Avbrott på internetuppkopplingen + sensommaraktiviteter

I söndags kväll, när vi kom hem efter en utflykt till Stockholm, slutade plötsligt internetuppkopplingen att fungera. Under måndagen gjorde jag upprepade försök att få i gång förbindelsen med omvärlden igen, men till slut ringde jag Telia, vars svarsrobot konstaterade modemfel – DSL-lampan lyste mycket riktigt inte. Det märkliga var att det hade varit mycket fint väder hela söndagen, ingen åska alltså som sist när vi tvingades byta modem. Men det var förstås bara att ringa till det serviceföretag i Östhammar vi anlitar.

I dag anlände reparatören med ett mytt modem. Bara för att konstatera att det gamla modemet nu fungerade som vanligt. Han hade varit hos en annan person med teliauppkoppling i vår närhet och där kunnat konstatera samma sak: Även deras internetuppkoppling hade varit borta men fungerade nu plötsligt. Reparatören trodde att felet låg hos Telia. Men det är ju meningslöst att ringa dit, när man bara får tala med en robot.

Jag, ständigt skrivande person, kände förstås svår abstinens under avbrottet. Fast i går var jag en stor del av dagen i Uppsala för säsongens första kommunala sammanträde, ett med kulturnämndens bidragsutskott. Vi träffade representanter för Skådebanan och Konstfrämjandet, besökte också Konstfrämjandets nya, nedbantade lokaler.

För egen del tycker jag att de här båda främjandeorganisationerna fortfarande har en stor uppgift i att framför allt försöka intressera nya och ovana grupper för scenkonst i vid mening (numera också till exempel musik) respektive bildkonst.

Annars har jag blandade känslor inför den sammanträdeskvarn, som nu åter börjar snurra. Jag är allt mer inställd på att leva mitt liv här i Öregrund, ett liv som är helt fokuserat på tvåsamhet, lite trädgårdsarbete, lite TV, musik, böcker och så förstås datorn. Att åka härifrån lockar inte.

Men det är klart att jag, som vanligt plikttroget, kommer att infinna mig på alla sammanträdena. Och det är klart att jag ställer upp för att passa Viggo och Klara när deras föräldrar, Kerstin och Bo, behöver assistens.

I söndags var vi i Stockholm och hälsade på sonen, Matti, och hans sambo Karin. De har flyttat från Årsta till hjärtat av Söder. Våningen är fin, kunde vi konstatera vid vårt allra första besök där. Jag hade med mig en bukett, plockad tidigt på morgonen i vår trädgård i Öregrund: dahlia, höstanemon och fackelblomster. Vi fick god lunch och dessutom lyssna på en nästan färdigmixad ny låt av Matti och med hans band – särskilt intressant var det att han hade använt den mandolin som har varit först min pappas, sen min döde bror Mattis; nu hade han stämt den som en gitarr.

Under eftermiddagen var vi ute och gick på Söder. Till de här trakterna har jag, medan jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, haft många ärenden. Jag hade läkare och tandläkare i Folksam-huset. ARE Idé 2, socialdemokratiska partiets reklambolag, hade lokaler på Blekingegatan, mitt emot anrika Pelikan, där jag på den tiden då och då åt lunch med Paul Söderström, Tor Lindmark och de andra. Vår promenad förde oss förstås runt i det som i dag går under benämningen Sofo, South of Folkungagatan.

Och längre upp, åt andra hållet, såg jag plaketten om Greta Garbo, också den litterära skylten över min gamla kompis Agneta Pleijel, samt fick Peter Jöbacks våning utpekad för mig.

Till Söder är det lätt att från Centralen ta sig med tunnelbana. Jag skulle gissa att våra besök hos Matti och Karin kommer att bli tätare nu än när de bodde i Årsta.

Men nästa och framför allt större resmål blir New York.

Folkmusik för unga

Pete Seeger är en underbar sångare, med en fantastisk bredd. I mer än sexti år har han trollbundit sin publik, vid konserter så väl som på skivor.

Bland alla de skivor med honom jag har finns också ett antal barnskivor. 2002 kom CDn ”Folk Songs For Young People” (Smithsonian Folkways SFW 45024) med material som ursprungligen utgavs på Moe Asch’ bolag Folkways år 1959.

Skivans uppläggning är didaktisk, i dubbel mening. Dels lär han barn och unga att sjunga tillsammans, i skivans första del genom att sjunga själv och instruera, i dess andra del ihop med sjungande barn. Dels lär han dem att sjunga sånger som inte automatiskt hör hemma i barns och ungdomars standardrepertoar, och här är det uppenbart att han har valt sånger som lär ut något om det amerikanska samhället och dess historia.

Den inledande ”Skip to My Lou” med sin smittsamma rytm invaggar därvidlag censurbenägna konservativa vuxna i en falsk säkerhet.

Sen kommer en yrkeskavalkad som också den börjar relativt oskyldigt med sjämansvisan ”Blow the Man Down” men som därefter innehåller en rad verksamheter, som rika amerikaner lika lite som rika svenskar nog inte vill låta sina små möta på det här sättet: ”Weave-Room Blues” om fabriksarbete, ”The Farmer Is the Man” som inte handlar om gulliga djur utan om hur bonden sliter men ”the middleman’s the one that gets it all”, ”Wood-Chopping Song” där Pete passande nog ackompanjerar sin sång med en yxa, ”Four Pence a Day” ja, gissa om vad, och så ett par sånger från slaveritiden, ”Way Down Yonder in the Cornfield” och ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child” – särskilt den senare är fin i den här versionen. I ”Joshua Fought the Battle of Jericho” lär Pete ut vikten av kollektivt handlande. I ”John Henry” är hjälten en vanlig arbetande människa.

Några av sångerna med barnkör i refrängerna är mycket fina: ”On Top of Old Smokey” och ”Goodnight Irene”.

Att Seeger vidgar sitt i huvudsak amerikanska perspektiv också mot jiddisch och judisk sångtradition (”Vigndig a Fremd Kind”, ”Dayenu”) är lovvärt liksom att han, i ”Oh, Worrycare”, återger en saga från Ibo-folket i Afrika.

Och nog är de av oss som har hjärtat till vänster beredda att hålla med Seeger, när han i ”It Could Be a Wonderful World” sjunger:

If there were no poor, and the rich were content,
If strangers were welcome wherever they went,
If each of us knew what true brotherhood ment,
It could be a wonderful world.

Hur får man tag i Pete Seegers skivor? Man kan postorderbeställa dem hos Smithsonian Folkways i Washington. Men man kan också, som jag, envist tvinga sin skivaffär att ta hem ett exemplar från den svenske distributören. Ange artist och skivtitel samt skivbolag och skivnummer, så kommer skivan.

Melodikrysset nr 34 2008

Jag hade ett häftigt men övergående anfall av illamående i natt, så det var kanske tur att OS buffade fram Melodikrysset ett par timmar, så att jag fick en chans att återhämta mig. Åtskilligt i dagens kryss fordrade koncentration och eftertanke, om man ville lösa det rätt, så det var tur att jag tog det lugnt på morgonen, också en liten tupplur. Annars hör jag till kategorin som blir sur när OS-sändningarna tränger undan annat som jag mycket hellre vill lyssna på i radio eller se i TV.

Men helt idrottslöst var ju heller inte Melodikrysset. Det avslutades med Ricky Martins fotbolls-VM-låt, ”La copa de la vida”/”The Cup of Life”. (Nej, jag är inte intresserad av fotboll heller.)

Anastacia, här med ”Heavy On My Heart”, brukar jag heller inte ägna mig åt, men henne klarade jag med hjälp av ledbokstäverna.

Det sista gällde också Agnes (Carlsson) med ”Emotional”, och att jag hade hamnat rätt blev tydligt, när det sen också förekom en annan Agnes, vars namn gick in i den andras. Här var jag nämligen på min mammas gata: Vi hörde ledmotivet ur filmen ”Agnes Cecilia” från 1991. Jag gillar mycket Maria Gripes böcker och har skrivit om dem, bland annat om ”Agnes Cecilia – en sällsam historia”, ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Där hittar du förresten också en text som jag har skrivit om ”Trollkarlen från Oz”, dels filmen där Judy Garland spelade Dorothy och sjöng ”Over the Rainbow”, dels Frank L Baums bok som filmen bygger på.

Och går du vidare under Kulturspegeln, fram till Sångtexter, hittar du där Cornelis Vreeswijks fina ”Jag hade en gång en båt”. Där kan du också läsa om den låt som Cornelis skrev sin svenska text till.

En fråga som jag inledningsvis hade problem med var den där Johnny Prestons ”Running Bear” var ljudillustration. Vad hette den på svenska, och vad hade den svenska titeln för byggnadsanknytning till Öland, som av ledbokstäverna att döma måste vara svaret? Jo, på svenska hette låten ”Långe Jan”.

Det där med att höra en låt på ett annat språk – ett knep som Anders Eldeman ofta tillgriper – och sen försöka komma ihåg den svenska titeln eller texten kan vara knepigt. I dag handlade det inte ens om att komma fram till en svensk titel eller text. Eldeman spelade ”Comme d’habitude” med Mireille Mathieu, men i stora delar av världen torde den vara mer känd i den språkversion Frank Sinatra använder, ”My Way”.

Evergreen, trots att den skrevs så sent som 1961 (av Henry Mancini och Johnny Mercer), är också ”Moon River”, som jag gissar att även yngre melodikrysslösare känner till efter att på DVD ha sett filmen ”Frukost på Tiffany’s” med Audrey Hepburn. Eldeman frågade om något stort – månen – som också kunde bli detta, nämligen halv.

Bland de yngre krysslösarna är nog inte ”Rialajazzen” lika känd. Riala ligger i Norrtälje kommun, och Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf skrev låten.

Ännu äldre är ”Det var dans bort i vägen”, som tonsattes av Helfrid Lambert 1899. Texten är ännu lite äldre, från 1891, men eftersom det var Gustaf Fröding som skrev den (den publicerades i ”Guitarr och dragharmonika”), är den säkert mer känd än ”Rialajazzen”. Till det senare har säkert också Sven-Ingvars’ inspelning av den bidragit.

Engelska flottan har inte bara siktats vid Vinga utan också i tidigare melodikryss. Den gången var det Ada som efterfrågades. Nu hade turen kommit till Beda. Lasse Dahlquist heter upphovsmannen.

Olle Adolphson hör verkligen till de svenska trubadurer och låtmakare jag tycker mycket om; jag saknar honom. I hans ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” är det grabbarna med sitt sjuhelsikes humör som går till Tegelbacken för att skipa rätt.

En fråga kvar, också den en kär visklassiker. Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson) skrev ”Tess lördan”, som vi här hörde i en version med skådespelaren Åke Grönberg, saknad även han.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Proggen lever

Lars Demian är en sångare som för arvet från proggeran vidare.

När han 1990 CD-debuterade med ”Pank” (Matador, Alpha Records ONECD 034), skilde han sig dock från en viktig ådra i detta arv. På 1960- och 1970-talen var många influerade av tidens drogkultur. ”Pank” innehåller en hel rad låtar som problematiserar alkoholbruk. Den inledande låten ”Alkohol” handlar uttryckligen om alkoholmissbruk, och redan i den påföljande, ”Ängla-tango”, får vi mer av samma vara, och det sker inte på bellmanskt vis. ”Dagen efter igår” handlar om precis det titeln antyder, och ”På den andra sidan” handlar om den lockelse den andra sidan utövar på sångens jag.

Jag ska kanske genast tillägga, att de här låtarna trots sitt angelägna budskap musikaliskt inte når upp till den lite överraskande avslutningslåten, Jules Sylvains och Karl Everts gamla slagdänga ”Åh Isabell”.

Också den övriga samhällskritiken (utöver kritiken av alkoholbruket) må vara angelägen – som kritiken av porrfilmbranschen i ”Stjärnan & karriären” och av USA i ”Vaggvisa för Amerika” – men den vill inte riktigt bita jämfört med den som formulerades under den ursprungliga proggerena. Men för all del, mycket var allmängods även då.

Den låt som bäst förvaltar arvet från proggeran är titellåten:

Pank

Text och musik: Lars Demian, 1990

Det sägs att solen lyser likt på alla,
att alla kan vi dricka livets vin.
Men några går och fryser i det kalla,
medan andra far iväg i limousin.

Dom säger ju att pengar är fördärvet,
att lycklig det är han som inget har.
Men om man har förlorat sista skärvet,
då är man inte mycket till karl.

Men har man pengar är livet lätt,
man har det skönt och bekvämt på alla sätt.
Man går på krogen och dricker på kredit,
men är man pank är man inte värd ett skit.

Det finaste i livet är visst gratis.
Man kan ej köpa lyckan, det är sant.
Men den som vill ha sill till sin potatis,
av honom krävs betalningen kontant.

Och även om dom lockar med en himmel,
där rikedomen blott är till besvär,
så ser man varje kväll i stadens vimmel,
att dom rika har sitt paradis just här.

För har man pengar, då är man kung,
man bor i våning med 17 rum.
Och varje vecka en ny romans.
Men är man pank har man alls ingen chans.

När man har pengar då är man fri,
man köper konst och läser Dagens Industri.
Man lever livet i lyx och överflöd –
men är man pank kan man lika bra va död.

I andra ändan av Lars Demians skivkarriär finns ”Välkommen hit” (ONECD 102, 2007, distribution Sony/BMG), och den här CDn är ett ännu tydligare exempel på att Demian förvaltar det radikala arvet från proggeran.

I ”Expressen” får kvällstidningsjournalistiken en välförtjänt avhyvling. I ”Asien igen” får sex- och valutasvinturismen svidande kritik: Demian rimmar ”en sväng till Asien igen” med ”beter vi oss som as igen”. I ”Välkommen hit” får den svenska invandringspolitiken sig en släng.

Men även här känns kritiken ibland lite för enkel. Jag syftar då på låtar som ”Den glade polisaspiranten” och ”Lika bra å skita i å tänka” (där Demian rimmar ”marknadsliberal” med ”schlagerfestival”).

Likväl: CDn rymmer också ett par riktigt bra låtar.

Dels ”Gud Blues” om en omoralisk och självisk Gud; här har Demian lånat den grymt bra musiken från Randy Newman.

Dels den inledande låten, som – trots Demians uttalade vacklan och tvivel – har skarp udd:

Så går det till

Text och musik: Lars Demian, 2007

Det blåser från höger i norr och söder,
i Stockholm, Landskrona och Marseille.
Men det som är medvind för somliga
är motvind för dej och mej.

Piskan ska vina,
det ska kännas, det ska svida.
Det blir en annan ordning i vårt land,
där man tar ur en trasig ficka
och lägger i en välnärd hand.

Men det är så det går till här på jorden,
utan vett och sans.
Så det är bara att tugga i sej
eller flytta nån annanstans.

Jag tvivlar på konsten, på gud och politiken.
Jag tvivlar på idrotten också.
Det sägs att jag är en tvivlare –
men det tivlar jag på.

Så fäll upp din krage,
häll en sup i din mage
och bit ihop, för vintern blir lång.
Det enda jag vet med säkerhet
är att vindarna ska vända en gång.

Det är så det går till här på jorden,
som om inga sorger fanns.
Men det är bara att hålla andan
eller flytta nån annanstans.

Det är bara att kämpa vidare
eller flytta nån annanstans.

Erwins väg tillbaka till 67an

Den åttonde boken i Lisa Tetzners serie om barnen i 67an i Berlin och vad som hände dem före, under och efter andra världskriget heter ”Erwins återkomst” (översättning Karin Naumann, Tiden, 1991), i tyskt original ”Als ich wiederkam”, 1946.

Det är en av de mest spännande böckerna i den här serien, dessutom – i motsats till några andra om samma barn/ungdomar – en väl sammanhållen story utan parallella handlingar.

Alla de här ungarna kommer från ett av Berlins fattigkvarter, och nazismens framväxt och så småningom maktövertagande i Tyskland samt det världskrig detta ger upphov till bildar den mörka bakgrunden till allt det som händer barnen: Några, som Willi och Heiner, sugs med i Hitler-Jugend, och där hamnar också den lättpåverkade Paul. Mirjam med judiskt påbrå hamnar först som flykting i Frankrike, förliser med en flyktbåt på väg mot Sydamerika och hamnar med andra barn på en öde ö, räddas och mellanlandar i USA för att sen, på väg mot Schweiz, fastna i England. Pauls och Mirjams bäste vän, Erwin, tar sig tillsammans med sin far, en socialistisk pacifist, på krokiga vägar till Sverige och Lappland. Mycket av det här har jag relativt utförligt skildrat i mina recensioner av Tetzners böcker, som du kan läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

”Erwins återkomst” börjar med en dramatisk händelse i Lappland, där alltså Erwin bor. Han har fått en bäste vän, samepojken Mikolaj, och tillsammans träffar de under en skidtur på fjället på en blödande och avsvimmad norrman, inte mycket äldre än de själva. De hittar också efter ytterligare letande norrmannens kamrat död, skjuten, och efter några dagars försök till vård dör också den norrman de först hittade. Men de får under korta pauser i feberdvalan kontakt med norrmannen och får av honom en karta över ett flygfält, vilken är avsedd att med kurirbåt överlämnas till engelsmännen.

Erwin, och med honom även Mikolaj, tar beslutet att inte bara ta sig över gränsen till det tyskockuperade Norge och i Narvik överlämna kartan för vidare befordran till England utan att också själva, som så många norrmän, enrollera sig i kampen mot Hitlertyskland. Det som händer i Narvik är spännande på det rätta pojkbokviset och innehåller också det slags slumpmässiga sammanträffanden, som dess värre oftast bara förekommer i pojkböcker.

Ett sådant slumpmässigt sammanträffande äger också rum under uppehållet i England, där Erwin och Mikolaj inträder i armén och tränas för uppgifter vid fronten: Just innan de ska flygas över till kontinenten får Erwin reda på att hans älskade Mirjam i själva verket, tillsammans med sin skyddsling från den öde ön, Ruth, och deras nya styvföräldrar bor alldeles nära militärförläggningen. Erwin hinner tar sig till deras hus – men naturligtvis har Mirjam just den dan åkt till London. I hennes hem får han i alla fall den nu betydligt äldre Mirjams fotografi, och ett slags indirekt kontakt upprättas: båda vet nu var den andra finns.

Mikolaj har utbildats till sjukvårdare, men Erwin har fått militär träning. Han släpps tillsammans med andra soldater ner i fallskärm över Holland för att erövra en bro. Efter utdragna och realistiskt skildrade strider tas han till fånga av tyskarna. Som tur är upptäcker de inte att han i själva verket själv är tysk – då kunde det ha gått mycket illa.

För att göra en lång och spännande historia kort: under en fångtransport in i Tyskland lyckas Erwin tillsammans med sin vän från militärutbildningen i England, Lloyd, i mörkret och kaoset rymma från lastbilsflaket. Den fortsatta flykten underlättas av att inte bara Erwin utan också Lloyd, som tidigare har bott i Tyskland (denna ständigt återkommande lyckliga slump!), talar flytande tyska. Tillsammans söker de sig genom det krigshärjade landet mot Köln, där Lloyds fästmö från tiden i Tyskland, Eva, bor tillsammans med sin familj.

I deras hus är det tomt, men de hittar mat (konserver och annat) och sovplatser. Till det här huset kommer också Eva, som arbetar som rödakorssyster men dessutom – denna ständigt återkommande slump! – visar sig arbeta för motståndsrörelsen och med att gömma flyktingar. Till de senares hemliga gömme i ett utbombat och isolerat område förs också Erwin och Lloyd. Skildringen av den här flyktingtillvaron och av själva kriget är mycket realistisk.

Tetzners skildring av krigshelvetet är föga romantisk, och trots att detta är en skildring avsedd för unga människor, drar hon sig inte för att – strax innan de allierade når det område där Erwin och Lloyd och de andra gömmer sig – låta Eva bli tillfångatagen och avrättad, skjuten.

Våra båda unga kämpar förenas nu förstås med de framryckande engelska trupperna, och vi får genom dem och Tetzner också del av den fruktansvärda misär som drabbar civilbefolkningen i det Tyskland, som nu ligger i ruiner. Tetzner, en övertygad antinazist som själv tog sin tillflykt till Schweiz undan nazisterna, skildrar dem bland sina landsmän, som förorsakade allt detta lidande, på det sätt det vederbör men också krigets offer med medkänsla.

Bland dem hittar Erwin en ung kvinna, Barbara, som han attraheras av, detta trots att hon inte är en entydig hjälte: hon var till att börja med inte antifascist men gör nu en storstilad insats för krigets främsta offer, de föräldralösa barnen.

Erwins och Loyds goda kunskaper i tyska för dem till Berlin, där de behövs som tolkar.

Och där inträffar också ett av den här bokseriens dramatiska crescendon.

En dag söker sig Erwin tillbaka till barndomens kvarter, till 67an där han växte upp med de andra barnen, nu beläget i den ryskockuperade delen av Berlin. Av 67an finns inte mycket kvar – det vet redan vi som har läst ”Är Paul skyldig?”. Men om Pauls och de andras öden vet Erwin ingenting: Han ser bara inrasade hus och människor som lever i de eländiga härbärgen som finns att tillgå. Flera av dem han frågar om barndomsvänner är också misstänksamma och avvisande gent emot den unge man som går omkring där i engelsk uniform.

Till slut går Erwin, i sina egna barndomsminnens spår, till det gamla gängets hemliga lokal, beläget i ett schakt i en återvändsgränd. Och där finns, gömda och fortfarande i tysk uniform, hans redan i tonåren nazistanstuckna bekanta Willi och Heiner och med dem andra som fortfarande tror på Hitler och vägrar att ge upp kampen mot de allierade.

Vad som händer nere i den här gamla klubblokalen är så dramatiskt och spännande, bitvis hemskt, att jag ogärna vill avslöja exakt vad som hände för tillkommande läsare.

Joe Hill – ”musikens Che Guevara”

Det händer att jag, med mitt långvariga samlande av politisk musik, blir föremål för intervjuer i ämnet. Nyligen blev jag uppringd av en kulturskribent i Borås Tidning, Christian Dahlgren, som höll på med att skriva en stor artikel för tidningens lördagsnummer (16 augusti 2008), ”Joe Hill – Musikens Che Guevara”. Dahlgren hade förstås stött på mig i svenska Joe Hill-sammanhang, bland annat läst min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma), och ville ha mina kommentarer.

Av detta blev det en utmärkt helsida i Borås Tidning. Länk finns här.

Texter som jag själv har skrivit om Joe Hill och hans sånger hittar du ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

* * *

Kul var det också att höra att Christian Dahlgren hör till dem som läser min blogg.

Gunnar Enqvist sjunger Helmer Grundström

Jag har tidigare hört Gunnar Enqvist sjunga egna tonsättningar av Helmer Grundströms dikter, också skrivit om Enqvists grundströmskivor från mitten av 1970-talet. Du kan hitta det jag har skrivit ovan under Kulturspegeln.

Flera av dessa tidiga tonsättningar finns nu också på Gunnar Enqvists CD ”Dunet och Blyet” (GE 0501): ”Lilljänta från Heligfjäll”. den komiska visan ”Gubben och gumsen”, ”Midsommarfesten” och ”Langt nol i väla” – i det senare fallet störs jag dock av att Enqvist nu tycks sjunga det rikssvenska ”själen” i stället för det dialektala ”själa”.

Liksom de tidiga tonsättningarna är de senare följsamma mot stämningen i respektive dikt. Av materialet på den här skivan tycker jag om ”Spöknatt i kojan” och, speciellt, ”Sländan”.

Den senare för att även dess melodi fäster sig i minnet.

Helmer Grundström skrev en rytmisk och sångbar poesi, som borde vara relativt lätt att tonsätta. Ändå lider den här CDn av det som är utmärkande för många ambitiösa försök att tonsätta lyrik: Musiken tillför inte dikten någon väsentlig ny kvalitet, och framför allt: det är inte lätt att komma ihåg de tonsatta dikterna med melodin som en väsentlig del av helheten.

Med det menar jag absolut inte att Enqvist heller skulle fördärva diktupplevelsen. Nej, hans gitarrspel framhäver dikternas olika karaktär, vilket är gott nog. Och han sjunger texterna med tydlig diktion och med känsla för innehållet i dem.

En text från hjärtat

Bo Strömberg är gift med vår dotter Kerstin. De och deras barn, Viggo och Klara, förekommer ofta på min blogg.

Viggo har just börjat i sexårsverksamhet i Kerstins och våra övriga barns låg- och mellanstadieskola Domarringen i Svartbäcken i Uppsala.

Bo önskar på sin blogg Viggo allt väl i skolan – och minns samtidigt sin egen skolgång, med allt från framgångar till dystrare saker. Det är en av de finaste texter jag har läst på länge, en text från hjärtat. Läs själva här!

Och lycka till i skolan, Viggo!

En introduktion till Tomas Andersson Wij

Till de intressantare bland nutida svenska singers-songwriters hör Tomas Andersson Wij. Trots att jag för egen del känner mig främmande för en del av hans texter med extstentiell/religiös klangbotten, tycker jag att det är just som textförfattare han är allra bäst, i sina bästa stunder lysande. Den musik han komponerar till texterna är mer ojämn. Men han har gjort en del som håller även i det stycket, och åtskilligt av det andra räddas av bra arr och god musikalisk uppbackning. Men ibland, när han arbetar ensam med sin gitarr, kan musiken framstå som monoton ljudvägg bakom de, som sagt, nästan alltid intressanta orden.

Den som vill lära känna honom i helfigur kan gärna börja med samlingsskivan ”En introduktion till Tomas Andersson Wij” (Sonet 170814-1, 2007, distribution Universal). Den innehåller många bra låtar från olika delar av hans skivkarriär.

Det som allra först slår mig, när jag börjar lyssna på det här urvalet, är att så många av låtarna har sin klangbotten gemensam med Ted Ströms ”En vintersaga”. Nej, det handlar absolut inte om plagiat utan om grundstämningen, också om flackandet genom Sverige. Vi möter Hälsingland, ”morsans land”, ”mitt eget land” (”Hälsingland”, 2007). Vi hamnar på Stadt i Hudiksvall och vid Ljusnan men också i Malmö och på Café Opera i den mycket fina ”Blues från Sverige” (2004), en blues till känsloinnehållet men inte till formen. ”Tommy och hans mamma” (2004) för oss till Aspudden. I ”Ett steg för dig” (2000), med fin köruppbackning av Sara Isaksson, möter vi ”den stora ensamheten”, ”gatukök” och ”snötung skog”.

Över huvud taget är det så mycket Sverige över den här skivan. Vi får följa den turnerande Tomas Andersson Wij till ”Mellanstora mellansvenska städer” (2007), med dylanskt munspel till gitarren och allt:

Mellanstora mellansvenska städer

Text och musik: Tomas Andersson Wij, 2007

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
och checkar in på mellanklasshotell
Och kommunerna har slogans
och små hundar i rondellen
Nordeuropas största badhus
och en granskog full av älg

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
mellan pingstkyrkor mellan Folket hus
Och på 60-talet lär de fått
ett bra pris på gult tegel
jag reser in i natten
under vita gatuljus

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
i mellanrummen
mellan nu och då
Mellan fädernas fabriker
som gett upp och inkarnerats
till konferenshotell
för mellanchefer från Borås

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
och folk går man ur huse
för nån match
Jag ser solen sjunka tung och röd
och mitt i veka livet
träffas jag av landet mitt
där jag far från plats till plats

Och fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen för trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Annat är värt att nämnas av andra skäl. ”Små hål i din röst” för den snygga melodins skull, ”Landet vi föddes i” för både textens och rockkompets skull, ”Vill du ha mig ändå” för körens skull.

Men ni hittar säkert era egna favoriter.

Augusti, som en höst. Och om Björn Kumm

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Så här, som Alf Henrikson skaldade, är inte årets augusti. Åtminstone inte här i Öregrund. I går, då Badortshelgen kulminerade, hade gästerna åtminstone uppehållsväder, men annars är det ett höstligt aprilväder. Ibland tittar solen fram mellan molnen, men rätt vad det är svartnar himlen, och regnet strömmar ner.

Jag har varit ensam i drygt en vecka. Fredag för en vecka sen åkte Birgitta in till Uppsala för att dagen därpå i sällskap med Annas tolvåring, Ella, åka till Sjöändan utanför Kristinehamn. Det här var ett av Birgittas genom åren många projekt med att tillbringa en sommarvecka med först våra barn, ett i taget, och nu barnbarnen: cykla, gå i fjällen, paddla kanot och annat sådant. Den här gången hade Gunnel och Ragge ställt sin stuga i Sjöändan till förfogande för därifrån utgående utflykter per kanot, skådande av bäverbyggen, fiske och besök inne i Kristinehamn (inklusive till Picasso-skulpturen). Men det regnade mycket också där, så det blev en hel del pusselläggande och läsning.

Själv har jag under veckan städat upp efter två andra barnbarn, Viggo och Klara: hittat pennor och kritor och kulor under soffor, bord och stolar, plockat in leksaker i förvaringslådor allt efter som jag har återfunnit dem på de mest märkliga ställen. Men Viggos svärd är fortfarande försvunnet. Ute har jag på samma sätt hittat leksaker i buskage och på bergknallar.

Jag har skurat huset grundligt inför Birgittas hemkomst, också utnyttjat den enda helt regnfria dagen (tyvärr lördagen/badortsdagen) till att klippa gräsmattan, som nu efter allt regnande inte bara har repat sig utan fått högt gräs.

I fredags tog jag bussen till Östhammar för bankärenden. Den manuella bankservicen här i Öregrund är snart, när Svensk kassaserice slår igen, ett minne blott. Passade då också på att klippa mig, hos den där frisören vars skylt jag i årtionden har sett från buss 811, som går mellan Uppsala och Öregrund. Lunch åt jag utomhus, på en servering som bär Glenn Millers namn. Tyvärr var wienerschnizeln inte alls i klass med Millers musik.

I fredags fyllde också min gamle vän Björn Kumm 70 år. Honom blev jag först bekant med via hans kompisar, de som bodde på nykterhetsrörelsens studenthem Arken på Sturegatan och samtidigt var med i Laboremus, bland dem Hans O Sjöström och Anna-Greta Leijon och så Birgitta Kettner, senare åter med flicknamnet Dahl. Björn själv var i USA på stipendium, och ryktet därifrån kunde berätta att han hade ingått förlovning med en amerikansk tjej, vars katolska tro ingen av Björns kompisar fick att gå ihop med Björns syn på sex och barnbegränsning. (Sen övergav han henne mycket riktigt före äktenskapet och åkte hem till Sverige.) För egen del var jag under en kort period ihop med Anna-Greta Leijon, som före Björns avfärd till Amerika hade varit hans tjej. Fast sen kom jag i stället, nu livslångt, att bilda par med Birgitta. Under mellantiden var Hans O och Anna-Greta ett par. Under de där ungdomsåren hinner både det ena och det andra hända – men jag kan konstatera, att vänskapen mellan alla oss nämnda fortfarande består.

Björn kom alltså hem till Sverige igen och bodde också han på Arken. Vi fann snart, att vi var på samma våglängd och blev vänner. Björn medverkade också, liksom jag och Hans O, i Laboremus-boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren, 1962), som genom sin utrikespolitiska radikalism slog ner som en bomb i den dåtida debatten.

Björns jobb som journalist förde honom sen vida kring i världen; bland annat har han tagit ett foto av den döde Che Guevara – Björn var på plats – vilket publicerades i tidningar över hela världen. Kontakten med honom har på grund av hans resande men också på grund av att han har flyttat till Malmö blivit sporadisk, men han har hälsat på oss både i Uppsala och här i Öregrund. Och med honom är det så som med alla riktigt goda gamla vänner, att man när som helst kan återuppta det ibland för ganska länge sen avbrutna samtalet.

Från hans Irka har jag fått ett mejl om att Björn, liksom jag hittills en ihärdig mobilvägrare, skulle gratuleras med en dylik tingest på 70-årsdagen. Vi gamla kompisar fick förslaget att ringa Björn på hans nya mobilnummer under fredagskvällens middag på restaurang. Men det gick jag inte på! På krogen ska man inte störa andra genom att babbla i mobil.

Så jag är skyldig Björn en födelsedagshälsning. Lugn, Björn, du kommer att få höra av mig och Birgitta – vi har inte glömt bort dig!

I går kväll kom så Birgitta hem från Ella-resan till Sjöändan. Jag var och mötte henne vid bussen och hjälpte till med bagaget. En stund senare stod maten på bordet: grekisk sallad bestående av tomat, gul lök, svarta oliver, fetaost, grönsallat men med det rökta lammet utbytt mot rökt kalkon. Till detta bröd och en flaska Baron de Ley. På bordet en bukett med dahlia, höstanemon och fackelblomster.

Sommaren fångad på ett köksbord.

I dag gråter himlen. Trädens bladverk står mörkgröna mot den molninga himlen.

* * *

Från Björn Kumm kommer, per mejl, en vänlig hälsning tillbaka. Han korrigerar mig på några punkter – kanske beror felen på att senildemensen anfaller folk i min ålder, men hur som helst kan Björn säkert sin egen historia bättre än jag:

Tack, Enn!

Hyvens att du avstod från att ringa under födelsedagsmiddagen! Det hade för övrigt inte nyttat något, eftersom jag fortfarande är mobilvägrare och tänker stoppa in den nya apparaten i något otillgängligt skåp – och på den karibiska krogen på Möllevången i Malmö hade vi ändå knappast hört signalen. En duo vars ena hälft kom från Santo Domingo spelade Buena Vista Social Club-låtar och mycket annat med hög decibell.

Tack för blogguppvaktningen! Bara några lätta korrigeringar. Vid återkomsten från Amerika i april 1962, sista anhalt Kuba, var jag redan avfallen och kunde alltså inte flytta in på Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala. Avfallet skedde redan första kvällen i New York 1959, när jag landstigit från Kungsholm (man for med oceanångare på den tiden) och en hyttkamrat tyckte att jag, som ägnat mig åt upplysning i alkoholfrågan, borde skaffa mig egen erfarenhet för att i fortsättningen upplysa bättre. Alltså gick vi på ett antal krogar i grannskapet av vårt hotell på 39:e gatan, beställde in drinkar – jag tömde båda – och när jag efter fyra-fem sådana besök inte uppnått den eufori jag hört talas om, ledsnade jag och vi gick tillbaka till hotellet och jag somnade, fast jag länge märkte att taket snurrade runt om jag blundade vilket jag så länge som möjligt avstod från att göra.

Efter denna första erfarenhet tänkte jag återgå till nykterheten, men i Chicago en vecka senare, på en nattklubb där Count Basie spelade mitt på dagen, gjorde jag misstaget att beställa Pabst Blue Ribbon, ett öl jag trodde sponsrades av Blåbandsrörelsen – men så var det inte – och någon återgång blev det inte.

Det är heller inte alldeles sant att det var mina bilder av den döde Che Guevara som spreds runt världen. Jag befann mig i Vallegrande den 9 oktober 1967 och bevittnade den makabra likvaka då man preparerade Ches kropp inför följande dags presskonferens när världspressen flög in från Miami, Buenos Aires och andra illustra platser. Det var då, på tisdagen den 10, som de flesta bilderna togs och distribuerades världen över med telefoto som jag, enkle frilansjournalist, inte hade tillgång till. Mina bilder framkallades i La Paz, skickades till Aktuellt i Politiken som frikostigt gett mig ett förskott så jag kunde betala biljetten till Sydamerika. (Något före din tid som redaktör, tror jag.) Det ryktas att postverket först skickade brevet till en helt annan publikation, FiB-Aktuellt, omgjord efter Bonniers köp till porrtidning, men att dess redaktion i ett anfall av anständighet skickade mitt reportage och mina negativ (med den döde Che under själva preparationen och med en kubansk CIA-agent inspekterande allt) vidare till Sveavägen 68. I detta har jag aldrig fått klarhet.

Irländsk-amerikanska Mary Alice var inte fullt så katolsk som ryktet låter påskina. I själva verket var hon lite nervös, när jag förde de obligatoriska samtalen inför giftermål med en intellektuellt stimulerande präst i Oregon. Jag tänkte väl för fan inte konvertera? Brytningen kom när Mary Alice märkte att jag, oroliga själ, började frukta att jag aldrig skulle komma till Japan, vilket var ett av mina många resmål i livet. Vi avlyste bröllopet i största vänskap, och några månader därefter började jag lifta tvärs över USA. Men det är en annan historia.

Vänskapen består. Jag läser dig med spänning varje dag.

Abrazos (spanska för kramar)

Björn