Om Olof Palme och hans tid

Henrik Berggrens biografi över Olof Palme ”Underbara dagar framför oss” (Norstedts, 2010) är en tegelsten på över 700 sidor. För den skull är den inte tungläst – Henrik Berggren skriver journalistiskt lätt, ofta rent av elegant.

Trots bokens omfång önskar man att den hade varit ännu lite längre: den borde ha försetts med noter, som ledde till källförteckningen (som alltså finns). Nu hänger de ganska många citaten lite i luften, går inte heller att kontrollera. Det där med att återge citat rätt – och tolka källor rätt – är ju en särskild konst i vetenskapliga avhandlingar, och Berggrens bok ligger i många avseenden en sådan nära. Jag har i den här boken faktiskt hittat något litet citatfel och något litet faktafel, men det rör sig i dessa fall om bagatelleroch jag anför dem inte för att sänka värdet av Berggrens bok utan just för att inskärpa vikten av en notapparat. Nu får man i slutet av boken nöja sig med korta, översiktliga referenser till skriftliga och andra källor, också där utan sidhänvisning.

Berggrens bok är samtidigt – det är den andra sidan av saken – flyhänt skriven, därmed också njutbar i en mer litterär mening, Han gör bakgrundsmålningar där många av detaljerna bidrar till att läsare i min ålder och med min speciella bakgrund i politiken lättare minns tiden, dess strider och stämningar. Dock är det förstås även här så att en del av de här detaljerna har ganska lite att göra med just fenomenet Palme. Men jag är alltså övervägande positiv till att man på det här sättet återskapar minnet av den tid som flytt. Det faktum att Berggren också är förtrogen med tidens kulturella stämningar och deras litterära uttryck gör inte boken sämre.

I ett viktigt avseende fördjupar Berggrens biografi bilden av Olof Palme, nämligen i fråga om hans familjebakgrund och väg till socialdemokratin. Det som efter läsningen av Berggrens biografi står helt klart är att Olof Palme inte valde politisk hemhörighet som ett led i en personlig karriär – hans väg från en högborgerlig till en socialdemokratisk, så småningom allt mer radikal socialdemokratisk hållning var naturligtvis långt ifrån naturgiven men framstår ändå i Berggrens analys som ganska logisk.

Jag har träffat Berggren helt kort och känner honom alltså inte närmare. Av det jag har läst av honom i Dagens Nyheter, bland annat på ledarsidan, förstår jag att han i dag närmast är vänsterliberal – men jag hörde också nyligen att han i sin ungdom har tillhört den maoistiska vänstern. Det är ingen tvekan om att han under arbetet med den här biografin har tagit dess föremål till sitt hjärta, men hans egen nuvarande politiska position har måhända förlett honom att i alltför stor utsträckning se Palme som en vänsterliberal själsfrände. Och visst kan man i vissa frågor – det internationella engagemanget, jämställdhetsfrågorna, antikommunismen – se saken så, men det är samtidigt att reducera bilden av Palme.

Inte så att Berggren inte nämner till exempel 1970-talets arbetslivsreformer – det gör han, om än alltför kort. Men den irikespolitiska delen av palmeepokens socialdemokratiska agenda, med undantag då för den uppslitande striden om löntagarfonderna, sammantaget allt det där som fick fackföreningsrörelsen att brinna för socialdemokratin, verkar inte riktigt ha fångat hans intresse. Jag tänker nu på sådant som de många socialpolitiska reformerna och de strävanden att skapa mer jämlikhet som utgick från SAPs och LOs av Alva Myrdal ledda jämlikhetgrupp.

När jag kollar Berggreens källförteckning, ser jag också luckor som kan förklara det här. Jämlikhetgruppens båda rapporter finns inte med, inte heller 1975 års partiprogram med dess starka plädering för demokratisk socialism. (Det här programmets mer pluralistiska sätt att angripa maktstrukturerna i näringslivet gör det för övrigt mycket lättare att förstå Palmes tvekan inför det mer endimensionella löntagarfonsförslaget.) Och vad som är ännu värre är att Berggren i sin källförteckning inte har med VU- och partistyrelseprotokollen, vars stående, inledande punkt på dagordningen, ”Det politiska läget”, alltid startar med partiordförandens reflektioner över det aktuella politiska skeendet, i Sverige så väl som internationellt. De här protokollen är tillgängliga för forskare och författare med en tjugoårsspärr, så hela palmeepoken hade funnits tillgänglig för Berggren på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, om han alltså hade velat.

Avslutningsvis: trots dessa kritiska anmärkningar vill jag betona, att Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” drar fram mycket av värde för den samlade bilden av Olof Palme.

Stor valframgång för de estniska socialdemokraterna

Det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) kommer att fortsätta att leda den estniska regeringen: partiet fick 28,6 procent och 33 mandat (mot 27,8 procent och 31 mandat 2007). Sannolikt får det fortsatt stöd av den konservativa valkoalitionen Isamaa ja Res Publika liit (Fäderneslandet och Res Publika), som fick 20,5 procent och 23 mandat (17,5 procent och 19 mandat 2007). Tillsammans får de majoritet i det estniska parlamentet.

Valets stora förlorare är det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet), som förr tävlade med Reformierakond om att vara största parti men nu är nere på 23,3 procent och 26 mandat (26,1 procent och 29 mandat 2007). Partiets ledare, Edgar Savisaar, har i valrörelsen inte kunnat värja sig mot anklagelser om att ha tagit emot stöd från Ryssland, och då hjälper det inte att hans parti fortfarande är stort bland Estlands ryssar.

För valets skräll står dock Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond. SDE får ett nästan fördubblat antal mandat, 19 (mot 9 2007), i röster 17,1 procent (mot 10,6 2007). Uppenbarligen har partiets nye ledare, Sven Mikser, gått hem hos väljarna, så också partiets löften till barnfamiljerna i dessa kristider.

Mikser var förr, liksom några andra av socialdemokraternas ledande personer, riksdagsledamot för Keskerakond, och det är inte osannolikt att SDE nu har börjat göra inbrytningar i Centerpartiets väljarkår. En gallup före valet visade till exempel att Socialdemokraterna nu är näst största parti bland Estlands ryssar.

Krossat i valet blev resterna av landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkunionen), som bara fick 2,8 procent och 0 mandat. Rahvaliit, som framför allt var de gamla kolchosböndernas parti, är ett mitten-vänsterparti, som Socialdemokraterna länge förde sammanslagningssamtal med. När en majoritet på Rahvaliits kongress sa nej till samgående, lämnade stora delar av partiets ledning och riksdagsgrupp sitt gamla parti och anslöt sig till Socialdemokraterna, och det här är med all sannolikhet en av förklaringarna till SDEs stora valframgång. Rahvaliit finns förstås kvar ute på landsbygden och kommer kanske att fortleva ännu en tid och bli representerat i kommunalvalen, men det skulle heller inte förvåna om överströmningen till Socialdemokraterna fortsätter.

Ut ur parlamentet åkte också Estlands gröna, Rohelised, som den här gången fick 3,8 procent.

Med blott fyra partier i riksdagen, Riigikogu, måste man säga att det estniska parlamentet har en mycket stabil sammansättning.

Intresset riktas nu närmast mot vad som ska hända med Keskerakond, Centerpartiet. Redan har det funnits mediaspekulationer om att partiets nestor, den förre folkfrontsledaren Edgar Savisaar ska tvingas lämna ledarskapet för det parti han har byggt upp. Vad som i så fall sker med partiet är svårt att sia om. Om det inte får någon ny ledare med tillräcklig karisma, skulle det inte förvåna mig om överströmningen till Socialdemokraterna fortsatte. Det naturliga vore ju också om SDE blev det dominerande vänster-centerpartiet även i Estland.

Olof Lagercrantz

Dagens Nyheter hyllar, 100 år efter hans födelse, i kulturdelen sin förre kulturchef och chefredaktör Olof Lagercrantz (1911-2002).

Naturligtvis fanns det frågor där man kan ifrågasätta hans ställningstaganden. Men få – utom Lars Gustafsson – torde döma ut honom. Han var nästan alltid intressant att läsa, som kritiker, som författare, som samhällskommentator.

1976, medan vi fortfarande gick mot ett ovisst val, beslöt vi oss på Aktuellt i politiken (s) för att intervjua Olof Lagercrantz, bland annat om det politiska läget. Ulla Tengling skrev och Bo Elfving fotograferade; Lagercrantz fanns på tidningens omslag i nummer 12 med 12 augusti som utgivningsdatum.

Rubriken över artikeln sammanfattar väl Lagercrantz’ viktigaste budskap i intervjun: ”Näringsliv, press, regering… Överallt kommer borgarna att regera om de vinner!”

Det första Lagercrantz säger i den här intervjun är följande:

”Det betänkliga med en borgerlig regering, om vi nu får en sån till hösten, ligger i en alltför stor maktkoncentration hos de borgerliga. De kommer att dominera på en gång regeringsapparaten, näringslivet och pressen.

I dag föreligger en viss balans i samhället genom att arbetarrörelsen sitter i regeringsställning och tidningarna till övervägande del är borgerliga. Hur skall socialdemokraterna bära sig åt i oppositionsställning med en så svag press vid sin sida?”

Ändå var situationen för den socialdemokratiska pressen inte så svag som den är nu – då fanns till exemplet Arbetet kvar i Malmö som en både stor och inflytelserik tidning.

Olof Lagercrantz säger åtskilliga beska sanningar i den här intervjun och sticker heller inte under stol med att det då fortfarande aktuella ”kungabröllopet äcklar mig”.

Men det är ändå hans klarsynta analys av vad som händer när det uppstår en symbios mellan regering, näringsliv och media som det är värt att påminna om också i dag. Hur ska socialdemokratin, i dag då det bara finns rester kvar av den starka folkrörelse partiet ännu på den tiden var och då det inte finns mycket kvar av socialdemokratisk press, kunna besegra alliansen av borgerliga partiet som också stöds av näringslivet och den helt överväldigande delen av media?

* * *

Jag har ganska mycket ur Olof Lagercrantz’ produktion i bokhyllorna, både de som härbärgerar skönlitteratur och de som härbärgerar litteraturhistoria.

Men också i Lagercrantz’ fall var en av Ivar Öhmans Folket i Bild-antologier, ”Svensk poesi” (1954) min ingång till hans poesi.

Lagercrantz har själv valt ut dikterna, och han har hämtat samtliga ur sin tredje diktsamling, ”Dikter från mossen” (1943).

Jag väljer här att återge ett par dikter, som är exempel på ett par ganska olika sidor av hans poesi:

Min generation

Törnrosbuskarna blommade skärt när vi levde på jorden
spred över stenar och gräs röda blodets färg.
Överallt var det blod. Det klibbade vid våra händer.
Städerna sjönk i grus, havet och himmelen brann.
Mödrarna kastade de brinnande barnen i floden.
Natten var utan slut, dånande, giftig och het.
– Ingen höjde en hand men skulden växte och växte,
utan att veta vårt brott fällde vi själva vår dom.
Frälsaren vaknade ej. Han sov i sin gyllene krona.
Över hans stelnade drag dröjde ett leende kvar.
Vägen gick djupare in, och mörkret omslöt vår bana
tills vi nådde ditt land, bleka, förtrogna död.
Eviga stjärnor spred kring sorgsna pannor sitt skimmer.
Sommarens nyponblom föll ur din öppna hand.
Barn som i mörker och dimma går hem bröt vi upp ifrån livet,
smög från vår ångest och skuld lyckliga in i din famn.

Nu sveper…

Nu sveper nattens lätta flor
kring mossens björk och al
och uttern hugger snabba klor
i kräftans blanka skal.

En stjärna lyser till
och hjärtat tar ett språng
när spoven slungar ut sin drill
en sista, gäll och lång.

Melodikrysset nummer 9 2011

Andra kan ha funnit de frågor lätta som jag för min del fastnade med i dagens kryss.

Det måste till exempel ha varit en låt med Ace of Base vi hörde. Men dem hör jag bara tillfälligt på i radio – har inga skivor med dem – så vad var det i så fall de sjöng? Jag tar som vanligt fasta på en återkommande fras – den brukar vara titeln – men missuppfattar den lite. Fast sen hittar jag låten på nätet och kan lyssna av den. Och jo, det är ”All That She Wants” med Ace of Base.

En annan fråga hade jag ännu mer besvär med, låten med Västerås stads musikkår. Svaret skulle vara en årstid, och ledbokstäverna gav entydigt att det måste vara fråga om sommar. Men jag är ju en sån där envis jävel, så jag vill gärna också veta vad det var för låt som spelades. Om titeln är engelsk, borde den innehålla ”Summer”. Då kommer jag på att Anders Eldeman tidigare, 2007, har spelat ”Summer Nights” ur filmen ”Grease”, så kanske är det den. Men jag hade inte sett filmen då och har inte sett den nu heller. Någon som kan bekräfta eller dementera?

”Så mycke bättre” i TV 4 har jag heller aldrig sett, men plötsligt känner jag igen Lill-Babs’ röst, och så minns jag – från Aftonbladets nöjessidor, gissar jag – att jag har läst om att hon i det där TV-programmet har haft något slags samarbete med Petter (som jag för övrigt har på skiva).

Plura har jag också praktiskt taget allt av i min skivsamling, men vem var det som här sjöng hans ”Kärlekens tunga”? Ledbokstäverna leder mig fram till artistnamnet September – Petra Marklund googlar jag mig fram till att hon egentligen heter.

Och så det allra sista som beredde mig en smula huvudbry: Eva Dahlgren tycker jag är en bra artist, men något djupare intryck på mig gjorde uppenbarligen inte hennes bidrag i 1980 års melodifestival, ”Jag ger mig inte”.

Lättare hade jag det faktiskt med ”Tjacka cykel”, som framfördes av Gösta Engström och Sumpen Swingsters. Sumpen Swingsters har jag tidigare skrivit om, bland annat om att en av mina favoriter, barnboksförfattaren och serietecknaren Jan Lööf har spelat med dem. Jag publicerade själv Jan Lööfs serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var dess chefredaktör.

Politisk anknytning har jag också till en annan av dagens låtupphovsmän. I valrörelsen 1968 turnerade Thore Skogman med Sten Andersson, och för den här turnén skrev Thore en särskilt låt, ”Härliga värld”, som gavs ut av socialdemokratiska partiet på skiva. Fast här hörde vi hans ”Surströmmingspolkan”, som i krysset gav ordet surströmming.

Hasse och Tage blev ju så småningom besvikna på socialdemokratin, men de ställde faktiskt också upp för socialdemokraterna på den där tiden. Själv älskar jag dem högt och rent och har, med deras samtycke, döpt en egenredigerad bok efter deras ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Birgitta och jag har också gått på flera av deras revyer, bland annat hört ”Ett glas öl” i 88-öresrevyn 1971.

Förnämlig underhållning har också Galenskaparna bjudit på. Visserligen föredrar jag personligen mitt sommarhus i Öregrund framför rullande sommarviste, men deras ”Man ska ha husvagn” är en kul låt.

En annan underhållare, Povel Ramel, har jag sett live allt ifrån en tältrevy på läroverksplan i min dåtida skolstad Sundsvall – farsan blev förbannad på både mig och Povel, när jag, på grund av lång kö, missade att köpa en viktig motordel åt honom den där lördan – ända till hans väl sista turné; den föreställningen såg vi på Reginateatern i Uppsala, där Lasse Eriksson dog här om kvällen. Och visst minns jag Povels ”Var är tvålen?” där det till och med förekommer en rutig tvål.

Mycket underhållande är också australiern Rolf Harris – även han finns i våra skivhyllor – när han på svenska sjunger om Sven Green med sitt extra ben.

”Min hatt den har tre kanter” var väl ursprungligen inte tänkt som barnvisa, tror jag, men den minns jag att vi sjöng under min små- och folkskoletid.

”Lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig!” har jag sjungit med mina egna barn.

Det som spelades ihop med den var däremot inte en barnvisa men handlade också om ett djur, en åsna. ”Donkey Serenade” skrevs 1937, mitt födelseår, av Rudolf Friml.

Det får mig, avslutningsvis, att tänka på valberedningen i mitt parti, som nu likt åsnan tycks vela mellan inte bara två utan en hel bunt hötappar.

Bara dom nu inte väljer en åsna!

Korta meningar

Jag föreslår att man upprättar en lång lista med kriterier för att få sitta i valberedningen.

* * *

Socialdemokraterna väntar på att få en partiledare, och väljarna känner partileda.

* * *

Om vi vill ha en riktigt framgångsrik ny partiledare, bör vi väl hämta honom från ett partidistrikt som var framgångsrikt i valet, till exempel Stockholms län?

* * *

Epoken Björklund tar väl slut den också, så vi skulle väl, för en nätt transfersumma, kunna sälja någon av våra partiledarkandidater från Stockholms län.

Last chorus: Lasse Eriksson

Lasse Eriksson, den radikale ståuppkomikern, dog plötsligt i går. På scenen. Scenen var Reginateatern här i Uppsala. Lasse och hans kompisar spelade ”Fyra lyckliga män 2”, och han föll plötsligt ihop mot slutet av föreställningen.

Jag och Birgitta såg den första varianten av ”Fyra lyckliga män” och tyckte den var träffsäker, rolig och sevärd. Jag har också tackat Lasse personligen för den föreställningen.

Jag kan inte säga att jag kände Lasse nära, men vi har träffats upprepade gånger vid olika tillfällen, och jag upplevde då att det fanns en spontan samhörighetskänsla mellan oss, i sättet att se på livet och världen. Jag tror det var på en trettondagsmottagning hos landshövdingen i Uppsala vi först kom i slang med varann, och det är just i såna här offentliga sammanhang vi har kommit att träffas upprepade gånger.

Han gjorde också ett scenframträdande vid den socialdemokratiska partikongressen i Malmö 2005, och från det tillfället har jag ett exemplar med dedikation av hans ”Gode Gud, ge mig tålamod – men gör det fort”.

Den boktiteln plus titeln på en annan av hans böcker som vi har i bokhyllan, ”Jag har kokat tvåhundratusen potatisar – men jag kan inte erinra mig en enda av dessa”, är goda exempel på hans speciella sort av humor.

Jag, liksom många andra, minns honom också för program som ”Snacka om nyheter”.

Men bakom humorn fanns alltid allvaret och engagemanget. Han var född 1949 i en av de rödare delarna av Norrland, Piteå, och hans norrländska påbrå märktes inte bara i idiomet. Jag kan ögonblickligen minnas hans röst och speciella sätt att tala, men jag minns lika mycket hans sega, norrländska engagemang.

Marsdagbok, bland annat om Olof Palme och om att han aldrig verkar få någon efterträdare

I går kväll var Birgitta och jag i Enköping för att än en gång inleda en kväll kring utställningen ”Flykten från Estland 1943-1944”. Tuula Autio från Upplandsmuseet, som har producerat utställningen, gradvis under dess vandring också kompletterat den med lokalt material, skjutsade oss i sin bil.

Lokalen i Enköpings bibliotek var full av folk, och jag törs av både frågor och applåder dra slutsatsen, att publiken fann det här ämnet intressant. Liksom vid de tidigare tillfällena – i Uppsala, Östhammar och Öregrund – kom det fram åhörare även efteråt, bland dem också ester.

Just nu läser jag annars palmebiografier inför mitt framträdande i Eskilstuna onsdagen den 9 mars. Jag vill vara à jour med framför allt de böcker mina meddebattörer har publicerat. Här om dan blev jag klar med Henrik Berggrens tegelsten ”Underbara dagar framför oss”. För närvarande håller jag på med Göran Greiders alldeles nypublicerade ”Ingen kommer undan Olof Palme”.

Olof Palme, aktuell på grund av 25-årsminnet, och de här böckerna kom också upp under en lunch Birgitta och jag var bjudna på i dag – ja lunchen sträckte sig nästan ända fram till middagstid. De som bjöd oss, hem till sig, var förre landshövdingen i Uppsala län, till lika under en period medarbetaren till Olof Palme, Hans Alsén och hans hustru Karin Alsén Reimer. Med vid lunchen var ytterligare ett par S-veteraner från Uppsala, Aldes Andersson, som bland annat har varit partiombudsman, och så Gunnel Nilsson, gift med Erik Nilsson, förr en av de ledande kommunpolitikerna (s) i Uppsala – Erik är för egen del tyvärr för sjuk för att längre kunna vara med på en träff av det här slaget.

Men det vore direkt vilseledande att ge sken av att den här gruppen av mycket erfarna socialdemokrater numera mest tittar i backspegeln. Tvärt om: fokus under lunchsamtalet låg på tillståndet i vårt parti och det faktum att man ännu inte har lyckats komma till skott i partiledarfrågan.

Det är klart att vi också diskuterade partiledarkandidater (om de nu alltså verkligen är kandidater) och deras lämplighet för den här uppgiften; i det här lilla sällskapet var målet för diskussionen dock inte att enas kring en speciell person. Fast naturligtvis diskuterade vi, prövande, några av namnförslagen – deras både plus och minus för uppgiften – och jag tror nog att vår lilla lunchförsamling, utan att à la valberedningen först upprätta långa kriterielistor, med sin samlade erfarenhet och kunskap om vad som krävs av en partiledare är hyggligt skickad att kunna bedöma många av de enskilda namn som förekommer i debatten.

Nu har vi inte den sortens hybris att vi tror att vi är valberedningen, så jag avstår från att publicera vad vi sa om olika kandidater – om de nu alltså är det.

Men jag tror mig våga tolka stämningen i vår lilla veterangrupp så, att den var – och nu uttrycker jag mig milt – förundrad över att vårt parti forfarande, så här nära inpå den extra partikongressen, varken har förslag om någon partiledare eller om någon ny partiledning i övrigt.

Medan vi diskuterade, åt vi oss igenom en synnerligen delikat lunch. Den föll det på min lott att tacka värdparet, speciellt värdinnan, för.

Utsällningen ”Flykten från Estland” nu i Enköping

Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland” har blivit en stor succé. Jag och Birgitta invigde den tillsammans på Upplandsmuseet och har sen också ombetts att tala i samband med att den har visats i Östhammar och Öregrund – vår sommarstad var för övrigt en viktig ankomsthamn för många av de estniska flyktingarna.

Nu har turen kommit till Enköping. I kväll klockan 18.00 ska jag och Birgitta tala för utställningsbesökarna på Enköpings bibliotek.

Vi får se om det dyker upp estniska flyktingar eller barn till dem även där. Tere tulemast! – välkommen! – säger jag då till dem.

Vinterdikter

I kvällsmörkret ligger ekorren som katten högg i
morse
Kråkan har hämtat ögonen. Frosten dras ner i
lungorna,
transformeras till andedräktens vita tystnad.
Katten på trappan trycker sig mot jeansbenet,
vill in

Livets transitvisum nedpackat i resväskan
Varje gång den öppnas är tandborsten borta

Bengt Berg
Ur ”Katta är som Leeds”, 1979

Den första snön

Det var inte körsbärsträden som blommade,
men en vit sky drog genom trädens kronor.
Mot middagen föll snön allt tätare.
Snart syntes ej sjö eller himmel.

Ute i sundet stönade en ångare.
dämpat, med vantar för munnen.
Dalarö lotsar irrade länge omkring,
siktade omsider en turkisk flagga.

Werner Aspenström
Ur ”Litania”, 1952

Härstamning ur snön

Vinterbin hörde jag:
for ulliga från gren till gren, samlade snö.

Fotsteg hörde jag:
steg för steg, avlägsnade sig i generationer.

Spåret såg jag:
en galoschs monogram, stämplat i snö.

Jag stavade:
läste en bön för den försvunne.

– – –

Orolig gick jag ut i yrsnön och skottade
mot ropet. Väldiga lassokast
svepte över stormlyktan.

Jag lade mig ned. Grävde och grävde.
Det blev mörkt. Innerst i skredet
låg jag blind och gnydde.

Det blev småningom ljust. En blekhet
rör vid mina ögonlock. I solens lack
blev jag förseglad. Stelnar.

– – –

Jag spritter till:
försvinner som en späntsticka,
ett köldskott mot solen.

Folke Isaksson
Ur ”Teckenspråk”, 1959

Vinterdan

Snön jämres unner laddsûlen.
Tri å trätti grade
mitt på dan.
Som en sågfil däri bröste
når man drar andan.
Mörkre legg å lura
som en storen svartkatte
baka Tuägga.
Int en fågel.
Int ett häraspår.
Sola stryk lågt över Orrmyra,
rö som ett fröddöre.

Birger Norman
Ur ”Utanikring”, 1976

Julaftan

Brolampa tänt hele kvällen.
Grâna i kammarhörne.
Björkven i kakelugn.

Julklappa i ra
på kammarbole:
slikniven, ficklampa,
indianboka.
Å leksaksbilen
ätteskicke
från Ålénåholm.

Fjära släffte
inna dä vart natta.
Ingen å kläga hoss.
Stóckholm
va langt neri väla.

Birger Norman
Ur ”Speleka”, 1980

Ur Folklivsbilder

Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i samverkans
Sverige
Den aktiva företagsnämnden
sammanträder

Birger Norman
Ur ”Vandringsutställning”, 1953

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
”nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta” –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen –
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg
Ur ”Ny illustrerad tidning”, 1881

Plötsligt är det opportunt att omfamna Olof Palme

Som så många andra har jag egna, outplånliga minnen av den där februarikvällen – den 28 februari 1986 – då Olof Palme mördades. Birgitta, som på den tiden satt i partiets VU, råkade – kanske för att vi hade öppen telefon – bli en av de första som blev uppringd av TT för en kommentar. Hon trodde först att hon var utsatt för ett makabert skämt och bad att få kontrollringa tillbaka. När hon gjorde det, visade det sig att det dess värre var blodigt allvar.

Birgitta ringde i sin tur partisekreterare Bo Toresson, som visade sig vara helt ovetande om vad som hade hänt. Toresson – jag arbetade närmast under honom på den tiden – gav mig i uppdrag att ringa runt till delar av VU – vi delade upp uppgiften mellan oss – och så kallade vi ihop VU till ett sammanträde nästa dag. Nu gällde det att inte förlamas av det som hade hänt.

Birgitta åkte för sin del i taxi in till Rosenbad. Uppsala taxi som omedelbart fattade vidden av vad som hade hänt har aldrig begärt ett öre för den taxiresan.

* * *

1996, tio år efter mordet, tyckte vi på partiexpeditionen att det kunde vara dags att på ett både brett och fördjupande sätt belysa fenomenet Palme – personen och epoken – i backspegeln. Jag utsågs att vara ordförande i en minneskommitté, där familjen representerades av en av sönerna, Joakim Palme. Det här resulterade i mängder av aktiviteter – seminarier, fackeltåg med mera – och så böcker, texter av och om Palme. En bordsvariant av Thomas Qvarsebos fina Palme-byst i riksdagen producerades, och årets Första maj-märke hade den som motiv. En CD med avsnitt ur Palmes tal gavs ut, och så bad jag min gamle vän, filmaren Jonas Sima göra videofilmen ”Vilja gå vidare”, som både innehåller filmklipp av Palme i debatter och på möten och intervjuer där andra – de flesta partivänner, några politiska motståndare – ger sin bild av Olof Palme.

* * *

Både filmen och CDn dyker upp som element i det heldagsseminarium om Olof Palmes politiska gärning som i lördags genomfördes i Z-salen i ABF-huset i Stockholm.

Filmsekvenser, som också finns med i ”Vilja gå vidare”, återfinns i Jonas Simas längre – timslånga – film ”Våran Olof”, som efter Pierre Schoris – han är ordförande i Olof Palmes minnesfond – välkomstord inleder seminariet. Jonas och hans hustru sitter på bänken framför mig och Birgitta, så vi får under dagens lopp vid flera tillfällen möjlighet att talas vid. Jonas och jag träffades redan under min skoltid i Sundsvall, och i Uppsala var han sen medlem i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag var en mycket aktiv medlem – till och med föredragshållare – i Studentfilmstudion, vars ordförande han var. Senare korsades våra vägar igen: bland annat var han under min chefredaktörstid film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s).

Birgitta och jag gick fram och hälsade också på förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg, som vi båda har träffat tidigare i olika sammanhang – den här gången var det hans uppgift att teckna en minnesbild, ”Så minns jag Olof”.

Jag märker, efter vad jag redan har skrivit, att det här skulle kunna bli lite av en handskaknings- och hälsningsexposé – efter ett helt liv i arbetrrörelsens tjänst är det ganska många i den här publiken jag genom åren har lärt känna, också haft en personlig relation till.

Men jag ska försöka hålla mig till de personer som gjorde framträdanden vid seminariet.

Härnäst ledde Jens Orback, chef för Olof Palmes internationella center, ett samtal mellan Ingvar Carlsson, Anders Ferm och Lena Hjelm-Wallén, ”Så minns vi Olof”. Carlsson har ju redan tidigare publicerat boken ”Ur skuggan av Olof Palme”, men jag tycker att han i dag är frispråkigare – kanske hämmades han tidigare av att han blev partiledare just i skuggan av Olof Palme. För dagens skarpaste inlägg i just den här konstellationen stod nog annars Anders Ferm.

Därefter blev det lunchpaus. Tillsammans med våra bänkgrannar Sören Thunell och Anna-Greta Leijon – gamla vänner från Laboremus-tiden, numera ett par – ställde vi oss i kön till ”Två grabbar & kök” (det som en gång i tiden var ”Gyllene cirkeln”) i ABF-huset och valde att äta lax, ett utmärkt val visade det sig. När det blev dags för kaffe fick vi sällskap av Gertrud Sigurdsen.

Efter lunchpausen blev det film igen, en kort film med ganska intetsägande bilder till Latin Kings’ bakgrundsmusik till Olof Palmes radioanförande om fördomar. Anförandet finns i original på den Palme-CD jag producerade till tioårsminnet.

Nästa punkt i programmet blev ett samtal, lett av Jan O Karlsson, mellan tre författare av palmebiografier. Kjell Östbergs har jag läst med uppskattning; jag har också skrivit om första delen här på bloggen. Henrik Berggrens i höstas utkomna mastodontbok har jag strax läst ut och ber att få återkomma till. Helt ny – jag köpte ett exemplar vid bokbordet utanför Z-salen – är Kerstin Vinterheds ”Mordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet”.

Det finns naturligtvis mycket som de här palmebiograferna är ense om, men särskilt mellan den vänsterliberale Berggren och Östberg med sitt förflutna i 68-vänstern (Socialistiska partiet) uppstod det ibland intressanta spänningsfält.

Och mer allmänt: medan det tidigare fanns ett slags närmast besvärad tystnad kring Olof Palme och hans politiska gärning, finns det i dag en tendens att alla sluter honom till sitt hjärta och nästan kramar ihjäl honom – som om han inte redan vore död. Ett exempel från den här seminariedagen: Mona Sahlins slutord var personliga och hjärtevarma, och ingen betvivlar ju att hon, som hon har berättat, som mycket ung ”gick med i Olof Palme” snarare än i det socialdemokratiska partiet. Men med på det här semineriet var också Göran Greider, som jag strax ska återkomma till, och han har ju – trots att han har varit medlem i socialdemokratiska partiet i 40 år – inte precis samma politiska åsikter som Sahlin, som ju fortfarande faktiskt är partiordförande.

I dagens – morddagens – Svenska Dagbladet läser jag, på ettan och inne i tidningen, mängder av kortintervjuer med människor som alla säger sig minnas Olof Palme med värme. Så var det ju inte precis på Mäster Olofs tid. Faktum är att jag till och med kan tycka att det känns skönt att det på Svenskans ledarsida under de senaste dagarna har funnits texter som markerar en ärlig distans till Olof Palme och hans politik.

Fast å andra sidan: i seminarieavsnittet ”Olof Palme för mig – intryck och inspiration” får vi höra vittnesbörd från fyra personer som har ganska olika erfarenheter och utgångspunkter men alla i dag ändå hyllar Olof Palme: Att Jan Eliasson, som ju bland annat hade en medlarroll tillsammans med Palme, gör det är knappast förvånande. Katarina Engberg, som förmedlade bilder av möten med Olof Palme under sitt elevfackliga arbete, har för sin del en rejäl vänstergir i sitt politiska förflutna, medan Laila Naraghi (som jag för övrigt träffade för första gången – hon satt bredvid mig) relativt nyligen från en vänsterposition slogs om ordförandeposten i SSU. Naraghi fick, tror jag, de längsta spontana applåderna av inledarna i den här delen av seminariet, där Jens Orback var samtalsledare.

Konkurrens om uppmärksamheten hade hon dock av Göran Greider, aktuell med den pinfärska boken ”Ingen kommer undan Olof Palme”, som jag förstås också inhandlade. Greider är en lysande vänsterytter och rev också ner spontana applåder efter en rundpall mot den svenska militära närvaron i Afghanistan. Jag ska återkomma till hans bild av Olof Palme när jag själv har hunnit läsa boken, men jag kan berätta att ett par av Palmes gamla ”pojkar”, Anders Ferm och Jan O Karlsson, i samtal jag hade med dem ansåg att det är fråga om en lysande bok.

Ytterligare några saker återstår att redovisa. Jens Orback presenterade Olof Palmes internationella center och Pierre Schori Olof Palmes minnesfond. Och så invigdes Palmesalen. Jag undrade förstås var i ABF-huset det fanns plats för den – men upptäckte sen att man hade döpt om Fabiansalen. Visst vill jag att Olof Palme ska få en egen sal i ABF-huset, men lite vemodig känner jag mig ändå över att Fabian Månsson härefter mer hör hemma på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, för övrigt en av medarrangörerna till dagens fina arrangemang.

Och så måste jag förstås avslutningsvis också nämna Jonas Simas nya film ”Lisbet”, som premiärvisades.

Lisbet är förstås Lisbet Palme, som annars under Olof Palmes dagar som partiledare och statsminister var känd för att hålla media på armlängds avstånd från familjen och dess hem.

Men Jonas Sima, välkänd för familjen Palme, har alltså fått göra en ganska personlig filmad intervju med henne. Hon gör inget för att framhäva sin egen roll, men det blir i detta avspända samtal med Sima ändå tydligt det vi som kände Olof (och också har träffat Lisbet) alltid har insett, nämligen att hon i flera viktiga politiska frågor familjesamtalsvis påverkade honom i rätt riktning.

Klok är hon, denna psykologutbildade kvinna.

Och så slår det mig, när jag i filmen ser ungdomsfoton av henne, hur söt hon var. (Hon är mycket äldre nu, men man kan fortfarande se den här skönheten.)

Vacker och klok och tidigt radikal – det är klart att Olof Palme föll för henne!

* * *

Onsdagen den 9 mars klockan 18.00 medverkar jag själv tillsammans med Henrik Berggren och Göran Greider i seminariet ”Arvet efter Olof Palme” i Eskilstuna. Plats: Munktell Science Park, Portgatan 3.

Vi har ombetts ta upp följande frågeställningar:
Vad hade Palme sagt om
– dagens politiska samtal
– socialdemokratins vägval?

Två lokala (s)-representanter – Jörgen Danielsson och Kristina Eriksson – medverkar också.

Samtalsledare: Stig Hansén.