Hasse Ekman föregriper Alf Sjöberg och Ingmar Bergman

Alf Sjöbergs ”Hets” (1944) med manus av Ingmar Bergman är en lysande skildring av den gamla skolans värld. Filmens latinlärare, kallad Caligula (Stig Järrel), är ett förfärande träffsäkert porträtt av en diktatorisk och i grunden psykiskt sjuk lärare, som terroriserar sina elever.

Jag har i dag i TV sett ”Lågor i dunklet”, en film i internatskolemililjö av Hasse Ekman (manus och regi) och plötsligt insett, att den här filmen, från 1942, i viktiga avseenden har varit en inspirationskälla för ”Hets”. Inte bara så att det i Ekmans film finns en latinlärare, Birger Sjögren, spelad av Stig Järrel, utan att han terroriserar sina elever på samma sätt som Caligula gjorde i ”Hets” och dessutom är lika galen som Caligula.

Annars är storyn i de båda filmerna inte likadan och ”Lågor i dunklet” inte riktigt i samma klass som ”Hets”, men Hasse Ekman ska ha en eloge för att vara upphovsman till den här figuren och scenen. Jag vill dessutom framhålla, att Ekman, som gjorde alltför många alltför lättviktiga filmer, i fallet ”Lågor i dunklet” har skapat en både intressant och spännande film, i det senare fallet åtminstone en smula släkt med Hitchcocks mer psykologiska thrillers. Slutbetyget dras dock ner en smula av det väl platta slutet.

I filmens början finns ett slags varsel: Birger Sjögrens (Järrels) gamla mamma (Hilda Borgström) vrider sig på sin dödsbädd i vånda över vem som nu ska kunna hindra sonen från de galenskaper han uppenbarligen kan ställa till med.

Birger Sjögren är latinlärare på en internatskola, där vi också får träffa rektorn (Hugo Björne) och rektorskan (Linnéa Hillberg) och framför allt biologiläraren Rolf Nordmark (Edvin Adolphson), husfar i ett internathus för pojkar, och Eva Berg (Inga Tidblad), husfru i samma internat. Eva är förtjust i Rolf (och vice versa), men när han aldrig verkar komma till skott, gifter hon sig i stället med Birger och lämnar sin tjänst.

Gradvis får hon känna av hans märkliga lynne och de dunkla vrår som finns i hans psyke. Han blir också patologiskt svartsjuk varje gång hans hustru har minsta oskyldiga kontakt med sin tidigare samarbetspartner Rolf. Olika händelser leder till att det plötsligt börjar inträffa oförklarliga bränder på skolområdet, och Eva blir naturligtvis oroad och obehagligt berörd, när detta sker i samband med att maken kommer hem strax innan man hör brandbilens sirener.

Den som anar oråd och samband är också gymnasisten Per Sahlén (spelad av en för rollen lite för gammal Hasse Ekman), som har haft träff med sin fästmö, servitrisen Anne-Marie (Agneta Lagerfeldt) i en av de byggnader som har bränts ner och då tycker sig ha sett sin latinlärare. Han går till rektorn med den här historien, men när han går ut från rektorsexpeditionen, får latinläraren syn på honom och kontrar med att gå in till rektorn och misstänkliggöra Per, som han under en promenad säger sig ha sett på brandplatsen. Rektorn tror dock mer på Pers berättelse och ger honom till och med ett slags falskt alibi: De brännskador Per har på händerna fick han när han kokade tevatten, säger han.

Latinläraren beslutar sig för att göra sig av med rivalen, den allt mer misstänksamme Rolf, och på själva julafton, när Rolf kommer hem efter att ha varit på middag hos rektorn, överfalls och binds han av Birger, som därefter tänder på huset. Rolf kvicknar dock till i tid och lyckas ta sig ut genom att slå sönder ett fönster.

Så när latinläraren, utan hustrun som förklarar sig vara sjuk och låser in sig, anländer till julottan, får han strax sällskap i bänken av Rolf som han trodde var död. Rolf förklarar att han vet vad Birger har gjort och säger att han tänker lämna över Birger till polisen, men Birger får Rolf att åtminstone låta honom gå hem till hustrun, som dock inte finns i sitt sovrum. Där lyckas Birger stänga dörren och ta sitt liv.

Hustrun, Eva, har gått till ortens läkare för att söka hjälp, när denne rings upp om självmordet.

Slutscenerna utspelar sig på nyårsafton hemma hos rektorsparet, där Rolf är gäst och i princip också Eva – men hon håller sig ensam på övervåningen och vägrar först att gå ner till de övriga. Men rektorns fru får henne till slut att gå med ner till de andra, och så ser man inte bara rektorsparet ge varann en nyårskyss utan också Rolf och Eva, äntligen, närma sig varandra.

Den här filmen var en av den då fortfarande mycket unge Hasse Ekmans första filmer, och han fick berättigat beröm för den av tidens recensenter i stockholmstidningarna. Även skådespelarna fick gott betyg.

Statliga finska Altia köper Xanté

När den borgerliga regeringen beslöt sig för att privatisera den mycket framgångsrika och ständigt växande statliga spritjätten Vin & Sprit, vann franska Pernod Ricard budgivningen. Men uppenbarligen var köparen mest intresserad av att förvärva V&S’ framgångsrika vodkamärke Absolut vodka plus ett antal stora märken. Så stora delar av Vin & Sprits sortiment har sålts av till andra tillverkare. Framför allt har Altia, med finska staten som ägare en motsvarighet till forna V&S, till exempel köpt tillverkningsrätten till de klassiska svenska snapsarna, som alltså numera är finska.

Altia, med tillverkning och försäljning i Finland, Sverige, Norge, Danmark, Estland och Lettland, har uppenbarligen ambitionen att överta V&S’ forna plats som åtminstone Nordens ledande företag för vin och sprit. Bolaget fick till exempel möjlighet att separat förvärva även Grönstedts utmärkta cognac, som man senare har kompletterat med ytterligare ett cognacsmärke, franska Renault.

Till den här dryckesgruppen får man väl även räkna Altias allra senaste förvärv, Xanté, vars innehåll betecknas som Poire au Cognac, päroncocnac, men med sina 18 volymprocent och 17 procent socker hör väl Xanté snarast hemma bland likörerna.

Xanté, med ursprung i Belgien, hör också till de V&S-produkter Pernod Ricard gjorde sig av med – The Xanté Company såldes till en entreprenör, verksam i flera branscher, Jörgen Thilander, och det är nu hans son, Fredrik Thilander, som har beslutat sig för att sälja det här företaget till Altia.

Kvar i hans ägo finns däremot fortfarande den utmärkta danska körsbärslikören Cherry Heering, samtidigt förvärvad från V&S’ danska dotterbolag. För egen del tycker jag att Cherry Heering vore något ännu mer attraktivt att äga för Altia, om nu Thilander möjligen vore berredd att sälja även den här goda likören med sin både söta och aningen bittra smak.

Ett panorama från tiden för Italiens enande

Luchino Viscontis (1906-1976) film ”Leoparden” (”Il Gattopardo”, 1963) bygger på Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman med samma namn, färdigställd 1956 men utgiven postumt 1959.

Visconti var aristokrat men också marxist, så det var kanske inte så konstigt att han föll för att skildra ett revolutionerande skede i Italiens historia, Garibaldis enande av landet, med fokus på hur den nya tidens vågor slår in i adliga och besuttna – feodala – strukturer. ”Leoparden” syftar på ett adligt släktvapen. Filmens handling börjar en dag i maj 1860, när Garibaldi just har landstigit på Sicilien, där filmen utspelar sig.

”Leoparden” är en i många avseende storslagen film. Utöver italienska skådespelare använder sig Visconti av internationella stjärnor i några av de bärande rollerna: amerikanen Burt Lancaster som don Fabrizio, prins av Salina, fransmannen Alain Delon som Tancredi och den i Tunisien födda italienskan Claudia Cardinale som Angelica Sedara. Här finns storslagna landskapsscener och scener med soldater, och filmens slutparti – en tredjedel av den 2 timmar och 58 minuter långa filmen – består av en lång skildring av en bal.

I klassisk marxistisk ordning skildrar Visconti, hur makten under den här epoken flyttas från adeln till borgarklassen, vilket i filmhandlingen illustreras av att Fabrizio Salina får lov att acceptera att hans favoritbarnbarn Tancredi förälskar sig i Angelica, dotter till borgmästaren och således en representant för den nu allt mäktigare borgarklassen.

Den dramatiska kärnan i filmen är avgjort intressant och filmen välspelad, men formatet känns lite för utdraget.

Till filmens samtidigt många positiva sidor hör musiken, signerad Nino Rota.

En idyllisk och rolig hitchcockdeckare

Alfred Hitchcock är ju känd för att ha regisserat många superspännande deckarhistorier, en del av dem riktigt läskiga.

Också ”Ugglor i mossen” (”The Trouble With Harry”, 1955) startar med att man hittar ett lik – men vem på denna fridfulla ort i Vermont – i filmen målad i idylliska förhöstfärger – är det som har bragt den här mannen om livet, och vem är den döde egentligen?

Först att hitta liket är den pensionerade kaptenen Albert Wiles (Edmund Gwenn), som är på kaninjakt. Wiles tror, förskräckt, att han har vådaskjutit den okände, och hans första impuls är att släpa honom in i ett buskage och gömma honom. Men det fullkomligt vimlar av folk i den här skogen; bland annat upptäcker den lokale konstnären Sam Marlowe (John Forsythe) liket, som till och med hamnar på en av hans målningar. Och till skaran av (även i sina egna ögon) potentiella mördare sällar sig därefter allt fler tänkbara personer: Kan det vara Ivy Gravely (Mildred Natwick) som har råkat döda honom med sin vandringssko? Jennifer Rogers (Shirley MacLaine) visar sig till och med veta vem den döde är – han är en efterhängsen friare, Harry Worp (Phillip Truex), som har hittat henne på hennes lantliga tillflyktsort, där hon bor tillsammans med sin lille son Arnie (Jerry Mathers) – kan det vara hon som har dödat den efterhängsne, när hon kastade en mjölkflaska på honom?

Efter hand utvecklas det här till en ren fars, i takt med att man i enlighet med de olika mordteorierna gräver ner Harrys lik i skogen och sen, när det visar sig att den senaste teorin inte håller, gräver upp honom igen, bara för att sen av något nytt skäl tvingas åter gräva ner honom. Hela tiden hotas de dessutom att bli upptäckta av sheriffen Calvin Wiggs (Royal Dano).

Fast sen visar det sig förstås att den ständigt ner- respektive uppgrävde Harry i själva verket har dött av naturliga orsaker.

Men den gruvliga historien har i alla fall fört det goda med sig att inte bara Sam och Jennifer utan också kaptenen och Miss Gravely har fallit för varandra.

Mer fars än rysare således – och så en smula romantik, dock av det mycket kyska amerikanska femtiotalsslaget.

Melodikrysset nummer 15 2012

Det är ett förfärligt väder här i Öregrund: snöblandat regn. Marken är vit, och när jag i morse gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna, blev jag våt om fötterna.

Passande nog spelade Eldeman Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, men inte fasen tänker jag ta fram skidorna. Jag har inte ens några.

Hellre vandrade jag då bland ”Frösöblomster”. Men på Frösön, som inspirerade Wilhelm Peterson-Berger till det här stycket, är det väl ännu mer vinter just nu.

Fast Eldeman har ju sina besvärjelser: I dag spelade han också Ted Gärdestads trevliga ”Klöversnoa”, som här skulle ge oss dansen snoa.

Mest huvudbry vållade mig i dag märkligt nog en för mig känd och av mig mycket gillad låt, ”Living Next Door to Alice”. Men vad var det för svensk version Eldeman frågade efter? Först mot slutet av krysset, när jag hade ungefär varannan bokstav ifylld, kom jag fram till att det tredje, efterlysta ordet i den svenska titeln måste vara längre. Sen kombinerade jag detta ord med den engelska titeln och googlade och fick fram en låttitel och ett band jag aldrig hade hört talas om: ”Är ej längre nära Alice”. Bandets namn har jag redan glömt igen.

De båda låtar Eldeman spelade ur årets melodifestival hade jag också lyckligt glömt bort, men i det fallet är det ju lättare att googla.

På så vis hittade jag dels ”Goosebumps” med Hanna Lindblad, dels ”Shout It Out” med David Lindegren.

”About a Girl” är väl inte direkt min musik det heller, men Nirvana känner jag åtminstone till en smula.

I dagens kryss förekom också en låt från 1932, ”Kan du vissla, Johanna?” (med text av Åke Söderblom), vilket är ett exempel på vilka kontraster det finns i det här programmet. Har ni förresten sett Ulf Starks fina film med samma titel någon julafton?

Av lite färskare årgång är Siw Malmkvists insjungning av ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”. Där nämns hennes födelsestad, Landskrona – men i det tyska originalet figurerar förstås inte Landskrona utan Düsseldorf, och för säkerhets skull spelade Eldeman den i dag i en dansk version.

Ett snäpp vassare ändå är Benny Anderssons hyllning till sin hustru, ”Födelsedagsvals till Mona”.

Till två av dagens artister har jag haft ett personligt förhållande.

Cornelis Vreeswijk finns representerad i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Han var en gång i världen med i juryn för den valvisetävling min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) anordnade, och han har valturnerat med min hustru. I dag hörde vi hans ”Turistens klagan”, där man bland annat rör sig på Karl Johann, huvudgatan i Oslo. Där fick jag många vänner under mina år som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Också till Fred Åkerström har jag ett personligt förhållande: När min ovan nämnda sångbok 1970 presenterades inför en fullsatt kongresshall i Stockholms Folkets hus, var Fred Åkerström en av dem som medverkade på scenen. Det vi hörde i dag var dock inget politiskt utan Alf Hambes fina ”Kajsas udde”.

Återstår då att redovisa svaret på en fråga till: Vi hörde Jan Malmsjö som Danilo i Franz Lehárs ”Glada änkan”, i det här fallet i paradnumret ”Så går jag till Maxim”.

Själv måste jag, trots vädret, gå till Konsum. Det är min tur att laga mat i dag.

Gudomlig och fräck

Sarah Vaughan (1924-1990) var lite grann av den saltaste bönan i stan: både gudomlig och fräck. Under sin sångkarriär, som startade i början av 1940-talet, bytte hon skivbolag flera gånger. När hon i mitten av 1950-talet fick kontrakt med Mercury, pressades hon att göra kommersiella A-sidor på en del av skivorna, men det är även i de fallen B-sidorna med riktig jazz som har överlevt. För det är som en av USAs främsta jazzsångerskor hon kommer att leva vidare även efter sin död.

I den CD-box med elva sångerskor, ”Ladies on Verve” (Universal, 2006), jag fick av Anna i julklapp, finns hon representerad med CDn ”Sarah Vaughan” (EmArcy Verve MG 36004 543 305-2, Mercury, 2000). Den består av två olika studioinspelningar från 1954, där Vaughan i båda fallen kompas av Clifford Brown, trumpet, Herbie Mann, flöjt, Paul Quinichette, tenorsax, Jimmy Jones, piano, Joe Benjamin, bas, och Roy Haynes, trummor. Den här konstellationen var enligt Sarah Vaughan själv en av hennes mest älskade kompgrupper. De nio första låtarna på den här CDn gavs ut på en LP från EmArcy (en underetikett under Mercury) 1955. Som tionde spår har man här lagt till ett lössläppt och roligt rep av George Shearings och David Weiss’ berömda ”Lullabye of Birdland”, som i en lite mer städad men likafullt mycket hörvärd version inleder skivan. Under mina tonår på 1950-talet förekom den här låten ständigt i olika versioner både i radio och i folkparkernas dansrotundor.

Sen gör Sarah Vaughan en fin ”April In Paris”, Vernon Dukes och Yip Harburgs fantastiska låt, som vi som var med på den tiden minns från liknande sammanhang.

Jag skulle kunna skriva om alla låtarna på den här skivan, men jag ska nöja mig med att lyfta fram två: ”Embracable You” av George och Ira Gershwin och så den underbara ”September Song” med musik av Kurt Weill och text av författaren Maxwell Anderson.

Född: en liten tjej. Och nu är jag farfar också

Sedan länge är jag van vid att kallas morfar, men nu har det yngsta av mina egna barn, sonen, också blivit far, och det betyder att en liten tjej så småningom kommer att börja kalla mig farfar.

Den här tjejen kom till världen redan den 3 april, klockan 06.03 närmare bestämt, men föräldrarna, vår son Matti och hans Karin, har bett mig ta det lugnt med att berätta om det här på bloggen till dess att de själva hade hunnit berätta för dem som de ville vara först med att berätta det för. De har också velat ta det lugnt hemma med babyn de allra första dagarna.

I dag har jag och Birgitta varit hemma hos Matti och Karin och själva för första gången sett det här lilla livet; samtidigt har jag fått lov att berätta. Den lilla tjejen är inte bara frisk utan verkar också lugn och harmonisk, det senare till och med när farmor och farfar höll henne i famnen.

Så småningom kommer vi säkert att bli förtrogna vänner. Hon kommer med sina föräldrar hit till Öregrund redan i sommar, och så småningom tror jag nog att hon, liksom nu Kerstins Viggo och Klara, kommer att bo över hos oss, kanske så småningom under någon hel vecka. Matti har i mejl till mig påmint om hur han och Kerstin på vinterlov och under sommaren hälsade på hos mina föräldrar i Juniskär utanför Sundsvall – han minns fortfarande hur han sov middag på sin farfars säng och i farfars famn; farfar sov också middag tillsammans med honom.

Jag hade köpt en orkidé till de nyblivna föräldrarna och Birgitta hade både köpt och själv sytt babykläder. Mycket vackra, liksom de egenstickade saker efter Matti och Kerstin hon också hade med sig till Mattis och Karins nyfödda.

Båda föräldrarna är inledningsvis föräldralediga samtidigt, vilket jag tycker är mycket bra för bådas kontakt med barnet och vice versa, och de kommer senare att dela på föräldraledigheten.

Det här lilla knytet, ännu inte namnat, kan skatta sig lycklig över att ha både en mamma och en pappa som inte bara älskar henne utan också båda tar hand om henne.

Och i den nära krets som också kommer att hjälpa till med att lotsa ut henne i livet finns dessutom farfar och farmor, morfar och mormor samt föräldrarnas syskon och syskonbarn.

Bitter frukt

Strange Fruit

Text och musik: Lewis Allan (= Abel Meeropol), 1936

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black body swinging in the Southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant South,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolia sweet and fresh,
And the sudden smell of burning flesh!

Here is a fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for a tree to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Låttiteln ”Strange Fruit” är en förrädiskt poetisk, till sin innebörd makaber skildring av hur kroppar av lynchade svarta människor hänger i träden i den amerikanska Södern. Texten är starkt politisk, ett antirasistiskt inlägg, ursprungligen skriven som en dikt, som publicerades 1936 i det amerikanska kommunistpartiets tidskrift ”The New Masses”. Dikten skrevs av en partimedlem, Abel Meeropol, en rysk-judisk lärare från Bronx i New York, när han läste om en lynchning. Som tonsättare anges ofta Lewis Allan, men det är den pseudonym Abel Meropol använde, när han publicerade dikten, då kallad ”Bitter Fruit”, i ”The New Masses” och i lärartidskriften ”The New York Teacher”.

Billie Holiday fastnade för den här låten, när den spreds bland afroamerikaner och vänsterintellektuella i Harlem, men hennes dåvarande skivbolag, Columbia Records, vågade inte spela in den. Hon fick då kontakt med ett mindre bolag, Commodore Records, som 1939 spelade in den med henne. Publikt blev hon några gånger trakasserad och hindrad, när hon försökte framföra sången, framför allt i den amerikanska Södern.

Senare insjungningar med Billie Holiday av ”Strange Fruit” finns på LPn ”Lady Sings the Blues” (Verve MGC 721, 1956) som finns med på den utvidgade CDn ”Stay With Me” (Verve 521 429-2, distribution Polygram).

I en 11 CD-box med kvinnliga sångare kallas skivan åter ”Lady Sings the Blues” (Verve 521 429-2). Av CD-häftet framgår också att detta är Volume 4 i serien Billie Holiday Verve Story och att materialet har getts ut i en tio CD-serie, ”The Complete Billie Holiday on Verve 1045-1950”.

Bland andra som har spelat in ”Strange Fruit” kan nämnas Josh White, Eartha Kitt, Nina Simone och Pete Seeger.

Billie Holiday-inspelningar från mitten av 1950-talet

Billie Holiday (1915-1959) – född Eleanora Fagan Gough – var en fantastisk jazzsångerska, men hon levde ett hårt, delvis självförbrännande liv med sprit och droger som ingredienser. Dessutom drabbades hon mot slutet av sitt liv av cancer. Hon tycks också ha haft en närmast reflexmässigt träffsäker böjelse för att bland alla tänkbara män ständigt välja ut sådana som till exempel slog henne.

Naurligtvis satte allt det här spår hos henne, men ändå slås man av vilken fantastisk sångerska hon fortfarande var i mitten av femtiotalet. Det jag konkret talar om är en CD, som innehåller material från två LP-skivor, ”Stay with Me” (Verve MGV 8302, 1955) och ”Lady Sings the Blues” (Verve MGC 721, 1956). När de här båda skivorna sammanfördes på CD, la man också till en kvartslång repetition av ”God Bless the Child” där Billie övar in låten tillsammans med Tony Scott på piano. Scott förekommer på båda skivhalvorna, fast då på klarinett. Charlie Shavers spelar piano vid båda sessionerna; övriga musiker är där olika.

Den samlade CD-utgåvan har getts ut vid två olika tillfällen. När den först gavs ut av Verve 1995 – Verve ägdes vid det laget av PolyGram – kallades den ”Stay With Me” (521 429-2). När jag nu hittar den i en 11 CD-box med kvinnliga sångare – jag fick boxen i julklapp av Anna – kallas den ”Lady Sings the Blues” (Verve 521 429-2). Av CD-häftet framgår också att detta är Volume 4 i serien Billie Holiday Verve Story och att materialet har getts ut i en tio CD-serie, ”The Complete Billie Holiday on Verve 1045-1950”.

Detta som en vägledning för er som samlar eller tänker börja samla Billie Holiday-skivor. Men för den skull inget ont om de här relativt sena inspelningarna; de är absolut värda att ha.

Den första av de ursprungliga LPna innehåller till exempel tre låtar signerade Irving Berlin, till exempel ”I’ve Got My Love to Keep Me Warm”, ”Do Nothing Till You Hear From Me” av Duke Ellington och Bob Russell och ”Ain’t Misbehavin’” av Fats Waller med flera. Kul för oss som är litterärt intresserade att notera är att texten till ”I Wished On the Moon” har skrivits av Dorothy Parker.

Från den andra sessionen och LPn har jag fäst mig vid ”I Must Have That Man”, två låtar med text av Billie Holiday själv, titellåten ”Lady Sings the Blues” och ”God Bless the Child”, och så den hjärtskärande ”Strange Fruit”, en låt som Holiday tidigare, inte utan problem, hade spelat in redan 1939 och därefter, ibland med risker för sin person, hade sjungit under olika framträdanden:

Strange fruit

Text och musik: Lewis Allen (= Abel Meeropol), 1936

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black body swinging in the Southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant South,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolia sweet and fresh,
And the sudden smell of burning flesh!

Here is a fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for a tree to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Rapport från Auschwitz och Israel

Stefan Jarl, född 1941, är en mycket intressant svensk filmmakare, kompromisslös i sitt sätt att närma sig de ämnen han, till stor del dokumentärt, vill skildra.

Ett exempel är ”Flickan från Auschwitz” från 2005. Filmen är ett porträtt av Cordelia Edvardson, när filmen gjordes fortfarande Svenska Dagbladets korrespondent i Israel – från 1977-2006 var hon bosatt i Jerusalem. Vad som hos henne är moral respektive journalistens strävan efter att ge en korrekt bild av verkligheten kan inte jag, som inte känner henne personligen, veta, men hennes rapporter från Israel och de av Israel ockuperade områdena har alltid känts sakligt balanserade. Det här gäller också det hon gör och säger i filmsekvenserna därifrån i Stefan Jarls film.

Desto intressantare blir detta mot bakgrund av att Cordelia Edvardson inte bara själv är judinna utan också, som barn, har tvingats uppleva de helveten på jorden som koncentrationslägren, i hennes fall först Teresienstadt, sedan Auschwitz, var. Men hon överlevde alltså och kom 14 år gammal till Sverige 1945.

Av detta mycket speciella liv har Stefan Jarl skapat en mix av journalbilder, intervjuavsnitt och reportage om hennes arbete som journalist, ett collage som ger en bild av en människa värd att lära känna och respektera.