I den ljusnande framtidens tid

Jag och Birgitta är i den åldern då den ljusnande framtid inte längre är vår.

Men vi har ju barnbarn.

I går åkte vi mot Stockholm medförande en blombukett att hängas om en hals, betydligt yngre än våra. Annas äldsta flicka, Sara, tog studenten.

Sara har gått i Skärholmens gymnasium, på ett estetiskt program med inriktning på bland annat teater. Det här programmet har inrymt viss praktik, förlagd till Stockholms stadsteater, och jag har försökt uppmuntra den här unga damen genom att ge henne en del av mina dubbletter av Strindbergs dramatik. Vad det ska bli nu kan väl ingen säkert veta; teatersektorn är yrkesmässigt ett osäkert fält.

Vi åkte tåg och sen tunnelbana tillsammans med Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Ända sedan Bengt och Birgitta skildes när Anna var liten, har vi både bott i närheten av varann – vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina båda familjer – och att umgås, så småningom även utan Anna som förbindande länk.

I Skärholmens centrum samlades sedan – under paraplyer och delvis under tak; det regnade – en allt större grupp: Anna med dottern Ella, Ellas pappa Kaj som Anna numera är skild från, Annas nuvarande sambo Enver, min och Birgittas gemensamma dotter Kerstin. Väl framme vid gymnasiet, när gymnasisterna redan hade börjat komma ut, kom också min och Birgittas yngste, Matti – han var relativt nyhemkommen från New York, där han förresten hade förlovat sig med sin Karin, och kunde sen inte heller följa med hem till festen hemma hos Anna, eftersom han skulle gå på konserten med Eric Clapton.

Firandet utanför skolan och därefter på lastbilsflaket dämpades väl något av det blöta vädret, men regnet upphörde i alla fall. Jag tänkte på hur likt och samtidigt mycket olikt det här var jämfört med när jag själv tog studenten på Högre allmänna läroverket i Sundsvall våren 1958.

I Skärholmen var det så ytterst påfallande att så många av eleverna och anförvanterna helt uppenbart hade ett icke-svenskt ursprung. Det har ju jag också, men i 1950-talets Sundsvall var det ovanligt, och förresten är jag så ljusblond och blåögd, att jag ligger mycket nära den svenska stereotypen.

Sen är ju dagens gymnasieskola något helt annat än den urvalsskola jag gick i på min tid. En av mina goda vänner kuggades i studenten och fick efter tidens sed gå ut bakvägen – han lyckades sedan året därpå och blev med tiden en mycket framstående musiker. Själv hörde jag till dem som fick mycket höga betyg – censorn, Victor Svanberg, hälsade mig, efter att ha läst min studentuppsats om Karin Boye, välkommen till Uppsala – och jag gick ut på läroverkstrappen iförd min nyinköpta vita mössa.

Den hade jag för övrigt ett ambivalent förhållande till: på ett foto jag har kvar i mitt fotoalbum bär jag studentmössan bak och fram och har under fotot skrivit: ”Min syn på studentexamen.” På den stora studentmiddagen skulle man ha smoking, som jag som alla andra då tvingades hyra – men jag minns att jag ändå markerade en liten protest genom att sätta IOGT-märke på kavajslaget till smokingen. Studentmössan ville jag sen kasta bort så snart som möjligt, men min mer sentimentalt lagda mamma räddade den genom att gömma den i ett överskåp, och sen tror jag min dotter Kerstin tog hand om den.

Själv är jag mycket för boklig lärdom, däremot inte dess klassinsignier.

Mycket är annorlunda om man jämför då och nu.

Sara får som examensuppmuntran senare i sommar åka till New York tillsammans med sin mamma. Av Birgitta och mig fick hon som examenspresent en slant att förstärka reskassan med.

Själv djärvdes jag – jag hade ju mycket höga betyg – en gång under skoltiden i Sundsvall söka ett stipendium till en språkstudieresa till England, men blev då kallad till rektorsexpeditionen. Rektorn, som satt i fullmäktige för Högern i Sundsvall, meddelade då att det tyvärr inte kunde bli något men tillade förbindligt: ”Men Kokk som ju är socialdemokrat kanske har partifonder att söka från?”.

Man tänker på så mycket såna här dagar.

Nå, det blev en trevlig fortsättning på dagen hur som helst.

Under eftermiddagen blev det solsken, rent av varmt, igen, och hemma hos Anna kunde vi sitta utomhus både i den lilla trädgårdstäppan på framsidan och på altanen på baksidan. Kaj grillade kött, och allt fler läckerheter bullades upp ute i köket. Vi blev också allt flera: Amanda, mellansyster till Sara och Ella, kom hem från sin skola. Sara kom hem efter sin bilkortege, och även ett par av hennes kompisar anslöt sig till sällskapet. Annas kusin Anna-Karin med dottern Cecilia anlände. Och så vidare.

Runt våra ben snodde sig hela tiden hunden Sudden. Det var tur för honom att det här studentkalaset inte hölls i Kina.

Louis Armstrong 1925-1933

När jag växte upp och började lyssna på jazz på 1950-talet, var Louis Armstrong (1901-1971) fortfarande mycket stor, spelades till exempel ofta i radio. Själv lärde jag mig dansa bättre, på en dansskola i Sundsvall, och det jag ofta där dansade till var Armstrongs version av Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Mack the Knife”.

Men då hade han redan länge, långt före min tid, varit en stor stjärna på grammofon och som turnerande artist. Han var barnbarn till slavar och växte upp under mycket fattiga omständigheter i New Orleans. Han växte upp hos sin mamma och fick tidigt pröva på olika sätt att bidra till familjens försörjning. Han hamnade också på ungdomsvårdsskola, vilket hade en god sak med sig: Han fick där möjlighet att lära sig spela kornett, det instrument han startade sin musikaliska bana med. Dessutom hade han fallenhet för musik, och på det här sättet kom han in på den bana som så småningom skulle göra honom till en av jazzmusikens stora.

Redan som mycket ung hade Armstrong haft möjlighet att lyssna på storheter som Joe ”King” Olivers band. Kornettspelaren Bunk Johnson lärde den då mycket unge Armstrong att spela på gehör, och efter att ha spelat i olika brassband fick han möjlighet att spela i Kid Orys jazzband på en flodångare på Mississippifloden. Nästa steg var att han blev andrekornettist i King Olivers orkester, och det var också i denna orkester han 1923 gjorde sina första grammofoninspelningar. 1924 var det dags för New York och Fletcher Hendersons stora orkester. 1925 startade han en egen grupp, Louis Armstrongs Hot Five.

Under senare delen av 1920-talet övergick han till att spela trumpet, det instrument de flesta förknippar honom med.

Delar av Louis Armstrongs tidiga inspelningar finns på 3 CD från Naxos.

”Heebie Jeebies” innehåller originalinspelningar från 1925-1930 (Naxos Jazz Legends 8.120541, 2001).

Eftersom första volymen i den här serien har 1925 som startår, rymmer den mycket lite material där Armstrong fortfarande spelar kornett, men ”Heebie Jeebies” från 1926 ger i alla fall ett utmärkt exempel. Ytterligare ett exempel är ”Potato Head Bues” från 1927. Men i flertalet låtar på den här plattan spelar han trumpet, sjunger dessutom. ”West End Blues” från 1928 är ett bra exempel. Redan under de här relativt tidiga åren hör man också vilken bra dansmusik Armstrong spelar. ”Save It Pretty Mama” från 1928, där han spelar med Savoy Ballroom Five, är ett exempel.

Bland de musiker man möter på den här första CDn finns Kid Ory, trombon, Earl Hines, piano, Jack Teagarden, trombon, och Lionel Hampton, trummor.

Volume 2, Original Recordings 1930-1933, heter ”I’ve Got the World On a String” (Naxos Jazz Legends 8.120609, 2002).

Den innehåller godingar som George och Ira Gershwins ”I Got Rythm” och Hoagy Carmichaels ”Star Dust”. Men där finns också andra fina låtar, till exempel ”The Lonesome Road”, ”The Peanut Vendor”, ”Sweet Sue, Just You” och ”Basin Street Blues”. För att inte tala om W C Handys ”St Louis Blues”.

Bland de medverkande kan vi notera Lionel Hampton, nu även på vibrafon, Chick Webb, trummor, Mezz Mezzrow, klockor.

Volume 3, Original Recordings 1914-1936, heter ”Rythm Saved the World” (Naxos Jazz Legends 8.120676, 2003).

Här hittar man inte mindre än ytterligare två versioner av ”St Louis Blues”, dessutom också ”Tiger Rag”, ”The Music Goes ’Round and Around” och så en läcker version av Duke Ellingtons ”Solitude”.

Jag kan medge att det här var en summarisk sammanfattning.

Men lyssna själva!

11 olika inlägg samtidigt på S-bloggtoppen!

Just nu har Tord Oscarsson inte mindre än 11 olika inlägg – samtidigt – på S-blogg-toppen. Jag kände Tord en smula förr i världen och hör till dem som då och då tittar in på hans blogg.

Men skulle någon – Tord själv eller någon annan som vet – kunna berätta hur många besökare man måste ha på sin blogg för att nå ett så formidabelt resultat.

Fast egentligen undrar jag, som en av dem som länkar till S-bloggar, vilka regler som egentligen gäller för att hamna på den där topplistan. Räknas de besökare man har – i mitt eget fall väldigt många – som går direkt in på min bloggadress och inte via S-blogg-portalen? Viktas inläggen i något slags angelägenhetsgrad, så att uttalat politiska inlägg har högre vikt än sådana som till exempel är privata, kåserande eller handlar om kultur?

Själv är jag en gammal journalist, förvisso (S) men med journalistens lust till alla de här fälten och några till.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 7 2011:

”Dyslexiutedningen
kom först i årskurs nio”

Rubrik i Hallands Nyheter

”Endast ett s. Ann-Louise Hanson stavar sitt efternamn så och inte Hansson som det stod i både ”Tyck till om tv” och i rättelsespalten i söndagens respektive tisdagens tidning.

Ann-Loise Hanson
stavas just så”

Rättelse i Expressen

”Fredagen blir fortsatt gråmulen och bjuder inte på annat än ostadigt väder med en del regnskogar.”

TV4.SE

”Victoria och Daniel
hälsade på cykelfabrik”

Rubrik, HN.SE

”När hennes föräldrar gick bort på 1960-talet fanns de i huset. Sedan dess har de blivit liggande, om någon i släken skulle vilja ha dem. Men det verkar inte så.
– Det vore synd att slänga dem, säger Elsie Brodin.”

Skånska Dagbladet

Nationaldagens lust och fägring

På skrivbordet, bredvid dataskärmen, står en bukett vita rosor, blommande små kvistar av den här i Öregrund och i övriga Roslagen vanliga midsommarrosen Rosa alba maxima. Enligt familjemyten slår den här rosen ut på min födelsedag, den 19 juni, men redan i går bar Birgitta in den här buketten och gav den till mig.

I dag är det nationaldag, och jag har gått ett varv runt trädgården för att beskåda dess lust och fägring. Det är på trädgårdens sida mot allmänningen, det som kallas Floraparken, där det är soligt och varmt, som de vita rosorna har slagit ut. De finns i hela vår trädgård, delvis längs staketet, men på de flesta ställen är de än så länge bara i knopp.

Annars blommar många slags blommor, just nu mest i blå och blålila nyanser: lupiner, trädgårdsklint, akleja, oxtunga, under den stora asken nere vid grinden massor av midsommarblomster. Men de första pionerna har också börjat slå ut.

Hit till Sverige kom jag i slutet av andra världskriget, som barn. Mitt ursprungliga hemland är Estland, och jag talar fortfarande estniska. Men jag är numera djupt rotad i den svenska myllan. Märkligt nog är det förresten så att den där vita midsommarrosen vi har på vår tomt också finns i min estniska hemby Juminda, belägen på ett näs mot Finska viken. Den tycks trivas både där och här – och så är det också med mig. Min känsla för nationen finns på två håll, och jag ser inget problem i det.

* * *

Jag är också en människa som i hela mitt liv politiskt har stått ganska långt åt vänster. Men jag är en reformistisk socialist: är övertygad om att förändringar, för att lyckas, bara kan genomföras steg för steg och om de knyter an till människors tidigare gjorda erfarenheter. Det var så det svenska folkhemmet byggdes.

Det här är en praxis som bara skenbart har tagits över av dem som i dag slår blå dunster i ögonen på människor genom att etikettera sig som ”det nya arbetarpartiet”. Under falsk etikett pågår i dag en nedmontering av det folkhem socialdemokratin under årtionden mödosamt byggde.

Helt oskyldig till detta är inte heller socialdemokratin själv. Men jag hyser, så här på nationaldagen, hopp om att mitt parti är på väg att hitta tillbaka till sin gamla men
väl beprövade kurs, den som – om den fullföljs – åter kommer att få även samhällets utsatta och styvbarn att tänka tankar som Woody Guthrie formulerade i en berömd sång: ”det här är ditt land, det här är mitt land”.

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

(Enn Kokks översättning)

Olle Cronsjö och Nötknäpparen

Som väl mina läsare har noterat, gillar jag korsord; jag är en notorisk nötknäppare.

Nötknäpparen hette en tidning, som startades 1954 av Folket i Bilds förlag. Dess redaktör var Olle Cronsjö, knuten till förlaget och också till veckotidningen Folket i Bild, där han bland annat under en relativt tidig period publicerade en egen humorserie, ”Jungman Jansson”.

Han var själv en hängiven filatelist, och till hans mest framgångrika skapelser hörde FiBs frimärksklubb, med egen stående och urklippbar sida i tidningen. Frimärksklubben var en veritabel folkrörelse bland ungdomar på 1940- och 1950-talen. Cronsjö gav också ut en bokserie om jordens frimärksländer. Bland hans många böcker finns även
en med patienser.

I Folket i Bild hade han också hand om knep och knåp och tävlingssidor, ofta i samarbete med en annan ständig medarbetare, Gösta Knutsson. Knutssons främsta bidrag till Folket i Bild var barnsidor samt den serieversion han tillsammans med tecknaren Einar Norelius gjorde av sin Pelle Svanslös.

När Cronsjö 1954 startade korsords- och tävlingstidningen Nötknäpparen, ”tankeskärpande, nervlugnande, lärorik” enligt sin målsättning, gjorde han det i nära samarbete med Gösta Knutsson. Jag minns mycket väl den och dess jultidningsvariant Julnötter – jultidningen sålde jag i Juniskär med omnejd, men Nötknäpparen brukade jag och vår hyresvärd i Juniskär, Kjell Nordin, köpa i kiosk och tillsammans lösa.

1958 tog jag studenten och gjorde lumpen; 1959 flyttade jag till Uppsala för studier, och någonstans där tog min kontakt med Nötknäpparen slut. 1962 såldes modertidningen Folket i Bild till Åhlén & Åkerlund (Bonniers), men av det lilla jag har lyckats få fram om Nötknäpparen framgår inte dess fortsatta öde mer i detalj. Dock anges Folket i Bild – möjligen här liktydigt med förlaget, som fanns kvar som en del av Tidens förlag – som utgivare fram till nedläggningen 1979. En indikation på att det kan vara så är att Cronsjös skötebarn Frimärksbladet, alltså Folket i Bilds avdelning för FiBs frimärksklubb, flyttade över till Nötknäpparen under perioden 1963-1972. Märk alltså att Folket i Bild 1962 såldes till Åhlén & Åkerlund och 1963 blev FiB Aktuellt.

Varför FiBs frimärksklubb upphörde just 1972 är lätt att räkna ut. Dess skapare och drivande kraft, Olle Cronsjö (född 1899) dog nämligen 1972.

Fabler och traditionella sagor vävs samman till en fascinerande vuxenserie

I serietidningen Nemi går som fortsättningsserie ”Fabler” (i amerikanskt original ”Fables”), som växer allt efter som avsnitt läggs till avsnitt. Den skapades 2002 av Bill Willingham och har en mycket originell handling. Mark Buckinghams teckningar i realistisk stil, dessutom utsökt färglagda, bidrar till att göra den här serien till en av de mest intressanta nytillskotten från senare år. Den klassificeras oftast som vuxenserie – och Mickel Rävs sexuella inviter till Rosenröd är väl ett exempel – men jag kan tänka mig att den fascinerar intelligenta läsare långt ner i åldrarna.

Det senare underlättas förstås om även de unga läsarna är bekanta med den klassiska sagovärlden och dess gestalter – jag vill här påminna om att många av de kända folksagorna, som nedtecknades av till exempel Bröderna Grimm, inte heller väjde för grymheter och ondska; Bröderna Grimm har ju ibland rent av kallats för Bröderna Grym

Bill Willinghams grepp är originellt på flera sätt. Dels hämtar han figurerna till sin ”Fabler” inte bara från Bröderna Grimm utan från hela den klassiska sagovärlden. Alltså möter man här, i samma serie, figurer inte bara ur Bröderna Grimms och den delvis snarlika sagoskatt Charles Perrault samlade in utan också ur böcker som ”Trolkarlen från Oz”, ”Alice i Underlandet”, ”Djungelboken”, ”Gullivers resor”, ”Det susar i säven” och bokserien om Narnia. Dels finns alla de här figurerna samtidigt, livs levande, mitt ibland oss.

De sagofigurer som är människor eller kan anta mänsklig gestalt bor i en enklav i New York, kallad Fabelstaden (Fabletown). Men de sagofigurer som är djur, några av dem farliga djur, eller har gestalten av vidunder kan ju inte visatas bland människorna, så de finns samlade i ett avskilt och väl dolt område, kallat Farmen, ute i vildmarken.

En del av dem som på det här sättet är avvisade från den övriga, av människorna dominerade världen, ingår ett hemligt förbund och förbereder sig för uppror. Motståndare och opålitliga element rensas ut. De bland farmens/reservatets invånare som försöker behålla banden med de mänskliga sagofigurerna inne i staden riskerar alla att råka illa ut.

Till den här seriesagans dramaturgi bidrar också det faktum att de kända systrarna Snövit och Rosenröd befinner sig på olika sidor i den kamp som pågår i sago/fabelvärlden. Snövit, som är gift med Stora stygga Vargen (!) som här kan anta mänsklig gestalt och som är ledare för fabelkolonin i New York – alla figurerna har inte samma egenskaper som i sagoförlagan – försöker tillsammans med Mickel Räv fly från de sammansvurna och lyckas till och med ta kål på Shere Kahn, bara för att i slutet av avsnuittet i senaste Nemi bli tillfångatagen av sin syster Rosenröd och hennes sammansvurna, bland vilka också finns till exempel Guldlock.

Nu hotas Rosenröd av skenrättegång och exekution.

Melodikrysset nummer 22 2011

Ute blåser sommarvind. Här inne hör man, om inte William Lind, så i alla fall Anders Eldeman.

I dag spelade han musik som jag var förtrogen med, så det här krysset var inte så svårt. För mig alltså – andra kan kanske inte just den här musiken.

Anni-Frid Lyngstads ”Även en blomma” hade jag visserligen inte hört förut, men jag hade klarat henne redan innan Eldeman gav oss titeln.

Christina Aguilera har jag inte ens lyssnat särskilt mycket på, men jag klarade henne på rösten innan jag hade fått titeln, ”Lift Me Up”.

Min skivsamling rymmer mycket lite hårdrock, men jag hade faktiskt listat ut att vi skulle få höra AC/DC redan innan deras ”Highway To Hell” från 1979 spelades, för övrigt en riktigt bra låt.

Fred Åkerström medverkade vid den stora lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Hans dotter, CaisaStina Åkerström, har jag däremot aldrig träffat personligen, men jag tycker att hon är en bra sångerska, till exempel i ”Dagen är vaken” som vi hörde i dag.

Annars är jag öppen för musik i de mest skilda genrer.

Dängor som ”Yes Sir, I Can Boogie” med Baccara har fastnat i mitt musikminne, trots att den var hit redan 1977.

Ibland kan jag ha svårt att minnas melodifestivalbidrag – de är väl helt enkelt inte tillräckligt originella – men ”Växeln, hallå, hallå, hallå”, som Janne Lucas gjorde 2007 1980, minns jag mycket väl. Här skulle den leda oss till vad huvudpersonen efterfrågar, till och med i pluralis: anknytningar.

Men jag har sett en ganska stor del av operarepertoaren också. Fast just Georges Bizets ”Carmen” har ju en musik som också de som normalt inte rör sig på Operan brukar gilla.

Från operascenen kan vi så ta oss över till operettscenen. ”Ge mig en kyss så jag kan drömma”, i original ”A Kiss To Build a Dream On” med musik av Oscar Hammerstein II, dök först upp i en musikal redan 1935.

Också ”On the Sunny Side of the Street” har musikalursprung men har sedan blivit en jazzstandard. Här skulle den här låttiteln leda oss till ordet trottoar.

Amerikanskt ursprung, ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine” med Tom T Hall, har också Alf Robertsons hit från 1976, ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”. Fin låt – medge att även banaliteter kan göra oss varma om hjärtat.

Ibland gör seriösa konstnärer från andra fält lyckade inhopp i schlagervärlden. Poeten Bo Setterlind är ett exempel. Det är han som har gjort den svenska texten till Lill Lindfors’ hit från 1967, ”Du är den ende”. I franskspråkigt original heter den ”Romance d’amour”.

Då har det råkat bli så att det sista svaret som är kvar att redovisa är Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. I den texten figurerar bland annat Oden.

Jag tror inte heller på Oden, men flera av Olrogs visor har ett evigt liv, så vi kan väl säga att jag tror på Olrog.

Och nu är det hög tid att gå ut i solskenet som lyser över vårt hörn av Balders hage.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogf, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Fellinis Roma

Federico Fellini (1920-1993) är en av centralgestalterna under den italienska filmens storhetstid. 1972 gjorde han en film, ”Fellini Roma”, som väl inte helt kan mäta sig med hans storverk, men som är stor nog ändå. Det är en film med surrealistiska drag, utan en genomgående logisk handling – mer då en serie drömbilder eller varför inte cirkusnummer, vilket senare understryks av Nino Rotas musik.

I rollistan hittar man namn som Anna Magnani och Marcello Mastroianni, ja även Federico Fellini själv, men de förekommer i filmens nutids-, det vill säga sjuttiotalsavsnitt och spelar sig själva. Många av de medverkande är okända även om deras namn finns i rollistan – Fellini hade som en av sina egenheter att också, ofta med förbluffande lyckat resultat, använda sig av handplockade amatörer.

Som jag redan har antytt saknar filmen episk handling; det här är en film om staden Roma, Rom. Jag har ovan nämnt sjuttiotalsavsnitten, men en mycket stor del av fokus ligger på 1930-talet – den unge Fellini själv, i filmen spelad av Pedro Gonzales, kom till Rom 1931 – och på andra världskrigets 1940-tal; vi får således uppleva både fascismen och bombningarna av den italienska huvudstaden.

Rom skildras både med kärlek och i narrspegeln. Fellini arbetar med både kontraster och paralleller, som i de långa scener där hororna paraderar för pojkarna på bordellen respektive där nunnor har mannekänguppvisning för katolska präster. Vi ser bilder vi känner igen från våra turistbesök i den eviga staden men får också följa med på en utgrävning av katakomberna, där genom ett par tusen år bevarade bilder ses försvinna när de träffas av ljuset och luften. De storslagna vyerna samsas med de närgångna bilderna av människor som sannerligen inte är några hjältar.

Illusionen av verkligt liv är fullständig. Fellinis Roma blir också vårt.

Mer om Aftonbladet Kryss & Quiz

Jag har ju tidigare skällt på att Aftonbladet Kryss & Quiz ibland satsar på uppenbart alldeles fel konstruktörer, och jag tänker inte här upprepa denna kritk. Men som mina läsare rimligen förstår, innehåller den här krysstidningen också en del godbitar för oss nötknäppare – annars skulle vi ju inte fortsätta att köpa tidningen. I mitt förra inlägg i den här frågan nämnde jag ett exempel: Sarah Kinmans krypto Tvetydigt.

Men det finns fler skäl att fortsätta köpa den här kryssbilagan.

P O Carlzéns Kluriga korsordet bereder mig nöje varje vecka, dels för att det är ett gammaldags korsord med nycklarna utskrivna separat vid sidan om korsordet, dels för att det verkligen innehåller en del klurigheter.

Mats Olséns Bikupan har jag skällt på när det ibland har innehållit alltför många alltför fantasifulla ord. Men när han lyckas tygla sin faiblesse för sådana och i stället gör öppningen svår genom olika möjliga val både vid första och andra valet av ord, blir det kul. I veckans fall lurade han mig först in på fel spår och jag svor – och började om med lyckat slutresultat.

Samme konstruktörs Hitta orden är lättare men ändå nöjsamt att lösa.

Kryss kan ju vara olika konstruerade, inte bara i fråga om svårighetsgrad.

När det gäller kryss med allmänt innehåll, gäller det för konstruktören att hitta den rätta balansen mellan bred allmänbildning och en svårighetsgrad som inte fordrar uppslagsböcker, Google eller detaljerade landkartor för att kunna lösas. För att ta det sist nämnda som exempel: Jag tror mig vara hyggligt allmänbildad i geografi, detta eftersom jag som ung frimärkssamlare en gång i världen pluggade in alla världens huvudstäder och under hela min skoltid fick mycket högt betyg i geografi. Men om en konstruktör i sitt kryss efterfrågar städer eller floder som ingen, som inte av någon anledning råkar ha varit där, rimligen känner till, förvandlas ju krysslösandet till att genom hjälpmedel, till exempel nätsökning, hitta namn man aldrig har hört talas om (och sen glömmer fortare än man hittade dem). Men det finns ju konstruktörer som lyckas upprätthålla en bra svårighetsgrad utan att tillgripa de här tvivelaktiga metoderna. Anna Hagberg, som jag tidigare flera gånger har berömt, är ett exempel. I Aftonbladet Kryss & Quiz finns också Eva Ohlin Särman, som på motsvarande sätt uppenbart behärskar konsten att göra kryss på olika nivåer: hennes svårare är något att bita i, och hennes enklare blir aldrig för enkla.

Det kan naturlgitvis också vara roligt med mer ämnesspecialiserade kryss – här kan ju läsaren/lösaren själv avgöra om ämnet är något för just honom eller henne.

Ett kryss av det slaget jag alltid löser med nöje är Bertil Johanssons Årtalskrysset. Där startar jag med tidsmarkörerna och försöker därefter fastställa det exakta årtalet.

Ett annat ämnesspecialiserat kryss, Sportkrysset, löser jag däremot aldrig. Jag har visserligen prövat en gång, och lyckats med hjälp av Google (ingen sport!), men sport är liksom inte min bag – jag har aldrig någonsin i mitt liv läst sportsidor, för att ta ett modest exempel. Det lustiga är att jag själv – har en av mina bloggläsare påpekat för mig – förekommer i Bengt Löfstrands sportkryss i senaste numret: Nyckel: Känd Kokk. Svar, tre bokstäver: ENN.

I dag har jag varit genomgående snäll, men ett litet ris kan jag ändå inte avhålla mig från att utdela:

I Lena Nilssons Fritidskrysset, med lägre svårighetsgerad än den trea det har åsatts, förekommer nyckeln INOM. Svar: INOM.

Kan vi härnäst förvänta oss kryss med alla svaren så att säga inbyggda i nycklarna?