin inte bara genom att ha uppträtt live på ett par socialdemokratiska partikongresser utan till och med genom att bära partimärke på rockslaget.

Sen tycks han ha en dragning till kyrkan, som jag – gamle ateist – inte delar. Med viss nyfikenhet börjar jag därför lyssna på Eldkvarns CD ”Kärlekens låga. En mässa” (Zebra art ZAR 982, 2006), inspelad live i Annedalskyrkan i Göteborg och av Valle Edling försedd med följande kyrkoanknutna innehållsdeklaration:

”Kärlekens låga är en mässa om livets lyckliga stunder. Tolv sånger om kärlek. Den kärlek som sätter våra hjärtan i brand. `Den som älskar måste lämna allt´, sjunger Plura. För att hålla kärleken levande måste den ständigt brytas isär. Liksom brödet och vinet i mässan.

Eldkvarn under valven i Annedalskyrkan är så mycket mer än en konsert. Här möter Pluras texter och Eldkvarns musik en tusenårig ritual. Det handlar om kärleken, tron, livet och döden. Mot den närvaro som bara ryms i en enda lång tagning.

Kärlekens tröst, Eldkvarns tidigare mässa om trasighet och längtan blev till en CD och en kyrkoturné med ett lågmält intensivt glödande Eldkvarn. Ur den glöden föddes Kärlekens låga.”

För mig ter det här sig, när jag tar del av texterna och musiken, som en ganska hård övertolkning.

Visst handlar Pluras (och i ett fall brorsan Carlas) texter om kärlek i livets lyckliga stunder. Men inte mycket i dem gör att jag ser dem i något religiöst perspektiv.

Förvisso finns det i några få låtar sådana referenser: I ”Maria – inför Gud” finns frasen ”Maria – bara du och jag inför Gud”, men textens tillbedda Maria är verkligen inte den Maria. ”Vi prisade vår skapare” heter det i en annan kärleksballad, ”7:e våningen”. I ”En regnmetares sång” anropas den tillbedda med ”Halleluja syster, här är din midnattsmässa”. Och ”Himlen ser och himlen hör” slutar så här:

”Himlen vet vad som händer nu
Himlen vet vad som är rätt eller fel
det är så många
som har klättrat upp på världens topp
Men inte alla har kommit ner
Himlen ser och räknar alla brott
Himlen väger dina ord
Den går med ljus den går med mörker
Den går runt hela vår jord

Var du än går, vad du än gör
Himlen ser och himlen hör
Vad du än glömmer
eller bär för hemighet
det finns ingenting
som inte himlen vet.”

Mer religiösa anknytningar än de här går inte att hitta i de tolv låtarna. Det mesta är kärleksballader av det slag man brukar hitta hos Eldkvarn – möjligen är de här generellt mer ljusa i tonen än vad vi är vana vid.

Allt är inte bra, och där finns också talspråkligheter av det slag som en språkrättare som jag har svårt för (”Män som mig”, ”För nån som dig”).

Annat är verkligen bra: den inledande ”Långsamt tåg”, ”Två hjärtan” och den mycket snygga ”Den som älskar måste lämna allt”.

Alltså samma blandning av guldkorn och annat som är mindre bra, som man så ofta hittar på Eldkvarns plattor.

Då är Eldkvarns allra senaste CD, ”Svart blogg” (Capitol / EMI 0946 3 92992 5, 2006) en musikaliskt mäktigare och innehållsligt/känslomässigt också en betydligt mer komplicerad och mångfacetterad skiva.

Redan inledningsspåret, ”En ledig man”, där Plura kämpar med livsledan i stället för att besjunga lyckan, känns mer äkta i meningen balanserad: livet består ju sällan av entydig lycka.

”Svart blogg” föregicks av mycket skriverier om Pluras bloggande inför den här CDn, på temat att det han skrev var hänsynslöst självutlämnande – den som vill kolla själv kan ju gå till bloggen.

Texten till det avslutande spåret, titelspåret ”Svart blogg”, är skriven som en poetisk bloggpost. Och så svart som titeln antyder: ”Himmel och vatten, buskar och träd. / Jag ser ingenting, det är en svart värld. / Jag saknar dig älskling, det är en jävlig natt. / Jag går ut genom dörren, allting är svart. / Här ute biter den eviga vinden, den kommer från havet, den biter i kinden. / Jag hör en ensam mås, det låter som en orgasm. / Vi skulle leva längre om våra hjärtan var plast. / Jag ser inte handen, jag är i trollkarlens hatt.”

Spår två, skivans singel, ”För kärlekens skull”, har sin längtan riktad till den Maria, som vi mötte också på mäss-CDn.

Men i ”Blues för Bodil Malmsten” rullar Plura à la dagbok eller blogg upp delar av sitt förflutnas kärleksliv, med smärtor, svek (även egna) och ärr och allt. Här figurerar också till exempel Kajsa (Grytt, i Tant Strul), en annan artist som jag gärna lyssnar på. Det här är en bra låt, som dock kunde ha gjorts mer bluesartad i stället för att förses med alla dessa stråkar. Över huvud taget är min främsta invändning mot den här skivan, att den är överarrangerad, har för mycket av stråkar, blåsare, hammondorgel och synthar.

I mina öron är den likaledes självbiografiska ”Mörkret knackar på din dörr” åtminstone musikaliskt skivans bästa låt. Texten kan tjäna som ytterligare ett exempel på att gränsen mellan bloggtext, poesi och bluesartad rocktext kan vara hårfin:

Svart blogg

Text och musik: Per Plura Jonsson, 2007

Först var jag sju och sen var jag tolv,
jag hängde på en bakgård och sparka boll.
Vi var i mysteriernas värld
och alla andra var utanför.
Vi besteg alla berg på mindre än en sekund,
segla skeppet över havet utan att gå på grund.
Det är aldrig du,
det är alltid nån annan stackare som dör.
Du sitter som ett lastdjur i Babylons trapp,
allt du lämnat bakom dig ska komma ikapp.
Och det känns som om något ska hända inatt.
Något är annorlunda mot förr.
Jag hör hur mörkret knackar på min dörr.

En magiker ger mig vad jag vill ha,
hela mitt liv har jag rest från stad till stad.
Jag hänger på repen
och det här livet har märkt mig.
Sekonderna ropar `res dig upp och gå.
här finns inget att hämta och inget att förstå.
Ta bakvägen ut,
här är tabletterna mot värken´.
Ja, ibland så känns det som jag nått backens topp.
Jag hör hur fåglar sjunger i trädens topp.
Ja, allting förvandlas när man kommit opp.
En känsla du aldrig hade förr.
Jag hör mörkret knacka på min dörr.

Servitrisen ger mig en Dry Martini,
hon är ung och blonderad och läser en tidning.
Hon kunde vart min dotter
och jag kunde vart hennes älskare.
Jag pekar på glaset och hon gör en till.
Jag tänker allt mer, är det här jag vill.
För var dag har spriten allt svårare för att frälsa mig.
Hårda dagar slår hårdare än förr,
minnena som plågar dig kommer in genom dörrn.
Ur skuggorna hör du rösterna, dom hälsar dig.
Ute från gatan hör man hur åskan går,
blixtar på himlen river upp blödande sår,
ännu en anledning att inte gå.
Jag hör ljud jag aldrig hörde förr.
Jag hör hur mörkret knackar på min dörr,
mörkret knackar på min dörr.

Ur skuggorna kommer också bilderna av allt det som var: spårvagnen hem, röken från fabrikerna innan alla jobb försvann i det som en gång var industristaden Norrköping. ”Bilder från min hemstad jagar mig i sömnen”, sjunger Plura i ”Fulla för kärlekens skull”.

Mycket annat vore värt att nämna. Men ni kan ju lyssna själva.

Emils minnessten – gästskribent Olof G Strömberg

1982 invigdes Emil Hagströms minnessten som tillkom på iniativ av Bertil Törnqvist, som då var kulturansvarig för ABF i Mellannorrland. Minnesstenen uppfördes på fattigstugutomten i Trästa på den plats där Emil Hagström växt upp. Stenen bekostades av Sollefteå kulturnämnd och reliefen på stenen är utförd av konstnären Jonas Larsson. År 1997, i samband med 90-årsminnet av Emil Hagströms födelse, flyttades stenen till stadsparken i Sollefteå.

Emil Hagströms mor var Emma Christina född 1874-06-29 i Nyland, Sollefteå fs. Hennes far var torparen Erik Persson Hagström född 1823-10-07 i Nyland, Sollefteå fs
Hennes mor var Stina Greta Hansdotter född 1830-11-05 i Sollefteå fs

Emma Christina Hagströms barn:
Oä d Selina född 1895-06-16 i Nyland, Sollefteå fs
Oä d Anna Karolina Erika född 1896-09-01 i Nyland, Sollefteå fs
Oä s Emil Eugén Napoleon född 1907-07-03 i Nyland Sollefteå fs

På den tiden förekom flottning efter Ångermanälven. Hit kom ett antal flottare för att arbeta med flottningen. De låg över i olika bosatta människors hus efter älven. I samband med detta kan man se att många oäkta barn föddes.

Familjen flyttade till en fattigstugutomt i Trästa, Sollefteå år 1914. Stugan låg nedanför Hallsta hoppbacke men revs så småningom.

En långsam återhämtning

Jag har ju berättat om att jag befinner mig under återhämtning från en djup vågdal, en häftig lunginflammation med åtföljande medicinering.

I går gjorde jag ett första försök att bryta mig ur den redan alltför långvariga trötthetens grepp. Min hustru är ju ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse), och jag beslöt mig, efter visst vacklande, för att tacka ja till att tillsammans med henne gå på jubileumsbankett på museet – museibyggnaden på Djurgården fyller 100 år, och den här banketten ordnades bland annat för att företag, mot dyra subskriberade platser och egna bord, ett lotteri (med bland annat en skänkt pekingresa bland vinsterna) och så en auktion (middag för tio personer på Sagaliden, herrgårdsmiddag för tio personer på Julita gård och annat liknande), där det också handlade om att mycket generöst öppna plånböckerna, skulle skänka pengar för en fortsatt upprustning av museets lokaler.

Det var också helt uppenbart, att kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, gillade det här sättet att ta in pengar. ”Du kan väl lägga bud på hela rubbet och betala med medel ur statskassan”, föreslog jag, men möttes av den snabba repliken ”Nä-hä, du!”.

Annars är hon en trevlig person att föra middagskonversation med i de mest skilda frågor – vi har träffats förut och har därför heller inga trösklar att inledningsvis ta oss över. Och så är hon en jävel på snapsvisor, kanske inte i värdinnan Christina Mattssons klass, men hon och maken Ulf var de vid vårt bord, styrelsebordet, som höll i gång sjungandet till O P Andersson. (Lena var fram till utnämningen till kulturminister själv ledamot av nämnden.)

Det man fick inmundiga vid banketten (vid mycket vackert blomsterdekorerat bord) var heller inte fy skam.

Först litet svenskt smörgåsbord med färskpotatis, rödlök, gräddfil samt inlagd sill och aquavitsill, löjromsgravad strömming och till det också krögarknäcke med västerbottensost och cheddarost.

Sen kalvtorunedos med smörad örtbuljong och vårprimöret (sparris, knippmorötter, sockerärter och sticklök), till det 2003 Christian Mouex, St Emilion.

Avslutningsvis lime- och vaniljmarinerade jordgubbar, hallon, blåbär, vinbär och björnbär med mascarponecreme och mandelflarn. Det sista var jag försiktig med, och av 2005 Ch Gaillard, Vouvray, drack jag inget alls.

Middagen beledsagades av förnämlig musikunderhållning: Susanne Rosenberg (kulning), Koop, Yukimi Nagano, Crazy Legs/Swedish Swing Society, Fläskkvartetten, Anna Ternheim, Svante Thuresson och Titiyo. (Redan under minglet vid samlingen i gallerierna spelade ett halvt dussin goda musiker harpa, flöjt, fiol, cello och gitarr.)

På väg till Nordiska museet, iförd smoking och i 29 graders värme, samt vid samlingen kände jag dock av, att jag ännu inte är frisk; jag blev trött och lite svettig.

Vinet under middagen plus den inledande drinken, Laurent-Perrier Brut, förstärkte – sannolikt i kombination med den dundermedicin jag tar – den här känslan.

Som tur var hämtades vi vid 23.30-tiden av Anna (Kettner) i bil för vidare befordran till Öregrund. (Vi hoppade över dansen till Andra Generationen.) Under den långa bilfärden (vi kom fram vid tvåtiden på natten) dåsade jag mest och kände också ett lätt illamående. Väl framme gick jag omedelbart till sängs.

I morse var jag åter igen lite piggare: vaknade först av alla, rakade mig, duschade.

Anna sov över, och vi hade kommit överens med henne om att fira hennes födelsedag på lördag morgon, alltså lite i förväg; hon fyller år den 14 juni. Birgitta hade förberett smörgåstårta, och jag gick ut och plockade ett par stora buketter trädgårdblommor. Vi sjöng för Anna och så fick hon presenter: några mycket vackra saker som Birgitta hade köpt vid sina senaste utlandsresor, och så ett antal böcker från mig. Anna stannade till och med lunch, men när hon åkte, hade jag åter en schackning och hade somnat på sängen.

Fan, att det ska ta sådan tid att återhämta sig till full vigör!

Melodikrysset nr 23 2007

Dagens melodikryss löste jag helt utan hjälp av Google – men jag har förstås, vis av tidigare erfarenheter, sedan kontrollgooglat några av de svar jag kom fram till. Här är, hur som helst, mitt förslag till lösning:

Familjefilmen med Sir Elton Johns och Tim Rice’s ”Circle of Life” var förstås Walt Disney’s ”Lejonkungen”.

Vi kan ta övriga djur i samma svep.

Vi hörde den gamla slagdängan ”Två små fåglar på en gren”.

Barnvisan, där det tillverkas strumpor, söndagskjol och helgdagsrock, det vill säga kläder, är ”Bä, bä vita lamm”.

Vi hörde också en alldeles äkta val.

Veckans musikalfråga hörde till de lättare: Vi hörde Elaine Page sjunga ”Don’t Cry For Me Argentina” ur ”Evita”.

Frågorna om någorlunda aktuell populärmusik hörde inte heller till de svårare.

Arja Saijonmaas röst känner man ju igen, vad hon än sjunger. Här var det ”Vad du än trodde, så trodde du fel” ur 2005 års melodifestival. (Nej, jag kom inte ihåg den.)

Gyllene Tider med ”En sten vid en sjö i en skog” var heller inte svår att identifiera.

Kjell Sundvalls filmatisering av Katarina Mazettis ”Grabben i graven bredvid” har jag förstås sett. Men jag kom faktiskt inte spontant ihåg Tomas Ledins ”Helt galen i dig” – här fick jag kontrollgoogla.

Darin, med ”Everything But the Girl”, tog jag med hjälp av ledbokstäverna. (Dock: jag har honom på ”Artister mot nazister”-CDn.)

Kompositör till ”Kärleksvals”, som sjöngs av Sofia Källgren, är Ulrik Neumann, en dansk som på ångradions tid var mycket stor här i Sverige. (Texten har skrivits av Håkan Elmquist.)

De flesta kunde väl, antar jag, identifiera signaturmelodin till Hylands hörna, som gav Hyland. Men vem stod för musiken? Jo, det var tenorsaxofonisten och kapellmästaren Carl-Henrik Norin.

Den modernt arrangerade valsens titel kommer jag inte på, men musiken luktar omisskännligt Benny Andersson, och även ledbokstäverna pekar på samme man.

***

Letar du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, föreslår jag, att du antingen trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Bläddra dig därefter ner till aktuell lördag.

Kräv reglerad rätt för Sverige att självt bestämma i frågan om EMU!

Den kloke Leif Pagrotsky har på Expressens Sidan 4 (jag köper inte längre tidningen, men uppmärksammades på artikeln genom Peter Hultquists blogg) följt upp sin linje från folkomröstningskampanjen om EMU: Sverige bör i det kommande EU-fördraget begära reglerad självbestämmanderätt i frågan om eventuellt svenskt inträde i EMU.

Så här argumenterar Pagrotsky:

”Sverige har aldrig begärt något grundlagsfäst undantag från skyldigheten att gå med i valutaunionen, så som Danmark och Storbritannien har. I stället fick vi en politisk överenskommelse med de dåvarande tolv EU-länderna att själva bestämma om och i så fall när ett medlemskap kunde bli aktuellt. Men erfarenheterna från alkoholpolitiken, där vi hade en liknande politisk överenskommelse om att EU skulle respektera vår politik, visar hur sårbar en sådan lösning kan vara. Trots ett tydligt avtal är den svenska alkoholpolitiken nu så gott som ett minne blott.

Från svensk sida har vi i annars olika sammanhang varit skeptiska mot denna typ av nationella undantag i fördraget. Men det är nu ett tydligt alternativ i slutförhandlingen att man väljer just denna väg för att lösa några av Storbritanniens problem med nya nationella undantag. Somliga påstår att ett sådant erbjudande har framförts men att Gordon Brown inte har bestämt sig ännu hur han skall agera. Vi vet inte ännu hur det blir med de engelska undantagen, men osäkerheten räcker för att vi skall tänka igenom vår egen linje. Jag menar att det måste vara ett absolut och självklart svenskt krav, att om nya nationella undantag skall införas, skall det svenska folkets rätt att själv bestämma om man skall vara med i EMU eller ej klart framgå av EU:s grundlag. Det handlar om att anpassa kartan efter verkligheten.”

Jag instämmer livligt.

Hela artikeln hittar du här.