Poem, ballader och lite blues x 2

1970 gav Anders Burmans Metronome ut dubbel-LPn ”Poem, ballader och lite blues” med Cornelis Vreeswijk. Samma bolag, nu Warner-ägt, återutgav den på CD 1990 (Metronome 9031-70900-2).

När nu Bonnier Amigo ger ut en cover av den med moderna svenska artister, startar jag förstås med att lyssna igenom Cornelis’ eget original.

Eftersom detta är producerat av Anders Burman, anar man ju gärna hans ande över arr, val av musiker med mera. Det är säkert rätt det också, men jag råkar veta, att det dessutom finns en annan musikalisk bakgrund. Skivinspelningen hade föregåtts av en folkparksturné, där Cornelis hade kompats av Made in Sweden-musikerna Georg Wadenius, gitarr och elbas, Tommy ”Slim” Borgudd, trummor, och Bosse Häggström, bas, piano och orgel. Made in Sweden låg dock, om jag minns rätt, inte på Metronome utan på konkurrerande Sonet – men eftersom åtminstone Wadenius och Borgudd medverkar på ”Poem, ballader och lite blues”, anar jag influenser också från turnén med Made in Sweden-folket.

Man behöver förresten inte bara ana: Trion från Made in Sweden står för musiken till Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll”, som Cornelis sjunger med djup själsfrändskap till den värmländske poeten. Wadenius är också medupphovsman till ”Sonja och Siw”, en ganska typisk Cornelis-text (om en trekant) och musikaliskt oerhört bra. Sammantaget hör de här båda låtarna till CDns bästa.

Den här Cornelis-utgåvan är ovanlig, så till vida att den också innehåller en rad upplästa dikter – Cornelis gav ju också ut poesi i bokform – ibland med aningen musikbakgrund pålagd: ”Apollinaire”, vidare ”Jag”, ”Etta”, ”Ett brev”, ”Predikan”, ”Hemställan”, ”Skulle jagh söria såå wore jagh tokott” (OBS! inte Lasse Lucidors text) och ”Anna själv tredje” (tillägnad Evert Taube).

Ett mellanting mellan dikt och musik är ”En visa till Gagga”, där Cornelis deklamerar till musik av Björn J:son Lindh. I stämning ligger det här nära Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.

Och i så fall ska man väl kanske också nämna, att ”Ågren” (där originalet är en norsk folkvisa) låter som ”jazz på norska”.

Över huvud taget rymmer ”Poem, ballader och lite blues” många jazzinfluenser. I ”Huvudlösen för aftonen”, för övrigt en bra låt, nämns till och med John Coltrane.

För det jazziga borgar bland annat medverkan av Rune Gustafsson på gitarr och Palle Danielsson på bas men förstås också att Rune Gustafssons kompis Georg Riedel har skrivit musiken till två av låtarna. Den första, ”Rosenblad, Rosenblad”, fördärvas en smula av lätt symfoniskt smet, men det avslutande numret på CDn, ”En viss sorts samba” i snabbt tempo, är desto mer hörvärd.

Annars tror jag att det är Björn J:son Lindhs medverkan på skivan – som kompositör, som arrangör och som musiker (piano, cembalo, flöjt) – som gör den så jazzigt svängig. ”Fåglar” hjälper han till att göra som visjazz. ”Cool Water – på Den gyldene freden” är otvetydigt jazz.

”Hajar’u de då Jack!” vill jag i brist på bättre etikettering kalla Cornelis-jazz.

”Märk hur vår skugga”, Fredmans Epistel Numero 81 av Carl Michael Bellman tycker jag här görs mer musikaliskt avskalat än materialet på den också fina Bellman-LPn ”Spring mot Ulla, spring!”, där Cornelis ju samarbetade med samme J:son Lindh. Hur som helst låter det här mycket bra.

Ballader, som ju också finns med i titeln, är det mycket lite av på den här skivan. Först som nummer 17 hittar man en riktig ballad, ”Elisabeth” – och den hör inte till Cornelis bästa. ”Transkription till D’Artagnan” är däremot en bra ballad.

Av och till gör Cornelis också riktigt bra blues, för att knyta an till den sista tredjedelen i titeln. ”Blues för Inga-Maj” är hederlig gitarrblues. (Inga-Maj, Sonja och Siw… Det märks att Cornelis hörde till min generation.) En mycket bra låt är ”Hopplös blues” – här märks för övrigt åter jazzinfluenserna.

Ett par av låtarna är så där riktigt vreeswijkska, på det där sättet som vi som hörde honom redan i begynnelsen associerar med honom. ”Generalens visa” hör kanske inte till det bästa i det facket, men ”Morbror Frans” är verkligen Cornelis Vreeswijk på gott och ont.

* * *

Varför har då Amigo valt att göra en cover på just den här skivan? Det normala när man har låtit dagens pop- och viselit tolka storheter som Taube och Vreeswijk har ju varit att låta artisterna välja egna favoriter; ofta har artisterna då också valt att göra några av de mest kända numren av legenden i fråga. Men i det här fallet har man alltså valt att göra nya versioner av låtarna och dikterna på en och samma dubbel-LP, där faktiskt mycket av materialet – hur bra det än är – inte hör till Cornelis’ mest kända.

Jag kan inte säga, att jag har fått något riktigt bra svar, när jag nu också har lyssnat mig igenom ”Poem, ballader och lite blues. Återbesöket” (Amigo AMCD 921, 2007). Medproducent är Nina Ramsby, som själv medverkar med sång och på en rad instrument. Kapellmästare (bas för en mängd duktiga musiker) är Marin Hederos. Den här dubbel-CDn innehåller förvisso några riktigt bra nummer – jag ska strax återkomma till dem – men i många fall förstår jag inte själva ansatsen.

Vi kan ta dikterna först: När vi nu har de här dikterna av Cornelis lästa av honom själv, ska det ju rätt mycket till för att hans texter med en annan inläsare ska få någon ny och intressant valör. Jag kan heller inte se, att ens Ingvar Hirdwall och Kristina Lugn, som medverkar på Amigo-CDn, lyckas med detta och långt mindre då flera av de övriga poesiuppläsarna. En överraskande bra tolkning gör dock Hans Appelqvist av Cornelis’ ”Hemställan”.

En annan knepighet som de som gjorde cover-CDn måste ha ställts inför är det faktum att Cornelis ju, utöver att sjunga egna sånger, inte så sällan tolkade också andras material.

Hans Bellman-tolkningar är således legendariska. I dem fanns Cornelis’ idiom och, tror jag jag törs säga, liv i kombination med Björn J:son Lindhs trollspö. Men vad gör norskan Ane Brun, för övrigt en sångerska jag gillar, av ”Märk hur vår skugga”? Jo, hon relaterar inte till Cornelis utan sjunger en epistel av Carl Michael Bellman – dess värre inte på något särskilt minnesvärt sätt.

Och som jag ser det, har Sofia Karlsson, en sångerska som jag verkligen älskar att lyssna på, ställts inför ett helt olösligt problem, när hon sattes att sjunga Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll”. Kanske har avsikten varit att låta Sofia Karlsson sjunga utifrån den bergtagna prinsessans perspektiv, vilket också skulle kunna vara förklaringen till att Made in Sweden-musikernas fullkomligt suveräna bakgrundsmusik här har bytts ut mot nykomponerad av Nina Ramsby. Jag är inte säker på att detta ens teoretiskt skulle gå – läs Frödings text – men det riktigt stora problemet i just det här sammanhanget är, att Cornelis’ tolkning, som det här ju är en cover på, bygger på manlig identifikation, i viss utsträckning till och med på paralleller mellan sångarens respektive skaldens verkliga liv.

Ett liknande problem ställs Miss Li inför, när hon ska tolka ”Sonja och Siw”: Cornelis’ text handlar om en trekant. Jag gillar verkligen, rent musikaliskt, den här versionen, där Sonjas kropp besjungs till våldsam rockmusik. PO Tidholm har i DN (30 november) gjort den intressanta tolkningen, att det här – med en kvinnlig sångare/berättare – skulle kunna röra sig om en trekant med tre kvinnor. Problemet är att texten uttryckligen handlar om en ”yngling”.

I övrigt innehåller de båda CDna nytolkningar av, helt naturligt, blandad kvalitet, nytolkningar som inte ställer lyssnaren, särskilt den inbitne cornelislyssnaren, inför det slags principiella problem som jag anför ovan.

Ett exempel på att man kan göra Cornelis i en modern version och ändå känna att det är Cornelis är ”Transkription till d’Artagnan” med Christian Kjellvander.

Nina Ramsbys ”Rosenblad, Rosenblad”, som glider över från folkton till rockig jazz, är OK men inget mer.

Annika Norlin – Säkert! gör ”Generalens visa” som tung rock – inte så tokigt, men jag gillar inte hennes ä:n.

Stefan Sundström är som väntat riktigt bra i ”Fåglar”. Men Cornelis’ egen version var faktiskt ännu bättre.

Britta Persson gör en mycket bra version av ”Hajar’u de då Jack”. Men den här låten fick, när det begav sig, en extra kvalitet av Cornelis’ personliga tonfall.

Den första låten i den här utgåvan som jag verkligen faller platt för är ”Morbror Frans”, framförd i vanvettigt tempo av Moenybrother. Lysande!

Inte lika bra men ändå klart hörvärd är den reggaerap Ebbot Lundberg och Timbuktu gör av ”Huvudlösen för aftonen”.

Kristoffer Åströms ”Blues för Inga-Maj”, långsam jazzmusik med blueskänsla, är inte oäven den heller.

Klart godkänt får också Thåströms version av ”Cool Water – på Den gyldene freden”.

Förtjänsten med Mattias Hellbergs version av ”Elisabeth” är att han, i Cornelis’ anda, faktiskt gör den som ballad.

Till ”Återkomstens” allra bästa nummer hör Nicolai Dungers ”En visa till Gagga”. Till det bidrar också att det folkmusikaliska draget i melodin framhävs så starkt.

Intressant nog är pendangen ”Ågren” i sin nya version med Dan Berglund också mycket bra – detta trots att draget av norsk folkmusik här är nedtonat.

Jaqees version av ”En viss sorts samba” är däremot inte lika bra – musiken är för stompig för samba.

Allra sist vill jag nämna det som kanske är nyutgåvans höjdare, Dan Viktors ”Hopplös blues”, till största delen med akustisk bluesgitarr, spelad av Viktor själv.

Cover-CDn innehåller ett helt nytt element, som man kan ha eller, oftast, mista: Många av låtarna har försetts med musikalisk prolog eller epilog, ett instrumentalt broderi som tar upp trådar ur melodin i fråga. När det här fungerar som bäst, blir resultatet som i Nils Bergs prolog till ”En visa till Gagga” med dess basklarinettslinga à la jazz på svenska.

Jesper Wadstens fina omslag och illustrationer i texthäftet förtjänar ett särskilt omnämnande.

DNs seriesida byter skepnad

Dagens Nyheter inför färg på sin seriesida. Ja, ”Medelålders plus” har redan sedan en tid tillbaka införts i fyrfärg. Men nu är alla serier utom ”Rocky” i färg.

Att Martin Kellermans ”Rocky” går i DN är förstås ett plus för tidningen – även om jag ibland tycker, att ”Rocky” tenderar att gå i stå. Fast dagens rundpall mot Täby var ju inte så illa.

Även Lise Myhres ”Nemi” läser jag gärna.

Men jag saknar från och med nu DNs andra norska serie, Frode Øverlis milt talat grovkorniga familjeserie ”Pondus”. Varför togs den bort?

DN kör också ända sedan 1990 en fullkomligt suverän svensk serie, Ulf Lundkvists ”Assar”. Men inte blev den bättre av att förses med lite röd dekorfärg.

Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” är ofta en pärla bland serier. Den har tidigare gästspelat i DN men är nu alltså sedan någon tid ett permanent inslag på tidningens seriesida.

Ny på seriesidan är en barnserie, Susanne Fredelius’ ”Doris”. Jag ska kanske inte uttala mig definitivt om den efter att ha läst en stripp, men jag tyckte inte den verkade lovande. Om nu DN vill ha en serie för barn, varför då inte i stället återinföra klassikernas klassiker, Marten Toonders oslagbara ”Tom Puss”?!

”Doris” ersätter inte bara en serie, den redan nämnda ”Pondus”, utan också det hittills fasta inslaget på seriesidan, ”Klassikern”, som nu senast bestod av Johnny Harts ”BC”, en serie som verkligen förtjänar benämningen klassiker. Så då blir det inga serieklassiker i DN mer?

För övrigt saknar jag bland de fasta inslagen på DNs seriesida också Jan Romares olika serier.

När DN går ner från sex till fem serier, görs de nu fem serierna i gengäld i lite större format. Så vitt jag kan se, är detta till glädje bara i ett fall, ”Rocky”. Martin Kellerman är nämligen både ordrik och finstilt, kort sagt ibland svårläst i sitt föregående format, men det hade man ju kunnat lösa genom att göra bara ”Rocky” större – det hade gått, säger mig mitt redaktörsöga – och ha kvar ytterligare en serie.

Blev det alltså bättre så här?

Nej!

* * *

PS Beträffande Frode Øverlis ”Pondus” oroade jag mig i onödan. ”Pondus” har blivit söndagsserie i stort format och i fyrfärg. Utmärkt!

Melodikrysset nr 48 2007

Jag tror att jag har löst dagens melodikryss rätt, men jag hade faktiskt problem med flera av frågorna.

Ta som exempel lodrätt 4. Jag kände så väl igen melodin, men vad hette den? Hur som helst är det enda verb som går in där le.

Och det är klart att jag har hört gladpoplåten ”Pretty Belinda”? Men vem gjorde den i engelskt original? Jo, Chris Andrews 1970, berättar Google.

I ett par andra fall klarade jag svaren med hjälp av ledbokstäver.

Det första var nästan en bravad, eftersom jag klarade efternamnet (tio bokstäver) med hjälp av bara två ledbokstäver. Och jo, Justin Timberlake är född 1981 (ledtråd från Eldeman).

Den brittiska tjejgruppen, den med ”Ladies Night”, klarade jag bums första delen av namnet på, Atomic. Jo, det var Atomic Kitten, bildad 1999, som gjorde den här låten 2003. På Google lär jag mig dessutom, att gruppen består av Natasha Hamilton, Liz McClamon och Jenny Frost.

Slutligen hade jag, som vanligt också svårt att klara TV-signaturen. Till att börja med verkar jag aldrig lägga märke till de här signaturerna. Och i det här fallet – ”Mot alla vindar” – har jag dessutom aldrig sett ett enda avsnitt av serien. Men när jag fick ledbokstäver, dök titeln upp i minnet.

Lättare var det då att känna igen Magnus Härenstam i ”Tajta jeans” och den legendariske sommarprataren med mera Torsten Ehrenmark.

Sångerskan och skådespelerskan med ”The Looptroop Song” var förstås Cher, det vill säga Cherilyn Sarkisian LaPiere. Sarkisian tyder på armeniskt påbrå.

I de fall jag kommer i håg melodifestivalmelodier, brukar det bero på att det är något speciellt med dem. Py Bäckmans ”Stad i ljus” är en sådan låt. Det gick ju i och för sig inte särskilt bra för Tommy Körberg med den i Eurovision Song Contest 1988, men det är en bra schlagermelodi.

Till barnkultursfären får man väl hänföra visan om tre små gummor, de som gick till marknaden i Nora.

Och då är steget inte långt till midsommarfirandet. Vi hörde Håkan Norléns och Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, som börjar ”Jag lindar av olvon en midsommarkrans”. Du kan hitta hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Eric ”Slowhand” Clapton lärde jag mig till fullo uppskatta med min gitarrspelande son Matti Dahl som kunnig guide. Clapton, här med den fina och dessutom personliga ”Tears in Heaven”, är verkligen en fantastisk instrumentalist och även låtskivare. Numera är Clapton rikligt företrädd i våra skivhyllor. Jag har också sett honom live på Globen.

Allra sist en låt som jag också gillar väldigt mycket, Stevie Wonders hyllning till Duke Ellington, ”Sir Duke”. Jag har den nånstans i skivhyllorna i en svensk version, på en LP där – vill jag minnas; jag hittar den inte just nu – bland andra Bengt Hallberg och Tre damer medverkade och Björn Barlach skrev texterna. Men Bengan Janssons dragspelsversion var kul även den.

Fritt vårdval?

Göran Rosenberg skriver i dag (30 november) på Dagens Nyheters ledarsidor en ytterst läsvärd kolumn ”om den nya valfrihetens finstilta villkor”.

Läs den! Du kan hitta den här.

Grenouille au vin

Jag brukar ju återge pressgrodor.

Den här gången är det Upsala Nya Tidning (29 november) som berättar om ett praktexemplar, som tidningen dock har hittat i restaurangvärlden. Man skulle, med tanke på det jag ska återge, kunna tala om grenouille au vin – men veterligen anrättar inte ens fransmännen grodor i vin, och en groda i den här bildliga betydelsen heter väl förresten bévue.

Nå, det UNT förtäljer är att Stadshotellet i Uppsala på sin hemsida berättar om sin vinkällare med alla ”vinerna som omsorgsfullt handplockats av våra hängivna somalier”.

När tidningen kontrollerar, visar det sig att Stadshotellet inte ens har någon somalier anställd som sommelier, det vill säga vinkypare. Restaurangägaren skyller på firman som har gjort hemsidan.

70-årskalas med tjejligan

Jag har – allt sedan senare delen av 1980-talet – varit adopterad av en tjejliga. Så småningom fick min hustru också vara med på ett hörn, men från början var det fråga om en relation mellan mig och fyra damer, yngre damer. De var, när det hela började, arbetskamrater med mig på Socialdemokratiska partistyrelsen, allmänt kallad 68an. Om hur det hela började och sedan utvecklades ska jag berätta separat – och långt; att dokumentera åtminstone en bråkdel av allt det roliga som hände kräver utrymme.

Nåväl, de fyra damer det handlar om är
Gisela Lindstrand
Eva Marcusdotter
Lotta Gröning
Mona Hillman,
unga jämfört med mig när det började, fortfarande yngre än den nu alltså 70-årige Enn Kokk.

Vi har tillsammans gjort en massa fruktansvärt roliga saker. Vi har i olika skeden av livet betytt mycket för varandra: haft ett intellektuellt utbyte och, när det har behövts, fått stöd och råd. Och vänskapen har bestått år efter år, även när livet har fört oss långt från varandra.

Det började alltså i Stockholm, på en gemensam arbetsplats. I Stockholm bor numera två av damerna, men ingen av de här två arbetar i dag med något som har något närmare samband med vårt gemensamma parti eller dess huvudkontor.

Gisela Lindstrand, efter tiden på 68an bland annat pressekreterare åt Ingvar Carlsson, arbetar numera inom Securitas, som Senior Vice President Corporate Communications & Public Affairs, läser jag på hennes visitkort. Hon arbetar huvudsakligen i Stockholm men också ett par dar i veckan i USA.

Mona Hillman, som också har varit kommunalråd (s) i Sundsvall, är numera direktör i Svenska läromedelsproducenternas service AB i Stockholm. Är relativt nygift – omgift – och bor också i Stockholm.

Lotta Gröning, som efter anställningen på socialdemokratiska partistyrelsen under en lång period basade för ledaravdelningen på Norrländska Socialdemokraten, är numera debattredaktör i Aftonbladet i Stockholm men bor åter i gamla hemkommunen (det förstår man om inte annat av dialekten) Norberg.

Eva Marcusdotter flyttade för rätt länge sen till Örebro, där hon har haft olika partipolitiska och kommunalpolitiska uppdrag. Numera ägnar hon en stor del av sin tid åt en ABF-anknuten verksamhet som kallas Tankarnas trädgård.

När Birgitta och jag i slutet av augusti skulle ha vår gemensamma 70-årsmottagning, fanns de här fyra tjejerna givetvis bland de inbjudna. Dock kom då bara Gisela – för att meddela att damerna önskade ha mig och Birgitta en hel kväll för sig själva: vi skulle bli bjudna på middag. Så många roliga middagar vi har haft med dem, accepterade vi förstås bums.

Vid en egen träff för en tid sen hemma hos Lotta enades de om ett par tänkbara datum, och av dessa accepterade vi måndagen den 26 november. Det kan verkligen vara bra med en riktig fest den här jävla årstiden!

I måndags kväll infann jag och Birgitta oss följaktligen i Saluhallen i Uppsala. Uppifrån balustraden till andra våningen hörde vi då omedelbart några kvinnoröster ropa ”Välkomna!”. Dessutom hotade damerna att sjunga för oss, vilket kunde ha fått till följd att festen hade slutat där – se nästkommande avsnitt. Som tur var sjöng de inte, och vi blev inte utkastade.

Tre damer stod det däruppe: Gisela, Lotta och Mona. Eva hade tyvärr blivit sjuk. Många kramar blev det ändå.

Vi hade ursprungligen blivit upplysta om att middagen skulle genomföras på Hyllan, men den driftiga förhandlaren Gisela hade fått Svenssons krogar, som driver övre våningen, att ordna bord för oss inne på Guldkanten, Svenssons berömda krog mot Fyrisån, dock inte öppen på måndagar.

Våra värdinnor tillät oss att beställa individuellt. Jag för min del valde som förrätt het skaldjursbrioche med gurka och mango och som huvudrätt lammracks med syrad lök, smulad getost, balsamicosky och potatispuré. Som diabetiker valde jag sedan att avstå från efterrätt. Min hustru följde mig i detta, men vi fick i stället var sin cognac.

Behöver jag säga att det var gott, ja läckert?

Och att det kändes som om det var i förra veckan vi senast träffades?

Samvaron, fylld av livliga samtal, kändes, när middagen var över, kort, alldeles för kort.

Så Birgitta och jag beslöt på stående fot att också bjuda min gamla damliga på middag, förslagsvis i Öregrund där ett par minnesvärda sådana dammiddagar (med en herre) tidigare har genomförts.

Dagismorfar med onda ben

Kerstin, dottern, ringer. På onsdag morgon har hon en viktig sak i jobbet. Maken, Bo, är på flerdagarsförrättning i sitt jobb. Skulle hon kunna få hjälp med att ta barnen, Viggo och Klara, till dagis?

Mormor Birgitta kan tyvärr inte; på onsdag morgon befinner hon sig i USA. Återstår då bara den fortsatt ishciasplågade morfar.

Jo, han är beredd att ställa upp, så gott han nu kan.

Klockan fem på onsdag morgon stiger jag därför upp för att hinna klara mina vanliga morgonsysslor. Klockan 06.40 kommer sen en förbeställd bil från Uppsala Taxi – det känns för osäkert att gå hem till barnen och Kerstin, trots att det egentligen inte är så vansinnigt långt från vår lägenhet på Idrottsgatan 12 till deras villa på Kadettgatan 3 i Bärby hage.

Barnen är uppe; lilla Klara kommer och öppnar åt morfar. Kerstin hinner också klä på Klara, innan hon måste störta i väg vid sjutiden.

Morfar sitter med i soffan framför morgon-Bolibompa. Viggo tittar – klär samtidigt på sig innekläderna. Klara tittar också ibland men mer förstrött; hon skuttar i en fåtölj, och så ritar hon saker som hon stolt visar upp för morfar: ringar, äpplen och bajs.

Fram mot kvart i åtta är det dags att stänga av TVn och klä på sig ytterkläderna – nu ska vi gå till dagis, säger morfar. Alls inga sura miner. Viggo klär på sig själv. Klara kläs på av morfar men hjälper till även hon.

Och så bär det i väg. Klara i vagnen och Viggo gående bredvid. Viggo har för säkerhets skull en noggrann utläggning om hur man ska gå – morfar kanske inte riktigt vet vägen?

Solen håller på att gå upp; vid horisonten ser man skära moln. Klara sjunger i vagnen.

Morfar skjuter vagnen framför sig på den snö- och isknaggliga trottoaren. Det är inte alldeles lätt, men med lite ansträngning går det. Värst är det i en liten utförslöpa nära dagis: morfars förmåga att hålla emot när vagnen vill åka utför är inte den bästa.

Så är vi på dagisgården. Klara lyfts ur, och vagnen ställs in under tak. På med Klaras ytterhandskar – det är kallt!

På lekgården åker en massa barn redan kälke och tefat utför den lilla kullen. Där finns Viggos och Klaras kompisar.

Men när morfar ska säga hej, knatar Klara i väg till grinden en bra bit bort. Viggo förklarar: Hon vill vinka till dig, säger han, och så följer han med morfar bort till grinden. När morfar har gått ut och låst grinden efter sig, säger båda barnen ”Hej då!” och vinkar. Morfar vinkar tillbaka och säger ”Hej då!” han också.

Och så börjar den ganska mödosamma färden hem till Idrottsgatan.

Det är mycket jobbigare att gå nu, när man inte kan stödja sig på barnvagnen à la rullator. Det blir följaktligen ganska många vilopauser, innan morfar hinner hem till sitt.

Kulturfrukosten på Biotopia – före detta Biologiska museet – som han hade anmält sig till är inte att tänka på i dag.

Det blir en extra kopp kaffe och lite mer tidningsläsning hemma i stället.

Om en stund ringer Kerstin från jobbet för att höra hur det har gått. När morfar har berättat, säger hon:

– Du är dagens hjälte, pappa!

Det värmer, mer än kaffet.

Priskrig även i Östhammar

Upsala Nya Tidning fortsätter sin serie prisundersökningar, i dag (28 november) med Östhammar.

I både märkesvarugruppen och i lågprisgruppen är det relativt nya Coop Extra med 3.697 respektive 2.022 kronor billigast.

Som jag redan tidigare har noterat, har etableringen av Coop Extra rejält stuvat om i handeln i Östhammar. Mest drabbat har ICA med en supermarket och en lågprisbutik blivit; av en tidigare UNT-artikel har framgått att ICA i Östhammar har fått säga upp personal. Hemköp klarar sig bättre än ICA men är i prisjämförelsen med Coop Extra både när det gäller de 60 märkesvarorna och när det gäller de 60 lågprisvarorna över hundralappen dyrare än den kooperativa lågprisbutiken.

En ganska intressant illustration till mitt tidigare resonemang om områdesbutiker och deras roll är Coop Konsum inne i Östhammar. Den är, med 4.071 kronor för märkesvarorna och 3.387 kronor för lågprisvarorna, den klart dyraste butiken. Trots det förhållandevis korta avståndet till Coop Extra (som ligger vid utfarten ur den lilla stan) består butiken, verkar fortsatt ha tillräckligt många kunder för att överleva.

Om varför det är så kan man bara spekulera:

Troligen har Coop Konsum en trogen, också kooperationstrogen kundkrets. De före detta konsumkunder, som tycker att pris är viktigast, hade redan övergett Coop Konsum för ICA lågpris eller för stormarkanderna i Uppsala – nu återvänder dessa priskänsliga kunder till kooperationen (läs Coop Extra) för att den erbjuder det billigaste alternativet.

Man kan också tänka sig att en del av Coop Konsums kunder tänker som en dam UNT intervjuar; hon säger inte var hon handlar, men argumenten skulle kunna användas för att välja Coop Konsum: ”För mig är kvaliteten det viktigaste och jag väljer affär efter utbud. Dessutom handlar jag kravodlat och det är aldrig billigt.”

Och så är det det här med närheten: Varför ska man ta sig ut till utfarten eller till och med till Uppsala, om det finns en butik man trivs med alldeles nära ens hem?

Från klarabohemernas tid

Jag har skrivit ganska mycket om klarabohemerna, Helmer Grundström och andra. Folket i Bilds julnummer 1944 (nummer 51-52) inleds med två dikter av Grundström, ”Jag har drömt…” och ”Oliver”. Och av Jan Fridegård finns där novellen ”Ängslyckan”, fint illustrerad av Hans Åkerstrand.

Kanske ännu mer intressant för dem som är intresserade av de här författarna är artikeln ”Farväl, bohemer!”, där Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite och på andra ställen i Klara. Många av dem han berättar om är i dag bortglömda, men Ferlin har en ganska kostlig om än inte helt snäll historia att berätta om Victor Arendorff, som han ju också skrev ”På Arendorffs tid” om. Den här episoden döper Ferlin själv till ”Arendorffs hämnd”:

”Arendorff hade blivit nekad servering på ett kafé och det föll honom naturligtvis inte i smaken. Han gick då till ett närbeläget kafé och ringde upp det stället han kom från och frågade med klar och sonor stämma:

– Kan jag få tala med Manne?

– Vilken Manne? frågade servitrisen, som nyss nekat honom en öl, utan att känna igen Arendorffs röst.

– Immanuel – Immanuel Kant. Sitter han inte där?

– Ett ögonblick ska jag se, svarade flickan och lade ifrån sig luren och ropade så högt att Arendorff hörde det i andra ändan på tråden:

– Finns det någon Immanuel Kant här?

Då hon inte fick något svar, meddelade hon att Kant inte var där, varpå Arendorff fortsatte:

– Är Arthur där då?

– Vad ska han heta mer än Arthur?

– Schopenhauer, sa Arendorff och fick bokstavera det svåra namnet för flickan, innan hon såg sig i stånd att ropa:

– Är det någon Arthur Schopenhauer här då?

Då hörde Arendorff ett ljungande skratt i andra ändan av tråden och han kunde lägga på luren, säker på att flickan inte skulle komma tillbaka och upplysa honom om att inte heller Schopenhauer fanns där.”

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 32 2007:

”Kristianstad, vars huvudsakliga bebyggelse ligger under havsytans nivå, skulle precis som New Orleans, komma att översvämmas helt av Helge ås vattensystem.”

Smålänningen