Om det politiska livet i syrenblomningens tid

Just nu är försommaren som ljuvligast här ute i havsbandet. Syrenerna har lila blomklasar i håret. Förgätmigejerna är himmelskt ljusblå. Det doftar jord och liljekonvalj. Jag är Kung Liljekonvalj av Dungen, men jag förgiftar ingen, härskar bara över mina rabatter vars forna skönhet jag nu långsamt återerövrar. Senast har jag rensat hälften av övre delen av mitt stenparti, den övre del som inte innehåller knölklocka.

I går var jag tvungen att lämna det här paradiset, tog bussen in till Uppsala för att delta i ett sammanträde med kulturnämndens arkivutskott. Mot slutet av sammanträdet diskuterade vi, jag och två moderater, i ganska stor samstämmighet problemet med att offentligt finansierad verksamhet växelvis åker ut ur och in i den gemensamma sektorn. Ingen tycks riktigt ha förutsett konsekvenserna av det här, till exempel att avgångsbetyg inte obligatoriskt lagras i ett och samma arkiv – om de nu lagras alls. Jan Björklund, som annars vill framstå som så handlingskraftig, har hittills inte fått ändan ur vagnen i den här frågan.

Efter detta sammanträde skulle jag vidare till Stockholm men hann slinka in på Musikörat och hämta ut en beställd CD samt köpa en annan som jag gärna ville ha.

Den senare var Tore Bergers ”I huset långt på landet”. Den förra var en samlingsskiva, ”Classical Protest Songs from Smithsonian Folkways”, med artister som Big Bill Broonzy, Guy Carawan, Sis Cunningham. Barbara Dane, Champion Jack Dupree, Woody Guthrie, Janis Ian, Peter La Farge, Leadbelly, Phil Ochs, Peggy Seeger och Pete Seeger. Jag kommer att lyssna och sen skriva mer.

På Uppsala C träffade jag Birgitta – vi var båda bjudna till avskedsmottagning i musikens tecken på Norges ambassad: ambassadören, Odd Fosseidbråten, har gjort sitt i Stockholm och återvänder nu, på självaste svenska nationaldagen, till nytt värv hemmavid.

Inte bara Birgitta, när hon var minister och sen Riksdagens talman, har haft ett nära samarbete med norska politiker, både partivänner och andra. Jag var under många år de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och lärde under alla mina besök i Norge, vid nordiska socialdemokratiska partiledar- och partisekreterarmöten samt under Nordiska rådets sessioner känna främst naturligtvis Arbeiderpartiets toppskikt men också många andra norska politiker av olika kulörer.

Det här har gjort att Birgitta och jag med jämna mellanrum har fått personliga inbjudningar till middagar och andra arrangemang på norska ambassaden samt till konserter arrangerade av ambassaden.

Det här har i sin tur lett till att vi båda har lärt känna Odd Fosseidbråten, dessutom blivit övertygade om att vårt grannland knappast kunde ha fått en bättre ambassadör i Stockholm. I avskedspresent gav vi honom en bok, i vilken vi båda har lagt ner en del av vår politiska själ, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Vi tog buss från Sergels torg till norska ambassaden, och vid hållplatsen därefter fick vi sällskap av Anna-Greta Leijon samt Mats och Elisabeth Hellström, ungdomsvänner till oss från vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. De skulle förstås till samma ställe.

Bland dem som samlades på norska ambassaden fanns många kända människor ur svensk politiskt liv och kulturliv, och då tänker jag inte bara på sådana som i likhet med Grynet Molvig hade alldeles speciella skäl att närvara. Jag väljer här att bara nämna några som vi personligen känner: Lisbet Palme, Owe Thörnqvist och Berit Gullberg – det senare paret brukar vi möta på hedersupplänningsmiddagarna på Uppsala slott, detta för att både Owe och Birgitta är så kallade hedersupplänningar – och så Nordiska museets styresman Christina Mattsson med make, konstnären Michael Söderlundh; Birgitta har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse).

Den musikaliska delen av kvällen hade Camilla Lundberg som konferencier, men det var inte hennes make, Janos Solyom, som spelade; han satt bland oss i publiken.

Konserten fick, eftersom en medverkande hade blivit sjuk, inte den start som var planerad men blev ändå en njutning för örat. En som gjorde stort intryck på oss var blott 16-åriga pianisten Maria Verbaite, som med teknisk bravur och stor inlevelse spelade första satsen i Frantz Liszts ”Ungersk rapsodi, opus 65 i g-moll”.

Sen övertogs pianot av Staffan Scheja, och tillsammans med honom men också solo spelade den norske violinvirtuosen Arve Tellefsen. Vi fick höra Wilhelm Stenhammar men framför allt verk av norska kompositörer: Johan Svendsen, Arne Nordheim, Ole Bull och, förstås, Edvard Grieg.

Efter konserten, när det var dags för lite bubbel, frågade jag Camilla Lundberg om det kunde vara så som jag anade av namnet, att unga Maria Verbaite var litauiska, vilket hon bekräftade. Camilla tog oss då med till Maria och presenterade oss, och vi berömde henne för hennes fina spel, berättade också att vi hade förstått att hon var litauiska. När hennes mor sen kom och anslöt berättade vi vidare att vi båda hade varit i Litauen under frigörelsekampen och att vi kände en mängd litauiska politiker.

Det ena gav det andra och när vi hade sagt att vi snart måste bryta upp för att hinna med uppsalatåget, fick vi genast ett erbjudande om att få bilskjuts till Uppsala, där det visade sig att också våra nyfunna vänner bodde. Så vi hann både äta av det delikata smörgåsbordet och prata med många innan vi måste ge oss av.

Pappan i familjen var till och med beredd att skjutsa oss ända till Öregrund, om vi skulle missa sista bussen. Men det gick bra; vi hann. Så strax före 01.00 på natten var vi i säng i sommarhuset i Öregrund.

Det gjorde att vi sov lite längre än vanligt i morse, och jag gav upp planerna på att också i dag ta mig till Stockholm, den här gången för ett möte i Onsdagsklubben, förlagt till Stockholms stadsteater och med Benny Fredriksson som gästtalare. Jag hade, som både flitig teaterbesökare och kulturpolitiker, gärna velat vara med där. Men man kan ju inte alltid få allt, när man väljer att bo i Öregrund. Fast tidigt i morgon bitti bär det av igen, nu till ett sammanträde med kulturnämnden i Uppsala.

Efter lunch i dag gick vi tillsammans till Biblioteket här i Öregrund, där man kan förhandsrösta i EU-valet. Jag tillstår att mina känslor för EU, som det har utvecklats, har förblivit svala, men jag skulle inte drömma om att avstå från att rösta. Också den ideologiska hemvisten sitter i, så det gällde att noga välja vem man skulle ge sin röst, givetvis då inte till någon som inte inser faran med att EU utvecklas ytterligare i federalistisk riktning.

Den här gången fanns det två, till och med hyggligt placerade EU-kristiska kandidater att välja emellan på den socialdemokratiska valsedeln. Dels Marita Ulvskog, som står på första plats, dels Anna Hedh, som jag och mina likasinnade från en placering längst ner på valsedeln i förra valet röstade rakt in i EU-parlamentet.

Då Marita, som jag också gillar, eftersom hon står på första plats med stor sannolikhet ändå kommer in i EU-parlamentet, gav jag också den här gången min röst åt Anna Hedh. Två EU-skeptiker i den svenska socialdemokratiska gruppen är bättre än en.

På hemvägen från röstningen var jag inne i blomsterhandeln och köpte en stor, fin Fjärilslavendel att sätta i mitt restaurerade stenparti. Den blommar i blålila, i ton med syrenerna.

I detta finns ingen politisk färgsymbolik. Den är vacker helt enkelt, som Werner Aspenström skulle ha sagt.

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 7 2009:

”Bestämmelserna ingår i ett paket med åtgärder som ska återupprätta allmänhetens låga förtroende för polisen.”

VK.SE

”Sverige saknar, till skillnad från många andra länder och internationella domstolar, förbud mot domstolar.”

Sydsvenskan

”Erling Cronqvist var inte jävlig”
(Av texten framgår det att det skulle ha stått ”jävig”.)

Rubrik i Laholms Tidning

”Så varför gick den döde 25-åringen ut mitt i natten?”

DALADEMOKRATEN.SE

Ett Särsö-träd från Julita

Birgitta har fram till senaste årsskiftet varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse), men nu har regeringen bytt ut henne, dock knappast för att hon skulle ha försummat sitt uppdrag. Som avskedsgåva fick hon ett äppelträd från Julita gård i Sörmland – Julita ligger under Nordiska museet – att planteras i vår trädgård i Öregrund.

Vi har nyligen tagit hjälp med att rensa dräneringsröret som jag en gång i världen grävde ner i det som i dag är vår fruktträdgård; nivån på gräsmattan har också höjts på de delar av gräsmattan, där det de senaste åren ofta har varit översvämning. Så nu var det dags att ta emot det det nya äppelträdet.

Två duktiga och trevliga tjejer från Julita anlände i dag i en skåpbil med vårt nya äppelträd, spade, såjord, gödning samt hönsnät att skydda trädet med efter planteringen. Vi valde ut en lämplig planteringsplats i närheten av växthuset – i vår trädgård växer redan ett trettiotal olika fruktträd – och tjejerna, proffs båda två, satte i gång med planteringen.

De beklagade att det exemplar de hade med sig var relativt litet – ungträden på Julita hade drabbats av sorkangrepp. Men trädet såg fint ut och kommer, kraftigväxande som det är, nog ganska snart att växa till sig.

Det träd den ena av våra besökande trädgårdsexperter hade valt ut åt Birgitta var ett Särsö-träd.

Sorten har anknytning till det Roslagen, där det nu planterades; äpplet har sitt namn efter ön Särsö i Stockholms skärgård, inte långt från Finnhamn. Ungefär samtidigt hittades vid Cloettas fabriker i Ljungsbro, Östergötland, ett äppelträd, som därför döptes till Cloetta, men eftersom det visade sig att det var fråga om samma sort, beslöt man 1936 att äpplet skulle heta Särsö.

Jag har aldrig tidigare sett eller ätit av det här äpplet, men facklitteraturen beskriver det som friskt, härdigt (zon I-IV) och lättodlat. Särsö, som blir ganska stort, bär mycket frukt, som mognar från mitten av september och in i oktober. Skalet är gröngulvitt med röda strimmor och punkter. Fruktköttet sägs vara vitt, mört och saftigt med lätt sötma och viss vinsyrlighet. Men det dröjer nog ett par år innan vi kan smaka på de här äpplena.

Vi bjöd förstås tjejerna på fika vid trädgårdbordet, hörde på fågelsången och njöt av de blommande äppel- och päronträden, visade dem också runt i trädgården, bland annat Birgittas kryddträdgård. Det var roligt att kunna notera att de här båda proffsen uppenbarligen gillade uppläggningen av vår trädgård, där uppstickande berghällar ofta bildar fond till rabatter och trädgårdsland.

Min egen återvändande lust att arbeta ute i trädgården var inte bara tillfällig. I går jobbade jag ute hela eftermiddagen. Vädret var varmt och milt, och jag lyckades kärra ut resten av mitt gamla stenparti ut på allmänningen: åstadkom där ett slags kantrabatt till stigen ända bortom den syren som en gång i världen, när den här marken fortfarande var vår, var tänkt som början till en syrenberså. Nu växer det längs stigen också bergenia, dagliljor, rosor och, antar jag, en massa knölklockor, orsaken till att jorden i mitt stenparti måste bytas ut.

Strax ska jag gå ut och rensa i någon av de rabatter som behöver rensas.

Tror du på tomten?

Dagens fråga på Aftonbladets Vi 5:

– Tror du på tomten?

Hade jag fått frågan skulle jag ha svarat:

– Ja, och på huset också.

Hot-epoken – svensk jazz 1931-1936

Får kulturutredningen som den vill, försvinner Rikskonserters fantastiska Caprice som statligt ankare för att bevara det musikaliska kulturarvet. Redan detta är ett tungt vägande skäl för att byta till en röd-grön regering.

En av de kulturgärningar Caprice har gjort är att i en rad 2-CD-boxar med åtföljande minibok dokumentera hela den svenska jazzhistorien. Vi hade redan några av de här boxarna men passade efter vår sjuttioårsfest, då vi fick en del skivor som vi redan hade, på att byta till oss också resten av serien.

”Svensk jazzhistoria Vol 2, Swedish jazz 1931-36” (Caprice CAP 22038, 1997) har som titel ”Hot-epoken”.

Det spelades jazz i Sverige också under det tidiga 1930-talet, men från de allra första åren under detta årtionde finns inte så mycket jazz i egentlig mening utgiven på skiva. Det gör att den första av de båda CDna i den här boxen domineras av schlager- och dansmusik, där musikerna ibland gör krumsprång åt det jazziga hållet, hottar till spelet. Som schlager- och dansmusiknörd har jag för egen del inget emot att lyssna heller på de här låtarna, men naturligtvis blir de i det här sammanhanget mer spännande, när de innehåller tydligare jazzelement. Några exempel: ”The Scat Song” och ”hot-foxen” ”Rythm” med Håkan von Eichwalds orkester, där Sune Waldimir (!) i båda fallen står för scat-sången; Håkan von Eichwalds ”Singin’ the Blues” är inte dum den heller. TOGO-orkestern ligger nära upphovsmannen Duke Ellington i ”Rockin’ In Rythm”. Man förstår också, när man lyssnar på Radiotjänsts inspelning av ”Nobody’s Sweetheart” med Helge Lindbergs orkester på Skansens dansbana 1934, att det ofta svängde mer om musiken, när musikerna fick spela fritt inför publik.

På CD nummer 2, som täcker de par sista åren av epoken, blir det mycket tätare mellan de starka jazznumren. Här hittar man också några nummer, som har stått sig genom åren och som fortfarande spelas. Lyssna till exempel på Nisse Linds Hot Trio (Nisse Lind, dragspel, Birger Larsson, gitarr, och Thore Jederby, bas) i ”Dinah” och, inte minst, i ”Tiger Rag”. Det finns också en alternativ och fin version av ”Tiger Rag” med Georg Enders orkester, där man i stället för dragspelet får höra Allan Sundberg på violin; också Yngve Nilssons armstronginspirerade trumpetsolo är värt att lyssna på.

Fler bra låtar: ”Sweet Sue” med Sune Lundwalls Palais Orchestra, Georg Enders orkesters mycket ellingtonlika ”Black and Tan Fantasy” (med Gösta ”Smyget” Redling på trumpet), ”Atlantic Stomp” med Charles Redland och hans Atlantic-orkester, All Star Orchestra med Thore Ehrlings ”F och Bb7” samt Miff Görlings ”Miffologi” och ”St Louis Blues” med Arne Hülpers orkester. Även ”Blue Room”, ett stycke dragspelsjazz med Sten Westman, bör nämnas.

Av den långa intervjun i den medföljande boken med basisten Thore Jederby framgår också att Sverige redan under den här tidiga epoken hade besök av några av jazzens stora. På skivan möter vi till exempel Benny Carter, trumpet och altsax, i ett par nummer, till exempel ”Some of These Days” med Sonora Swing Band. I boken citeras också frikostigt de nedsättande och rasistiska tillmälen som i svensk press kom den gästande Louis Armstrong till del.

Boxen innehåller musik med en rad svenska jazzmusiker, vars namn för många av dagens unga förmodligen är okända. Här ett axplock utöver dem jag redan har nämnt: Zilas Görling,tenorsax, Nils ”Banjo-Lasse” Larson, Emil Iwring, violin, Sven Arefeldt, piano, Folke ”Göken” Andersson, violin, Gösta Törner, trumpet, Sam Samson, piano, Stig Holm, piano, och Staffan Broms, gitarr och sång.

Melodikrysset nr 21 2009

En trevlig lördagsmorgon med Melodikrysset – utanför fönstret kommer det regn, så välbehövligt för den törstande trädgården.

Krysset hade jag inga större besvär med, bortsett från att jag inte riktigt förstod Anders Eldemans frågor kring för mig annars välkända ”Brev från kolonien” – svaren skulle hur som helst bli brevet (i bestämd form) och kolonin (märk stavningsskillnaden). Melodin till den här roliga texten snodde Cornelis Vreeswijk från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Poncellis opera från 1876 ”La Giaconda”.

Ytterligare en opera förekom i dagens kryss, ”Barberaren i Sevilla” från 1816, med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini. Den har jag förstås, med stor uppskattning, sett på Operan i Stockholm.

För ovanlighetens skull hade Eldeman i dag tagit med ytterligare ett klassiskt stycke – ja, inte hela Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nr 5 i C-moll” (1804-1807) utan några av de mest ödesmättade delarna av denna symfoni, som populärt kallas just ”Ödessymfonin”. Det som har gett populärtiteln dess namn är alltså ödet.

Även inom populärmusiken finns det mycket som förtjänar beteckningen klassiker. Många av dessa klassiker är skrivna av Evert Taube. I dag fick vi ett exempel, ”Som stjärnor små”.

Allt som Ainbusk Singers har gjort kommer väl inte att leva vidare lika länge som Taubes visor, men jag vågar slå vad om att deras ”Jag mötte Lassie” kommer att spelas långt efter min död.

Också Elvis kommer, så död han är, att leva kvar långt in i framtiden. Inte så att allt han gjorde blev guld, långt ifrån, men det finns rätt många låtar som vi fortfarande förknippar med honom. En av dem är ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss ordet kyss.

I grammofonarkiven hittar man grupper och artister, vars namn lever vidare tack vare en enda riktigt stor hit. Ett exempel är ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”, en hit 2004 med Raymond och Maria.

Ett par melodifestivalare hade Eldeman förstås med också i dag. Vi hörde Sanna Nielsen med ”Empty Room” från 2008 och så Nina och Kim, då i Friends, med ”Lyssna till ditt hjärta” från 2001. Båda låtarna har schlagerkvaliteter – jag kommer i håg dem.

Ibland kan mina läsare av mina kommentarer förledas tro att jag mest värderar äldre musik. Så enkelt är det inte. Ofta spelar ju Eldeman nämligen just äldre schlager som har motstått tidens tand. I dag hörde vi dock en låt, ”Eko vill du svara mig”, som nog mer speglar Eldemans samlarmani än att den skulle kunna tilltala dagens radiolyssnare. Den sjöngs av Tutta Rolf och förekom i filmen ”Vi som går köksvägen” (1932).

Bo Kaspers Orkester hör till dem som i dag gör hörvärd musik. Här hörde vi dem i ”Innan allt försvann”.

Jag är mer förtjust i dem än i E-type (Martin Erikson), som vi hörde i ”Paradise”.

Ett band som Eldeman spelar då och då är brittiska ELO, Electric Light Orchestra; i dag fick vi höra ”Livin’ Thing”. De är väl OK, men inte så bra att det motiverar den täta frekvensen.

Nej. för egen del gladdes jag mer åt få höra gamla kära ”Du ska få min gamla … när jag dör”, den där låten där man testamenterar en massa saker som inte direkt är nya.

Själv hörde jag nyligen en Poetry Slam-föreställning med Kung Henry i Kerstin Ekman-salen i Uppsala stadsbibliotek. Han gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av den här sången; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

“Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Trädgårdsdags

Jag har haft ett par kärva år rent fysiskt. Pacemaker inopererad, sjukhusvistelse på grund av häftig lunginflammation med åtföljande konvalescens, ischias så svår att jag nästan inte kunde gå.

Det här har gjort att jag inte har orkat med trädgårdsarbete på samma sätt som förr. Några av mina rabatter, framför allt stenpartiet, har förfallit. Birgitta har fått dra ett orimligt stort lass.

Nu börjar lusten att arbeta i trädgården äntligen komma tillbaka, även om min snart 72-åriga kropp inte orkar lika mycket som förr. Det faktum att vi har tagit hjälp med att få några stora och tunga jobb utförda – ny dränering och höjning av delar av gräsmattan samt byte av jord i mitt igenvuxna stenparti – har bidragit till att åter locka ut mig i trädgården.

I dag har vi hjälpts åt med att bära ut den stora trädgårdsmöbelgruppen ur boden och dra in snöslungan, den vi fick köpa i stället för den som brann upp i mordbranden i höstas. Birgitta har klippt gräset, ganska högt nu där gräsmattan inte har gjorts om. Jag har befriat fruktträden från de hönsnätsrundlar som har omgett dem under vintern plus klippt av förtorkade grenar från träd och buskar.

Härnäst ska jag ta itu med att rensa mina land. Och när jag får hem Whisky-rosen och alla stenpartiväxter jag har beställt från Eds trädgård, ska jag plantera dem i det nu praktiskt taget växtlösa stenpartiet till höger om gången upp till huset. Det kommer att bli vackrare än någonsin!

Det är roligt att skapa, också med händerna.

Ännu en sommar ska vi leva här i paradiset.

Från Roslagen till Roslagen. Om estlandssvenskarnas öden

Från det att vi 1969 köpte hus i Öregrund, har jag gradvis upptäckt hur många människor med estniskt ursprung som bor i de här trakterna. I några fall har jag stött på människor med purestniska namn, men mycket tidigt förstod jag att här fanns många estlandssvenskar.

En av de allra första jag blev bekant med var Valter Erkas, som förestod OK-macken och den intilliggande fiskaffären, där vi brukade handla. Han är estlandssvensk men tilltalade mig på oklanderlig estniska; jag och Birgitta var senare också hemma hos honom och hans fru. Deras hus låg inte särskilt långt från vårt, men jag lärde mig vid besöket där att han och familjen hade sitt ursprungliga boställe (i Sverige vill säga) med vidhängande fiske på Ormön i Öregrunds skärgård.

Senare har jag kommit i kontakt med allt fler ester och estlandssvenskar här i Öregrund. Många av de här kontakterna har haft Konsum som nav. På Konsum jobbar Marina, vars estniska mamma jag också brukar träffa där. Utanför Konsum har jag blivit haffad av människor av estlandssvenskt ursprung, vilka har velat få estnisk text uttydd av mig, som de – för övrigt helt korrekt – har antagit kan estniska. Till mina senare öregrundsbekanta, som jag också brukar träffa på Konsum, hör Elisabet Rosen, som bor nere vid Fyrskeppet och vars föräldrar kom från Estland. Hon har i vuxen ålder mödosamt lärt sig estniska, som hon brukar praktisera på mig.

Från en nära vän till min avlidne bror Matti, konstnären Kajsa Haglund i Uppsala, fick jag en liten skrift som kastar ljus över allt detta, ”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” (Roslagsmuseet i Norrtälje, 1992), med hälsning från författaren, Kristina Rosen, av namnet att döma själv av estlandssvensk börd.

Men låt oss börja från början.

Estland fick, liksom Finland men numerärt i mycket mindre utsträckning, en svensk befolkning längs sin västra och norvästra kust. Svenska bosättningar i Estland finns belagda från sent 1200-tal och från 1300-talet, men de första svenskarna kan ha bosatt sig på estniskt område tidigare än så. När Estland hörde till det svenska väldet (1561-1721), fick de svenska bosättningarna en starkare ställning. De svenskar som bosatte sig i Estland kom bland annat från det närbelägna Roslagen.

I början av 1700-talet beräknas den svenska befolkningen i Estland ha varit som störst, cirka 12.000 människor, men under det stora nordiska kriget 1700-1721 med åtföljande pestepidemi halverades den svenska befolkningen. Under tsartiden förflyttades 1.200 svenskar från Dagö till Ukraina och de som kom fram bosatte sig bland annat i Gammalsvenskby.

Åtminstone den första delen av den mellankrigstida självständiga estniska republiken innebar en blomstringstid för den svenska minoriteten, bland annat med språkliga, kulturella och utbildningsmässiga rättigheter. Vid andra världskrigets utbrott fanns det i Estland cirka 8.000 estlandssvenskar, fortfarande bosatta mest längs kusten och ute på öarna: Nargö, Paldiski, Stora och Lilla Rågö, Korkis, Vippal, Odinsholm, Rickul, Sutlep, Nuckö, Hapsal (estniska Haapsalu), Ormsö, Dagö och Runö i Rigabukten. (Jag saknar här ett tydligt och detaljerat kartmaterial i skriften.)

Estlandssvenskarnas öde är inte olikt esternas under andra världskriget: först sovjetrysk ockupation, sen tysk, slutligen åter igen sovjetrysk ockupation. Både ryssar och tyskar mobiliserade estlandssvenska män till sina respektive arméer. Ryssarna tvångsförflyttade också estlandssvenskarna från flertalet av deras bosättningsområden – där skulle bli militärområde, kustbevakning.

Å andra sidan var det för de här sjö- och båtvana kustborna relativt lätt att, trots övervakning av rysk respektive tysk militär, ta sig över till Sverige, där det ju bodde språkfränder med vilka man hade haft livliga kontakter under den estniska självständighetstiden. Under 1944, när ryssarna var på väg in i landet för andra gången, medgav tyskarna under svensk medverkan större transporter i förhyrda båtar. Jag citerar skriften:

”Totalt flydde drygt 2.700 personer i egna båtar och omkring 3.300 transporterades under 1943 och 1944 med tyskt tillstånd i större fartyg över Östersjön. Omkring 800 personer överfördes med de så kallade sjuktransporterna. Efter krigsslutet kom cirka 200 estlandssvenskar till Sverige från Tyskland. Sammanlagt anlände omkring 7.000 estlandssvenskar till Sverige åren 1940-1946.”

Med tidigare och senare anlända blev antalet till Sverige anlända estlandssvenskar nästan 8.000, en summa i vilken det sannolikt också ingick en del människor som i själva verket var ester. Hur som helst: kvar i Estland (eller till exempel i den sovjetiska armén) blev ett drygt tusental estlandssvenskar. Sedan har det bara gått utför med svenskheten i Estland: runt 1980 lär antalet aktivt svenskspråkiga i Estland ha varit nere i bara ett par hundra personer. Att det, trots återvändare och kulturellt stöd från Sverige, någonsin skulle gå att återupprätta svenskheten i Estland är därför knappast troligt.

Här i Sverige behandlades estlandssvenskarna som hemvändande landsmän – bland annat fick de mycket snart svenska pass och svenskt medborgarskap. I det krigstida Sverige välkomnades de som behövd arbetskraft i näringar som jordbruk och fiske, som de ju hade levt av också på sina boställen i Estland. Bland annat med stöd av den 1940 bildade Kommittén för rågösvenskarna, ett statligt organ, försökte man också snabbt hitta arbete och bostad i områden ägnade för dessa näringar, och eftersom delar av roslagskusten och öarna utanför den då hade börjat drabbas av utflyttning, köpte man där in kustnära jordbruksfastigheter, som mot rimliga avbetalningsplaner kunde överlåtas på de estlandssvenska flyktingfamiljerna. Hela estlandssvenska kolonier etablerades på så sätt i området mellan Gräsö (utanför Öregrund) i norr och kusten söder om Norrtälje. Mest estlandssvenskar fanns det i Öregrunds skärgård (utöver Gräsö till exempel Ormön och Stora Risten), Singö, Björkö-Arholma och Vätö. Även här efterlyser jag kartmaterial.

För somliga av de estlandssvenska familjer som hamnade här torde det ha inneburit att de, efter århundradens boende i Estland, återvände till förfädernas Roslagen.

”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” innehåller också intervjuer med många människor, i enlighet med vetenskaplig praxis tyvärr betecknade som A, B, C et cetera i stället för att vara namngivna.

Traditionell amerikansk musik med Jean Ritchie och Doc Watson

När jag på 1960-talet allt mer började intressera mig för traditionell amerikansk musik, fanns det ett säkert sätt att hitta bra artister och skivinspelningar: var Folkways skivutgivare, kunde man vara tämligen säker på att det fanns något lyssningsvärt i skivkonvolutet.

På det här sättet kom jag tidigt i kontakt med Jean Ritchie. Hon kom, som så många andra traditionsbärare, från Appalacherna, närmare bestämt från Viper, Perry County i Kentucky. Hennes instrument var dulcimer, och hon sjöng med klar, ljus röst.

Av någon anledning – slump, gissar jag – dröjde det mycket längre, innan jag började lyssna på den senare mer kände Doc Watson. Han härstammade från North Carolina, i själva verket inte särskilt långt från Ritchies hemtrakter.

I Jeans hemtrakter dominerade kolgruvorna; i Docs dominerade tobaksodlingen. I bådas familjer fanns ett traditionellt musikaliskt arv, men medan Jean kom att utveckla detta traditionella arv dels i New York, dels genom studieresor till England, Skottland och Irland, var Doc självlärd: han lärde sig traktera gitarr, banjo och munspel, hämtade material från skivinspelningar (bland annat med The Carter Family) och försörjde sig också, eftersom han var blind, tidigt på att spela elektrisk countrymusik i kommersiella sammanhang.

De här två kände inte varann, hade aldrig mötts. Den som inte bara förde dem samman utan också fick dem att spela tillsammans var Ralph Rintzler, då knuten till Moe Asch’s legendariska folkmusikbolag Folkways. Det ledde till att Jean och Doc kom att framträda tillsammans och till att de, tillsammans och solo, gjorde skivor för Folkways.

Deras första konsertspelning tillsammans inför stor publik förevigades på Folkways-LPn ”Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City” (1963). Folkways togs efter Moe Asch’s död över av Smithsonian i Washington, och Smithsonian Folkways, som bolaget kom att heta, håller därefter Folkways’ samtliga 2.200 skivtitlar tillgängliga som CD. Smithsonian Folkways både nyutger folkmusik och återutger ständigt skivor från Folkways och andra övertagna kvalitetsskivmärken på CD, som släpps som nya i skivhandeln.

I det aktuella fallet, ”Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City” (Smithsonian Folkways SF 40005, återututgiven 1990 men fortfarande tillgänglig), har man gått upp i fullt CD-format genom att lägga till fyra låtar från den aktuella konserten, vilka inte fick plats på LPn från 1963.

Det samlade resultatet är mycket hörvärt. Jean och Doc sjunger solo respektive duett, inte så sällan också stämsång. Ibland är kompet Jeans dulcimer, ibland något av eller samtliga Docs instrument.

Här finns ekon av The Carter Family och rent av Mississippi John Hurt. Här finns ballader, även en och annan mördarballad. Här finns musik som Jean har hämtat hem från sin resa till de brittiska öarna. Här finns country blues à la string band. Här finns både kända låtar (”Pretty Polly”, ”Willie Moore”) och mer okända (som den i musikalisk dialogform framförda fina play party-låten ”Where Are You Going?”).

Därmed är vi inne på ämnet personliga favoriter. Bland dem finns ”Pretty Saro”, en ballad från Appalacherna sjungen av Jean till dulcimer, Docs solonummer (sång, gitarr, munspel) ”Wabash Cannonball” och ”The House Carpenter”, där Jean sjunger och Doc spelar banjo.

Och så måste den allra sista låten nämnas, ”Amazing Grace”. Den sjungs utan musikaliskt ackompanjemang av Jean, Doc och Roger Sprung plus publiken – det här är ju en gammal psalm.

Vad vi kanske inte har klart för oss i dag, då ”Amazing Grace” är ganska spridd, är att den här psalmen var nästan bortglömd, när Jean Ritchie och Doc Watson sjöng den 1963 och den gavs ut på skiva av Folkways. Judy Collins och, framför allt, Joan Baez gjorde senare covers av den, som är mycket snarlika den version Jean och Doc gjorde i Folk City; i Joans fall finns det till och med en röstlikhet med Jeans.

Eric Bibbs debutalbum från 1977

Redan i början av mitt grävande i amerikansk folkmusik stötte jag på Leon Bibb; så småningom lärde jag mig också att han ingick i den radikala frontorganisationen People’s Songs, som leddes av Pete Seeger.

Leon Bibb har en son, Eric Bibb, vars gudfar heter Paul Robeson och som – Eric alltså – i början av 1970-talet bosatte sig i Stockholm. Trots att han gjorde skivor här i landet, missade jag honom länge, visste inte ens att han fanns här. När jag så småningom upptäckte hans musik, förvånades jag till att börja med av att han ofta omgav sig med en rad svenska musiker.

I själva verket gjorde han sin skivdebut 1977, när han bodde i Sverige. Debutalbumet, ”Rainbow People”, har i år, 2009, återutgivits som CD (Opus 3, 7723), och jag har alltså först nu lyssnat på det.

När man hör detta debutalbum så här post festum, har man ju redan hunnit lyssna på den Eric Bibb som har utvecklats mycket sedan dess. Kanske är det det som gör att jag tycker att ”Rainbow People” känns blekare än det jag senare har hört med samme artist. Och här är han knappast heller fullgången som kompositör – ”Sunday School” kan nämnas som exempel.

Flera av de traditionella låtarna han sjunger, som ”Candy Man”, är förvisso hörvärda men känns ändå tamare än de inspelningar jag har hört med andra artister. Ett exempel är ”Going Home”, som saknar den kraft den har, när den sjungs av Odetta, för övrigt vän till familjen Bibb.

Kanske har min reaktion också att göra med att Eric Bibb på samma LP, till och med i samma låt, titellåten ”Rainbow People”, blandar olika musikstilar utan att det blir något pregnant nytt. Men Bibb var, åtminstone när LPn gavs ut, av en annan mening, skrev på svenska i konvoluttexten: ”För oss känns det bra att höra nånting av jazz, blues, afrikansk, latin-amerikansk och klassisk musik på samma LP – en sorts regnbåge.”

Av de traditionella låtarna vill jag särskilt nämna ”Lead Me, Guide Me”, där Cyndee Peters står för både arr och sång.

Av Bibbs egna låtar tycker jag bäst om den inledande ”Catalina Estimada”, ett stycke behaglig latinojazz, bland annat med hjälp av Ed Epsteins sopransax.