SD beskylls för passivitet

Rubrik i Svenska Dagbladet den 7 september:

SD beskylls
för passivitet

Beskylls? Det faktum att SD i 73 av 144 kommuner inte har lämnat några förslag alls ska vi väl vara glada över.

Erwin i Lappland

Åter har jag på Tradera fått tag på en av de böcker av Lisa Tetzner jag läste i pojkåren: ”Erwin i Lappland” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms förlag, 1941). Det är en av de många böckerna om barnen från 67an i 1930-talets Berlin, de som skingrades av nazismen och andra världskriget och vars öden Tetzner följer ända till krigsslutet, då de är unga vuxna. Mer om Tetzner och barnen från 67an finns att läsa under Kulturspegeln, Barnkultur.

”Erwin i Lappland” är en i vissa avseenden mycket politisk, i andra avseenden mycket exotisk bok. Eftersom den exotiska delen tilldrar sig i och kring Kiruna i Sverige, vill jag genast tillägga, att även jag (och säkert många andra unga läsare här i landet) upplevde Erwins äventyr bland lapparna – alla sa så på den tiden – som spännande och miljön som exotisk.

Boken börjar 1935 i ett Tyskland där nazisterna har tagit makten. Liksom i övriga böcker i den här serien har Tetzner, själv en övertygad antinazist som flydde landet för Schweiz, ett underifrånperspektiv på det som skedde. Erwins bäste vän Paul dras med av tidens stämningar och går med i Hitlerjugend; Pauls arbetslöse far välsignar den nya regimen som ger honom arbete. Erwins flickkompis Mirjam, som har judiskt påbrå, ger sig hals över huvud av till Paris tillsammans med sin tant Manasse. Och Erwins pappa, som är socialdemokrat och umgås med antinazister, grips och förs till ett uppsamlingsläger. Erwin själv görs av författarinnan inte till någon genomskådande hjälte men man förstår att han har värderingar, präglade av humanism och solidaritet.

På något sätt lyckas Erwins pappa ta sig ur sin fångenskapen och får hjälp av likasinnade. Mamman i familjen får bud om att packa kläder åt honom, och han vill också ta Erwin med sig utomlands, närmast till Belgien, där man – visar det sig – heller inte är trakterad av ta emot alltför många tyska flyktingar; far och son tvingas därför fortsätta till Frankrike.

Det Tetzner skildrar från 1935 känns märkvärdigt bekant även i dag: ”På det viset skjutsades de stackars flyktingarna från land till land och tvingades att hemlösa irra omkring. Ingen ville ta emot dem. De blev tvungna att gömma sig. Att smyga sig fram genom mörker och dimma. Att uppge falska namn och ljuga.”

I Paris får far och son en tillfällig fristad; människor som är arbetare som Erwins pappa delar med sig av sin nödtorft.

I Paris lyckas Erwin, på ett sätt som nog är orealistiskt mirakulöst, också leta reda på sin älskade kompis Mirjam. Men Mirjam och hennes tant är på väg att ta en båt över till Sydamerika. (Mer om den vådliga färden finns att läsa i ”Skepp utan hamn” och ”De skeppsbrutnas ö”.) Avskedet blir smärtsamt, men Mirjam överlåter sin hund Piddel till Erwin innan hon går ombord.

Flyktingtillvaron i Paris blir svårare och svårare, men Mirjams tant Manasse kommer på råd, innan hon och Mirjam åker sin väg: Fru Manasse har en syster som är gift i Sverige, och hon får systerns man, herr Ström i Kiruna, att skicka respengar och ordna inresetillstånd. Pappa Brackmann med son (plus hunden Piddel) åker därför först båt till København, sen tåg till Stockholm och därifrån vidare till det märkliga (och under den tiden av året mörka) Lappland uppe vid polcirkeln.

Svenskarna skildras vänligt och Sverige måhända för idylliskt. Dock innehåller den här boken en diskussion om de moraliska problem den landsflyktige och i grunden pacifistiske pappa Brackmann ställs inför som gruvarbetare i Kiruna: en mycket stor del av malmen han och hans kamrater bryter exporteras ju till Nazityskland och blir där till kanoner.

Historien om Erwins halvsamiske vän Mikolai och deras äventyr bland lapparna – Erwin kommer under snöstorm ifrån en renhjord under förflyttning och håller på att förfrysa – känns som en separat (och dessutom alltså exotisk) historia i historien, men i pojkåren tyckte jag den var spännande.

Det här handlar ju om 1930-tal, och jag saknar kunskap att bedöma, hur pass realistisk skildringen av lapparnas dåtida liv är; dock måste det vara joik och inte joddling (som det står) som Erwin har hört. Det skulle vara intressant att få höra någon kunnig sames syn på den här delen av boken.

Genom hela boken löper som en sorgesång Erwins längtan efter mamma, som tillsammans med de yngre syskonen blev kvar i 67an i Berlin. Det övergår pappa Brackmanns ekonomiska förmåga att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar till biljetterna.

Men då griper deras vän Ström in: Brackmanns ovetande samlar han pengar till resan bland vänner och bekanta, även bland andra arbetare i gruvan i Kiruna. Och till Erwins och pappans förvåning och oförställda glädje dyker mamma upp i Kiruna tillsammans med Erwins två yngsta syskon, Peter och Elschen.

Men pengarna räckte inte för att ta också de äldre systrarna till Sverige, och förresten hade fru Hennig tagit Erika som barnflicka och Lotti fått jobb med att binda buketter i blomsteraffären.

Vi sentida läsare vet ju alla hur det gick med Berlin, och vi som har läst ”Var Paul skyldig?” – se Kulturspegeln, Barnkultur – vet ju också hur det gick med 67an i krigets slutskede.

* * *

Sist åter igen en fråga till Rabén & Sjögren: Varför i all sin dar publicerar inte förlaget bokserien om barnen i 67an i sin klassikerserie? Där finns ju redan Lisa Tetzners fina ”Sotarpojken”.

Musikens hus, Uppsalas nya smycke

Så står det där, invigt och färdigt – även om några detaljer fortfarande återstår att justera: Musikens hus eller Uppsala konsert & kongress, som det mer fullständigt heter. 37 meter högt. Med åtta våningsplan. 14.600 kvadratmeter stort.

”Kristallen” kallade den danske arkitekten Johnny Svendborg vid Henning Larsens Tegnestuge (som bland annat också har ritat Operan i København) sitt vinnande förslag i den arkitekttävling Uppsala kommun utlyste. Och nu kan vi se resultatet: huset blev ett smycke, en modern pendang till stadens mest berömda monumentalbyggnader, Slottet, Domkyrkan, Universitetet och Carolina Rediviva, också vackrare än flera av dessa. Dess fasad av ojämnt placerade aluminiumplattor skimrar i dagsljuset; på kvällen lyser den av Katarina Löfströms videokonstverk, som förändrar sig efter de ljudmässiga aktiviteter som pågår i huset.

Invändigt präglas huset av rymd. Stora salen, som jag hittills har haft tillfälle att besöka, har stolar i varmt röd färg, och salens lutning gör det möjligt att överallt ifrån få en god överblick över scenen.

Utsikten över Uppsala från översta våningen är vidunderlig, och man kan se stan åt alla håll, mot vårt Svartbäcken så väl som mot Slottet och Domkyrkan. Jag har sett Uppsala från Slottet, men det här tar priset.

Husets placering är också optimal, ett stenkast från Uppsala C. Jag gissar att Musikens hus i Uppsala, inte bara på grund av arkitekturen och närheten till järnvägen utan också på grund av det fantastiska programmet, som jag ska återkomma till, snart kommer att bli en scen i paritet med nationalscenerna i Stockholm. Välkomna till Uppsala, stockholmare och andra!

När den pågående och enerverande ombyggnaden av Uppsala C till Resecentrum, bland annat med gångpassage under järnvägen, blir klar, kommer Uppsalas förhållandevis lilla centrum att sträcka sig ända fram till Vaksala torg, invid vilket Musikens hus ligger. Därmed kommer centrum äntligen att sträcka sig in i det östliga arbetar-Uppsala och den klassiska men för länge sedan konstlade gränsen mellan väster respektive öster om ån att slutgiltigt upphävas.

Bygget av Musikens hus väckte protester och konvulsioner i delar av arbetar-Uppsala, bidrog lokalt med all säkerhet också till att socialdemokraterna förlorade makten i förra årets kommunalval. Debatten var tidvis inte bara hård utan också vulgär och okunnig. Det senare underblåstes av främst moderaterna; de, kristdemokraterna och centern var emot bygget (medan, av de borgerliga partierna, folkpartiet var för – heder åt Jan-Erik Wikström, som jag för övrigt här kan passa på att tacka för uppvaktningen vid vår 70-årsmottagning, och Ola Carlsson!). Till de okunniga argumenten hörde att det dyra bygget stal medel från sådant som äldrevården och barnomsorgen. Detta fastän det rör sig om investeringsmedel, som driften av huset i form av musikevenemang och kongresser, ska betala av. Som bidrag till driften får kulturnämnden (där jag sitter) ett årligt bidrag om 20 miljoner kronor, pengar som ska användas till exempel för att subventionera kultur för barn och ungdom. Den som vet något om kommunala budgetar inser, att det inte handlar om några stora pengar.

Kritiken kom till stora delar att riktas mot det socialdemokratiska kommunalrådet Lena Hartwig; hon fick per brev motta saker som jag inte ens vill nämna, mordhotades till och med. I dag kan vi känna stolthet och glädje över att ha en sådan (s)-ledare i Uppsala – Lena försvarade rakryggat och utan att huka i isblåsten sitt och sitt partis beslut.

Nu, när huset finns på plats, håller opinionen hastigt på att svänga, och det rejält. Alltså fanns de moderata kommunalråden i det nya alliansstyret på plats vid invigningen. En ledande moderat, som jag talade med under invigningen, hade till och med mage att säga, att nog huset blev lite för litet!

Ändå hade de inte mage att skjuta undan Lena Hartwig, som alltså fick delta i – också tala vid – invigningsceremonin. Så där stod hon nu på Stora salens scen som den klart lysande stjärnan. Och fick jublet och de varma applåderna från invigningspubliken. Hedras den som hedras bör. Tack, Lena!

Programmet invigningskvällen (lördagen den 1 september – jag och Birgitta var inbjudna som gäster), med Tilde De Paula som presentatör, gav mersmak.

Redan i foajén möttes vi av dansare från Su-En Butoh Company, som jag tidigare har skrivit om.

I programmets första avdelning, före pausen, fick vi höra Uppsala Kammarorkester under ledning av Paul Mägi – liksom jag estländare – spela Alfvén, Gounod och Verdi samt en fanfar av Lennart Simonsson; den fina danska operasångerskan, sopranen Inger Dam-Jensen sjöng delar av Verdis ”La Traviata”. Ett fantastiskt framträdande stod den portugisiska fadosångerskan Mariza för. Och när hon sjöng fado, en musik som i stämningsläge är besläktad med blues, skiftade scenljuset mycket riktigt från rött till blått.

Efter pausen gick programmet helt i Upplands tecken, och det gjordes på ett mycket intelligent sätt: inte som från varandra helt fristående nummer utan som en svit där delarna gled över i varann; avslutningen med glunten ”Herre min Gud vad den månen lyser” av Wennerberg, där Uppsala kammarorkester, Väsen, Allmänna sången, kurdiska musiker under ledning av Siwan Perwer och Rebecka Törnqvist växlade med varann, var helt underbar. Dess förinnan hade programmets andra del bestått av jazz, rap, uppländsk och kurdisk folkmusik, Ravel, Weill och ytterligare annat.

(Jag fick förresten Väsens senaste, linnéinspirerade CD i 70-årspresent vid kulturnämndens junisammanträde. Tack!)

Vad som redan tidigt i programmet stod helt klart är att Stora Salen i Musikens hus har en förnämlig akustik, lämplig för allt från operaarior till folkmusik och stor orkester.

En av de nya konsertflyglarna invigdes i går kväll (succé!), och den andra invigs i kväll. I kväll är det också galakväll med Anders Berglunds storband, Svante Thuresson, Anders Glenmark med flera, vilket understryker bredden i programutbudet i det här huset.

Och i morgon, fredag, blir det orientalisk kväll med musik från Turkiet, iranska Kurdistan och Marocko.

Den 12 september kan man höra Sahara Hotnights, den 13 september Fläskkvartetten med Freddie Wadling, Titiyo med flera, den 14 september kommer Nick Lowe, den 15 september är det körmaraton med flera av Uppsalas främsta körer, den 25 september minns Georg Riedel och Jan Allan Red Mitchell, den 27 september är det folkmusikkonsert med Olov Johansson, den 30 september kommer Peter Jöback, den 2 oktober kan man höra Frifot (det vill säga Lena Willemark, Ale Möller och Per Gudmundsson), 3-6 oktober är det Uppsala IV internationella gitarrfestival med bland andra Göran Söllscher, 10-13 oktober showar After Dark, 25 oktober sjunger Rigmor Gustafsson till Norrbotten Big Band, samma dag sjunger Malena Ernman, 31 oktober och även 25 november får vi besök av Jonas Gardell, 1-4 november genomförs Uppsala International Sacred Music Festival, 6 november kommer Bill Evans, 7 november M A Numminen, 8 november Owe Thörnqvist och 9 november Shirley Clamp, 16-17 november förenas Vibafemba och Sven Wollter, 29 november har Tommy Körberg och Stefan Nilsson julkonsert, 2 december är det dags för Richard Wolff, den 6 december sjunger Ainbusk Piaf, 15 december har Allmänna sången julkonsert och 21 december spelar dödsmetallbandet Entombed.

Det här är ändå bara ett personligt urval; jag har hoppat över massor av konserter av de mest skilda slag. Jag borde kanske ha nämnt olika konserter för barn, också fler av evenemangen med seriös och klassisk musik – men jag ville, inte minst inför de kritiska uppsalaborna, visa upp, att Musikens hus bjuder ett program för de flesta smakriktningar.

Fast det visste jag. Jag har hört chefen för Musikens hus, Magnus Bäckström (tidigare bland annat grundare av Falu folkmusikfestival och skivbolaget Giga samt chef för konserthuset i Gävle), berätta om sina planer. Jag känner också till hans musikaliska bredd. När vi träffades efter det att han hade tillträtt sitt nya jobb i Uppsala, mindes han förresten mycket väl, att jag en gång i tiden i Aktuellt i politiken (s) recenserade hans folkmusikskivor från Giga.

För min och Birgittas del har vi redan bokat in oss på konsertserien med Uppsala kammarorkester; vi har bokat fasta platser för hela serien: Grieg, Elgar, Sibelius, Strauss, Rossini, Haydn, Beethoven, Mozart, Brahms, Berwald, Cherubini, Schönberg, Torelli med flera.

Vi använde som betalning presentkort som vi hade fått vid vår 70-årsmottagning från bland andra den rödgröna gruppen i kulturnämnden (det vill säga Peter Gustavsson, Ulla-Stina Claesson, Sven-G Hultman, Bo Östen Svensson, Charlotte Baltzer och Beatriz Hedvåg). Jag vågar gissa att jag kommer att möta mina kamrater från (s), (v) och (mp) i Musikens hus många gånger. Ett stort tack till er, för presenten och för samarbetet för kulturens bästa här i Uppsala!

Vill du ha koll på hela programmet, kan du gå till Musikens hus’ hemsida. Där finns också fler upplysningar och länkar som gör det möjligt att beställa biljetter. Telefon till växeln: 018-727 90 00.

I huset finns också Café/Bistro och Cocktailbar.

I samband med invigningen fick vi även ett exempel på att Musikens hus gör skäl för sitt namn, Uppsala konsert & kongress – gästerna fick nämligen prov på att man, i samband med kongresser och konferenser som förläggs dit, kan anordna dans på bottenvåningen.

Själva testade Birgitta och jag dansgolvet till musik av Johnny Olssons orkester, närmare bestämt Elton Johns ”Nikita” och en gammal ABBA-låt.

Aftonbön och Aftonbladet

I vårt hem står P1 nästan alltid på. Under övriga förmiddagssysslor lyssnar jag med ett halvt öra på ”Fråga barnen”.

En man ringer och frågar barnpanelen om de läser aftonbön. Det verkar ingen göra, men en förhoppningsfull ung man börjar – innan han blir avbruten – förklara, att man läser Aftonbladet hemma hos honom.

Kopplingen kan synas långsökt, men Helle Klein finns ju som gemensam nämnare.

Eftertanke om försvaret, tack!

Jag ska inte hyckla: som socialdemokrat känner man naturligtvis en viss skadeglädje över att den tredje moderate ministern på mindre än ett år känner sig tvingad att lämna regeringen. Och det är ju heller inte vilken minster som helst det handlar om den här gången. Försvarsminister Mikael Odenberg är en av de tunga moderatpolitikerna, starkt förankrad i sitt eget parti och med långvarig erfarenhet från riksdagen.

Den här avgången kommer – trots att Odenberg har varit strongt återhållsam i sina kommentarer till den – knappast att förbättra regeringens dalande opinionssiffor, om man säger så.

Jag har verkligen ingenting emot att spara på försvaret – om och när det går. Men ändå tycker jag att det ligger mycket i Odenbergs argumentation: Den nu aviserade nedskärningen börjar i galen ände.

För Odenberg har ju alldeles rätt i att man, innan man börjar fastställa försvarsanslagens storlek, borde utreda sådant som vad försvaret ska användas till, vad just den svenska försvarsmakten ska kunna klara, hur man ska kunna få tillgång till nödvändigt försvarsmaterial också under kris- och krigstid och annat liknande.

Att jag känner sympati för Odenbergs hållning kan ha att göra med att jag för min del fortfarande envisas med att Sverige ska vara alliansfritt och alltså ha ett försvar som klarar sina uppgifter utan att det samordnas med EUs eller, ännu värre, Sverige går med i Nato. Jag är också anhängare av ett folkförsvar, vilket – om ordet ska ha någon mening – betyder fler, inte färre värnpliktiga.

En realistisk kostnadsanpassning av försvarets utgifter bör förvisso genomföras. Men vi har gott om tid för att utreda och behöver inte, mitt i en högkonjunktur med strålande statsinkomster, göra oss någon brådska.

Ännu mindre finns det några vettiga skäl till att låta handling gå före eftertanke, när man vet att de frigjorda pengarna ska användas till sådant som pigavdrag, vårdnadsbidrag och skattesänkningar.

Å, en sån 70-årsmottagning!

Förra fredagen (den 31 augusti) hade jag och Birgitta gemensam 70-årsmottagning. Jag hade då redan fyllt 70, den 19 juni närmare bestämt. Birgitta är född samma år som jag, 1937, men den 20 september.

Tidigt i försomras skickade vi ut följande inbjudan till familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater genom livet:

Birgitta och Enn fyller 70 år

Vid vår ålder har man redan allt man behöver, men om nu någon nödvändigtvis vill ge oss en bok eller en CD eller någon småsak, går det bra att konsultera Matti.

Matti är vår son, och till honom skulle man också anmäla sig. Hur många exakt som kom vet vi inte: det finns en skillnad mellan anmälningslistan och gästboken – några har uppenbarligen inte skrivit sina namn i den senare (fast vi vet att de var där), och några hade också med sig gäster, som inte fanns på anmälningslistan. Nog var det hundra plus några tiotal gäster. Hur som helst: fullt hus, med råge, var det; vädret ute var aningen för kyligt för att locka gästerna att sitta utomhus vid de bord och stolar jag hade släpat ut halva förmiddagen, så periodvis var det ont om sittplatser, fast vi hade utrymmen till vårt förfogande både på nedervåningen och övervåningen.

Gästlistan omfattade allt från Ingvar och Ingrid Carlsson till barnbarnen Viggo och Klara. Jag tänker verkligen inte räkna upp alla gäster och deras presenter, men jag kan ju få nämna några exempel. Birgittas syskon och min bror Matti hade salat till en snöslunga att ha ute i Öregrund, och från min lillebror Mikko och hans Eva kom en tavla signerad Eva Wikström.

Eftersom vi har konstnärer bland våra vänner – Lenke Rothman, Sonja Lyttkens, Kees Geurtsen – blev det mer av det senare slaget.

Också konsthantverk fanns bland presenterna, flera av dem till Birgitta. Karin Holmberg från Sätergläntan, vars ordförande Birgitta är, uppvaktade med en träskål med Helmer Grundström-citat plus garner och Christina Mattsson från Nordiska museet, vars ordförande Birgitta också är, med ett armband. Kristina och Olle Strömberg, svärföräldrar till vår Kerstin, uppvaktade med en vacker fruktkorg i björk.

De många fina CD vi fick tänker jag inte redovisa. Dock gör jag ett undantag: min gamle arbetskamrat Leif Karlsson uppvaktade bland annat med dotterns, Sofia Karlssons, senaste CD, med en påskriven hälsning från Sofia själv.

Till det kommer inslagen med levande musik och sång under själva uppvaktningen. Martin Lundström spelade, assisterad av systern Cecilia; de är barn till Anna-Karin, som i sin tur är dotter till Birgittas syster Karin. Min kollega (s) i kulturnämnden i Uppsala Bo Östen Svensson, professionell slagverkare, framförde woodoorytmer. Och så gjorde en av mina sent i livet förvärvade vänner, Jan Hammarlund, ett bejublat framträdande.

Bokälskare som vi är fick vi givetvis också mängder av spännande böcker, fler än man kan räkna upp. Men jag kan väl få nämna att några av gåvoböckerna var signerade av givarna själva: Björn Kumm, Anders Ehnmark, Annika Hagström. Kaa Eneberg uppvaktade med en egen essä.

Jonas Sima uppvaktade med ett par egna filmer.

Om jag ändå nämner några gäster, som ända sedan ungdomsåren i Laboremus har stått våra hjärtan nära, tror jag att övriga gäster förlåter oss: bland Bloggkaparna utöver de redan nämnda Björn Kumm och Jonas Sima Hans O Sjöström, Anders Thunberg och Sören Thunell, vidare Gun-Britt och Göran Andersson, Lars Eric Ericsson och Eva Bihl, Ingrid Kjellman och så Anna-Greta Leijon.

Anders Thunberg hör, tillsammans med Irina Hoffman (som jag träffade på stipendieresa till Oslo hösten 1956), till mina äldsta vänner i gästlistan. Till Birgittas hör Hans Elmgren med dottern Maja och Gunilla Strömholm (gift med Stig Strömholm, som också var med).

Jag vill där utöver också nämna tre av våra sommarvänner från Öregrund: Anna Karin Hammar och så Lasse och Mary Lundh.

Jag är smärtsamt medveten om att listan över gäster, om det här vore Birgittas blogg, delvis skulle se annorlunda ut, men just nu är det jag som skriver; ni onämnda må alltså förlåta åtminstone Birgitta. Fast jag har förstås inte heller nämnt en rad personer som vi båda känner eller som jag har haft som arbetskamrater eller samarbetar med i kulturnämnden, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet – det gäller både politiker och tjänstemän.

När vi fastställde gästlistan, bestämde vi oss för att – i motsats till vad som var fallet vid tidigare liknande tillfällen – inte skicka ut inbjudan till organisationer eller institutioner, där vi är eller har varit verksamma, utan bara till enskilda personer, som vi har haft ett personligt och särskilt förhållande till, dessutom har fortsatt kontakt med.

Ändå blev det naturligtvis känt i vårt parti, att vi skulle ha 70-årsmottagning, vilket ledde till att Thomas Östros framförde gratulationer från socialdemokraternas VU och från partidistriktet respektive arbetarekommunen i Uppsala. Många av våra lokala partivänner i olika åldrar uppvaktade också individuellt: Jimmy och Margareta Mattsson, Hans och Karin Alsén, Aldes Andersson, Maud Björklund (en gång min arbetskamrat på 68an), Agneta Kyller, Annika Lind och Tone Tingsgård.

Och mer uppvaktning ska det visst bli: Från min gamla tjejliga kunde bara Gisela Lindstrand komma, och nu ville hon å sin och de övrigas (Lotta Gröning, Mona Hillman, Eva Marcusdotter) meddela, att vi senare kommer att bli bjudna på krog hemma i Uppsala.

Men trakteringen var riklig redan på mottagningen i Stabby prästgård. Köpen var gjorda på Coop Forum i Uppsala, med undantag då av fisken från Öregrund (Stora Risten fisk). Grönsaker och frukt kom till stor del från vår egen trädgård i Öregrund, men Anna hade köpt till en del i Rinkeby.

Över huvud taget hade den här festen inte kunnat bli av (och så fin som den blev!) utan hjälp av våra tre barn, Anna, Kerstin och Matti och så Kerstins man Bo och Mattis sambo Karin: de arbetade och slet, lagade mängder av mat, bakade, transporterade, serverade, plockade fram och plockade undan.

I matlagningen och bakningen deltog också vi själva; framför allt väckte Birgittas gravade sik aptit och jubel. (Några ville ha recept. Jag kan berätta att hon en gång i världen lärde sig grava sik av min far, som startade som yrkesfiskare.)

Utöver gravad sik med gravlaxssås serverades också rökt sik med jämtländsk örtagårdssås, rökt pepparlax och böckling, rostbiff med hemlagade majonnäser, kycklingleverpaté, cornichonger och svarta oliver, hemgjorda inlagda grönsaker och geleer, kokt potatis, fransk potatissallad, grekiska köttfärsbiffar, bulgursallad. mangold- och chevrepaj, ruccolaröra, hummus, färskost, färska grönsaker och olika sorters sallad, vinaigrette, gurk- och morotsstavar, tomatklyftor, paprikabåtar, rädisor, purjolök, blomkålsbuketter, champinjoner i skivor, hembakt bröd, olika sorters ost.

Bland dryckerna fanns alkoholfri och sockerfri bål, olika slags Ramlösa och läsk (både light och med socker): Pommac, Pepsi, Schweppes grape och lemon, Seven Up, Coop cider light och orange, Pripps blå lättöl och så rött respektive vitt vin i box: Raimat Abadia respektive Lindemans Chardonnay.

Efter maten kunde man få fruktfat (äpplen, päron och plommon från vår trädgård i Öregrund), gifflar med mandelmassa, kanelbullar, Stritsel (estnisk födelsedagskringla), gammaldags sockerkaka, rulltårta, morotskaka, finska pinnar, kokoskakor, mummakakor, biscotti, syltkakor, citronpaj, rabarbermarängpaj, chokladtårta, mandeltårta med bär, glömmingetårta, yoghurtglass med hallon och så vispgrädde till tårtor och pajer. Till detta serverades kaffe eller te eller mer fruktbål.

Si, det var ett kalas värdigt Lönneberga! Och utan något som helst inslag av catering. Bilder av borden med maten finns på min dotter Kerstins blogg – här – en bit ner i texten.

Tack allihop för era insatser; jag är stolt över att tillhöra en sådan här familj.

Och jag tror inte att någon av de övriga misstycker, om jag nämner Kerstins arbete både som kökssamordnare och som matlagare. Hon är värd en särskild eloge därför att hon till slut rodde alltihop i land, trots att elsystemet i hennes och Bos hus var ur full funktion fram till bara ett par dagar före det stora kalaset.

* * *

Som man kan förstå, tog det sin tid att röja upp efter ett så här stort kalas; även det gjordes i vår egen regi, samma kväll.

Sen behövdes lördagen och söndagen för att bringa ordning i gästlistor och presenter.

Först på måndag eftermiddag kunde vi åka ut till Öregrund. De flesta presenter lämnade vi då kvar i stan, men vi tog med oss några av blombuketterna vi hade fått. De står nu runt om i vårt sommarhus.

Det var höstrusk när vi kom fram, och det hade varit storm under veckan: en jättelik gren i det stora plommonträdet utanför arbetsrumsfönstret hade brutits från stammen.

I dag – onsdag – är det äntligen bra väder igen, visserligen med hösttouche men sol. Birgitta har varit ute i trädgården och planterat de levande växter vi fick.

Den New Dawn-ros vi fick av Lennar Gustafsson och Lena Schölin, föräldrar till Mattis Karin, står nu till vänster om farstun, bredvid Polstjärnan.

Den persiska buskrosen Rose de Rescht, som vi fick av Uppsala arbetarekommun, står i korsningen mellan mitt och Birgittas land längs respektive i en klyfta på bergknallen till vänster, när man kommer ner på stora gräsmattan från den syrenomgärdade inre gårdsplan.

Och hortensian, från Ingemar och Ingrid Skogö, växer nu i den rabatt som finns på den bergknalle huset delvis står på och som är vänd åt köksträdgården.

Mediagrodor

Hittat i Journalisten nummer 23 2007:

”Hantverksskolan Dacapos planerade flytt från Johannesberg i Mariestad till Humleparken, har väckt proteser från de gamla på det seniorboende som finns i anslutning till parken.”

SR.Se/Radio Skaraborg

Visor, svarta och röda. Mer om Lars Forssell

Med anledning av Lars Forssells död skrev jag en för bloggformatet lång essä om honom: om hans politiska engagemang i och utanför författarskapet, om hans kärlekspoesi och om några personliga möten med honom. Du hittar min förra forsselltext här. Texten föranledde många kommentarer.

Till min stora glädje har nu även hans son Jonas Forssell, som jag inte personligen känner, hörts av med kommentarer och tips; han lovar också återkomma med mera:

”Hej alla,

texten till Cornelis Vreeswijks insjungning av “Avanti Popolo” finns (och – så vitt jag kan erinra mig – rätt återgiven) på:
http://mattiase.blogspot.com/2007/07/en-stor-stor-poet-r-dd.html
Den texten skrevs just till “Borgaren och Marx” – min fars svidande uppgörelse med den (redan då – 1971) blott ALLTFÖR yttersta vänstern.

(Det är väldigt många som missuppfattat syftet med denna tydligt Molière-inspirerade – och faktiskt rätt KUL – komedi.)

Jag kan vidare lugna Anders Thunberg genom att försäkra att Zannis Psaltis’ rättigheter är mycket väl bevakade i de Theodorakis-översättningar, eller tolkningar, som gjorts av Lars. (Nej, far kunde inte nygrekiska! – och jag och min mor använde åtskillig tid till att inhämta tillstånd för att kunna publicera en del texter i Atlantis-volymerna – det var på håret att vi lyckades utverka den sista innan publiceringen.)

En motsatt solskenshistoria är den om “Handklaver och Kärlek”.

I det fallet var det så att denna svenska textvariant faktiskt lanserades först och redan fanns när Lars skrev “De fattigas piano” (som på den tiden – 1954 – fick en del kritik för sin bristande “prosodi” i inledningsfrasen).

Den svenska rättighetsinnehavaren Karin Wollgast efterskänkte så småningom hela den svenska texträttigheten till Lars eftersom “det ändå var den som spelades”…

Jag har några andra kommentarer till inläggen på Enns sida, men eftersom Lars begravdes först som i fredags ber jag att (eventuellt) få återkomma.

mvh Jonas F”

Du är mer än välkommen med mera, Jonas!

När nu Jonas har lett mig till Lars Forssells svenska version av den mest kända italienska kampsången ”Bandiera rossa” (”Avanti popolo”), publicerar jag även den texten här.

Men vi kan först ta den italienska originaltexten:

Bandiera rossa

Avanti popolo alla riscossa,
bandiera rossa, bandiera rossa!
Avanti popolo alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
E viva il Socialismo e la libertà!

Degli sfruttati l’immensa schiera
la pura innalzi, rossa bandiera.
O proletari, alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Il frutto del lavaro a chi lavora andrà!

Dai campi al mare, alla miniera
all’officina, chi soffre e spera
sia pronto. É l’ora della riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Soltano il Socialismo è vera libertà!

Non più nemici, non più frontiere
sono confini rossa bandiera.
O socialisti, alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Dal Socialismo a pace e libertà!

En instrumentalversion kan höras på mini-LPn ”Avanti Popolo Alla Riscossa. Antologia della canzone socialista in Italia” (I Dischi del Sole DS 158/60/CL).

Den bästa svenska notversionen finns i Pierre Ströms (redaktör) ”Sånger för socialism” (Arbetarkultur, 1981).

Den italienska originaltexten plus Gösta Åbergs svenska version hittar du i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), för vilken översättningen gjordes:

Bandiera rossa

Svensk text: Gösta Åberg, 1970
Italiensk originaltext och musik (trad): ”Bandiera rossa”

Framåt kamrater, till uppror manar
vår röda fana, vår röda fana.
Framåt kamrater, till uppror manar
vår röda fana som segern ger.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Leve socialismen, leve friheten!

För alla utsugnas stora skara
ska röda fanan signalen vara.
O proletärer, stå upp och kämpa,
vår röda fana ska seger ge.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Arbetets frukter åt dem som arbetar!

På land, till sjöss, i gruvor och fabriker –
du som har hoppet, som aldrig sviker,
håll dig beredd för revoltens timma!
Vår röda fana ska seger ge.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Socialismen är den sanna friheten!

Ej fiendskap, inga gränser mera
ska hindra oss, vi ska trimfera.
O socialister, stå upp och kämpa,
vår röda fana ska mot seger gå.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Med socialismen för freden och friheten!

Hade Lars Forssells text funnits tillgänglig redan 1970, hade jag mer än gärna publicerat den, men den skrevs först till pjäsen ”Borgaren och Marx”, 1971:

Avanti popolo

Svensk text: Lars Forssell, 1971 (ingick i pjäsen ”Borgaren och Marx”)
Italiensk originaltext och musik (trad): ”Bandiera rossa”

Kom med förtrampade, gå med förtyckta,
vi går mot frihet, vi går mot lycka.
Slå ner dom mäktiga, slå ner dom rika
för alla lika är världen till.

Röda är fanorna och rött vårt blod
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen ger dig mod min vän,
socialismen går mot friheten.

Kom med förtrampade, gå med förtryckta,
socialismen den för till lycka.
Kom med förtrampade och slåss för livet,
vår kamp för frihet är också din.

Kasta din boja av, och kom min vän.
Socialismen bär till friheten
krossa förtyckarna som världen styr,
röd mot svarta molnen dagen gryr.

Kom med förtrampade, gå med förtryckta,
vi går mot frihet, vi går mot lycka.
Hör hur det dånar i rättens krater,
gå med kamrater mot rättens stat.

Röda är fanorna och rött vårt blod,
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen är god min vän,
socialismen går mot friheten.

(Jag har tagit mig friheten att göra några smärre korrigeringar i den bloggtextversion Jonas Forssell hänvisar mig till, korrigeringar som gör texten mer språkligt logisk och sångbar.)

Cornelis Vreeswijk har sjungit in den här texten på sin LP från 1972, ”Visor svarta och röda. Cornelis Vreeswijk sjunger Lars Forssell” (2000 utgiven som CD av Philips, 159236-2).

* * *

Jag har tidigare från Gunnar Edander fått frågan om vad den av mig omnämnda LPn med Ulla Sjöbloms insjungningar av Lars Forssells visor mer fullständigt innehöll. LPn heter Lars Forssell ”Visor” (Telstar TR 11017).

Också Jan Malmsjö och Sven Bertil Taube sjunger forsselltexter på den här LPn, men det är alltså Ulla Sjöbloms insjungningar som har förts över till CDn “Ulla Sjöblom sjunger Sonja Åkesson och Lars Forssell” (MNW CD 232, 1993):

”De fattigas piano” (Leo Ferré – Lars Forssell), (”Hamburg” (M Manot – Lars Forssell), ”Flickan i London” (V Marceau – Lars Forssell), ”Tid är pengar” (Paul Valéry – Lars Forssell), ”Jag står här på ett torg” (Boris Vian – Lars Forssell), ”Säg vad ni vill” (Leo Ferré – Lars Forssell) och ”Marknadsminne” (Paul Misraki – Lars Forssell).

”Flickan i London” hittar man även på en EP med kabarévisor, insjungna av Ulla Sjöblom, ”Ulla Sjöblom med Gunnar Svenssons ensemble och Egon Kjerrmans orkester” (Decca SDE 7035) – det är Gunnar Svensson & co som ackompanjerar henne i det aktuella fallet. EPn innehåller i övrigt ett par av paret Brecht-Weills paradnummer.

LPn Lars Forssell: ”Visor” har ett nummer med Sven Bertil Taube, ”Menuett på Haga” (Charles Trenet – Lars Forssell).

Och så sjunger Jan Malmsjö ”Monte Carlo” (Olle Adolphson – Lars Forssell), ”Tio soldater” (Lars Forssell) och ”Snurra min jord” (Leo Ferré – Lars Forssell).

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 22 2007:

DAGENS NAMN: KAJ
I dag heter cirka 7 000 svenskar Kaj.
I morgon Uno.

Dagens Nyheter

Dödsstraff för datorer som skickar ut spam!

Varje dag tvingas jag använda tid för att utplåna meddelanden om preparat vars namn jag inte vill nämna och som jag ännu mindre någonsin tänker använda.

Jag önskar att det på tangentbordet funnes en speciell knapp med vars hjälp man helt sonika kunde totalkvadda de datorer från vilka alla de här oönskade meddelandena utgår.