Finsk skinka

Från ICA Supermarket vid Torbjörnstorg får jag ett reklamblad, enligt vilket man där kan köpa HELGSINKA billigt.

Dom måste vara finnar dom där på ICA, tänker jag, som för egen del handlar på Konsum vägg i vägg.

Sälj inte apoteken!

På nätet pågår nu namninsamlingen ”Sälj inte apoteken!”. Jag har skrivit på den.
Insamlingen hade, när jag hade gjort det, 1537 underskrifter:

”Apoteken är viktiga för servicen!

Svensk kassaservice är ett exempel på en privatisering som lett till sämre tillgänglighet. Gör inte om detta misstag när det gäller våra apotek.

Apoteken är viktiga för att hålla priserna på medicin nere! Sverige har mycket låga priser om man jämför med andra länder. Gör inte om Norges misstag, där en utförsäljning leder till sämre kontroll och högre priser.

Sälj inte apoteken! Apoteket har en viktig roll som rådgivare och för att skapa trygghet, inte minst för äldre.

Jag vill att du som socialminister skrotar förslaget om att sälja ut apoteken!”

Det sista är förstås riktat till Göran Hägglund, KD.

Skriv på du också. Du hittar namninsamlingen här.

Melodikrysset nr 13 2009

I dag har jag gått bet på en fråga, märkligt nog den som efterlyste första ordet i en Taube-visa. Jag har nämligen allt Evert Taube har gett ut på skiva plus en hel binge sångböcker med hans texter. Den här melodin kände jag inte spontant igen, och jag skulle förstås, om jag ägnade tid åt att leta, till slut kunna knäcka den här frågan. Men jag har inte tid – i eftermiddag ska jag på premiär på Uppsala stadsteater, och i kväll kommer Birgitta hem från en veckolång UNICEF-resa till Albanien, så jag har massor av annat att göra. Så jag får nöja mig med att gissa. Det sökta ordet börjar på N och har två bokstäver. Det mest troliga svaret är nu (men det skulle också kunna vara ni eller nå eller rent av ny). /Taube-sången heter ”Morgonsång på Baggensfjärden”, påminner mig genast två av mina läsare. Och den börjar med ”nu”, så jag har inte vilselett någon. Tack!/

I dag spelade Eldeman även en ny trubadur, som jag inte kan, men ledbokstäverna ledde mig till Björn Rosenström, som mycket riktigt har gjort en låt med den märkliga titeln ”Splitter nya blåa glänsande sockiplast”.

Rosenström har jag själv inte lyssnat på. Däremot har jag hört en hel del barbershop singing – bland annat hade jag under en period en sekreterare som utövade sådan, bland annat vid några personalfester, givetvis då inte ensam, vilket inte går i barbershop.

Gioacchino Rossini (1792-1868) är mig också mer bekant än nämnde Rosenström, detta eftersom jag genom åren har varit en ganska flitig gäst på Operan.

Numera deltar ju till och med operasångerskor (och vinner!) Melodifestivalen, men det var inte Malena Ernman vi hörde i någon av dagens två melodifestivalfrågor. För min del mindes jag varken Carolas ”Evighet” från 2004 eller ”Visst finns mirakel” från 2008 med Suzzie Tapper utan att stödgoogla.

Då är jag bättre på äldre schlager, sådana där som för evighet fäster sig i melodiminnet. Ett exempel från dagens melodikryss är ”Isabella” där man får åka på en bicycle gjord för två.

Men Melodikrysset skulle inte vara Melodikrysset om där inte också serverades färskare varor, både ”Bang Bang” med Marit Bergman och ”The Party Pleaser” med Per Gessle. Tiden får väl utvisa hur länge de lever.

En som har trotsat tidens tand väl är den jubilerande Owe Thörnqvist; jag brukar träffa honom på landshövdingens hedersupplänningsmiddagar, eftersom min hustru också tillhör skaran av hedersupplänningar. Och visst är många av Owes skapelser, bland dem den i dag spelade ”Rumba i Engelska parken”, still going strong.

En annan kär gammal bekanting är ”I natt jag drömde”, Cornelis Vreeswijks svenska version av kanadensaren Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream”, som här skulle ge kryssordet dröm. Du kan läsa mer om Cornelis ovan under Kulturspegeln, Musik. Texterna finns under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Pekka Langer hade för övrigt starka och långvariga band till Socialdemokraterna. Hans tidningsbana före radiotiden omfattade bland annat Folkbladet (s) i Norrköping och salig Afton-Tidningen, AT, i Stockholm. Han ställde också upp i socialdemokratiska valannonser. Här efterlystes dock, med hjälp av signaturmelodin, Mel Powell i ”Anything Goes”, hans legendariska radioprogram ”Natttuppen” med tre t i rad. Under min skoltid i Sundsvall satt jag som klistrad vid radion hemma i Juniskär, när Natttuppen sändes.

Ännu tidigare under min levnad i Juniskär brukade vi ungar ofta sjunga ”Min hatt den har tre kanter”, den som i tyskt original heter ”Mein Hut der hat drei Ecken” (fast det visste vi inte då).

Kvar att redovisa då är dagens TV-serie, ”The Saint”, på svenska ”Helgonet”. Den följde jag verkligen så ofta jag kunde. Min dotter Kerstin har nyligen köpt den i DVD-box, så jag ska fråga henne, om den fortfarande håller.

Galago åter i stort format

Jag har, serieälskare som jag är, följt Galago nästan från början. För svenskt serieskapande, det som inte främst drivs av kommersiella motiv, har tidskriften varit ett forum, vars värde inte nog kan uppskattas.

Sedan Ordfront tog över utgivningen av Galago och dess albumutgivning, har tidskriften haft både toppar och vågdalar. Man har också experimenterat med format. Under den senaste perioden har Galago utkommit i pocketform, detta vad jag förstår för att kunna säljas också på pocketförsäljningsställena. Det ytmässigt relativt begränsade pocketformatet har dock inte riktigt lämpat sig för serier, där det finns bilder som fordrar en stor yta.

Med nummer 1 2009 (nummer 95 räknat från starten) är Galago tillbaka i större format. Omslag och mittensektion trycks i fyrfärg, resten i svart-vitt, sammanlagt 102 sidor. Det är klart att alla serier inte måste publiceras i fyrfärg, men det finns serier där färg är ett måste. Ett exempel i det aktuella numret är John Anderssons ”Månen & silverslanten”. (Jo, titeln är knyckt från W Somerset Maugham.) En annan känd serieskapare, Sara Granér, har också ett par, som vanligt pricksäkra, teckningar i färgsektionen.

Av de svart-vita serierna uppskattar jag särskilt Lars Sjunnessons ”Åke Jävel”. Tyvärr har det aktuella avsnittet, ”Statsministerns lista”, råkat ut för något som måste vara ett ombrytningsfel.

Förgäves spanar jag dock efter nya stjärnskott på seriehimlen; för att vara en nylansering är numret förvånansvärt tamt. Men det kanske kommer överraskningar i kommande nummer.

Galago är rimligen för att i längden kunna överleva beroende av nya prenumeranter, men till min förvåning hittar jag inga aktuella uppgifter om periodicitet och prenumerationspris. I redaktionsrutan hänvisas i stället (för prenumerationsärenden) till hemsidan, www.galago.se. Går man dit, hittar man uppgifterna: tre nummer à 202 sidor per år för 349 kronor, 249 kronor om man är under 25 år. För det här priset får man då också en bok eller en T-shirt.

Hans Hergin, en bortglömd arbetarförfattare

Med dagens post fick jag ett på Tradera inköpt nummer av gamla Folket i Bild, nummer 14 1936.

Där hittade jag, under vinjetten Arbetardiktare, novellen ”Mas-Anna”, skriven av Hans Håkansson. Hans Håkansson kände jag inte till, men när jag läste författarpresentationen, såg jag, att hans debutbok från 1935 var ”Tack – det reder sig”.

Den fanns i mitt barndomshem. Min bokälskande mamma hade köpt den 1953 (jag har ärvt boken efter henne) – men som författare angavs då Hans Hergin.

För mig gick det efter denna upptäckt genast upp ett ljus: Hans Hergin, som under 1940- och 1950-talen ofta publicerades i FiBs folkbokserie och i Tidens bokklubb (senare blev hans förlag Rabén & Sjögren), hade startat sin bana som Hans Håkansson.

Hans Hergin, som jag väljer att kalla honom, föddes 1910 i Döderhults socken i Kalmar län och dog 1988. Vid 14 års ålder började han arbeta som stenhuggare. Men hans håg stod till att skriva. Han arbetade senare bland annat som lokalredaktör i Vimmerby för den socialdemokratiska tidningen Östra Småland och gav också redan 1930 ut en roman på ett lokalt förlag. Det skönlitterära genombrottet kom 1935 med den nämnda ”Tack – det reder sig”. I serien FiBs folkböcker nådde han också stora upplagor: 1947 med ”Henne fick jag aldrig möta” (70.000 exemplar) och 1949 ”När natten är slut” (95.000 exemplar) – den senare äger jag själv i FiB-utgåva.

Det kanske största genomslaget fick han emellertid med sin roman om stenarbetare i Småland, ”Hård klang”, som ursprungligen gavs ut 1937 men som nådde nya stora läsarskaror, när den 1952 återutgavs i Tidens bokklubb. Den här återutgivningen hade ett samband med att boken filmades samma år med Edvin Adolphson i en av rollerna. Regissör var Arne Mattson, och filmen gjordes av arbetarrörelsens eget filmbolag Nordisk Tonefilm. Veckotidningen Folket i Bild publicerade boken som följetong, förstås illustrerad med bilder ur filmen.

I dag är Hans Hergin en bortglömd författare. Möjligen känner någon till att han var gift med Astrid Lindgrens syster Stina, således med giftasnamnet Hergin. Här anar jag ett outrett samband: Astrids Madicken hade som far en socialistisk tidningsredaktör. Märk dock att paret Hergin aldrig fick några egna barn!

Hans Hergins boksamling, både egna böcker (inklusive några i manuskriptform) och dedikerade förstaupplagor av andra arbetarförfattares böcker, finns i dag på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Hans Hergins arkiv på ARAB omfattar 23 volymer och rymmer bland annat manus till dramatik, tidningsartiklar och noveller samt föredrag, också recensionsklipp och manus till flera opublicerade romaner.

Hans Hergin var inte någon av de största arbetarförfattarna, men han förtjänar heller inte att bli totalt bortglömd. Funnes det i dag något förlag som vore intresserat av att på nytt ge ut ett urval böcker av typen ”Arbetarberättare” eller ”Folkböcker”, så borde också Hans Hergin vara representerad där.

Marita Ulvskog om EU hos Onsdagsklubben

I dag var jag på min gamla arbetsplats, 68an, igen. I konferensvåningen i gatuplanet samlades den stockholmska (S)-veteranklubben Onsdagsklubben för årsmöte. Innan mötet började, drack jag kaffe och pratade med min gamle arbetskamrat Leif Karlsson (Sofia Karlssons pappa), Annie Marie Sundbom och Anna-Greta Leijon; den senare valde vi senare in i styrelsen.

Av Lennart Svensson, som jag i går kväll träffade på Socialdemokratiska pressföreningen, köpte jag för 150 kronor en fin bok, ”Helga Henschen i Sundbyberg” (Sundbybergs stad och Helga Henschens Vänner, 2009, redaktör Barbro Werkmäster), och jag såg att Lennart sålde ganska många exemplar till S-veteranerna, som älskar Helga och hennes konst.

Den här föreningen, där jag känner väldigt många av de aktiva, går mot strömmen när det gäller medlemsantal. Klubben hade vid förra årets slut 354 medlemmar, den största anslutningen sedan starten. Av dessa var 33 nytillkomna under 2008, men det talet är inte ett netto – när medlemmarna är i den här åldern, får man räkna med svinn.

Jag påminner mig ett tillfälle när jag som journalist bevakade en centerstämma. Just det här inträffade medan Gunnar Hedlund fortfarande var partiledare, och när det var pressträff för oss journalister, hade någon av mina kolleger i verksamhetsberättelsen hittat data som alla tydde på att Centern förlorade medlemmar. Kollegan rabblade siffror och frågade sen Hedlund vad medlemsminskningen berodde på.

Hedlund sa på sitt vanliga, lakoniska sätt det som alldeles säkert var sanningen om hans åldrande parti:

– Dom har nog dött.

Att medlemmar dör när de alla är i pensionsåldern får man räkna med, men Onsdagsklubben är verkligen ingen död förening. Aktiviteten är mycket hög och arrangemangen mycket välbesökta. Vid årsmötet i dag fylldes den ganska stora möteslokalen snabbt, och man fick bära in extrastolar.

Dagens gästtalare var Marita Ulvskog och hennes ämne förstås det förestående EU-valet – Marita toppar ju Socialdemokraternas valsedel och har redan avverkat en mycket intensiv kampanjinledning i Dalarna. Inte för att dagens publik behövde övertygas att rösta och att rösta (S), men Onsdagsklubbens medlemmar är mycket aktiva också som opinionsbildare, så mötet användes närmast för argumenttrimning.

Och det behövs ju med tanke på det hittills anmärkningsvärt låga deltagandet i EU-valen, inte minst bland dem som i de övriga valen brukar rösta på Socialdemokraterna. Bland de (S)-väljare som inte röstar alls finns förstås många som – i likhet med mig och Marita – har röstat nej till EU-anslutning och senare också till EMU. Andra har, därför att de främst är antifederalister, valt att rösta på till exempel Junilistan.

Här om dagen fick jag ett brev från en gammal vän, som i de båda EU-relaterade folkomröstningarna, alltså i motsats till både mig och Marita, har röstat ja. Han har nu problem med Maritas placering på första plats på EU-valsedeln, säger sig aldrig för sitt liv kunna tänka sig att rösta på henne.

Nå, det behöver han ju heller inte göra. På listan finns fullt med kandidater, som liksom min gamle vän har röstat ja i de nämnda folkomröstningarna, och han kan alltså välja att kryssa någon av dessa.

Å andra sidan kan inte den mest EU-entusiastiske socialdemokrat komma förbi det faktum, att socialdemokratin har en väljarkår, vars stora majoritet röstade nej till EMU och som är djupt skeptisk till att öka inslaget av federalism i EU. I förra EU-valet fick vi ett exempel på detta: de EU-skeptiska (S)-väljarna lyfte upp den då nästan okända Anna Hedh från botten av listan till valbar plats.

Men sen ska man kanske ändå inte överdriva motsättningarna. Inför Onsdagsklubben markerade Marita Ulvskog på nytt sin antifederalistiska hållning och deklarerade, att hon – om det på nytt blev en folkomröstning om EMU – åter skulle rösta nej. Men i det stora hela förfäktade hon politiska ståndpunkter, som omfattas av samtliga kandidater (S) på EU-valsedeln och som finns i det socialdemokratiska EU-valsprogrammet. Till det som jag tror gladde alla som var med vid Onsdagsklubbens möte var att hon trodde sig ha hela socialistgruppens i EU-parlamentet stöd för att kollektivavtal ska respekteras och inte, som i Laval-fallet, kunna undermineras genom lönedumping.

Självfallet måste svenska, socialdemokratiska värderingar och ståndpunkter försvaras också i Bryssel och Strasbourg. Och det kan man inte åstadkomma genom att till exempel låta bli att rösta, var Marita Ulvskogs slutsats.

Katrine Kielos bland pensionerade journalister och folk ur PR-apparaten

Jag har varit på årsmöte med Socialdemokratiska pressföreningen. Årsmötet hölls på Sveavägen 68, och några av de journalister som genom åren har arbetat på min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) var där. Till ny ordförande i föreningen valdes förresten Eric Sundström, tidningens nuvarande chefredaktör.

Påfallande många av medlemmarna i den här föreningen är veteraner, verksamma som journalister under min egen aktiva journalisttid. Det finns förstås också yngre medlemmar, flera av dem med PR- eller informatörsjobb, en del av dem före detta journalister. Jag nämner inte detta med något avståndstagande – jag hade själv under slutet av min yrkesverksamma tid ett byråkratjobb på partistyrelsen – och frågan är ju också var politiskt engagerade eller rent av partianslutna journalister av det slag som fordom befolkade pressföreningen (chefredaktörer, ledarskribenter, politiska kolumnister med flera) skulle kunna få jobb i dagens mediavärld. Inte bara de socialdemokratiska tidningarna är färre, särskilt i Stockholm. Också fackförbundspressen har drabbats av sammanslagningar och glesare utgivning.

Årsmötets gästtalare, Katrine Kielos, var ett lysande undantag från den ganska dystra bild jag ger ovan. Hon är, trots att hon fortfarande är mycket ung, ledarskribent på Aftonbladet och var närmast dess förinnan verksam på nättidningen Dagens Arena.

I fokus för hennes inledning och den efterföljande diskussionen stod just publicitet i nya former, vilket Dagens Arena bara är ett exempel på. För mig som dagligen använder nätet bland annat i opinionsbildande syfte var det intressant att lyssna på den här diskussionen, även om inläggen pendlade mellan kunskap om nätmedia och, särskilt från några av de äldre deltagarna, inte alltför våldsam förtrogenhet med sådana.

Katrine Kielos var uppenbart själv fångad av de möjligheter till snabb kommunikation – i framtiden kanske till och med ännu mycket snabbare kommunikation – den nya tekniken medger.

Jag är, som mina läsare vet, verkligen ingen fiende till den nya tekniken, men jag tyckte samtidigt, att Katrine Kielos lite för lättvindigt släppte frågan om behovet av ”gammelmedia”, särskilt en på morgnarna utkommande papperstidning riktad till socialdemokrater och andra vänstersinnade i Stockholm med omnejd.

Vacker men inte riktigt funktionsduglig ABC-bok

Magda Korotyńska heter en polsk bildkonstnär, född 1954, som 1982 bosatte sig i Sverige. Tillsammans med Rod Bengtsson (text) har hon gjort ”Simsalabims Stockholms ABC” (på Bonnier Carlsen 1994, i ny upplaga hos En bok för alla 2009).

Bilderna i den här boken är så vackra, att jag önskar att jag kunde rekommendera den som ABC-bok, men jag har dess värre en rad invändningar.

Framför allt för vuxna stockholmare (och även för mig som under större delen av mitt vuxna liv har arbetat i Stockholm) är vyerna välbekanta: Stadsbiblioteket, Fjällgatan, Stockholms ström, Hornsgatspuckeln. Men hur många barn, särskilt barn som bor utanför Stockholm, har sett och känner igen tälten i Hagaparken, Västerlånggatan och Skeppsbron, för att inte nämna Yttersta tvärgränd?

Alla de här bilderna, inte minst den som föreställer Yttersta tvärgränd i yrsnö, är betagande vackra men förmår knappast väcka några associationer hos dem som är i den ålder då man lär sig läsa.

Dessutom är bokstavsassociationerna inte konsekvent genomförda. Yttersta tvärgränd börjar visserligen på Y, men Ået i bilden från Skeppsbron får man i stället hämta från en åsna, som seglar på en flotte. Övriga Å-associationer i skeppsbrobilden får man hämta från åskväder och ångbåt samt dessutom från de rök-åttor som stiger ur ångbåtens skorsten.

Bokstavsutlärningen fordrar rätt så ofta att stockholmsvyerna måste kompletteras med element som, fyndiga eller inte, knappast hör hemma i bilderna i fråga. På Z-vyn, som föreställer Zinkensdamm, hittar man följaktligen både en zebra på skridskor och en zeppelinare.

Att Rod Bengtssons verser till bilderna rytmiskt flyter bra och innehåller användbara associationer hjälper dess värre inte upp svagheten i grunduppläggningen.

Därför misstänker jag att de som ska läras alfabetet med hjälp av den här boken i stället kommer att koncentrera sig på att i varje bild hitta harlekinfiguren Simsalabim, som ibland synlig, ibland listigt dold, visar oss vägen genom Stockholm och genom alfabetet.

Kaniner och monster

Jonna Björnstjerna gjorde 2007 en begåvad bilderboksdebut med ”Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen” (Bonniers). Den finns nu (2009) i en ny utgåva från En bok för alla.

Bilderna leder en smula tanken till ”Bland tomtar och troll”-illustratörerna John Bauer och Einar Norelius men är i Hans Arnolds anda mycket mörkare och hemskare: till exempel trädens ansikten har har drag av monster. Samtidigt saknas det där ljuva som utmärker till exempel Bauers bilder – medlemmarna i familjen Kanin ser ganska plufsiga ut.

Texten flyter lätt; bara ett par vändningar är hämtade från vuxenvärlden. Dock borde förlagen inte har släppt igenom stavningen ”fotölj” (av ”fåtölj”).

Handlingen, där lillebror Kanin förirrar sig från den underbara till den fruktansvärda delen av skogen, är verkligen spännande, även fantasifull: i den här sagoskogen finns det till och med en Metro, även om den verkligen inte ser ut som någo vanlig tunnelbanevagn.

Över huvud taget är handlingen i historien om lillebror Kanin full av överraskningar. Tomten, som åtar sig att visa vägen, visar sig inte hitta. Och det läskiga monstret, som följer efter lillebror Kanin ända hem, visar sig gråta över att det är så fult att ingen vågar titta det i ögonen.

Ett bad i mamma Kanins regi hjälper dock en smula (nåja!), så det slutar med att monstret upptas i familjen Kanin.

Charmig pekbok

Pekböcker blir lätt stereotypa; det är inte lätt att variera ett tema som alltid går ut på att barnet självt ska säga vad det ena och det andra föreställer.

Holländskan Linne Bies ”Leo från topp till tå” (översättning Lisa Henriksson, En bok för alla, 2009, på Berghs förlag 2005) lyckas dock variera det här eviga temat bra, både om man ser till de enkla och charmiga bilderna och de enkla bildgåtorna: vad döljer sig bakom …?

Bakom fjärilen som sitter mitt i lille Leos ansikte döljer sig följaktligen hans näsa, och bakom boken han håller i finns hans mun. Och så vidare.

Den enda tabben jag har hittat är att Leos öron sägs finnas bakom dockorna. Hans ena öra finns förvisso bakom en docka, men det andra örat döljs av en nalle, vilket säkert de barn jag har läst pekböcker för genast skulle ha påpekat. Om det här beror på originaltexten eller översättningen vet jag inte.

Men lappri! Har ni barn eller barnbarn i pekboksåldern, kan ni lugnt skaffa ”Leo från topp till tå”.