Eldkvarn

Jag skrev nyligen om Plura Jonsson och om Eldkvarns två senaste CD. Lovade då också att återpublicera vad jag genom åren har skrivit om dem. I går såg jag Plura och brorsan Carla på socialdemokraternas scen i Almedalen, vilket påminde mig om att Plura, precis som jag skrev förra gången, numera aktivt framträder som socialdemokrat.

Så här kommer nu det jag har hittat i läggen.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Wekendens
fröjder

Eldkvarn, före detta Piska mig hårt, kommer nu med LPn ”En lång het weekend” (MNW 72 P, SAMdistribution). Musikaliskt är gruppen skicklig, dock utan att vara genial. Några bra låtar finns här dock, till exempel ”Sömnlösa dagar”.

Hela plattan bygger på ett propagandistiskt effektivt men kanske något diskutabelt grepp. Weekendens fröjder kontrasteras mot vardagens och arbetets hopplöshet:

Gravlax för hopplösheten
vin för kärleken
En kvarter brännvin
för hela skiten
och ett pulver för måndagen

Det är skickligt gjort, och bestickande, och det följs upp i låtar som ”Sportfiskaren” och ”Kylskåpet”.

Problemet är att låtarna inte handlar om allt det där andra, det som weekendens fröjder ska vara en kontrast mot. Följden är att skivan får en udd mot gravlax och vin och blanka fiskevatten, ting som man inte utan vidare kan anta att folk skulle vilja avstå ifrån, även om vårt arbete blev vårt.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1980 (29 maj) fanns följande:

Eldkvarn

Eldkvarn – före detta Piska mig hårt – är en grupp som jag har haft svårt för. Motviljan gjorde att jag inte lyssnade igenom deras ”Pantad och såld” (MNW 88 P, SAMdistribution) förrän den senaste LPn kom. Det borde jag ha gjort. Gruppen är bättre i sin nya, reducerade sammansättning, men även den förra LPn innehåller flera alldeles utmärkta spår: ”48an”, den svängiga ”Låt kvasten gå” och så framför allt ”Nya tider” som är mycket bra.

Men ”Pojkar, pojkar, pojkar” (MNW 97 P, SAMdistribution) är nästan rätt igenom en hörvärd och mycket svängig platta. Redan titellåten, som inleder. är fin, och sen följer den ena låten bättre än den andra: ”Din lilla hund”, ”TV-man”, ”Café Jamaica”, ”Du är bäst”, ”Tåget” och ”Hjärtats lust”. Ett par – ”Din lilla hund” och ”Du är bäst” har dock egendomlig eller slapp text.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 (25 mars) recenserar jag under rubriken Blandat ett stort antal LP; där finns bland annat följande:

En smula besviken är jag på Eldkvarns LP ”Musik för miljonärer” (Silence SRS 4664, SAMdistribution). Inte en enda låt på den griper riktigt tag i mig – åtskilligt känns banalare än materialet på ”Pojkar, pojkar, pojkar”. Bäst är ”Idiot Stuff”. ”Nere på klubben” är hyfsad.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1982 (9 september) finns Eldkvarn med i översiktsartikeln Singlar:

Eldkvarn: ”Sex” / ”Mitt i ett våld” (Silence ZING 112, SAMdistribution). Eldkvarn är ett bevis på vad ett tekniskt säkert spel betyder. Låtarna hör däremot inte till de bästa gruppen har gjort.

***

Också nästa Eldkvarn-recension ingår i en samlingsrecension, med rubriken Svensk rock. Den infördes i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1982 (21 oktober):

Häftighet utmärker också Eldkvarns spel på LPn ”Genom ljuva livet” (Silence SRS 4674, SAMdistribution), men där finns samtidigt puls, kroppsvärme, sensualism. Eldkvarn spelar skitbra rockmusik (”Allt vad du vill ha”, ”Spion City”), ofta mycket dansant sådan (”Djungel”, ”Dansar”). Plura Jonsson har oftast också handlag med texterna; ”Ett fall av kärlek” – kanhända bästa låten – visar vad han kan göra av det banalaste av ämnen… Och så, och där finns kontrasten mot de flesta garagebanden, kan han uttrycka livskänsla (”Kom till kusten”). En mycket hörvärd LP!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1983 skriver jag om en MP, en LP och en singel:

Eldkvarn

”Happy Hour” (Silence XING 114, SAMdistribution) är en ypperlig MP med Eldkvarn: funkig, dansvänlig, extra svängig med hjälp av Lennart Helperins trumpet. Tre låtar av fyra – ”En gång i livet”, ”Flickornas pris” och ”Party” – är utmärkta, och den fjärde, ”Hjärtats lust”, är inte så dum den heller.

Däremot är LPn ”Tuff lust” (Silence SRS 4684, SAMdistribution) en besvikelse. Hela sidan ett är under Eldkvarns nivå; det enda som väcker intresse är blåset (i till exempel ”Bitter men het” och ”Ingen man alls”). Också sidan två innehåller svaga punkter som ”Du kan inte fånga mej”, men där finns också hyggligare material (till exempel ”September”) och så två riktigt bra låtar, ”Skrik som ett barn” och ”Tuff lust”.

Eftersom dessa båda hörvärda (och mer än så) låtar finns på Eldkvarns singel ”Tuff lust” / ”Skrik som ett barn” (Silence ZING 121, SAMdistribution), finns det dock inga bärande skäl att köpa LPn – köp singeln; det räcker!

Povel

Björn Barlach har i dag (9 juli 2007) på Dagens Nyheters Namn och Nytt en underbar dagsvers om Povel Ramel:

Povel

I tystnaden och friden
en kväll i juni månad
gick en man ur tiden.
Tiden står förvånad.

Genierna går bort.
Skorna något trängre.
Tidens flykt är kort.
Underbart är längre.

Ulf Lundell på skiva

Jag skrev nyligen att jag har följt Ulf Lundell på skiva i stort sett ända från början, också att detta är ett tecken på uppskattning.

När jag nu gräver fram min allra första lundellrecension, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1977 (8 oktober), ser jag att jag åtminstone till en början hade en kritisk distans till honom; där finns rent av en och annan formulering jag i dag ångrar:

Upprepning

Ulf Lundells tredje LP heter ”Natten hade varit mild och öm” (Harvest/EMI 7C 062-35388). Den är en upprepning, inte bara i meningen att två låtar från ”Vargmåne” (Harvest/EMI E 062-35188) finns med: ”Stockholm city” och ”Sextisju, sextisju”. Några nytillskott med den charm och egenart som åtminstone delvis utmärker ”Och går en stund på jorden” och ”Jag vill ha ett lejon” på ”Törst” (Harvest/EMI 4E 062-35288) finns inte på den senaste LPn. Sidan två består förresten till större delen av material som Lundell själv inte har skrivit, slitstarka ”Route 66” till exempel.

I varken de gamla eller de nya låtarna visar Lundell någon distans till det han skriver. Han är fortfarande sin generations Representant, och han känner uppenbarligen fortfarande ett sug från knark- och gänglivet. Moralen i en låt som ”Lilla Anette” känns påklistrad.

Mer än på de tidigare plattorna märks det på den här att Lundell är en ganska tafflig sångare. Han sväljer ord och stavelser. Rösten håller inte. När man hör Nature, som kompar honom och med sitt ös bär upp plattan, längtar man efter Jerry Williams!

***

Sen dröjde det ända till Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (julnumret, daterat 8 december), innan jag skrev om Lundell igen:

Ny Lundell

Jag hör till dem som har varit kritiska till Ulf Lundells böcker och skivor.

Jag har invändningar att göra mot hans dubbel-LP ”Längre inåt landet” (Parlophone / EMI 7 C 156-35788/9, Mudist) – den är lite för utdragen, en del sättningar med hammond- respektive voxorgel är inte bra, begränsningarna hos Ulfs röst blottläggs i studioinspelningarna – men jag tvekar ändå inte att säga, att det här är den bästa plattan Ulf har gjort.

Jag ska ge exempel. ”Glad igen” är en bra låt. ”Odysseus” har en mycket begåvat skriven text. ”Pulver” är inte bara rock ’n rollig – den har också en klart knarkfientlig text. ”Så mycket äldre” är stillsam, melodiös, poetisk; texten visar att Ulf Lundell har blivit mer komplicerad, mognat. ”Hem till mina rötter” är bluesig rock (med munspel) – det finns ett lätt politiskt anslag i sista strofen. ”Under askan” har en fin poesi i refrängen. ”Stackars Jack” är en mycket sympatisk självuppgörelse: ”Stackars Jack / vad ska du göra med drömmen som sprack / Nu när röken och dimman har lagt sej / och dagen gryr / och ditt äventyr / aldrig någonsin vill komma igång.” Så ”Distraherad” – vilken rock ’n roll, vilken fantastisk låt! Och vilken kampsång är inte ”Bättre tider”…

Det borde räcka som argument. Lyssna själva!

***

Eftersom jag ett antal gånger, när jag har gjort skivprogram med politisk musik, har använt just Ulf Lundells ”Bättre tider”, återger jag texten här:

Bättre tider

Text och musik: Ulf Lundell, 1980

Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
Det här är inget skämt
Och inte heller är det
tro mej, tro mej
nånting som jag själv bestämt
Vi går mot öst
Vi går mot väst
Vi går mot liv
Vi går mot fest
Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
för det har tiderna själva bestämt

Svartsynen kramar dej sönder och samman
Död pest och pina är inne i år
Ungen ska dö som en slamsa i mamman
Huden ska frätas av sår
Men allt det där är skitsnack
och spöken i hjärnan
Jovisst är det jävligt
och visst är det svårt
Men tar man sej en titt
på själva innersta kärnan
så ser man framtidens skepp
och det är vårt

Vi går mot bättre tider…

Jag tar risken att bli kallad
flummare och fåne
när jag säjer att jag ser den varje kväll
Jag syftar då förstås på Vattumannens måne
som ler och säjer:
Öppna alla spjäll
Det blir en jävla kamp
men ni har tiden på er sida
Om hundra år ser allting annorlunda ut
Det som sker är oundvikligt
det ska smärta, det ska svida
Men en vacker dag är helvetet slut

Vi går mot bättre tider…

Låten fanns först på dubbel-LPn ”Längre inåt landet” (Parlophone / EMI 7 C 156-35788/9, 1980). Den finns på en dubbel-CD från 2000 (Rockhead / Parlophone 4989752).

***

I nummer 3 1983 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) fanns en recension av två skivor med Lundell:

2 x Lundell

Ulf Lundells ”Preskriberade romanser 1978-81” (Parlophone 7C 056-35897, distribution EMI/GDC) har, som titeln antyder, karaktär av ”spillskiva”, vilket inte bör tolkas så att den inte skulle vara hörvärd. Tvärt om innehåller den åtskilligt som man gärna lyssnar på. ”Bergets topp”, ”Snart kommer änglarna att landa”, ”God jul (är det nån hemma)”, med drag av tung rythm ’n blues, och den svängiga ”Rosedale Boogie”. Men framför allt tycker jag den här LPn är ett utmärkt exempel på hur mycket Bob Dylan har betytt för Ulf Lundell. Då tänker jag inte bara på att Lundell här gör Dylans ”Precis som en kvinna” utan också på det dylanska munspelet i ”Det var en man som stal en dröm”, på den dylanska sångstilen i ”Sista porten” och på den dylanska poesin (mycket fin förresten) i ”Död”.

* En insändarskribent i Expressen har – helt korrekt, tror jag – spårat ”Hör hur västanvinden susar / se hur härligt majsol ler” i Ulf Lundells ”Öppna landskap” på senaste LPn ”Kär och galen” (EMI 7C 062-35970, distribution GDC). Andra har gjort den heller inte obefogade jämförelsen med Evert Taube. Men det vore löjligt och orättvist att försöka göra Lundell till epigon; han är en självständig och originell konstnär både i sin diktning och i sitt musikskrivande. En annan sak är att han bygger på existerande traditioner och strömningar – minns att även Taube imiterade, lånade och slog mot andras klangbottnar i sin egen visdiktning. ”Öppna landskap” är en mycket bra ny Ulf Lundell-låt. Den här LPn rymmer också åtskilligt annat som kommer att stå sig: titellåten ”Kär och galen” och rocklåten ”Aldrig nånsin din clown” till exempel. Annars tycker jag att ”Kär och galen” är en LP som ovanligt tydligt illustrerar den spänning mellan borgerlighetens goda liv (inte ironiskt menat!) och den anarkistiska friheten som finns hos den medelålders Lundell.

Det här kan man studera i låtar som den sommarbesjungande och ganska idylliska ”Öppna landskap”, i ”Laglös”, ”I dina slutna rum” (”Du är fri att följa vinden vart den vänder / är kläderna du bär för trånga, byt!”, i ”När jag kysser havet” (som direkt diskuterar borgerlig medelklasstillvaro-ungdomsrevolt) och ”Vid din grind igen”:

Vem täpper till din trut
och vem tejpar för dina ögon?
Vem håller dej i schack
dag och natt året om?

Ulf Lundell: Vinter i pardiset

Jag lovade nyligen leta i läggen efter saker som jag har skrivit om Ulf Lundell. I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 januari) publicerade jag följande:

Ulf Lundell

Nej, Ulf Lundell har inte fallit igenom med ”Vinter i paradiset” (Wahlström & Widstand) heller. Tvärt om har det blivit en välsvarvad roman igen, med den lundellska jargongen och hela baletten. Med porträttet av den självständiga Gro gör Lundell till och med ett halvlyckat försök att vidga sitt berättande.

Men fortfarande är Lundell fast i Lundells trygga värld. Ramen i ”Vinter i paradiset” är vintrig fjällmiljö. Och vad är den vinddrivne knarksmugglaren in spe Bengt Pavlo Gustavsson och den av succé och förväntningar plågade bestsellerförfattaren Julius Tonker om inte något av ett schizonfrent självporträtt av Lundell och hans alter ego.

I och för sig alldeles utmärkt, som sagt. Men ska Lundell komma längre, kunna berätta en historia som inte är så lätt att ringa in, någon gång?

Jämlikhet är en förutsättning för frigörelse

Kajsa Borgnäs, ny ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, manar i dagens Expressen (7 juli 2007) Mona Sahlin inför hennes framträdande i Almedalen: ”Inför en ny röd individualism, Sahlin”. Vägen till att ge alla individer en verklig möjlighet till personlig frigörelse går varken genom privatiseringar eller valfrihet av kundvalsmodell:

”När samhället nu i snabb takt förändras med kundvalssystem på alltfler områden; med privatiseringar inom vården, utförsäljning av allmännyttiga bostäder, ökad segregering mellan kommunala skolan och friskolorna, lägre arbetslöshetsförsäkring, då ges medelklassen ett nytt verktyg i kampen om sötebrödet i livet: valfriheten. I ett allt mer ojämlikt Sverige ska medelklassen kunna välja ett bättre alternativ till sig och sina barn och samtidigt välja bort sin granne och dennes barn.

Detta är en farlig utveckling. Det fria samhället förutsätter jämlikhet och i det ojämlika samhället blir valfriheten en överlevnadsstrategi för dem med mest resurser. Stora delar av medelklassen, likt de av stockholmssyndromet drabbade gisslantagna banktjänstemännen i Norrmalmstorgsdramat för 30 år sedan, börjar sympatisera med den politik som skapar så stora ojämlikheter i samhället att de måste välja. De måste välja att inte gå i kommunala skolor, nyttja den offentliga vården eller bo i de allt färre hyresrätterna i ytterstaden.

Om samhället inte erbjuder den allra bästa skolan och vården kommer de resursstarka välja bort gemensamma lösningar. Privata försäkringssystem är helt rationella för dem som inte täcks av statlig inkomsttrygghet.”

Läs hela artikeln här.

PS Jag köper fortfarande inte Expressen men har uppmärksammats på den här artikeln av Anders Thunberg. EK

Melodikrysset nr 27 2007

I går klippte jag vår väldiga gräsmatta. I natt slog vädret om, och det har regnat av och till. Så gräset växer upp igen kan tänka.

Men skämt å sido: Öregrund har haft mycket sol, så trädgården behöver verkligen det här regnet. Det gäller inte minst min nyrestaurerade rabatt, där jag har satt en mängd nya blommor.

Mig skulle inte det mest gassande solsken locka bort från Melodikrysset, men onekligen känns det lättare att sitta inne vid radion en gråmulen och regnig dag som den här.

Veckans melodikryss tyckte jag hörde till de lättare. Men sånt kan ju variera, beroende på vad man råkar kunna.

Egentligen var det bara ett par frågor jag behövde googla lite på.

Filmen ”Breakfast on Pluto” har jag inte sett, men jag har hört Bobby Goldsboros ”Honey”. Genom att googla fick jag reda på att Stikkan Anderssons svenska översättning, den som Björn Ulvaeus spelade in, heter ”Raring”. Fast jag hade redan, innan jag började googla, av ledbokstäverna förstått att det efterlysta svaret skulle bli pluralen raringar.

Av ledbokstäverna förstod jag vidare omedelbart att den manliga delen av duon som sjöng schlagerparodin ”Värsta schlagern” var Markoolio. Men vem sjöng han ihop med? Jo, Linda Bengtzing. Hennes sjungande har jag aldrig gett mycket för.

Niklas Strömstedt med ”Oslagbara” klarade jag däremot omedelbart. Och så klart ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”. För att inte tala om Art Garfunkel i ”Let’s Fall in Love”.

Och eftersom jag både känner Lasse Åberg och har sett serien om Trazan Apansson i TV, var det heller inte svårt för mig att komma på att Klasse Möllberg där spelar apa (i två bemärkelser). Här hörde vi Electric Banana Band med ”Kameleont” i Melodifestivalen 2006.

”Simpsons” har jag bara flyktigt tittat på, men jag klarade TV-signaturen ändå.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Eldeman spelade i dag, lite post festum, ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Är ni intresserade av att läsa mer om upphovskvinnan respektive upphovsmannen, kan ni hitta ett och annat ovan under Kulturspegeln.

Äldre, i radio ofta spelade hits brukar vara mitt bord och var det också i dag.

Vi hörde Siw Malmkvist sjunga (på finska) Thore Skogmans ”Bergsprängartango från Gällivare”, som här skulle ge verbet spränga.

Glenn Millers ”In the Mood” har en man i min ålder förstås dansat till.

Och ska man åka jorden runt, har man nytta av en atlas.

Filmen ”Pianot” har jag sett både på bio och på video. Här illustrerades den med ”Big My Secret”.

Och vad passar bättre att avsluta med en grå och regnig dag som denna än Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, vilket här skulle ge verbet droppa.

***

Söker du efter något svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

That’s Entertainment!

Birgitta är i Uppsala och sitter ordförande vid IOGTs/NTOs kongress. Själv jobbade jag i trädgården under sena eftermiddagen, när den värsta middagshettan hade lagt sig: fyllde på jord i den nyrestaurerade rabatten.

Sent på kvällen satte jag mig framför TVn och såg MGM-filmen från 1974 med utdrag ur bolagets bästa dans- och musikfilmer, ”That’s Entertainment!”. Det blev drygt två timmar av suverän underhållning, också – när det främst gäller filmerna från 1950-talet, då jag var tonåring – återseendets glädje.

Självfallet kan innehållet i många av de här filmerna kritiseras utifrån ganska många aspekter: könsroller, verklighetssyn, värderingar. Men Hollywood, i det här fallet MGM, kunde också göra filmer med fullkomligt suveräna sång- och dansnummer. Och vilket yrkeskunnande, vilken dans- eller sångförmåga, vilken utstrålning hos stjärnor som Fred Astaire och Ginger Rogers, Gene Kelly, Mickey Rooney, Judy Garland, Esther Williams, Frank Sinatra, Bing Crosby, Maurice Chevalier, Cyd Charisse, Lena Horne, Jeanette MacDonald, Eleanor Powell, Jimmy Durante, June Allyson, Debbie Reynolds och många, många andra!

Själv tyckte jag att det ibland blev lite för många, dessutom överlastade, dansscener på varann.

Det som gjorde starkast intryck på mig var några solo- respektive parnummer som Fred Astaires och Eleanor Powells steppdans från ”Broadway Melody” från 1940 och, självklart, Gene Kellys klassiska solodansnummer i regnet ”Singin’ in the Rain” från 1952.

That’s entertainment! Och konst!

Partivänner och andra vänner

Kristina Lindquist skriver på Syrrans blogg – länk finns här – insiktsfullt om vänskap, ibland kärlek, mellan människor med vitt skilda politiska värderingar:

”Antingen: Politik hör hemma i det offentliga, har en on/off-knapp och en rullgardin att dra ned när det räcker. Det kan tydligt särskiljas från det som är livet och människan och det privata är definitivt inte politiskt. Politik är inte vem du älskar, vad du äter, hur du bor och rör dig, om du är frisk, vilken luft du andas eller vem som diskar din disk. Människor till höger tenderar oftare än andra att hamna i den här kategorin och här är det givetvis smärtfritt att att vara nära vän med ideologiska meningsmotståndare.

Eller: Vänner är inte centrala i livet. Vänner är de man fikar och tar ett glas vin med i skarvarna av det riktiga livet med sambo, topplån, karriärstrategiska moves och bröllopsinbjudningar. Vänner är inte den innersta kretsen, inte your next of kin, inte dina livskamrater. De är en krydda vid sidan om.

Den som inte tillhör någon av dessa kategorier kommer ibland att få ont av tvärpolitisk vänskap.”

Både Kristinas eget inlägg (som rymmer mycket mer än det citerade) och den debatt det har föranlett är värda att läsa.

Kristina startar med att berätta om en kärlekshistoria, där en av hennes vänstervänner så småningom upptäcker, att den älskade är folkpartist. Också jag känner till sådana allianser över de politiska blockgränserna.

Känslor är förstås svårtyglade; det ligger i kärlekens natur att den är emotionell. Men själv har jag ändå alltid haft svårt att förstå mig på sådana allianser. Jag har för egen del svårt att föreställa mig, att jag skulle kunna leva ett helt liv ihop med någon som röstade på moderaterna, kanske rent av var aktiv medlem i Moderata samlingspartiet.

Fast det här handlar ju egentligen inte om partipolitik eller om konflikter som skärps i samband med valrörelserna och valen. Eftersom mina egna politiska ställningstaganden främst är grundade på samhällsanalys och värderingar: skulle jag kunna tänka mig att leva nära samman med någon, som i dessa avseenden hade en värdegrund och en syn på samhället, som radikalt skilde sig från min egen?

Fungerar man som jag, väljer man förstås också vänner på ett likartat sätt. Framför allt gäller det nära vänner.

Men talar vi om vänskap i meningen vänskapligt umgänge, för att inte tala om intellektuellt utbyte, har jag en mycket mer öppen inställning. Som gammal journalist är jag nyfiken på människor, också på sådana som inte tänker som jag (kanske just därför?). Jag har alltså under årens lopp blivit god vän med flera aktiva centerpartister, också några från de övriga borgerliga partierna. Jag är ateist men umgås av och till med präster – förstår inte deras grundläggande tro men hittar ändå tankebryggor att slå från individ till individ. Det finns ofta, om än inte alltid, pusselbitar i våra respektive livsmönster som passar ihop, även om helheterna inte stämmer överens.

Och det är nyttigt och intressant att få en inblick i hur andra med andra värderingar och erfarenheter tänker. Det gäller också omvänt: hur skulle de här människorna, om vi konsekvent agerade som antagonister, någonsin kunna komma fram till att det kanske också ligger något i mina sanningar?

För övrigt finns det även så kallade partivänner, som jag upplever som något katten har släpat in.

***

Avslutningsvis en historia som hör till ämnet.

När jag hösten 1959 flyttade in i mitt första studentrum i Uppsala, det på Jumkilsgatan, fick jag som granne i lägenheten (som i övrigt bara användes som lunchutrymme av den tandläkarfamilj som ägde den) en annan student, Curt Fredén. Vi var varandra ganska olika. Jag var humanist, han geolog. Han var aktiv i nationslivet, jag i Laboremus. Han brukade alkohol, jag var (fortfarande) nykterist.

Alldeles i början av vår gemensamma tillvaro gjorde han ett test, som vi båda skulle svara på, jag först och han sen. Det innehöll raka frågor som ”Höger eller vänster?”. Efteråt konstaterade han – och jag höll med – att vi åsiktsmässigt hade en mycket olika profil. Han konstaterade sakligt, att det var bra att veta – men att det nog skulle gå bra ändå.

Det gjorde det.

Vi käftade en del, men på ett vänskapligt sätt. Annars var Curt en hyvens kille, som jag gärna småpratade med om ditt och datt och åt lunch med på Delmonico; han skjutsade mig dit på sin skoter, när det passade.

Och vi hittade också de där nödvändiga bryggorna till varann. Curt hade en jättestor samling jazzskivor, och han är utan tvekan den som har lärt mig allra mest om jazz. Han till och med förhörde mig om vad han blindspelade för mig, à la tentamen.

Under den tidiga hösten 1960 ägnade jag mig mer åt valrörelsen än åt att studera. På kvällarna kom jag hem allt senare och senare och allt tröttare och tröttare.

En sådan kväll, när jag kom hem trött på gränsen till sammanbrott, upptäckte jag redan när jag granskade mitt gråbleka ansikte i hallspegeln, att där satt en dekal för Högerpartiet (som Moderata Samlingspartiet hette då). Sen fann jag, att mitt rum var tapetserat med hundratals såna här märken: på en tavla, bakom tavlan, i böckerna i bokhyllan, under sängöverkastet, under kudden. Och på samma sätt fortsatte det i badrummet: det fanns till exempel en dekal i tandborstglaset.

Jag började skratta, fullkomligt hysteriskt. Jag tyckte verkligen att det var ett roligt practical joke från min trätobroders och meningsmotståndares sida.

Jag fortsatte att hitta ytterligare dekaler i månader efteråt, och varje gång garvade vi tillsammans.

Sen flyttade han, och jag tappade honom ur sikte.

Om du läser det här Curt: Vad blev det av dig?

Eller kanske någon annan vet.

Svarta fingrar

Den senaste veckan har jag jobbat hårt med att restaurera en försummad rabatt: rensat ogräs, glesat ut bestånden av blommor som har en tendens att sprida ut sig för mycket, fortsatt kampen mot åkervindan som, trots upprepade utrotningsförsök, finns kvar i ena ändan av rabatten. (Åkervindan är med sina skära klockblommor rent av vacker. Men den slingrar sig som en lian runt andra växter, förkväver dem.)

Personer som ägnar sig åt sådant sägs ha gröna fingrar. Men det är lögn. Fingrarna blir svarta. Särskilt svart blir man under naglarna.

I går, när grundarbetet var gjort, planterade jag in nya växter i den här rabatten: sådana som jag fick i 70-årspresent av mina barn och sådana som jag tillsammans med Birgitta i lördags köpte i Eds handelsträdgård utanför Östhammar.

Till de senare växterna hör två exemplar av Röd solhatt (Rudbeckia purpurea, Echinaceae), som får rödvioletta blommor och kan bli en meter hög. Jag har tidigare haft två exemplar av den, en som jag har köpt på Julita gård och en som jag fick av Karins föräldrar – Karin är sambo med vår Matti – men båda exemplaren har av någon anledning gått åt fanders.

Av Matti och Karin fick jag på 70-årsdagen en ros och en pion, som nu också finns i jord i den nyrestaurerade rabatten.

Rosen är en Ghirlaine de Féligonde, en gammaldags parkros som blir 1,5-2,5 meter hög och får små koppargula blommor som sitter i klasar. Den finns nu i ett hörn av rabatten, där flera sorters rosor trivs. Dessutom finns där andra blommor i olika gula nyanser: Spirstånds (Ligularia), Gullris (Soldiago) och en fullständigt enastående hög orange lilja, som just nu blommar. I närheten finns också Brinnande kärlek eller Studentnejlika (Lychnis Chacledonica), som blommar i orangerött, samt två på Eds handelsträdgård nyinköpta exemplar av Röd nejlikrot (Geum).

Luktpionen (Paeonia Lactiflora) är rosa, fylld, och heter Edulis Superba. Den har redan sällskap av en hel rad pioner i den rabatten. Runt omkring i trädgården har vi minst 25 olika pioner av alla tänkbara varianter: bondpion, dillpion, luktpion, röda, mörk- och ljusrosa, vita, fyllda, enkla. Pioner hör till det vackraste så här års. En del har redan blommat över, medan andra fortfarande står i knopp. Genom att vi har så många, tar vi ofta in flera buketter att ha i vas.

Stjärnflockan (Astrantia major) hade före den stora rensningsaktionen brett ut sig över stora delar av den högra delen av rabatten, så mycket att jag har fått glesa ut den. Dessutom blir den hög, 40-90 centimeter. Den är en oerhört behagfull gammaldags trädgårdsblomma, som med sina bleka, grönrosa blommor gör sig utmärkt i buketter. Nu fick jag av min dotter Kerstin och hennes familj – Bo, Viggo och Klara – ett fint exemplar av en variant med rödare blommor. Det ska bli oerhört spännande att få se den utvecklas och blomma, där den nu står i närheten av sina grönrosablommande kusiner.

Jag har tidigare inte odlat vivor i den här rabatten, men när jag nu fick en Hyacintviva (Primula vialii) av Kerstin och hennes familj, satte jag den inte långt från min tibetanska jättelilja. Hyacintvivan blommar redan i rött och violett. Med sin toppiga form ser dess blomma nästan obscen ut – men den är verkligen vacker!

Slutligen har Kerstin & co förorsakat mig ett mysterium. Jag fick en Akleja (Aquilegia) av dem, och jag har med framgång tidigare odlat akleja i den aktuella rabatten, så det är inte det som är problemet. Med aklejan i fråga följde nämligen två skyltar: enligt den ena ska den här aklejan vara grön, enligt den andra röd. Visserligen har jag av erfarenheten lärt mig, att olika sorters aklejor – vi har jättemånga i vår trädgård och tycker att de är underbara – korsar sig med varandra hej vilt, men den kan ju knappast blomma i både grönt och rött.

Den som lever får se.

***

I dag på eftermiddagen gick jag till Anna, vår lokala trädgårdsmästare (hon har tagit över efter sin mamma, Inga-Lill) för att köpa säckar med jord att läggas på den restaurerade rabatten; Anna skjutsar hit dem i kväll, när hon har stängt butiken.

Jag passade då på att köpa ytterligare perenner till rabatten.

För det första hade hon Vit solhatt, som jag köpte två exemplar av.

För det andra köpte jag en rosa (Digitalis purpurea) och en gul (Digitalis grandiflora) Fingerborgsblomma. Vi har sådana på andra håll i trädgården, men jag har inga i just den här rabatten.

Jan Hammarlund på Alternativfestivalen i Norrköping 5 juli

Min sjungande vän Jan Hammarlund framträder på Alternativfestivalen i Norrköpings Folkets Park den 5 juli klockan 19.00.

Alternativfestivalen, som pågår i två dagar, 5 och 6 juli, har också i övrigt ett förnämligt program. Pugh Rogefeldt, Dag Vag, Stefan Sundström, Plura och Carla Jonsson, Py Bäckman, Dan Hylander, Mikael Ramel, Lars Demian med flera deltar. Också Sanna Carlstedt, som jag skrev om för ett tag sen.

Det fullständiga programmet hittar du här.