Priskonkurrensen hårdnar

För någon tid sen uppstod det – egentligen som en sidodebatt till ett en smula angränsande ämne – en diskussion här på bloggen om hur de olika livskedjorna klarar priskonkurrensen.

I dag (26 november) publicerar Upsala Nya Tidning en stor egen prisundersökning. Tidningen har kollat priset för 60 varor i Coop Forum i Boländerna, Ica Kvantum, Ica Maxi i Stenhagen, Konsum på Ringgatan, Lidl på Liljeforstorg, Luthagens livs (ICA) och Willys på Kungsgatan.

Och inte nog med det: man har gjort undersökningen i två delar, dels så att den omfattar märkesvaror, dels så att den omfattar lågprisvaror. När det gäller märkesvarorna har man jämfört varor av samma märke, vilket på ett sätt är rättvist men ändå inte ger en fullständig bild. I märkesvaruundersökningen saknas slutsummor för dels Lidl, dels Konsum på Ringgatan, detta för att de inte för alla undersökta varor av just det märke undersökningen omfattar. Konsumbutiken på Ringgatan har förmodligen Coop-märkta (och därmed billigare) varianter av flera av de saknade varorna.

I lågprisundersökningen ligger Konsum på Ringgatan högst i pris. Men det är intressant att se, att den relativt närbelägna ICA-hallen Luthagens Livs är näst dyrast; Konsum ligger 29 kronor över på de 60 varorna. I märkesvaruundersökningen är Luthagens Livs dyrast bland de redovisade butikerna (Konsum på Ringgatan finns alltså av angivna skäl inte med i den kategorin).

När det gäller märkesvaror är Willys billigast med 3.523 kronor, följt av ICA Maxi med 3.597 kronor. Vad som emellertid är intressant med tanke på den diskussion vi har fört här på bloggen är att Coop Forum i Boländerna med 3.620 kronor ligger obetydligt över ICA Maxi men rejält under ICA Kvantum (3.883) och alltså även Luthagens Livs.

I lågprissegmentet är Lidl billigast (2.732). Men god tvåa, med 2.826 kronor, ligger Coop Forum. Coop Forum är således här billigare än både ICA Kvantum (2.836), Willys (2.862) och ICA Maxi (2.904), givetvis också än de redan nämnda Luthagens Livs (3.499) och Konsum på Ringgatan (3.528).

Att Coop Forum klarar sig så bra i undersökningen intresserar UNT – tidningen har intervjuat stormarknadens chef Magnus Wikström:

– Vi låg för högt för två år sedan. Nu har vi anställt två prisstrateger som gör egna prisundersökningar. Syftet är att ligga så nära vår största konkurrent ICA Maxi som möjligt.

Att områdesbutiker som Konsum på Ringgatan och Luthagens Livs ligger en bra bit högre i pris än de här stora hallarna, dit folk från hela stan åker och handlar, överraskar väl ingen.

Men det finns ju andra aspekter än pris på butiksval också. Vi handlar i Konsum på Torbjörns torg (som inte finns med i UNTs undersökning) därför att vi vill ha butiken kvar. Vi vill kunna promenera till butiken varje dag, och för det är vi beredda att betala lite mer.

Hur skulle vi förresten – billösa som vi är – få hem varorna från Coop Forum i Boländerna, hur mycket billigare det än är att handla där. Dit åker vi någon gång då vi till exempel vill ha sådant som färsk fisk, som man inte kan köpa i vår närbelägna konsumbutik.

En dag med nykterhetsrörelsen

Söndagen blev nästan en heldag med nykterhetsrörelsen.

Nej, jag är inte helnykterist, men var det länge i unga år. Under mina laboremusår här i Uppsala hade jag en stor del av min vänkrets bland socialdemokrater, som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan. Där bodde på den tiden bland andra Birgitta Kettner, senare mer känd under sitt återtagna flicknamn Dahl.

Två av våra barn har också bott på Arken. Dels Anna, Birgittas dotter i ungdomsäktenskapet med Bengt Kettner; Bengt och Birgitta bodde där, när Anna föddes, och Anna flyttade sen också dit för egen maskin. Dels min och Birgittas dotter Kerstin.

Kerstin är fortfarande starkt engagerad i nykterhetsrörelsen, arbetar dessutom som informatör och arkivarie på IOGT/NTOs centrala kansli i Stockholm. Hon har också varit mycket aktiv i organisationens lokala verksamhet här i Uppsala.

Till dess traditioner hör den årliga julmarknaden i nykterhetsrörelsens hus Drabanten snett emot centralstationen. Drabanten är en påminnelse om att det fortfarande finns folkrörelser som – i motsats till arbetarrörelsen – kan driva och hålla i gång en Folkets hus-liknande verksamhet i ett hus, ägt av rörelsen själv. Jag har varit där också i andra sammanhang: gjort ett program om politisk musik för en IOGT-förening, arrangerat ett Ordfront-möte där med mera. Även om jag alltså själv inte tillhör nykterhetsrörelsen, möter jag där – som nu under julmarknaden – människor som känner igen mig, inte bara för att jag är Kerstins pappa. Birgitta, med sitt gamla ordförandeskap i Studenternas helnykterhetssällskap, SHS, i bagaget, är förstås ändå mer välkänd där.

Vi går på julmarknaden både för att vi vill stödja den verksamhet den bidrar till att finansiera och för att köpa årets enriskransar att sättas upp hos oss här i Uppsala nu i advent, till nyår på ytterdörren till vårt hus i Öregrund. Birgitta köper också annat, bland annat julgransprydnader. Kerstin och hennes kompisar har tillverkat det här, och vi handlar av Kerstin.

I en annan del av julmarknaden kan man köpa skivor och böcker. I år kommer många av dessa, via Kerstin, från min i höstas avlidne bror Stor-Mattis kvarlåtenskap – Kerstin var en av arvtagarna.

För 10 kronor styck köper jag fyra CD som har tillhört min bror: Garmarnas ”Guds spelemän”, ”Munspel & Handklaver” i Musica Suecia-serien med svensk folkmusik, finska Piirpauke med ”Muuttolinnut / Terra nova” och så de kanadensiska systrarna Kate och Anna McGarrigles CD med bland annat ”Complainte pour Ste-Catherine”, den som i svensk version blev ”Ingen kommer undan politiken” – den som jag har diskuterat här på bloggen med Lars-Gunnar Blom och Hans O Sjöström. (Ni kan hitta texterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.)

Det finns också böcker efter Stor-Matti på julmarknaden, men när det gäller böcker väljer jag att köpa böcker ur Folket i Bilds klassiska folkbokserie, snyggt inbundna med vit linnerygg och text i guld på rött respektive blått. Jag köper tolv böcker – tre stycken kostar tio kronor! – och finner, när jag kommer hem, att jag bara har en av dem inbunden i bokhyllan, ytterligare två i häftad upplaga. På det här sättet får jag bland annat två Eyvind Johnson, en Aksel Sandemose och en Marika Stiernstedt, som jag inte äger.

Jag har tidigare skrivit om att nykterhetsrörelsen under senare år har fått en stark tillströmning av nya medlemmar till sin ungdomsorganisation – en anmärkningsvärt stor tillströmning till och med. Av detta syns dock inte mycket på julmarknaden: de flesta av dem vi möter där är gamla, många i vår egen ålder. Ändå är det roligt att få möta en folkrörelse med en livaktig verksamhet.

Bengt Kettner – far till den ovan nämnda Anna – och hans fru Inger Grandell är med oss på julmarknaden. Bengt har skjutsat oss dit i sin bil; han och Inger bor nära oss, och de vet, att jag plågas av ischias. Också jag känner dem sen tiden på Arken, och vi träffas regelbundet familjevis även efter det att Anna för årtionden sen blev vuxen och flyttade hemifrån.

Bengt och Inger samt jag och Birgitta finns på bild från julmarknaden på Kerstins blogg: här.

I våra gemensamma planer ingår att efter besöket på julmarknaden fortsätta till ett par andra gamla arkabor, Lennart Källströmer och Inger Lindqvist. De är sen ungdomsåren gamla vänner till Bengt och Birgitta; nu för tiden sitter Lennart och jag dessutom båda i Folkrörelsearkivets i Uppsala styrelse, Lennart som representant för nykterhetsrörelsen, jag (via kulturnämnden) som representant för Uppsala kommun. Lennart och Inger har, på grund av tilltagande ålderskrämpor, under hösten flyttat till en ny och bekvämare bostad, belägen ganska nära Brostugan – i sin tur alldeles nära Jumkilsgatan där jag hyrde rum i början av min tid här i Uppsala. De har fått det jättefint!

De har bjudit gamla vänner, många av dem ungdomsvänner från tiden på Arken, till sitt nya hem, för eftermiddagkaffe och prat om forna tider. En av dem jag träffar där är Leni Björklund, som också hon har bott på Arken och som, lite efter mig, var aktiv i Laboremus. Jag känner naturligtvis inte alla närvarande, men det uppstår snabbt en varm samvaro.

Med Lennart hinner jag prata både om Helmer Grundström och om Torgny Lindgren, även om Molly Åsbrink. Lennart är från Norsjö. Och så läser han min blogg.

När vi bryter upp är det redan mörkt.

Jag konstaterar att jag har haft en trevlig dag med nykterhetsrörelsen.

Kalju Kruusa: Mötesvis

Kalju Kruusa heter en estnisk poet, född 1973. Han debuterade 1999, således 26 år gammal, och fick för debutsamlingen det mycket prestigefyllda Betti Alver-priset. Betti Alver (1906-1989) kom genom sin språkliga virtuositet att bli den estniska 1900-talspoesins grand old lady.

Den sverigeestniske författare Peeter Puide, själv en mycket framstående poet (fast på svenska – se Kulturspegeln, Prosa & lyrik) har till svenska tolkat Kruusas andra diktsamling ”Treffamisi” (2004): ”Mötesvis” (Ellerströms, 2007). Den utkom lagom till bokmässan i Göteborg, som ju hade Estland som huvudtema.

Kruusas poesi är fylld av detaljer – kanske är det därför han i sitt (samt mitt och Puides) hemland har kallats för poesins urmakare – och de här detaljerna är noggrant utvalda och betydelsebärande; Kruusa är utan tvekan en lyriker som mycket noga överväger varje ord han använder.

Det jag själv oavbrutet grips av i Kruusas lyrik är de verbalt visualiserade bilder han ger av situationer, årstider, stämningar, landskap, tankeassociationer. Jag ska ge några exempel:

Vid halvniotiden

under fönstret är en lönn
lövad så som förra året

den skänker tillvaron
sin egen färg

och är en västlig
guldljus sol i kronan

och skuggorna av måsarna
som cirklar i det himmelsblå

smeker stundom löven
som smeker mina ögon

i sommarnattens ljus
börjar godnattsagan för de små

det lilla barnet sjunger
att än vill det inte somna

Några minuter väg

jag dricker te.
framför mig är bara
en smal linje väg
som leder vidare.
en grind som öppnar sig
mellan lindblommen.
förande, vidare
och vidare.

det gröna teet
börjar ta slut.
om jag bara
hade en teplantage
i stället för vinbärsbuskar!

som ett sockerrörs-
fält i stället för
en potatisåker.
som på fiji,
vars huvudstad
är suva och
statsäldsten
iloilo,
på fijiska
all the same
och lots of fun.
vill jag också
till fiji?

jag blir kvar där
så länge
min tid räcker,
är mer där
än blir kvar
på min potatis-
åker och
bland
mina vinbärsbuskar.

I stan på sommaren

det var en varm dag
jag var i mustamäe
för att hämta nya
id-kort

i trådbussen var
en flicka med
slätt rakt
långt tjockt hår

det påminde om
gult och grönt
sjögräs fästat
vid en sval sten

fritt böljande
i vattnets djupströmmar

*

ödehusets tak läcker
som en brödkant läcker honung
och minnena drar mig så hårt
vid näsan att jag faller av min stol

vårt rum är fyllt av dina pauser
av ljusblå bossa nova
i rummet ryms inte längre bara jag
själv utan att göra rum åt dig

i vårt rum har du aldrig varit
inne ändå lämnade du det
ditt ansikte redan den sekund
den stund jag kände

att du själv är det vackraste av rum

Jag har inte läst Kalju Kruusa i estniskt original, bara i Peeter Puides översättning. Som estniskspråkig och med egna estniska rötter ser jag detaljer, som pursvenska läsare utan mina (och Peeter Puides) förutsättningar kanske inte missuppfattar men ändå inte får rätt associationer till.

Det är knappast troligt att en svensk läsare kan se betongförorten Mustamäe eller landskapet i Viljandi under skördemånaden framför sig på samma sätt som en estnisk läsare. Att ”Sakala” är en tidning förstår man nog av sammanhanget. Men begriper någon, som aldrig har upplevt esters oförmåga att uttala mjuka konsonanter som ”b” i början av ord den fulla komiken i den dikt där ”Baccara” (sånggruppen) blir ”Packara”?

Det här är mer en inventering av problem, som översättaren måste ha ställts inför, än anmärkningar – Puide har så vitt jag förstår gjort mycket kongeniala tolkningar av Kruusas dikter. Men borde man kanske ha haft ett kort efterord, där översättaren hade kunnat redovisa den här typen av tolkningsproblem?

Slutet för de danska EU-undantagen?

Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen från högerliberala Venstre gör det ena utspelet efter det andra. För säkerhets skull efter valet. Marginalskatterna ska sänkas kraftigt. Och så ska danskarna få folkomrösta om landets EU-undantag.

Efter det att en majoritet av danska folket hade röstat nej till maastrichtfördraget av år 1992, fick Danmark 1993 ett avtal i fyra punkter om undantag från fördraget:

Danmark har rätt att stå utanför eurosamarbetet.

Danmark deltar inte i EUs försvarsplanering och står utanför dess militära operationer.

Danmark har rätt att stå utanför rättsliga EU-samarbeten där beslut fattas utan vetorätt för medlemsländerna.

Danmark garanteras enligt ett uttalande att EU-medborgarskapet inte ska ersätta det danska medborgarskapet.

Vi svenska EU-skeptiker har väl haft anledning att tycka, att det hade varit tryggare att ha liknande skriftliga undantagsavtal för Sveriges vidkommande. I både den ena och den andra frågan gavs det ju, särskilt från den socialdemokratiska ja-sidan, inför folkomröstningen om svensk EU-anslutning lugnande (men, skulle det visa sig, föga förpliktigande) försäkringar om vår rätt att själva bestämma i den ena eller den andra frågan.

Å andra sidan är ju inga avtal giltiga för evigt, och man måste vara medveten om att ja-sidan bara gör taktiska reträtter och sedan bidar sin tid. I Danmark gör nu Anders Fogh Rasmussen en kalkyl: Danskarnas uppslutning bakom tre av de fyra undantagen har minskat, och det kan alltså vara läge för att genom en ny folkomröstning upphäva besluten i den gamla.

Det undantag som det fortfarande finns en tydlig uppslutning bakom i folkopinionen är undantaget från eurosamarbetet. Man kan gissa att Fogh Rasmussen nu funderar taktiskt på vilket slag av folkomröstning som kan ge mest utdelning. Han kan låta danskarna rösta ja eller nej till vart och ett av undantagen och hoppas väl då att danskarna åtminstone ska skrota tre undantag av fyra. Men han kan också satsa allt på ett kort, hoppas att en välvillig inställning från danskarnas sida till att skrota tre av undantagen ska få dem att svälja att även undantaget från eurosamarbetet skrotas.

Då ska man veta, att det danska undantaget bara gäller rätten att bibehålla kronan, myntet: Den danska kronan ingår redan i ett valutasamarbete med Europeiska centralbanken – kronan följer i praktiken eurons kursutveckling.

Här finns en skillnad gent emot Sverige. Jag ber att på den punkten få citera Johan Schück, DN Ekonomi:

”Danmark och Sverige har i folkomröstningar sagt nej till euron och bestämt sig för att behålla kronan som valuta. – – – Men där stannar likheterna mellan Danmark och Sverige, eftersom det ekonomiskt sett rör sig om två skilda situationer.

Danska kronan är sedan länge fast knuten till euron, med ett svängrum på endast 2,25 procent uppåt och nedåt som inte fullt utnyttjas. Det betyder att Nationalbanken, danska centralbanken, inte bedriver någon självständig penningpolitik. I stället låter man räntebesluten från Europeiska centalbanken, ECB, få omedelbart genomslag, även om danska räntan ligger något högre.

Svenska kronan är däremot en flytande valuta, vars värde bestäms på marknaden. Riksbanken fattar sina räntebeslut på egen hand, utifrån ett fastställt inflationsmål. Det betyder att räntenivån tidvis har skilt sig väsentligt mellan Sverige och euroområdet, även om den för tillfället råkar överensstämma.”

Schück tillägger:

”För Sverige har de 15 åren med flytande växelkurs fungerat väl, jämfört med hur det var tidigare.”

Anders Fogh Rasmussens danska initiativ har lett till att också ett antal svenska euro-entusiaster har börjat hojta; de hoppas väl på att ett danskt ja till euron ska få smittoeffekter på Sverige. Men här finns det anledning att citera mer kyliga och balanserade kommentarer från facksakkunniga. Sverige behöver inte alls byta valuta, bara för att Danmark går med i eurosamarbetet, är slutsatsen från några ledande bankekonomer TT har talat med:

– Det skapas ingen extra dramatik om vi står utanför, säger Handelsbankens chefekonom Jan Häggström.

– Ekonomiskt spelar det ingen roll, säger hans kollega på Nordea, Jörgen Appelgren.

Några effekter på kronan och räntorna tror de inte heller på om danskarna skulle rösta ja och Sverige står utanför.

Svenska politiker med sinne för realism har inte hakat på kraven om ny folkomröstning även i Sverige. Någon ny folkomröstning blir det i varje fall inte före 2010, slår Fredrik Reinfeldt fast, detta trots att både han och hans parti är europositiva. Socialdemokraternas talesman i EU-frågor, Susanne Eberstein, intar en liknande hållning.

Bakgrunden är förstås, att även de är väl medvetna om opinionsläget i den här frågan. Nej-sidan skulle vinna en omröstning om euron med 54-33 enligt den senaste opinionsundersökningen, från maj 2007. Till det Fredrik Reinfeldt måste väga in är att bland centerväljarna nej-sidan leder med 65-25 – i och för sig tror jag Maud Olofsson om vad som helst, men en så tydlig opinion kan hon inte negligera.

Susanne Eberstein vet, liksom Mona Sahlin, att den socialdemokratiska övervikten för nej är lika förkrossande: 62-27. Därför vore det politiskt självmord att inte respektera utslaget i den folkomröstning, som för Sveriges del ändade i nej till euron.

Men för den skull får nej-sidan inte slappna av. Så här uttalade sig Susanne Eberstein för Dagens Nyheter den 24 november:

– Frågan är inte aktuell för oss sedan 2003. Om sedan opinionen ser helt annorlunda ut om ett antal år tar vi naturligtvis upp den igen. Men inte under den här mandatperioden.

Det finns därför anledning att uppmana partiledningen (s) att noga studera resultatet av folketingsvalet i Danmark: Ett socialdemokratiskt parti, som inte står upp för sina klassiska värderingar, kan, bestående, komma att hamna på procentandelar, som befinner sig mycket långt ifrån den nordiska socialdemokratins historiska styrka. Många egentligen socialdemokratiska väljare kan i ett sådant läge i stället rösta på ett parti, som bättre lever upp till de klassiska idealen – åtminstone om det finns ett sådant parti utan kommunistisk barlast tillgängligt.

Melodikrysset nr 47 2007

I dag fanns det en konkurrent till Melodikrysset: Socialistiskt forum i ABF-huset i Stockholm. (Se förra inlägget.) Även där förekommer musik, dock av ett annat slag än i Melodikrysset. Men jag åkte aldrig till Stockholm, detta trots att min hustru medverkar som moderator på ett EU-seminarium. Förklaringen är att jag fortfarande har så svårt att gå; jag har ischias, har haft det i tolv veckor.

I dag tyckte jag inte att melodikrysset var våldsamt svårt. Men vi kan ju starta med det jag inte kunde omedelbart och som jag måste kontrollgoogla på.

Darin (Zanyar) har jag faktiskt i skivhyllan, på CDn ”Artister mot nazister”. Men jag kan inte hans röst och repertoar särskilt bra och kunde heller inte koppla ihop honom med ”Saturday Night”. I det här fallet klarade jag artistnamnet med hjälp av ledbokstäverna.

”A Little Bit of Love” har jag definitivt hört men mindes inte att det var Andreas Johnson som hade sjungit in den. Också här hade jag varannan bokstav, och det var därför inte svårt att lista ut förnamnet; sen kontrollgooglade jag.

Resten var mer eller mindre lätt.

Magnus Ugglas ”Kung för en dag”, med orden kung i baren i refrängen, kände jag till exempel omedelbart igen.

De ännu äldre exemplen på schlager- och topplistemusik kunde jag som vanligt identifiera ganska lätt.

Vi hörde Anders Glenmark i ”Sunny Girl” av Benny Andersson. Den spelades väl ursprungligen in av Hep Stars.

Sten Nilsson i Sten & Stanley var det som sjöng ”Leende guldbruna ögon”.

En riktig evergreen spelades också i dag: Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”. Harry Brandelius gjorde en minnesvärd inspelning.

På Svensktoppen hamnade väl också Cornelis Vreeswijks ”Hönan Agda”, som vi här hörde i en holländsk version med Cornelis själv. Jo, det var 1969, läser jag i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan”.

Det var mycket lite utländskt material i dagens melodikryss. Det som spelades var dock inte illa: Vi hörde ”Annie” av John Denver, här dessutom på flöjt med James Galway.

Den senare spelar ju mest klassisk musik, så då kan vi ju, passande nog, redovisa svaret på veckans klassikerfråga: Francis Poulenc har skrivit en sonat för piano och oboe.

Två barnanknutna frågor var det i dagens kryss.

Vi hörde TV-signaturen till Bamse, som ju då och då styrker sig med dunderhonung.

Och så hörde vi Gullan Bornemarks svårt pedagogiska ”Sudda, sudda”: enligt den ska man sudda bort sin sura min.

Då är det bara den första och mycket lätta frågan kvar. Evert Taube är det som har skrivit ”I Roslagens famn” eller ”Calle Schewens vals” som den egentligen heter. Det här är ett av många exempel på att de första orden i en sång inte så sällan får status av alternativ titel.

Årstiden fordrar nästan att man tar Taubes visa till hjälp för att påminna om att det finns bättre tider:

Calle Schewens vals

Text och musik: Evert Taube

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna kluckar mot strand,
och vassarna vagga och nyslaget hö,
det doftar emot mig ibland.
Där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
jo rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner som gästa min ö,
jag är både nykter och klok.
När morgonen gryr skall jag volma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen
med Roslagens ros,
han dansar tills solen går opp!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http;//enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Socialistiskt forum i ABF-huset 24-25 november

Årets Socialistiskt forum genomförs lördagen den 24 och söndagen den 25 november. Plats: ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41. Fri entré. ABF och LO är huvudarrangörer, men många organisationer från vänstern i mycket vid mening medverkar. Det senare irriterar den politiska högern. Nog finns där arrangörer och arrangemang som även jag känner tvekan inför – men det här är ju ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att också gå dit och opponera.

Klockan 11.00-20.00 på lördag sjuder det följaktligen av aktiviteter att ta del av. Här är några förslag:

Jan Hammarlund
klockan 11 30-13.00 i Katasalen om Bertolt Brecht, flykting och poet:
”Jag behöver ingen gravsten”

”Den hemlösa konsten”
klockan 10.30-12.00, Källarsalen
Margareta Ståhl från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek talar om ett aktuellt problem:
Den svenska arbetarrörelsen förvaltar unika konstsamlingar. Men under senare år har allt fler av rörelsens traditionella samlingslokaler lagts ner, sålts ut eller omvandlats till neutrala konferenslokaler. Vad sker då med arbetarkonsten?

EU – freds- eller krigsprojekt?
klockan 14.30-16.00 i Z-salen
Debatt arrangerad av Folkrörelsen Nej till EU och Folket i Bild/Kulturfront i Stockholm
Inledning: Eva Myrdal, föreningen Folket i Bild
Max Andersson (mp)
Paul Jonsson, sakkunnig (m)
Ola Matsson, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Ingela Mårtensson, Folkrörelsen Nej till EU
Martin Schibbye, redaktör Folket i Bild/Kulturfront
Marie Wikberg (c)
Moderator: Birgitta Dahl, före detta talman

”Sånger från barrikaderna”
klockan 18.00-20.00 på restaurang Cirkeln
Marketta Franssila & Björn Hedén med SEKO-kören
Jan Hammarlund
Sanna Carlstedt
Lars Demian
Jerry Adbo spelar dragspel och leder allsång
Konferencier: Daniel Suhonen

I övrigt är dagen knökfull av intressanta arrangemang: seminarier om europafrågor, globalisering, fackliga frågor, konkurrenssamhälle och marknadisering, tortyr, sociala forum, miljö- och klimatfrågor, marxism, skattepolitik, generationskonflikter och klasskillnader, jämställdhet, mångfald och palestinafrågan, vidare film, konst, politisk poesi, sång och musik. Bland de medverkande hittar man till exempel Kajsa Borgnäs, Stefan Carlén, Björn Elmbrandt, Lasse Eriksson, Lotta Fogde, Göran Greider, Klas Gustavsson, Bengt Göransson, Carin Jämtin, Katrine Kielos, Ingemar Lindberg, Roland Spånt, Carl Tham, Anna Thoursie, Mattias Vepsä, Sven Wollter och många, många fler.

Hela programmet hittar du här.

Söndag 25 november är utformad som en heldag (klockan 12.00-17.00) om revolutionerna 1917/18.

Det handlar alltså om vad som i spåren av första världskriget hände i Ryssland, Tyskland och Finland – och om varför det inte blev någon revolution i Sverige.

I Sverige, som i många andra länder, avsöndrades dock ett revolutionärt kommunistparti ur socialdemokratin. Hur ser arvtagarna till dessa båda grenar, dagens socialdemokrati respektive vänsterparti, på den skilsmässan i ett nittioårsperspektiv.

Medverkande:
Håkan Blomquist
Lars Ilshammar
Anne-Marie Lindgren
Lars Ohly
Vandring i Lenins Stockholm ingår i programmet.

OBS! Medan det är fri entré hela lördagen, kostar det 50 kronor att delta i söndagens revolutionsseminarium.

På kryckor in i framtiden

Nu har jag haft ischias i 12 veckor, och smärtorna ser inte ut att lägga sig. Men jag kan ju inte gnälla över det här varje dag, och för övrigt vägrar jag att kapitulera: tvingas visserligen att avstå från en del vardagssysslor som kräver användning av benen – tack för all hjälp, Birgitta! – men försöker i övrigt fullfölja det program jag brukar ha.

I torsdags var jag till exempel i Folkets hus på rådslagssammanträde; vi håller på att skriva ett lokalt, kulturpolitiskt program inför nästa val. Jag formulerar.

Fredag morgon var det extra partigrupp (s + v + mp) och därefter, under förmiddagen, sammanträde i kulturnämnden. Vi lyckades, bland mycket annat, rädda ett litet anslag åt Konstfrämjandet. Vi antog också det som den borgerliga majoriteten kallar för Biblioteksplan men vi i oppositionen hellre hade kallat Plan för folkbiblioteken, detta eftersom planen – anmärkningsvärt nog – inte tar upp den viktiga frågan om skolbiblioteken.

Vi avgav därför ett särskilt yttrande till protokollet; yttrandet tar också upp en annan viktig aspekt på hur biblioteken i Uppsala borde utvecklas:

”Den plan som förelagts kulturnämnden vid dagens möte är inte en biblioteksplan i lagens mening, då den inte inbegriper skolbiblioteken. Det är positivt att vi nu har en plan för folkbibliotekens verksamhet, och vi stödjer planens huvudsakliga inriktning. Däremot är det fel att kalla planen för en biblioteksplan. Vi har reserverat oss mot detta beslut, och avger följande särskilda yttrande till planen i stort:

Skolbiblioteken har en oerhörd betydelse för att utveckla barns och ungdomars läsande och bidra till mer kunskap i skolan. Läsvanor grundläggs ofta tidigt, och det är oerhört viktigt att det finns personal på skolorna som entusiasmerar till läsning av skönlitteratur. Erfarenheter från många håll i landet visar hur samarbete mellan skolbibliotekarier och lärare kan ge mycket positiva effekter på elevernas läsande i tidiga åldrar. Därför är det viktigt att snarast möjligt få fram en biblioteksplan som omfattar all biblioteksverksamhet i kommunen, inte bara den som sker inom ramen för kulturnämnden.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet vill även poängtera vikten av en god biblioteksservice i hela kommunen. Uppsala är en av Sveriges största landsbygdskommuner med drygt 50 000 invånare boende utanför staden. Biblioteksbussar har många förtjänster, men de kan inte vara de lokala kulturcentra som planen talar om. Därför är vi skeptiska till en omfattande centralisering av biblioteksresurserna.”

Kulturnämnden beslöt också att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

”Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Jag har själv både publicerat och recenserat henne. Läs mer under Kulturspegeln, Prosa & lyrik!

Torsdagskvällen ägnade hustrun och jag åt en annan del av stadens kulturliv: vi gick på konsert i Musikens hus med Uppsala kammarorkester.

Dirigent var den mycket energiske Gérard Korsten, 1994-1998 Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent. Korsten är född i Sydafrika och från början violinist. Han har dirigerat på musikscener på olika håll i Europa och också bland annat varit konsertmästare och konstnärlig ledare för Camerata Salzburg.

Gårdagskvällens program kallades ”Två klassiker och en modernist”.

Den förste av klassikerna var Joseph Haydn (1732-1809), här med Symfoni nummer 48 C-dur ”Maria Theresia”, inte något av Haydns mest kända verk. Jag greps mest av adagiot med sordinerade ståkar samt inslag av oboe och horn.

Inte heller det man spelade av Ludwig van Beethoven (1770-1827), Symfoni nummer 4 B-dur opus 60, hör till denne kompositörs mest spelade verk. Beethovens musik hör normalt inte till det som jag och Birgitta är våldsamt förtjusta i; jag har ibland undrat, om dess ibland ganska våldsamma klanger helt enkelt kan vara effekter av kompositörens tilltagande dövhet. Men det aktuella verket var, åtminstone i det här utförandet, både hörvärt och intressant. Och åter igen fångade klangerna av oboe (och dessutom av fagott) mitt intresse.

Särskilt intressant var det dock att höra kvällens modernist, Olov Franzén (född 1946), vars ”Lamento di terra för symfoniorkester” spelades före pausen; det rörde sig om ett beställningsverk till Uppsala kammarorkester 2007.

Lamento di terra betyder Jordens klagosång. Mycket riktigt har kompositören avsett att skriva musik som uttrycker Jordens klagan: ”Ingen behöver idag förvånas över att Planeten våndas, med den allt omildare behandling som vi människor utsätter den för, vårt hem i Universum, vår livgivare och välgörare”, säger Franzén i programbladet.

På fredag morgon var det dags att plåga sig upp igen ur sängen och starta dagen med den sjukgymnastik Kristin på Vårdcentralen har ordinerat mig. Inte så att jag har blivit bättre av den. Men, som hon förklarade vid det avtalade besöket hos henne under förmiddagen, den är främst avsedd att förhindra, att ytterligare muskler, på grund av den påtvingade orörligheten, ska försvagas.

Det rör sig alltså om uppehållande försvar i avvaktan på att Ortopeden på Akademiska ska genomföra den magnetröntgen min husläkare, Ing-Marie, i förra veckan skrev en remiss om och på att man sen eventuellt ska kunna göra en operation. Att något avgörande skulle kunna ske före jul och nyår är väl inte troligt. Så det blir till att halta på coh att svälja smärtan så gott det går.

Med mig hem fick jag ett par kryckor, de första i mitt liv. Med dem som stöd liknade jag sedan hem genom snögloppet. På kryckor in i framtiden, åtminstone den närmaste…

Med dagens post kom dock en försändelse, som åtminstone momentant gav mig livsmodet tillbaka. I ett tjockt kuvert, poststämplat på Gräsö utanför Öregrund, kom Lyrikvännen nummer 4 2007 med tema Estland samt fyra diktsamlingar av estniska poeter, översatta till svenska: Doris Kanervas ”Tidens gestalt”, Kalju Kruusas ”Mötesvis”, fs’ ”2007” och Jürgen Roostes ”Presidenten bor någonstans i närheten” (samtliga Ellerströms, 2007, och i översättning av Peeter Puide).

Samtliga innehöll dedikationen ”Söderboda 22.11.07 Ennule parimate soovidega Peeterilt” – till Enn med bästa hälsningar från Peeter.

Peeter Puide är inte bara en mycket läsvärd författare – han skriver på svenska; se Kulturspegeln, Prosa & poesi. Han är också en modig kritiker av vårt forna hemlands historia: Jag vill verkligen uppmana alla att läsa hans dokumentärroman om de estniska judarnas öde under den nazityska ockupationen, ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (Norstedts, 1997). Den som efter att ha läst den boken framhärdar i att alla ester i landsflykt här i Sverige är gamla nazikollaboratörer är sannolikt obildbara – men den här boken visar, att det naturligtvis också fanns sådana bland de estniska flyktingar som kom hit.

Peeter Puide och jag är alltså själsfränder.

Ändå hade vi aldrig – trots att jag har läst och recenserat hans böcker – träffats förrän sommaren för två år sen, och det skedde också då hastigt och av en slump. Jag sprang på honom utanför Konsum i Öregrund men var väl inte helt överraskad, eftersom jag hade läst, att han hade ett hus i Söderboda på Gräsö.

Jag gick fram och hälsade och presenterade mig – och möttes omedelbart av hjärtlig sympati. Han konstaterade att vi två borde träffas – men att han just då bara tillfälligt var på Gräsö för att se till huset; sen skulle han tillbaka till hustrun, som jobbar i Södra Afrika. Vi kom dock överens om att i stället ses nästa sommar: ta oss en estnisk bastu, språka om det ena och det andra och kanske också ta oss ett glas.

Nästa sommar – den 2007 – blev som den blev för min del: pacemakeroperation, häftig lunginflammation och sen konvalescens som före höstinflyttningen in till stan förbyttes i ischiasbesvär. Det blev helt enkelt inte läge att ringa Peeter och försöka få till stånd den där träffen.

Men det är inte för sent än, Peeter!

Ola F Nilsson: Jätten

Det skrivs och trycks litteratur utan att de vanliga bokförlagen är inblandade. Till exempel skönlitteratur som inte bara är läsbar utan också intressant.

I somras, en dag då Birgitta och jag arbetade i trädgården, dök det upp en för oss obekant man och presenterade sig som Ola F Nilsson, författare. Han visade sig bo i Öregrund, men han är egentligen norrbottning. Om jag inte tog fel, var den allestädes närvarande och tipsande Hans O Alfredsson mellanhand: hade berättat för Ola F att jag inte bara fanns i Öregrund utan nog också kunde ha sinne för hans böcker.

Jo, så är det nog. Jag hade faktiskt hört talas om Ola F Nilsson men inte läst honom, så OK då: jag köpte – där i trädgården – två av hans böcker. Jag har nu läst den ena och har inte ångrat mig.

Den bok jag närmast talar om är hans ”Jätten” (Print-on-demand i samarbete med Podium, 2002). Den är en novellsamling med mestadels norrländska motiv.

Ola F Nilsson har vissa likheter med västerbottensförfattaren Torgny Lindgren, både i det att hans berättelser ofta är skröneaktiga och i det att de innehåller element av mål, i Olas fall dessutom även finska. Men de är modernare i anslaget och skildrar också det slags övrenorrländska arbetsliv av i dag som den sittande regeringen har ett ont öga till: arbetet är mest nödtvungen försörjning, och när det gäller att få ihop de där nödvändiga pengarna finns det varken hämningar eller gränser; det är inte den effektiva produktionen och bruttonationalproduktens tillväxt som präglar sinnena hos människorna här uppe.

Den bräckliga civilisationen i Ola F Nilssons glest befolkade landskap är dessutom omgiven av natur och krafter utanför det naturliga eller normala, vilka för tanken till en annan författare från grannlänet, Helmer Grundström. Men man vet ju inte vad som är vad – helt nyktra är ju de här människorna inte för jämnan.

Ola F Nilsson skriver väl, men naturligtvis kan man också göra invändningar mot ett och annat. Den värld han skildrar är mycket macho – men för det talar ju att den kultur han skildrar är sådan: jämför med till exempel Mikael Niemi. En lite allvarligare invändning är då att Ola F Nilssons berättelser i så hög grad har karaktären av skrönor: de är visserligen berättade på ett litterärt medvetet språk, men de har den vindlande och oberäkneliga uppbyggnad som utmärker muntligt berättade historier.

Kanske är det detta som har fått de etablerade förlagen att nobba hans böcker. (Vad jag förstår har han försökt även där.) Fast jag skulle nog inte utesluta, att en bok med Ola F Nilssons bästa noveller, utgiven på ett förlag med säljresurser, skulle kunna sälja i en upplaga, som skulle göra räknenissarna på förlaget i fråga fullt nöjda.

August Strindbergs Dödsdansen på Dramaten

August Strindberg (1849-1912) har jag allt sedan gymnasietiden läst i mycket stor utsträckning, också sett många dramer av på olika teatrar. På scen har jag dock aldrig tidigare sett hans ”Dödsdansen”. När jag nu har gjort det på Dramaten, har jag inte bara sett hela ”Dödsdansen”, ”Dödsdansen I-II”, det vill säga också den sällan spelade andra delen. Jag har dessutom fått se en i många stycken fullständigt lysande föreställning.

”Dödsdansen”, tillkommen vid förra sekelskiftet, utkom i tryck år 1901. Stycket är alltså skrivet efter Inferno-krisen och innehåller liksom de närmast föregående dramerna expressionistiska och symbolistiska drag men är ändå i högre grad ett naturalistiskt skådespel i Strindbergs ännu tidigare anda. Fast handlinlingen är nog så symbolistisk i all sin realism: helvetet finns här på jorden, närmare bestämt i äktenskapet – åtminstone i Edgars (Örjan Ramberg) och Alices (Stina Ekblad) äktenskap.

Litteraturvetare har påtalat, att skildringen av detta äktenskap som så mycket annat hos Strindberg har lånat element ur verkligheten. En inspirationskälla har sålunda varit äktenskapet mellan Augusts syster Anna och Hugo von Philip, vars kulturradikalism Strindberg numera häftigt opponerade mot. Det faktum att ”Dödsdansen” också innehåller ett triangeldrama, med vännen i familjen, Kurt, som en konkurrent till Edgar, tycks ha sin rot i att Strindberg vid tiden för dramats tillkomst var intresserad av den finlandssvenske författaren Karl August Tavaststjernas hustru Gabrielle.

Men kunskaper av det slaget behöver man inte för att med behållning se ”Dödsdansen”. Den danse macabre som Edgar och Alice är invecklade i är, trots pjäsens speciella förlopp, så allmängiltig, att man kan se dramat utan några som helst föregående kunskaper. Den ondska som dramats i 25 år gifta par besitter och de infamiteter och ränker de riktar mot varandra är av ett slag som man måste vara både döv och blind för att inte uppfatta. Vad man undrar över är förstås vad det är som fick dem att bli sådana och om alla äktenskap är dömda att bli så här. Men vad var det i så fall som fick den tredje huvudagerande, Kurt, att uppvisa drag som vi brukar uppfatta som mänskligare? (Mer än då att Kurt är en idealiserad bild av Strindberg själv, vilket i den aktuella föreställningen betonas genom att Björn Granath, som spelar Kurt, i tablåer i pjäsens inledning och avslutning också får föreställa August Strindberg. Granath spelar för övrigt i båda fallen sina roller mycket fint.)

Dramats andra del, med nästa generation i fokus, brukar sällan spelas, och det är synd, eftersom det vi efter mellanakten fick se på Dramaten rätar ut en del av frågetecknen om hur Strindberg såg på mänskligheten. Här förkroppsligas den intriganta ondskan mer entydigt av mannen, Edgar. Men intressantare än att hans hustru, redan före men särskilt efter hans död, visar sig mäktig mänskligare känslor är porträttet av deras dotter Judith (Sofia Pekkari, som vi nog ska hålla ögonen på; hon har talang). Också hon bär på arvet av intrigmakeri: spelar ut två unga män, Kurts son Allan (Christoffer Svensson) och löjtnanten (Erik Magnusson) mot varann. Dödsdansen ser alltså länge ut att upprepas även i nästa generation. Men i Judiths och Allans fall ser det till slut i dramats final ljusare ut: Allan vinner genom sin renhjärtade hållning Judiths hjärta. Så kanske – kanske – går de här unga tu en ljusare framtid till mötes än det veritabla helvete som var föräldragenerationens.

Redan i första delen framställs Edgar och Alice som rena djävlar. Örjan Ramberg gör Edgar till sadistisk och oberäknelig plågoande och Stina Ekblad Alice till någon som inte står Edgar efter i infamiteter. I andra delen förvandlar Ramberg med regissörens, John Cairds, stöd sin roll till något ännu värre, ren galenskap, vilket ändar i att han till slut med svärdet i hand bokstavligen dansar en danse macabre och dör. Caird har här skruvat upp dramats tempo till ursinnig fars. Man är beredd att vända en av Kurts repliker till sin motsats: ”Jag har inte varit med om värre.”

I det sista ligger absolut ingen kritik. Tvärt om: det som Caird och ensemblen åstadkommer på Dramaten är, som väl redan har framgått, fullkomligt lysande teater!

* * *

Att äktenskap inte behöver vara som Edgars och Alices fick jag aktuella exempel på genom att jag var på Dramaten tillsammans med min egen hustru. Hon ordnade taxitansporter åt sin ischiasplågade man, bjöd på middag på en av restaurangerna bakom Dramaten och pinnade i pausen upp och ner för trappan för att inhandla var sitt glas vin åt sig och maken.

Man tackar! Så kan livet också vara.

Årets LundeQ-pris till Åsa Linderborg

Birgitta och jag hör till dem som varje år brukar bli inbjudna till utdelningen av LundeQ-priset.

I år kunde vi inte delta – vi var på Dramaten och såg August Strindbergs ”Dödsdansen” – men hade mer än gärna gått till Akademibokhandeln/Lundeq, om vi bara hade kunnat. Inte för snittarnas och vinets och vimlets skull utan för pristagarens.

LundeQ-priset är ett litterärt pris, som går till någon uppländsk författare; prissumman är 25.000 kronor. De som har fått priset från starten 1984 är Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella, Kjell Eriksson och Katarina Kieri.

Och så i år en skönlitterär debutant.

Den här debutanten har redan sålt 30.000 exemplar av sin självbiografiska roman ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), och mer lär det bli före jul, inte minst här i Uppsala där hon bor.

Jag talar alltså om Åsa Linderborg.

Det har getts ut fler bra böcker av uppländska författare i år, men jag har svårt att se, att 2007 års pris gärna kunde ha getts åt någon annan än Åsa. Och jag tror att de allra flesta på LundeQ i går kväll (där jag alltså själv inte var med) var av samma mening.

Juryns motivering löd: ”Åsa Linderborg får priset för berättelsen Mig äger ingen, som är en gripande nutidsskildring genomsyrad av respekt och kärlek.”

Respekten och kärleken gäller hennes alkoholiserade, nu döde far.

Du kan här läsa vad jag själv skrev om den här boken.

Hade jag kunnat närvara på LundeQ i går kväll, hade jag också personligen gratulerat henne – kanske hade hon rent av fått en kram, och jag är säker på att Birgitta inte hade missunnat henne den. Nu skickar jag i stället gratulationerna och kramen via bloggen. Jag vet att Åsa då och då brukar kolla den.