Melodikrysset nummer 41 2007

Innan vi går in på dagens melodikryss: Det kändes hjärtevärmande att – när jag kom hem från två melodikrysslösa veckor i Sorrento – kunna konstatera, att alla mina melodikryssvänner har varit aktiva här på bloggen i min frånvaro. Det känns som att jag har upprättat länkar mellan många människor runt om i Sverige.

Till veckans melodikryss vill jag åter bidra med mina egna förslag till lösningar.

Där fanns väl inget som jag hade riktigt stora svårigheter med.

Men jag fick rota en stund i minnesförrådet av TV-serietitlar – jag ser aldrig på såpor – för att komma i håg ”Tre Kronor”. Jo, säger Google: det är Lasse Holm som har skrivit signaturen.

”Hajen” har jag aldrig sett, däremot ”Stjärnornas krig”. Och mycket riktigt visade det sig, när jag kontrollgooglade, att det är John Williams som har skrivit musiken.

Varken Annie Lennox eller Eurythmics (som hon tidigare ingick i) hör i och för sig till det jag brukar lyssna på, men med hjälp av Google har jag kunnat konstatera, att det var hon som gjorde ”Ghosts In My Machine”.

Då är jag åtminstone mer bekant med en annan duo i dagens melodikryss: Lena Philipson sjöng tillsammans med Thomas ”Orup” Eriksson ”Jag måste skynda mig på”, som Orup ursprungligen skrev för deras scenshow på Chinateatern.

Och visst känner jag till Stakka Bo, Bo Johan Renck, som här sjöng ”Mute”. Även om det är till dottern, Kerstin, jag har köpt några av hans skivor.

Som vanligt har jag lättare att bums klara äldre schlagermusik. Vem minns inte Susanne Alfvengren, som med tydligt gotländskt idiom sjöng ”När vi rör varann”, det vill säga Dan Hills ”Sometimes When We Touch”.

Men som kärlekslyrik är förstås Hjalmar Gullbergs ”Kyssande vind”, som vi här hörde med Jan Malmsjö, åtskilligt bättre:

Han kom om en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Det slår mig, när jag hör Josephine Baker sjunga ”La petite tonkinoise”, att det bland dagens yngre melodikrysslösare kanske finns åtskilliga, som aldrig har hört denna stora artist, ursprungligen från USA men sedan bosatt i Frankrike. Det är i så fall inte de yngre krysslösarnas fel; hur ofta spelas hon numera i radio?

Och hur är det med brunnsoktettmusiken? För folk i min ålder rinner det hur som helst genast fram en versrad, när jag börjar höra på den: ”I Eksjö stad, på Ränneslätt”.

Dagens två barnmusikfrågor klarade jag i huvudsak genom att barnbarn i skilda åldrar genom åren har önskat sig barnskivor till jular och födelsedagar. Jag har således inget eget förhållande till ”Bananer i pyjamas” men förstår att det är den som ska ge frukten banan. Seriealbumen om smurfarana läste och recenserade, i Aktuellt i politiken (s), jag och läste framför allt för dottern Kerstin. Alla smurfskivorna tror jag inte ännu fanns då, men nog har jag hört ”Saft, saft, hallonsaft. Bättre saft har ingen haft”.

Till sist veckans två klassiker.

Den första var valsen ”Frühlingsstimme”, skriven av Richard Strauss.

Men den svenska klassikern, av Carl Michael Bellman, Fredmans epistel numero 36, ”Rörande Ulla Winblads flykt”, är verkligen fin – har ni hört den med till exempel Cornelis Vreeswijk? Så här börjar den: ”Vår Ulla låg i sängen och sov, med handen under öra.”

Nej, förresten. Vi tar hela texten:

Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov
på nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten;
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten
Tyst på tå, så nöjd och kvick,
kring sängen gubben vandra,
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.
Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvut drog,
kröp inunder
med ett dunder,
vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
ren krögarns hämpling kvittra.
Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt bli vaken;
av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen,
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.

För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten:
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten.
Liksom, när på Pafos’ ö
kärleksgudinnan uppvaknar,
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar,
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma,
då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.
Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kval,
debitorer,
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa, pudrad och grann,
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann
bland lockar, flor och gaser.
En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.
Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
brydd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda,
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mund,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund
nytt paradis begåda!
Men av all naturens prakt,
hjärtat till vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två ögåns vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.
Maken tunga
till att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig —
det sa krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, på stoln där hon satt,
han strumpebandet knyter,
drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde.
Håret hängde
och sig slängde
uti mörka buckor fritt.
Tröjan, spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt.

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
med pontak överslagen,
sprang ini krogen, fyllde en kopp
med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
såg man den sköna nu bryta —
Astrild brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
öl och viner
ge en gudafröjd …gutår …
Slikt härbärge
ej i Sverige
fås på många år!

Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsar stubbar,
i dörrn på tröskeln … gissa … vem kom?
Jo, fyra halta gubbar,
en med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra —
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas brännvinsglas
tomt och sprucket
och utdrucket …
Så slöts vårt kalas.

Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
och fått min duk bestråla:
Men kring Fröjas fria fält
sjunges ditt lov vid cymbaler,
liksom Vestas lov så gällt
sjungs av de små vestaler …
Hölj dig med ditt vita dok,
spinn kamull på din slända,
spinn och sjung och läs din bok —
din sol kan återvända!
Tiden lider,
dagen skrider:
tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
snart dig svingar
i sitt paradis!

* * *

På jakt efter rätt svar till något i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 27 2007:

”Brottsrubriceringen är troslöshet mot huvudman.”

Aftonbladet.se

”Förpackningsarbete sökes av kvinna som kan skötas i hemmet.”

Sydsvenskan

Problem hos webbhotellet

Webbhotellet har problem just nu som drabbar alla deras kunder. För tillfället kan kommentarer saknas som gjorts de senaste dagarna och förhoppningsvis kan jag återställa dem. I väntan på att problemen är helt lösta stänger jag av kommentarerna.

UPPDATERING 2007-10-05.
Jag har återställt kommentarerna och slagit på kommentererna igen så att de kommer i rätt ordning och med rätt namn. Tiden för kommentaren stämmer inte, men det gör förhoppningsvis datumet.

Vad hände? Det kan man läsa mer om här och här.

Och det här är Enns webbmaster som skriver, så vitt jag vet är han ovetande i Italien just nu.

Till Sorrento! Inget melodikryss på två veckor

Trots att min ischias vägrar ge med sig, fullföljer jag och Birgitta våra planer på att göra en 70-årsresa till Sorrento. I morgon bitti åker vi; vi återvänder fredagen den 12 oktober.

Alltså kommer jag att missa melodikryss nummer 39 den 29 september och nummer 40 den 6 oktober. Men jag kommer nog att överleva det också.

Om min webmaster, Bo Strömberg, vill, står det å andra sidan det stora gäng av melodikrysslösare, som brukar besöka min blogg på lördagarna, fritt att i min frånvaro utbyta frågor, svar och erfarenheter här på bloggen.

Efter hemkomsten återkommer jag med rapporter från Sorrento, Neapel, Capri och andra ställen som ingår i resplanerna.

Måtte nu benen bara fungera!

Last chorus: Eva Bihl

Det verkar som att jag är omgiven av sorg och elände.

Jag har ägnat den senaste veckan åt att förbereda min bror Mattis begravning; jag var inne på Fonus senast i dag och godkände dödsannonsen och kostnaderna, och på eftermiddagen ringde jag den isländska cellisten Gunhildur Halla Gudmundsdottir och diskuerade Bach-stycken att spela vid begravningen.

Hela gårdagen gick åt till att, tillsammans med Birgitta och Anna, åka till Järvsö, till en annan begravning. Den som begravdes var Eva Bihl, märkligt nog liksom min bror en av gästerna på vår 70-årsmottagning.

Eva Bihl (född den 26 september 1941, död den 5 september 2007) kom in i vår vänkrets via Lars Eric Ericsson, ordförande i Laboremus några år efter mig. Eva pluggade, om jag minns rätt, i Stockholm och var med i Socialdemokratiska studentklubben där. Den som sammanförde Eva med Lars Eric var en annan av våra laboremusvänner, Gun-Britt Andersson, som på den tiden då hon fortfarande hette Danielsson hade varit klasskamrat med Eva. Eva kom, genom att hon och Lars Eric snabbt föll för varandra, snart att ingå det gäng av laboremiter, som också umgicks vid sidan av föreningslivet.

Birgitta och jag har sen, inte minst under åren då Lars Eric och Eva hade sommarhus på Gräsö (och vi i Öregrund), fortsatt att ses hemma hos varann.

Eva var född 1941 och alltså jämnårig med min bror Matti; båda var med andra ord fyra år yngre än jag och Birgitta. Liksom Matti dog hon plötsligt. Hon trillade ihop på väg till ett möte på Folkets hus, hann bli intagen på sjukhus men avled ganska snart.

Ett av Lars Erics uppdrag var det som landshövding i Gävleborg; självfallet hörde vi till dem som fick inbjudan till landshövdingemiddag i Gävle. De många nya anknytningarna till Gävleborgs län gjorde, att Lars Eric och Eva i stället sökte sig ett sommarhus där, närmare bestämt i Järvsö. Efter pensioneringen flyttade de permanent upp dit.

När vi, chockade och tagna, såg dödsannonsen över Eva i Upsala Nya Tidning, ringde vi omedelbart Lars Eric och bestämde oss för att åka upp till begravningen den 26 september. Anna, som också känner Lars Eric, beslöt sig för att åka även hon och erbjöd sig att skjutsa oss billösa.

Begravningsdagen bjöd på soligt höstväder. En del av vägen upp är trist: skog, skog, skog. Men uppe i Hälsingland ljusnar landskapet, blir så där böljande vackert med blanka älv- och insjövatten, blånande berg, slänter med ängar där kor fortfarande betar ute och så präktiga röda hus.

Begravningsakten, med många deltagare, hölls i Hälsinglands träteater och var en av de mest särpräglade, i ordets mest positiva bemärkelse, som jag har varit med om. Ingen officiant förekom. I förgrunden fanns Evas trävita kista med några få kransar samt hennes foto på det bord, där handbuketterna las under avskedstagandet. Musik, sång och dikt bidrog till att låta våra egna minnen av henne bilda den livsväv, som det annars är officiantens uppgift att frammana.

För musiken, till större delen landskapets folkmusik, stod omväxlande Draupner (det vill säga Görgen Antonsson, Henning Andersson och Tomas Lindberg) och Björn Ståbi. Dessutom sjöng Annabella Lyons ”I Will Give My Love An Apple”.

Peter Oscarsson läste ett collage av texter av William Shakespeare, bland annat den dikt jag använde i Kjell Nordins dödsannons tidigare i år.

Och en släkting, Anna Ulrika Ericsson, läste Per Daniel Amadeus Atterbom:

En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne!
Ty fåfängt är vänta på minneströst,
men nog är kärleken minne.

Jo, nog är kärleken minne!

Den efterföljande minnesstunden på Hotell Järvsöbaden gled så småningom, efter en tydlig markering, över i födelsedagsfest för Eva; hon begravdes ju på sin födelsedag.

Och då kändes det plötsligt naturligt, att Jens Kristensen, vän till familjen, framförde låtar som Björn Skifs’ ”Håll mitt hjärta”, Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” och Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”.

Stråkkvartetten ur Gävle symfonikorkester missade vi tyvärr. Vid det laget var vi på väg i bil mot Uppsala, tillbaka till våra egna sorger och bedrövelser.

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt

I dag har jag ägnat hela dagen åt min döde bror Matti. Jag har, tillsammans med Birgitta och lillebror Mikko, varit på Fonus för att planera begravningen: valt krans och kistdekoration i de estniska färgerna, och så har vi valt en ljus, trävit kista. Begravningen blir borgerlig, med vår vän Hans Alsén, som också kände Matti, som officiant. Vi ska försöka få dit en cellist, och självfallet ska det läsas dikter. Begravningen äger rum torsdagen den 18 oktober klockan 12.00 i Stillhetens kapell, och sen blir det samling i en lokal i närheten. Annons kommer i UNT, DN och Dagbladet i Sundsvall. Gravsättningen kommer att ske senare, på Mjösunds kyrkogård vid Ljungan, i samma grav där våra föräldrar sen länge ligger.

Efter besöket på begravningsbyrån går vi till Mattis lägenhet på Timmermansgatan, för första gången efter dödsbudet: städar undan tidningar och post, letar papper för bouppteckningen, hittar också ett testamente. Men innan vi kommer in i lägenheten, får vi lov att skjuta undan de ljus, blommor och teckningar Mattis grannar och vänner och inte minst deras barn har ställt utanför hans dörr.

Matti var en människa med många vänner i grannskapet – många av dem förresten invandrare (som han ju själv också var). Flera av dem ger sig till känna under dagen: beklagar sorgen, gråter själva.

Som ni redan har sett här på bloggen, har jag hela tiden sen dödsbudet kom kryssat mellan det lätta och det svåra, mellan skratt och gråt.

Till det roliga har hört dels familjemiddagen i lördags för den nu 70-åriga Birgitta. Alla barnen och barnbarnen var här, också Bos föräldrar, Kerstins svärföräldrar Olle och Kristina, som annars bor i Sollefteå. Tursamt nog för mig – med tanke på mina ischiassmärtor – har det blivit lite av en familjetradition, att jag gör Birgittas födelsedagar till en krabbfest. En sådan fordrar ju inte alltför mycket matlagning, vilket jag i mitt nuvarande tillstånd har svårt att klara.

På söndagen ordnade Kerstin fest för Viggo, fem. Och eftersom hon själv nyss (13 september) har fyllt år, passade vi på att fira också henne.

Men av och till, också under de här glada festerna, gick mina egna tankar till bror Matti, som också han skulle ha varit med vid båda de här tillfällena.

Men så här är ju livet: en blandning av skratt och gråt. Sorgen rår inte förnuftet på, och ska heller inte rå på.

Så när jag i dag till Fonus lämnade in manus till dödsannons för Matti, använde jag där några tänkvärda ord av Werner Aspenström:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.

Som jag redan har berättat, fick vi dödsbudet kvällen före Birgittas riktiga 70-årsdag. Jag genomförde trots detta min planerade morgonuppvaktning: gjorde smörgåstårta, bryggde kaffe, dukade bordet med blombuketter från Fyris torg, överlämnade presenter.

På kvällen hade jag lovat att, i anslutning till den första i raden av våra abbonnerade konserter på Musikens hus, bjuda ut henne på restaurang. Det senare skippade vi; ingen av oss hade lust att gå på krog den här kvällen. Vi tar det i Italien i stället – vi åker till Sorrento i slutet av veckan.

Men konserten ville vi båda gå på. God musik är aldrig fel, dessutom i en situation som min en lisa för själen.

Och vi ångrade oss verkligen inte. Från våra nu fasta platser, ganska långt fram i Stora salen, såg och hörde vi Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Nils-Erik Sparf som konsertmästare framföra Edvard Griegs ”Peer Gynt, orkestersvit nummer 1, opus 46”, Edward Elgars ”Konsert för violoncell och orkester, e moll, opus 85” (med Jakob Keranyi på cello) och så Jean Sibelius’ ”Symfoni nummer 5, ess-dur, opus 82”.

Kanske handlade det om vårt eget stämningsläge, men Elgars musik träffade oss mest den här aftonen.

Också ett par andra kvällar har vi ägnat åt att lyssna på musik.

Mer cello blev det en av dessa kvällar: Gregor Platigorsky som cellosolist och Boston Symphony Orchestra under ledning av Charles Munch i dels ”Concerto in B Minor, Opus 104” av Antonín Dvořák, i dels William Waltons ”Cello Concerto” (BMG 82876 66375 2).

Ännu mer intressant var faktiskt en BIS-CD (285) med svensk musik, ”A Swedish Serenade”, där Stockholm Sinfonietta under ledning av Esa-Pekka Salonen framför verk av Dag Wirén (”Serenad för stråkorkester, opus 11”) , Lars-Erik Larsson (”Liten serenad för stråkorkester, opus 12”), Lille Bror Söderlundh (”Concertino för oboe med stråkorkester”) och Ingvar Lidholm (”Musik för stråkar”). Den stora musikaliska överraskningen var här Lille Bror Söderlundhs musik, alltså själva musiken, inte bara Alf Nilssons i och för sig berömvärda oboespel.

Båda de här skivorna fick vi i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun. Vi misstänker starkt, att det är den gamle trotjänaren på arbetarekommunen, vår vän från laboremustiden Kjell Johansson, som har gjort de intressanta CD-inköpen.

Kristdemokrater applåderade otrohet

Tisdagen för en vecka sen, på morgonen, hade jag bokat tid hos min läkare i Stockholm.

Från Centralen i Stockholm var jag, på grund av min ischias, tvungen att åka taxi till Surbrunnsgatan, där min doktor har sin mottagning, vilket började med att chauffören satte kurs söderut i stället för norrut. Med den taxi jag tog från Odenplan till riksdagen, dit jag skulle, hände något snarlikt: chauffören hade ingen aning om var riksdagen ligger; han föreslog Rosenbad.

Jag skulle alltså till riksdagen för att tillsammans med Birgitta, den före detta talmannen, vara med på riksmötets högtidliga öppnande. Som vanligt började detta för vår del med en lätt lunch i talmansmatsalen för de tidigare talmännen plus de nuvarande talmännen. I det här sammanhanget inbjuds också makar/makor.

Sen lotsades vi upp till våra platser längst fram uppe på läktaren.

I änden på vår bänkrad satt då redan Ingvar Carlsson, som vi förstås morsade på. Ingvar som känner min böjelse för bisarra ting och som själv har en god portion busgrabbshumor, hejdade mig då och gjorde mig uppmärksam på två märkligheter i det tryckta programmet, där sång, musik och anföranden växelvis ingår:

”Kungssången” (nej, jag och Birgitta sjöng inte med i år heller) följdes av instrumentalstycket ”Strange Visitor” med jazzstipendiatgruppen Alice Babs.

Och efter statsministerns regeringsförklaring följde Duke Ellingstons ”It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”, sannerligen en adekvat kommentar till Fredrik Reinfeldts föredragning.

Där jag satt hade jag hovet till höger om mig, och jag såg att de pekade i programmet och fnissade. Åt vilket av ovanstående vet jag dock inte.

Efter ceremonin i kammaren följde som vanligt mottagning i sammanbindningsbanan. För vår del startade den, även det som vanligt, med att vi i en särskild, avskärmad lokal fick skaka tass med kungen, drottningen och en stor del av regeringen. Men naturligtvis fanns det representanter för oppositionspartierna där också. Fler av den senare sorten träffade vi sen i det stora vimlet i sammanbindningsbanan.

Birgitta, med sina gamla kontakter i riksdagen, hade fixat ett vilrum åt oss – läs hennes ischiasvrak till man – mellan mottagningen och den kvällsföreställning på Operan, som gavs för riksdagen med gäster.

Jag somnade faktiskt en stund på slafen i vilrummet, beläget i pressutrymmena på våning sju.

Operan gav den här kvällen ”Così van tutte” av Wolfgang Amadeus Mozart. Musikaliskt innehåller den här operan mycket fina partier, och sångprestationerna – av Maria Fontosh (Fiordiligi), Janja Vuletic (hennes syster Dorabella), Jesper Taube (Guglielmo, officer, Fiordiglis fästman), Klas Hedlund (Ferrando, officer, Dorabellas föstman), Marianne Hellgren Staykov (Despina, systrarnas hushållerska) och Johan Edholm (Don Alfonso, gammal vän till officerarna) – var berömvärda. För ljuvliga klanger stod också operakören och hovkapellet.

Don Alfonso framför med övertygelse åsikten, att de båda officerarnas fästmör, när de själva kallas till fronten, säkert kommer att roa sig med andra män: Così van tutte – så gör alla kvinnor. När officerarna inte vill tro på honom, slår han vad med dem. Som ett led i testet får officerarna låtsas ge sig i väg till fronten men återvänder förklädda och tar sig an uppgiften att förföra den andres fästmö. Och si – Don Alfonso får rätt: Dorabella ”faller” först, som det brukar heta. Men också Fiordigli ger till slut efter för sin lust. Moralisk panik utbryter. De båda männen förebrår sina fästmör och ömkar sig själva; utan tvekan är perspektivet i librettot främst manligt. Men i rättvisans namn bör man också nämna, att verket, för att vara från en så tidig tidpunkt som 1790, inte bara beskriver kvinnligt svek utan också kvinnlig lust. Och operan slutar med försoning.

På mig verkar frågeställningarna i operalibrettot (av Lorentzo da Ponte) ändå sjuttonhundratalsaktiga. Därför förstår jag inte riktigt, varför man i den aktuella uppsättningen använde sig av moderna kläder och attiraljer. De båda officerarna återkom sålunda till sina fästmör, utklädda till hippies. ”Var det dagens publik till ära som Guglielmo och Ferrando hade klätt ut sig till miljöpartister?”, frågade jag därför Lars Ohly och Åsa Hagelstedt, på väg ut till kungens champagnemottagning i pausen.

Men sjuttonhundratal eller nutid – det är svårt att bortse från att den här historien innehåller orimligheter. Kan man till exempel verkligen tänka sig, att de två systrarna inte skulle känna igen sina fästmän, vare sig dessa nu hade klätt ut sig till hippies eller till miljöpartister?

Uppenbarligen hade operaledningen haft sina funderingar över hur riksdagen, eller i vart fall delar av den, skulle kunna uppfatta en historia av det här slaget. Därför lät man chefdramaturgen Stefan Johansson inleda med en muntlig introduktion från scenen. Johansson påminde bland annat om att, när riksdagen tidigare en gång i samband med riksdagsöppnandet fick se ”Carmen”, detta hade föranlett rubriken

Riksdagen applåderade kvinnomord

När vi efter avslutad föreställning hämtade våra kläder i garderoben, träffade vi åter på paret Ohly-Hagelstedt. Jag levererade då följande rubrik åt dem, till deras hörbara garv:

Kristdemokrater applåderade otrohet.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 24 2007:

”Storvretapar undkom skogsbränderna i Grekland Vill ha kompensation av resebolaget”

Upsala Nya Tidning

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 7 2007:

”Petri förnekelse i Sollentuna.
Jesus bejakar det goda i Österhaninge.”

Annons med predikoturer från Stockholms stift

”Högklassig akvarell eller olja köpes av Jenny Nyström”

Annons i Östgöta Correspondenten

”B***** A******** berättar att under vikingatiden var seglen gjorda av ull, hampa och bomull, medan de nu görs av kostfiber.”

Blekinge Läns Tidning

Melodikrysset nr 38 2007

Jag är ledsen; se texten som ligger under den här. Dessutom har jag elakartad ischias – det skär som knivar i vaderna när jag går. Jag var på Ortopeden på Akademiska i går och fick beskedet, att det bara är att vänta på att det går över.

Men en stunds melodikryssande skingrar tankarna på både det ena och det andra.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de svårare. Egentligen var det bara den avslutande frågan jag inte hade klarat utan att ta hjälp av Google: Den som sjöng ”Black Rain” (på CDn ”Both Sides of the Gun”) heter Ben Harper. Honom kände jag inte till.

Tro nu för den skull inte, att jag är en sån där insnöad typ som aldrig hör på ny musik. Jag har till exempel massor av CD med Lars Winnerbäck i min skivsamling, och följaktligen klarade jag omedelbart, att det var han som, tillsammans med Miss Li, sjöng ”Om du lämnar mig nu”.

Och, för att ta en utländsk artist som jämförelse: Norah Jones finns också i våra skivhyllor. Här sjöng hon ”Come Away With Me”.

Melodifestivallåtar brukar jag ofta ha svårt att minnas, kanske därför att de sällan är något att minnas. Men Måns Zelmerlöws ”Cara Mia” från 2007 kom jag faktiskt fortfarande i håg.

”Öppna din dörr” av och med Tommy Nilsson är lite äldre (från 1994) men också en sån där melodi som fastnar i musikminnet.

Men naturligtvis är jag på ännu fastare mark, när Eldeman hämtar frågeillustrationerna från lite äldre musikepoker. Det är väl helt enkelt så att tiden har vaskat bort det mesta av det mest likgiltiga – kvar att minnas finns då pärlorna.

I dag var till exempel den fantastiska melodimakaren Kai Gullmar dubbelt representerad. Kai Gullmar (1905-1982, egentligen Gurli Maria Bergström) var en av de stora i svensk schlagerhistoria, dessutom (en personlig anknytning till mig) bördig från Sundsvall.

På Eldemans fråga var vi, med hjälp av Hasse Tellemar, hamnade, svarar jag således ”Uti Rio de Janeiro”.

Och den som tillsammans med Birgit Rosengren-Ahrle sjöng hennes ”Det finns ingen gräns” var Hasse Ekman.

Från min ungdoms 1950-tal minns jag givetvis ”Papa Loves Mambo” med Perry Como.

Karl Gerhard har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik. För en man i min ålder är det hur som helst inte svårt att komma i håg hans mycket populära ”Nu ska vi vara snälla”, som här skulle ge snäll.

Även flera andra frågor var urlätta.

”Opp Amaryllis” har skrivits av Carl Michael Bellman, och Evert Taubes glade bagare återfanns i San Remo. (Minns ni konsumbageriet i Stockholm med samma namn?)

Självfallet sjöng vi, när jag gick i folkskolan, ofta den åländska sjömansvisan ”En sjöman älskar havets våg”.

Inte heller veckans musikalmelodier var svåra.

”Love Changes Everything” (ur ”Aspects of Love”) är skriven av Andrew Lloyd Webber.

Och ”Hair” (från 1967, med musik av Gail MacDement samt text av James Rado och Gerome Ragni) innehöll ”I Got Life”, som Eldeman spelade här. ”Hair” såg jag på bio med vår Anna, när den gick här i Uppsala.

Anna kommer förresten hit i dag för vår familjemiddag för hennes mamma Birgitta, som fyllde 70 i förrgår. Nu måste jag ut och handla det sista inför middagen.

Bleka dödens minut

Jag har varit osynlig på bloggen några dagar, och det har sina förklaringar.

I månags flyttade vi in till Uppsala för vinterhalvåret. En stor skåpbil från Öregrunds taxi fylldes till taket med väskor, boklådor, kassar med äpplen, päron och plommon, pappkartonger med alla våra krukväxter och så vidare. Dess värre fick Birgitta ensam kånka ner bagaget till grinden, där chauffören, Torbjörn, tog vid. Jag har drabbats av en elakartad ischias i vader och lår; bara att gå och stå skär som knivar i benen.

Men naturligtvis har jag hjälpt till att packa och sen packa upp – vilket inte har gjort saken bättre.

Däremot har det varken funnits tid eller ork att skriva.

Den tid och ork jag ändå har kunnat uppbåda har jag använt för att förbereda morgonuppvaktningen av Birgitta på 70-årsdagen (i dag) samt familjemiddagen för Birgitta (på lördag) respektive uppvaktningen av Viggo och hans mor, vår dotter Kerstin, på söndag. Haltande och grimaserande över smärtan i benen har jag handlat födelsedagspresenter, blommor och ingredienser till exempel till den smörgåstårta jag serverade Birgitta i morse.

Dessutom har jag hela tiden haft en hejdundrande förkylning: snuva och hosta.

Under gårdagen blev jag uppringd av min lillebror Mikko, bosatt i Skutskär. Några grannar och vänner till vår gemensamme bror Matti hade då ringt honom, oroliga över att Mattis lägenhet hade stått tom och mörk i ett par veckors tid. Mikko visste heller inte vart bror Matti hade tagit vägen: kanske hade han åkt upp till deras gemensamma stuga i fjällen, kanske hade han tagit en tripp till Estland; till Mattis egenheter har hört att han, liksom jag, är mobilvägrare, så det gick inte heller att söka honom per telefon.

Jag åtog mig att på mina ischiasben stappla över till Mattis lägenhet och försöka kolla. Jag har ingen nyckel dit – har fått låna en tillfälligt när han har behövt hjälp med blomvattningen – men kikade in genom fönstren, dock utan att se något. Dock såg jag från ett fönster mot utrymmet innanför ytterdörren, att det bara låg ett enda kuvert på hallgolvet. Resten av posten var prydligt uppsorterad på ett par stolar, och det låg heller inga buntar av tidningar innanför dörren. Av detta blev jag lugnad: Matti var väl ute på någon av sina många, sällan i förväg planerade utflykter, och det jag såg tydde på att någon av hans kompisar hade fått låna nyckel för att vattna blommor och hålla rent framför brevinkastet.

Sent på kvällen, när jag satt framför datorn i mitt arbetsrum och höll på att skriva en helt annan text (som inte lämpar sig för publicering just nu), kastade någon sten på mitt fönster. (Vår lägenhet ligger på nedre våningen.) Utanför stod två poliser, en man och en kvinna. De pekade mot ytterdörren – de kom inte in genom porten – och jag gick och öppnade.

De kom för att lämna över (och muntligt förmedla) en skriftlig rapport från polisen i Funäsdalen: Matti hade hittats död i den stuga han och Mikko tillsammans hyrde på årsbasis i Rogens naturreservat. En man, som han hade löst fiskekort av den 10 september, hade tyckt att det var egendomligt att Mattis bil fortfarande stod kvar den 19 september och tog sig därför en tur fram till stugan. Genom fönstret kunde han se någon ligga där inne, och när ingen reaktion kom på knackningar och rop, bröt han sig helt sonika in genom den inifrån låsta dörren. Och där låg alltså min bror på rygg i sin sovsäck. Död.

Ja, du kommer till slut,
Bleka Dödens minut,

skrev Birger Sjöberg i Fridas bok.

Förbannade död! Bror Matti hann du alltså i kapp före mig, fastän jag är fyra år äldre.

Kanske var det hjärtat; jag vet inte, men både jag och Mikko har haft problem med just våra hjärtan. Obduktionen, som sker i Umeå i nästa vecka, ger väl besked.

Men egentligen: vad spelar det för roll vad han dog av. Enda trösten i det fallet är att han tycks ha dött plötsligt i sömnen.

Enda trösten för mig är att jag för kort tid sen fick några fina dagar med honom. Han skjutsade mig i sin bil till Öregrund ett par dar före vår sjuttioårsmottagning, och vi plockade frukt – bland annat till mottagningen – tillsammans. Det var vackert väder med sensommarsol över trädgården. Vi pratade ganska mycket.

Sen hjälpte han oss med frakter till Stabby prästgård inför 70-årsmottagningen, deltog givetvis också själv i den.

Om Matti ska jag skriva mer senare när jag känner mig mer samlad. Just nu har jag ont inte bara i benen utan också i det som de troende kallar själen.