Arnaldur Indriðason

Det finns deckarförfattare och deckarförfattare. De bästa av dem skriver inte bara spänningshistorier; de skriver litteratur.

En av de bästa av det senare slaget är islänningen Arnaldur Indriðason (född 1961). Indriðason startade som journalist på Íslands största dagstidning, Morgundblaðið, vilket säkert har betydelse för hans effektiva prosa. Han har också studerat filmvetenskap, vilket märks på hans förmåga att panorera vyer från Reykjavík och det märkliga isländska landskapet.

Jag tror mig kunna bedöma det; jag har under årens lopp varit på många besök både i Reykjavík och också på många andra ställen i Ísland (som islänningarna själva säger – de säger aldrig på Ísland). Jag kan se landets fascinerande, vilda och vackra, landskap framför mig: de svart-vita, kala och trädlösa lavalavidderna, fjällen och ravinerna med vilda forsar och vattenfall, jöklarna och geysrarna, de svavelosande, heta vulkaniska partierna, sommartid de blommande alaskalupinerna som dränker lavalandskapet i blått. Jag känner mig hemma i den ganska stora staden Reykjavík med dess villabebyggelse (där det faktiskt finns träd i trädgårdarna), dess många moderna (och mycket fina) restauranger, dess betongförorter – när jag läser Indriðason, behöver jag oftast inte karta för att orientera mig.

Men jag vill tillägga, att hans miljöskildring är så slående exakt, att även läsare som aldrig har satt sin fot i Ísland får en god bild av landskapet och av stadsmiljöerna.

Indriðasons deckare har vunnit stort anseende utomlands. Redan innan hans ”Glasbruket” hade utkommit på svenska, belönades han år 2002 med Glasnyckeln för Nordens bästa kriminalroman. Året därpå fick han åter igen samma utmärkelse för ”Kvinna i grönt”. Och så där har det fortsatt.

Indriðasons hjälte är kriminalpolisen Erlendur Sveinsson, en man vars privatliv är åtskilligt mer torftigt än många andra polisers i kriminallitteraturen. Han är frånskild och har ett komplicerat förhållande inte bara till sin före detta hustru utan också till deras två nu vuxna barn, sonen Sindri Snær och så, framför allt, dottern Eva Lind, som är knarkare. I böckerna om Erlendur dyker också en av hans privata maror upp, förlusten en gång under pojkåren av en bror i en snöstorm uppe på fjället. Erlendur – märk att man i Ísland, även i telefonkatalogen, omtalar människor med deras förnamn – har som kolleger en manlig och en kvinnlig polis: Sigurður Óli respektive Elínborg. Dem lär man först gradvis känna närmare, när man har läst flera av Indriðasons böcker i serien.

Den första av Arnaldur Indriðasons kriminalromaner var ”Mýrin” från 2000, på svenska ”Glasbruket” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2003). Likt amerikanen Ross Macdonald – men Indriðason hör inte hemma i den hårdkokta genren – nystar den isländske författaren ofta i trådar som leder till det förflutna. Så också här: här hittar polisen bredvid en mördad äldre man ett foto av en gravsten, och när man har hittat graven visar det sig att där ligger en flicka som, blott fyra år gammal, dog 1968.

Samma slag brygga till det förflutna finns i ”Grafarþögn” från 2001, på svenska ”Kvinna i grönt” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2004). Här nystas en historia upp utifrån en lekande pojkes fynd av en bit av ett mänskligt revben. Spåren leder tillbaka till andra världskriget, tiden då det fanns både brittiska och amerikanska militärförläggningar i Ísland.

I ”Röddin” från 2003, på svenska ”Änglarösten” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2004) hittas en vaktmästare mördad i sitt lilla krypin i källaren på ett stort hotell i Reykjavík. Även den här gången leder undersökningen tillbaka till det förflutna: vaktmästaren var en gång en barnstjärna med en fantastisk röst. Författaren lägger här också ut sidospår: en engelsk skivsamlare, prostitution på hotellet och en del annat. Men lösningen visar sig vara en annan.

I ”Kleifarvatn” från 2004, på svenska ”Mannen i sjön” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2006) dyker Indriðason ner både i den isländska nutidshistorien och i sjön Kleifarvatn, där man på bottnen hittar ett skelett fastbundet vid en rysk spionutrustning. Viktigt i sammanhanget är att veta att det i Ísland under kalla krigets isigaste dagar (och även långt efteråt) fanns ett starkt kommunistparti.

Samtliga böcker i serien om Erlendur och hans poliskolleger är samtidigt starka samtidsskildringar, men ”Vetraborgin” från 2005, på svenska ”Vinterstaden” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2007) tar steget fullt ut in i nutidsproblematiken. Redan för rätt länge sen var det slående att man vid besök i Reykjavík kunde hitta etniska restauranger, drivna av vietnameser, kineser och thailändare. Också i Ísland förekommer det (som i den här kriminalromanen) att isländska män hämtar hem hustrur från till exempel Thailand. En intressant fråga är då förstås, hur det åtminstone språkligt mycket puristiska Ísland hanterar en växande inflyttning av människor från avlägsna kulturer. Den isländska purismen innebär bland annat, att dessa utlänningar tvingas anta isländska namn – men naturligtvis finns det, där som här, spänningar också kring andra frågor som rör integration, och spänningarna underblåses, där som här, av skiljaktiga attityder på ömse håll. Det Indriðason skildrar – rasism, gängbildning, mobbing, knarkhandel – skiljer sig föga från det vi känner till från vårt eget samhälle.

Upplösningen av historien, mordet på en mörkhyad tioårig pojke, ska jag inte avslöja. Men jag kan väl ändå berätta, att Erlendur i den här boken kommer närmare sina barn, att vi får veta mer om poliskollegan Sigurður Óli och hans bakgrund och att Erlendurs mentor under många år, den sedan länge pensionerade polischefen Marion Briem dör och begravs.

Melodikrysset nr 37 2007

Dagens melodikryss var inte lika lätt som förra veckans, men med hjälp av lite googlande knäckte jag det ändå.

Jag har till exempel inga egna CD med Cardigans, så jag fick använda ledbokstäverna för att komma på att det var de som gjorde ”I Need Some Fine Wine”.

Mest tid för mig att komma på rätt svar tog lustigt nog tryckaren från 1940-talet, den melodi som skrevs av Harry Warren och som blev en stor hit med Glenn Miller. Jag kände så väl igen låten, men vad hette den? Först när jag genom att lösa frågorna runt omkring hade fått fram det sökta första ordet i titeln, At, kom jag på svaret: ”At Last”. Jag gillar Glenn Miller-soundet och jag är ganska säker på att jag till och med har dansat till den här låten, men så här kan det vara med minnet ibland.

Dansbandsmusik är jag däremot inte förtjust i, gillar heller inte att dansa till den. Lik förbannat kom jag snabbt på att den melodi, som blev populär med Christer Sjögren och Vikingarna, hette ”Till mitt eget Blue Hawaii”. Så märkligt kan minnet fungera.

Eurovisionsschlagerlåtar brukar ofta ge mig svårigheter men inte den här gången.

”Halleujah” med Gali Atari & Milk and Honey, som förekom i Eurovision Song Contest 1979, blev ju ett riktigt örhänge. Melodin representerade Israel.

Och att ”Mil etter mil” representerade vårt grannland Norge var ju också lätt att höra. Men här ville man ha efternamnet på sångaren, som heter Jahn Teigen.

Gamla svenska schlager är däremot mitt bord.

Vi hörde Calle Jularbos ”Drömmen om Elin”, som senare också försågs med text – en mycket sämre text än melodin – av Peter Himmelstrand.

Och så hörde vi Siw Malmqvist sjunga ”Till den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen igår”. Siws röst är mycket lätt att identifiera.

Samma sak gäller Roger Pontare. Här sjöng han ”Silverbarn” på en melodi hämtad ur Dvoraks femte symfoni.

Därmed är vi inne på veckans klassiker.

Malena Ernman (för övrigt född i Uppsala) – vilken fantastisk röst hon har! – sjöng titelrollen i Georges Bizets ”Carmen” från 1875. Om ni känner er främmande för opera, vill jag föreslå er att starta med till exempel ”Carmen” – sen är ni fast.

Då tror jag många – även jag till att börja med, men hustrun satte mig på spåret – hade större svårigheter med att identifiera Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna” (1921), som skulle ge växtrikespluralen apelsiner.

Mer eller mindre klassiska musikal- och filmmusikalmelodier vimlade det av i dag.

Den första i raden var Irving Berlins ”Alexander’s Ragtime Band”, en musikalmelodi från 1938.

Vidare hörde vi ”Top Hat” ur hollywoodmusikalen med samma namn från 1935 där titelrollerna spelades (och dansades!) av Fred Astaire och Ginger Rogers. Hade jag i min grönaste ungdom någon filmstjärnekärlek, så var det Ginger Rogers!

Och slutligen: nog är väl ”Nine to Five” (med Jane Fonda, Lily Tomin och Dolly Parton) från så sent som 1980 också redan en klassiker? Dolly Parton fick hur som helst en dunderhit på CD med titellåten ”Nine to Five”, som här skulle ge siffran nio, IX med romerska siffror.

Den finns för övrigt med i den av den radikala amerikanska sångtidskriften Sing Out! utgivna allsångsboken ”Rise Up Singing. The Group-Singing Songbook” (redaktörer Peter Blood och Annie Paterson, Legacy Books, 1988), som jag varmt vill rekommendera. Den innehåller texter med ackord, men man kan också köpa med 20 CD med alla 1.190 sångerna i den: man får då vers och refräng uppsjungna för sig, tillräckligt mycket för att man ska kunna lära sig melodin, om man inte klarar ackord eller noter.

Och det allra mest intressanta i det här fallet är att Dolly Partons sång har placerats i ett kapitel med rubriken ”Labor”. Väl placerat, tycker jag. Döm själva:

Nine to Five (skrivs ofta också 9 to 5)

Text och musik: Dolly Parton, 1980

Tumble outta bed
And I stumble to the kitchen
Pour myself a cup of ambition
And yawn and stretch
And try to come to life
Jump in the shower
And the blood starts pumpin’
Out on the street
The traffic starts jumpin’
The folks like me on the job from 9 to 5

Workin’ 9 to 5,
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it
9 to 5, for service and devotion
You would think that I
Would deserve a fat promotion
Want to move ahead
But the boss won’t seem to let me
I swear sometimes that man is out to get me

They let you dream
Just to watch ’em shatter
You’re just a step
On the boss-man’s ladder
But you got dreams
He’ll never take away
You’re in the same boat
With a lotta your friends
Waitin’ for the day your ship’ll come in
’N’ the tide’s gonna turn
And it’s all gonna roll your way

Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And you never get the credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it
9 to 5, yeah
They got you where they want you
There’s a better life
And you think about it, don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it
And you spend your life
Puttin’ money in his wallet

9 to 5, whoa
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it

9 to 5, yeah
They got you where they want you
There’s a better life
And you dream about it, don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it

Emil Hagströms grav bevaras

Hans O Alfredsson har något trösterikt att berätta:

Österåker-Östra Ryds församling har nu haft frågan om hans hotade grav uppe till formell behandling. Du minns ju ståhejet i somras och den överhängande risken att gravstenen på Österåkers kyrkogård skulle avlägsnas och graven upphöra några dagar före den 3 juli, då han skulle ha fyllt 100 år.

Vad har då hänt? Jo, nu har kyrkorådets arbetsutskott beslutat (jag citerar ur protokollet) att ”bevara Emil Hagströms grav för all framtid”.

Saken är klar, i evighet amen.

Hälsning härifrån

Hans O Alfredsson

I Jan Fridegårds sommartorp i Gungräna

Jag har tidigare flera gånger berättat att jag sitter i kulturnämnden i Uppsala, sen valet 2006 i opposition. I opposition har den röd-gröna gruppen (s + v + mp) forstsatt sitt samarbete från förra mandatperioden, då vi framgångsrikt tillsammans förde en mycket framsynt kulturpolitik. Alltså fortsätter vi med gemensamma gruppsammanträden. Inte heller nu är det svårt att komma fram till gemensamma ståndpunkter och, när det krävs, motförslag till den borgerliga alliansens politik.

Det finns ännu inga skarpa förslag från majoriteten i fråga om Jan Fridegårds gamla sommartorp i Gungräna, som efter författarens död överläts till Uppsala kommun, vars kulturnämnd har administrerat kulturarbetares stipendievistelser där, men vi har hört mummel om att det kanske vore klokt att sälja torpet.

Naturligtvis finns det en reell bakgrund till det där snacket: det har på sistone varit tunnsått med ansökningar om att få bo i Gungräna. Om det sen beror på hur stipendierna har utlysts, på att torpet med dagens standardmått är primitivt (det finns till exempel inte vatten indraget) eller på något annat är svårt att veta.

Jag har träffat Jan Fridegård (1897-1968) innan han dog, men jag har aldrig besökt torpet i Gungräna; det senare gäller också flertalet av mina kamrater i kulturnämnden. Därför beslöt vi oss för att med egna ögon se det, och till den ändan förlade vi gårdagens gruppmöte dit. Med oss hade vi en mycket sakkunnig ciceron, Åse Fridegård, dotter till Jan. Hon renskrev på maskin många av hans senare böcker och har personliga minnen av många av de arbetarförfattare och klarabohemer som Jan Fridegård umgicks med. Åse har i olika sammanhang – bland annat vid ett årsmöte med Folkrörelsearkivet i Uppsala, vars styrelse jag tillhör – berättat om faderns författarskap och umgänge med andra författare, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Tora Dahl, Rudolf Värnlund, Nils Ferlin och andra; inte heller hans beundran för Dan Andersson bör man glömma. Eftersom Åse kompletterar sin muntliga framställning med pianospel – hon är en duktig pianist – blir det här ett intressant litterärt och musikaliskt program.

Åse visar oss Jans arbetsplats, med utsikt över åkrar och ängar; han är ju i sina romaner en fantastisk skildrare av det uppländska kulturlandskapet – läs till exempel lantarbetarromanen ”En natt i juli”, 1933! Vi får också se den glasverandeliknande alkov där han på kvällarna satt och läste. Huset rymmer vidare, bland mycket annat, ett litet fridegårdbibliotek och minnen av besökande konstnärsvänner.

Det som slår oss, särskilt när vi går upp på övervåningen, är att huset faktiskt är så pass stort. Men en lättare modernisering – framför allt indragning av vatten, avlopp och WC – borde det lätt åter kunna bli en attraktiv tillflyktsort till exempel för författare som vill ha arbetsro. Jag känner flera av dem som har vistats där delar av sommaren, till exempel Carina Burman och Kjell Eriksson, kände också den nu döde poeten Staffan Larsson.

Som tack för att hon ställde upp får Åse Fridegård av vår ordförande Peter Gustavsson Kjell Erikssons senaste deckare. Jan Fridegård och den här trakten figurerar i en av Kjells tidigare deckare, ”Jorden må rämna” från 2000.

Åse Fridegård har jag själv känt ända sen laboremusåren i början av 1960-talet. Sen var hon liksom pappan medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, i Uppsala, som jag startade. Jan var under hela sitt liv socialdemokrat, också (liksom jag själv) mycket aktiv inom Folket i Bild: en stor del av hans böcker gavs ut i mycket stora upplagor i serien FiBs folkböcker, några gick som följetong i tidningen och han hörde till de författare som deltog i FiBs landsomfattande författar- och artistturnéer.

Jag var i unga år både bokslukare och FiB-ombud, och bland de vuxenböcker jag läste redan i pojkboksåren fanns Jan Fridegårds spännande serie från vikingatiden: ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949). Lantarbetarsonen Jan Fridegård (egentligen Johan Fridolf Johansson – Fridegård enligt Åse av mellannamnet Fridolf) blev med tiden inte bara intresserad av utan också mycket kunnig i äldre svensk historia; bland annat har han upptäckt två runstenar. Hans upptäcktsresor per cykel i det runrika Vallentuna, tillsammans med bibliotekarien och socialdemokraten Bernhard Bengtsson och professor Sven B F Jansson, ”Run-Janne” kallad, är legendariska.

Som en personlig anknytning kan här nämnas att Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, köpte Fridegårds hus, när denne flyttade från Vallentuna; min hustru har således haft ett av sina hem där.

Trälen Holme, huvudpersonen i vikingatrilogin, var upprorisk, och upprorisk är Jan Fridegård också i den självbiografiska trilogin ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936). (Senare kom också uppföljarna ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare”, 1951.) Självbiografiska är även romanerna ”Lyktgubbarna” (1955), som jag har med dedikation från Fridegård men inte minns från när och varför jag fick den, ”Flyttfåglarna” (1956) och ”Arvtagarna” (1957).

Lars Hård-trilogin är skriven i den mycket speciella svenska (och norska) proletärförfattartraditionen, men det var ändå inte främst dess sociala och politiska budskap som upprörde samtiden, när böckerna kom ut. Åse Fridegård påminde oss vid sammankomsten i Gungräna om att Lars Hård genom den för tiden ovanligt öppna sexskildringen drog i gång en debatt, som hade klara likheter med krusenstiernafejden.

Boktitlar som ”Johan From, Lars Hård och andra” (1948) och ”From och Hård” (1956) påminner om en annan sida i Jan Fridegårds liv och arv: From och Hård är soldatnamn. Fridegård själv tog, blott arton år gammal, värvning och var under tre år i ungdomen livdragon. Den här tiden har han skildrat i en annan självbiografisk roman, ”Äran och hjältarna” (1938). I slutet av 1950-talet och under början av 1960-talet skrev han sen en rad historiska romaner, som efter den första, ”Svensk soldat” (1959), brukar benämnas soldatserien. Litterärt tycker jag själv att soldatböckerna inte riktigt når upp Fridegårds bästa nivå.

Jan Fridegård hade en sida, som jag personligen känner mig främmande för: han var något slags spiritist, trodde att döda människors andar levde vidare och var kontaktbara. Det hindrar inte att en roman som speglar detta, ”Torntuppen” (1941) – den lär vara inspirerad av faderns död – är en läsvärd bok.

Bo Östen Svensson (s), en av mina kolleger i kulturnämnden, berättade en mycket rolig historia med anknytning till det här temat: En av stipendiaterna ute i Gungräna hade vid ett tillfälle tillsammans med två vänner från kultursfären tänkt sig att praktisera spiritism i Fridegårds gamla torp. Just när klockan blev tolv och andarna förväntades uppenbara sig, kom en våldsam skräll, vars upphov inte gick att utröna i mörkret, vilket ledde till att de tre herrarna valde att tillbringa natten hemma i Uppsala. När de nästa dag återvände, visade det sig dock att det var klockkläppen som hade lossnat och fallit i golvet.

Klarabohemeriet då? Även Åse Fridegård nämnde klaraåren och umgånget på café Cosmopolite.

Jag har tidigare nämnt serien Klarabohemer i Aktuellt i politiken (s) med text av Sven O Bergkvist, teckningar av Gunnar Hörberg, och mycket riktigt fanns där (i nummer 15 1976, 2 september) en artikel med rubriken ”Jan Fridegård – den vänlige Lars Hård”. Sven O Bergkvist beskriver i inledningen till artikeln den klassiska miljön på café Cosmopolite, som till en början var klarabohemernas mötesplats. Bergkvist mötte själv i mitten av 1940-talet Jan Fridegård, sände också egna manus till Fridegård för bedömning, och berättar att de hade en sak gemensamt: de hade båda drabbats av TBC. Av vad Åse Fridegård i ett annat sammanhang har berättat, vet jag, att fadern fick sin lungsot (som man sa då), när han jobbade i ett antikvariat som låg i en fuktig källare.

Men någon stockholmare blev det, trots klaraåren, aldrig av Jan Fridegård. Som son av Enköpings-Näs förblev han den uppländska landsbygden trogen, också (bland annat genom torpet i Gungräna) under de många år då han bodde i Uppsala.

* * *

Vill du läsa mer om Jan Fridegård? Erik Gamby, en gång bosatt i samma hus som vi, på Idrottsgatan 12 i Uppsala, har gett ut ”Jan Fridegård” (1956). Gamby satt i mitten av 1960-talet i kulturnämnden i Uppsala, liksom jag som (s)-ledamot. Han var liksom Jan Fridegård och jag medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala.

Ebbe Schön har gett ut doktorsavhandlingen ”Jan Fridegård och forntiden” (1973) samt ”Jan Fridegård: Proletärdiktaren och folkkulturen” (1978).

En senare doktorsavhandling (från 1998) är Erik Peurells ”En författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet”.

En kunnig guide är Lars Furuland – se till exempel hans och Johan Svedjedals ”Svensk arbetarlitteratur” (Atlas, 2006). Furulands doktorsavhandling (1962) hade för övrigt titeln ”Statarna i litteraturen. En studie i svensk samhällsdebatt”.

Men läs framför allt Jan Fridegårds romaner och novellsamlingar!

Einar Norelius, han med Tomtar och troll, Pelle Svanslös, Kalle Stropp och Grodan Boll, Petter och hans fyra getter och Gubben Måns i Månen

Einar Norelius (1900-1985) var målare, illustratör och författare. Som konstnär arbetade han mest med akvareller och valde då ofta sagomotiv. Verk av Norelius finns både i Nationalmuseum och i museet i hemstaden Falun.

Hans tomtar och troll och andra sagofigurer är kända för och älskade av generationer av svenskar. 1927-1980 gjorde han illustrationer till sagosamlingen ”Bland tomtar och troll”, som utkom med en ny volym till varje jul och såldes tillsammans med Åhlén & Åkerlunds jultidningar; jag var själv en gång i världen en mycket framgångsrik försäljare av dessa julutgåvor.

Norelius illustrerade också ”Svenska folksagor” (utgivna i flera band 1939-1941) och ”Svenska sagor” (1943-1945).

Den här förnämliga illustratören knöt också Folket i Bilds förlag till sig. Veckotidningen Folket i Bild kom på den goda idén att lansera Gösta Knutssons (1908-1973) ”Pelle Svanslös” som originalserie, och Einar Norelius kontrakterades som serietecknare: överst i varje strip (serien gick över en hel tidningssida) låg Norelius’ teckningar och under dem, som löpande text, Gösta Knutssons berättade handling; serien saknade således pratbubblor. Den gjordes i svart-vitt men med röd dekorfärg, vilket medgav bruntoner. Pelle Svanslös-serien presenterades som en kommande nyhet i nummer 43 1943 (24 oktober), och dess första avsnitt publicerades i nummer 45 samma år (7 november). För generationer av svenska barn kom sen Pelle, Trisse, Maja, Måns, Bill och Bull och alla de andra att ha det utseende Norelius hade gett dem. Pelle Svanslös-serien kunde också varje jul köpas som julalbum från Folket i Bilds förlag.

Norelius gjorde också illustrationsjobb åt Folket i Bilds moderförlag, Tidens förlag. I mitten av 1950-talet blev Tomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll oerhört populära, i bokform så väl som i radiodramatisering för barn och på skiva; i de båda sist nämnda fallen gjorde Tomas Funck själv alla rollerna. Böckerna, samtliga alltså illustrerade av Einar Norelius och utgivna av Tiden, var: ”Kalle Stropp och Grodan Boll” (1955), ”Kalle Stropp och Grodan Boll på flotten” (1955), ”Kalle Stropp och Grodan Boll och en baddare” (1957) och ”Kalle Stropp och Grodan Boll på upptäcktsresa” (1958). Böckerna finns också utgivna i en samlingsvolym.

Det är oförklarligt, nästan kriminellt, att Rabén & Sjögren (som numera äger Tidens förlag) inte har införlivat den här moderna klassikern i sin klassikerserie för barn och ungdom utan i stället har låtit utgivningsrätten gå över till ett annat förlag.

Må hända sporrad av alla dessa framgångar som illustratör inspirerades Einar Norelius att också själv inte bara illustrera utan också skriva text till barnböcker. Två av dessa kan utan minsta tvivel räknas in bland de svenska barnboksklassikerna. De gavs båda ut av Folket i Bilds förlag.

1951 kom rimsagan ”Petter och hans fyra getter”. Den är en rolig och drastisk berättelse, lika roligt och drastiskt illustrerad. Rimsagans form – parrim – lockar föräldern att under högläsning utelämna det andra rimordet av två, och barnet som lyssnar lär sig mycket snabbt att själv fylla i. Det här leder ganska snart till att både föräldern och barnet mer eller mindre lär sig hela sagan innantill. Norelius’ rimsaga är i det här fallet minutiöst komponerad; jag har bara hittat en passage som haltar lite i rytmen:

Utför berget ramla’ trollet
Och gick sönder helt och hållet.

Annars är versen perfekt.

För den som kan sin Norelius finns det också intressanta jämförelser att göra. Petters katt, som heter Murre Svart, har påtagliga yttre likheter med den Pelle Svanslös Norelius också tecknade – bortsett alltså från att Murre Svart har en lång svans. I skogen, där Petter vallar sina fyra getter, finns stubbar och förvridna träd som är märkvärdigt lika dem man hittade i ”Bland tomtar och troll”. Men där finns också en bildmässig fräckhet som bryter mot traditionen: när trollet Ludenben har sin skärmmössa på sig, är han märkvärdigt lik vilken modern buspojke som helst.

Jag skulle också gärna vilja veta, om Sven Nordqvist, åtminstone i någon mån, har låtit sig inspireras av Petter och hans påhittiga och tilltagsna katt, när han skapade sin egen succéberättelse om Pettson och katten Findus. (Nej, jag talar inte om plagiat, bara om en viss inspiration.)

”Petter och hans fyra getter” finns just nu i nyutgåva från En bok för alla. Jag är prenumerant på detta förlags böcker, även barn- och ungdomsböckerna – så länge nu den här förbannade regeringen låter det vara!

Relativt sent i Norelius’ liv, 1969. kom ytterligare en modern barnklassiker av hans hand – både bild och text – ut på Folket i Bilds förlag: ”Gubben Måns i månen”. Även den är mästerligt illustrerad och fiffigt rimmad:

Gubben Måns i Månen satt
Ensam i sin månskensnatt.
Långt inunder honom for
Jorden, härligt rund och stor.

– Oh, sa Måns, så skönt jag flyger!
Men – vem ser jag där som smyger?
Jo, minsann, det är ju, hu! –
Stora Björn med son och fru!

Hela björnfamiljen är
ute för att plocka bär.
Och de hittar smultronställen
över hela himlapällen,

tills de plötsligt ropar: – Hej!
Där är någonting för mej!
Titta en sån läcker sak!
En sån ost i våran smak!

Stackars Måns fick björnbesök –
En stor, stor bit av månen rök.
Ty den ost som björnarna
Ville ha var månen, ja!

Sedan åt de mer ändå.
Månen blev så liten, så
Gubben Måns beslöt att fly –
Spände upp sitt paraply.

Men med paraply i hand
Landar Måns i mjuk fin sand.
– Oh, sån tur – jag är på jorden –
Närmare bestämt i Norden!

Gubben Måns till jorden kom,
Ville se sej riktigt om.
Kunde jorden vara sån,
Som han såg den hemifrån?

Mellan stenar, gräs och rötter
Trippar Måns på pigga fötter.
– Sätter jag nu riktig fart,
Har jag nog sett allting snart!

Lugnt och säkert gick sen färden
Ut i stora vida värden,
tills vår Måns klev litet fel,
Och det hände en hel del…

Trampa aldrig, aldrig på
Farbror Getings onda tå!
Ty, då händer mycket, som
Man knappt kan tala om…

Stackars Måns fick lov att gno
Mer än nånsin må du tro,
Ty en ilsken geting kan
Ställa till det mycket han.

Men nog hade Måns väl tur –
Riktig stortur eller hur?
Ty här ser vi, hur vår vän
Klarar sig från getingen.

– Se goddag, sa Måns, kan jag
Stanna här ett litet tag?
Per i Päronet sa: – Visst!
Getingstick är något trist!

Sen satt Måns och hade bra,
Mådde gott och drack chokla’.
Tills på en gång – ping, pang, pång!
Päronet blev luftballong!

Hur det hände ser vi här,
Där en hungrig skata bär
Hela stora päronstugan
Hem till ungarna och frugan.

Per i Päronet skrek: – Nix!
Vad är detta för ett trix?
– Lugn, sa Måns, det här ska jag
Klara på ett litet tag.

– Skatan skrämmer jag, det skrället.
Sätter paraplyt i stället.
Sagt och gjort – och här du ser
Hur de sakta singlar ner.

Per i Päronstugan sa:
– Detta klarade du bra!
Stanna här och bo hos mej.
Jag ska bjuda på pastej…

– Tack, sa Måns, det låter gott –
Men jag har så väldans brått –
Jag ska resa vida kring,
Så jag säger hej och tjing!

– Hoj! skrek Måns, vad är det där?
En sån rolig mackapär!
Oh, nu ser jag – det är ju
Nåt som jag behöver nu:

En personbil – full med fel.
Bilen saknar nog en del!
Ingen motor – ingen ratt!
Tur att jag har kvar min hatt!

Sedan skakar Måns ur hatten
Bakhjul, framhjul, motorn, ratten –
Allt sätts fast, där det ska vara –
Bilen klar – det går att fara!

Hejsan, svejsan, bing, bang, bång!
Bilen sätter strax igång.
Gaspedalen hårt i botten –
Men vad nu?! Se upp för kotten!

Bilen körde i en sten
Och blev genast sko igen.
Kotten klarade sig dock
Från en verkligt saftig krock…

– Hm, sa Måns, det där gick galet.
Fick du någon smäll i skalet?
– Nej, sa kotten, det gick bra.
Tack ska Måns i Månen ha!

– Jag ska sätta ben på dej,
Så du kan bli häst åt mej!
Måns i Månen satte fast
Fyra pinnar i en hast.

– Hoppla! skrek han, nu går färden
Uti resten utav världen.
Jag vill se på allt som är –
Inte bara stanna här…

Det blev fart det, må du tro!
över stock och sten och bro,
över berg och över slätter,
Genom dagar, genom nätter.

– Stanna nu, sa Måns en dag.
Jag har sett så mycket jag
Kan få se från norr till Skåne –
Jag far åter till min måne!

– Tack, sa kotten, får jag ha
Kvar de fyra pinnarna,
Som jag fick som ben av dej!
– Varsågod, sa Måns – och hej!

– Gnigg, gnagg, gnägg, sa grankottshästen.
Hur ska du nu klara resten?
Måns i Månen skrattade.
Vänta, strax ska du få se!

Ut ur hatten kom där strax
Tama kråkan Kricke Krax.
– Vad befaller herrn för nåt?
– Flyg mej hem, sa Måns. Men brått!

– Vi får se, sa Krick Krax,
Om jag har så mycket flax –
Kanske orkar jag att fara
Upp till det där molnet bara…

Upp till molnet gick det – hej!
Sen sa kråkan: Tack för mej!
Och på mycket trötta vingar
Kricke Krax mot jorden svingar.

Måns i Månen hatten skakar,
Fram ur den en stege brakar.
Steg för steg går färden sedan
Upp till månen, som från nedan.

Redan blivit rund som förr.
Måns kan låsa upp sin dörr,
Vänder sig och tittar ut.
– Hej, mitt äventyr är slut!

– Nog var jorden underbar.
Full av äventyr den var.
Men min måne är ändå
Den som jag vill bo uppå.

Därmed lyfte Måns på hatten
Och flög bort i månskensnatten.
Flög högt över jordens länder,
Där så mångt och mycket händer.

Vår dotter Kerstin, årsbarn med den här boken (hon är född 1969), fick den här boken av mig vid mycket ung ålder, och den kom att bli en av hennes älsklingsböcker. Vi började läsa den som godnattsaga för henne redan innan hon kunde förstå alla detaljerna i den; jag minns bland annat att hon till att börja med uppfattade ordet ”himlapällen” i början av verssagan som en pojke som hette ”Himla-Pellen”.

Också bildmässigt är den här boken fantasieggande. Ni som har barn i bilderboksåldern: skaffa ”Gubben Måns i Månen”. Och förstås även ”Petter och hans fyra getter”. Barnen – och ni själva – kommer att älska dem.

Skördetid

Det är den tid då äpplen faller med sorgsna dunsar, inte i dunklet under ett träd utan i en hel trädgård full av träd. I dag har jag åter krupit kring i gräset under träden och sorterat: tagit till vara eller, när äpplena är fågelhackade eller har någon annan form av angrepp, burit ut dem på allmänningen utanför tallgrinden. Där får fåglarna gärna kalasa på dem.

Finaste skörden i dag var dock av Esperens herre-päron. Jag fyllde större delen av en stor papperskasse från Konsum.

Allmänningen utanför tallgrinden – benämningen kommer sig av att det till vänster om den, inne på vår tomt, finns en talldunge, där bland annat gungan, i dag Viggos och Klaras gunga, hänger – kallas på stadskartor över Öregrund för Floraparken. Cirka 2000 kvadratmeter av den var fordom en del av vår tomt, men kommunen löste in den här delen av tomten. (Löste in är förresten fel ord; vi fick betala emellan för att bli av med den, eftersom vi samtidigt fick några få kvadratmeter mark mot gatan.) Sen den tiden då vi ägde marken finns det fortfarande spår där av att det har varit en delvis uppodlad tomt, och eftersom kommunen inte har ägnat den inlösta marken någon tanke, långt mindre någon möda, har vi fortsatt att i ringa mån hålla området närmast vår tomt i skick. Jag klipper regelbundet med gräsklippare den gångstig som går dels fram till vår tallgrind, dels runt vårt stakethörn och fram till en vändplats. I ett jättelikt blöthål nära vår grind satte jag för länge sen vattenslukande björkar, som nu är stora – men som tyvärr de senaste åren har drabbats av något slags sjuka. Längs stigarna växer bergenia och rosor, syren och spirea. Utanför stakethörnet har en kaprifol – egentligen bara bortslängd i samband med målning av en husgavel – slagit rot och tycks trivas våldsamt; den blommar som en galning. Och så har vi använt kompost för att jämna ut en slänt utanför staketet, och där har förstås blommor och blomsterlökar som fanns med i renset slagit rot: färgkulla, praktlysning, gurkört, kungsljus, pärlhyacint, scilla och en och annan tulpan. På ett helt annat ställe blommar, som en rest av vår tid som ägare till marken, akleja.

Birgitta har en längre tid varit bekymrad – mer än jag – över att det i delar av vår gräsmatta växer mossa. Alltså har hon köpt gräsfrö och av Anna i blomsterhandeln beställt hem ett stort antal säckar med toppdressing. I dag har vi tillsammans bearbetat delar av de mossangripna partierna. Gräsmattan mot syrenhäcken på inre gårdsplan och på båda sidor om grinden mot gatan är svart av sin nya beläggning, och vi har också sått gräsfrö. Hoppas bara att all den scilla jag har satt där lyckas ta sig genom det nya jordlagret – de här partierna av gräsmattan brukar bli alldeles himmelsblå på vårarna.

Jag är svart om fingarna (och under naglarna!) av jord, när Birgitta ropar in mig: jag har telefon. Den som ringer är Berit Skogsberg från Helga Henschens Vänner. Hon vill tala om den bok med många teckningar och affischer av Helga hon i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB, håller på att redigera för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, AKS, att användas som årsbok. Jag ska medverka med en text om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, och jag lovar att leverera texten snarast efter det att vi har flyttat in till stan, Uppsala, nästkommande måndag. Men det planerade sammanträdet på ARAB kan jag inte vara med på. Det äger nämligen rum just nästkommande måndag, som är vår flyttdag in till stan.

Det känns vemodigt att den där flytten är så nära. Jag trivs med att bo här ute på landet.

Men vi kommer ju tillbaka ett antal gånger under hösten. Bommar igen för vintern gör vi först under allhelgonahelgen.

Jan Hammarlund och Stefan Sundström på Rädda Solberga-gala

Jan Hammarlund, som gjorde ett bejublat framträdande på min och Birgittas 70-årsmottagning, är inte bara en låtskrivare med rötter i de radikala 1960- och 1970-talen. I sann progganda är han också en aktivist:

Fredagen den 14 september sjunger han på en ”Rädda Solberga-gala” som stöd till en hotad förort.
Plats: Parkleken Kristallen i Solberga, intill Solbergaskogen. Dit kommer man med buss 142 från Älvsjö eller från Telefonplan.

Ungefärligt program:
19:15: Billey Shamrock & Benny Sjögren –
19 35: Pixie Jakobsson –
20:05: Samuel Trygger –
20:35: Jan Hammarlund –
21:05: Stefan Sundström –
21:35: Ulf Nilsson och Skriet från Vildmarken –
22:05: Johan Johansson –
22:35 :B & B united och till slut: Dreamheads

Vad gäller tiderna ovan: se Billey Shamrocks kommentar!

Emil Hagström-sällskap under bildande

Vännen Hans O Alfredsson har till mig vidarebefordrat följande, som jag gärna delar med mig av:

Poeten Emil Hagström (1907-1970)

Inbjudan till konstituerande möte den 29 september 2007 klockan 13.00, Runö Kursgård.

Presentation av Emil Hagström i ord och ton.

Efter programmet om Emil kommer vi att formellt besluta att bilda ett Emil Hagström-sällskap.

Lunch serveras klockan 12.00 för 80 kronor (anmäl gärna till adressen nedan). Annars gäller kaffe med tilltugg för 40 kronor.

Klarapoeten och arbetardiktaren Emil Hagström föddes och växte upp i Nylandsån utanför Sollefteå. Emil kom, via långa landsvägar, till Stockholm från Sollefteå i början av trettiotalet. Han kunde hantera en penna, inte bara genom att skriva, utan också genom att teckna, och han försörjde sig så gott det gick på att sälja sina teckningar längs sin vandringsväg. När Emil nådde huvudstaden, gick hans vandringar mellan tidningsredaktionerna i Klara. En såld dikt eller novell gav husrum, mat och dryck för en eller flera dagar. Med tiden utkom både dikt- och novellsamlingar, inalles 16 böcker. Han levde sina sista 20 år i Österskär och är begravd på Österåkers kyrkogård.

I samband med hans 100-årsdag den 3 juli 2007 genomfördes en minnesstund vid graven och togs beslut om att bilda ett sällskap till Emil Hagströms minne. En arbetsgrupp hade planerat minnesstunden och bildade därefter en interimstyrelse.

Välkomna, önskar interimstyrelsen:

Eva Barkengren Thorstein Bergman Linda Fredriksson
Berith Jakobsson Einar Jakobsson Bengt Olin Ulf Johan Tempelman

Emil Hagström-sällskapet
c/o Runö folkhögskola, Näsvägen 100, 184 80 Åkersberga
emil.hagstrom@runo.se

* * *

Förslag till
Stadgar för Emil Hagström-sällskapet

§ 1 NAMN
Sällskapets namn är Emil Hagström-sällskapet och är en ideell förening.

§ 2 SYFTE
Sällskapet ska verka för att hålla Emil Hagströms diktning och prosa känd och levande, göra insatser på diktens och visans område i Emil Hagströms anda, samt uppmärksamma personer – diktare, kompositörer, förmedlare eller forskare – och organisationer som verkar i Emil Hagströms anda.

§ 3 MEDLEMSKAP
Medlemskap beviljas enskilda personer. Dessa har yttrande-, förslags- och rösträtt.

§ 4 STÖDJANDE MEDLEMSKAP
Företag, organisationer och liknande sammanslutningar kan beviljas stödjande medlemskap. Dessa har yttrande- och förslagsrätt.

§ 5 MEDLEMSAVGIFT
Medlemsavgift för dessa båda medlemskap fastställs av årsmöte.

§ 6 BESLUTANDE ORGAN
Sällskapets beslutande organ är
– årsmötet
– Sällskapets styrelse

§ 7 ÅRSMÖTE OCH STYRELSE
Årsmöte förläggs till Emil Hagströms födelsedag 3 juli.
Sällskapet tillämpar brutet verksamhetsår 1 juni– 31 maj
Kallelse till årsmöte skall ske senast 1 juni.
Vid årsmöte skall följande ärenden förekomma på dagordningen:
1) Mötets öppnande
2) Mötets behöriga utlysande
3) Godkännande av dagordningen
4) Val av
– mötesordförande
– mötessekreterare
– två protokolljusterare tillika rösträknare
5) verksamhetsberättelse
6) Ekonomisk berättelse
7) Revisorernas berättelse
8) Fråga om styrelsens ansvarsfrihet
9) Fastställande av medlemsavgifter
10) Verksamhetsplan och budget
för nästkommande verksamhetsår
11) Fastställande av styrelsens numerär
12) Val av styrelse m m.
– ordförande för två år
– kassör för två år
– sekreterare för två år
– två ledamöter för två år.
13) Val av två ersättare för ett år.
14) Val av två revisorer för ett år
15) Val av en revisorsersättare för ett år.
16) Val av tre ledamöter till valberedning.
17) Behandling av motioner och
förslag från styrelsen
18) Övriga frågor
19) Mötets avslutande

§ 8 STYRELSEN OCH DESS UPPGIFT
Styrelsen skall bestå av minst fem ordinarie ledamöter samt minst två ersättare. Val av de ordinarie ledamöterna sker växelvis på två år, om inte årsmötet beslutar annat. Stödjande och stiftande organisationen Runö-skolan utser en styrelseledamot.

Styrelsen är årsmötets verkställande organ och ansvarar för att årsmötesbesluten genomförs. Styrelsen är beslutsför när minst hälften av ledamöterna är närvarande. Styrelsen kan besluta om andra aktiviteter än som framgår av verksamhetsplanen.
Styrelsen äger rätt att adjungera person för särskilt ändamål.
Styrelsen har sitt säte i Österåker.

§ 9 FIRMATECKNING
Firma tecknas av ordförande och kassör i förening.

§ 10 REGIONAL VERKSAMHET
Inom Emil Hagström-sällskapet kan bildas lokala avdelningar där behov anses föreligga och efter beslut av styrelsen. Riksorganisationens stadga gäller för medlemskap, medlemsinflytande, uteslutning, m.m.

§ 11 HEDERSMEDLEMMAR
Person kan utses till hedersmedlem

§ 12 STADGEÄNDRING
Beslut som innebär stadgeändring kan endast fattas av årsmöte, med 2/3 majoritet

§ 13 UTESLUTNING
Styrelsen kan utesluta medlem för bristande betalning. Styrelsen kan utesluta medlem som skadar sällskapet.

§ 14 UPPLÖSNING
I händelse av Emil Hagström-sällskapets upplösning tillfaller handlingar Göteborgs universitetsbibliotek, Emil Hagström-arkivet och eventuellt ekonomiskt överskott Sveriges Författarförbund.

Dessa stadgar antogs………..

* * *

Förslag till styrelse 2007/2008:

Ordförande Bengt Olin, Åkersberga
Kassör Ulf Johan Tempelman, Åkersberga
Sekreterare Linda Fredriksson, Åkersberga
Vice ordförande Tore Fors, Sollefteå
Övrig ledamot Berith Jakobsson, Göteborg
Ersättare Eva Barkengren Fors, Åkersberga
Ersättare Einar Jakobsson, Uppsala

* * *

Stödjer du Emil Hagström-sällskapet och vill vara med från början? Betala då 100 kronor i medlemsavgift för 2007.

Plusgiro 926 82 87-1

Bankgiro 5937-0411

Ange ”Emil” och ditt namn och din adress på talongen.

Bortregnad aktivitet, tackkort och en del annat

I lördags skulle jag ha åkt in till Uppsala för att delta i Kulturnatten; närmare bestämt skulle jag ha arbetat vid Ordfronts, Uppsala, bokbord vid Stadsbiblioteket.

Som den folkrörelsemänniska jag är hade jag anmält mig i förväg till vår ordförande, Kjell Eriksson. Men eftersom få hade anmält sig och dessutom på deltid och sent och eftersom det såg ut att bli regn, inställde Kjell den aktiviteten.

Vid styrelsesammanträdet måndag om eb vecka finns det anledning att – för att använda ett uttryck ur Ordfronts äldre historia – göra självkritik. Vi måste ha bättre framförhållning, dra in fler i det aktiva arbetet.

Så pissigt som vädret var bestämde jag mig då för att över huvud taget inte åka in till Kulturnatten i Uppsala. Men när jag i dagens Upsala Nya Tidning ser bildreportaget om och filminslagen från alla roliga kulturaktiviteter, ångrar jag mig – jag borde nog ha åkt in till Uppsala i alla fall.

Nå, det blev en trevlig kväll på glasverandan i Öregrund i stället. Tillsammans lyssnade jag och Birgitta på en dubbel-CD som vi fick i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun, Johann Sebastian Bach: ”6 Suiten für Violoncello solo” (Archiv Produktion, Deutsche Grammophon 449711-2). Det rör sig om en återutgivning av en LP-utgåva (box) från 1961 med Pierre Fournier på violoncell. Som den mannen spelar!

Medan vi lyssnar (och smuttar på var sin konjak), skriver Birgitta tackkort till en rad av gästerna på vår 70-årsmottagning; jag undertecknar sen också.

I dag har det varit min tur att göra samma sak – vi har delat upp gästerna mellan oss.

Båda anstränger vi oss att skriva i personlig ton, gärna med referens till vad vi har fått av vederbörande.

Det tar tid, men vi gör det gärna. Man ska måna om sina vänner!

* * *

Och apropå 70-årsfirandet: Kerstin, dottern, har på sin blogg lagt ut ett par bilder på de bordets håvor hon själv och hennes syskon samt vi själva åstadkom. Du kan se bilderna här – men du måste gå ner en bit i texten.

Melodikrysset nr 36 2007

Eldeman hade tydligen fått in mängder av kommentarer om förra Melodikrysset: lösarna tyckte det var svårt. Den här gången utlovade han ett lättare kryss, och det var det.

Jag löste samtliga frågor utan att googla, och i bara ett fall behövde jag använda ledbokstäverna för att komma på svaret: Förnedringsprogrammet Idol ser jag inte på, och följaktligen har jag aldrig, vad jag kan påminna mig, hört Markus Fagervall i ”She Will Be Loved” – i det här fallet kommer mina kunskaper sig av att jag har kontrollgooglat efteråt.

Mina känslor för Idol och musiken där kunde illustreras med Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. Men det var svaret på en annan fråga.

Den frågan hörde till dagens många lätta. A-Teens hör kanske inte till det jag själv brukar lyssna på, men nog känner vi som är någorlunda hemma i populärmusiken till att de är unga entusiaster, som gör ABBA-låtar, i det här fallet dock en cover på Nick Kamens ”I Promised Myself”.

Den kända musikalartisten, som 2004 tävlade i Melodifestivalen med ”Tango! Tango!”, var Petra Nielsen. Här talade Eldeman om att hon har påbrå, med vilket väl menas att hennes mamma heter Monica Nielsen. Henne har jag träffat några gånger förr i världen. Hon sjöng in Joe Hills ”Det är kraft i vårt förbund” på en skiva från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och jag skrev mapptext. Jag skrev också mapptext för LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc, 1976).
Och så var Monica och jag på valturné med Olof Palme; jag minns till exempel en turnékväll då vi mellanlandade på Harpsund.

Också Annica Risberg – här i ”Bortom tid och rum” – har jag hört live. Om jag inte minns alldeles galet bland annat vid ett gravöl på jazzklubben Fascing med en avgående socialdemokratisk regering.

Och apropå familjen Nielsen: en annan känd musikalisk familj heter Wahlgren. Det senaste skottet på det trädet heter Benjamin, med det dubbla efternamnet Wahlgren-Ingrosso. Han sjöng ”Jag är en astronaut” – som väl också brorsan Linus har sjungit? (Systersonen ska det vara, påpekar Annika i en kommentar.)

Med Benjamin är vi snudd på nere i barnviseåldern. Veckans barnvisa var ”Prästens lilla kråka”, som ju hamnade i ett dike.

Illa gick det också för ”Den kaxiga myran”, som på slutet fastnade i en Toy. Stefan Demert skrev den roliga texten och även melodin.

En annan rolig och hörvärd trubadur av samma generation är Ewert Ljusberg, också känd som president i republiken Jämtland. Här hörde vi honom i ”Folksångarens dilemma”.

Birgitta och jag hade ju gemensam 70-årsmottagning för en vecka sen, och jag instämmer gärna med Jan Malmsjö i fianalsången ur ”La Cage Aux Folles”: ”Vår bästa tid är nu”.

Fast vår romans har varat åtskilligt längre än romansen i F-dur av Ludwig van Beethoven (som Eldeman dessutom hade kortat ner).

När vi återvände hit till Öregrund från mottagningen inne i Uppsala, fann vi, att det hade varit ”Stormy Weather” – Harold Arlen och Ted Koehler heter upphovsmännen – vilket med Eldemans sällsamma logik skulle ge vindstilla.

Här i Öregrund har vädret hur som helst kantrat mot höst, så det passade bra att Eldeman i dag spelade ”Hösten” ur Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Styrkt av ”Snabbköpskassörskan”, framförd på gotländska av Di sma under jordi, ska jag nu gå till Konsum och handla. Undrar om det i dag är Marina, Annika, Jessica eller Siv som sitter i kassan? Men det kan ju vara Mats också.

PS efter besöket på Konsum: Det var Mats som satt i kassan.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.